A brief overview of Swedish

history

Introduction

The following historical section is by no means complete from a historical perspective. The purpose of this page is to provide a chronological historical overview of events in Sweden that may have had a connection with or impact on the lives and livelihoods of my and others’ Swedish ancestors.

Related Links

• Swedish history - 1500s - 1600s • The Reformation and King Gustav I • Swedish history - 1700s • Swedish history - 1800s • Swedish history - Part 1 • Swedish history - Part 1 • The New Sweden Colony in North America • Swedish Witch Trials • The Allotment System • Swedish School System • Swedish Banking • Swedish Monetary System • History of the Swedish Police System • Poor Relief in the past • Health Care and Diseases in the Past • The Many Swedish Wars • Swedish Inventions • Inns and Stage Services • History of Railways in Sweden • History of Church of Sweden • History of the Swedish Riksdag (Parliament)

Source References

• Wikipedia • Svenska krig 1521 – 1814. Ulf Sundberg, 1998 • Svenska freder och stillestånd 1249 - 1814, Ulf Sundberg, 1997 • Ånga och Dynamit, Historien om Sverige, Herman Lindqvist, 1999 • När Sverige blev stormakt, Historien om Sverige, Herman Lindqvist, 1994 • Ofredsår, Peter Englund, 1993 • Trolldomsprocesserna i Sverige av Bengt Ankarloo, 1996. Top of page

1900s - Part 2

The 20th century began somewhat dramatically for Sweden with the dissolution of the union with Norway in 1905. Furthermore, the military allotment system (with its standing army) was abolished in 1901 in favor of a conscript army, i.e., universal conscription. The 20th century also saw two major conflicts: World War I and World War II.

Swedish Vacation Entitlement

The first legislation in Sweden regarding vacation entitlement was enacted in 1938. Under this law, all employees were entitled to two weeks of vacation. Vacation duration was increased to three weeks in 1951 and four weeks in 1963. The current law dates from 1977 (1977:480) and took effect in 1978. At that time, vacation entitlement was extended to five weeks. The Vacation Act governs the annual leave, annual leave pay, and annual leave compensation. Any agreement that provides the employee with benefits less favorable than those stipulated by law is invalid. Employees who are entitled to more than 20 days of annual leave may carry over any unused days for up to five years and then take them as a single block of time off. If operational circumstances permit, the law allows them to accumulate ten weeks of leave once every six years. Saturdays and Sundays are not normally counted as vacation days. The length of the statutory vacation is a minimum requirement. Today, many people have vacations lasting six or seven weeks under their employment contracts. Similarly, people took vacations even before they became statutory in 1938, including those in lower- paying jobs. In Sweden today, the statutory vacation is 25 working days. However, the law is discretionary, and it is therefore permissible to agree on a longer vacation than the minimum requirement specified by law. For more information, visit the page: Swedish Vacation Entitlement

The History of Pensions in Sweden

It was only a little over 100 years ago—in 1913, to be precise—that we established a pension system covering all citizens: the universal pension insurance. Various pension systems existed even before 1913, but they operated differently for different groups. For the vast majority of people in the past, poor relief was the norm once they were no longer able to work. On May 21, 1913, the Swedish Parliament passed a resolution to introduce a universal pension insurance system that covered virtually the entire population. Sweden thus became the first country in the world to introduce a universal pension insurance system. As early as 1884, the Riksdag appointed a “Workers’ Insurance Committee.” The proposals put forward by this committee set in motion a process of social policy legislation that led, among other things, to the Occupational Safety Act of 1889, support for health insurance funds in 1891, accident insurance in 1901/1916, and finally the Pension Insurance Act of 1913. Under the decision, the pension would cover the entire population and would be paid to anyone who was unable to work or had reached the age of 67. The pension system consisted of two components: a contribution-based insurance component and a grant component. The immediate outcome of the pension reform was the transfer of the elderly poor and disabled individuals from the poor relief system to the pension system. The pension amount under the universal pension insurance scheme was low, making it challenging for many individuals to sustain themselves on their pension. In 1914, the Pension Board was established as a new national agency to manage and record contributions to the pension insurance system. The 1936 pension legislation amended the 1913 Act, but the basic structure remained unchanged. It continued to be a two-part system, consisting of a basic pension based on contributions paid and an income-dependent pension supplement. The national basic pension (Swedish: Folkpension) was no longer based on a defined-contribution system. Everyone was required to pay a contribution to the national treasury. The supplements were altered so that anyone earning a modest income and over the age of 67 might get a pension supplement. Under the 1936 pension reform, the pension thus consisted of a basic pension (Swedish grundpension), which was paid as a fixed amount that was the same for everyone, and a supplementary pension (Swedish: tilläggpension), which depended on the contributions paid. The reform took effect in 1937. Various objections were raised against the universal pension insurance system, including the claim that it discriminated against women. The Riksdag passed a resolution on a national basic pension in 1946, and it was introduced in 1948. It consisted of a basic amount (Swedish: grundbelopp) and a means-tested housing supplement. With the national basic pension reform, the practice of differentiating pensions based on gender was abandoned. As a result of the 1946 national pension reform and several supplementary decisions in the early 1950s, the national basic pension was structured in such a way that old age was no longer a cause of poverty. The indexation of pensions in 1950 and the introduction of municipal housing supplements in the mid-1950s brought pensioners’ basic financial security up to a reasonable level. A third pension committee was appointed in 1956. To move the issue forward, the government decided to hold an indicative referendum on October 13, 1957. Three proposals were put to a vote in the referendum, and Option 1 received the most votes. Proposal 1: A universal and mandatory occupational pension (Swedish: tjänstepension) funded by employer contributions (Swedish: arbetsgivaravgifter). The pension should be proportional to income earned during one’s working life, and the fund assets should be managed by a board appointed by the government and representatives of employers and employees. The Social Democratic Party did, however, propose a proposal (Proposal 1) in Parliament, which was defeated in the Second Chamber. In the final vote in the Parliament on May 14, 1959, the Act on the Universal Supplementary Pension (Swedish: Allmän Tillägspension—ATP) passed by a single vote. The system consisted of a basic pension—the national basic pension (folkpension), which was the same for everyone—and an income-based supplementary pension, the ATP. The ATP system went into effect on January 1, 1960. On July 1, 1976, the retirement age was lowered to 65. The Swedish Parliament decided in 1994 and 1998 on a major pension reform that came into effect in 1999. The reason was that a completely benefits- based pension system was too costly. Instead, a contribution-based system was chosen. In the new system, the pension is based partly on lifetime income and partly on paid premiums. The new pension system, the universal pension (Swedish: allmänna pensionen), consists of the income-based pension, the premium pension, and the guaranteed pension. For more information, visit the page: The History of Pensions in Sweden

Personal Identity Numbers Introduced in

1947

Every Swedish citizen has a unique personal identity number (PIN). It is also known as “Citizen's Codes.” In Sweden, the term is “personnummer.” A personal identification number is a unique identifier for individuals. The personal identification number system was introduced in Sweden in 1947. Individuals born before 1947 were assigned a personal identification number in the county where they were living at the time. Everyone listed in the Swedish Population Register (Swedish: folkbokföringen) has a personal identification number. The personal identification number is unique to each individual and remains with them throughout their life. The Swedish Tax Agency assigns personal identification numbers upon registration in the Population Register. This also applies to people who were not born in Sweden. The personal identification number initially consisted of 9 digits, with the first six based on the individual’s date of birth (YYMMDD), followed by a hyphen and then 3 more digits. The first two of these digits indicated the county of birth, and the last digit was an odd number for men and an even number for women. For example: 001219-342. The format was set to the birth date (without the century) followed by a separator and the three digits. For people born in the 1800s, the separator was a plus sign, and for those born in the 1900s, a hyphen. In 1967, a check digit was added to the personal identification number. The check digit is calculated based on the date and time of birth and the birth number and is added to the birth number as a fourth digit. The check digit is calculated using a method known as the modulus-10 method (Luhn algorithm). For example: 001219-3421. Before 1990, a specific number series was used for each county. At that time, a person’s birthplace could be determined from their birth number. For example, Stockholm County had the number series 00–13. Västernorrland, for example, had a series starting with 78. Immigrants were assigned a birth number from the series 93–99. However, starting in 1990, a single series has been used for all of Sweden. When storing data on computers, the Swedish Tax Agency includes the year in the personal identification number as a four-digit code, resulting in a total of twelve digits, often without hyphens, for example, 198112189876. This applies only to data stored in the registry and therefore does not need to be visible outside the registry. In the USA the Social Security Number (SSN) is a personal identity number comparable to the Swedish one. For more information, see the page: Personal Identity Numbers

Kommunsammanslagningarna 1952

Fram till och med 1862 sköttes den lokala administrationen (styret) av socknen via sockenstämman. År 1863 bildades landskommuner som ersatte socknen som styrande organ på landsbygden. I de allra flesta fall motsvarade de nya landskommunernas territoriella områden de gamla borgerliga socknarna, dvs relativt små enheter. Utöver landskommunerna fanns även ett antal stads- och köpingskommuner. Riksdagen beslutade 1946 att förändra kommunsystemet. 1952-års storkommunreform resulterade i att antalet landskommuner minskade från 2 281 till 816 genom sammanslagningar. Under 1900-talet hade en omfattande befolkningsomflyttning och en urbanisering skedde i Sverige. Landsbygdens andel av befolkningen minskade, och många av de små landskommunerna hade svårt att klara de allt större uppgifter som kommunerna fick. Över 500 av Sveriges landskommuner hade färre än 500 invånare år 1943. Kommunreformen berörde i princip endast landsbygden, dvs landskommunerna. Städernas antal var oförändrat 133. För mer information, se sidan: Sveriges Kommuner

Kommunreformen 1971

Efter storkommunreformen 1952 utökades kommunernas ansvarsområden ytterligare vilket innebar att 1952-års reformen ansågs otillräcklig och 1961 fastslog en statlig utredning att en ny kommunreform var nödvändig. Man började nu fundera på centralortsprincipen. Utredningens förslag var att uppdelningen i städer, köpingar och landskommuner skulle avskaffas; i stället infördes ett enhetligt kommunbegrepp. Riksdagen tog beslut om kommunreformen 1962. Den 1 januari 1971 infördes en enhetlig kommuntyp. Samtliga tidigare landskommuner, städer och köpingar ombildades nu till enbart kommuner. Först 1974 var reformen huvudsakligen avslutad då de flesta nya kommunerna bildats. Antalet kommuner minskades kraftigt, från drygt 1 000 till 278. Numera (2019) finns 290 kommuner i Sverige. Först 1974 var reformen huvudsakligen avslutad då de flesta nya kommunerna bildats. Städer och landsbygd skulle tillsammans bilda enhetliga kommuner där staden, eller annan större tätort, skulle utgöra centralort för det omgivande området. Vanligen slogs flera landskommuner samman med den närliggande staden för att bilda en enda kommun som kallas just "kommun." Till exempel fanns det flera landskommuner runt staden Sundsvall, såsom Njurunda, Matfors, Indals- Liden och Stöde, som nu slogs samman med Sundsvalls stad för att bilda kommunen Sundsvall (Sundsvalls Kommun). För mer information, se sidan: Sveriges Kommuner

Förstatligandet av Polisen 1965

Grunden för dagens polisverksamhet, och för yrket polis, kan spåras till 1850-års polisreform i Stockholm. Vid 1962 och 1964 års riksdagar beslutades det att polisen i Sverige skulle förstatligas, vilket genomfördes den 1 januari 1965. I samband med förstatligandet bildades Rikspolisstyrelsen som samordnande myndighet för polisverksamheten. Från 1850 och fram till förstatligandet av polisen 1965 var det endast i städer och köpingar som ordningsmakten kallades polis. På landsbygden fortsatte länsmän och fjärdingsmän att sköta polisgöromålen. År 1918 omorganiserades polisväsendet och länsmännen ersattes av landsfiskaler och i städer av stadsfiskaler. Den svenska polisen var en kommunpolis fram till 1965, dvs det var kommunerna som ansvarade för polisen i respektive kommun. Poliserna var med andra ord kommunalt anställda. Bilden visar en kommunpolis med koppel och sabel som dirigerar trafik i Örebro på Barnens dag 1953. Bild: Örebro Stadsarkiv, ID PS-232-0108 Men redan den 1 januari 1933 bildades efter riksdagsbeslut 1932 en statspolisavdelning som stod under befäl av en statspolisintendent stationerad i Stockholm. Statspolisavdelningen var indelad i ordningsstatspolis, kriminalstatspolis, och säkerhetspolis. Styrkan uppgick så småningom till 226 kriminalpoliser och 306 ordningspoliser. Statsordningspolisen kunde sättas in var som helst i Sverige vid oroligheter. Statspolisen var främst avsedd som förstärkning av de kommunala polisdistrikten på landsbygden. Övrig tid sysslade statspolisen med vanligt polisarbete i de städer där statspolisen var förlagd. I slutet av 1930-talet I samband med utbrottet av andra världskriget bildades även en statspoliskriminalavdelning (Rikskrim) vars huvudsakliga uppgift var att biträda ordinarie lokala polisen vid svåra brottsutredningar. Den 1 januari 1965 förstatligades hela det svenska polisväsendet. De tre verksamhetsgrenarna polis, åklagare och exekution skiljs nu helt från varandra och tre fristående organisationer skapas, polisväsendet, åklagarväsendet och exekutionsväsendet. Därmed försvann både stadsfiskalerna och deras motsvarigheter på landsbygden, landsfiskalerna. En länspolischef blev regionalt ansvarig för polisverksamheten inom respektive län. Länsstyrelsen blev högsta polismyndighet i ett län. I samband med förstatligandet bildades Rikspolisstyrelsen som samordnande myndighet för polisverksamheten. År 1967 målas polisbilarna med ordet POLIS. En central utbildningsanstalt av poliser startade i Solna 1965 för polisen i hela riket. Bilden visar en polisman med polisbil (Volvo Amazon) i Hälsingland, slutet av 1960- talet/början av 1970-talet. Bild: Digital Bild i Söderhamn, ID: XTJ00114. Den 1 januari 2015 omorganiserades polisen och de 21 polismyndigheterna (ett per län) slogs samman till två skilda myndigheter: Polismyndigheten och Säkerhetspolisen. Mer information om polisens historia finns på sidorna: Polisväsendet förr i tiden och Polisen 2000- tal

Högertrafikomläggningen 1967

Den 3 september 1967 klockan 05.00 bytte Sverige från vänstertrafik till högertrafik. Denna process kallades Högertrafikomläggningen, även benämnd Dagen H. Omläggningen innebar att all fordonstrafik, inklusive cyklister, därefter skulle färdas på höger sida av vägen. Den första förordningen om högertrafik i Sverige utfärdades redan 1718, men den blev inte långlivad. År 1734 ersattes den med en ny förordning som i stället förordade vänstertrafik. Att vi hade vänstertrafik i Sverige utgjorde inga problem förrän fordonstrafiken på allvar började expandera då förslag framfördes om anpassning till det trafiksystem dominerande på den europeiska kontinenten. Ökad trafiksäkerhet i ett internationellt perspektiv var det övergripande skälet till att gå över till högertrafik. De svenska biltillverkarnas byggde redan från början bilarna vänsterstyrda för att de skulle vara anpassad för den omläggning till högertrafik som myndigheterna antytt skulle ske. Då högertrafik tillämpades i de flesta länder som de i Sverige tillverkade bilarna exporterades till, måste dessutom dessa bilar vara byggda med ratten på vänster sida. Detta gjorde att de bilar som såldes till svenska bilister hade ratten på vänster sida (dvs som idag) trots att vi då fortfarande hade vänstertrafik. Detta innebar att det var svårare och mer riskfyllt att göra omkörningar. Redan 1927 föreslog en kommitté att en övergång till högertrafik skulle utredas. Flera förslag om högertrafik väcktes i riksdagen under både 30- och 40-talen. År 1954 föreslog en kommitté klart och entydigt att högertrafik borde införas. År 1955 genomfördes en rådgivande folkomröstning där en högertrafikomläggning röstades ned. Den 10 maj 1963 beslutade slutligen riksdagen att Sverige skulle genomföra omläggning till högertrafik klockan 05:00 den 3 september 1967. Eftersom alla fordon som dittills sålts i Sverige hade ratten på vänster sida så var i stort sett alla fordon redan förberedda för högertrafik. Bussarna var dock inte förberedda för högertrafik. De var högerstyrda under vänstertrafiktiden och hade dörrarna för på- och avstigning på vänster sida, dvs mot vägkanten. De gick inte att använda utan vidare för då skulle passagerarna fått kliva av och på mitt ute i körbanan. En stor del var redan förberedda men en avsevärd del av anslaget för omläggningen gick till bussbolagen för ombyggnad. Antingen skedde en ombyggnad av nyare bussar eller så gjordes nyanskaffningar. Bussar som inte byggdes om skänktes som en slags U-hjälp till länder med vänstertrafik, exempelvis till Pakistan. Postens bilar var för högeromläggningen vänsterstyrda vilket gjorde att brevbäraren lätt kunde dela ut post i brevlådorna från bilen. Men efter högeromläggningen är normalt postbilarna högerstyrda för att underlätta leverans av tidningar och post. Många trafikplatser och vägskäl behövde byggas om. Vägmärken, trafiksignaler och körbanemarkeringar måste flyttas och ändras. Inför övergången till högertrafik den 3 september 1967 sattes upp svarta sexkantiga skyltar med ett gult H. Detta för att påminna trafikanterna om att hålla till höger efter H-dagen. Klockan 04.50 söndagsmorgonen den 3 september 1967 skulle alla fordon stanna och förbli stillastående på vänster sida av vägen i 10 minuter. Nedräkningen till klockan 05.00 skedde via radion. Efter detta stopp körde sedan alla trafikanter försiktigt över till höger sida av vägen. Sverige övergick då från vänstertrafik till högertrafik. Den närmaste tiden efter omläggningen var polisövervakningen av trafiken mycket intensiv. Bilden visar pågående högertrafikomläggning på Kungsgatan, Stockholm, klockan 05:00 den 3 september 1967. Bild: Wikipedia.

Enkammarriksdagen 1971

Den gamla ståndsriksdagen med de fyra stånden avskaffades 1866. Representationsreformen beslutades i december 1865. Den trädde i kraft efter riksdagens avslutande den 22 juni 1866. Med reformen ersattes ståndsrepresentationen med ett system med två separata kamrar, dvs tvåkammarriksdagen: Första kammaren, vald av landstingen och Andra kammaren, vald i direkta riksdagsval. Tvåkammarriksdagen ersattes med en enkammarriksdag genom en ändring av Riksdagsordningen 1971.Riksdagen fick nu en kammare med 350 ledamöter. Tre år senare, 1974, fick Sverige såväl en ny riksdagsordning som en ny regeringsform. Parlamentarismens principer skrevs in i regeringsformen och talmannen tilldelades en central roll vid bildandet av regeringar. Till valet 1976 sänktes rösträttsåldern från 20 till 18 år. Vid samma tillfälle ändrades antalet riksdagsledamöter från 350 till 349. År 1994 fattade riksdagen ett beslut att valperioden skulle förlängas från tre till fyra år. Riksdagshuset är säte för Sveriges riksdag och beläget på Helgeandsholmen i Stockholm. Bilden visar Riksdagshuset på Helgeandsholmen i Stockholm. Bild: Wikipedia. Efter det att tvåkammarriksdagen ersatts av enkammarriksdagen 1971 byggdes den tidigare bankdelen om för att inrymma den nya plenisalen. Under ombyggnadstiden inrymdes Riksdagen provisoriskt i det då nyuppförda Kulturhuset vid Sergels torg. År 1975 beslöt riksdagen att flytta tillbaka till Helgeandsholmen. Under ombyggnadstiden 1980 - 1983 inrymdes Riksdagen provisoriskt i det då nyuppförda Kulturhuset vid Sergels torg. Den 4 oktober 1983 invigdes och öppnades plenisalen och det nygamla riksdagshuset av riksmötet.

Nya registreringsskyltar på svenska fordon

1973

Fram till 1973 var varje fordon i Sverige registrerade i det län där fordonet hörde hemma. Det fanns med andra ord inget nationellt register före 1973. Länsstyrelsen i varje län hade ett register över fordonen i länet. Registreringsskylten innehöll därför länsbokstaven plus ett löpnummer med upp till 5 siffror. Varje län i Sverige har en unik länsbokstav, exempelvis ”C” för Uppsala län, ”D” för Södermanlands län, ”E” för Östergötlands läs, osv. Om ett län hade fler än 99.999 inregistrerade fordon utökades länsbokstaven med ett A och i förekommande fall med ett B. Stockholms stad hade många inregistrerade fordon hade följande olika länsbokstäver på bilarna: A, AA och AB och Stockholms län B, BA och BB. Bilden visar ett exempel på en registreringsskylt från Stockholms län före 1973. Bild Wikipedia. Det var lite kul med dessa gamla registreringsskyltar med länsbokstav. Personer som var ute på bilsemster i Sverige och såg en bil med samma länsbokstav som den personen själv hade hejade de på varandra. Den 1 maj 1973 infördes ett centralt bilregister i Sverige och därmed avskaffades systemet med länsvisa registreringsskyltar. Man började nu använda tre bokstäver-tre siffror, exempelvis HBP 622. Övergången till det nya systemet skedde länsvis med början i Uppsala län redan 1972. Samtliga fordon i Sverige fick nya registreringsskyltar, inte bara nyregistrerade fordon. Bilden visar en svensk registreringsskylt med kontrollmärke, efter 1973 men före 2003. Den så kallade EU-skylten gjorde entré i Sverige den 1 april 2003 med ett blått område med EU-symbol och nationalitetsbokstaven S. Alla nyregistrerade fordon i Sverige försågs från 2003 med registreringsskyltar med EU-märke. Bilden visar en registreringsskylt från 2003 med kontrollmärke och EU- symbol. Bild Wikipedia. Registreringsskyltar från 2019: Under 2010-talet började det bli uppenbart att ett nytt system för bilregistreringsnumren skulle behövas då det system som användes fram till dess inte skulle räcka så länge till för alla nya fordons som skulle komma att registreras framöver. Lösningen blev att en bokstav infördes som sista tecken i registreringsnumret. Den 16 februari 2017 tog regeringen ett beslut möjliggjorde att Transportstyrelsen kunde tilldela registreringsnummer där det sista positionen är alfanumeriskt (dvs. siffra eller bokstav), t.ex. MLB 84A, dvs tre bokstäver-två siffror - en bokstav/siffra. Beslutet påverkade bara nyregistrerade fordon. Den nya typen av registreringsnummer började användas från 16 januari 2019. Bilden visar ett exempel på en registreringsskylt från 2019 med en bokstav som sista tecken.

Kärnkraftsomröstningen 1980

Folkomröstningen om kärnkraften i Sverige hölls den 23 mars 1980. Folkomröstningen hade inte bara två alternativ, JA eller NEJ till kärnkraft utan tre. Folkomröstningen gällde tre förslag som kallades Linje 1, Linje 2 och Linje 3. De olika linjernas valsedlar talade alla om avveckling av kärnkraften. Vad som framför allt skiljde dem åt var takten på avvecklingen. Linje 3 inom högst 10 år, de övriga i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd. Linje 2 fick flest röster. Utfallet blev 18,9 procent för Linje 1 (successiv avveckling), 39,1 procent för Linje 2 (successiv avveckling, offentligt ägande, hushållning, satsning på förnybar energi) och 38,7 procent för Linje 3 (avveckling inom 10 år och satsning på förnybar energi). Moderaterna drev Linje 1, Folkpartiet (nuvarande Liberalerna) och Socialdemokraterna Linje 2 och att Centerpartiet och VPK (nuvarande Vänsterpartiet) ställde sig bakom Linje 3. KDS, nuvarande Kristdemokraterna (som då ännu inte var ett riksdagsparti), ställde sig också bakom Linje 3. Beslutet om folkomröstningen togs till följd av ökad insikt om kärnkraftens risker efter Harrisburgolyckan 1979 och med en växande opposition mot kärnkraften i Sverige. Efter folkomröstningen beslutade riksdagen att alla reaktorer skulle vara avvecklade till år 2010. År 1997 beslutade riksdagen (1997:1320) om kärnkraftens avveckling utan att något slutdatum fastställdes. Den 17 juni 2010 röstade riksdagen JA till att tillåta byggande av nya reaktorer för att ersätta de befintliga, något som inte fanns med bland alternativen i kärnkraftsomröstningen. År 2020 hade Sverige sex reaktorer i drift.

Svenskt EU-medlemskap 1995

Den 13 november 1994 genomfördes en rådgivande folkomröstning i Sverige om EU-medlemskap. 52,3 procent röstade för ett svenskt medlemskap. Efter folkomröstningen gick Sverige med i Europeiska unionen (EU) 1 januari 1995. Sverige hade varit medlem av EFTA (Europeiska frihandelssammanslutningen - European Free Trade Association, EFTA) sedan 1960. År 1987 uttalade Sverige ett önskemål om att vara del av Europeiska gemenskapens (EG:s) inre marknad. Efter Berlinmurens fall hösten 1989 förekom mer diskussioner om ett svenskt EG-medlemskap. I juli 1991 lämnades Sveriges ansökan om medlemskap in av statsminister Ingvar Carlsson. Finland gick med i EU samtidigt som Sverige. Europeiska unionen (EU) är en fördragsbunden union mellan 27 europeiska länder och en internationell organisation med en unikt hög grad av överstatlighet. Europeiska unionen bildades den 1 november 1993, men dess historia sträcker sig ända tillbaka till upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) den 23 juli 1952. En ekonomisk gemenskap (EG) upprättades den 1 januari 1958 och drygt tio år senare fulländades inrättandet av en tullunion.

Svenska kyrkan skiljs från staten år 2000

Den 1 januari 2000 skiljdes Svenska kyrkan formellt från staten. Men, i verkligheten fullbordades inte separationen fullt ut då Svenska kyrkan alltjämt har stats-liknande privilegier i förhållande till andra religiösa samfund och organisationer. Lag om Svenska kyrkan (SFS 1998:1591) är en svensk lag som bland annat reglerar svenska statens förhållande till Svenska kyrkan. Lagen utfärdades den 26 november 1998 och trädde i kraft 1 januari 2000. Lagen definierar att Svenska kyrkan som ett evangelisk-lutherskt trossamfund. Svenska kyrkan ska fortsätta vara en öppen folkkyrka, som styrs och leds i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete. Församlingens grundläggande uppgift definieras är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Kyrkomötet anges som högsta beslutande organ. Sedan år 2000 ansvarar Svenska kyrkan själv för kyrkovalet som äger rum vart fjärde år. Sedan Svenska kyrkan skildes från staten år 2000 har antalet församlingar reducerats med drygt 1 100.

Kvinnors tillträde till typiskt

mansdominerade yrken

Kvinnliga poliser Sveriges första kvinnliga poliser började tjänstgöra år 1908. De första kvinnliga poliserna som anställdes var sjuksköterskor och titulerades polissystrar. Arbetsuppgifterna för polissystrarna var främst inriktade på att erbjuda social och medicinsk hjälp åt de kvinnor och barn som av olika anledningar hade omhändertagits av polisen. Polissystrarna tjänstgjorde inte i polisuniform utan i sjuksköterskedräkt och de var heller inte beväpnade. De tilldelades dock från första början polismans skydd och befogenhet – de var alltså poliser. Därför bar de också polisens tjänstetecken, det vill säga polisbricka. Från och med 1940-talet började de att alltmer benämnas som kvinnliga poliser, även om deras officiella titel var polissyster. Titeln polissyster avskaffades 1954. Hösten 1957 antogs 24 kvinnliga elever vid Statens polisskola i Stockholm. I januari 1958 började de ordningspolistjänst, och de rekryterades för uniformstjänst vid de olika distrikten med patrulltjänst som uppdrag. Från detta år började således kvinnliga poliser patrullera i uniform. Vid denna tid var polisen fortfarande kommunal. Bilden visar kvinnliga svenska poliser i Stockholm 1958. Bild: Wikipedia. År 1958 examinerades med andra ord kvinnliga poliser från samma polisutbildning som männen (innan dess hade det funnits specialkurser för kvinnliga poliser). Men, att de skulle få bära samma uniform som männen var helt otänkbar. På avstånd skulle vara tydligt vilka som var manliga och kvinnliga poliser. Detta ledde till att kvinnlig användning av byxor uteslöts. Man insåg dock att det skulle vara problematiskt och olämpligt med kjol i yttre tjänst varvid byxkjol introducerades. Bilden visar en kvinnlig polis i uniform bärande kjol (byxkjol) cirka 1955 - 1970. Foto: Bo Trenter. Bild: Nordiska museet, ID: NMA.0110628. År 1957 antogs de första kvinnliga poliserna i Stockholm. I januari, året därpå, började de sin ordningspolistjänst. Kvinnorna hade samma arbetsuppgifter som de manliga poliserna men var utrustade med batong i stället för sabel. Under 1960-talet deltog kvinnliga poliser på prov i ordinarie spanings- och utredningsverksamhet. Förstatligandet av polisväsendet 1965: Efter förstatligandet av polisväsendet 1965 beslöt den då nyinrättade Rikspolisstyrelsen att starta en försöksverksamhet med speciella arbetsuppgifter för kvinnliga poliser. Verksamheten innebar att kvinnor anställda av polisen 1969 och senare enbart skulle användas för utrednings-, spanings- och skyddspolisverksamhet. De skulle inte ha uniformerad polistjänst, dvs kvinnliga poliser fråntogs rätten att bära uniform. År 1971 biföll dock Justitiedepartementet en framställan att kvinnliga poliser skulle få fullgöra yttre polistjänst. Kvinnor i polistjänst har sedan dess i princip samma arbetsuppgifter, utbildning, utrustning och avlöningsförmåner som manliga kollegor. Det var alltså först 1971 som kvinnliga poliser började arbetar under samma villkor som sina manliga kollegor och uniformerade kvinnliga poliser tilläts för första gången patrullera i yttre tjänst. Förbudet för kvinnliga poliser att bära uniform upphävdes med andra ord 1971 och tre år senare, dvs 1974, fick de också rätt att bära byxor. Bilden visar en kvinnlig polis i uniform klädd i byxor, den 13 juni 1974 i Örebro. Foto: Roger Lundberg. Bild: Örebro läns museum, ID: OLM-2012-8-11413

Kvinnor i Försvarsmakten

Kvinnor fick formellt inträde till alla delar av Försvarsmakten 1989, men fram till 1994 krävdes att kvinnor avsåg att göra officersutbildningen för att överhuvudtaget få göra värnplikt. Av de som dagligen arbetar i Försvarsmakten idag är cirka 22 procent kvinnor och 78 procent män. Den första kvinna som gjorde (frivillig) värnplikt var Inger-Lena Hultberg, som 1962 gjorde marktjänst inom flygvapnet. Hon var dock ett undantag. Det skulle dröja till 1980 innan kvinnor kunde söka vissa tjänster och utbildningar i det militära. Året därpå, dvs 1981, beslutade riksdagen att både kvinnor och män ska kunna rekryteras till befälsyrken inom alla försvarsgrenar. Kvinnor tilläts tjänstgöra som officerare, och senare också som soldater och sjömän. Kvinnor fick formellt inträde till alla delar av Försvarsmakten 1989, men fram till 1994 krävdes att kvinnor avsåg att göra officersutbildningen för att överhuvudtaget få göra värnplikt. Kvinnor har dock funnits i Försvarsmaktens tjänst sedan början av 1900-talet inom frivilligorganisationer som Blå Stjärnan, Röda korset, Lottakåren, m.fl. Bilden visar en svensk luftbevakningslotta i tjänst i ett luftbevakningstorn med kikare, gevär och ammunitionsbälte under andra världskriget. De hade skarp ammunition och hade rätt att skjuta om de blev angripna. Bild: Krigsarkivet. Sedan den allmänna värnplikten infördes 1901 har det varit en plikt för alla unga män att genomgå värnpliktsutbildning, dvs det var en skyldighet att göra värnplikten. Från 1980 har kvinnor haft möjlighet att frivilligt göra värnplikt. Sedan 1989 är samtliga befattningar inom försvaret öppna för kvinnor, även stridande, och sedan1994 har det dessutom varit möjligt för kvinnor att göra värnplikt utan att genomgå påföljande officersutbildning. År 2010 pausades värnplikten till förmån för ett yrkesförsvar. Då det var svårt att fylla alla vakanser i Försvarsmakten med anställda soldater och sjömän återaktiverades värnplikten på nytt 2017, men nu med ett begränsat antal värnpliktiga per år. Den år 2017 återaktiverade värnplikten gäller nu både män och kvinnor. Mönstringsplikt införs den 1 juli 2017 och den 1 januari 2018 infördes skyldighet att genomföra värnpliktig grundutbildning. Så, 2018 utökades värnplikten i Sverige till att inkludera både kvinnor och män i 18- årsåldern för grundutbildning, dvs en könsneutral värnplikt. Bilden visar två kvinnliga svenska soldater, mars 2026. Foto: Johanna Åkerberg Kassel. Bild: Försvarsmakten.

Kvinnliga präster i Svenska kyrkan

Redan 1919 väcktes frågan om kvinnors möjlighet att bli präster i Sverige. Det skulle dröja nästan 40 år innan kvinnan fick tillträde till prästämbetet. Först år 1958 blev möjligt för kvinnor prästvigas i Svenska kyrkan. År 1960 vigdes de första kvinnliga prästerna. De var Margit Sahlin och Elisabeth Djurle Olander för Stockholms stift och Ingrid Persson för Härnösands stift. År 1973 blev Dora Wikner den första att prästvigas i Skara stift. Beslutet att tillåta kvinnor prästvigas var dock omstritt. År 1958 när beslutet togs att kvinnor skulle kunna bli präster var kyrkans majoritet var emot detta. Nyordningen hade pressats fram av regeringen. Då Svenska kyrkan fortfarande var en statskyrka vid denna tid, låg makten ytterst i politikernas händer. För regeringen handlade det om jämställdhet, för kyrkan om teologi. Kyrkans högsta beslutande organ, Kyrkomötet, fick 1957 en förfrågan från Sveriges riksdag om hur mötet såg på kvinnopräster. Svaret blev negativt. Regeringen ogillade beskedet och lade då fram en proposition i riksdagen om en ny lag och påminde Svenska kyrkans att dess personal var statsanställd och könsdiskriminering fick inte förekomma. Ett extrainkallat kyrkomöte 1958 beslutade då att tillåta prästvigning av kvinnor. För att minska kritiken från motståndarna till kvinnliga präster antog kyrkan en så kallad samvetsklausul som gav präster rätt att följa sin egen övertygelse om de inte ansåg sig kunna samarbeta med kollegor av kvinnligt kön. En biskop kunde heller inte tvingas att prästviga en kvinna mot sitt samvete. Detta innebar att kvinnopräster blockerades i vissa stift. Samvetsklausulen upphävdes dock av Kyrkomötet 1982. Kyrkomötet år 1993 beslutade vidare att om en man som skall prästvigas motsätter sig kollegor av kvinnligt kön inte får prästvigas. Präster av kvinnligt kön har också varit en kontroversiell fråga i andra länder. Danmark vigde sin första kvinnopräst 1948, Norge 1961, och Finland 1988. I den lutherska kyrkan i USA (ELCA) prästvigdes den första kvinnan 1970. Den romersk-katolska kyrkan säger fortfarande nej till prästvigning av kvinnor, likaså de ortodoxa kyrkorna. Ingrid Persson (1912 - 2000) var en av de första kvinnliga prästerna i Sverige. Palmsöndagen 1960 prästvigdes hon i Härnösand av Svenska kyrkan. Från 1963 var hon komminister i Svartviks kyrka, Njurunda församling, strax söder om Sundsvall. När undertecknad konfirmerades i mitten av 1960- talet gick han och läste hos just Ingrid Persson.