Knuttimring i Sverige

[Föregående sida][Hem][Släktforskning][Historia]

[Inledning][Allmänt][Byggteknik][Takbeklädnad][Gården][Olika typer av knutar[Panelade knuttimmerhus][Målning][Amerika][Andra byggtekniker][Kulturhus][Knuttimrade hus idag][Fotogalleri]

InledningDelsogården, knuttimrad gård på Skansen

Hur bodde våra förfäder, vilken typ av hus hade de? Den dominerande hustypen genom århundradena har varit de knuttimrade husen. Större delen av Sverige är täkt med skog så det har funnits gott om material för byggnation av timmerhus.

Allmänt

Knuttimrade hus har funnits mycket länge i Sverige. Sannolikt började man använda tekniken med knuttimring redan på 1000 - 1100-talen. Det äldsta belägget finns från 1200-talet.
Troligt är att traditionen med knuttimrade hus började i städerna för att sedan fortsätta på landsbygden. Vissa forskare hävdar att vikingarna
(800 - 1050) använde knuttimrade hus men för detta finns det inga säkra bevis på.
Tekniken med knuttimrings spreds från Östeuropa till Skandinavien och antagligen skedde detta på 1000-talet.

När man bygger knuttimrade hus läggs stockarna horisontellt, varv efter varv, vilket ger stabila och täta hus. Stockarna hålls ihop i hörnen med sk. knutar.
Knuttimrade hus kom att ersätta de tidigare stolpburna husen med skiftesverk och flätverk. Knuttimrade hus förekommer dock parallellt med hus i skiftesverk under 1100-talet. Under 1200-talet fick knuttimmerkonstruktionen en nästan total dominans hos träbyggnaderna.

Knuttimring blev det vanligaste sättet att bygga hus i större delen av landet, både i städer och på landsbygden, fram till mitten av 1800-talet.

I vårt grannland Norge kallas knuttimrade hus för laftehus.

Datering:
De i dag äldsta daterade timmerhusen är från 1200-talet. Den äldsta bevarade knuttimrade byggnaden i Sverige är Granhults kyrka i Småland från 1220-talet medan det äldsta profanhuset är ett kyrkhärbre i Älvdalen, Dalarna, från cirka 1285.
När man åldersbestämmer timmerhus använder man vanligtvis den dendrokronologiska metoden som är en årsringsanalys. Med denna metod går det att fastställa året och till och med den årstid som träden högs ned, förutsatt att man har tillgång till en sk. grundkurva för området där träden växt.
Enligt Göran Rossander (se litteraturlistan nedan) är Sverige världsledande på dendrokronologi.

Namnet har knuttimringen fått av det sätt man förenar väggstockarna i hörnen genom uthuggna hak, sk. knutar. Dagens uttryck "husknut" som används för att beteckna de yttre hörnen på ett hus härstammar från de knutar/hak som användes på knuttimmerhusen.

Tätning:Tvärsnitt av stockarna
Genom att hugga ut en ränna, sk. långdrag, på undersidan av stockarna blev mellanrummet mellan stockarna täta.  

Översidan på understocken jämnades till något först.
Med ett kloformigt specialjärn, sk. dragjärn, ristades sen två parallella skåror på två intilliggande stockar på både deras in- och utsida.
Dragjärnet följde understocken utefter såten (mellanrummet mellan stockarna) och därmed kom ristningen på överstocken att följa understockens kontur. Med andra ord så kopierades understockens kontur, på både in- och utsidan, till överstocken på ett smidigt sätt.
Därefter höggs träet som fanns mellan ristningarna på överstockens undersida bort varefter överstocken kom att passa perfekt på understocken och det blev tätt mellan stockarna (bild 3). Urhuggningen av överstockens undersida gjordes på ett sådant sätt att det bildades en v-formad ränna (bild 4). Vid knutarna höggs långdraget ut så att stockarna inte låg och vilade på dessa då det annars lätt blev glipor i väggen.
Tyngden av den övre stocken kom med långdraget att vila på sina ytterkanter mot stocken under.
Långdraget var ca 3-4 cm brett och 1,5 –2 cm djupt. 
Det är osäkert när dragjärn började användas. Säkra belägg finns först från 1500-talet.

Vanligtvis lade man mossa (vägg- eller husmossa) eller tjärad lindrev i långdraget för bättre tätning.
För att hålla stockarna på plats mellan knutarna användes också kraftiga dymlingar (trätappar).

 

 

Trädslag:Tallar
Vanligtvis användes rak furu
(Pinus sylvestris) som material men även gran (Picea abies) har använts. Furu är ett utmärkt materiel för detta ändamål då de brukar vara rakvuxna och är relativt motståndskraftigt mot röta. Gran ruttnar lättare och brukar vrida sig.
Nära hälften av Sveriges yta är skog, varav barrskog utgör den överlägset största andelen. Tallen är näst granen det vanligaste trädet i de svenska skogarna.
I landskapen
Värmland, Dalarna, Hälsingland, Medelpad och Ångermanland består arealen av upp till 80 % skog.
Bilden till höger visar tallar. Foto Hans Högman, augusti 2008.

Byggteknik:
Man eftersträvade så jämngrova stockar som möjligt och toppändan skulle vara så pass grov att en knutskalle kunde huggas ut. Det var viktigt att använda hela stocklängder till väggens nederdel, över fönster och dörrar samt till sista stockraden överst på lång- och kortsidan då det var dessa stockar som höll ihop huset. Det första varvet, syllstockarna, var vanligen något grövre än de andra stockarna. Syllstockarna vilade i sin tur på stenar för att inte utsättas för markfukt.
I öppningar som dörrar och fönster förstärktes ändträet med en stabiliserande bräda, sk. gåt, som slogs in i en skåra i ändträet.
Om det blev nödvändigt att skarva stockar så gjordes detta vi en mellanvägg med genomgående knut.

Genom att bygga med liggande stockar kunde man behärska träets rörelser och om timringen var riktigt utförd medförde träets krympning endast att väggen sjönk samman motsvarande stockvarvens krympning. I konstruktioner med stående timmer medförde träets volymförändringar ofta springor i väggkonstruktionen.

För att få balans i byggnaden strävade man efter att lägga stockarna topp mot rot, dvs ena varvet lades stocken exempelvis med roten åt höger och på nästa varv med roten åt vänster.

I knuttimrade hus används knutar både i hörnen och vid mellanväggarna. Detta gjorde att husen blev mycket stabila. En annan fördel av detta var att väggarna kunde bära ett tungt och välisolerat tak.
Utseendet på knutarna har skiftat genom århundradena. Vidare förekom lokala traditioner. Man beräknar att det har förekommit upp till 250 - 300 olika varianter av knutar i Sverige. Även formen på stockens utskjutande del, skallen, har varierat.
Vanligen har stockarna på översidan ett snett eller lodrätt nedhugget hak med en på olika sätt utformad tröskel, betta, som omfattas av motsvarande urtag i överliggande stock. Eftersom knutskallarnas konstruktion varierat genom tiderna möjliggör dessa en grov datering av knuttimrade byggnader.

Bilden nedan föreställer byggnation av ett flervånings knuttimrat hus på 1670-talet.

Byggnation av ett knuttimrat hus på 1670-talet.

Takbeklädnad:
I de sädesproducerande slättbygderna i mellersta och södra Sverige har halmtak
(vanligen råghalm) varit vanligt sedan medeltiden på uthusbyggnaderna . I Skånelandskapen användes halmtak även på boningshusen, men i övriga Götaland och Svealand endast på uthus. Underlaget för halmtak består vanligen av horisontella läkt. Halmen buntas och läggs i flera lager över varandra med en förskjutning. Halm läggs på tak som har en lutning på minst 45 grader för att få en bra avrinning.

I mellan- och södra Sverige (förutom Skåne) dominerade torvtaken på mangårdsbyggnaderna liksom på stadshusens tak. Torven lades i två lager, det första lagret med grässidan vänd nedåt medan det andra lagret hade grässidan vänd uppåt. Under torven fanns ett tätskikt av näver. Närmast takfoten fanns en kantställd bräda, mullåsen, som hindrade torven från att glida ner. När man använde torv som takbeläggning fick inte taklutningen vara alltför brant.

I Norrland var vedtak vanligast. På ett undertak av kluvna stockar lades ett tätande skikt av näver, som i sin tur skyddades av ett lager av kluvna stockar, vanligen furu.

Vedtaken efterträddes senare av billigare och lättare spåntak, som blev vanliga sedan sågverken börjat tillverka spån eller pärt för försäljning. En annan nyhet under 1800-talet var tak av tegel, tidigare förbehållna exklusivare byggnader men mot seklets slut vanliga även på torp och mindre gårdar.
På Gotland var stenflis vanligast som taktäckning.

Fönster:
Det gamla svenska och samnordiska ordet för fönster är vindöga, vilket ursprungligen innebar en mindre öppning, glugg, med skjut- eller fällbar lucka av trä utan glas.
Större öppningar täcktes vanligen med ljusgenomsläpplig linneväv eller oxblåsor.
Under medeltiden var glasade fönster ovanliga i den allmänna bostadsbebyggelsen och hos lantbebyggelsen ända fram till 1700-talet.
I början av 1700-talet blev det möjligt att tillverka allt större glasrutor och fönsterglaset fick en allt större spridning.
På 1700-talet var svenskt fönsterglas ofta gröntonat för att under 1800-talet övergå till ljusgrönt och från ca 1850 till det vita glas vi ser idag. Under 1800-talet blev fönstren större, och kopplade fönsterbågar började introduceras mot slutet av seklet.

Gården:
I Dalarna och Norrland (de nordsvenska gårdarna) kringbyggdes gårdarna så att det bildats en fyrkantig innergård. Gården bestod av ett antal fristående timrade byggnader som tillsammans bildade en mer eller mindre tydlig fyrkant. Ibland har man även använt plank för att fullborda inneslutningen. Bostadshus, fähus, stall mm stod alla intill varandra.Gärdsgård
Någon form av öppning, vanligen ett portlider, fanns så att man kunde komma in och ut från gårdsplanen.
De kringbyggda gårdarna stängde ute både boskap och vilda djur. Gärdsgårdar användes för att stänga ute kreaturen från åker och äng, inte för att inhägna dem. Djuren betade fritt i markerna utan inhägnad. Gärdsgårdar användes även för att markera ägogränser.
Bilden till höger visar en typisk svensk gärdsgård. Foto Hans Högman, juli 2008.
En gärdesgård (hankgärdsgård) består av parvis uppsatta lodräta störar av gran som hålls ihop av vidjeband som kallas hank. Mellan paren av störar sätts snedställda gärdslen, vilket är kvistade toppar från gran med en längd på cirka 4 meter. Gärdslets tjockända vilar på den översta hanken.

Eftersom både byggnader och tak (halmtak/vedtak) i hösta grad var byggda av brännbart material var eldfaran på gårdarna stor.
Förr rådde självhushållning på gårdarna och varje stuga hade sin bestämda användning.
Verksamheter på gården som krävde eldning förlas till speciella byggnader som placerades en bit bort från gården för att minska risken för brand. Det var byggnader såsom bastu (torkning av lin, säd och humle samt rökning av mat), smedja, tvättstuga och bagarstuga. Även härbren (förråd för mat, spannmål och redskap) och lador låg utanför den egentliga gården.
De olika gårdssidorna hade i regel bestämda funktioner, som mangårdslänga, stallänga, fähuslänga och bodlänga. Det var vanligt att ett mindre bostadshus stod i vinkel till mangården och användes som undantagsstuga eller sommarbostad. 

I östra Mellansverige var gårdarna i regel rektangulära och mer avskilda från varandra än i Norrland. Här har man en uppdelning i mangård och fägård, avskilda från varandra genom en stallänga eller bodlänga, försedd med portlider.
När det gäller bruket att skilja mangård från fägård i Mellansverige anses påverkan från herrgårdsbebyggelsen ha varit av stor betydelse. På herrgårdarna hade man ett stort avstånd mellan huvudbyggnaden och ekonomibyggnaderna.
I västra Svealand har gårdsformerna varierat betydligt, och husen på gårdarna har varit lösare grupperade. 

En variant av gårdarna i östra Mellansverige är den götiska gården, där mangård och fägård blott skiljs genom ett stängsel (eller låg på var sin sida av en väg). 

Den sydsvenska gården längst i söder, dvs gårdarna i Skåne och Halland utmärks av fyrkantig form i stil med den nordsvenska men med mer konsekvent driven slutenhet. Särskilt i Skåne gör den sydsvenska gården ett mycket samlat intryck med de halmtäckta taken i nivå med varandra. 

Under 1800-talets andra hälft förändrades gårdsformerna i hela landet. Den slutna fyrkanten bröts upp såväl i Norrland som i Skåne. Nya material för väggar och tak förändrade exteriörerna.
I Nordsverige övergavs månghussystemet till förmån för större och rumsrikare byggnader. En minskad självhushållning krävde inte heller lika många lokaler med speciella uppgifter.

Skisser över olika gårdsformationer:
Klicka på bilderna nedan för att förstora dem. Två förstoringsgrader finns. OBS, din webbläsare måste tillåta popup-fönster för att kunna visa dem.
Klicka sen din webbläsares "tillbaka knapp" för att komma tillbaka till denna sida.

Skiss över Älvrosgården, en nordsvensk bondgård från början av 1800-talet i Härjedalen.

Skiss över Moragården, en bondgård från slutet av 1700-talet i nordvästra Dalarna.

Skiss över en Skånegård, en sydsvensk gård från Högs socken, Skåne.

Skiss över Oktorpsgården, en sydsvensk bondgård från början av 1870-talet i Halland.

Foto Hans Högman, augusti 2008 på Skansen.Hässja

Hässja:
För att torka slaget gräs mm till hö användes speciella torkställningar som kallades hässja (höhässja). Hässjorna restes på ängarna. Även själva arbetet med att lägga upp höet på hässjorna kallades för att hässja. Det fanns även hässjor för att torka korn innan tröskningen och de kallades då kornhässjor. De hässjor som användes för korn var vanligtvis betydligt större än höhässjorna.
Utseendet på höhässjorna varierade mellan olika delar av landet, vanliga var stånghässjorna med horisontella träslanor (troa, troer i pl.). Sk. storhässjor var vanliga i Norrland. I södra Sverige var det vanligt med sk. krakar som var en ensam stör som man trär höet över så att det blir som stackar. På andra ställen var det vanligt med ståltråd mellan störar istället för slanor.
Bilden till höger visar en hässja från Mälardalen. Foto Hans Högman, juli 2008.

 

 

Tre vanliga typer av knutar:

RännknutRännknut

Rännknuten är den enklaste knuten och i Sverige den tidigast kända konstruktionen vid knuttimring. Man timrade då med rundtimmer. Utformningen av rännknuten växlar men gemensamt är att den avfasade överstocken läggs i understockens ränna, som har snedhuggna väggar. Rännknuten var vanligast i norra Sverige och förekom efter 1700-talet främst i uthus eller enklare byggnader.
I den äldsta typen av knutar utgörs knuthaket enbart av en halvrund fördjupning på stockens översida (överhaksknut). Denna knut utvecklades sen till rännknuten.

 

Dubbelhaksknut

DubbelhaksknutUnder slutet av medeltiden utvecklades knuten och fick en bindtröskel mitt i haket, dubbelhaksknut, eller i sidan av haket, enkelhaksknut. Detta innebar att konstruktionen blev tätare och stabilare. Denna knuttyp blev den vanligaste under 1700-talet. Under 1600-talet började man planbila stockarna utvändigt och timra med lodräta knuthak. Dubbelhaksknuten användes med andra ord både till rundtimmer och till planbilat timmer.
Vid bilningen vändes stockarna upp och ned för att undvika vattensamlande jack.
En rak sågad dubbelhaksknut var vanlig i äldre timmerhus. Nackdelen med denna är att den kan bli gles när den torkar. Därför infördes en betta, tröskel, som gjorde knuten tätare. Den blev ännu tätare med ett drevspår för tätningsmaterial.

Laxknut

LaxknutUnder slutet av 1800-talet ersattes de äldre knutarna med utstickande skalle av släta knutar, av vilken den vanligaste var laxknuten.
I laxknutar är ändarna uthuggna i laxstjärtformade tappar, där det ena trästyckets tunga (tapp) griper in i det andra trästyckets mellanrum. I finsnickeri kallas denna konstruktionsmetod för sinkning.

 

Schematisk bild över en knutskalle:

Knut Schematisk bild över en knutskalle.

 

Fotografier av knutar:

Dubbelhaksknut, Skansen Rännknut 1300-tal.
Foto Hans Högman, augusti 2008.
Knut, 1700-tal Dubbelhaksknut 1700-tal.
Foto Hans Högman, juli 2008.
Knut, 1700-tal Dubbelhaksknut 1700-tal.
Foto Hans Högman, juli 2008.
Lodräta knuthak från Blekinge. 1700-tal. Sågat timmer i plankformat.
Foto Hans Högman, augusti 2008.
Laxknut Laxknut.
Foto Hans Högman, augusti 2008.
Lindrev Insidan på en gavel av ett knuttimrat hus. Mellan stockarna syns lindrev.

Foto Hans Högman, juli 2008.

Innerhörn av ett knuttimrat hus Innerhörn av ett knuttimrat hus.

Foto Hans Högman, augusti 2008.

 

Inpanelning av knuttimrade hus

Under slutet av liggtimringens epok användes sågat timmer och det blev både mode och vanligt att bostadshusen kläddes med panel varför släta knutar eftersträvades. Låsknut med laxstjärt och låsknut med hak var då två varianter som användes. Från 1890-talet blev inpanelning av husen det gängse sättet att bygga timmerhus på. Typiskt för de svenska husen är panel är den stående panelen som passade bra att montera på timmerhusen.
Knutskallar, som länge står utan beklädnad tar åt sig mer fukt än väggen i övrigt p.g.a. ändträet i det fria. Detta gör att knutarna vittrar med tiden varvid låsningen i knuten kan bli försämrad. Därför fick man som oftast under århundradena klä in knutarna med bräder då detta inträffade.
I
början av 1900-talet slog även en slags skiftesverksteknik igenom i traditionellt knuttimmerdominerade områden, t.ex Dalarna. Detta var ett alternativ till att bygga med laxknutar, när man ville undvika de vid denna tid omoderna utstickande knutskallarna.

 

Inklädd knut

Inklädd knut, i övrigt syns stockarna på väggarna.
Kaplansgården, Enköping.
Foto Hans Högman, juli 2008.

Knuttimmerhus med panel

Knuttimmerhus med panel. Panelen är den typiska svenska stående panelen som passade bra att montera på timmerhusen. I springan mellan de bredare panelbräderna sattes en smalare panelbräda.
Kaplansgården, Enköping.
Foto Hans Högman, juli 2008.

Knuttimmerhus med panel

Knuttimmerhus med panel på enbart del av väggen. Här ser vi hur panelen ligger utanpå stockarna.
Foto Hans Högman, juli 2008.

 

 

Målning/färgsättning

Det var först på 1800-talet som man i större omfattning började måla byggnaderna på landbygden. Innan dess var husen i allmänhet omålade. Den färg som då främst användes var Falu rödfärg (en slamfärg), dvs husen rödmålades. Falu rödfärg kan spåras till 1500-talet och på 1600-talet var målade hus ett tecken på rikedom och status. Som förebild hade man kontinentens byggnader av rödtegel.Rött hus med vita knutar
Rika bönder målade ofta sina hus med en dyrare gul färg, en färg som var vanlig på större gårdar och herrgårdar. När det gällde ekonomibyggnader däremot målades i regel alla i röd färg. Falu rödfärg var billig och färgen gav byggnaderna ett skydd vilket gjorde att de stod emot väder och vind på ett bättre sätt än omålade hus vilket i sin tur bidrog till att göra rödfärgen populär.

Idag ser vi en röd stugan med vita knutar på landsbygden som något riktigt ursvensk men traditionen med röda stugor är som sagt yngre än vi tror. 
Bilden till höger visar ett typiskt rött hus med vita knutar.
Foto Hans Högman, juli 2008.

Färgpigmenten i Falu rödfärg är en biprodukt från Falu koppargruva. Om kopparfattig malm får vittra under lång tid bildas vad som kallas för rödmull. Denna rödmull innehåller förutom koppar olika mineraler som tillsammans gör att målat trä får ett slitstarkt skydd.

 

Omålat knuttimmerhus

Omålad gård. Mangårdsbyggnaden (1700-tal) på Kvekgården, Enköping.
Foto Hans Högman, juli 2008.

 

.Målat knuttimmerhus

Kaplansgården (1700-tal), Enköping målad med Falu rödfärg.
Foto Hans Högman, juli 2008.

 

New Sweden Farmstead MuseumDen svenska knuttimringstekniken spreds till Amerika av de svenska emigranterna

De traditionellt byggda svenska timmerhusen blev förebild för många invandrares bostad i Amerika. De svenska utvandrarna till Amerika tog med sig denna byggteknik dit.
De första timmerstugorna i Amerika byggdes i mitten på 1600-talet av svenska invandrare i den svenska kolonin Nya Sverige (New Sweden 1638 - 1655) vid Delawarefloden.
Denna byggnadsteknik blev mycket populär och anammandes av andra immigranter som lärt sig denna byggnadsteknik av svenskarna. När nybyggarna som exempelvis skandinaver, skottar, irländare och tyskar m.fl. drog längre väster- och norrut spreds tekniken vidare i Amerika. Bilden till höger är från New Sweden Farmstead Museum i USA. Foto: Ken Peterson, USA.
 

 

 

Andra sätt att bygga hus på.

Byggmaterialet i byggnaderna präglades helt av de naturmaterial som fanns tillgängligt i omgivningarna.
Knuttimring var det vanligaste sättet att bygga hus på i områden med god tillgång på tall- och granskog. I områden med främst lövskog användes skiftesverk, en teknik som anpassades till det korta och krumvuxna ekvirket. I skiftesverk hade stående stolpar med urhuggna spår både bärande och sammanfogande funktion. I de allra skogsfattigaste bygderna använde man en teknik med korsvirke, vilket var en virkessnål teknik, där trä endast användes till den bärande och sammanhållande timran och där väggens utfyllnad utgjordes av lerklining. Hus byggda i sten var ovanligt bland allmogebebyggelsen och i mindre städer fram till mitten av 1800-talet.

SkiftesverkSkiftesverkshus från Halland

Skiftesverkshus var vanligt i södra och västra Götaland samt i Ölands och Gotlands allmogebebyggelse, särskilt i uthus och enklare byggnader. Väggarna bestod av på syllarna resta vertikala grova stolpar med liggande kraftiga sågade plankor eller kluvna stockar inpassade mellan stolparna. Till skiftesverksstugor för bostadsbruk användes helst ek men också furu. Även mindre och snedväxta trästycken kunde användas som fyllning i facken mellan stolparna. Bostadshus i skiftesverk kallas i Halland för bålastugor och på Gotland bulhus.
Bilden till höger är en skiftesverksbyggnad på Oktorpsgården, Halland, nu på Skansen. 1800-tal.
Foto: Hans Högman, augusti 2008.

 

 

Vägg, skiftesverk Skiss som visar hur skiftesverkväggen var uppbyggd.

 

KorsvirkeKorsvirkeshus

Korsvirke var en byggkonstruktion som bestod av ramar av timmer med fyllning av tegelsten eller lera (lerklining). På utsatta ställen, som hörn och portar, var väggarna förstärkta med snedsträvor. Vid fyllning med lera användes en stomme av intappade lodräta stakar mellan vilka virats halmrep eller stuckits vågräta slanor för att hålla leran på plats. En ram med sin fyllning kallas bindning (binning) eller väggrum och konstruktionen kallas därför ibland även för bindningsverk. De stående stolparna var intappade i syllen (på skånska fotträet) liksom upptill på den vågräta lejden eller hammarbandet.
Lerklining består av lera (blålera) blandad med sand, skuren halm, boss etc. Det kunde även ingå kospillning.
Lerkliningen var inte så hållbar varför den måste förnyas då och då. Lera ältades med sand, halm och vatten till lagom konsistens varefter man sen arbetade två och två, en på utsidan och en på insidan, med själva kliningen.
Korsvirke med lerklining var vanligast i större delen av Skånes landsbygd (minst i nordost) samt i västra Blekinge och södra Halland där de vitmenade korsvirkeshusen gav landskapsbilden en karakteristisk prägel.
Bilden
till höger är på Skånegården, Skansen.
Foto: Hans Högman, augusti 2008.
 

StenhusStenhus, Gotland

Före 1800-talets mitt var det i mindre städer eller på landsbygden ovanligt med hus byggda i stenmaterial. Innan dess byggdes i stort sett enbart kyrkor, rådhus, slott, fästningar och herrgårdar mm i sten eller tegel. 

I mitten av 1800-talet började man dock även på landsbygden använda gråsten mer allmänt som byggnadsmaterial. En anledning till detta var att sprängningstekniken utvecklats så att man kunde klyva stenar till block.
I första hand var det ekonomibyggnader som uppfördes i sten. Med industrialiseringen av tegeltillverkningen kom teglet i början av 1900-talet att ersätta gråstenen. 

Fortfarande på 1700-talet var det, förutom Stockholm och några andra större städer, ovanlig med stenhusbebyggelse i städerna.

På Gotland där det fanns gott om lättbruten kalk- och sandsten har stenhusbyggandet en lång tradition.
Bilden till höger är på Russgiftet från Gotland, Skansen.
Foto: Hans Högman, augusti 2008.
Byggnaden har väggar av staplad kalksten och taket ät täkt med ag, ett halvgräs som växer på de gotländska myrarna.

 

Bevarande av kulturhus

Det finns många platser i Sverige där man vårdar äldre byggnader. Vi har friluftsmuséer som Skansen, Gamla Linköping, Wadköping i Örebro, Norra Berget i Sundsvall, Murberget i Härnösand m.fl.
Vidare finns många enskilda kulturhus som Grassagården i Strängnäs, Callanderska gården i Mariefred, Karlsgården i Järvsjö, Kaplansgården Härkeberga, Enköping, Kvekgården, Enköping, Gudmundstjärn i Medelpad för att nämna några. Slutligen har vi alla hembygdsgårdar som finns över hela Sverige.

Skansen:
Det största och mest kända friluftsmuseum vi har i Sverige är Skansen som grundades redan 1891 av
Artur Hazelius. Under årens lopp har man har flyttat cirka 150 kulturhistoriska byggnader från hela Sverige till Skansen. De flesta av byggnaderna är från 1700- och 1800-talen. Idén med Skansen är att visa hur människor bott och verkat i olika delar av Sverige under äldre tid. Skansen är världens äldsta friluftsmuseum.

Gamla Linköping:
Gamla Linköping är ett friluftsmuseum i Linköping. Här finns ett 80-tal byggnader som
som alla flyttats från Linköpings stad med omnejd. Av dessa har ett femtontal museiinteriörer. Den idylliska småstadsmiljön berättar om livet i gångna dagar.

Wadköping:
Wadköping är ett friluftsmuseum/stadsdel som ligger centralt i Örebro. Wadköping
invigdes 1965 i samband med Örebros 700-årsjubileum. Med sina trähus och gårdar skildrar Wadköping Örebros äldre bebyggelse och stadsmiljö. Wadköping består av hus och gårdar från 1500-, 1600-, 1700- och 1800-talets Örebro som flyttats hit. Bl.a. finns här Cajsa Wargs hus.
Wadköping har fått sitt namn efter Hjalmar Bergmans namn på sin barndoms uppväxtmiljö.

Norra Berget:
Norra Berget är Sundsvalls stadspark och en av Sveriges största friluftsmuseum  med gamla byggnader och annat som minner om hur folk levde i det gamla bondesamhället innan jordbrukets mekanisering. Stadsparken är belägen på Norra Stadsberget strax norr om Sundsvall centrum. Här finns också en uppstoppad Skvader, ett påhittat djur som är en blandning av hare och tjäder som blivit en slags symbol för Sundsvall.

Murberget:
Murberget är ett större friluftsmuseum i Härnösand.
Här finns flera bebyggelsemiljöer som berättar om livet i mellannorrland under 1800-talet och det tidiga 1900-talet. Västernorrlands länsmuseum är också beläget i anslutning till friluftsmuseet. Till Murberget, Länsmuseet Västernorrland hör även Ulvö gamla kapell och Gammelgården i Myckelgensjö belägna i Örnsköldsviks kommun.

 

Att hitta knuttimrade hus:
Det är inte svårt att idag hitta gamla knuttimrade hus på landsbygden. Alla äldre gårdar på landet är knuttimrade. Men eftersom man började beklä fasaderna på bostadshusen med panel i slutet av 1800-talet så har de flesta av husen panel, även dess knutar. Knuttimrade lador, uthus etc har dock inte klätts med panel så de är kvar i sitt ursprungliga skick.

De finns dock gårdar kvar som inte klätts in med panel men man får leta lite längre. I regel rör det sig då om kulturhus som bevarats för eftervärlden i sitt gamla skick.

I regel är alla äldre knuttimrade hus målade men omålade finns kvar och då rör det sig nästan uteslutande om kulturhus.

 

Det är svårare att i städer att hitta knuttimrade hus men det går, speciellt i äldre mindre städer. Men i regel har de rivits när städerna har moderniserats och expanderats eller så har de fallit offer för lågorna.

Knuttimrade hus av idag

Fram till mitten av 1900-talet var i princip allt byggande med trä hantverksmässigt. När byggnadsverksamheten efter andra världskriget på allvar började förändras, teknologiseras och industrialiseras föll tyvärr stora delar av den historiska träbyggnadskonstens arbetsmetoder och den traditionella kunskapen om trämaterialets egenskaper i glömska.
Inom det moderna byggandet har virke i stället blivit en lagervara och träets individualitet utgör en begränsning. Det avancerade kunnande och stora färdighet - som är tydligt i äldre träbyggnader och träkonstruktioner har inte förts vidare in i vår tids praktiska byggande i någon större utsträckning.

Byggnadssättet med timrade hus ebbade ut vid 1800-talets slut. Då började man använda modernare träbyggnadstekniker, bl.a. konstruktioner med stående eller liggande spontad plank, vilka tillämpades i Sverige från sekelskiftet 1900 till 1950-talets början.
På 1950-talet började man bygga hus med en regelkonstruktion.
Regelkonstruktionen, som i dag är den vanligaste träbyggnadstekniken, har sitt ursprung i amerikanska tekniker, bl.a. balloon-frame, vilka utgick från en standardisering av virke till några få dimensioner samt ut- och invändig beklädnad. Monteringsfärdiga hus tog sedan över byggandet av bostäder.

Samtidigt fick dock timringstekniken en viss renässans från 1950-talet och framåt  i form av fritidshusbebyggelse.Modernt knuttimrat hus

Idag finns en relativt stor nyproduktion av timmerhus. Det är populärt att uppföra villor i knuttimmer. Numera är det dock köpta typhus där tillverkningen av stockarna sker maskinellt med standardiserade knutningar. Allt levereras färdigt, klart att monteras.
Bilden
till höger visar ett modernt knuttimrat hus..
Foto: Hans Högman, augusti 2008.

På många håll i landet finns idag både yrkeskurser och hobbykurser om timring av hus. Dessa kurser är väldigt populära.

Fotogalleri

Klicka på bilderna för att förstora dem. Två förstoringsgrader finns. OBS, din webbläsare måste tillåta popup-fönster för att kunna visa dem.
Klicka sen din webbläsares "tillbaka" knapp för att komma tillbaka till denna sida.

Mangårdsbyggnaden, 1700-tal, Kvekgården, Enköping.

Uthus från 1700-talet, Kvekgården, Enköping.

Knutskallar på ett uthus från 1700-talet. Kvekgården, Enköping.

Knutskallar, 1700-tal. Kaplansgården, Enköping.

Huvudbyggnaden, Kaplansgården, Enköping, 1700-tal.

Byggnad på Kaplansgården, Enköping, 1700-tal.

Kringbyggda hus, Kaplansgården, Enköping. 1700-tal.

Tvåvånings panelat knuttimmerhus, Malmköping.

Rådhuset, Mariefred.

Knuttimrat hus i Mariefred.

Åbladsstugan, Trosa. Skärborgarstuga från 1700-talet.

Uthus, Callanderskagården, Mariefred.

Härbre, Skansen.

Torpsgården, Norra Berget, Sundsvall.

Stall, Norra berget, Sundsvall

Bastu, Norra berget, Sundsvall.

Delsbogården, Skansen. 1850-tal.

Till vänster, dubbelbod från 1320-talet. Till höger, loftbod, 1500-tal. Båda på Moragården, Skansen.

Undantagsstuga, Moragården, Skansen.Slutet av 1700-talet.

Seglora träkyrka, Skansen.1700-tal.

Oktorpsgården, Skansen. Skiftesverkhus. 1750-tal.

Skånelänga, Skansen.

Älvrosgården, nordsvensk gård, 1800-tal. Skansen.

Älvrosgården, nordsvensk gård, 1800-tal. Skansen.

Loftbod, Älvrosgården, nordsvensk gård, 1800-tal. Skansen.

Storhässja, Sundsvall.

Vattensåg, 1700-tal. Norra Berget, Sundsvall.

Interiör, Torpsgården, Norra Berget, Sundsvall. Tidigt 1800-tal.

Interiör, dekorerade, handmålade väggar. Torpsgården, Norra Berget, Sundsvall. Tidigt 1800-tal.

Interiör, Torpsgården, Norra Berget, Sundsvall. Tidigt 1800-tal.

Interiör, Delsbogården, Skansen. 1850-tal.

Delsbogården, Skansen. 1850-tal. Delsbostinta.

 

Foto samtliga bilder: Hans Högman, juli och augusti 2008.

Det är inte tillåtet att kopiera bilder från min hemsida utan mitt tillstånd!

Eng

Referenslitteratur:

  1. Nationalencyklopedin

  2. Byggnadsvård, Skansen

  3. Knuttimring i Norden, 1986, Red. Göran Rosander, Dalarnas Museum

  4. Uppländsk knuttimring, särtryck ur Uppländsk bygd, 1940, Nils Ålenius.

  5. Timringstekniker, Högskolan Dalarna

  6. C-Uppsats, "Knuttimring" av Lars Hedman, 2003, Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet

  7. De gamla hantverken - redskap och metoder från självhushållningen tid, John Seymour, 1984. [Eng. originalets titel: The Forgotten Arts].

  8. Byggnadsvård för landbygden - Timmerhusens uppbyggnad, Länsstyrelsen, Västerbotten

  9. Timringskonsten en tusenårig tradition, Länsstyrelsen Dalarna

  10. Hantverksbladet, Timmerväggar, Skellefteå Museum

Överst på sidan

xxxxx knuttimring xxxxxxx

free hit counter
 

xxxxxxxxxxxxxxxxxxx

xxxxxxxx Hist xxxxxxxxx

shopify visitor statistics

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx 

 

  Hans Högman

Copyright © Hans Högman, granskat 2016-10-10