Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-08-25

Skärgårdsflottan / Arméns flotta

Inedning

Redan under slutet av det stora nordiska kriget och fram till freden i Nystadt 1721 stod det klart att Sverige måste ha en flotta som kan strida kustnära och i skärgården. När ryssarna härjade med sin nya galärflotta längs den svenska kusten hade svenska örlogsflottan svårt att hindra dem. Detta berodde på många orsaker men de stora linjeskeppen var för stora och för djupgående i trånga skärgårdspassager. Galärerna var överlägsna i dessa vatten. Tsar Peter hade i sin tjänst en grekisk sjöman som tjänat i Venedigs flotta och lärt sig bygga galärer. Då den även roddes kunde den anfalla även vid stiltje. De stora linjeskeppen och fregatterna var mycket sårbara i dessa lägen. Efter freden i Nystadt beslöt beslöt den svenska ledningen att örlogsflottan skulle anskaffa ett antal galärer och bilda en galärflotta. Galärflottan stationeras på Skeppsholmen i Stockholm och eskadern kom att kallas Stockholms eskadern. Vid nästa krigsutbrott 1741 hade man endast 21 galärer. Återigen kunde ryssarna ta herraväldet i skärgårdslederna. Nu intensifierades ansträngningen med att skaffa en galärflotta. År 1750 hade galärflottan växt till ett 60-tal galärer. Denna nya flotta kallades galärflottan då den i början enbart bestod av galärer. Med tiden kom galärerna att bli omoderna och det byggdes andra typer av fartyg mer specialiserade på krigsföring i skärgårdsmiljö. Galärflottan kom därefter istället att kallas Skärgårdsflottan.

Galärflottan underställs armén 1756 - Arméns flotta

I början av skärgårdsflottan organiserad som en enhet inom örlogsflottan. Den 18 oktober 1756 skapades officiellt armén flotta (skärgårdsflottan) genom ett förordnande i Kungl Maj:t. Skärgårdsflottan skiljs nu från örlogsflottan och organiseras nu som en enhet inom armén. Den nya flottans ledning undersökte förhållandena med galärer i Medelhavet för att få erfarenheter. En flotta på ett sextiotal fartyg byggds upp. Då skärgårdsflottan nu lydde under armén kallades den därför också för arméns flotta. Den bestod 1756 av två eskadrar, Stockholms eskadern och den nyuppsatta Finska eskadern. Till högste chef för skärgårdsflottan utsågs general Augustin Ehrensvärd. Skärgårdsflottan kom dock att få olika organisatoriska lösningar under tidens gång. Redan den 8 oktober 1766 återfördes dessa eskadrar till örlogsflottan. Den 2 januari 1770 återinfördes genom ett kungligt brev den finska eskadern till armén och ställdes under Ehrensvärds befäl. Stockholms eskadern förblev i örlogsflottan under namnet galärflottan. Gustaf III var en vän av arméns flotta och den 14 november 1776 slogs även den Finska eskadern ihop med arméns flotta varvid den skulle kallas den Svenska eskadern av arméns flotta respektive den Finska för finska eskadern av arméns flotta. Den svenska eskadern   förlades till Stockholm och den finska eskadern till Sveaborg utanför Helsingfors. Vardera eskader stod under befäl av en sekundchef med överstes grad. Efterträdare till Ehrensvärd som chef för arméns flotta blev Henrik af Trolle. 1780 blev han med bibehållet ansvar för arméns flotta även generalamiral för hela sjövapnet i Karlskrona. Arméns flottas huvudstationer fanns således i Stockholm och Sveaborg, men även mindre eskaderstationer etablerades med tiden. Dessa var bohuseskadern i Göteborg 1789, eskadern i Åbo 1793. En pommersk eskader förlades i Stralsund som 1807 flyttades till Landskrona, dessutom några mindre enheter i Malmö samt Kristina och Varkaus i Finland. Arméns flotta skulle samverka med landstridskrafterna, skydda dess flank, underlätta truppförflyttningar och stödja deras offensiva operationer. Strategiska bedömningar gjordes av armébefäl medan en sjöofficer förde befälet på varje fartyg. Arméns flotta fick år 1760 en egen tretungad flagga som var helt blå till skillnad från örlogsflottans tretungade gul-blå flagga. Beteckningar på grader och förband hämtades från armén. Bilden till höger visar hur skärgårdsflottans blå örlogsflagga såg ut. Wikipedia. År 1786, dvs strax före Gustav III:s ryska krig, omfattade den Svenska Eskadern i arméns flotta 31 galärer och den Finska Eskadern 16 större och 65 mindre fartyg. Därefter sker en stor utbyggnad av skärgårdsflottan inför ryska kriget. Den store fartygskonstruktören vid denna tid var Fredrik Henrik af Chapman (1721 - 1808). Han adlades 1772 för sina insatser. För att skydda galärflottan/skärgårdsflottan när den låg vid stationerna byggdes på 1750-talet både i Stockholm och i Karlskrona speciella galärskjul. På Sveaborg förvarades i stället fartygen i dockor. I Stockholm låg galärskjulen på Djurgården där namnet Galärvarvet fortfarande lever kvar (intill Nordiska museet).

Skärgårdsflottans manskap

Den finska eskadern fick sitt manskap från Ålands och södra Finlands båtsmanskompanier samt norra Roslagens två kompanier. Till Stockholmseskadern anslogs Västernorrlands fyra kompanier. På skärgårdsflottans fartyg fanns både sjöbefäl och armébefäl. Bland officerarna var sjöofficerare var fartygschefer och ansvarig för all tjänst ombord. Arméofficerarna  hade ansvar för armésoldaterna och deras tjänstgöring som marint infanteri. Vidare fanns ett flertal underofficerare ombord samt ett antal volontärer och skeppsgossar förutom båtsmännen. Volontärerna var värvat manskap, dvs. fast anställda. De kallades även marinärer och deras främsta uppgift var att betjäna sjöartilleriet. Underofficerarna indelades i tre grupper beroende på deras tjänst. De tillhörde antingen artilleristaten, styrmansstaten eller skepparstaten. Den första gruppen svarade för artilleriet ombord, styrmansstaten för navigeringen av fartygen och skepparstaten för arbetet med segel och i rigg. Ytterligare en yrkeskategori som fanns ombord var timmermännen. Skärgårdsflottan krävde mycket manskap de de kunde både seglas och ros. Båtsmännen räckte inte till för detta. Därför användes också en stor mängd armésoldater som roddare. År 1790 tjänstgjorde 6 - 7.000 armésoldater ombord på skärgårdsflottan. Under kriget 1808 - 1809 då armén behövde alla tillgängliga soldater på landbacken kallades ett stort antal lantvärnsförband in till skärgårdsflottan. Under krigstid hyrdes även sjövana båtsmän in från handelsflottan, sk. kofferdibåtsmän. Detta gällde även styrmän och skeppare.

Skärgårdsflottan i strid

Skärgårdsflottans fartyg kunde både seglas framföras med rodd. I strid däremot roddes fartygen eller ankrades upp, men seglades aldrig. De soldater som inte behövdes ombord under striden landsattes i regel för stridsuppgifter på land. Fartyg kunde sällan ta upp kamp med landbatterier. Landbatterierna hade bättre skydd och hade bättre träffsäkerhet då de stod på fast underlag och i regel hade gjort provskjutningar och skjutit in sig innan slaget. I regel hade landbatterierna högre eldhastighet, bättre uthållighet och kunde utan risk för brand hantera brandammunition och glödande kulor. Ett örlogsfartyg hade både fler och grövre kanoner i en bredsida än vad tillfälliga landbatterier hade men detta kunde sällan uppväga landbatterierna fördelar. Landbatteriernas pjäser var oftast 12-pundiga kanoner eller mindre. Till sjöss fick de mindre fartygen ofta vika undan för de större, dvs en galär fick som regel undvika strid med en skärgårdsfregatt och en skärgårdsfregatt med ett linjeskepp. Med kanonsluparna och kanonjollarna fick man dock ett vapensystem där mindre fartyg kunde utmana större. Ett stort örlogsfartyg kunde i regel endast anfallas om det var orörligt, exempelvis vid stiltje eller om det inte gick att manövrera beroende på skador i rigg eller roder eller stod på grund. Störst framgång hade man vid anfall mot aktern där örlogsfartygen var sämre skyddade och svagare bestyckade. Ett angrepp på ett örlogsfartyg vid stiltje var dock ett risktagande eftersom det när som helst kunde blåsa upp. En träff av en bredsida från ett örlogsfartyg kunde bara sluta i en katastrof. En annan risk för skärgårdsfartygen var att ett örlogsfartyg, linjeskepp eller fregatt, lätt kunde ramma dem utan risk för egna skador. Strid i skärgård påminde mer om strid på land än om örlogsflottans sjöslag till havs. I skärgården fanns terräng som kunde utnyttjas (både ovan och under vattenytan). Man kunde lägga sig i bakhåll eller ta skydd. Man kunde sätta i land soldater och batterier på öar som kunde beskjuta en fiendeflotta av skärgårdsfartyg från ett oväntat håll. Armésoldaterna fungerade som marininfanteri. Strid i skärgård passade därför bättre arméofficerare än sjöofficerare. Linjetaktiken som örlogsflottan använde gick inte att använda i skärgården. Här fanns inte tillräckligt med plats för detta. I stället används den sk. stationstaktiken. Den byggde på att en styrka ur skärgårdsflottan intog en fördelaktig position i skärgården där man ankrade upp till försvar. Platsen var vald så att man kunde ta hjälp av landbatterier på öarna samt utnyttja marininfanteri från land, på holmar och öar som besköt fiendefartygen. Vidare kunde man göra försänkningar eller avspärrningar i farlederna som minskade fienden rörelsefrihet. Det var viktigt att vara först på plats för att kunna välja ett avgörande läge. Fartygen skulle ankras upp i lämpliga positioner för att bäst kunna beskjuta den fiende som försökte ta sig igenom stationen. Stridskrafterna på land hade en viktig roll i striden. Stationstaktiken kompletterades senare av af Chapman med en rörligare taktik som även byggde på anfall av fiendens flanker och rygg med mindre, mer lättrörliga fartyg, kanonsluparna och kanonjollarna, för att nå ett avgörande På sätt kunde man stänga av reträttvägarna för fienden.

En gemensam flotta 1823

Efter det ryska kriget 1790 skedde ytterligare organisationsändringar och arméflottan blev ett självständigt förband under befäl av en överste år 1794. Från 1793 tillkom en självständig eskader av arméns flotta i Åbo med en överste som chef. Den fullständiga sammanslagningen av arméflottan och örlogsflottan skedde 1823. Därefter upphör arméflottan att finnas till.

Chefer för skärgårdsflottan, 1756 - 1823

Augustin Ehrensvärd 1756 - 1766 Christoffer Falkengréen 1767 - 1770 Augustin Ehrensvärd 1770 - 1772 Henrik af Trolle 1772 - 1784 Carl August Ehrensvärd 1784 - 1790 Johan Gustaf Lagerbielke 1790 - 1811 Victor von Stedingk 1812 - 1823

Fartygstyper i skärgårdsflottan

Galärer

Galär är en mycket gammal fartygstyp. Den kombinerade både segling och rodd. De svenska galärerna var två-mastade. Vid eldgivning måste de ligga stilla med seglen beslagna. Längden varierade mellan 100 - 130 fot (30 - 39 m), 18 fot (5,4 m) bred och 6 fot (1,8 m) djupgående. Ett vanlig förhållande mellan längd och bredd var 7:1. De hade endast ett däck. Stormasten var placerad mitt på galären och mätte 54 fot (16 m). Förmasten var något kortare, 50 fot (15 m). Bilderna till höger visar galären Calmar. I fören och aktern fanns en överbyggnad. I aktern kallades den för hytten och var en kajuta för befälen. Överbyggnaden i fören kallades för backen och i den fanns ett utrymme där kanonerna placerades, ett kanondäck. Taket på överbyggnaden kallades rambatten Rambatten fungerade både som kommandobrygga och stridsplattform bemannad med soldater vid närstrid. I fören fanns en utbyggnad, en sk. speron. Den användes vid äntring av fiendeskepp. Manskapsutrymmet mellan backen och kajutan saknade helt och hållet tak. Vid behov kunde de nedtagna seglen tjäna som skydd mot väder och vind. Galärerna var fylld av roddarbänkar och var försedd med 20 - 22 par åror. Varje åra bemannades av fem man. Årorna var 40 fot (12 m) långa. Detta innebar att galärerna var tvungna att ha en mycket stor besättning, ca: 250 man. Båtsmanshållet kunde ej tillfredställa behovet av roddare till skärgårdsflottan utan dessa roddare var i regel värvade ungdomar. I övrigt fanns även arméns personal med ombord. Totalt kunde det finnas uppemot 300 man ombord. Befäl; 1 löjtnant, 7 underofficerare där 3 var från Stymansstaten, 1 från Skepparstaten och 3 från Artilleristaten (1770-tal). Därtill kom även armébefäl. Marschfarten vid rodd har beräknats till 1,5 - 2 knop och med både segel och rodd till 3 knop (källa: 4). Då de endast hade ett däck fick besättningen tillbringa all sin tid på däck. Alla utrymmen under däck var förrådsutrymmen eller för transport av förband. Beväpningen var två kanoner på endera 18 eller 24 pund. De kunde även bestyckas med en 24-pundare och 2 st 6-pundare. I övrigt var de även bestyckade med nickhakar, ett närstridsvapen. Med kanoner som enbart kunde skjuta föröver hade galärerna svårt att göra sig gällande mot fartyg med större eldkraft. Denna olägenhet tvingade fram en ny fartygstyp med större eldkraft. Efter 1745 byggdes väldigt få nya galärer. Till varje galär hörde även en esping, en större båt som kunde sätta segel samt en jolle. Galären "Seraphimerorden" var en galär som var utrustad med tre master. Man tillverkade även ett antal mindre galärer, sk halvgalärer. De var cirka 22 m långa och hade ett djupgående på endast 1,4 m. De var riggade med en mast med latinsegel. De förde 16 - 18 årpar bemannade med 3 man per åra. Bestyckningen utgjordes av en 6- pundig kanon i fören samt 16 nickhakar. Deras främsta uppgift var rekognosering. Exempel på galärer: Carlscrona (1749), Calmar, Uppland (1748)

Schebeck

En annan fartygstyp var schebecken. Detta var också ett Medelhavsfartyg. Den var också ett kombinerat rodd- och segelfartyg och var en mycket bättre seglare än galären. Skrovet var längre och smalare och hade bättre utrymmen under däck. Schebecken använde endast nio par åror för rodd och kunde även bestyckas med fler artilleripjäser.

Skärgårdsfregatter

Skärgårdsfregatterna började tillverkas runt 1760. Man ville få fram slagkraftigare skärgårdsfartyg och lösningen blev skärgårdsfregatterna. Skärgårdsfregatterna var mer sjödugliga och bättre seglare samt bar tre master. Vissa hade ett däck, andra två. Besättningarna på dessa fartygstyper hade betydligt bättre förhållanden vid övernattning, de kunde övernatta underdäck och sova i hängmattor. Det betydligt utökade artilleriet stod mittskepps och kunde skjuta åt båda håll. Nackdelen med skärgårdsfregatterna var deras djupgående samt att riggen krävde mer utbildade sjömän. Vidare var de liksom örlogsfartygen bredsidefartyg. Deras tyngd gjorde att medelhastigheten vid rodd enbart var cirka en halv knop. De kom att tillverkas i fyra olika klasser; Udema, Pojama, Turuma och Hemmema. Namnen på dessa fartygsklasser är en försvenskning av de finska landskapsnamnen för Nyland, Österbotten, Åboland och Tavasteland. Konstruktör var Fredrik Henrik af Chapman (1721 - 1808). Udema klassen: Udeman var utrustad med tre master, hade ett däck, 14 årpar med 126 mans besättning och bestyckad med 10 st 12-pundiga och 2 st 3-pundiga kanoner. Längd 30 m, djupgående 1,5 m. De 12-pundiga kanonerna stod på vridbara pivålavetter som stod längs fartygens mittlinje. Detta innebar att de kunde vridas och därmed även avfyras i alla riktningar. En nackdel var att roddarna satt på batteridäck och måste lämna sina platser vid eldgivning. Den var tungrodd och ingen större seglare. Enbart 3 fartyg byggdes. Befäl; 1 kapten, 1 löjtnant och 1 fänrik, 11 underofficerare där 2 var från Stymansstaten, 3 från Skepparstaten och 6 från Artilleristaten (1770-tal). Exempel på fartyg: Torborg (1772) och Ingeborg (1776). Pojama klassen: Pojaman var mindre än udeman, 79 fot  (23,8 m) lång och 18,3 fot (5,5 m) bred. Djupgåendet var 1,8 m.  Pojaman var utrustad med två master. De hade ett däck, 14 årpar med två man per åra och bestyckad med 2 st 12-pundiga kanoner och 16 st 3-pundiga samt 10 st nickhakar. Besättningen uppgick till 105 man. Fördelen med pojaman var att den var grundgående och lättrörlig (lättrodd). Fyra fartyg byggdes. Befäl; 1 kapten, 1 löjtnant och 1 fänrik, 8 underofficerare där 1 var från Stymansstaten, 2 från Skepparstaten och 5 från Artilleristaten (1770-tal). Exempel på fartyg: Fröja (1764), Disa (1764) och Brynhilda (1776). Turuman klassen: Turuman var utrustad med tre master, hade två däck, 16 årpar med två man per åra dvs 64 roddare. Turuman  roddes från övre däck. De var bestyckad med 24 st 12-pundiga och 10 st 3-pundiga kanonen samt 16 st 3-pundiga nickhakar. Artilleriet låg i rad på det undre däcket. Bredden räckte ej till för att de skulle kunna stå mitt för varandra utan stod med varannan åt respektive håll. Turuman var en erkänt god seglare. De hade dock en mycket stor besättning, 266 man och med det tunga artilleriet blev djupgåendet stort, 10,3 fot (3,1 m). Längden var 118 fot (35,6 m) och bredden 29,6 fot (8,9 m).  Till höger en turuma. Befäl; 1 kapten, 1 löjtnant och 2 fänrikar, 11 underofficerare där 2 var från Stymansstaten, 3 från Skepparstaten och 6 från Artilleristaten (1770-tal). Exempel på fartyg: Norden (1762) och Lodbrok (1771). Totalt byggdes 4 fartyg av denna typ. Bilden till höger visar en skärgårdsfregatt i Turuman klass. Hemmema klassen: Hemmeman var utrustad med tre master, hade två däck, 14 årpar med två man per åra dvs 56 roddare. Roddportarna var placerade mellan kanonerna på kanondäcket. De var bestyckad med 18 st 12-pundiga och 4 st 3-pundiga kanoner samt 16 st 3-pundiga nickhakar. Artilleriet låg på batteridäck  De var 109 fot (32,7 m) och 33 fot breda (10 m). Djupgåendet var 9 fot (2,7 m). Hemmeman hade ingen överbyggnad i fören. De hade dock en stor besättning, 220 man. Befäl; 1 kapten, 1 löjtnant och 1 fänrik, 10 underofficerare där 2 var från Stymansstaten, 3 från Skepparstaten och 5 från Artilleristaten (1770-tal). År 1790 sjösattes en andra omgång av hemmeman. Dessa skiljde sig i hög grad från den första generationens hemmema bl.a. genom att de var både större och kraftigare bestyckade. Dessa var 145 fot (43,4 m) långa, 35,6 fot (10,7 m) breda och hade ett djupgående på 10 fot (3 m). De var utrustade med hela 20 årpar. Bestyckningen utgjordes av 24 st 36-pundiga och 2 st 12-pundiga kanoner. Exempel på fartyg: Oden (1764), Styrbjörn, Starkoster och Hjalmar (alla 1789/90).

Skärgårdsflottan

Innehåll denna sida:

Källreferenser

1. Det gotländska båtsmanshållet 1646 - 1887, Kjell Olson, 1993 2. Försvarets civilförvaltning 1634 - 1865, utgiven 1994 av försvarets civilförvaltning 3. Svensksund, Gustaf III:s krig och skärgårdsflottan 1788 - 1790 av Stig Jägerskiöld, 1990. 4. Skärgårdsflottan, redaktör Hans Norman, 2000

Andra fartygstyper

Fredrik af Chapman tog även fram ett antal mindre fartyg som inte var så djupgående men ändå kraftigt bestyckade, kanonslupen och kanonjollen. Under krigen 1788 - 1790 samt 1808 - 1809 byggdes ett stort antal kanonslupar och kanonjollar. Dessa fartygstyper kom att bilda modell för många länders flottor. En kanonslupsbataljon bestod runt 1800 av 1 chefsfartyg, 1 spaningsfartyg, 1 skärgårdsfregatt, 12 kanonslupar uppdelade på 3 divisioner om vardera 4 slupar, 2 mörsarbarkasser samt ett antal trängfartyg för proviant, ammunition, matlagning, vatten, sjukvård etc. Både kanonslupar och kanonjollar kunde, om tillfället var gynnsamt, ta upp en artilleriduell med betydligt större fartyg, till och med örlogsfartyg som vågat sig in i skärgården. Kanonbåtarna var bestyckade med en grov kanon som stod nära vattenytan vilket gav goda möjligheter till att skjuta en bestrykande bana och effektiva studsskott. Vidare var kanonbåtarna små, låga mål som var svåra att träffa. Eftersom de sköt i skrovriktningen så visade de enbart upp den "smala" sidan. Å andra sidan innebar en fullträff att de sattes ur stridbart skick. I slaget vid Svensksund den 9 juli 1790 deltog bl.a. 154 svenska kanonslupar och kanonjollar i den 9 - 12 timmar långa artilleriduellen. Av dessa sänktes endast 4. Ryssarna hade cirka 80 jämförbara kanonbåtar i striden. Trots det stora ryska nederlaget sänktes enbart 5 av dras kanonbåtar. Efter att Danmark-Norge så gott som förlorat hela sin örlogsflotta vid de engelska anfallen 1801 respektive 1807 mot Köpenhamn byggde de upp en roende flotta som ersättning. Bland annat så byggde man ett stort antal kanonslupar och kanonjoller efter svensk modell.

Kanonslupar

Kanonslupen kunde både seglas och ros. Den hade två nedfällbara master. Slupen var bemannad med 10 par åror med två man per åra. Slupen var lättmanövrerad och endast tre fot djupgående. Besättningen uppgick till 63 man och vid rodd kunde de komma upp i en hastighet av 2,5 knop. Längden var 52 fot (15,6 m) och bredden 13 fot (3,9 m). Deplacement 46 ton. Något skydd mot väder och vind för besättningen på 64 man fanns inte. Den var också mindre lämpad att framfärdas i grov sjö. De kunde enbart avge eld i stävriktningen. Kanonslupsförbanden användes både till anfall och för försvar samt för både spaning och skyddsuppgifter. De kunde även anordna landbatterier då vissa slupar medförde speciella lavetter för detta ändamål. Kanonsluparna sammanhölls i egna förband i stället för att plottras ut bland de större fartygen. Vid strid med stationstaktiken fick de en roll som kan liknas vid kavalleriets roll vid strider på land. Några slupar var utrustade med en 18-pundig kanon medan andra hade 12-pundiga kanoner. Senare kom de att utrustas med två kanoner, en i fören och en i aktern. Dessa var då 24-pundiga kanoner. Kanonerna stod på släplavetter. Under förflyttning stod kanonerna säkrade i botten. Vid strid släpades de upp i skjutläge. Första slupen tillverkades 1776 och de kom att ha en framträdande roll i ryska kriget 1788 - 90. Våren 1790 fanns 127 slupar. I början av 1800-talet byggdes även däckade kanonslupar. Dessa kanonslupar var större än de tidigare och kunde då de var däckade även användas på öppet vatten. Dessa däckade kanonslupar har även kallats kanonskonerter. Befäl; 1 löjtnant eller fänrik, 1 underofficer från Artilleristaten (1770-tal).

Kanonjolle

Kanonjollar införlivades i den finska eskadern 1786. Dessa kanonjollar uppskattades mycket i det finska kriget och snabbt byggdes 80 st. I princip kan de beskrivas som en flytande lavett kring en tung kanon. Hela jollen tog upp rekylen vid skjutning. För att klara detta var skrovet förlängt akterut med en "stjärt" som sträckte sig 3,25 m akter om akterspegeln. Den förde en nedfällbar mast. Jollen var mycket grundgående, endast 2 1/2 fot (75 cm) och förde en liten besättning, 24 man. Längden varierade mellan  37 fot (11 m) och 51 fot (15,3 m). Jollen hade 5 - 10 par åror men kunde även seglas. Bestyckningen var stark, i aktern fanns en 18- eller 24 pundig kanon. De kunde enbart avge eld i stävriktningen. Våren 1790 fanns ca: 90 jollar. Befäl; 1 underofficer från Artilleristaten (1789).

Mörsarbarkasser

Mörsarbarkasserna var bestyckad med en 40-pundig mörsare och 4 nickhakar. Mörsarbarkasserna användes främst för att beskjuta mål på land eller fartyg som låg i skydd av öar. Barkassen var 10 m lång och roddes med 7 par åror. Mörsarbarkasserna var en efterföljare till de tidigare bombkitsarna. Bilden till höger visar en modell av en mörsarbarkass, 1776. Foto Hans Högman, 2017. Sjöhistoriska Museet, Stockholm.

Kanonbarkass

Kanonbarkassen var ett skonerttacklat fartyg med en längd av 42 fot (12,6 m). Djupgåendet var 1,2 m. Den kunde således både seglas eller ros med 8 par åror. Den var bestyckad med en 12-pundig kanon och 16 nickhakar. Nickhake var en lättare kanon.  Bilden visar en modell av en kanonbarkass, 1770-tal. Foto Hans Högman, 2017. Sjöhistoriska Museet, Stockholm.

Skottpråm

Skottpråmen var ett bredsidefartyg.  De bar tre master focken som var 18,5 m, stormasten 20,5 m samt mesanen som var 17 m. Dessa fartyg hade ingen galjon, dvs. ingen utbyggnad framför förstäven. Till skottpråmarna hörde även en skeppsbåt och en slup. De hade 7 st årpar placerade mellan varje kanonport. Kanonportarna låg 1,35 cm ovan vattenlinjen och ovan dem fanns ett antal mindre skottgluggar avsedda för muskötskyttarna. Ett vanligt mått var; längd var 38 m och bredd 9,9 m. Djupgåendet var 2,7 m. Den kunde således både seglas eller ros med 8 par åror. Den var bestyckad med 24 st 12-pundiga kanoner samt 16 st  4-pundiga kanoner. Det fanns även två kanoner vid kajutan som vid behov kunde skjuta långskepps om fienden äntrade fartyget. Kajutan fanns vid mesanmasten. Skottpråmarna var utrustade med både skeppsbåt och slup. Normal besättning var 250 man. Skottpråmen Hector hade 1751 en besättning på 100 båtsmän och 300 soldater. Befäl; 1 kapten, 2 löjtnanter, 8 underofficerare där 3 var från Stymansstaten, 2 från Skepparstaten och 3 från Artilleristaten (1770-tal). Därtill kom även armébefäl. Pråmarna var både tunga och långsamma. Exempel på skottpråmar: Kämpen (1744), Hector.

Skiss över skärgårdsflottans olika fartygstyper

Nedan visas några av skärgårdsflottans fartygstyper.

Mörsarbarkass

Bilden visar Lodbrok, en skärgårdsfregatt i Turuman klass. Foto Hans Högman, 2017. Sjöhistoriska Museet, Stockholm.

Förklaringar

Mörsare

Mörsare är en äldre typ av kortpipig artilleripjäs. Den sköt projektilerna i starkt krökta banor och utgångsvinklarna var större än 45°.

Nickhakar / nickor

Nickhakar eller nickor var små kanoner som användes för eldunderstöd vid närstrid. De var vanligen kanoner på 2-, 3- eller 4 pund och fästes i en gaffel eller pivå (svängtapp) på eller vid relingen. De kunde även användas i märsar och på mindre båtar som slupar och barkasser.

xx-punds kanon

Kanonerna benämndes efter kanonkulornas vikt som mättes i pund (1 pund = 0,454 kg). Kanonkulorna var av massivt järn. De större fartygen förde ofta kanoner av olika kalibrar, exempelvis både 12-, 18- och 24-punds kanoner. Kalibern på en 24-pundig kanon var 15 cm.
Bilden visar Styrbjörn, en skärgårdsfregatt i Hemmema klass. Foto Hans Högman, 2007. Marinmuseum, Karlskrona.
xxxx Mil xxxxx
 
xxxxxxxxxxxxx
Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-08-25

Skärgårdsflottan / Arméns flotta

Inedning

Redan under slutet av det stora nordiska kriget och fram till freden i Nystadt 1721 stod det klart att Sverige måste ha en flotta som kan strida kustnära och i skärgården. När ryssarna härjade med sin nya galärflotta längs den svenska kusten hade svenska örlogsflottan svårt att hindra dem. Detta berodde på många orsaker men de stora linjeskeppen var för stora och för djupgående i trånga skärgårdspassager. Galärerna var överlägsna i dessa vatten. Tsar Peter hade i sin tjänst en grekisk sjöman som tjänat i Venedigs flotta och lärt sig bygga galärer. Då den även roddes kunde den anfalla även vid stiltje. De stora linjeskeppen och fregatterna var mycket sårbara i dessa lägen. Efter freden i Nystadt beslöt beslöt den svenska ledningen att örlogsflottan skulle anskaffa ett antal galärer och bilda en galärflotta. Galärflottan stationeras på Skeppsholmen i Stockholm och eskadern kom att kallas Stockholms eskadern. Vid nästa krigsutbrott 1741 hade man endast 21 galärer. Återigen kunde ryssarna ta herraväldet i skärgårdslederna. Nu intensifierades ansträngningen med att skaffa en galärflotta. År 1750 hade galärflottan växt till ett 60-tal galärer. Denna nya flotta kallades galärflottan då den i början enbart bestod av galärer. Med tiden kom galärerna att bli omoderna och det byggdes andra typer av fartyg mer specialiserade på krigsföring i skärgårdsmiljö. Galärflottan kom därefter istället att kallas Skärgårdsflottan.

Galärflottan underställs armén 1756 -

Arméns flotta

I början av skärgårdsflottan organiserad som en enhet inom örlogsflottan. Den 18 oktober 1756 skapades officiellt armén flotta (skärgårdsflottan) genom ett förordnande i Kungl Maj:t. Skärgårdsflottan skiljs nu från örlogsflottan och organiseras nu som en enhet inom armén. Den nya flottans ledning undersökte förhållandena med galärer i Medelhavet för att få erfarenheter. En flotta på ett sextiotal fartyg byggds upp. Då skärgårdsflottan nu lydde under armén kallades den därför också för arméns flotta. Den bestod 1756 av två eskadrar, Stockholms eskadern och den nyuppsatta Finska eskadern. Till högste chef för skärgårdsflottan utsågs general Augustin Ehrensvärd. Skärgårdsflottan kom dock att få olika organisatoriska lösningar under tidens gång. Redan den 8 oktober 1766 återfördes dessa eskadrar till örlogsflottan. Den 2 januari 1770 återinfördes genom ett kungligt brev den finska eskadern till armén och ställdes under Ehrensvärds befäl. Stockholms eskadern förblev i örlogsflottan under namnet galärflottan. Gustaf III var en vän av arméns flotta och den 14 november 1776 slogs även den Finska eskadern ihop med arméns flotta varvid den skulle kallas den Svenska eskadern av arméns flotta respektive den Finska för finska eskadern av arméns flotta. Den svenska eskadern  förlades till Stockholm och den finska eskadern till Sveaborg utanför Helsingfors. Vardera eskader stod under befäl av en sekundchef med överstes grad. Efterträdare till Ehrensvärd som chef för arméns flotta blev Henrik af Trolle. 1780 blev han med bibehållet ansvar för arméns flotta även generalamiral för hela sjövapnet i Karlskrona. Arméns flottas huvudstationer fanns således i Stockholm och Sveaborg, men även mindre eskaderstationer etablerades med tiden. Dessa var bohuseskadern i Göteborg 1789, eskadern i Åbo 1793. En pommersk eskader förlades i Stralsund som 1807 flyttades till Landskrona, dessutom några mindre enheter i Malmö samt Kristina och Varkaus i Finland. Arméns flotta skulle samverka med landstridskrafterna, skydda dess flank, underlätta truppförflyttningar och stödja deras offensiva operationer. Strategiska bedömningar gjordes av armébefäl medan en sjöofficer förde befälet på varje fartyg. Arméns flotta fick år 1760 en egen tretungad flagga som var helt blå till skillnad från örlogsflottans tretungade gul-blå flagga. Beteckningar på grader och förband hämtades från armén. Bilden till höger visar hur skärgårdsflottans blå örlogsflagga såg ut. Wikipedia. År 1786, dvs strax före Gustav III:s ryska krig, omfattade den Svenska Eskadern i arméns flotta 31 galärer och den Finska Eskadern 16 större och 65 mindre fartyg. Därefter sker en stor utbyggnad av skärgårdsflottan inför ryska kriget. Den store fartygskonstruktören vid denna tid var Fredrik Henrik af Chapman (1721 - 1808). Han adlades 1772 för sina insatser. För att skydda galärflottan/skärgårdsflottan när den låg vid stationerna byggdes på 1750-talet både i Stockholm och i Karlskrona speciella galärskjul. På Sveaborg förvarades i stället fartygen i dockor. I Stockholm låg galärskjulen på Djurgården där namnet Galärvarvet fortfarande lever kvar (intill Nordiska museet).

Skärgårdsflottans manskap

Den finska eskadern fick sitt manskap från Ålands och södra Finlands båtsmanskompanier samt norra Roslagens två kompanier. Till Stockholmseskadern anslogs Västernorrlands fyra kompanier. På skärgårdsflottans fartyg fanns både sjöbefäl och armébefäl. Bland officerarna var sjöofficerare var fartygschefer och ansvarig för all tjänst ombord. Arméofficerarna  hade ansvar för armésoldaterna och deras tjänstgöring som marint infanteri. Vidare fanns ett flertal underofficerare ombord samt ett antal volontärer och skeppsgossar förutom båtsmännen. Volontärerna var värvat manskap, dvs. fast anställda. De kallades även marinärer och deras främsta uppgift var att betjäna sjöartilleriet. Underofficerarna indelades i tre grupper beroende på deras tjänst. De tillhörde antingen artilleristaten, styrmansstaten eller skepparstaten. Den första gruppen svarade för artilleriet ombord, styrmansstaten för navigeringen av fartygen och skepparstaten för arbetet med segel och i rigg. Ytterligare en yrkeskategori som fanns ombord var timmermännen. Skärgårdsflottan krävde mycket manskap de de kunde både seglas och ros. Båtsmännen räckte inte till för detta. Därför användes också en stor mängd armésoldater som roddare. År 1790 tjänstgjorde 6 - 7.000 armésoldater ombord på skärgårdsflottan. Under kriget 1808 - 1809 då armén behövde alla tillgängliga soldater på landbacken kallades ett stort antal lantvärnsförband in till skärgårdsflottan. Under krigstid hyrdes även sjövana båtsmän in från handelsflottan, sk. kofferdibåtsmän. Detta gällde även styrmän och skeppare.

Skärgårdsflottan i strid

Skärgårdsflottans fartyg kunde både seglas framföras med rodd. I strid däremot roddes fartygen eller ankrades upp, men seglades aldrig. De soldater som inte behövdes ombord under striden landsattes i regel för stridsuppgifter på land. Fartyg kunde sällan ta upp kamp med landbatterier. Landbatterierna hade bättre skydd och hade bättre träffsäkerhet då de stod på fast underlag och i regel hade gjort provskjutningar och skjutit in sig innan slaget. I regel hade landbatterierna högre eldhastighet, bättre uthållighet och kunde utan risk för brand hantera brandammunition och glödande kulor. Ett örlogsfartyg hade både fler och grövre kanoner i en bredsida än vad tillfälliga landbatterier hade men detta kunde sällan uppväga landbatterierna fördelar. Landbatteriernas pjäser var oftast 12- pundiga kanoner eller mindre. Till sjöss fick de mindre fartygen ofta vika undan för de större, dvs en galär fick som regel undvika strid med en skärgårdsfregatt och en skärgårdsfregatt med ett linjeskepp. Med kanonsluparna och kanonjollarna fick man dock ett vapensystem där mindre fartyg kunde utmana större. Ett stort örlogsfartyg kunde i regel endast anfallas om det var orörligt, exempelvis vid stiltje eller om det inte gick att manövrera beroende på skador i rigg eller roder eller stod på grund. Störst framgång hade man vid anfall mot aktern där örlogsfartygen var sämre skyddade och svagare bestyckade. Ett angrepp på ett örlogsfartyg vid stiltje var dock ett risktagande eftersom det när som helst kunde blåsa upp. En träff av en bredsida från ett örlogsfartyg kunde bara sluta i en katastrof. En annan risk för skärgårdsfartygen var att ett örlogsfartyg, linjeskepp eller fregatt, lätt kunde ramma dem utan risk för egna skador. Strid i skärgård påminde mer om strid på land än om örlogsflottans sjöslag till havs. I skärgården fanns terräng som kunde utnyttjas (både ovan och under vattenytan). Man kunde lägga sig i bakhåll eller ta skydd. Man kunde sätta i land soldater och batterier på öar som kunde beskjuta en fiendeflotta av skärgårdsfartyg från ett oväntat håll. Armésoldaterna fungerade som marininfanteri. Strid i skärgård passade därför bättre arméofficerare än sjöofficerare. Linjetaktiken som örlogsflottan använde gick inte att använda i skärgården. Här fanns inte tillräckligt med plats för detta. I stället används den sk. stationstaktiken. Den byggde på att en styrka ur skärgårdsflottan intog en fördelaktig position i skärgården där man ankrade upp till försvar. Platsen var vald så att man kunde ta hjälp av landbatterier på öarna samt utnyttja marininfanteri från land, på holmar och öar som besköt fiendefartygen. Vidare kunde man göra försänkningar eller avspärrningar i farlederna som minskade fienden rörelsefrihet. Det var viktigt att vara först på plats för att kunna välja ett avgörande läge. Fartygen skulle ankras upp i lämpliga positioner för att bäst kunna beskjuta den fiende som försökte ta sig igenom stationen. Stridskrafterna på land hade en viktig roll i striden. Stationstaktiken kompletterades senare av af Chapman med en rörligare taktik som även byggde på anfall av fiendens flanker och rygg med mindre, mer lättrörliga fartyg, kanonsluparna och kanonjollarna, för att nå ett avgörande På sätt kunde man stänga av reträttvägarna för fienden.

En gemensam flotta 1823

Efter det ryska kriget 1790 skedde ytterligare organisationsändringar och arméflottan blev ett självständigt förband under befäl av en överste år 1794. Från 1793 tillkom en självständig eskader av arméns flotta i Åbo med en överste som chef. Den fullständiga sammanslagningen av arméflottan och örlogsflottan skedde 1823. Därefter upphör arméflottan att finnas till.

Chefer för skärgårdsflottan, 1756 - 1823

Augustin Ehrensvärd 1756 - 1766 Christoffer Falkengréen 1767 - 1770 Augustin Ehrensvärd 1770 - 1772 Henrik af Trolle 1772 - 1784 Carl August Ehrensvärd 1784 - 1790 Johan Gustaf Lagerbielke 1790 - 1811 Victor von Stedingk 1812 - 1823

Fartygstyper i skärgårdsflottan

Galärer

Galär är en mycket gammal fartygstyp. Den kombinerade både segling och rodd. De svenska galärerna var två-mastade. Vid eldgivning måste de ligga stilla med seglen beslagna. Längden varierade mellan 100 - 130 fot (30 - 39 m), 18 fot (5,4 m) bred och 6 fot (1,8 m) djupgående. Ett vanlig förhållande mellan längd och bredd var 7:1. De hade endast ett däck. Stormasten var placerad mitt på galären och mätte 54 fot (16 m). Förmasten var något kortare, 50 fot (15 m). Bilderna till höger visar galären Calmar. I fören och aktern fanns en överbyggnad. I aktern kallades den för hytten och var en kajuta för befälen. Överbyggnaden i fören kallades för backen och i den fanns ett utrymme där kanonerna placerades, ett kanondäck. Taket på överbyggnaden kallades rambatten Rambatten fungerade både som kommandobrygga och stridsplattform bemannad med soldater vid närstrid. I fören fanns en utbyggnad, en sk. speron. Den användes vid äntring av fiendeskepp. Manskapsutrymmet mellan backen och kajutan saknade helt och hållet tak. Vid behov kunde de nedtagna seglen tjäna som skydd mot väder och vind. Galärerna var fylld av roddarbänkar och var försedd med 20 - 22 par åror. Varje åra bemannades av fem man. Årorna var 40 fot (12 m) långa. Detta innebar att galärerna var tvungna att ha en mycket stor besättning, ca: 250 man. Båtsmanshållet kunde ej tillfredställa behovet av roddare till skärgårdsflottan utan dessa roddare var i regel värvade ungdomar. I övrigt fanns även arméns personal med ombord. Totalt kunde det finnas uppemot 300 man ombord. Befäl; 1 löjtnant, 7 underofficerare där 3 var från Stymansstaten, 1 från Skepparstaten och 3 från Artilleristaten (1770-tal). Därtill kom även armébefäl. Marschfarten vid rodd har beräknats till 1,5 - 2 knop och med både segel och rodd till 3 knop (källa: 4). Då de endast hade ett däck fick besättningen tillbringa all sin tid på däck. Alla utrymmen under däck var förrådsutrymmen eller för transport av förband. Beväpningen var två kanoner på endera 18 eller 24 pund. De kunde även bestyckas med en 24- pundare och 2 st 6-pundare. I övrigt var de även bestyckade med nickhakar, ett närstridsvapen. Med kanoner som enbart kunde skjuta föröver hade galärerna svårt att göra sig gällande mot fartyg med större eldkraft. Denna olägenhet tvingade fram en ny fartygstyp med större eldkraft. Efter 1745 byggdes väldigt få nya galärer. Till varje galär hörde även en esping, en större båt som kunde sätta segel samt en jolle. Galären "Seraphimerorden" var en galär som var utrustad med tre master. Man tillverkade även ett antal mindre galärer, sk halvgalärer. De var cirka 22 m långa och hade ett djupgående på endast 1,4 m. De var riggade med en mast med latinsegel. De förde 16 - 18 årpar bemannade med 3 man per åra. Bestyckningen utgjordes av en 6-pundig kanon i fören samt 16 nickhakar. Deras främsta uppgift var rekognosering. Exempel på galärer: Carlscrona (1749), Calmar, Uppland (1748)

Schebeck

En annan fartygstyp var schebecken. Detta var också ett Medelhavsfartyg. Den var också ett kombinerat rodd- och segelfartyg och var en mycket bättre seglare än galären. Skrovet var längre och smalare och hade bättre utrymmen under däck. Schebecken använde endast nio par åror för rodd och kunde även bestyckas med fler artilleripjäser.

Skärgårdsfregatter

Skärgårdsfregatterna började tillverkas runt 1760. Man ville få fram slagkraftigare skärgårdsfartyg och lösningen blev skärgårdsfregatterna. Skärgårdsfregatterna var mer sjödugliga och bättre seglare samt bar tre master. Vissa hade ett däck, andra två. Besättningarna på dessa fartygstyper hade betydligt bättre förhållanden vid övernattning, de kunde övernatta underdäck och sova i hängmattor. Det betydligt utökade artilleriet stod mittskepps och kunde skjuta åt båda håll. Nackdelen med skärgårdsfregatterna var deras djupgående samt att riggen krävde mer utbildade sjömän. Vidare var de liksom örlogsfartygen bredsidefartyg. Deras tyngd gjorde att medelhastigheten vid rodd enbart var cirka en halv knop. De kom att tillverkas i fyra olika klasser; Udema, Pojama, Turuma och Hemmema. Namnen på dessa fartygsklasser är en försvenskning av de finska landskapsnamnen för Nyland, Österbotten, Åboland och Tavasteland. Konstruktör var Fredrik Henrik af Chapman (1721 - 1808). Udema klassen: Udeman var utrustad med tre master, hade ett däck, 14 årpar med 126 mans besättning och bestyckad med 10 st 12-pundiga och 2 st 3-pundiga kanoner. Längd 30 m, djupgående 1,5 m. De 12-pundiga kanonerna stod på vridbara pivålavetter som stod längs fartygens mittlinje. Detta innebar att de kunde vridas och därmed även avfyras i alla riktningar. En nackdel var att roddarna satt på batteridäck och måste lämna sina platser vid eldgivning. Den var tungrodd och ingen större seglare. Enbart 3 fartyg byggdes. Befäl; 1 kapten, 1 löjtnant och 1 fänrik, 11 underofficerare där 2 var från Stymansstaten, 3 från Skepparstaten och 6 från Artilleristaten (1770- tal). Exempel på fartyg: Torborg (1772) och Ingeborg (1776). Pojama klassen: Pojaman var mindre än udeman, 79 fot  (23,8 m) lång och 18,3 fot (5,5 m) bred. Djupgåendet var 1,8 m.  Pojaman var utrustad med två master. De hade ett däck, 14 årpar med två man per åra och bestyckad med 2 st 12-pundiga kanoner och 16 st 3-pundiga samt 10 st nickhakar. Besättningen uppgick till 105 man. Fördelen med pojaman var att den var grundgående och lättrörlig (lättrodd). Fyra fartyg byggdes. Befäl; 1 kapten, 1 löjtnant och 1 fänrik, 8 underofficerare där 1 var från Stymansstaten, 2 från Skepparstaten och 5 från Artilleristaten (1770- tal). Exempel på fartyg: Fröja (1764), Disa (1764) och Brynhilda (1776). Turuman klassen: Turuman var utrustad med tre master, hade två däck, 16 årpar med två man per åra dvs 64 roddare. Turuman  roddes från övre däck. De var bestyckad med 24 st 12-pundiga och 10 st 3-pundiga kanonen samt 16 st 3-pundiga nickhakar. Artilleriet låg i rad på det undre däcket. Bredden räckte ej till för att de skulle kunna stå mitt för varandra utan stod med varannan åt respektive håll. Turuman var en erkänt god seglare. De hade dock en mycket stor besättning, 266 man och med det tunga artilleriet blev djupgåendet stort, 10,3 fot (3,1 m). Längden var 118 fot (35,6 m) och bredden 29,6 fot (8,9 m).  Till höger en turuma. Befäl; 1 kapten, 1 löjtnant och 2 fänrikar, 11 underofficerare där 2 var från Stymansstaten, 3 från Skepparstaten och 6 från Artilleristaten (1770- tal). Exempel på fartyg: Norden (1762) och Lodbrok (1771). Totalt byggdes 4 fartyg av denna typ. Bilden till höger visar en skärgårdsfregatt i Turuman klass. Hemmema klassen: Hemmeman var utrustad med tre master, hade två däck, 14 årpar med två man per åra dvs 56 roddare. Roddportarna var placerade mellan kanonerna på kanondäcket. De var bestyckad med 18 st 12- pundiga och 4 st 3-pundiga kanoner samt 16 st 3- pundiga nickhakar. Artilleriet låg på batteridäck  De var 109 fot (32,7 m) och 33 fot breda (10 m). Djupgåendet var 9 fot (2,7 m). Hemmeman hade ingen överbyggnad i fören. De hade dock en stor besättning, 220 man. Befäl; 1 kapten, 1 löjtnant och 1 fänrik, 10 underofficerare där 2 var från Stymansstaten, 3 från Skepparstaten och 5 från Artilleristaten (1770- tal). År 1790 sjösattes en andra omgång av hemmeman. Dessa skiljde sig i hög grad från den första generationens hemmema bl.a. genom att de var både större och kraftigare bestyckade. Dessa var 145 fot (43,4 m) långa, 35,6 fot (10,7 m) breda och hade ett djupgående på 10 fot (3 m). De var utrustade med hela 20 årpar. Bestyckningen utgjordes av 24 st 36-pundiga och 2 st 12-pundiga kanoner. Exempel på fartyg: Oden (1764), Styrbjörn, Starkoster och Hjalmar (alla 1789/90).

Skärgårdsflottan

Andra fartygstyper

Fredrik af Chapman tog även fram ett antal mindre fartyg som inte var så djupgående men ändå kraftigt bestyckade, kanonslupen och kanonjollen. Under krigen 1788 - 1790 samt 1808 - 1809 byggdes ett stort antal kanonslupar och kanonjollar. Dessa fartygstyper kom att bilda modell för många länders flottor. En kanonslupsbataljon bestod runt 1800 av 1 chefsfartyg, 1 spaningsfartyg, 1 skärgårdsfregatt, 12 kanonslupar uppdelade på 3 divisioner om vardera 4 slupar, 2 mörsarbarkasser samt ett antal trängfartyg för proviant, ammunition, matlagning, vatten, sjukvård etc. Både kanonslupar och kanonjollar kunde, om tillfället var gynnsamt, ta upp en artilleriduell med betydligt större fartyg, till och med örlogsfartyg som vågat sig in i skärgården. Kanonbåtarna var bestyckade med en grov kanon som stod nära vattenytan vilket gav goda möjligheter till att skjuta en bestrykande bana och effektiva studsskott. Vidare var kanonbåtarna små, låga mål som var svåra att träffa. Eftersom de sköt i skrovriktningen så visade de enbart upp den "smala" sidan. Å andra sidan innebar en fullträff att de sattes ur stridbart skick. I slaget vid Svensksund den 9 juli 1790 deltog bl.a. 154 svenska kanonslupar och kanonjollar i den 9 - 12 timmar långa artilleriduellen. Av dessa sänktes endast 4. Ryssarna hade cirka 80 jämförbara kanonbåtar i striden. Trots det stora ryska nederlaget sänktes enbart 5 av dras kanonbåtar. Efter att Danmark-Norge så gott som förlorat hela sin örlogsflotta vid de engelska anfallen 1801 respektive 1807 mot Köpenhamn byggde de upp en roende flotta som ersättning. Bland annat så byggde man ett stort antal kanonslupar och kanonjoller efter svensk modell.

Kanonslupar

Kanonslupen kunde både seglas och ros. Den hade två nedfällbara master. Slupen var bemannad med 10 par åror med två man per åra. Slupen var lättmanövrerad och endast tre fot djupgående. Besättningen uppgick till 63 man och vid rodd kunde de komma upp i en hastighet av 2,5 knop. Längden var 52 fot (15,6 m) och bredden 13 fot (3,9 m). Deplacement 46 ton. Något skydd mot väder och vind för besättningen på 64 man fanns inte. Den var också mindre lämpad att framfärdas i grov sjö. De kunde enbart avge eld i stävriktningen. Kanonslupsförbanden användes både till anfall och för försvar samt för både spaning och skyddsuppgifter. De kunde även anordna landbatterier då vissa slupar medförde speciella lavetter för detta ändamål. Kanonsluparna sammanhölls i egna förband i stället för att plottras ut bland de större fartygen. Vid strid med stationstaktiken fick de en roll som kan liknas vid kavalleriets roll vid strider på land. Några slupar var utrustade med en 18-pundig kanon medan andra hade 12-pundiga kanoner. Senare kom de att utrustas med två kanoner, en i fören och en i aktern. Dessa var då 24-pundiga kanoner. Kanonerna stod på släplavetter. Under förflyttning stod kanonerna säkrade i botten. Vid strid släpades de upp i skjutläge. Första slupen tillverkades 1776 och de kom att ha en framträdande roll i ryska kriget 1788 - 90. Våren 1790 fanns 127 slupar. I början av 1800-talet byggdes även däckade kanonslupar. Dessa kanonslupar var större än de tidigare och kunde då de var däckade även användas på öppet vatten. Dessa däckade kanonslupar har även kallats kanonskonerter. Befäl; 1 löjtnant eller fänrik, 1 underofficer från Artilleristaten (1770-tal).

Kanonjolle

Kanonjollar införlivades i den finska eskadern 1786. Dessa kanonjollar uppskattades mycket i det finska kriget och snabbt byggdes 80 st. I princip kan de beskrivas som en flytande lavett kring en tung kanon. Hela jollen tog upp rekylen vid skjutning. För att klara detta var skrovet förlängt akterut med en "stjärt" som sträckte sig 3,25 m akter om akterspegeln. Den förde en nedfällbar mast. Jollen var mycket grundgående, endast 2 1/2 fot (75 cm) och förde en liten besättning, 24 man. Längden varierade mellan  37 fot (11 m) och 51 fot (15,3 m). Jollen hade 5 - 10 par åror men kunde även seglas. Bestyckningen var stark, i aktern fanns en 18- eller 24 pundig kanon. De kunde enbart avge eld i stävriktningen. Våren 1790 fanns ca: 90 jollar. Befäl; 1 underofficer från Artilleristaten (1789).

Mörsarbarkasser

Mörsarbarkasserna var bestyckad med en 40- pundig mörsare och 4 nickhakar. Mörsarbarkasserna användes främst för att beskjuta mål på land eller fartyg som låg i skydd av öar. Barkassen var 10 m lång och roddes med 7 par åror. Mörsarbarkasserna var en efterföljare till de tidigare bombkitsarna. Bilden till höger visar en modell av en mörsarbarkass, 1776. Foto Hans Högman, 2017. Sjöhistoriska Museet, Stockholm.

Kanonbarkass

Kanonbarkassen var ett skonerttacklat fartyg med en längd av 42 fot (12,6 m). Djupgåendet var 1,2 m. Den kunde således både seglas eller ros med 8 par åror. Den var bestyckad med en 12-pundig kanon och 16 nickhakar. Nickhake var en lättare kanon.  Bilden visar en modell av en kanonbarkass, 1770-tal. Foto Hans Högman, 2017. Sjöhistoriska Museet, Stockholm.

Skottpråm

Skottpråmen var ett bredsidefartyg.  De bar tre master focken som var 18,5 m, stormasten 20,5 m samt mesanen som var 17 m. Dessa fartyg hade ingen galjon, dvs. ingen utbyggnad framför förstäven. Till skottpråmarna hörde även en skeppsbåt och en slup. De hade 7 st årpar placerade mellan varje kanonport. Kanonportarna låg 1,35 cm ovan vattenlinjen och ovan dem fanns ett antal mindre skottgluggar avsedda för muskötskyttarna. Ett vanligt mått var; längd var 38 m och bredd 9,9 m. Djupgåendet var 2,7 m. Den kunde således både seglas eller ros med 8 par åror. Den var bestyckad med 24 st 12-pundiga kanoner samt 16 st  4-pundiga kanoner. Det fanns även två kanoner vid kajutan som vid behov kunde skjuta långskepps om fienden äntrade fartyget. Kajutan fanns vid mesanmasten. Skottpråmarna var utrustade med både skeppsbåt och slup. Normal besättning var 250 man. Skottpråmen Hector hade 1751 en besättning på 100 båtsmän och 300 soldater. Befäl; 1 kapten, 2 löjtnanter, 8 underofficerare där 3 var från Stymansstaten, 2 från Skepparstaten och 3 från Artilleristaten (1770-tal). Därtill kom även armébefäl. Pråmarna var både tunga och långsamma. Exempel på skottpråmar: Kämpen (1744), Hector.

Skiss över skärgårdsflottans olika

fartygstyper

Nedan visas några av skärgårdsflottans fartygstyper.
Bilden visar Lodbrok, en skärgårdsfregatt i Turuman klass. Foto Hans Högman, 2017. Sjöhistoriska Museet, Stockholm.
Bilden visar Styrbjörn, en skärgårdsfregatt i Hemmema klass. Foto Hans Högman, 2007. Marinmuseum, Karlskrona.

Mörsarbarkass

Förklaringar

Mörsare

Mörsare är en äldre typ av kortpipig artilleripjäs. Den sköt projektilerna i starkt krökta banor och utgångsvinklarna var större än 45°.

Nickhakar / nickor

Nickhakar eller nickor var små kanoner som användes för eldunderstöd vid närstrid. De var vanligen kanoner på 2-, 3- eller 4 pund och fästes i en gaffel eller pivå (svängtapp) på eller vid relingen. De kunde även användas i märsar och på mindre båtar som slupar och barkasser.

xx-punds kanon

Kanonerna benämndes efter kanonkulornas vikt som mättes i pund (1 pund = 0,454 kg). Kanonkulorna var av massivt järn. De större fartygen förde ofta kanoner av olika kalibrar, exempelvis både 12-, 18- och 24- punds kanoner. Kalibern på en 24-pundig kanon var 15 cm.

Källreferenser

1. Det gotländska båtsmanshållet 1646 - 1887, Kjell Olson, 1993 2. Försvarets civilförvaltning 1634 - 1865, utgiven 1994 av försvarets civilförvaltning 3. Svensksund, Gustaf III:s krig och skärgårdsflottan 1788 - 1790 av Stig Jägerskiöld, 1990. 4. Skärgårdsflottan, redaktör Hans Norman, 2000