Knuttimring - Sverige (UTF-8)

Hässja:
För att torka slaget gräs mm till hö användes speciella torkställningar som kallades hässja (höhässja). Hässjorna restes på ängarna. Även själva arbetet med att lägga upp höet på hässjorna kallades för att hässja. Det fanns även hässjor för att torka korn innan tröskningen och de kallades då kornhässjor. De hässjor som användes för korn var vanligtvis betydligt större än höhässjorna.
Utseendet på höhässjorna varierade mellan olika delar av landet, vanliga var stånghässjorna med horisontella träslanor (troa, troer i pl.). Sk. storhässjor var vanliga i Norrland. I södra Sverige var det vanligt med sk. krakar som var en ensam stör som man trär höet över så att det blir som stackar. På andra ställen var det vanligt med ståltråd mellan störar istället för slanor.
Bilden till höger visar en hässja från Mälardalen. Foto Hans Högman, juli 2008.

Tre vanliga typer av knutar:

Rännknut

Rännknuten är den enklaste knuten och i Sverige den tidigast kända konstruktionen vid knuttimring. Man timrade då med rundtimmer. Utformningen av rännknuten växlar men gemensamt är att den avfasade överstocken läggs i understockens ränna, som har snedhuggna väggar. Rännknuten var vanligast i norra Sverige och förekom efter 1700-talet främst i uthus eller enklare byggnader.
I den äldsta typen av knutar utgörs knuthaket enbart av en halvrund fördjupning på stockens översida (överhaksknut). Denna knut utvecklades sen till rännknuten.

Dubbelhaksknut

Under slutet av medeltiden utvecklades knuten och fick en bindtröskel mitt i haket, dubbelhaksknut, eller i sidan av haket, enkelhaksknut. Detta innebar att konstruktionen blev tätare och stabilare. Denna knuttyp blev den vanligaste under 1700-talet. Under 1600-talet började man planbila stockarna utvändigt och timra med lodräta knuthak. Dubbelhaksknuten användes med andra ord både till rundtimmer och till planbilat timmer.
Vid bilningen vändes stockarna upp och ned för att undvika vattensamlande jack.
En rak sågad dubbelhaksknut var vanlig i äldre timmerhus. Nackdelen med denna är att den kan bli gles när den torkar. Därför infördes en betta, tröskel, som gjorde knuten tätare. Den blev ännu tätare med ett drevspår för tätningsmaterial.

Laxknut

Under slutet av 1800-talet ersattes de äldre knutarna med utstickande skalle av släta knutar, av vilken den vanligaste var laxknuten.
I laxknutar är ändarna uthuggna i laxstjärtformade tappar, där det ena trästyckets tunga (tapp) griper in i det andra trästyckets mellanrum. I finsnickeri kallas denna konstruktionsmetod för sinkning.

Schematisk bild över en knutskalle:

Fotografier av knutar:

Inpanelning av knuttimrade hus

Under slutet av liggtimringens epok användes sågat timmer och det blev både mode och vanligt att bostadshusen kläddes med panel varför släta knutar eftersträvades. Låsknut med laxstjärt och låsknut med hak var då två varianter som användes. Från 1890-talet blev inpanelning av husen det gängse sättet att bygga timmerhus på. Typiskt för de svenska husen är panel är den stående panelen som passade bra att montera på timmerhusen.
Knutskallar, som länge står utan beklädnad tar åt sig mer fukt än väggen i övrigt p.g.a. ändträet i det fria. Detta gör att knutarna vittrar med tiden varvid låsningen i knuten kan bli försämrad. Därför fick man som oftast under århundradena klä in knutarna med bräder då detta inträffade.
I början av 1900-talet slog även en slags skiftesverksteknik igenom i traditionellt knuttimmerdominerade områden, t.ex Dalarna. Detta var ett alternativ till att bygga med laxknutar, när man ville undvika de vid denna tid omoderna utstickande knutskallarna.

Målning/färgsättning

Det var först på 1800-talet som man i större omfattning började måla byggnaderna på landbygden. Innan dess var husen i allmänhet omålade. Den färg som då främst användes var Falu rödfärg (en slamfärg), dvs husen rödmålades. Falu rödfärg kan spåras till 1500-talet och på 1600-talet var målade hus ett tecken på rikedom och status. Som förebild hade man kontinentens byggnader av rödtegel. Rött hus med vita knutar

Rika bönder målade ofta sina hus med en dyrare gul färg, en färg som var vanlig på större gårdar och herrgårdar. När det gällde ekonomibyggnader däremot målades i regel alla i röd färg. Falu rödfärg var billig och färgen gav byggnaderna ett skydd vilket gjorde att de stod emot väder och vind på ett bättre sätt än omålade hus vilket i sin tur bidrog till att göra rödfärgen populär.

Idag ser vi en röd stugan med vita knutar på landsbygden som något riktigt ursvensk men traditionen med röda stugor är som sagt yngre än vi tror.
Bilden till höger visar ett typiskt rött hus med vita knutar.
Foto Hans Högman, juli 2008.

Färgpigmenten i Falu rödfärg är en biprodukt från Falu koppargruva. Om kopparfattig malm får vittra under lång tid bildas vad som kallas för rödmull. Denna rödmull innehåller förutom koppar olika mineraler som tillsammans gör att målat trä får ett slitstarkt skydd.

Den svenska knuttimringstekniken spreds till Amerika av de svenska emigranterna

De traditionellt byggda svenska timmerhusen blev förebild för många invandrares bostad i Amerika. De svenska utvandrarna till Amerika tog med sig denna byggteknik dit.
De första timmerstugorna i Amerika byggdes i mitten på 1600-talet av svenska invandrare i den svenska kolonin Nya Sverige (New Sweden 1638 - 1655) vid Delawarefloden.
Denna byggnadsteknik blev mycket populär och anammandes av andra immigranter som lärt sig denna byggnadsteknik av svenskarna. När nybyggarna som exempelvis skandinaver, skottar, irländare och tyskar m.fl. drog längre väster- och norrut spreds tekniken vidare i Amerika. Bilden till höger är från New Sweden Farmstead Museum i USA. Foto: Ken Peterson, USA.

Andra sätt att bygga hus på.

Byggmaterialet i byggnaderna präglades helt av de naturmaterial som fanns tillgängligt i omgivningarna.
Knuttimring var det vanligaste sättet att bygga hus på i områden med god tillgång på tall- och granskog. I områden med främst lövskog användes skiftesverk, en teknik som anpassades till det korta och krumvuxna ekvirket. I skiftesverk hade stående stolpar med urhuggna spår både bärande och sammanfogande funktion. I de allra skogsfattigaste bygderna använde man en teknik med korsvirke, vilket var en virkessnål teknik, där trä endast användes till den bärande och sammanhållande timran och där väggens utfyllnad utgjordes av lerklining. Hus byggda i sten var ovanligt bland allmogebebyggelsen och i mindre städer fram till mitten av 1800-talet.

Skiftesverk Skiftesverkshus från Halland

Skiftesverkshus var vanligt i södra och västra Götaland samt i Ölands och Gotlands allmogebebyggelse, särskilt i uthus och enklare byggnader. Väggarna bestod av på syllarna resta vertikala grova stolpar med liggande kraftiga sågade plankor eller kluvna stockar inpassade mellan stolparna. Till skiftesverksstugor för bostadsbruk användes helst ek men också furu. Även mindre och snedväxta trästycken kunde användas som fyllning i facken mellan stolparna. Bostadshus i skiftesverk kallas i Halland för bålastugor och på Gotland bulhus.
Bilden till höger är en skiftesverksbyggnad på Oktorpsgården, Halland, nu på Skansen. 1800-tal.
Foto: Hans Högman, augusti 2008.

Korsvirke

Korsvirke var en byggkonstruktion som bestod av ramar av timmer med fyllning av tegelsten eller lera (lerklining). På utsatta ställen, som hörn och portar, var väggarna förstärkta med snedsträvor. Vid fyllning med lera användes en stomme av intappade lodräta stakar mellan vilka virats halmrep eller stuckits vågräta slanor för att hålla leran på plats. En ram med sin fyllning kallas bindning (binning) eller väggrum och konstruktionen kallas därför ibland även för bindningsverk. De stående stolparna var intappade i syllen (på skånska fotträet) liksom upptill på den vågräta lejden eller hammarbandet.
Lerklining består av lera (blålera) blandad med sand, skuren halm, boss etc. Det kunde även ingå kospillning.
Lerkliningen var inte så hållbar varför den måste förnyas då och då. Lera ältades med sand, halm och vatten till lagom konsistens varefter man sen arbetade två och två, en på utsidan och en på insidan, med själva kliningen.
Korsvirke med lerklining var vanligast i större delen av Skånes landsbygd (minst i nordost) samt i västra Blekinge och södra Halland där de vitmenade korsvirkeshusen gav landskapsbilden en karakteristisk prägel.
Bilden till höger är på Skånegården, Skansen.
Foto: Hans Högman, augusti 2008.

Stenhus

Före 1800-talets mitt var det i mindre städer eller på landsbygden ovanligt med hus byggda i stenmaterial. Innan dess byggdes i stort sett enbart kyrkor, rådhus, slott, fästningar och herrgårdar mm i sten eller tegel.

I mitten av 1800-talet började man dock även på landsbygden använda gråsten mer allmänt som byggnadsmaterial. En anledning till detta var att sprängningstekniken utvecklats så att man kunde klyva stenar till block.
I första hand var det ekonomibyggnader som uppfördes i sten. Med industrialiseringen av tegeltillverkningen kom teglet i början av 1900-talet att ersätta gråstenen.

Fortfarande på 1700-talet var det, förutom Stockholm och några andra större städer, ovanlig med stenhusbebyggelse i städerna.

På Gotland där det fanns gott om lättbruten kalk- och sandsten har stenhusbyggandet en lång tradition.
Bilden till höger är på Russgiftet från Gotland, Skansen.
Foto: Hans Högman, augusti 2008.
Byggnaden har väggar av staplad kalksten och taket ät täkt med ag, ett halvgräs som växer på de gotländska myrarna.

Bevarande av kulturhus

Det finns många platser i Sverige där man vårdar äldre byggnader. Vi har friluftsmuséer som Skansen, Gamla Linköping, Wadköping i Örebro, Norra Berget i Sundsvall, Murberget i Härnösand m.fl.
Vidare finns många enskilda kulturhus som Grassagården i Strängnäs, Callanderska gården i Mariefred, Karlsgården i Järvsjö, Kaplansgården Härkeberga, Enköping, Kvekgården, Enköping, Gudmundstjärn i Medelpad för att nämna några. Slutligen har vi alla hembygdsgårdar som finns över hela Sverige.

Skansen:
Det största och mest kända friluftsmuseum vi har i Sverige är Skansen som grundades redan 1891 av Artur Hazelius. Under årens lopp har man har flyttat cirka 150 kulturhistoriska byggnader från hela Sverige till Skansen. De flesta av byggnaderna är från 1700- och 1800-talen. Idén med Skansen är att visa hur människor bott och verkat i olika delar av Sverige under äldre tid. Skansen är världens äldsta friluftsmuseum.

Gamla Linköping:
Gamla Linköping är ett friluftsmuseum i Linköping. Här finns ett 80-tal byggnader som som alla flyttats från Linköpings stad med omnejd. Av dessa har ett femtontal museiinteriörer. Den idylliska småstadsmiljön berättar om livet i gångna dagar.

Wadköping:
Wadköping är ett friluftsmuseum/stadsdel som ligger centralt i Örebro. Wadköping invigdes 1965 i samband med Örebros 700-årsjubileum. Med sina trähus och gårdar skildrar Wadköping Örebros äldre bebyggelse och stadsmiljö. Wadköping består av hus och gårdar från 1500-, 1600-, 1700- och 1800-talets Örebro som flyttats hit. Bl.a. finns här Cajsa Wargs hus.
Wadköping har fått sitt namn efter Hjalmar Bergmans namn på sin barndoms uppväxtmiljö.

Norra Berget:
Norra Berget är Sundsvalls stadspark och en av Sveriges största friluftsmuseum med gamla byggnader och annat som minner om hur folk levde i det gamla bondesamhället innan jordbrukets mekanisering. Stadsparken är belägen på Norra Stadsberget strax norr om Sundsvall centrum. Här finns också en uppstoppad Skvader, ett påhittat djur som är en blandning av hare och tjäder som blivit en slags symbol för Sundsvall.

Murberget:
Murberget är ett större friluftsmuseum i Härnösand. Här finns flera bebyggelsemiljöer som berättar om livet i mellannorrland under 1800-talet och det tidiga 1900-talet. Västernorrlands länsmuseum är också beläget i anslutning till friluftsmuseet. Till Murberget, Länsmuseet Västernorrland hör även Ulvö gamla kapell och Gammelgården i Myckelgensjö belägna i Örnsköldsviks kommun.

Att hitta knuttimrade hus:
Det är inte svårt att idag hitta gamla knuttimrade hus på landsbygden. Alla äldre gårdar på landet är knuttimrade. Men eftersom man började beklä fasaderna på bostadshusen med panel i slutet av 1800-talet så har de flesta av husen panel, även dess knutar. Knuttimrade lador, uthus etc har dock inte klätts med panel så de är kvar i sitt ursprungliga skick.

De finns dock gårdar kvar som inte klätts in med panel men man får leta lite längre. I regel rör det sig då om kulturhus som bevarats för eftervärlden i sitt gamla skick.

I regel är alla äldre knuttimrade hus målade men omålade finns kvar och då rör det sig nästan uteslutande om kulturhus.

Det är svårare att i städer att hitta knuttimrade hus men det går, speciellt i äldre mindre städer. Men i regel har de rivits när städerna har moderniserats och expanderats eller så har de fallit offer för lågorna.

Knuttimrade hus av idag

Fram till mitten av 1900-talet var i princip allt byggande med trä hantverksmässigt. När byggnadsverksamheten efter andra världskriget på allvar började förändras, teknologiseras och industrialiseras föll tyvärr stora delar av den historiska träbyggnadskonstens arbetsmetoder och den traditionella kunskapen om trämaterialets egenskaper i glömska.
Inom det moderna byggandet har virke i stället blivit en lagervara och träets individualitet utgör en begränsning. Det avancerade kunnande och stora färdighet - som är tydligt i äldre träbyggnader och träkonstruktioner har inte förts vidare in i vår tids praktiska byggande i någon större utsträckning.

Byggnadssättet med timrade hus ebbade ut vid 1800-talets slut. Då började man använda modernare träbyggnadstekniker, bl.a. konstruktioner med stående eller liggande spontad plank, vilka tillämpades i Sverige från sekelskiftet 1900 till 1950-talets början.
På 1950-talet började man bygga hus med en regelkonstruktion. Regelkonstruktionen, som i dag är den vanligaste träbyggnadstekniken, har sitt ursprung i amerikanska tekniker, bl.a. balloon-frame, vilka utgick från en standardisering av virke till några få dimensioner samt ut- och invändig beklädnad. Monteringsfärdiga hus tog sedan över byggandet av bostäder.

Samtidigt fick dock timringstekniken en viss renässans från 1950-talet och framåt i form av fritidshusbebyggelse. Modernt knuttimrat hus

Idag finns en relativt stor nyproduktion av timmerhus. Det är populärt att uppföra villor i knuttimmer. Numera är det dock köpta typhus där tillverkningen av stockarna sker maskinellt med standardiserade knutningar. Allt levereras färdigt, klart att monteras.
Bilden till höger visar ett modernt knuttimrat hus..
Foto: Hans Högman, augusti 2008.

På många håll i landet finns idag både yrkeskurser och hobbykurser om timring av hus. Dessa kurser är väldigt populära.

Fotogalleri

Klicka på bilderna för att förstora dem. Två förstoringsgrader finns. OBS, din webbläsare måste tillåta popup-fönster för att kunna visa dem.
Klicka sen din webbläsares "tillbaka" knapp för att komma tillbaka till denna sida.

Det är inte tillåtet att kopiera bilder från min hemsida utan mitt tillstånd!

	Rännknut 1300-tal. Foto Hans Högman, augusti 2008.
	Dubbelhaksknut 1700-tal. Foto Hans Högman, juli 2008.
	Dubbelhaksknut 1700-tal. Foto Hans Högman, juli 2008.
	Lodräta knuthak från Blekinge. 1700-tal. Sågat timmer i plankformat. Foto Hans Högman, augusti 2008.
	Laxknut. Foto Hans Högman, augusti 2008.
	Insidan på en gavel av ett knuttimrat hus. Mellan stockarna syns lindrev. Foto Hans Högman, juli 2008.
	Innerhörn av ett knuttimrat hus. Foto Hans Högman, augusti 2008.

Knuttimring i Sverige

Inledning

Allmänt

Tre vanliga typer av knutar: