Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-07-20

Tideräkning i Sverige

Det system för tideräkning som användes i den kristna världen fram till 1500-talet kallades för den Julianska kalendern (Gamla stilen, G.S.). Problemet med denna tideräkning var att den inte var tillräckligt exakt, varför det varje år skedde en förskjutning. Förskjutningen var cirka ¾ dag per århundrade.

Den Julianska kalendern

Den julianska kalendern infördes av Julius Caesar år 46 f.Kr. Detta år infogade Julius Caesar hela 90 dagar till den romerska kalendern för att återföra månaderna till dess rätta ställe på året med hänsyn till årstiderna. Den julianska kalendern var en ren solkalender där endast soldygnet och det tropiska året hade kalendarisk funktion. Längden av det julianska året fastställdes till 365¼ dygn. Detta var den tid som jorden roterade ett varv runt solen på, enligt den tidens uppfattning. För att få varje år att omfatta ett helt antal dygn bestämdes att tre år i följd skulle innehålla 365 dygn och det fjärde, skottåret, 366. Avvikelsen mellan julianskt och tropiskt år blev därigenom endast ett dygn på 128 år. Ett tropiskt år definieras som medelvärdet på antalet dagar mellan vårdagjämningar. Det julianska året var för långt, vilket resulterade i en förskjutning på 11 minuter och 14 sekunder per år. Efter 200 år var förskjutningen uppe i 1 ½ dag och efter 1000 år hela 7 dagar.

Den Gregorianska kalendern 

År 1582 beslöt påven Gregorius XIII att korrigera kalendern. Förskjutningen var då uppe i 10 dagar varför den 5 oktober flyttades fram tio dagar till den 15 oktober. Detta år blev därmed 10 dagar kortare. Detta innebar att vårdagjämningen från och med 1583 åter var den 21 mars. För att kunna beräkna när påsken inföll var man tvungen att ta fram nya tabeller för nymåne respektive fullmåne. Dessa tabeller användes för beräkningen av påsken. Denna ändring av tideräkningen infördes i de flesta katolska länder vid denna tidpunkt. Den nya kalendern kom att kallas kallas den Gregorianska kalendern (efter påven Gregorius) eller den Nya stilen (N.S.). Den Gamla stilen (G.S.) hade då använts i drygt 1600 år. Skillnaden mellan den gregorianska och den julianska tideräkning är årets längd samt hur skottdagen beräknades. Medan man i den julianska kalendern konsekvent har ett skottår vart fjärde år låter man i den gregorianska kalendern skottdagen utgå under de sekelårtal som inte är jämnt delbara med 400. Genomsnittslängden av det gregorianska året blir därigenom 365,2425 medelsoldygn. Detta innebär en avvikelse på enbart 1 dag per 2500 år.

Beräkning av skottdagen

Alla årtal som är jämnt delbara med 4 är skottår. Undantag är de årtal som är jämt delbara med 100. Sekelårtal är skottår enbart om de är jämnt delbara med 400. År 2000 är därför ett skottår. Den Gregorianska kalendern baseras på en cykel om 400 år. Årtal för införandet av den nya stilen Frankrike, Italien, Luxemburg, Portugal och Spanien införde den nya stilen år 1582. I de flesta av de tyska katolska staterna samt Belgien och delar av Holland var den iförd år 1584. Schweiz införde den nya stilen gradvis med början 1583 och var avslutad först 1812. Ungern införde den 1587 med sen tog det drygt ett sekel innan de första protestantiska länderna påbörjande övergången. I Danmark/Norge och det protestantiska Tyskland samt Holland infördes den nya stilen eller den Gregorianska kalendern den 1 mars år 1700. Det protestantiska Tyskland vägrade dock använda sig av det gregorianska sättet att beräkna när påsken infaller. Istället använde de sig av astronomiska tabeller för beräkningen. Dessa tabeller utgick från de astronomiska observationer som Tycho Brahe gjorde på 1500-talet. År 1776 anslöt de sig dock till det gregorianska beräkningssättet. År 1752 införde Storbritannien den nya stilen. Detta år byttes den 2 september mot den 14 september. Den nya stilen infördes i hela det brittiska imperiet inklusive kolonierna. Detta innebär att även USA räknar detta år som övergång till den nya stilen. Sverige Även Sverige beslöt att införa den nya stilen år 1700. I november år 1699 togs beslutet att genomföra ändringen av kalendern. Men i stället för att göra detta vid ett och samma tillfälle bestämde man att göra det gradvis under en 11-års period. Planen var att ta bort 1 dag per år under denna period. År 1700 tog man därför bort skottdagen. Under de följande åren togs dock inga ytterligare dagar bort . I januari 1711 beslöt Karl XII att överge denna förändring och återgå till den gamla stilen. Sverige och Finland hade under dessa år en helt egen tideräkning som låg på G.S. + 1 dag. Detta orsakade många problem i de internationella kontakterna. Återgången till den julianska kalendern eller justeringen genomfördes på så sätt att februari fick 30 dagar skottåret 1712. År 1740 anslöt sig Sverige till det protestantiska Tysklands sätt att beräkna påskens infallande, dvs med astronomiska tabeller. Först 1844 övergick vi till det gregorianska beräkningssättet av påskens infallande. Därefter dröjde det ända till år 1753 tills Sverige (och Finland) åter var redo att byta till den nya stilen eller den Gregorianska kalendern. Detta år justerade man 11 dagar genom att den 17 februari direkt efterföljdes av den 1 mars.  Det var inte alla medborgare som jublade åt denna justering. Man upplevde det som man tog bort 11 dagar ur deras liv. Japan införde den nya stilen 1873, Egyptiern 1875 och mellan 1912 och 1917 följande länder: Albanien, Bulgarien, Kina, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien och Turkiet. Grekland bytte år 1923. Ryssland bytte från den Julianska kalendern till Gregorianska kalendern först år 1918. Då var N.S. = G.S + 13 dagar. Oktoberrevolutionen 1917 ägde därför rum i november enligt västeuropeisk gregoriansk tideräkning. Exempel på tidsskillnader mellan de två kalendrarna: Gustav II Adolf dog den 6 november 1632 enligt den tideräkning vi hade i Sverige vid denna tid (Julianska kalendern). Men enligt de katolska länderna dog han den 16 november (Gregorianska kalendern). Karl XII dog den 30 november 1718 enligt den svenska tideräkningen vid denna tid. I Danmark/Norge dog han den 11 december (Gregorianska kalendern). Sammanfattning, Sverige Medeltiden - 1700 (28 februari): Julianska kalendern (G.S.) 1700 (1 mars)  -  1712 (30 februari): "Svensk" kalender (G.S. + 1 dag) 1712 (1 mars)  -  1753 (17 februari): Julianska kalendern (G.S.) 1753 (1 mars)  -  våra dagar: Gregorianska kalendern (N.S. eller G.S. + 11 dagar))

Tidszoner i Sverige

Före 1879 hade vi olika tider eller tidszoner i Sverige. Det kunde skilja så mycket som 45 minuter mellan östra och västra Sverige (Strömstad - Haparanda). Skillnaden mellan Stockholm och Göteborg var 24 min. Detta ställde bl.a. till stora problem med tidtabeller när järnvägstrafiken kom igång under 1800-talets andra hälft. Under Oscar II, närmare bestämt 1 januari 1879, infördes gemensam tid i hela Sverige. Därefter uppstod en lång debatt om vilken tid som skulle användas som normaltid Sverige. Både Stockholm och Göteborg hävdade att deras lokala tid skulle bli den gemensamma tiden. Slutligen enades man om att Svensk normaltid skulle följa meridianen ungefär mitt emellan Stockholm och Göteborg. Överst på sidan
xxxxxxxx Hist xxxxxxxxx

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-08-20

Tideräkning i Sverige

Det system för tideräkning som användes i den kristna världen fram till 1500-talet kallades för den Julianska kalendern (Gamla stilen, G.S.). Problemet med denna tideräkning var att den inte var tillräckligt exakt, varför det varje år skedde en förskjutning. Förskjutningen var cirka ¾ dag per århundrade.

Den Julianska kalendern

Den julianska kalendern infördes av Julius Caesar år 46 f.Kr. Detta år infogade Julius Caesar hela 90 dagar till den romerska kalendern för att återföra månaderna till dess rätta ställe på året med hänsyn till årstiderna. Den julianska kalendern var en ren solkalender där endast soldygnet och det tropiska året hade kalendarisk funktion. Längden av det julianska året fastställdes till 365¼ dygn. Detta var den tid som jorden roterade ett varv runt solen på, enligt den tidens uppfattning. För att få varje år att omfatta ett helt antal dygn bestämdes att tre år i följd skulle innehålla 365 dygn och det fjärde, skottåret, 366. Avvikelsen mellan julianskt och tropiskt år blev därigenom endast ett dygn på 128 år. Ett tropiskt år definieras som medelvärdet på antalet dagar mellan vårdagjämningar. Det julianska året var för långt, vilket resulterade i en förskjutning på 11 minuter och 14 sekunder per år. Efter 200 år var förskjutningen uppe i 1 ½ dag och efter 1000 år hela 7 dagar.

Den Gregorianska kalendern 

År 1582 beslöt påven Gregorius XIII att korrigera kalendern. Förskjutningen var då uppe i 10 dagar varför den 5 oktober flyttades fram tio dagar till den 15 oktober. Detta år blev därmed 10 dagar kortare. Detta innebar att vårdagjämningen från och med 1583 åter var den 21 mars. För att kunna beräkna när påsken inföll var man tvungen att ta fram nya tabeller för nymåne respektive fullmåne. Dessa tabeller användes för beräkningen av påsken. Denna ändring av tideräkningen infördes i de flesta katolska länder vid denna tidpunkt. Den nya kalendern kom att kallas kallas den Gregorianska kalendern (efter påven Gregorius) eller den Nya stilen (N.S.). Den Gamla stilen (G.S.) hade då använts i drygt 1600 år. Skillnaden mellan den gregorianska och den julianska tideräkning är årets längd samt hur skottdagen beräknades. Medan man i den julianska kalendern konsekvent har ett skottår vart fjärde år låter man i den gregorianska kalendern skottdagen utgå under de sekelårtal som inte är jämnt delbara med 400. Genomsnittslängden av det gregorianska året blir därigenom 365,2425 medelsoldygn. Detta innebär en avvikelse på enbart 1 dag per 2500 år.

Beräkning av skottdagen

Alla årtal som är jämnt delbara med 4 är skottår. Undantag är de årtal som är jämt delbara med 100. Sekelårtal är skottår enbart om de är jämnt delbara med 400. År 2000 är därför ett skottår. Den Gregorianska kalendern baseras på en cykel om 400 år. Årtal för införandet av den nya stilen Frankrike, Italien, Luxemburg, Portugal och Spanien införde den nya stilen år 1582. I de flesta av de tyska katolska staterna samt Belgien och delar av Holland var den iförd år 1584. Schweiz införde den nya stilen gradvis med början 1583 och var avslutad först 1812. Ungern införde den 1587 med sen tog det drygt ett sekel innan de första protestantiska länderna påbörjande övergången. I Danmark/Norge och det protestantiska Tyskland samt Holland infördes den nya stilen eller den Gregorianska kalendern den 1 mars år 1700. Det protestantiska Tyskland vägrade dock använda sig av det gregorianska sättet att beräkna när påsken infaller. Istället använde de sig av astronomiska tabeller för beräkningen. Dessa tabeller utgick från de astronomiska observationer som Tycho Brahe gjorde på 1500-talet. År 1776 anslöt de sig dock till det gregorianska beräkningssättet. År 1752 införde Storbritannien den nya stilen. Detta år byttes den 2 september mot den 14 september. Den nya stilen infördes i hela det brittiska imperiet inklusive kolonierna. Detta innebär att även USA räknar detta år som övergång till den nya stilen. Sverige Även Sverige beslöt att införa den nya stilen år 1700. I november år 1699 togs beslutet att genomföra ändringen av kalendern. Men i stället för att göra detta vid ett och samma tillfälle bestämde man att göra det gradvis under en 11-års period. Planen var att ta bort 1 dag per år under denna period. År 1700 tog man därför bort skottdagen. Under de följande åren togs dock inga ytterligare dagar bort . I januari 1711 beslöt Karl XII att överge denna förändring och återgå till den gamla stilen. Sverige och Finland hade under dessa år en helt egen tideräkning som låg på G.S. + 1 dag. Detta orsakade många problem i de internationella kontakterna. Återgången till den julianska kalendern eller justeringen genomfördes på så sätt att februari fick 30 dagar skottåret 1712. År 1740 anslöt sig Sverige till det protestantiska Tysklands sätt att beräkna påskens infallande, dvs med astronomiska tabeller. Först 1844 övergick vi till det gregorianska beräkningssättet av påskens infallande. Därefter dröjde det ända till år 1753 tills Sverige (och Finland) åter var redo att byta till den nya stilen eller den Gregorianska kalendern. Detta år justerade man 11 dagar genom att den 17 februari direkt efterföljdes av den 1 mars.  Det var inte alla medborgare som jublade åt denna justering. Man upplevde det som man tog bort 11 dagar ur deras liv. Japan införde den nya stilen 1873, Egyptiern 1875 och mellan 1912 och 1917 följande länder: Albanien, Bulgarien, Kina, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien och Turkiet. Grekland bytte år 1923. Ryssland bytte från den Julianska kalendern till Gregorianska kalendern först år 1918. Då var N.S. = G.S + 13 dagar. Oktoberrevolutionen 1917 ägde därför rum i november enligt västeuropeisk gregoriansk tideräkning. Exempel på tidsskillnader mellan de två kalendrarna: Gustav II Adolf dog den 6 november 1632 enligt den tideräkning vi hade i Sverige vid denna tid (Julianska kalendern). Men enligt de katolska länderna dog han den 16 november (Gregorianska kalendern). Karl XII dog den 30 november 1718 enligt den svenska tideräkningen vid denna tid. I Danmark/Norge dog han den 11 december (Gregorianska kalendern). Sammanfattning, Sverige Medeltiden - 1700 (28 februari): Julianska kalendern (G.S.) 1700 (1 mars)  -  1712 (30 februari): "Svensk" kalender (G.S. + 1 dag) 1712 (1 mars)  -  1753 (17 februari): Julianska kalendern (G.S.) 1753 (1 mars)  -  våra dagar: Gregorianska kalendern (N.S. eller G.S. + 11 dagar))

Tidszoner i Sverige

Före 1879 hade vi olika tider eller tidszoner i Sverige. Det kunde skilja så mycket som 45 minuter mellan östra och västra Sverige (Strömstad - Haparanda). Skillnaden mellan Stockholm och Göteborg var 24 min. Detta ställde bl.a. till stora problem med tidtabeller när järnvägstrafiken kom igång under 1800-talets andra hälft. Under Oscar II, närmare bestämt 1 januari 1879, infördes gemensam tid i hela Sverige. Därefter uppstod en lång debatt om vilken tid som skulle användas som normaltid Sverige. Både Stockholm och Göteborg hävdade att deras lokala tid skulle bli den gemensamma tiden. Slutligen enades man om att Svensk normaltid skulle följa meridianen ungefär mitt emellan Stockholm och Göteborg. Överst på sidan