Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2020-03-03

Svenska militära underrättelsetjänstens historia

Inledning

Under 1800-talet moderniserades krigsföringen med effektivare vapen och snabba truppförflyttningar, mycket tack vare bättre vägar och från 1800-talets mitt genom järnvägens utbyggnad. Detta gjorde att behovet av information och underrättelser om andra staters rusningsverksamhet, militära övningar och trupprörelser, mm ökade. Före och under krig blev kunskaper om motståndarens nästa drag allt mer viktigt, allt för att undvika överraskande anfall. Det har funnits någon form av svensk signalspaning sedan 1905, då både Generalstaben (Armén) och Marinstaben hade egna signalspanings- och kryptoavdelningar. Avdelningarna lyckades under första världskriget att knäcka en del av den ryska Östersjöflottans krypterade trafik. Under mellankrigstiden gick den svenska signalspaningsverksamheten till stor del på tomgång, bland annat till följd av Riksdagens neddragningar av försvaret vid mitten av 1920-talet. Marinen fortsatte dock sin underrättelseverksamhet, om än i mindre skala, och utvecklade sin kompetens allt mer. En av de första stora framgångarna var då man 1933 forcerade ryska OGPU:s chiffer (föregångaren till KGB). information. Under 1941 blev svenska myndigheter de första utanför Tyskland att känna till att ett angrepp på Sovjetunionen (Operation Barbarossa) var nära förestående. Våren samma år ”läckte” Sverige denna information till de allierade genom Storbritannien. För att inte väcka tyska misstankar om att Sverige forcerat den tyska koden, tog hela den svenska regeringen midsommarledigt dagen före det utsatta anfallsdatumet på Sovjet. Under hösten 1941 och vintern 1942 gick rykten om tyska förberedelser för ett anfall på Sverige. I februari 1942 inträffade februarikrisen, då tyskarna började bygga upp en slagstyrka i Norge för invasion av Sverige. Detta visste man redan i Sverige, då den svenska underrättelsetjänsten kunde läsa de tyska diplomatiska telegrammen. Som svar mobiliserades totalt 300 000 man i en jättelik militärövning i Jämtland. Man lät även meddela det finska sändebudet i Stockholm att Sverige även skulle försvara sig mot britterna i händelse av invasion, i hopp om att tyskarna skulle snappa upp detta, (vilket också skedde).

Unionskrisen med Norge 1905

Unionskrisen 1905 föregicks av flera decenniers spänning mellan Norge och Sverige. Norge krävde ökat självbestämmande som Sverige motsatte sig. Bl.a. ville Norge ha ett eget konsulatväsende. Oscar II, som var kung över Sverige och Norge, samt den svenska regeringen var emot detta; alla utrikespolitiska frågor skulle skötas från Stockholm. På 1890-talet var det inte uteslutet att motsättningarna skulle kunna leda till krig. Under 1900-talets första år hettade det till och återigen var det konsulatfrågan som primärt eldade på konflikten och Sverige skramlade med vapen. Den svenska militären intensifierade jakten på militära underrättelser om Norges gränsbefästningar, militära övningar och eventuell mobilisering. Den 7 juni 1905 antog Norge en lag som i praktiken innebar att unionen upplöstes. Lagen ansågs kränkande mot Sverige och kung Oscar II. För att hantera krisen bildades 1905 en samlingsregering i Sverige. Vid sekelskiftet 1900 fanns inte någon organiserad underrättelseverksamhet i Sverige. År 1873 skapades Generalstabens militärstatistiska avdelning som samlade in och bearbetade rapporter från militärattachéerna vid Sveriges ambassader utomlands. År 1903 fanns planer på att inrätta en underrättelseorganisation vars uppgift primärt skulle vara att spionera på Norge. Den 29 juni 1905 gjordes en framställan om att upprätta en militär underrättelsetjänst. Den 12 juli 1905 biföll lantförsvarsminister Lars Tingsten denna framställan och därmed kunde en svenska underrättelsetjänst bildas. Agenter skulle placeras i Köpenhamn, London och Norge. Organisationens förste chef blev kapten Lagercrantz med löjtnant Henning Stålhane (1872 – 1951) som medhjälpare. Underrättelseavdelningen sorterade under Generalstabens yttre avdelning. Stålhane ansvar var att värva agenter i gränstrakterna och utförde även egna resor för att rekognoscera norska gränsbefästningar inklusive Kongsvinger. År 1906 fanns han i Finland och upprättade där ett nät av agenter som hade som uppgift att bevaka utbyggnaden av järnvägsnätet och ryska trupprörelser. Även Marinstaben hade en egen hemlig underrättelsetjänst vilket ledde till konflikter med Arméns underrättelsetjänst (Generalstaben) då de båda höll hårt på sin insamlade information. Även flottan utnyttjade utsända agenter.

Sverige mobiliserar

Efter att Norge den 7 juni 1905 förklarat unionen upplöst påbörjade båda sidor militära förberedelser. Sverige värvade spionagenter bland militärer, gränsbor, skogvaktare, gränsridare (tullare) , tele-, post- och järnvägsfolk. Hela situationen eskalerade och ledde till att Sverige gjorde en partiell mobilisering den 17 juli 1905. Generalstabens chef Axel Rappe upprättade en angreppsplan på Norge. Den 31 augusti 1905 inleddes Karlstadsförhandlingarna mellan Sverige och Norge som dock kärvade. I mitten av september höjdes den svenska beredskapen ytterligare och 50,000 man var nu mobiliserade. En svensk flotteskader på 42 örlogsfartyg skickades längs västkusten till Göteborg. Den 13 och 14 september gjorde Norge en partiell mobilisering och en väsentlig del av stridskrafterna, 22,000 man, stod nu under vapen i Norge. Till slut enades man i förhandlingarna i Karlstad om en demilitariserad zon på ömse sidor gränsen. Alla nya fästningar raserades utom Kongsvinger, som inte fick utvidgas. Resterande tvisteämnen reddes ut; den 23 september 1905 undertecknades Karlstadkonventionen och krigshotet var borta. Men spänningen fanns kvar in i det sista. Efter Karlstadsfördraget kunde Sveriges riksdag slutligen erkänna Norges oavhängighet den 26 oktober 1905. Samtidigt abdikerade Oscar II formellt som kung över Norge. Sveriges militära underrättelseverksamhet mot Norge fortsatte dock. Den 24 november 1905 utfärdades ett hemligt dekret i Sverige om att upprätta en hemlig militär underrättelsetjänst riktad mot utlandet. Därmed permanenterades den organisation som skapts under unionskrisen. Ny chef blev Jochum Åkerman. Agentnäten byggdes nu ut mot både Norge och Ryssland.

UB, Underrättelsebyrån 1907 -

År 1907 omorganiserades den militära underrättelsetjänsten och Underrättelsebyrån (UB) bildades. Pådrivande var lantförsvarsminister Lars Tingsten. Både den tidigare norska- och ryska detaljen sorterades in under UB. Byrån skulle syssla med såväl inrikes- som utrikesunderrättelseverksamhet. Marinstaben fick sin egen underrättelseavdelning 1911. Tiden fram till första världskrigets utbrott 1914 var det framförallt Norge och Ryssland som var föremål för byråns intresse. Bland annat så var under den här perioden de så-kallade "sågfilarna" uppmärksammade, som i vissa fall ansågs vara ryska spioner. Under första världskrigets 1914 – 1918 utvecklades den militära underrättelsetjänsten snabbt; resurserna ökade och med fler agenter uppnåddes snabb förmedling av underrättelser. Underrättelsetjänsten lyckades under första världskriget bl.a. att knäcka en del av den ryska Östersjöflottans krypterade trafik.

UB:s första chefer

1907 – 1910, EKW Söderhjälm 1910 – 1914, HR Låftman 1914 – 1916, Kapten EG af Edholm Försvarsministerämbetet inrättades först 1920. Dessförinnan var ämbetet uppdelat på två statsråd som var chefer för Lantförsvarsdepartementet respektive Sjöförsvarsdepartementet och informellt benämndes krigsminister och sjöminister.

Kontraspionaget 1914 - 1918

Inrikes underrättelseverksamheten vid Underrättelsebyrån (UB), dvs kontraspionaget, etablerades som en egen organisation, Polisbyrån, den 31 juli 1914. Polisbyrån sorterade fram till krigsslutet under Generalstaben och hade sina lokaler på Linnégatan. Cheferna var uteslutande generalstabsofficerare medan medarbetarna huvudsakligen var poliskonstaplar. Polisbyrån i denna form upplöstes den 21 juni 1922 och ersattes 1923 av Utlänningskontrollen (Statens Polisbyrå) och fick en mer polisiär inriktning. Chef blev 3:e polisintendent Erik Hallgren (1880 – 1956). Utlänningskontrollen huvudsakliga ansvar blev övervakning av ytterlighetspartier. Underrättelsebyrån, UB, hade dock kvar ansvaret för det direkta utländska spionaget mot Sverige. I våra dagar sorterar kontraspionaget under säkerhetspolisen SÄPO.

Mellankrigstiden & andra världskriget

Under mellankrigstiden gick den svenska signalspaningsverksamheten till stor del på sparlåga, bl.a. till följd av Riksdagens neddragningar av försvaret vid mitten av 1920-talet. Marinen fortsatte dock sin underrättelseverksamhet, om än i mindre skala, och utvecklade sin kompetens allt mer. Från 1928 bedrev Marinen signalspaning med pansarskeppet Sverige, men senare från allt fler fartyg och fasta stationer i land. En av de första stora framgångarna var då man 1933 forcerade ryska OGPU:s chiffer (föregångaren till KGB). Flygvapnet bildades som egen försvarsgren den 1 juli 1926 och flygvapnet fick en egen underrättelseenhet ingående i flygstyrelsen, sedermera flygstaben. I enlighet med försvarsbeslut 1936, som trädde i kraft den 1 juli 1937, påbörjas en upprustning. Inte mist satsades det på stridsvagnar men även flygvapnet rustas. I förvarsbeslutet 1936 ingick även upprättandet av Försvarsstaben, ett gemensamt organ för alla tre försvarsgrenarna. Försvarsstaben skulle bl.a. organisera följande avdelningar: Underrättelseavdelning (Fst U) Signaltjänstavdelning (Fst S) Kryptoavdelning (Fst Kry) Organisationen omfattade initiallt cirka 20 officerare. Underrättelseavdelningens (Avd. U) förste chef blev överste Carlos Adlercreutz, en post han hade till 1942. Avdelningen utvecklades sedermera till försvarsstabens Sektion II. Adlercreutz blev därmed den som utarbetade den svenska militära säkerhetstjänstens verksamhet under andra världskriget. Med finska vinterkrigets utbrott i slutet av november 1939 fick underrättelsetjänsten betydligt utökade resurser. Adlercreutz verkade för att en byrå för hemlig underrättelseverksamhet utomlands, dvs spioneri, skulle upprättas. I december 1939 blev den hemliga byrån verklighet under namnet Gränsbyrån, senare G-sektionen. Dess förste chef 1939 blev Carl Petersén. Byrån skulle rapportera direkt till underrättelsetjänstens chef Adlercreutz. Byrån kom att växa till nära 1.000 personer. Inte bara militärer anställdes utan även många akademiker. En av dem var Thede Palm som 1946 kom att bli för chef för den hemliga militära underrättelsetjänsten (T-kontoret). På försvarsstabens Kryptoavdelningen fanns Kryptodetalj IV som bildats 1939 vid andra världskrigets utbrott under ledning av Sven Hallenborg och hade ett femtiotal anställda. Avdelningen ansvarade för dechiffrering av krypterade meddelanden. Den första signalspaningsstationen låg i Kryptodetalj IV:s lokaler på Karlaplan i Stockholm, men 1940 flyttade man ut till ett antal villor på Elfviks udde, Lidingö. Under andra världskriget ockuperades både Danmark och Norge av Tyskland den 9 april 1940. För att Tyskland skulle kunna kommunicera med sina ockupationstrupper i Norge var det nödvändigt att hyra svenska telefonlinjer. Kravet beviljades med förhoppningen om att kunna utnyttja detta till att avlyssna de tyska meddelandena. Kryptoavdelningen sattes att avlyssna de tyska kommunikationerna. Men när man började med detta visade det sig att tyskarna kommunicerade med en kod som initialt verkade omöjlig att knäcka. Detta var den tyska G-skrivarens förtjänst. Matematikprofessor Arne Beurling vid Försvarsstabens Kryptodetalj IV fick uppdraget att tackla G-skrivarens chiffer. Beurling lyckades på några veckor knäcka den tyska G-skrivaren redan sommaren 1940 med enbart hjälp av penna och papper och med endast ett dygns insamlade meddelanden. Genom Beurlings insats kunde man tillverka egna kryptomaskiner och därmed kunde den svenska underrättelsetjänsten avkoda närmare 300 000 tyska meddelanden under de närmaste åren. Under 1941 blev svenska myndigheter de första utanför Tyskland att känna till att ett angrepp på Sovjetunionen (Operation Barbarossa) var nära förestående. I juni 1942 fick tyskarna reda på att Sverige kunde läsa de deras meddelanden som skickats med G-skrivaren. Strax efteråt blev de tyska signalerna helt obegripliga då tyskarna hade bytt till andra kryptoskrivare. Några av Beurlings efterföljare lyckades dock i april 1943 knäcka den tyska Z-chiffermaskinens koder, men när en ny variant av G- skrivaren (kallad Dora) togs i bruk misslyckades Sverige med att knäcka den nya maskinen. Dora kunde dock avkodas från 1944 när en tysk avhoppare överlämnade ett fungerande exemplar av Dora till den svenska underrättelsetjänsten. FRA uppstod gradvis; från 1938 som en försvarsgemensam inhämtning i Karlskrona och några år senare i form av en sammanslagning av den spaning som bedrevs vid försvarsstabens signaltjänstavdelning och kryptoforceringen vid dess kryptoavdelning. Den 1 juli 1942 bildar verksamheten en självständig myndighet med namnet Försvarsväsendets radioanstalt (FRA). FRA:s förste chef blev sjöofficeren Torgil Thorén (1892-1982) som var FRA:s chef 1942 - 1957. År 1962 byter myndigheten namn till Försvarets radioanstalt (FRA). År 1942 infördes i Sverige en militärområdesindelning, Milo. I de nyupprättade milo-staberna infördes även underrättelse- och säkerhetsverksamhet. År 1942 omorganiserades underrättelseavdelningen och blir Sektion II vid försvarsstaben. Den omfattade både en inrikes- och en utrikesavdelning. Den tidigare G-sektionen bröts ut ur underrättelseavdelningen och ombildades till C-byrån, som direkt underställdes chefen Sektion II. Adlercreutz fick gå efter kritik och ny chef för Sektion II blev kommendör Daniel Landquist (1891 – 1962). Landquist skapade en ny detalj, underrättelsedetaljen, vars uppgift blev att sammanställa och bearbeta inkommande underrättelser. Axel Fredrik Carlos Adlercreutz, född 26 januari 1890 i Stockholm, död 7 oktober 1963 i Enköpings-Näs församling, var en överste och chef för försvarsstabens underrättelseavdelning från 1936 till 1942. Bilden till höger visar Carlos Adlercreutz. Wikipedia. Axel Daniel Landquist, född den 20 augusti 1891 i Stockholm, död den 7 oktober 1962, svensk sjömilitär, chef sektion II vid försvarsstaben 1942-1945. Torgil Vilhelm Hildebad Thorén, född 30 mars 1892 i Döderhult, död 11 mars 1982, var en svensk sjöofficer, samt FRA:s förste chef, en position han hade 1942 - 1957. Mellan 1952 och 1957 var han överdirektör där. Åren mellan 1938 och 1942 var han knuten till Försvarsstaben. Bilden till höger visar Torgil Thorén. Wikipedia. -
xxxx Mil xxxxx
 
xxxxxxxxxxxxx

Relaterade länkar

Beredskapsåren 1939 - 1945 Signalspaning 1939 - 1945 Kryptoavdelningen & Kryptodetalj IV Beredskapsförband Svenska försvarets organisation under värnpliktsepoken Allmän värnplikt

Källor

Svenska försvarets hemsida: http://www.forsvarsmakten.se/sv/ Underrättelse- och säkerhetstjänsten 100 år, Lars Ulfving, 2000. Hemliga makter, Lars Magnusson, Jan Ottosson, 1991. Det vakande ögat. Svensk underrättelsetjänst genom 400 år, L. Frick, L. Rosander, 1998. Sprickor i järnridån: Svensk underrättelsetjänst 1944-1992, Wilhelm Agrell Försvarets radioanstalt 50 år, 1942 - 1992 Underrättelsetjänsten, en översyn, SOU 1999:37 Handlingar från C-byrån tillgängliga i ArkivDigital (AD) Beredskapsverket, AD. “Den svenska militära beredskapen 1937 - 1945”. Nationalencyklopedin Wikipedia Överst på sidan

C-byrån 1939 - 1946

Den militära hemliga underrättelseorganisationen under andra världskriget kallades C-byrån. C-byrån, som var verksam mellan 1939 och 1946, kallades dock G-sektionen (Gränsbyrån) fram till 1942 på grund av dess arbete vid och över Sveriges gränser. År 1942 blir G-sektionen en självständig enhet med namnet C-byrån efter begynnelsebokstaven i förnamnet på dess chef Carl Petersén. C-byrån ställdes direkt under chefen Sektion II. Bilden visar ett exempel på en inkommen skrivelse till C-byrån 1942 rörande vägnätet i Norge. Försvarsstaben: C-byrån (o) FI:1 (1940-1943) Bild 260. G-sektionen sattes upp 1939, ett par månader efter krigsutbrottet, efter en gemensam aktion av dåvarande överbefälhavaren Olof Thörnell och underrättelseavdelnings chef Carlos Adlercreutz. Chefen Carl Petersén och hans andreman, Helmuth Ternberg, delade upp ansvaret för informationsinhämtningen landsvis mellan sig. Agentverksamheten i Baltikum byggdes upp och ökade i omfattning under 1941. På svensk sida ansvarade C-byrån hösten 1944 för Operation Stella Polaris, då närmare 800 personer samt mängder med finskt signalspaningsmaterial från Fortsättningskriget, som i hemlighet fraktades från Finland till Sverige. Hösten 1946 omorganiserades Försvarsstaben. C-byråns informationsutbyte med tyska krigsmakten, Abwehr, upplevdes efter kriget som en belastning. Dess chef Carl Petersén avskedades av försvarsminister Allan Vought den 23 januari 1946. Petersén meddelades beslutet följande dag av försvarsstabschefen Carl August Ehrensvärd. Chef för försvarsstabens sektion II var vid denna tidpunkt den tidigare svenske militärattachén i Berlin Curt Juhlin-Dannfelt och han var således Carl Peterséns närmaste chef. Petersén ersattes av Thede Palm, som varit verksam på C-byrån sedan 1943. Vid samma tid ändrades organisationens namn till T- kontoret (taget från chefens förnamn, Thede). Carl Jacob Karsten Petersén, född 18 april 1883 i Stockholm, död 14 april 1963, var överstelöjtnant och blev 1939 chef för den militära underrättelsetjänstens hemliga C-byrå till 1946. Bilden till vänster visar Carl Petersén. Wikipedia. Carl Theodor (Thede) Palm, född 27 september 1907 i Sala i Västmanland, död 18 december 1995 i Östra Ryd i Östergötland, chef för den militära underrättelsetjänstens hemliga C-byrå från 1946. Helmuth ”Teddy” Ternberg, född 1893 i Stockholm, död 1971 i Worms i Tyskland, var major och ställföreträdande chef för C-byrån under andra världskriget. Bilden till höger visar Helmuth Ternberg. Wikipedia. Carl August Ehrensvärd, född 3 augusti 1892 i Karlskrona, död 24 april 1974 i Ystad, sektionschef försvarsstaben 1942–1944, chef för Försvarsstaben 1945–1947, arméchef 1948–1957, general. Allan Georg Fredrik Vougt, född 28 april 1895 i Stockholm, död 24 januari 1953 i Malmö, socialdemokratisk försvarsminister 1945-1951. Curt Herman Juhlin-Dannfelt, född 29 september 1888 i Karlsborg, död 3 november 1968 i Danderyd, var en svensk militär, mest känd för sin tjänstgöring som militärattaché i Berlin under den nazistiska eran 1933-45, chef för försvarsstabens sektion 2 mellan 1 oktober 1945 och 31 december 1946.

Kontraspionaget 1939 - 1945

Under första världskriget sköttes inrikes underrättelseverksamheten vid den militära Underrättelsebyrån (UB), dvs kontraspionaget, som etablerats 1914. Från 1923 låg sen kontraspionaget under polisen även om UB hade kvar ansvaret för det direkta utländska spionaget mot Sverige. Den svenska polisen var en kommunpolis fram till 1965, dvs det var kommunerna som ansvarade för polisen i respektive kommun. Poliserna var med andra ord kommunalt anställda. En statlig polismyndighet, statspolisen, bildades den 1 januari 1933 efter riksdagsbeslut 1932 och stod under befäl av en statspolisintendent stationerad i Stockholm. Anledningen till statspolisens tillkomst var bl.a. Ådalskravallerna i maj 1931. Statspolisavdelningen var indelad i ordningsstatspolis, kriminalstatspolis, och säkerhetspolis. Som den förste chefen för statspolisen utsågs landsfogde Erik Ros från Karlstad. I samband med andra världskrigets utbrott engagerades statskriminalpolisen i säkerhetsärenden som spioneri och sabotage vilket var början till den svenska säkerhetspolisen. Vid utbrottet av andra världskriget 1939 utökades spionavdelningen vid polisen till att sysselsätta fyra kriminalöverkonstaplar och 16 kriminalkonstaplar. Spionavdelningen kallades formellt för statspolisens tredje rotel. Samtidigt byggdes en ny rotel upp vid Stockholms kriminalavdelning och som kallades sjätte roteln. Även denna skulle syssla med säkerhetsfrågor, men endast inom ramen för sina uppgifter i Stockholm. Spionaget ökade dock kraftigt och sjätte roteln fick även biträda sina kollegor ute i landet. Den 1 september 1939 slogs så de båda avdelningarna ihop under en självständig chef. Inom polisen behöll man namnen Statspolisens tredje rotel och Kriminalavdelningens sjätte rotel. I media fick de dock namnet "Säkerhetspolisen". Den 1 juli 1946 upphörde samarbetet och istället fick statspolisintendenten i uppgift att skapa särskilda avdelningar i Stockholm och i landets större städer. Dessa avdelningar skulle bekämpa olovlig underrättelseverksamhet och därmed förknippad brottslighet. Den nuvarande organisationen för säkerhetspolisen (SÄPO) bildades i oktober 1989. I våra dagar sorterar kontraspionaget under säkerhetspolisen SÄPO.

T-kontoret 1946 - 1965

T-kontoret var verksamt mellan 1946 och 1965 och chef för verksamheten var religionshistorikern Thede Palm, som anställts vid C-byrån 1943 under Carl Petersén. Verksamheten var organiserad inom Försvarsstaben, Sektion II, där även den öppna underrättelseavdelningen och utrikesavdelningen fanns. T-kontoret var en direkt fortsättning på den utrikes underrättelseverksamhet som bedrivits inom den tidigare C-byrån. Det brukar anges att "T" i T-kontoret stod för första bokastaven i Thede Palms förnamn men T stod för Tekniska avdelningen, en beteckning som inte skulle lagomt intetsägande för utomstående. Den snabba utvecklingen av de militära vapensystemen under det andra kriget och det efterföljande kalla kriget gjorde att Försvarets Forskningsanstalt, FOA, bildades den 1 april 1945. Redan under det sista året av andra världskriget skickades representanter för den svenska underrättelsetjänsten till USA. Detta blev början på en samverkan med motsvarande myndigheter i USA då det var Sovjetunionen som framstod som det stora hotet mot Sverige. Ansvarsuppdelningen mellan underrättelsetjänsten och FRA fastställdes efter samverkan mellan Thede Palm och dåvarande FRA chefen Torgil Thorén. Den svenska signalspaningen utvecklades stort och man kunde nu följa de sovjetiska radarstationernas aktivitet och rapportering. I början av 1950-talet kom också den flygburna signalspaningen igång. Utrustning för detta ändamål införskaffades från USA:s och Storbritanniens flygvapen. Även två DC 3:or inköptes, Tp 79001 Hugin och 02 Munin. Det var signalspaningsplanet Tp 79001 Hugin som sköts ned av sovjetiskt jaktflyg den 13 juni 1952 i internationellt luftrum över Östersjön. År 1957 inrättades vid Försvarsstabens sektion II en hemlig avdelning för inhämtning av säkerhetsunderrättelser skild från inrikes- avdelningen och som skulle verka parallellt med T-kontorets underrättelseinhämtning. Den benämndes Grupp B (senare B-kontoret). Deras ansvarsområde var att finna "samhällsomstörtare" och sovjetlejda "femtekolonnare".

B-kontoret 1957 - 1965

Grupp B var mellan 1957 och 1961 en hemlig svensk underrättelseorganisation inom Försvarsstabens säkerhetsavdelning (sektion II/Inrikesavdelningen), ledd av Birger Elmér. År 1961 fick organisationen status som självständigt kontor och namnet ändrades till B- kontoret. År 1965 slogs det mer utrikesinriktade T-kontoret samman med det inrikes inriktade B-kontoret och blev Försvarsstabens särskilda byrå (mer känt som IB) med Birger Elmér som chef. Grupp B skapades formellt 1957 som en gren inom Försvarsstabens säkerhetsavdelning, och dess syfte var att kartlägga säkerhetsrisker inom Sverige.

IB 1965 - 1978

Organisationen kom att kallas IB, en förkortning som i samband med IB-affären uttolkades som "Informationsbyrån", men som enligt Säkerhetstjänstkommissionens rapport troligen stod för "Inhämtning Birger". IB var underställd Försvarsstaben och bildades 1965 genom en sammanslagning av T-kontoret och den via försvarsanslagen finansierade hemliga säkerhetstjänsten för inrikesfrågor Grupp B. Sammanslagningen var dock en pappersprodukt; de båda kontoren (T-kontoret och B-kontoret) slogs inte ihop, varken funktionellt eller personellt, utan de levde två parallella liv under beteckningen IB. Arbetena bedrevs åtskilda från varandra men båda med Birger Elmér som chef. År 1968 bröts IB ut ur Försvarsstaben och lades direkt under ÖB. IB:s främsta uppdrag var utrikesunderrättelsetjänst, men viss inhämtning av information skedde även i Sverige, bland annat kring kommunister och deras relationer med främmande makt. Socialdemokraterna hade under slutet av 1940-talet byggt upp en egen underrättelsetjänst med hjälp av sina arbetsplatsombud för övervakning och kartläggning kommunister. I början av 1950-talet slöts en överenskommelse mellan Försvarsstaben och representanter för Socialdemokraterna, dåvarande försvarsministern Torsten Nilsson och den tidigare partisekreteraren Sven Andersson, om att försvarsstaben skulle få använda sig av den socialdemokratiska arbetsplatsorganisation som partiet hade byggt upp. Grupp B arbetade mycket nära ihop med Socialdemokraterna, vars 20 000 arbetsplatsombud rapporterade vilka arbetare som hyste kommunistiska åsikter. Detta fortsatte även under IB. I tidningen Folket i Bild/Kulturfront nr 9 den 3 maj 1973 avslöjades den hemliga militära underrättelseorganisationen IB av journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt. IB var från 1968 fristående i förhållande till försvarsstaben och direkt knuten till ÖB. År 1977 blev IB formellt knuten till sektion 2. Till sektion 2 hörde också försvarets säkerhetstjänst såsom en särskild avdelning med ansvar för säkerhetsunderrättelsetjänst och säkerhetsskydd. IB och försvarets säkerhetstjänt kallades tillsammans för Gemensamma byrån för underrättelser (GBU) åren 1977 - 1982. IB fortsatte sin verksamhet ända fram till 1978. Birger Elmér slutade 1975 men viss verksamhet fortsatte ända till hösten 1978 när Stig Synnergren slutade som ÖB. IB bytte 1982 namn till SSI (Sektionen för Särskild Inhämtning) och 1989 till KSI (Kontoret för Särskild Inhämtning). Carl Gustaf Birger Elmér, född 8 augusti 1919 i Sofia församling i Jönköping, död 8 november 1999 i Jönköping och var mellan 1961 och 1975 chef för den hemliga organisationen Försvarsstabens särskilda byrå, mer känd som IB. Bilden till höger visar Birger Elmér. Wikipedia.

SSI 1982 / KSI 1989

Försvarsstaben omorganiseraes 1981. Försvarsstabens Sektion II blev nu Operationssektion 5 (Op 5). Den stora organisatoriska förändringen bestod i att armé-, marin- och flygstaberna förlorade sina underrättelsedetaljer. Dessa inordnades istället under Op 5. År 1982 bytte IB namn till SSI (Sektionen för Särskild Inhämtning) och år 1989 byttes namnet till KSI (Kontoret för Särskild Inhämtning). KSI bedriver underrättelseinhämtning i utlandet och arbetar HUMINT (personbaserad underrättelseinhämtning), ett begrepp som bland annat innefattar användandet av infiltratörer, mot utländska förhållanden. KSI har rätt att använda så kallade ”särskilda metoder”. Exakt vad som menas med detta är hemligstämplat men i princip innebär det att KSI har rätt att bryta mot lagen för att bedriva spionage och avvärja hot mot svenska intressen, rikets säkerhet och sina egna fiender. De har även rätt att driva aktiebolag som täckmantel för sin verksamhet. KSI är inte en öppen organisation. Namnet på nuvarande KSI-chefen liksom hela namnet på alla andra anställda är sekretessbelagt. Under många år på 1980- och 1990-talen leddes KSI (då benämnt SSI) av Bertil Lundin. Signalspaningsfartyget HMS Orion (A201) togs i bruk 1984 och bedriver underrättelseinhämtning tillsammans med Försvarets radioanstalt (FRA). Besättningen består av sjömän och officerare ur flottan samt signalspaningspersonal från FRA. Under 2020 kommer HMS Orion att ersättas av det nya signalspaningsfartyget HMS Artemis. Jan Guillous berömda romanfigur Carl Hamilton arbetade på SSI under senare halvan av 1980-talet och första halvan av 1990-talet. Bertil Lundin, född 31 december 1946 i Bromma församling i Stockholm, död 29 juni 2005 i Västerleds församling, var chef för Kontoret för särskild inhämtning (KSI). Under sin tid som chef för KSI betraktades han som en av Sveriges hemligaste personer.

MUST 1994 -

Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST) bildades den 1 juli 1994 genom en sammanslagning av Underrättelse- och säkerhetsledningen (USL) och Underrättelse- och säkerhetskontoret (USK). MUST är en del av Försvarsmakten och har huvudansvar för att ta fram militärt relevant information om främmande makter, dels ansvar för militär säkerhetstjänst. MUST ingår i Högkvarteret och sorterar direkt under ÖB. Verksamheten består av en ledning och administration, som bland annat landets alla försvarsattachéer på svenska ambassader utomlands sorterar under, samt tre verksamhetskontor: 1. Underrättelsekontoret (UNDK) 2. Säkerhetskontoret (SÄKK) 3. Kontoret för särskild inhämtning (KSI), den hemligaste delen och som sysslar med det som kallas "personbaserad underrättelseinhämtning". Underrättelsekontoret (UNDK) har ansvar för underrättelseverksamheten. UNDK tar fram information som underlag för beslutsfattandet i Högkvarteret och Försvarsdepartementet samt understöder svenska förband utomlands och inom riket med underrättelser. Säkerhetskontoret (SÄKK) arbetar med militär säkerhetstjänst som omfattar säkerhetsunderrättelsetjänst, säkerhetsskyddstjänst och signalskyddstjänst. Säkerhetstjänsten finns till för att förbereda och skydda Försvarsmaktens verksamhet från säkerhetshot. Chef för MUST är från 2019: Generalmajor Lena Hallin. Försvarsmaktens 2 signalspaningsflygplan "Korpen" S 102B (Gulfstream IV S) bedriver flygburen signalspaning (teknisk signalspaning) åt Försvarets Radioanstalt, FRA. Bägge är stationerade på Malmen utanför Linköping men verksamheten leds av Skaraborgs flygflottilj F 7 i Såtenäs.

Andra myndigheter

Många andra myndigheter har på ett eller annat sätt varit delaktig i svensk underrättelseverksamhet, exempelvis FRA som bedrivit signalspaning eller på annat sätt bidragit till underrättelsetjänstens verksamhet. Det förekommer naturligtvis även samarbete med civila myndigheter som polisens nationella operativa avdelning NOA samt säkerhetspolisen, SÄPO, inte minst på terrorbekämpningsområdet.

FRA – Försvarets Radioanstalt

Försvarets radioanstalt (FRA) är en civil myndighet som sorterar under Försvarsdepartementet. FRA:s två huvuduppgifter är att bedriva signalunderrättelsetjänst (Kommunikationsspaning, KOS) respektive teknisk signalspaning (TES). Vidare skall FRA stödja informationssäkerhetsarbetet hos myndigheter och statligt ägda bolag. Kommunikationsspaning inriktas mot såväl civil som militär telefoni och datakommunikation. KOS kan delas in i inhämtning, bearbetning (trafikbearbetning inklusive kryptoforcering och innehållsbearbetning), analys och rapportering. FRA uppstod gradvis; från 1938 som en försvarsgemensam inhämtning i Karlskrona och några år senare i form av en sammanslagning av den spaning som bedrevs vid försvarsstabens signaltjänstavdelning och kryptoforceringen vid dess kryptoavdelning. Den 1 juli 1942 bildar verksamheten en självständig myndighet med namnet Försvarsväsendets radioanstalt (FRA) och dess förste chef blev sjöofficeren Torgil Thorén (1892-1982) som var FRA:s chef 1942 - 1957. I oktober 1943 flyttar FRA till nya lokaler på Lovön. År 1962 byter myndigheten namn till Försvarets radioanstalt (FRA).

FOA Försvarets forskningsanstalt

Försvarets forskningsanstalt (FOA) var tidigare en myndighet inom försvarsforskning som fanns mellan 1945 och 31 december 2000. FOA bildades 1945 genom sammanslagning av tre existerande organisationer: myndigheten Försvarsväsendets kemiska anstalt (FKA), Militärfysiska institutet (MFI), samt ekoradioenheten vid Statens uppfinnarnämnd (SUN). Från bildandet 1945 bedrevs huvuddelen av verksamheten på olika platser i Stockholmsområdet, där FKA, MFI och SUN redan fanns etablerade. År 1974 infogades Militärpsykologiska institutet som en avdelning i FOA, (FOA 5). Tillsammans med Flygtekniska försöksanstalten (FFA) bildades den 1 januari 2001 den nya myndigheten Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI).

FFA - Flygtekniska försöksanstalten

Flygtekniska försöksanstalten (FFA) var tidigare en statlig uppdragsfinansierad myndighet under Försvarsdepartementet med målet att bedriva forsknings-, utvecklings- och försöksverksamhet inom det flygtekniska området. Myndigheten bildades 1940 och dess förste chef var professor Ivar Malmer. Inledningsvis sorterade FFA under Handelsdepartementet, men överfördes 1963 till Försvarsdepartementets ansvarsområde. FFA upphörde den 31 december 2000 när man tillsammans Försvarets forskningsanstalt (FOA) den 1 januari 2001 bildade Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI).

FOI - Totalförsvarets forskningsinstitut

Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) är en svensk statlig förvaltningsmyndighet som sorterar under Försvarsdepartementet. FOI har till uppgift att bedriva forskning, metod- och teknikutveckling samt utredningsarbete för totalförsvaret. FOI ska verka för samverkan mellan militär och civil forskning samt mellan nationell och internationell forskning. FOI sysslar dock inte med egen underrättelseinhämtning. Myndigheten bildades den 1 januari 2001 genom sammanslagning av de två tidigare myndigheterna Flygtekniska försöksanstalten (FFA) och Försvarets forskningsanstalt (FOA).

FMV – Försvarets materielverk

Försvarets materielverk (FMV) är en svensk statlig förvaltningsmyndighet, som sorterar under Försvarsdepartementet och har till uppgift att anskaffa, vidmakthålla, destruera och kassera materiel och förnödenheter på uppdrag av Försvarsmakten samt inom detta område biträda Försvarsmakten i fråga om långsiktig materielförsörjningsplanering och materielsystemkunskap. FMV har sina rötter i Kungliga Krigskollegium som upprättades 1630 under Gustav II Adolfs regering. Syftet var att styra upp Sveriges anskaffning av krigsmateriel som vid regalskeppet Vasas förlisning två år tidigare hade framstått som undermålig. Försvarets materielverk bildades den 1 juli 1968 genom en sammanslagning av myndigheterna Arméförvaltningen, Marinförvaltningen, Flygförvaltningen, Försvarets intendenturverk och Försvarets förvaltningsdirektion. Organisationens devis är ”teknik för Sveriges säkerhet”. Den nuvarande generaldirektören är Göran Mårtensson, som tillträdde tjänsten 1 februari 2016. FMV:s huvudsakliga verksamhet finns vid Tre Vapen på Banérgatan i Stockholm.
Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2020-03-03

Svenska militära

underrättelsetjänstens

historia

Inledning

Under 1800-talet moderniserades krigsföringen med effektivare vapen och snabba truppförflyttningar, mycket tack vare bättre vägar och från 1800-talets mitt genom järnvägens utbyggnad. Detta gjorde att behovet av information och underrättelser om andra staters rusningsverksamhet, militära övningar och trupprörelser, mm ökade. Före och under krig blev kunskaper om motståndarens nästa drag allt mer viktigt, allt för att undvika överraskande anfall. Det har funnits någon form av svensk signalspaning sedan 1905, då både Generalstaben (Armén) och Marinstaben hade egna signalspanings- och kryptoavdelningar. Avdelningarna lyckades under första världskriget att knäcka en del av den ryska Östersjöflottans krypterade trafik. Under mellankrigstiden gick den svenska signalspaningsverksamheten till stor del på tomgång, bland annat till följd av Riksdagens neddragningar av försvaret vid mitten av 1920-talet. Marinen fortsatte dock sin underrättelseverksamhet, om än i mindre skala, och utvecklade sin kompetens allt mer. En av de första stora framgångarna var då man 1933 forcerade ryska OGPU:s chiffer (föregångaren till KGB). information. Under 1941 blev svenska myndigheter de första utanför Tyskland att känna till att ett angrepp på Sovjetunionen (Operation Barbarossa) var nära förestående. Våren samma år ”läckte” Sverige denna information till de allierade genom Storbritannien. För att inte väcka tyska misstankar om att Sverige forcerat den tyska koden, tog hela den svenska regeringen midsommarledigt dagen före det utsatta anfallsdatumet på Sovjet. Under hösten 1941 och vintern 1942 gick rykten om tyska förberedelser för ett anfall på Sverige. I februari 1942 inträffade februarikrisen, då tyskarna började bygga upp en slagstyrka i Norge för invasion av Sverige. Detta visste man redan i Sverige, då den svenska underrättelsetjänsten kunde läsa de tyska diplomatiska telegrammen. Som svar mobiliserades totalt 300 000 man i en jättelik militärövning i Jämtland. Man lät även meddela det finska sändebudet i Stockholm att Sverige även skulle försvara sig mot britterna i händelse av invasion, i hopp om att tyskarna skulle snappa upp detta, (vilket också skedde).

Unionskrisen med Norge 1905

Unionskrisen 1905 föregicks av flera decenniers spänning mellan Norge och Sverige. Norge krävde ökat självbestämmande som Sverige motsatte sig. Bl.a. ville Norge ha ett eget konsulatväsende. Oscar II, som var kung över Sverige och Norge, samt den svenska regeringen var emot detta; alla utrikespolitiska frågor skulle skötas från Stockholm. På 1890-talet var det inte uteslutet att motsättningarna skulle kunna leda till krig. Under 1900-talets första år hettade det till och återigen var det konsulatfrågan som primärt eldade på konflikten och Sverige skramlade med vapen. Den svenska militären intensifierade jakten på militära underrättelser om Norges gränsbefästningar, militära övningar och eventuell mobilisering. Den 7 juni 1905 antog Norge en lag som i praktiken innebar att unionen upplöstes. Lagen ansågs kränkande mot Sverige och kung Oscar II. För att hantera krisen bildades 1905 en samlingsregering i Sverige. Vid sekelskiftet 1900 fanns inte någon organiserad underrättelseverksamhet i Sverige. År 1873 skapades Generalstabens militärstatistiska avdelning som samlade in och bearbetade rapporter från militärattachéerna vid Sveriges ambassader utomlands. År 1903 fanns planer på att inrätta en underrättelseorganisation vars uppgift primärt skulle vara att spionera på Norge. Den 29 juni 1905 gjordes en framställan om att upprätta en militär underrättelsetjänst. Den 12 juli 1905 biföll lantförsvarsminister Lars Tingsten denna framställan och därmed kunde en svenska underrättelsetjänst bildas. Agenter skulle placeras i Köpenhamn, London och Norge. Organisationens förste chef blev kapten Lagercrantz med löjtnant Henning Stålhane (1872 – 1951) som medhjälpare. Underrättelseavdelningen sorterade under Generalstabens yttre avdelning. Stålhane ansvar var att värva agenter i gränstrakterna och utförde även egna resor för att rekognoscera norska gränsbefästningar inklusive Kongsvinger. År 1906 fanns han i Finland och upprättade där ett nät av agenter som hade som uppgift att bevaka utbyggnaden av järnvägsnätet och ryska trupprörelser. Även Marinstaben hade en egen hemlig underrättelsetjänst vilket ledde till konflikter med Arméns underrättelsetjänst (Generalstaben) då de båda höll hårt på sin insamlade information. Även flottan utnyttjade utsända agenter.

Sverige mobiliserar

Efter att Norge den 7 juni 1905 förklarat unionen upplöst påbörjade båda sidor militära förberedelser. Sverige värvade spionagenter bland militärer, gränsbor, skogvaktare, gränsridare (tullare) , tele-, post- och järnvägsfolk. Hela situationen eskalerade och ledde till att Sverige gjorde en partiell mobilisering den 17 juli 1905. Generalstabens chef Axel Rappe upprättade en angreppsplan på Norge. Den 31 augusti 1905 inleddes Karlstadsförhandlingarna mellan Sverige och Norge som dock kärvade. I mitten av september höjdes den svenska beredskapen ytterligare och 50,000 man var nu mobiliserade. En svensk flotteskader på 42 örlogsfartyg skickades längs västkusten till Göteborg. Den 13 och 14 september gjorde Norge en partiell mobilisering och en väsentlig del av stridskrafterna, 22,000 man, stod nu under vapen i Norge. Till slut enades man i förhandlingarna i Karlstad om en demilitariserad zon på ömse sidor gränsen. Alla nya fästningar raserades utom Kongsvinger, som inte fick utvidgas. Resterande tvisteämnen reddes ut; den 23 september 1905 undertecknades Karlstadkonventionen och krigshotet var borta. Men spänningen fanns kvar in i det sista. Efter Karlstadsfördraget kunde Sveriges riksdag slutligen erkänna Norges oavhängighet den 26 oktober 1905. Samtidigt abdikerade Oscar II formellt som kung över Norge. Sveriges militära underrättelseverksamhet mot Norge fortsatte dock. Den 24 november 1905 utfärdades ett hemligt dekret i Sverige om att upprätta en hemlig militär underrättelsetjänst riktad mot utlandet. Därmed permanenterades den organisation som skapts under unionskrisen. Ny chef blev Jochum Åkerman. Agentnäten byggdes nu ut mot både Norge och Ryssland.

UB, Underrättelsebyrån 1907 -

År 1907 omorganiserades den militära underrättelsetjänsten och Underrättelsebyrån (UB) bildades. Pådrivande var lantförsvarsminister Lars Tingsten. Både den tidigare norska- och ryska detaljen sorterades in under UB. Byrån skulle syssla med såväl inrikes- som utrikesunderrättelseverksamhet. Marinstaben fick sin egen underrättelseavdelning 1911. Tiden fram till första världskrigets utbrott 1914 var det framförallt Norge och Ryssland som var föremål för byråns intresse. Bland annat så var under den här perioden de så-kallade "sågfilarna" uppmärksammade, som i vissa fall ansågs vara ryska spioner. Under första världskrigets 1914 – 1918 utvecklades den militära underrättelsetjänsten snabbt; resurserna ökade och med fler agenter uppnåddes snabb förmedling av underrättelser. Underrättelsetjänsten lyckades under första världskriget bl.a. att knäcka en del av den ryska Östersjöflottans krypterade trafik.

UB:s första chefer

1907 – 1910, EKW Söderhjälm 1910 – 1914, HR Låftman 1914 – 1916, Kapten EG af Edholm Försvarsministerämbetet inrättades först 1920. Dessförinnan var ämbetet uppdelat på två statsråd som var chefer för Lantförsvarsdepartementet respektive Sjöförsvarsdepartementet och informellt benämndes krigsminister och sjöminister.

Kontraspionaget 1914 - 1918

Inrikes underrättelseverksamheten vid Underrättelsebyrån (UB), dvs kontraspionaget, etablerades som en egen organisation, Polisbyrån, den 31 juli 1914. Polisbyrån sorterade fram till krigsslutet under Generalstaben och hade sina lokaler på Linnégatan. Cheferna var uteslutande generalstabsofficerare medan medarbetarna huvudsakligen var poliskonstaplar. Polisbyrån i denna form upplöstes den 21 juni 1922 och ersattes 1923 av Utlänningskontrollen (Statens Polisbyrå) och fick en mer polisiär inriktning. Chef blev 3:e polisintendent Erik Hallgren (1880 – 1956). Utlänningskontrollen huvudsakliga ansvar blev övervakning av ytterlighetspartier. Underrättelsebyrån, UB, hade dock kvar ansvaret för det direkta utländska spionaget mot Sverige. I våra dagar sorterar kontraspionaget under säkerhetspolisen SÄPO.

Mellankrigstiden & andra

världskriget

Under mellankrigstiden gick den svenska signalspaningsverksamheten till stor del på sparlåga, bl.a. till följd av Riksdagens neddragningar av försvaret vid mitten av 1920-talet. Marinen fortsatte dock sin underrättelseverksamhet, om än i mindre skala, och utvecklade sin kompetens allt mer. Från 1928 bedrev Marinen signalspaning med pansarskeppet Sverige, men senare från allt fler fartyg och fasta stationer i land. En av de första stora framgångarna var då man 1933 forcerade ryska OGPU:s chiffer (föregångaren till KGB). Flygvapnet bildades som egen försvarsgren den 1 juli 1926 och flygvapnet fick en egen underrättelseenhet ingående i flygstyrelsen, sedermera flygstaben. I enlighet med försvarsbeslut 1936, som trädde i kraft den 1 juli 1937, påbörjas en upprustning. Inte mist satsades det på stridsvagnar men även flygvapnet rustas. I förvarsbeslutet 1936 ingick även upprättandet av Försvarsstaben, ett gemensamt organ för alla tre försvarsgrenarna. Försvarsstaben skulle bl.a. organisera följande avdelningar: Underrättelseavdelning (Fst U) Signaltjänstavdelning (Fst S) Kryptoavdelning (Fst Kry) Organisationen omfattade initiallt cirka 20 officerare. Underrättelseavdelningens (Avd. U) förste chef blev överste Carlos Adlercreutz, en post han hade till 1942. Avdelningen utvecklades sedermera till försvarsstabens Sektion II. Adlercreutz blev därmed den som utarbetade den svenska militära säkerhetstjänstens verksamhet under andra världskriget. Med finska vinterkrigets utbrott i slutet av november 1939 fick underrättelsetjänsten betydligt utökade resurser. Adlercreutz verkade för att en byrå för hemlig underrättelseverksamhet utomlands, dvs spioneri, skulle upprättas. I december 1939 blev den hemliga byrån verklighet under namnet Gränsbyrån, senare G-sektionen. Dess förste chef 1939 blev Carl Petersén. Byrån skulle rapportera direkt till underrättelsetjänstens chef Adlercreutz. Byrån kom att växa till nära 1.000 personer. Inte bara militärer anställdes utan även många akademiker. En av dem var Thede Palm som 1946 kom att bli för chef för den hemliga militära underrättelsetjänsten (T-kontoret). På försvarsstabens Kryptoavdelningen fanns Kryptodetalj IV som bildats 1939 vid andra världskrigets utbrott under ledning av Sven Hallenborg och hade ett femtiotal anställda. Avdelningen ansvarade för dechiffrering av krypterade meddelanden. Den första signalspaningsstationen låg i Kryptodetalj IV:s lokaler på Karlaplan i Stockholm, men 1940 flyttade man ut till ett antal villor på Elfviks udde, Lidingö. Under andra världskriget ockuperades både Danmark och Norge av Tyskland den 9 april 1940. För att Tyskland skulle kunna kommunicera med sina ockupationstrupper i Norge var det nödvändigt att hyra svenska telefonlinjer. Kravet beviljades med förhoppningen om att kunna utnyttja detta till att avlyssna de tyska meddelandena. Kryptoavdelningen sattes att avlyssna de tyska kommunikationerna. Men när man började med detta visade det sig att tyskarna kommunicerade med en kod som initialt verkade omöjlig att knäcka. Detta var den tyska G-skrivarens förtjänst. Matematikprofessor Arne Beurling vid Försvarsstabens Kryptodetalj IV fick uppdraget att tackla G-skrivarens chiffer. Beurling lyckades på några veckor knäcka den tyska G-skrivaren redan sommaren 1940 med enbart hjälp av penna och papper och med endast ett dygns insamlade meddelanden. Genom Beurlings insats kunde man tillverka egna kryptomaskiner och därmed kunde den svenska underrättelsetjänsten avkoda närmare 300 000 tyska meddelanden under de närmaste åren. Under 1941 blev svenska myndigheter de första utanför Tyskland att känna till att ett angrepp på Sovjetunionen (Operation Barbarossa) var nära förestående. I juni 1942 fick tyskarna reda på att Sverige kunde läsa de deras meddelanden som skickats med G- skrivaren. Strax efteråt blev de tyska signalerna helt obegripliga då tyskarna hade bytt till andra kryptoskrivare. Några av Beurlings efterföljare lyckades dock i april 1943 knäcka den tyska Z-chiffermaskinens koder, men när en ny variant av G-skrivaren (kallad Dora) togs i bruk misslyckades Sverige med att knäcka den nya maskinen. Dora kunde dock avkodas från 1944 när en tysk avhoppare överlämnade ett fungerande exemplar av Dora till den svenska underrättelsetjänsten. FRA uppstod gradvis; från 1938 som en försvarsgemensam inhämtning i Karlskrona och några år senare i form av en sammanslagning av den spaning som bedrevs vid försvarsstabens signaltjänstavdelning och kryptoforceringen vid dess kryptoavdelning. Den 1 juli 1942 bildar verksamheten en självständig myndighet med namnet Försvarsväsendets radioanstalt (FRA). FRA:s förste chef blev sjöofficeren Torgil Thorén (1892-1982) som var FRA:s chef 1942 - 1957. År 1962 byter myndigheten namn till Försvarets radioanstalt (FRA). År 1942 infördes i Sverige en militärområdesindelning, Milo. I de nyupprättade milo-staberna infördes även underrättelse- och säkerhetsverksamhet. År 1942 omorganiserades underrättelseavdelningen och blir Sektion II vid försvarsstaben. Den omfattade både en inrikes- och en utrikesavdelning. Den tidigare G-sektionen bröts ut ur underrättelseavdelningen och ombildades till C-byrån, som direkt underställdes chefen Sektion II. Adlercreutz fick gå efter kritik och ny chef för Sektion II blev kommendör Daniel Landquist (1891 – 1962). Landquist skapade en ny detalj, underrättelsedetaljen, vars uppgift blev att sammanställa och bearbeta inkommande underrättelser. Axel Fredrik Carlos Adlercreutz, född 26 januari 1890 i Stockholm, död 7 oktober 1963 i Enköpings-Näs församling, var en överste och chef för försvarsstabens underrättelseavdelning från 1936 till 1942. Bilden till höger visar Carlos Adlercreutz. Wikipedia. Axel Daniel Landquist, född den 20 augusti 1891 i Stockholm, död den 7 oktober 1962, svensk sjömilitär, chef sektion II vid försvarsstaben 1942-1945. Torgil Vilhelm Hildebad Thorén, född 30 mars 1892 i Döderhult, död 11 mars 1982, var en svensk sjöofficer, samt FRA:s förste chef, en position han hade 1942 - 1957. Mellan 1952 och 1957 var han överdirektör där. Åren mellan 1938 och 1942 var han knuten till Försvarsstaben. Bilden till höger visar Torgil Thorén. Wikipedia. -

Relaterade länkar

Beredskapsåren 1939 - 1945 Signalspaning 1939 - 1945 Kryptoavdelningen & Kryptodetalj IV Beredskapsförband Svenska försvarets organisation under värnpliktsepoken Allmän värnplikt

Källor

Svenska försvarets hemsida: http://www.forsvarsmakten.se/sv/ Underrättelse- och säkerhetstjänsten 100 år, Lars Ulfving, 2000. Hemliga makter, Lars Magnusson, Jan Ottosson, 1991. Det vakande ögat. Svensk underrättelsetjänst genom 400 år, L. Frick, L. Rosander, 1998. Sprickor i järnridån: Svensk underrättelsetjänst 1944-1992, Wilhelm Agrell Försvarets radioanstalt 50 år, 1942 - 1992 Underrättelsetjänsten, en översyn, SOU 1999:37 Handlingar från C-byrån tillgängliga i ArkivDigital (AD) Beredskapsverket, AD. “Den svenska militära beredskapen 1937 - 1945”. Nationalencyklopedin Wikipedia Överst på sidan

C-byrån 1939 - 1946

Den militära hemliga underrättelseorganisationen under andra världskriget kallades C-byrån. C-byrån, som var verksam mellan 1939 och 1946, kallades dock G-sektionen (Gränsbyrån) fram till 1942 på grund av dess arbete vid och över Sveriges gränser. År 1942 blir G-sektionen en självständig enhet med namnet C-byrån efter begynnelsebokstaven i förnamnet på dess chef Carl Petersén. C-byrån ställdes direkt under chefen Sektion II. Bilden visar ett exempel på en inkommen skrivelse till C- byrån 1942 rörande vägnätet i Norge. Försvarsstaben: C-byrån (o) FI:1 (1940-1943) Bild 260. G-sektionen sattes upp 1939, ett par månader efter krigsutbrottet, efter en gemensam aktion av dåvarande överbefälhavaren Olof Thörnell och underrättelseavdelnings chef Carlos Adlercreutz. Chefen Carl Petersén och hans andreman, Helmuth Ternberg, delade upp ansvaret för informationsinhämtningen landsvis mellan sig. Agentverksamheten i Baltikum byggdes upp och ökade i omfattning under 1941. På svensk sida ansvarade C-byrån hösten 1944 för Operation Stella Polaris, då närmare 800 personer samt mängder med finskt signalspaningsmaterial från Fortsättningskriget, som i hemlighet fraktades från Finland till Sverige. Hösten 1946 omorganiserades Försvarsstaben. C- byråns informationsutbyte med tyska krigsmakten, Abwehr, upplevdes efter kriget som en belastning. Dess chef Carl Petersén avskedades av försvarsminister Allan Vought den 23 januari 1946. Petersén meddelades beslutet följande dag av försvarsstabschefen Carl August Ehrensvärd. Chef för försvarsstabens sektion II var vid denna tidpunkt den tidigare svenske militärattachén i Berlin Curt Juhlin-Dannfelt och han var således Carl Peterséns närmaste chef. Petersén ersattes av Thede Palm, som varit verksam på C-byrån sedan 1943. Vid samma tid ändrades organisationens namn till T-kontoret (taget från chefens förnamn, Thede). Carl Jacob Karsten Petersén, född 18 april 1883 i Stockholm, död 14 april 1963, var överstelöjtnant och blev 1939 chef för den militära underrättelsetjänstens hemliga C-byrå till 1946. Bilden till vänster visar Carl Petersén. Wikipedia. Carl Theodor (Thede) Palm, född 27 september 1907 i Sala i Västmanland, död 18 december 1995 i Östra Ryd i Östergötland, chef för den militära underrättelsetjänstens hemliga C-byrå från 1946. Helmuth ”Teddy” Ternberg, född 1893 i Stockholm, död 1971 i Worms i Tyskland, var major och ställföreträdande chef för C-byrån under andra världskriget. Bilden till höger visar Helmuth Ternberg. Wikipedia. Carl August Ehrensvärd, född 3 augusti 1892 i Karlskrona, död 24 april 1974 i Ystad, sektionschef försvarsstaben 1942–1944, chef för Försvarsstaben 1945–1947, arméchef 1948–1957, general. Allan Georg Fredrik Vougt, född 28 april 1895 i Stockholm, död 24 januari 1953 i Malmö, socialdemokratisk försvarsminister 1945-1951. Curt Herman Juhlin-Dannfelt, född 29 september 1888 i Karlsborg, död 3 november 1968 i Danderyd, var en svensk militär, mest känd för sin tjänstgöring som militärattaché i Berlin under den nazistiska eran 1933- 45, chef för försvarsstabens sektion 2 mellan 1 oktober 1945 och 31 december 1946.

Kontraspionaget 1939 - 1945

Under första världskriget sköttes inrikes underrättelseverksamheten vid den militära Underrättelsebyrån (UB), dvs kontraspionaget, som etablerats 1914. Från 1923 låg sen kontraspionaget under polisen även om UB hade kvar ansvaret för det direkta utländska spionaget mot Sverige. Den svenska polisen var en kommunpolis fram till 1965, dvs det var kommunerna som ansvarade för polisen i respektive kommun. Poliserna var med andra ord kommunalt anställda. En statlig polismyndighet, statspolisen, bildades den 1 januari 1933 efter riksdagsbeslut 1932 och stod under befäl av en statspolisintendent stationerad i Stockholm. Anledningen till statspolisens tillkomst var bl.a. Ådalskravallerna i maj 1931. Statspolisavdelningen var indelad i ordningsstatspolis, kriminalstatspolis, och säkerhetspolis. Som den förste chefen för statspolisen utsågs landsfogde Erik Ros från Karlstad. I samband med andra världskrigets utbrott engagerades statskriminalpolisen i säkerhetsärenden som spioneri och sabotage vilket var början till den svenska säkerhetspolisen. Vid utbrottet av andra världskriget 1939 utökades spionavdelningen vid polisen till att sysselsätta fyra kriminalöverkonstaplar och 16 kriminalkonstaplar. Spionavdelningen kallades formellt för statspolisens tredje rotel. Samtidigt byggdes en ny rotel upp vid Stockholms kriminalavdelning och som kallades sjätte roteln. Även denna skulle syssla med säkerhetsfrågor, men endast inom ramen för sina uppgifter i Stockholm. Spionaget ökade dock kraftigt och sjätte roteln fick även biträda sina kollegor ute i landet. Den 1 september 1939 slogs så de båda avdelningarna ihop under en självständig chef. Inom polisen behöll man namnen Statspolisens tredje rotel och Kriminalavdelningens sjätte rotel. I media fick de dock namnet "Säkerhetspolisen". Den 1 juli 1946 upphörde samarbetet och istället fick statspolisintendenten i uppgift att skapa särskilda avdelningar i Stockholm och i landets större städer. Dessa avdelningar skulle bekämpa olovlig underrättelseverksamhet och därmed förknippad brottslighet. Den nuvarande organisationen för säkerhetspolisen (SÄPO) bildades i oktober 1989. I våra dagar sorterar kontraspionaget under säkerhetspolisen SÄPO.

T-kontoret 1946 - 1965

T-kontoret var verksamt mellan 1946 och 1965 och chef för verksamheten var religionshistorikern Thede Palm, som anställts vid C-byrån 1943 under Carl Petersén. Verksamheten var organiserad inom Försvarsstaben, Sektion II, där även den öppna underrättelseavdelningen och utrikesavdelningen fanns. T-kontoret var en direkt fortsättning på den utrikes underrättelseverksamhet som bedrivits inom den tidigare C-byrån. Det brukar anges att "T" i T- kontoret stod för första bokastaven i Thede Palms förnamn men T stod för Tekniska avdelningen, en beteckning som inte skulle lagomt intetsägande för utomstående. Den snabba utvecklingen av de militära vapensystemen under det andra kriget och det efterföljande kalla kriget gjorde att Försvarets Forskningsanstalt, FOA, bildades den 1 april 1945. Redan under det sista året av andra världskriget skickades representanter för den svenska underrättelsetjänsten till USA. Detta blev början på en samverkan med motsvarande myndigheter i USA då det var Sovjetunionen som framstod som det stora hotet mot Sverige. Ansvarsuppdelningen mellan underrättelsetjänsten och FRA fastställdes efter samverkan mellan Thede Palm och dåvarande FRA chefen Torgil Thorén. Den svenska signalspaningen utvecklades stort och man kunde nu följa de sovjetiska radarstationernas aktivitet och rapportering. I början av 1950-talet kom också den flygburna signalspaningen igång. Utrustning för detta ändamål införskaffades från USA:s och Storbritanniens flygvapen. Även två DC 3:or inköptes, Tp 79001 Hugin och 02 Munin. Det var signalspaningsplanet Tp 79001 Hugin som sköts ned av sovjetiskt jaktflyg den 13 juni 1952 i internationellt luftrum över Östersjön. År 1957 inrättades vid Försvarsstabens sektion II en hemlig avdelning för inhämtning av säkerhetsunderrättelser skild från inrikes- avdelningen och som skulle verka parallellt med T- kontorets underrättelseinhämtning. Den benämndes Grupp B (senare B-kontoret). Deras ansvarsområde var att finna "samhällsomstörtare" och sovjetlejda "femtekolonnare".

B-kontoret 1957 - 1965

Grupp B var mellan 1957 och 1961 en hemlig svensk underrättelseorganisation inom Försvarsstabens säkerhetsavdelning (sektion II/Inrikesavdelningen), ledd av Birger Elmér. År 1961 fick organisationen status som självständigt kontor och namnet ändrades till B-kontoret. År 1965 slogs det mer utrikesinriktade T-kontoret samman med det inrikes inriktade B-kontoret och blev Försvarsstabens särskilda byrå (mer känt som IB) med Birger Elmér som chef. Grupp B skapades formellt 1957 som en gren inom Försvarsstabens säkerhetsavdelning, och dess syfte var att kartlägga säkerhetsrisker inom Sverige.

IB 1965 - 1978

Organisationen kom att kallas IB, en förkortning som i samband med IB-affären uttolkades som "Informationsbyrån", men som enligt Säkerhetstjänstkommissionens rapport troligen stod för "Inhämtning Birger". IB var underställd Försvarsstaben och bildades 1965 genom en sammanslagning av T-kontoret och den via försvarsanslagen finansierade hemliga säkerhetstjänsten för inrikesfrågor Grupp B. Sammanslagningen var dock en pappersprodukt; de båda kontoren (T-kontoret och B-kontoret) slogs inte ihop, varken funktionellt eller personellt, utan de levde två parallella liv under beteckningen IB. Arbetena bedrevs åtskilda från varandra men båda med Birger Elmér som chef. År 1968 bröts IB ut ur Försvarsstaben och lades direkt under ÖB. IB:s främsta uppdrag var utrikesunderrättelsetjänst, men viss inhämtning av information skedde även i Sverige, bland annat kring kommunister och deras relationer med främmande makt. Socialdemokraterna hade under slutet av 1940-talet byggt upp en egen underrättelsetjänst med hjälp av sina arbetsplatsombud för övervakning och kartläggning kommunister. I början av 1950-talet slöts en överenskommelse mellan Försvarsstaben och representanter för Socialdemokraterna, dåvarande försvarsministern Torsten Nilsson och den tidigare partisekreteraren Sven Andersson, om att försvarsstaben skulle få använda sig av den socialdemokratiska arbetsplatsorganisation som partiet hade byggt upp. Grupp B arbetade mycket nära ihop med Socialdemokraterna, vars 20 000 arbetsplatsombud rapporterade vilka arbetare som hyste kommunistiska åsikter. Detta fortsatte även under IB. I tidningen Folket i Bild/Kulturfront nr 9 den 3 maj 1973 avslöjades den hemliga militära underrättelseorganisationen IB av journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt. IB var från 1968 fristående i förhållande till försvarsstaben och direkt knuten till ÖB. År 1977 blev IB formellt knuten till sektion 2. Till sektion 2 hörde också försvarets säkerhetstjänst såsom en särskild avdelning med ansvar för säkerhetsunderrättelsetjänst och säkerhetsskydd. IB och försvarets säkerhetstjänt kallades tillsammans för Gemensamma byrån för underrättelser (GBU) åren 1977 - 1982. IB fortsatte sin verksamhet ända fram till 1978. Birger Elmér slutade 1975 men viss verksamhet fortsatte ända till hösten 1978 när Stig Synnergren slutade som ÖB. IB bytte 1982 namn till SSI (Sektionen för Särskild Inhämtning) och 1989 till KSI (Kontoret för Särskild Inhämtning). Carl Gustaf Birger Elmér, född 8 augusti 1919 i Sofia församling i Jönköping, död 8 november 1999 i Jönköping och var mellan 1961 och 1975 chef för den hemliga organisationen Försvarsstabens särskilda byrå, mer känd som IB. Bilden till höger visar Birger Elmér. Wikipedia.

SSI 1982 / KSI 1989

Försvarsstaben omorganiseraes 1981. Försvarsstabens Sektion II blev nu Operationssektion 5 (Op 5). Den stora organisatoriska förändringen bestod i att armé-, marin- och flygstaberna förlorade sina underrättelsedetaljer. Dessa inordnades istället under Op 5. År 1982 bytte IB namn till SSI (Sektionen för Särskild Inhämtning) och år 1989 byttes namnet till KSI (Kontoret för Särskild Inhämtning). KSI bedriver underrättelseinhämtning i utlandet och arbetar HUMINT (personbaserad underrättelseinhämtning), ett begrepp som bland annat innefattar användandet av infiltratörer, mot utländska förhållanden. KSI har rätt att använda så kallade ”särskilda metoder”. Exakt vad som menas med detta är hemligstämplat men i princip innebär det att KSI har rätt att bryta mot lagen för att bedriva spionage och avvärja hot mot svenska intressen, rikets säkerhet och sina egna fiender. De har även rätt att driva aktiebolag som täckmantel för sin verksamhet. KSI är inte en öppen organisation. Namnet på nuvarande KSI-chefen liksom hela namnet på alla andra anställda är sekretessbelagt. Under många år på 1980- och 1990-talen leddes KSI (då benämnt SSI) av Bertil Lundin. Signalspaningsfartyget HMS Orion (A201) togs i bruk 1984 och bedriver underrättelseinhämtning tillsammans med Försvarets radioanstalt (FRA). Besättningen består av sjömän och officerare ur flottan samt signalspaningspersonal från FRA. Under 2020 kommer HMS Orion att ersättas av det nya signalspaningsfartyget HMS Artemis. Jan Guillous berömda romanfigur Carl Hamilton arbetade på SSI under senare halvan av 1980-talet och första halvan av 1990-talet. Bertil Lundin, född 31 december 1946 i Bromma församling i Stockholm, död 29 juni 2005 i Västerleds församling, var chef för Kontoret för särskild inhämtning (KSI). Under sin tid som chef för KSI betraktades han som en av Sveriges hemligaste personer.

MUST 1994 -

Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST) bildades den 1 juli 1994 genom en sammanslagning av Underrättelse- och säkerhetsledningen (USL) och Underrättelse- och säkerhetskontoret (USK). MUST är en del av Försvarsmakten och har huvudansvar för att ta fram militärt relevant information om främmande makter, dels ansvar för militär säkerhetstjänst. MUST ingår i Högkvarteret och sorterar direkt under ÖB. Verksamheten består av en ledning och administration, som bland annat landets alla försvarsattachéer på svenska ambassader utomlands sorterar under, samt tre verksamhetskontor: 1. Underrättelsekontoret (UNDK) 2. Säkerhetskontoret (SÄKK) 3. Kontoret för särskild inhämtning (KSI), den hemligaste delen och som sysslar med det som kallas "personbaserad underrättelseinhämtning". Underrättelsekontoret (UNDK) har ansvar för underrättelseverksamheten. UNDK tar fram information som underlag för beslutsfattandet i Högkvarteret och Försvarsdepartementet samt understöder svenska förband utomlands och inom riket med underrättelser. Säkerhetskontoret (SÄKK) arbetar med militär säkerhetstjänst som omfattar säkerhetsunderrättelsetjänst, säkerhetsskyddstjänst och signalskyddstjänst. Säkerhetstjänsten finns till för att förbereda och skydda Försvarsmaktens verksamhet från säkerhetshot. Chef för MUST är från 2019: Generalmajor Lena Hallin. Försvarsmaktens 2 signalspaningsflygplan "Korpen" S 102B (Gulfstream IV S) bedriver flygburen signalspaning (teknisk signalspaning) åt Försvarets Radioanstalt, FRA. Bägge är stationerade på Malmen utanför Linköping men verksamheten leds av Skaraborgs flygflottilj F 7 i Såtenäs.

Andra myndigheter

Många andra myndigheter har på ett eller annat sätt varit delaktig i svensk underrättelseverksamhet, exempelvis FRA som bedrivit signalspaning eller på annat sätt bidragit till underrättelsetjänstens verksamhet. Det förekommer naturligtvis även samarbete med civila myndigheter som polisens nationella operativa avdelning NOA samt säkerhetspolisen, SÄPO, inte minst på terrorbekämpningsområdet.

FRA – Försvarets Radioanstalt

Försvarets radioanstalt (FRA) är en civil myndighet som sorterar under Försvarsdepartementet. FRA:s två huvuduppgifter är att bedriva signalunderrättelsetjänst (Kommunikationsspaning, KOS) respektive teknisk signalspaning (TES). Vidare skall FRA stödja informationssäkerhetsarbetet hos myndigheter och statligt ägda bolag. Kommunikationsspaning inriktas mot såväl civil som militär telefoni och datakommunikation. KOS kan delas in i inhämtning, bearbetning (trafikbearbetning inklusive kryptoforcering och innehållsbearbetning), analys och rapportering. FRA uppstod gradvis; från 1938 som en försvarsgemensam inhämtning i Karlskrona och några år senare i form av en sammanslagning av den spaning som bedrevs vid försvarsstabens signaltjänstavdelning och kryptoforceringen vid dess kryptoavdelning. Den 1 juli 1942 bildar verksamheten en självständig myndighet med namnet Försvarsväsendets radioanstalt (FRA) och dess förste chef blev sjöofficeren Torgil Thorén (1892-1982) som var FRA:s chef 1942 - 1957. I oktober 1943 flyttar FRA till nya lokaler på Lovön. År 1962 byter myndigheten namn till Försvarets radioanstalt (FRA).

FOA Försvarets forskningsanstalt

Försvarets forskningsanstalt (FOA) var tidigare en myndighet inom försvarsforskning som fanns mellan 1945 och 31 december 2000. FOA bildades 1945 genom sammanslagning av tre existerande organisationer: myndigheten Försvarsväsendets kemiska anstalt (FKA), Militärfysiska institutet (MFI), samt ekoradioenheten vid Statens uppfinnarnämnd (SUN). Från bildandet 1945 bedrevs huvuddelen av verksamheten på olika platser i Stockholmsområdet, där FKA, MFI och SUN redan fanns etablerade. År 1974 infogades Militärpsykologiska institutet som en avdelning i FOA, (FOA 5). Tillsammans med Flygtekniska försöksanstalten (FFA) bildades den 1 januari 2001 den nya myndigheten Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI).

FFA - Flygtekniska försöksanstalten

Flygtekniska försöksanstalten (FFA) var tidigare en statlig uppdragsfinansierad myndighet under Försvarsdepartementet med målet att bedriva forsknings-, utvecklings- och försöksverksamhet inom det flygtekniska området. Myndigheten bildades 1940 och dess förste chef var professor Ivar Malmer. Inledningsvis sorterade FFA under Handelsdepartementet, men överfördes 1963 till Försvarsdepartementets ansvarsområde. FFA upphörde den 31 december 2000 när man tillsammans Försvarets forskningsanstalt (FOA) den 1 januari 2001 bildade Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI).

FOI - Totalförsvarets forskningsinstitut

Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) är en svensk statlig förvaltningsmyndighet som sorterar under Försvarsdepartementet. FOI har till uppgift att bedriva forskning, metod- och teknikutveckling samt utredningsarbete för totalförsvaret. FOI ska verka för samverkan mellan militär och civil forskning samt mellan nationell och internationell forskning. FOI sysslar dock inte med egen underrättelseinhämtning. Myndigheten bildades den 1 januari 2001 genom sammanslagning av de två tidigare myndigheterna Flygtekniska försöksanstalten (FFA) och Försvarets forskningsanstalt (FOA).

FMV – Försvarets materielverk

Försvarets materielverk (FMV) är en svensk statlig förvaltningsmyndighet, som sorterar under Försvarsdepartementet och har till uppgift att anskaffa, vidmakthålla, destruera och kassera materiel och förnödenheter på uppdrag av Försvarsmakten samt inom detta område biträda Försvarsmakten i fråga om långsiktig materielförsörjningsplanering och materielsystemkunskap. FMV har sina rötter i Kungliga Krigskollegium som upprättades 1630 under Gustav II Adolfs regering. Syftet var att styra upp Sveriges anskaffning av krigsmateriel som vid regalskeppet Vasas förlisning två år tidigare hade framstått som undermålig. Försvarets materielverk bildades den 1 juli 1968 genom en sammanslagning av myndigheterna Arméförvaltningen, Marinförvaltningen, Flygförvaltningen, Försvarets intendenturverk och Försvarets förvaltningsdirektion. Organisationens devis är ”teknik för Sveriges säkerhet”. Den nuvarande generaldirektören är Göran Mårtensson, som tillträdde tjänsten 1 februari 2016. FMV:s huvudsakliga verksamhet finns vid Tre Vapen på Banérgatan i Stockholm.