Inledning

Nedan finns en beskrivning av de stora farsoterna som under århundradenas lopp drabbat Sverige.

Farsoter

Pesten

Pesten är den sjukdom som människor har fruktat allra mest. Från mitten av 1300-talet till början av 1700-talet dog fler människor av pesten än alla världshistoriens krig tillsammans. Den mest kända epidemin var Digerdöden under 1300-talet då 25 % av Europas invånare, cirka 25 miljoner människor, avled. I Sverige beräknas att digerdöden skördade 200.000 människoliv. Sverige hade vid denna tid drygt 500.000 invånare. Digerdöden kom till Europa från Krim i Svarta havet. Via ett italienskt skepp, som varit i Krim, fördes smittan till staden Messina på Sicilien hösten 1347. Därefter vandrade Digerdöden norrut och våren 1348 drabbades Florens. Samma år spreds pesten vidare över större delen av Europa. Exempelvis drabbades Paris mycket hårt. Pesten kom till Skandinavien 1349 med ett Hansa skepp, som drev i land vid Bergen, Norge. Under de kommande 6 månaderna förlorade Norge ca: 30 % av befolkningen. Följande år, 1350, drabbades Sverige lika hårt. Pesten kallades hos oss för Digerdöden (diger = stor). Ett annat namn var Svarta döden. Pesten drabbade alla samhällsklasser, men de fattiga drabbades allra värst. Dålig hygien, trånga, smutsiga bostäder, dåligt med mat etc. var viktiga orsaker. Mesta drabbades barnen. Smittämnet överfördes från människa till människa, t.ex. vid samtal eller besök hos en insjuknad. Till och med kunde smittan spridas genom beröring av föremål som tillhört en pestsmittad. Smittämnet finns hos råttor och överförs till människan genom loppor. Inkubationstiden är 3-7 dagar, och sjukdomen börjar med hög feber, frossbrytningar och huvudvärk. Det utvecklas först en lokal sårinfektion på platsen för ett loppbett, varefter smittämnet sprids och orsakar en lymfkörtelsvullnad (böld); De drabbade fick stora bölder under armarna, på halsen och i ljumskarna, hög feber, andningssvårigheter, blodhosta och en vidrig andedräkt. Beroende på hur de sjuka drabbades kallades pesten för böldpest, blodpest eller lungpest. De böldpest drabbade hade ca: 50% chans att överleva, för de övriga typerna av pest var dödligheten så gott som 100%. Byar och trakter kunde helt ödeläggas. På Sicilien infördes 1465 karantänsbestämmelser för inkommande fartyg som misstänktes medföra smitta. Ordet karantän kommer från det italienska ordet quaranta som betyder fyrtio. De smittmisstänkta fartygen fick nämligen ankra upp en bra bit utanför hamnen och ligga där i 40 dagar i väntan på om pest skulle bryta ut bland besättningen eller inte. För resande på land utfärdade man särskilda brev som garanterade att de kom från ett icke pestdrabbat område. Med dessa brev i handen kunde den resande passera stadsporten (passer par la porte på franska). Från detta ord har vi fått passeport, dvs. pass. Den bakterie som orsakar pesten, Yersinia pestis, upptäcktes 1894. Denna bakterie sprids bla genom den svarta råttan, Rattus rattus. Egentligen är det bakteriens värddjur, pestloppan (Xenopsylla cheopis), som sprids med den svarta råttan. Pesten har även drabbat Sverige även under 1400- och 1500-talen samt 1600-talets första hälft. Enbart under 1500-talet drabbades Sverige av ett dussintal epidemier. Runt 1640 infördes bestämmelser i Stockholm att pestdrabbade måste anmäla detta i god tid så de kunde föras till ett särskilt pesthus. Underlåtenhet att göra detta medförde straff och förvisning ut ur staden. Den sista stora epidemin härjade åren 1710-1713. Den började i Stockholm hösten 1710 därefter spreds den vidare i landet. I Stockholm beräknas 22.000 personer ha avlidit, en knapp tredjedel av stadens befolkning. Detta var den största katastrof som någonsin drabbat staden. När den härjade som värst i oktober 1710 dog 1.600 personer under en och samma vecka. Efter denna tid blev det sällsynt med pestepidemier i Europa. En av anledningarna var att den bruna råttans utbredning trängde undan den svarta råttan.

Rödsot/dysenteri

En annan fruktad sjukdom var rödsot eller dysenteri som den kallas idag. Rödsot är den dåliga hygienens oskiljaktiga följeslagare. Våldsamma rödsotsepidemier rasade i Sverige under Gustav IIIs tid. Åren 1773 - 1784 avled ca: 15.000 personer per år i rödsot. Ett annan stor epidemi härjande under åren 1808 - 1813 med 50.000 döda och under tioårsperioden 1851 - 1860 avled 26.000. Först 1898 upptäcktes dysenteribacillen. Bilden till höger visar en sjukhussal vid slutet av 1800- talet. Foto Hans Högman. Dysenteri är en tarminflammation som orsakar blödningar i tarmen. Dysenteri kan orsakas av bakterier tillhörande släktet Shigella (shigellos) eller av en encellig parasit, Entamoeba histolytica (amöbadysenteri). Organismerna sprids via livsmedel eller vatten som förorenats av avföring. Infektion med shigellabakterier angriper tarmväggen och kännetecknas av feber, kraftiga knipsmärtor i buken samt ofta blodiga eller slemmiga avföringar.

Smittkopporna

1700-talet var smittkoppornas århundrade i Sverige. Åren 1749 - 1800 dog 270.000 personer av sjukdomen. Smittkoppor var en infektionssjukdom orsakad av variolavirus. Det var i första hand barnen som angreps. I Europa beräknas cirka 60 miljoner människor ha omkommit i smittkoppor under 1700-talet . Smittkoppor var en oerhört smittsam sjukdom. I smittsamhet har den endast sin like i mässlingen som den ofta förväxlades med ännu långt in på 1700-talet. Då smittkoppor var så smittsamt, viruset bokstavligen yrde runt den sjuke, räckte det att vistas i samma rum som den sjuke för att bli infekterad, dock inte nödvändigtvis sjuk. Inkubationstiden är på 10 - 14 dagar och börjar därefter med influensaliknade symptom som huvudvärk, feber, ryggont, kräkningar och diarré. På andra dagen efter insjuknandet fick patienterna rodnader i huden och på tredje dagen utslagen. Dessa utslag utvecklades till vätskefyllda blåsor, senare fyllda med var. Klarade patienten de två första veckorna överlevde han i regel, dock ofta blind, döv eller skallig och för resten av livet plågad av de framträdande kopparärren. Utvecklades svarta koppor (inre blödningar) dog praktiskt taget alla patienter. Viruset var tämligen miljöokänsligt vilket gjorde det mycket svårstoppat. Myndigheterna och politikerna betraktade smittkopporna som det stora hotet mot välståndsutvecklingen och sökte förtvivlat efter botemedel. Man börjande först att bekämpa sjukdomen med ympning eller variolisation. Variolisation var en tidig metod att framkalla immunologiskt skydd mot smittkoppor. Detta skedde genom att införa var från koppor genom huden eller nässlemhinnan på en frisk person och på så sätt sökte framkalla en lindrig form av sjukdomen. Variolisationen härstammar från orientalisk folkmedicin och blev känd och delvis accepterad i Europa i början på 1700-talet genom engelskan Lady Montague. Koppympningen (inokulation) introducerades i Sverige 1756 och 1769 påbörjades ympning mot smittkoppor och i större skala från år 1799. Koppympning var ett riskfyllt hantverk som krävde stor skicklighet och extrem försiktighet. Den första ympningen gjordes i England. Den engelske "läkaren" Edward Jenner framställde ett smittkoppsvaccin som kunde användas som förebyggande behandling (det är dock oklart hur han fick sin läkartitel). Mjölkerskor som smittats av kokoppor klarade sig undan att bli sjuka av smittkoppor. Från lymfan från en kokoppsmittad mjölkerska tillverkade han en vätska som han kallade vaccin (av latinets vacca = ko). Den första vaccineringen gjorde Jenner den 14 maj 1796. Då vaccination var betydligt mindre riskfyllt än koppympning blev den snabbt accepterad. Den första vaccinationen i Sverige gjordes den 23 oktober 1801. De svenska myndigheterna var tidigt ute när det gällde att dra nytta av Jenners upptäckt. År 1816 lagstiftade Sverige som första land i världen att alla barn under två års ålder skulle vaccineras mot smittkoppor. Vaccinationerna utfördes till en början av präster och klockare men senare av särskilda vaccinatörer. Prästerna hade även skyldighet att registrera vilka i församlingen som vaccinerats och vilka som inte var det. Detta gjordes i särskild kolumn i husförhörslängden. Videre noterades detta i flyttningsbetygen. Det visade sig dock att vaccination, till skillnad från inokulation, inte gav livslång immunitet. År 1839 utfärdade Sundhetskollegiet (dåtidens Socialstyrelse) bestämmelser om återkommande vaccinationer. Idag räknas smittkoppor som en utrotad sjukdom.

Kolera

Koleran var 1800-talets "pest". Kolera är en magsjukdom med diarré och kräkningar, orsakad av en liten böjd bakterie, Vibrio cholerae. Den sprids med vatten och livsmedel. Under perioden 1834–73 drabbades Sverige av nio epidemier. Vid den största av dessa, 1834, insjuknade mer än 25.000 personer, av vilka drygt hälften dog. Kolerasymtomen är mycket frekventa tarmtömningar med diarré men ingen eller obetydlig feber och oftast inga kräkningar. Diarrén orsakas av ett av bakterierna utsöndrat toxin, som påverkar tarmens celler så att utströmningen av vätska till tarmen ökar. Om sjukdomen inte behandlas kan den uttorkning av kroppen som är en följd av diarrén leda till döden. Till följd av den kraftiga uttorkningen kunde den sjuke krympa ihop till en vrångbild av sig själv. Människor drabbades praktiskt taget utan förvarning. Efter några timmar kunde de vara döda. Normal inkubationstid är 2 - 3 dagar, men ibland enbart ett par timmar. Den är mycket smittsam men är känslig för uttorkning och sprids knappast alls i luft. Första gången Sverige drabbades av en kolera epidemi var 1834. Detta år dog 3.500 personer i kolera i Stockholm. På 1860-talet härjade koleran även i Norrland. Värts grasserade koleran under 1850-talet. Före 1817 var den helt okänd i vår världsdel. När koleran kom 1834 var det i Göteborg. Det första fallet var en 52-årig sjöman, Anders Rydberg, och inträffade den 30 juli. Sedan spreds koleran norrut. En av de svenska städer som drabbades allra värst var Jönköping. Av stadens 3.300 invånare insjuknade var tredje och var sjätte dog. Som vanligt var det de fattigaste och mest nedslitna stadsdelarna som angreps värst, i Jönköping var det Båtsmansbacken. Den 19 augusti drabbades Stockholm av koleran. Då insjuknade tullvaktmästaren Emanuel Malmberg i kolera. I Stockholm var det det fattiga Katarina församling på Söder som drabbades extra hårt. Speciella kolerakyrkogårdar inrättades för att ta hand om alla döda. Ingen visste hur sjukdomen spreds. Först 1884 upptäcktes kolerabacillen av Robert Koch. Om bacillen kommer i en vattentäkt kan kolera spridas explosionsartat. I större städer öppnades speciella kolerasjukhus. Misstron mot sjukhusen var dock stor man låg hellre hemma och väntade på döden än att låta sig intas på sjukhus. Misstron var väl befogad då läkarna själva inte visste vad farsoten berodde på eller hur den skulle botas. Att kolera hade med dålig hygien att göra gissade nog många men man trodde i första hand att det var den dåliga luften som var boven snarare än förorenat vatten.Apotek från början av 1900-talet, Linköping Siste stora utbrottet var 1873, men då var det bara Skåne som drabbades. Bilden till höger visar interiören från ett apotek i Linköping i början av 1900-talet. Foto Hans Högman, 2004.

Tuberkulos, TBC (lungsot)

Tuberkulos eller TBC var en annan besvärlig sjukdom. Den drabbade andningsvägarna. TBC är en infektionssjukdom och orsakas av mykobakterier. Den upptäcktes 1882 av Robert Koch. Bakterien kan överföras från nötkreatur till människor bl.a. genom smittad mjölk. Den kallades också lungsot, tvinsot eller vita pesten. Under mitten av 1800-talet dog 4 miljoner människor per år i Europa av tuberkulos. Tuberkulos är den farsot som krävt flest dödsoffer genom historien, pesten inräknad. Smittan sprids vanligen med upphostningar och drabbar främst äldre personer och personer med dåligt näringstillstånd. Infektionen angriper främst lungor och lungsäckar. Den kan via blodet spridas till andra organ som kan bli översållade med små infektionshärdar, ett livshotande tillstånd som benämns miliartuberkulos. Då symtomen i inledningsskedet är lindriga, kan den sjuke sprida smitta utan att vara medveten om detta. Lungtuberkulosen kulminerade som dödsorsak i Sverige kring 1875 och var då, liksom långt tidigare, vanligast i mälarlandskapen. Tuberkulos var då, med mer än vart tionde dödsfall, alltjämt den vanligaste dödsorsaken i Sverige näst efter ålderssjukdomarna. Så sent som på 1930-talet dog årligen nära 10.000 personer i lungtuberkulos. Bland tidiga behandlingsmetoder kan nämnas italienaren Carlo Forlaninis pneumothoraxbehandling ("gasbehandling", "lungkollaps"), som han föreslog redan 1882 och som kom att tillämpas långt fram i tiden som en metod att påskynda läkning. I slutet på 1800-talet byggdes det första sanatoriet i Sverige, närmare bestämt 1896 i Mörsil, Jämtland. Därefter inrättades ett stort antal sanatorier, bl.a. Österåsen, norr om Sollefteå (Y). Sanatorierna förlades alltid i naturskön miljö med hälsosamt klimat, gärna i bergstrakter nära skog och sjö. Slutligen lyckades man på 1920-talet framställa ett vaccin mot tuberkulosbakterien, BCG-vaccinet. Man injicerar levande men försvagade bakterier, BCG, Bacille Calmette-Guérin. Det kallades även calmettevaccin. Vaccinationen ger ett visst skydd, men inte fullständigt. I Sverige vaccinerades alla nyfödda barn från 1940-talet till 1975. Många kommer säkert ihåg det årligen återkommande tuberkulinprovet i skolan. Man fick en spruta i armen som sedan förväntades ge en rodnad som tecken på att på att eleven hade ett fullgott skydd mot tbc. Var resultatet negativt blev det vaccinering, calmettevaccinering.

Spanska sjukan

Spanska sjukan är benämningen på den svåra influensaepidemi som svepte över världen 1918–19 och som bedöms ha orsakat ca 20 milj. människors död. Orsaken var en variant av influensavirus typ A. Epidemin fick sitt namn genom att den först rapporterades från Spanien. Det var i slutet av maj 1918. Under slutet av första världskriget spreds denna svåra influensaepidemi över hela världen. På mindre än 12 månader dog fler i Spanska sjukan än vad som hade stupat på slagfälten under det första värlskriget. Symtomen var hög feber, hosta, smärta i ögonen, öronen och korsryggen, ömhet i huvudet och svalget, beläggning på tungan, illamående samt svag och oregelbunden puls. Vid månadsskiftet juni-juli 1918 kom den till Sverige. De första fallen inträffade i Hyllinge utanför Helsingborg. I Sverige dog under den egentliga epidemin 1918–19 ca 35.000 personer och under 1920 ytterligare ca 3000. Här liksom i den övriga världen var dödligheten högst bland personer mellan 20 och 40 år. Den nya influensavarianten ledde ofta till lunginflammation med häftigt och riskfyllt förlopp. Enbart under andra hälften av 1918 anmäldes 516.013 fall i Sverige. Antalet dödsfall bland dessa var 27.379. Antalet invånare i Sverige vid denna tid var 5.700.000. Under 1919 insjuknade 200.000 personer men dödstalet sjunk till 9.000. I USA beräknas ca: 500.000 personer ha dött i spanska sjukan. I Sveriges nordligaste glesbygder slog spanska sjukan särskilt hårt. I Arjeplog avled på några få veckor i februari och mars 1920 nära 3% av socknens invånare.

Relaterade länkar

• Sjukvård förr • Namn på sjukdomar förr • Svensk sjukhushistoria

Referenslitteratur

• "Svenska sjukdomsnamn i gångna tider" av Gunnar Lagerkrantz, tredje upplagan 1988, utgiven av Sveriges släktforskarförbund. • "Vår Svenska Historia" av Alf Åberg, fjärde upplagan, 1978 (sid 319-321). • "Hembygdsforska! steg för steg" av Per Clemensson och Per Andersson, 1990, (sid 123). • "Allt var inte bättre förr .....", Om hälsovård och sjukvård i Medelpad efter 1700 av Gösta Sundqvist, 1994 • Skriften "Sundsvallsbygden" nr 15, årgång 14/97, artikel "Historiska fakta och berättad familjehistoria i Sundsvallsområdet" sid 21 av Barbro Andersson. • Skräckens tid, farsoternas historia av Berndt Tallerud, Prisma 1999. • Gamla tiders sjukdomsnamn, Olof Cronberg, 2018. • Wikipedia • NE, uppslagsverk Överst på sidan