Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman, granskad 2017-05-08

Sveriges kolonier - Nya Sverige (1)

Denna sida:

Kolonin Nya Sverige i Nordamerika 1638 - 1655 (1)

De första kolonierna i Nordamerika

Under 1500-talet var det framförallt Mellan- och Sydamerika som var föremål för kolonisation av den tidens makter Spanien och Portugal. Nordamerika låg då praktiskt taget utanför intressesfären. 1600-talets nya stormakter Frankrike, England och Holland tävlade under detta århundrade om Nordamerika. Frankrike slog sig år 1605 ned i Maine och två år senare, dvs 1607 i Quebec vilket blev början till Canadas kolonisation. År 1607 kom de första engelsmännen till Virginia och Jamestown. England hade dock redan på 1580-talet ett nybygge i North Carolina under en period. Holländarna fanns i varje fall 1613 vid Hudsonflodens mynning och köpte Manhattan. Området kallades Nya Holland och New Yorks föregångare var New Amsterdam. New England grundades genom pilgrimsfärdernas överfart med Mayflower och 1634 slog sig en grupp förföljda katoliker ner i Maryland. Det är i denna våg av kolonigrundningar som Sverige kommer in i bilden. Detta var en tid då Sverige kraftigt expanderade i Europa och att under dessa förhållanden även grunda en koloni i Nordamerika var en bedrift. Krigen kostade stora summor och många soldater behövdes i krigen. Mer om dessa krig. Sveriges befolkning var dessutom liten, i mitten av 1600-talet drygt 1.220.000 invånare.  Se även karta över Sverige under stormaktstiden.

Västindiskt handelskompani

På 1620-talet väckte holländaren Willem Usselinx förslag om att bilda västindiskt kompani. Ett sådant startades också i Holland men Usselinx blev utmanövrerad. Han försökte istället först intressera Danmark och sedan Sverige för ett liknande företag. Usselincx söker tillstånd om sina planer i Sverige och får av Gustav II Adolf den 21 december 1624 uppdraget och privilegiet att bilda ett handelskompani, Söderkompaniet. Den 14 juni 1626 utfärdades oktrojen och från den 1 maj 1627 erhöll kompaniet ensamrätt på handel och kolonisation i främmande världsdelar i 12 år efter Ständernas godkännande. Efter Sveriges inträde i 30-åriga kriget 1630 kom dock projektet att avstanna. Bristen på lämpliga fartyg ledde år 1629 istället till bildandet av Skeppskompaniet. År 1631 slogs de två bolagen ihop. Efter riksmötet 1636 återupptogs projektet av Axel Oxenstierna och 1637 omstrukturerades Söderkompaniet till "Nya Sverige-kompaniet". På hälften svenskt, hälften nederländskt kapital bildades år 1637 således ett handelskompani, Nya Sverigekompaniet, tidigare kallat Söderkompaniet. Företaget skulle anlägga en svensk koloni i Nordamerika, Nya Sverige, och man skulle byta svenskt järn och svensk koppar mot pälsverk, tobak, vin, sydfrukter, kryddor och andra dyrbarheter. Kompaniets fem svenska delägare blev bröderna Axel och Gabriel Oxenstierna, kusinen Gabriel Bengtsson Oxenstierna, Clas Larsson Flemming och Peter Spiring. Vidare fanns sex holländare, däribland Samuel Blommaert, som delägare. Kompaniets kapital var till hälften svenskt och holländskt. År 1640 beslutades om inköp av nya fartyg till kompaniet och kort därefter grundades det Svenska Västindiska Kompaniet där Söderkompaniet med sina fartyg gick in som delägare. Mer om de svenska delägarna.

Första expeditionen 1637/38

I slutet av november år 1637 seglade de svenska pinasserna Kalmare Nyckel och Fågel Grip från Göteborg västerut med destination Nordamerika. Färden gick via Engelska kanalen, Kanarieöarna, Västindien och slutligen Delaware. Planen var att anlägga en svensk koloni vid Delawareflodens mynning mellan de engelska och holländska besittningarna som fanns där. Den svenska expeditionens ledare var Peter Minuit (158? - 1638). Han var tyskfödd men i holländsk tjänst och tidigare guvernör över kolonin Nya Holland i Nordamerika. Befäl och halva besättning på Kalmare Nyckel var holländare eftersom det vid denna tid inte fanns någon svensk erfarenhet av seglatser över Atlanten. Kapten på Kalmare Nyckel var Jan Hindriksen van der Water. Ombord fanns även ett 20-tal svenska soldater under befäl av löjtnant Måns Nilsson Kling  samt en bokhållare. Resan tog lång tid, 4 månader, eftersom man inte vågade ta den kortaste vägen. Man råkade även ut för en besvärlig storm på Nordsjön och tvingades gå till Holland för reparationer innan man kunde fortsätta vidare över Atlanten. Först i mars 1638 nådde man fram till Delaware. Platsen där man först steg i land var mycket vacker varför man döpte den till ”Paradise Point” vilket den än heter idag. Därifrån seglade man vidare in i Delawareviken till vad som än idag kallas Christina River. En lämplig kajplats erbjöd klippan ”The Rock” där svenskarna landsteg den 23 mars 1638. Bilden till höger föreställer Kalmare Nyckel. Representanter för flodområdets indianer, lenaperna (Leni-lenape) sålde sen en tillåtelse till Nya Sverigekompaniet för att få bosätta sig längs Delawarefloden västra strand. Området sträckte sig från Buck Creek i södra delen av nuvarande Delaware till Skuilkifloden i norr, i det nuvarande västra Philadelphia. Västerut sträckte sig området ”ända till solnedgången”. Avtalet signerades den 8 april på Kalmar Nyckel, köpeskillingen bestod av handelsvaror. På en kulle vid landstigningsklippan byggdes Fort Christina (i dagens Wilmington) som skydd för pälshandelsstationen. Kanoner stod överst på de pålverkskrönta bastionerna av torv, allt omgivet av en jordvall. Hela byggnationen var klar innan hösten. Det bröts även lite mark för jordbruk. Fortet namngavs efter dåvarande drottning Kristina. Timmerhusen uppfördes med svensk knuttimringsteknik, en för Nordamerika helt ny byggmetod. Kartan till höger visar Nya Sverigekolonin vid Delawareflodens mynning. De båda fartygen återvände sedan tillbaka till Sverige. Under denna seglats förolyckades Peter Minuit i en storm. Kvar i Nya Sverige var löjtnant Månson och de 20 soldaterna samt några administratörer. Under 1639 skickades en ny expedition till Nya Sverige, denna gång med fler utvandrare. Dessa var inte frivilliga utan fångar som bytt straffet mot denna form av landsförvisning. I april 1640 var man framme, denna gång enbart med Kalmare Nyckel. Ombord fanns en ny kommendant, Peter Holländer Ridder samt den förste lutheranske prästen i Amerika, Torkel Reovius från Östergötland. Inom fästningen Kristinas vallar timrades en kyrka som stod klar 1642. Nu började nybyggen odlas upp och området utökades genom nya överenskommelser med indianerna. I söder nådde man ned Kap Henlopen och i norr till Sanhikanfallen, vid nuvarande Trenton. Vidare utökades området nu på New Jerseysidan av floden, från Kap May i söder till Narraticonfloden nästan i höjd med Skuilkil.

Företaget helt svenskt från och med 1641

Pälshandeln fortsatte och det svenska kompaniet fick allt större dominans. Holland bedrev egen koloniverksamhet med ett holländskt kompani och holländarna knutna till det svenska kompaniet blev beskyllda för förräderi mot Holland. De begärde därför att bli utlösta ur det svenska kompaniet och från 1641 var Nya Sverige helt en svensk angelägenhet. Nu gällde det att skaffa fler utvandrare till kolonin. Den första kommendanten på Fort Christina hade återvänt till Sverige och sommaren 1640 användes han för att värva emigranter till Nya Sverige. Den 7 september 1641 anlände Kalmare Nyckel och Charitas till Fort Christina. Med ombord fanns ett 30-tal familjer med bohag, boskap, hästar, utsäde samt handelsvaror. Många av dess emigranter var svedjefinnar från Västmanland och Värmland. Dessa var de första verkliga svenska emigranterna till Nordamerika. Den 12 januari 1641 erhöll Nya Sverige kompaniet monopol på tobaksimporten till Sverige genom ett privilegiebrev signerad bl.a. Axel Oxenstierna. Bebyggelsen utbredning utökades och 20 km norr om Fort Christina växte byn Finland upp. Med holländarna ute ur bilden utsågs den förste svenske guvernören över Nya Sverige. Det var Johan Björnsson Printz från Bottnaryd i Småland. Han var född 1592, prästson och hade själv studerat teologi i Tyskland. I samband med studierna tog han efternamnet Printz. Han sadlade dock om och blev militär och avancerade snabbt i graderna. År 1630 blev han ryttmästare (kapten) i finska rytteriet och behärskade finska. Senare blev han överstelöjtnant i Västgöta kavalleri. På grund av olydnad i tjänsten fråntogs han dock sin militära grad och befäl. Det var efter detta som han accepterade att bli Nya Sveriges första guvernör. Han har även skämtsamt kallats Amerikas genom tiderna störste guvernör då han vägde 400 skålpund (cirka 170 Kg). Bilden till höger visat Guvernör Johan Printz. I februari 1641 anlände Johan Printz till Fort Christina med skeppen Fama och Svanen. Med sig hade han 70 man, knektar och nybyggare. Totalt bodde nu cirka 200 svenskar i Nya Sverige. På New Jersey stranden byggdes nu ett starkt bestyckat artillerifäste, kallat Nya Elfsborg. Därmed behärskade man trafiken på Dalawarefloden söderifrån. Längre norrut byggdes ett blockhusfäste Nya Göteborg. Här byggdes även Printz residens, Printzhof i svensk herrgårdsstil. Vidare förstärktes kontrollen över flodtrafiken genom Nya Korsholm, ett timrat fäste ännu längre norrut. När nu nybyggarna röjde mark och byggde bostäder försågs varje by med ett befäst blockhus. De namn man använde var namn hemifrån: Uppland, Mölndal, Vasa och Torne. De svenska framgångarna med Nya Sverige vållade dock motsättningar med de andra kolonialmakterna och med indianerna. Sommaren 1644 förekom fientligheter och sex svenskar dödades, men lugnet återställdes snart. De svenska försvarsfästena var starka och svåra att angripa med blockhus och kanoner till försvar. Holländarna ansåg att svenskarna gjort intrång i deras gamla rättigheter i fråga om handel och odling. Holländska guvernören Willem Kieft protesterade förgäves hos den svenske guvernören Printz och då Nederländerna och Sverige var i allians under det pågående Trettioåriga kriget undvek man till en början öppna konflikter. Printz utnyttjade istället skickligt de motsättningar som fanns mellan holländare och engelsmän. Både fick begära tillstånd när de ville segla upp i flodområdet. Nya Holland låg kring Hudsonfloden lite norr om Nya Sverige och Engelsmännens koloni Colony of Virginia (nuvarande Virginia) låg sydväst om Nya Sverige. Varuströmmen till Sverige blev omfattande: skinn av bäver, mård, bisam, puma, och svartbjörn i tusental. På nyodlingarna odlades majs och tobak. Monopolet på att sälja tobak i Sverige var det Svenska Västindiskakompaniets ekonomiska ryggrad. Det ekonomiska värdet av Nya Sverige betydde väl inte så mycket i det stora sammanhanget. I det lilla formatet var framgångarna dock betydande. Bilden till höger från Wikipedia visar de svenska forten och bosättningarna kring Delawarefloden. I Sverige ökade intresset för att utvandra till Nya Sverige. I Värmland fanns år 1649 cirka 300 skogsfinnar som begärde att få komma över. Två år senare, dvs 1652 omtalas att ytterligare 200 finnar ville dit, men då var det slut med förbindelserna. Efter Printz överresa 1642/43 följde ytterligare tre expeditioner till Nya Sverige. Våren 1644 kom Fama och Kalmare Nyckel med kalk och tegelsten i lasten. Hösten 1646 kom Gyllene Hajen och på nyår 1648 Svanen. Sommaren 1649 seglade även Katten men fartyget förliste bland de Västindiska öarna. Därefter dröjde det ända till 1654 innan något nytt fartyg, Örnen, skickades dit. Det fanns stora planer om att överskeppa 1000 man men de verkställdes aldrig. Ute i kolonin blev nu bristen av handelsvaror besvärlig och de uteblivna kontakterna med Sverige noterades av både indianer och konkurrenterna holländarna och engelsmännen.

Företaget

Söderkompaniets förmåga till tobaksimport var svag och kompaniet bar sig inte ekonomiskt på grund av den omfattande smugglingen varför monopolet år 1649 avslutades av drottning Kristina. Söderkompaniet förde en tynande tillvaro utan egentlig verksamhet tills det formellt upplöstes genom ett förordnande den 20 oktober 1680.

Problem med Holländarna

År 1647 fick den holländska kolonin Nya Holland en ny guvernör, den enbente och envist arbetsamme Pieter Stuyvesant. Hollandarna gjorde nu inbrytningar i det svenska bosättningsområdet. Svenske guvenören Printz lät dock inte detta ske ostraffat. Han anlade ett nytt blockhus, Nya Wasa, så nära det holländska fästet "att inte ens en kålgård fick plats emellan". Genom strid fördrevs holländarna och deras hus raserades. Holländarna försökte då spärra floden men det första försöket misslyckades då Printz seglade ut med sin hårt bestyckade jakt. Nästa gång seglade holländarna uppför floden med 11 fartyg och dessa kunde Printz inte stoppa. Cirka 5 km nedanför Fort Christina, på den västra stranden, anlades ett holländskt fort, Casimir, med 200 mans besättning. Två fartyg lämnades kvar för att avpatrullera floden. Printz var nu tvungen att koncentrera sina krafter. Fortet Casimir, hade gjort Nya Elvsborg värdelöst och även övriga svenska stödjepunkter i norr fick dras in. Kolonisterna där tvingades överge sina nybyggen och flytta längre söder ut, närmare Fort Christina  och Nya Göteborg som ännu kunde ge skydd. Missnöjet riktades dock alltmer mot Printz, vars privata handel med indianerna inte var okänd. Nybyggarna till och med författade ett klagobrev, en petition, till Sverige. Printz anklagades för egenmäktighet, brutalitet och oredlighet. Printz blev rasande över vad han ansåg vara ett öppet myteri och böndernas talesman hänges prompt och flera andra undkom samma öde endast genom flykt. Redan året innan hade Printz sänt hem sin son Gustaf för att få i gång kontakterna med Sverige. Det var ju den uteblivna kontakten med Sverige och bristen på handelsvaror som var roten till missförhållandena. Efter myteriförsöket gav han dock upp. Hösten 1653 överlämnade Printz befälet över kolonin till svärsonen kapten Johan Papegoja och reste med ett holländskt skepp tillbaka till Sverige. Kommerskollegium i Sverige fick ta över ledningen av kolonin och en sekreterare i kollegiet, Johan Classon Risingh, utsågs till ny guvernör. Örlogsfartyget Örnen och Gyllene Hajen rustades nu för en ny resa. Ryktet om den nya expeditionen spreds över landet och en fullkomlig amerikafeber spreds bland svedjebönderna i de mellansvenska finnbygderna. Hundratals sålde sina ägodelar och begav sig till Göteborg, varifrån expeditionen skulle utgå. Det kom 300 – 400 emigranter till Göteborg som ville komma med på expeditionen. Det fanns dock endast plats för 250 stycken. Vidare skulle 50 knektar underbefäl av kapten Sven Skute med på resan. Ombord fanns även två nya präster samt den 21-årige Per Lindeström som studerat matematik och befästningskonst vid Uppsala universitet och hade utnämnts till befästningsofficer i Nya Sverige. Tack vare hans anteckningar från resan och livet i Nya Sverige vet man en hel del om hur det var att leva där. Den 20 maj 1654 anlände Örnen efter 107 dagars resa till Delawarebukten. En av den första åtgärden den nya guvernören Risingh tog sig an var att erövra holländarnas Fort Casimir. Holländarnas guvernör Stuyvesant fick därefter order från Holland att slå tillbaka. Detta skedde när Gyllene Hajen seglade upp i Hudsonfloden med ett 100-tal nybyggare. De tvingades slå sig ned på Manhattan där de på 1600-talet bildade en församling och hade en kyrka utanför det som i dag är Wall Street i New York. Nya Sverige blomstrade under Johan Risinghs ledning. Befolkningen hade ökat och var nu uppe i cirka 400 personer. Cirka en 1/5 (22 %) av dessa var av finländsk härkomst, mestadels svedjefinnar från Västmanland och Värmland. Antalet nybyggen ökade och norr om Fort Christina utstakades staden Kristinehamn. Fort Casimir döptes om till Fort Trefaldighet. Handeln med indianerna ökade, inte minst därför att kronans pälshandelsmonopol avskaffades. Sammanlagt elva expeditioner sändes från Sverige till Nya Sverige. Sammanställning över expeditionerna. Spänningen med holländarna ökade dock. Risingh försökte förhandla och hoppades på det fredsförhållande som fanns mellan Holland och Sverige. Stuyvesant ansåg dock att de blivit berövad områden som de ansåg som sina. Sommaren 1655 fick han förstärkning från Holland i form av knektar, andra värvades och man hyrde sex bestyckade fartyg.

Holländarna attackerar 1655

Svenskarna fick genom indianerna veta vad som var på gång och de förstärkte Fort Trefaldighet. Den 31 augusti 1655 dök holländarna upp med sin flotta utanför fortet. Men mot en femdubbelt större motståndare kunde kapten Sven Skute inte hålla fortet och man förhandlade om kapitulation mot fritt avtåg. Stuyvesant, som förstod svenskarnas svaga position, omringade även Fort Christina. Risingh insåg det omöjliga i att försvara det med sin mindre styrka och började förhandla. Risingh och Nya Sverige kapitulerar den 14 september och överlämnar fortet dagen efter. Därmed var hela den svenska kolonin i holländarnas händer. I juli 1655 förklarar Sverige krig med Polen och anfaller landet. Holland var inte ovetande om detta och visste naturligtvis att Sveriges militära resurser var bundna i krig. Så, tidpunkten när Holland slår till mot Nya Sverige var inte slumpmässigt vald. En nagel i ögat för holländarna var att svenskarna hade en bättre relation till indianerna i området än holländarna. När holländarna var på krigsfot mot Nya Sverige passade indianerna på att göra ett anfall mot en holländsk bosättning väster om Hudsonfloden. Rådet i Nya Amsterdam ville därför ha hem Stuyvesant till kolonins försvar. Detta pressade Stuyvesant och han var beredd att ge svenskarna ett bättre villkor. Risingh skulle få behålla landet ovanför Fort Trefaldighet med full självständighet. Risingh ville dock inte gå med på detta utan medgivande hemifrån, eftersom en avsevärd del av svenskarna ändå skulle hamna under holländsk överhöghet. Risingh lämnade därför över hela Nya Sverige, som 1655 därmed blev en holländsk fristat. På diplomatisk väg försökte Sverige flera gånger förgäves återfå Nya Sverige eller få ut ett skadestånd.

Kolonin i holländsk ägo

Stuyvesant visade sig vilja bevara det mesta möjliga av den svenska bosättningen och kolonisterna lovades full luthersk trosfrihet. De skulle även på behålla sina blockhus med egna styrkor till sitt försvar. De erbjöds egen domstol och egna kommissarier för att sköta handeln med indianerna. Detta innebar egentligen att de svenska nybyggarna i Nya Sverige fick större frihet under holländarna än vad de hade haft under Printz egenmäktiga ledning. Även om Nya Sverige gick över i holländsk ägo var så var den svenska kolonisationen av Nord Amerika inte över. Kvar fanns fortfarande de svenska nybyggarna. Man beräknar att 1655 fanns cirka 400 svenskar i området och har uppskattat att det då fanns cirka 110 svenska gårdar längs Delawareflodens västra strand. Där fortlevde den svenska kulturen i ytterligare ett och ett halvt sekel. Handeln blomstrade liksom odlingen. Svenskarnas skogsvana uppskattades av holländarna. Man hade snart en milis på 200 man till sitt skydd. Ännu en kyrka byggdes och prästen Lars Lokenius fortsatte att hålla den lutherska församlingen samlad i ännu 40 år. Han var den första lutherske prästen i Nordamerika. Den kvarboende svensk/finska befolkningen ökade i antal och behöll länge sitt etniska kulturarv. Bidragande var att präster under en 90-årsperiod (1696–1783) sändes ut till de församlingar som svenskarna grundat. Även efter att Nya Sverige hamnade i holländsk ägo fortsatte det att komma fler utvandrare från Sverige. Sommaren 1662 värvade den hemsända Orsa-finnen Israel Helminen emigranter i svenska finnmarker ända upp till Medelpad. Våren 1663 återvände han med ett 60-tal utvandrare. Hösten samma år kom ytterligare ett 30-tal. Vintern 1663 avreste ytterligare 150 skogsbönder via Amsterdam där de fick vänta till sommaren innan de kom vidare till kolonin. När de svenska myndigheterna fick klart för sig att en sådan utvandring pågick, stoppades den genom generellt utreseförbud och ökad bevakning. Sverige hade en liten befolkning och den behövdes i Sverige.

England tar över kolonin 1664

År 1664 bryter ett krig ut mellan Holland och England och i augusti 1664 kom en brittisk flottstyrka till Nya Amsterdam och tvingade Stuyvesant att kapitulera. Den svenska kolonin blir nu officiellt kolonin Delaware under engelskt styre. Svenskarna lyckades förhandla till sig samma fri- och rättigheter som under holländarna och livet flöt på som tidigare.

Kväkarna och William Penn

År 1682 kom kväkaren William Penn för att ta över det landområde han år 1681 fått av den engelske kungen. Det kom 23 skepp med över 2.000 kväkare, som på detta sätt undkom religionsförföljelser hemma i England. Detta innebar en stor förändring för svenskarna. Dessa förhållandevis ovana nya emigranter fick all hjälp av de svenska kolonisterna och att kväkarna över huvud taget klarade de hårda förhållandena därute får tillskrivas svenskarnas uppoffrande insats. Efterhand kom ännu mer kväkare, 10.000-tals, och detta förändrade den tidigare svenska kolonins ställning till att bli en minoritet. Även om Penn försökte bevara svenskarnas rättigheter så förändrades deras villkor. De kom även att blandas med stor majoritet av engelsmän. En del av svenskarna utnyttjade situationen. Priset på mark runt Delawarefloden ökade med efterfrågan och många svenskar sålde mark med god förtjänst och flyttade västerut för att bryta ny mark. I Manathanim-dalen uppstod på så sätt en ny helsvensk bygd som från 1730 även hade en egen kyrka. Andra svenskar, bl.a. Israel Helminen, sökte sig mot New Jerseys ödeskogar och grundade Nya Stockholm, idag staden Bridgeport vid Narraticonfloden. En annan svensk utvandrare, Erik Mullika, drog genom New Jerseys skogar och utforskade den flod som än i dag heter Mullica River. Där Batsto River rinner ut i floden bröt han sig ny mark. Floden har namn av att hans bastu låg vid den.

Svenska kyrkor

Genom kyrkan höll den forna kolonins kvarvarande svenskättlingar den bästa kontakten med hemlandet. Efter prästen Lokenius död blev det ett uppehåll men år 1697 sände biskopen Jesper Svedberg tre unga präster från Sverige till Delaware. Två svenska församlingar om tillsammans 1.200 personer bildades och 1698 invigdes Holy Trinity Church nära den första landningsplatsen The Rock i nuvarande staden Wilmington. Den är idag USAs äldsta bevarade lutherska kyrka. Den andra kyrkan, som också den finns idag, invigdes två år senare, Gloria Dei, i svenskbyn Vicacoa strax utanför Philadelphia, idag Old Swedes Church. De svenska sederna levde länge kvar. Ännu på 1720-talet förekom julotta, jullekar och midsommarfirande, liksom bastubad. De båda församlingarna lydde ända fram till 1789 under svenska statskyrkan. Så länge biskopen Jesper Svedberg levde, till 1735, räknades de till Skara stift, sedan till ärkestiftet. Efter Amerikanska frihetskriget (1775 - 1783) avtrubbades känslan av svensk härstamning i Delawareområdet. De lutherska församlingarna gick efter hand över till den Angliska kyrkan. Den siste svenske prästen återvände hem 1791. Lutheranerna kring Delawarefloden förestods sedan fram till 1831 av Isak Collin. När svenska Fredrika Bremer (1801 - 1865) besökte Delawareområdet 1850 fann hon inte längre några svensktalande.

Guvernörer i Nya Sverige

Guvernörerna för kolonin utnämndes direkt av den svenske monarken, med utnämningen följde även skriftliga instruktioner. Nya Sverige förvaltades sammanlagd av sex guvernörer: Peter Minuit 1638 – 1638 (eg. 1640) Måns Nilsson Kling 1638 - 1640 (ställföreträdare för Minuit) Per Holländer Ridder 1640 – 1643 Johan Björnsson Printz 1643 – 1653 Johan Papegoja 1653 – 1654 Johan Classon Risingh 1654 - 1655 Sida 2 om Nya Sverige

Källreferenser

Känn ditt land, Nr 8 Utvandringen, Ralph Scander, STF Wikipedia Nationalencyklopedin, NE När Sverige blev stormakt, Historien om Sverige, Herman Lindqvist, 1994 Ofredsår, Peter Englund, 1993 Överst på sidan
xxxxxxxx Hist xxxxxxxxx

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Släktforskning Hans Högman
Copyright © Hans Högman, granskat 2016-11-08

Sveriges kolonier - Nya

Sverige (1)

Kolonin Nya Sverige i

Nordamerika 1638 - 1655 (1)

De första kolonierna i Nordamerika

Under 1500-talet var det framförallt Mellan- och Sydamerika som var föremål för kolonisation av den tidens makter Spanien och Portugal. Nordamerika låg då praktiskt taget utanför intressesfären. 1600- talets nya stormakter Frankrike, England och Holland tävlade under detta århundrade om Nordamerika. Frankrike slog sig år 1605 ned i Maine och två år senare, dvs 1607 i Quebec vilket blev början till Canadas kolonisation. År 1607 kom de första engelsmännen till Virginia och Jamestown. England hade dock redan på 1580-talet ett nybygge i North Carolina under en period. Holländarna fanns i varje fall 1613 vid Hudsonflodens mynning och köpte Manhattan. Området kallades Nya Holland och New Yorks föregångare var New Amsterdam. New England grundades genom pilgrimsfärdernas överfart med Mayflower och 1634 slog sig en grupp förföljda katoliker ner i Maryland. Det är i denna våg av kolonigrundningar som Sverige kommer in i bilden. Detta var en tid då Sverige kraftigt expanderade i Europa och att under dessa förhållanden även grunda en koloni i Nordamerika var en bedrift. Krigen kostade stora summor och många soldater behövdes i krigen. Mer om dessa krig. Sveriges befolkning var dessutom liten, i mitten av 1600-talet drygt 1.220.000 invånare.  Se även karta över Sverige under stormaktstiden.

Västindiskt handelskompani

På 1620-talet väckte holländaren Willem Usselinx förslag om att bilda västindiskt kompani. Ett sådant startades också i Holland men Usselinx blev utmanövrerad. Han försökte istället först intressera Danmark och sedan Sverige för ett liknande företag. Usselincx söker tillstånd om sina planer i Sverige och får av Gustav II Adolf den 21 december 1624 uppdraget och privilegiet att bilda ett handelskompani, Söderkompaniet. Den 14 juni 1626 utfärdades oktrojen och från den 1 maj 1627 erhöll kompaniet ensamrätt på handel och kolonisation i främmande världsdelar i 12 år efter Ständernas godkännande. Efter Sveriges inträde i 30- åriga kriget 1630 kom dock projektet att avstanna. Bristen på lämpliga fartyg ledde år 1629 istället till bildandet av Skeppskompaniet. År 1631 slogs de två bolagen ihop. Efter riksmötet 1636 återupptogs projektet av Axel Oxenstierna och 1637 omstrukturerades Söderkompaniet till "Nya Sverige- kompaniet". På hälften svenskt, hälften nederländskt kapital bildades år 1637 således ett handelskompani, Nya Sverigekompaniet, tidigare kallat Söderkompaniet. Företaget skulle anlägga en svensk koloni i Nordamerika, Nya Sverige, och man skulle byta svenskt järn och svensk koppar mot pälsverk, tobak, vin, sydfrukter, kryddor och andra dyrbarheter. Kompaniets fem svenska delägare blev bröderna Axel och Gabriel Oxenstierna, kusinen Gabriel Bengtsson Oxenstierna, Clas Larsson Flemming och Peter Spiring. Vidare fanns sex holländare, däribland Samuel Blommaert, som delägare. Kompaniets kapital var till hälften svenskt och holländskt. År 1640 beslutades om inköp av nya fartyg till kompaniet och kort därefter grundades det Svenska Västindiska Kompaniet där Söderkompaniet med sina fartyg gick in som delägare. Mer om de svenska delägarna.

Första expeditionen 1637/38

I slutet av november år 1637 seglade de svenska pinasserna Kalmare Nyckel och Fågel Grip från Göteborg västerut med destination Nordamerika. Färden gick via Engelska kanalen, Kanarieöarna, Västindien och slutligen Delaware. Planen var att anlägga en svensk koloni vid Delawareflodens mynning mellan de engelska och holländska besittningarna som fanns där. Den svenska expeditionens ledare var Peter Minuit (158? - 1638). Han var tyskfödd men i holländsk tjänst och tidigare guvernör över kolonin Nya Holland i Nordamerika. Befäl och halva besättning på Kalmare Nyckel var holländare eftersom det vid denna tid inte fanns någon svensk erfarenhet av seglatser över Atlanten. Kapten på Kalmare Nyckel var Jan Hindriksen van der Water. Ombord fanns även ett 20-tal svenska soldater under befäl av löjtnant Måns Nilsson Kling samt en bokhållare. Resan tog lång tid, 4 månader, eftersom man inte vågade ta den kortaste vägen. Man råkade även ut för en besvärlig storm på Nordsjön och tvingades gå till Holland för reparationer innan man kunde fortsätta vidare över Atlanten. Först i mars 1638 nådde man fram till Delaware. Platsen där man först steg i land var mycket vacker varför man döpte den till ”Paradise Point” vilket den än heter idag. Därifrån seglade man vidare in i Delawareviken till vad som än idag kallas Christina River. En lämplig kajplats erbjöd klippan ”The Rock” där svenskarna landsteg den 23 mars 1638. Bilden till höger föreställer Kalmare Nyckel. Representanter för flodområdets indianer, lenaperna (Leni-lenape) sålde sen en tillåtelse till Nya Sverigekompaniet för att få bosätta sig längs Delawarefloden västra strand. Området sträckte sig från Buck Creek i södra delen av nuvarande Delaware till Skuilkifloden i norr, i det nuvarande västra Philadelphia. Västerut sträckte sig området ”ända till solnedgången”. Avtalet signerades den 8 april på Kalmar Nyckel, köpeskillingen bestod av handelsvaror. På en kulle vid landstigningsklippan byggdes Fort Christina (i dagens Wilmington) som skydd för pälshandelsstationen. Kanoner stod överst på de pålverkskrönta bastionerna av torv, allt omgivet av en jordvall. Hela byggnationen var klar innan hösten. Det bröts även lite mark för jordbruk. Fortet namngavs efter dåvarande drottning Kristina. Timmerhusen uppfördes med svensk knuttimringsteknik, en för Nordamerika helt ny byggmetod. Kartan till höger visar Nya Sverigekolonin vid Delawareflodens mynning. De båda fartygen återvände sedan tillbaka till Sverige. Under denna seglats förolyckades Peter Minuit i en storm. Kvar i Nya Sverige var löjtnant Månson och de 20 soldaterna samt några administratörer. Under 1639 skickades en ny expedition till Nya Sverige, denna gång med fler utvandrare. Dessa var inte frivilliga utan fångar som bytt straffet mot denna form av landsförvisning. I april 1640 var man framme, denna gång enbart med Kalmare Nyckel. Ombord fanns en ny kommendant, Peter Holländer Ridder samt den förste lutheranske prästen i Amerika, Torkel Reovius från Östergötland. Inom fästningen Kristinas vallar timrades en kyrka som stod klar 1642. Nu började nybyggen odlas upp och området utökades genom nya överenskommelser med indianerna. I söder nådde man ned Kap Henlopen och i norr till Sanhikanfallen, vid nuvarande Trenton. Vidare utökades området nu på New Jerseysidan av floden, från Kap May i söder till Narraticonfloden nästan i höjd med Skuilkil.

Företaget helt svenskt från och med 1641

Pälshandeln fortsatte och det svenska kompaniet fick allt större dominans. Holland bedrev egen koloniverksamhet med ett holländskt kompani och holländarna knutna till det svenska kompaniet blev beskyllda för förräderi mot Holland. De begärde därför att bli utlösta ur det svenska kompaniet och från 1641 var Nya Sverige helt en svensk angelägenhet. Nu gällde det att skaffa fler utvandrare till kolonin. Den första kommendanten på Fort Christina hade återvänt till Sverige och sommaren 1640 användes han för att värva emigranter till Nya Sverige. Den 7 september 1641 anlände Kalmare Nyckel och Charitas till Fort Christina. Med ombord fanns ett 30-tal familjer med bohag, boskap, hästar, utsäde samt handelsvaror. Många av dess emigranter var svedjefinnar från Västmanland och Värmland. Dessa var de första verkliga svenska emigranterna till Nordamerika. Den 12 januari 1641 erhöll Nya Sverige kompaniet monopol på tobaksimporten till Sverige genom ett privilegiebrev signerad bl.a. Axel Oxenstierna. Bebyggelsen utbredning utökades och 20 km norr om Fort Christina växte byn Finland upp. Med holländarna ute ur bilden utsågs den förste svenske guvernören över Nya Sverige. Det var Johan Björnsson Printz från Bottnaryd i Småland. Han var född 1592, prästson och hade själv studerat teologi i Tyskland. I samband med studierna tog han efternamnet Printz. Han sadlade dock om och blev militär och avancerade snabbt i graderna. År 1630 blev han ryttmästare (kapten) i finska rytteriet och behärskade finska. Senare blev han överstelöjtnant i Västgöta kavalleri. På grund av olydnad i tjänsten fråntogs han dock sin militära grad och befäl. Det var efter detta som han accepterade att bli Nya Sveriges första guvernör. Han har även skämtsamt kallats Amerikas genom tiderna störste guvernör då han vägde 400 skålpund (cirka 170 Kg). Bilden till höger visat Guvernör Johan Printz. I februari 1641 anlände Johan Printz till Fort Christina med skeppen Fama och Svanen. Med sig hade han 70 man, knektar och nybyggare. Totalt bodde nu cirka 200 svenskar i Nya Sverige. På New Jersey stranden byggdes nu ett starkt bestyckat artillerifäste, kallat Nya Elfsborg. Därmed behärskade man trafiken på Dalawarefloden söderifrån. Längre norrut byggdes ett blockhusfäste Nya Göteborg. Här byggdes även Printz residens, Printzhof i svensk herrgårdsstil. Vidare förstärktes kontrollen över flodtrafiken genom Nya Korsholm, ett timrat fäste ännu längre norrut. När nu nybyggarna röjde mark och byggde bostäder försågs varje by med ett befäst blockhus. De namn man använde var namn hemifrån: Uppland, Mölndal, Vasa och Torne. De svenska framgångarna med Nya Sverige  vållade dock motsättningar med de andra kolonialmakterna och med indianerna. Sommaren 1644 förekom fientligheter och sex svenskar dödades, men lugnet återställdes snart. De svenska försvarsfästena var starka och svåra att angripa med blockhus och kanoner till försvar. Holländarna ansåg att svenskarna gjort intrång i deras gamla rättigheter i fråga om handel och odling. Holländska guvernören Willem Kieft protesterade förgäves hos den svenske guvernören Printz och då Nederländerna och Sverige var i allians under det pågående Trettioåriga kriget undvek man till en början öppna konflikter. Printz utnyttjade istället skickligt de motsättningar som fanns mellan holländare och engelsmän. Både fick begära tillstånd när de ville segla upp i flodområdet. Nya Holland låg kring Hudsonfloden lite norr om Nya Sverige och Engelsmännens koloni Colony of Virginia (nuvarande Virginia) låg sydväst om Nya Sverige. Varuströmmen till Sverige blev omfattande: skinn av bäver, mård, bisam, puma, och svartbjörn i tusental. På nyodlingarna odlades majs och tobak. Monopolet på att sälja tobak i Sverige var det Svenska Västindiskakompaniets ekonomiska ryggrad. Det ekonomiska värdet av Nya Sverige betydde väl inte så mycket i det stora sammanhanget. I det lilla formatet var framgångarna dock betydande. Bilden till höger från Wikipedia visar de svenska forten och bosättningarna kring Delawarefloden. I Sverige ökade intresset för att utvandra till Nya Sverige. I Värmland fanns år 1649 cirka 300 skogsfinnar som begärde att få komma över. Två år senare, dvs 1652 omtalas att ytterligare 200 finnar ville dit, men då var det slut med förbindelserna. Efter Printz överresa 1642/43 följde ytterligare tre expeditioner till Nya Sverige. Våren 1644 kom Fama och Kalmare Nyckel med kalk och tegelsten i lasten. Hösten 1646 kom Gyllene Hajen och på nyår 1648 Svanen. Sommaren 1649 seglade även Katten men fartyget förliste bland de Västindiska öarna. Därefter dröjde det ända till 1654 innan något nytt fartyg, Örnen, skickades dit. Det fanns stora planer om att överskeppa 1000 man men de verkställdes aldrig. Ute i kolonin blev nu bristen av handelsvaror besvärlig och de uteblivna kontakterna med Sverige noterades av både indianer och konkurrenterna holländarna och engelsmännen.

Företaget

Söderkompaniets förmåga till tobaksimport var svag och kompaniet bar sig inte ekonomiskt på grund av den omfattande smugglingen varför monopolet år 1649 avslutades av drottning Kristina. Söderkompaniet förde en tynande tillvaro utan egentlig verksamhet tills det formellt upplöstes genom ett förordnande den 20 oktober 1680.

Problem med Holländarna

År 1647 fick den holländska kolonin Nya Holland en ny guvernör, den enbente och envist arbetsamme Pieter Stuyvesant. Hollandarna gjorde nu inbrytningar i det svenska bosättningsområdet. Svenske guvenören Printz lät dock inte detta ske ostraffat. Han anlade ett nytt blockhus, Nya Wasa, så nära det holländska fästet "att inte ens en kålgård fick plats emellan". Genom strid fördrevs holländarna och deras hus raserades. Holländarna försökte då spärra floden men det första försöket misslyckades då Printz seglade ut med sin hårt bestyckade jakt. Nästa gång seglade holländarna uppför floden med 11 fartyg och dessa kunde Printz inte stoppa. Cirka 5 km nedanför Fort Christina, på den västra stranden, anlades ett holländskt fort, Casimir, med 200 mans besättning. Två fartyg lämnades kvar för att avpatrullera floden. Printz var nu tvungen att koncentrera sina krafter. Fortet Casimir, hade gjort Nya Elvsborg värdelöst och även övriga svenska stödjepunkter i norr fick dras in. Kolonisterna där tvingades överge sina nybyggen och flytta längre söder ut, närmare Fort Christina och Nya Göteborg som ännu kunde ge skydd. Missnöjet riktades dock alltmer mot Printz, vars privata handel med indianerna inte var okänd. Nybyggarna till och med författade ett klagobrev, en petition, till Sverige. Printz anklagades för egenmäktighet, brutalitet och oredlighet. Printz blev rasande över vad han ansåg vara ett öppet myteri och böndernas talesman hänges prompt och flera andra undkom samma öde endast genom flykt. Redan året innan hade Printz sänt hem sin son Gustaf för att få i gång kontakterna med Sverige. Det var ju den uteblivna kontakten med Sverige och bristen på handelsvaror som var roten till missförhållandena. Efter myteriförsöket gav han dock upp. Hösten 1653 överlämnade Printz befälet över kolonin till svärsonen kapten Johan Papegoja  och reste med ett holländskt skepp tillbaka till Sverige. Kommerskollegium i Sverige fick ta över ledningen av kolonin och en sekreterare i kollegiet, Johan Classon Risingh, utsågs till ny guvernör. Örlogsfartyget Örnen och Gyllene Hajen rustades nu för en ny resa. Ryktet om den nya expeditionen spreds över landet och en fullkomlig amerikafeber spreds bland svedjebönderna i de mellansvenska finnbygderna. Hundratals sålde sina ägodelar och begav sig till Göteborg, varifrån expeditionen skulle utgå. Det kom 300 – 400 emigranter till Göteborg som ville komma med på expeditionen. Det fanns dock endast plats för 250 stycken. Vidare skulle 50 knektar underbefäl av kapten Sven Skute med på resan. Ombord fanns även två nya präster samt den 21- årige Per Lindeström som studerat matematik och befästningskonst vid Uppsala universitet och hade utnämnts till befästningsofficer i Nya Sverige. Tack vare hans anteckningar från resan och livet i Nya Sverige vet man en hel del om hur det var att leva där. Den 20 maj 1654 anlände Örnen efter 107 dagars resa till Delawarebukten. En av den första åtgärden den nya guvernören Risingh tog sig an var att erövra holländarnas Fort Casimir. Holländarnas guvernör Stuyvesant fick därefter order från Holland att slå tillbaka. Detta skedde när Gyllene Hajen seglade upp i Hudsonfloden med ett 100-tal nybyggare. De tvingades slå sig ned på Manhattan där de på 1600-talet bildade en församling och hade en kyrka utanför det som i dag är Wall Street i New York. Nya Sverige blomstrade under Johan Risinghs ledning. Befolkningen hade ökat och var nu uppe i cirka 400 personer. Cirka en 1/5 (22 %) av dessa var av finländsk härkomst, mestadels svedjefinnar från Västmanland och Värmland. Antalet nybyggen ökade och norr om Fort Christina utstakades staden Kristinehamn. Fort Casimir döptes om till Fort Trefaldighet. Handeln med indianerna ökade, inte minst därför att kronans pälshandelsmonopol avskaffades. Sammanlagt elva expeditioner sändes från Sverige till Nya Sverige. Sammanställning över expeditionerna. Spänningen med holländarna ökade dock. Risingh försökte förhandla och hoppades på det fredsförhållande som fanns mellan Holland och Sverige. Stuyvesant ansåg dock att de blivit berövad områden som de ansåg som sina. Sommaren 1655 fick han förstärkning från Holland i form av knektar, andra värvades och man hyrde sex bestyckade fartyg.

Holländarna attackerar 1655

Svenskarna fick genom indianerna veta vad som var på gång och de förstärkte Fort Trefaldighet. Den 31 augusti 1655 dök holländarna upp med sin flotta utanför fortet. Men mot en femdubbelt större motståndare kunde kapten Sven Skute inte hålla fortet och man förhandlade om kapitulation mot fritt avtåg. Stuyvesant, som förstod svenskarnas svaga position, omringade även Fort Christina. Risingh insåg det omöjliga i att försvara det med sin mindre styrka och började förhandla. Risingh och Nya Sverige kapitulerar den 14 september och överlämnar fortet dagen efter. Därmed var hela den svenska kolonin i holländarnas händer. I juli 1655 förklarar Sverige krig med Polen och anfaller landet. Holland var inte ovetande om detta och visste naturligtvis att Sveriges militära resurser var bundna i krig. Så, tidpunkten när Holland slår till mot Nya Sverige var inte slumpmässigt vald. En nagel i ögat för holländarna var att svenskarna hade en bättre relation till indianerna i området än holländarna. När holländarna var på krigsfot mot Nya Sverige passade indianerna på att göra ett anfall mot en holländsk bosättning väster om Hudsonfloden. Rådet i Nya Amsterdam ville därför ha hem Stuyvesant till kolonins försvar. Detta pressade Stuyvesant och han var beredd att ge svenskarna ett bättre villkor. Risingh skulle få behålla landet ovanför Fort Trefaldighet med full självständighet. Risingh ville dock inte gå med på detta utan medgivande hemifrån, eftersom en avsevärd del av svenskarna ändå skulle hamna under holländsk överhöghet. Risingh lämnade därför över hela Nya Sverige, som 1655 därmed blev en holländsk fristat. På diplomatisk väg försökte Sverige flera gånger förgäves återfå Nya Sverige eller få ut ett skadestånd.

Kolonin i holländsk ägo

Stuyvesant visade sig vilja bevara det mesta möjliga av den svenska bosättningen och kolonisterna lovades full luthersk trosfrihet. De skulle även på behålla sina blockhus med egna styrkor till sitt försvar. De erbjöds egen domstol och egna kommissarier för att sköta handeln med indianerna. Detta innebar egentligen att de svenska nybyggarna i Nya Sverige fick större frihet under holländarna än vad de hade haft under Printz egenmäktiga ledning. Även om Nya Sverige gick över i holländsk ägo var så var den svenska kolonisationen av Nord Amerika inte över. Kvar fanns fortfarande de svenska nybyggarna. Man beräknar att 1655 fanns cirka 400 svenskar i området och har uppskattat att det då fanns cirka 110 svenska gårdar längs Delawareflodens västra strand. Där fortlevde den svenska kulturen i ytterligare ett och ett halvt sekel. Handeln blomstrade liksom odlingen. Svenskarnas skogsvana uppskattades av holländarna. Man hade snart en milis på 200 man till sitt skydd. Ännu en kyrka byggdes och prästen Lars Lokenius  fortsatte att hålla den lutherska församlingen samlad i ännu 40 år. Han var den första lutherske prästen i Nordamerika. Den kvarboende svensk/finska befolkningen ökade i antal och behöll länge sitt etniska kulturarv. Bidragande var att präster under en 90-årsperiod (1696–1783) sändes ut till de församlingar som svenskarna grundat. Även efter att Nya Sverige hamnade i holländsk ägo fortsatte det att komma fler utvandrare från Sverige.  Sommaren 1662 värvade den hemsända Orsa-finnen Israel Helminen emigranter i svenska finnmarker ända upp till Medelpad. Våren 1663 återvände han med ett 60-tal utvandrare. Hösten samma år kom ytterligare ett 30-tal. Vintern 1663 avreste ytterligare 150 skogsbönder via Amsterdam där de fick vänta till sommaren innan de kom vidare till kolonin. När de svenska myndigheterna fick klart för sig att en sådan utvandring pågick, stoppades den genom generellt utreseförbud och ökad bevakning. Sverige hade en liten befolkning och den behövdes i Sverige.

England tar över kolonin 1664

År 1664 bryter ett krig ut mellan Holland och England  och i augusti 1664 kom en brittisk flottstyrka till Nya Amsterdam och tvingade Stuyvesant att kapitulera. Den svenska kolonin blir nu officiellt kolonin Delaware under engelskt styre. Svenskarna lyckades förhandla till sig samma fri- och rättigheter som under holländarna och livet flöt på som tidigare.

Kväkarna och William Penn

År 1682 kom kväkaren William Penn för att ta över det landområde han år 1681 fått av den engelske kungen. Det kom 23 skepp med över 2.000 kväkare, som på detta sätt undkom religionsförföljelser hemma i England. Detta innebar en stor förändring för svenskarna. Dessa förhållandevis ovana nya emigranter fick all hjälp av de svenska kolonisterna och att kväkarna över huvud taget klarade de hårda förhållandena därute får tillskrivas svenskarnas uppoffrande insats. Efterhand kom ännu mer kväkare, 10.000-tals, och detta förändrade den tidigare svenska kolonins ställning till att bli en minoritet. Även om Penn försökte bevara svenskarnas rättigheter så förändrades deras villkor. De kom även att blandas med stor majoritet av engelsmän. En del av svenskarna utnyttjade situationen. Priset på mark runt Delawarefloden ökade med efterfrågan och många svenskar sålde mark med god förtjänst och flyttade västerut för att bryta ny mark. I Manathanim-dalen uppstod på så sätt en ny helsvensk bygd som från 1730 även hade en egen kyrka. Andra svenskar, bl.a. Israel Helminen, sökte sig mot New Jerseys ödeskogar och grundade Nya Stockholm, idag staden Bridgeport vid Narraticonfloden. En annan svensk utvandrare, Erik Mullika, drog genom New Jerseys skogar och utforskade den flod som än i dag heter Mullica River. Där Batsto River rinner ut i floden bröt han sig ny mark. Floden har namn av att hans bastu låg vid den.

Svenska kyrkor

Genom kyrkan höll den forna kolonins kvarvarande svenskättlingar den bästa kontakten med hemlandet. Efter prästen Lokenius död blev det ett uppehåll men år 1697 sände biskopen Jesper Svedberg tre unga präster från Sverige till Delaware. Två svenska församlingar om tillsammans 1.200 personer bildades och 1698 invigdes Holy Trinity Church  nära den första landningsplatsen The Rock i nuvarande staden Wilmington. Den är idag USAs äldsta bevarade lutherska kyrka. Den andra kyrkan, som också den finns idag, invigdes två år senare, Gloria Dei, i svenskbyn Vicacoa strax utanför Philadelphia, idag Old Swedes Church. De svenska sederna levde länge kvar. Ännu på 1720- talet förekom julotta, jullekar och midsommarfirande, liksom bastubad. De båda församlingarna lydde ända fram till 1789 under svenska statskyrkan. Så länge biskopen Jesper Svedberg levde, till 1735, räknades de till Skara stift, sedan till ärkestiftet. Efter Amerikanska frihetskriget (1775 - 1783) avtrubbades känslan av svensk härstamning i Delawareområdet. De lutherska församlingarna gick efter hand över till den Angliska kyrkan. Den siste svenske prästen återvände hem 1791. Lutheranerna kring Delawarefloden förestods sedan fram till 1831 av Isak Collin. När svenska Fredrika Bremer (1801 - 1865) besökte Delawareområdet 1850 fann hon inte längre några svensktalande.

Guvernörer i Nya Sverige

Guvernörerna för kolonin utnämndes direkt av den svenske monarken, med utnämningen följde även skriftliga instruktioner. Nya Sverige förvaltades sammanlagd av sex guvernörer: Peter Minuit 1638 – 1638 (eg. 1640) Måns Nilsson Kling 1638 - 1640 (ställföreträdare för Minuit) Per Holländer Ridder 1640 – 1643 Johan Björnsson Printz 1643 – 1653 Johan Papegoja 1653 – 1654 Johan Classon Risingh 1654 - 1655 Sida 2 om Nya Sverige

Källreferenser

Känn ditt land, Nr 8 Utvandringen, Ralph Scander, STF Wikipedia Nationalencyklopedin, NE När Sverige blev stormakt, Historien om Sverige, Herman Lindqvist, 1994 Ofredsår, Peter Englund, 1993 Överst på sidan