Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2019-01-12

Infanteriets uniformer, sida 1

Inledning

I början av 1800-talet bryter man helt med det tidigare militära 1700-tals modet. En av de mer påtaliga förändringarna är att axellapparna, halskrås, spetsmanschetter och det blå-gula skärpet försvinner. Det utmärkande stora uppvecket framtill reduceras till en smal kil. Välj tidsperiod:

Period 1800 - 1840

Uniformer vid den svenska armén - 1800-tal

Innehåll 1800-tals uniformer:

Uniform m/1801

Denna uniform har sin bakgrund i Gustav IV Adolfs beundran för Karl XII. Den kungliga yngre karolinska uniformen stod som förebild för m/1801. Rockens avslutning framtill strax nedanför livet och den höga kragen visar stora likheter med den karolinska munderingen. Rocken hade ungefär samma färg som sin förelaga, samma fällkrage, samma enkelradiga knäppning, samma stora knappar längs hela framkanten och på ficklocken etc. Huvudbonaden var dock den moderna trekantiga hatten (enligt denna tids terminologi). Denna uniform fick en hög status genom att den tilldelades fältmarskalk, generaler och kungens adjutanter, vidare Livdrabantkåren, artilleriets officerare och fortifikationen som arbetsuniform. Fortifikationens uniform var dock grå. Till m/1801 fanns även en syrtut. Graden på denna uniform angavs med broderi kring ärmuppslag och krage samt av galoner på hatten. I början var det enbart kompaniofficerarna som bar gradbeteckningar. Dessa beteckningar utgjordes av galoner. Under 1809 markerades även regementsofficerarnas grader på kragen i form av broderade knapphål. Exempel på gradbeteckningar:

Uniform m/1802

År 1802 tog man fram ytterligare en uniformsmodell, m/1802. Detta var egentligen inte en ny modell utan snarare en förändring av den modell som användes i under 1790-talet. Bröstrevärerna var kvar, nu bredare än tidigare och räckte ända upp till axelsömmen. Modellen omfattade dels en jacka och dels en frackliknande rock. Rocken var försedd med skört. Huvudbonaden var den stora, halvmånformade hatten, bicornen. Denna uniform tilldelades officerskåren (med undantag av de som erhöll m/1801, se ovan) samt gardesregementena och dess jägare. Underofficerarna vid Svea livgarde hade knapphål på revärer och ärmuppslag i silvergalon. Det fanns även en jacka med korta skört och kilformig uppvikning. Denna jacka ingick i den uniform som nu skulle bäras av underofficerare och manskap vid infanteriet och vid huvuddelen av de förband som inte var beridna. Alla fotregementen hade mörkblå jackor utom Jönköpings regemente som hade mellanblå och Jämtlands regemente som hade grå jackor. Bilden till höger visar infanteriets uniform m/1802. National Museum. Krage, ärmuppslag, foder samt uppvecken på skörten hade olika färg beroende på regemente. Benklädnaden var vita åtsittande byxor. Vidare hade man skor med svarta stibletter. Huvudbonaden var en hög hatt med ståndare och var i stort samma hatt som i m/1792. Vita byxor var mindre lämpliga i fält vilket bl.a. skulle visa sig i det Pommerska kriget 1805 -1807.

Uniform m/1806

År 1806 kom bestämmelser att både väst och byxor skulle vara av grå färg vid hela det indelta infanteriet. Byxorna skulle dessutom ha en blå list av en tums bredd längs yttre sömmen. Vidare fanns svarta stövletter som slutade något under knäet. Revärerna i jackorna togs bort i m/1806. Istället överknäpptes jackan framtill och den ena ändan hade två knapprader. Livregementets grenadjärbataljon och Livgrenadjärregementet hade dock blå väst samt byxor med röd list längs yttre sömmen. De två knappraderna byttes snart mot en knapprad och den blå listen på byxorna togs bort. Vidare bestämdes hösten 1806 att även jackorna skulle vara av grå färg, med undantag av de två ovan nämnda regementena. Vid nyanskaffning av kapotter skulle även de vara i grå färg med blå ståndkrage. Det svenska indelta infanteriet fick därmed en och samma uniformsfärg (förutom de två nämnda regementena). Däremot bar de olika regementena olika färg på kragar och uppslag. Vid det värvade infanteriet behölls den blå jackan och de vita byxorna. Huvudbonaden var en 8 tum hög hatt, som var lika vid upptill som nedtill, med en svart rem runt kullen, hattband av mässing, gul ståndare av ullgarn, 8 tum hög. På hatten fanns även ett runt kompanimärke av ull i den färg som respektive regemente bar som distinktionsfärg. Till uniformen hörde även en svart halsduk. Den frackliknande jackan hade 10 knappar framtill och 10 cm långa skört samt 5 cm hög krage. Västen hade ärmar och 9 knappar framtill. Långbyxorna var högt skurna så att byxlinningen inte syntes nedanför jackan och försedd med ett 5 cm brett skärp bestående av tre gula och två mörkblå ränder. Vidare ett par stövletter (stibletter) av svart halvkläde som slutade strax nedanför knäleden. Det ingick även 1 par ullstrumpor, 1 par skor och 2 skjortor. Jacka, byxor och väst skulle ha en mörkare grå ton för regementena i Sverige och en något ljusare grå ton för regementena i Finland. Från 1806 skulle de indelta soldaterna själva underhålla sina livmundering mot en viss ersättning. Ersättningen beräknades på en brukningstid av tolv år vid fredstid. Exempel på förbandsfärger på uniformen:

Uniform m/1807

Redan 1807 kom ändringar till m/1806. Nu skulle de svenska och finnländska regementenas uniformsfärg vara lika. Färgen skulle vara mörkgrå med mörkblå krage samt uppslag och uppveck i samma färg. Vidare skulle ett regementsmärke, något större än kompanimärket, vara det enda utmärkande draget för de olika indelta infanteriregementena. Manskapets uniform skulle ha en rund hatt med vit fjädersultan och svart tagelliggare. Underofficerare och spelet däremot skulle ha trekantig hatt. Denna trekantiga hatt skulle vara försedd med silvergalon, träns och knapp. Jägarförbandens jacka skulle vara försedd med krage, uppslag och uppveck i höggrön färg. Deras hatt skulle ha en grön kardong och grön ståndare. Bilden till höger visar infanteriets uniform m/1807. Krigsarkivet. En stor nyhet var att den gamla vida slängkappan utan ärmar från mitten av 1600-talet nu övergavs för en kappa eller kapott som den kallades. Kapotten skulle ha stor fällkrage som skylde axlarna och räckte ned till armbågen. Även kapotterna var mörkgrå med mörkblå ståndkrage, uppslag och foder. Slängkapporna skulle bytas mot kapotter allteftersom de blev utslitna. Bilden till vänster visar infanteriets kapott, tidigt 1800-tal. Det kom mängder av uniformsbestämmelser under 1800-talets första årtionde. Många av de nya bestämmelserna hann aldrig bli införda innan nya kom. Vidare var det brist på både material och pengar. Man var i de flesta fall tvungen att slita ut den gamla uniformen innan nya antogs. Dessutom var andra hälften av denna period tider där Sverige var inblandad i krig. Under det finska kriget var många av regementena undermåligt utrustade. Enbart en del regementen hade hunnit med att anta den nya grå uniformen. Södermanlands regemente till exempel, fick dra ut i kriget i släpmunderingen.

Uniform m/1809

Den grå uniformsfärgen blev aldrig populär i Sverige. Efter avsättningen av Gustav IV Adolf kom nya förordningar där den grå färgen övergavs. Istället återkom den blå färgen. De regementen som redan fått den grå uniformen skulle dock använda den tills den var utsliten. Den gråa färgen på uniformerna skulle nu inte återkomma förrän 100 år senare, nämligen i modell m/1910. År 1809 försvann även den vita ärmbindeln som officerarna bar på den vänstra armen som fälttecken. Ärmbindeln hade införts i samband med Gustav III:s statskupp 1772. Under finska kriget hade det blivit uppenbart att det var olämpligt att så tydligt under strid skylta med vilka som var officerare. Bilden till höger visar en artilleriofficer med en vit ärmbindel på sin vänstra överarm. Foto Hans Högman, Armémuseum.

Uniform m/1810

Under 1810 kom en ny uniformsmodell för det indelta infanteriet med undantag av grenadjärregementena. Denna uniform var i stort lika den föregående modellen m/1806-07 förutom färgen. Den frackliknande jackan blev nu blå med dubbla knapprader, gult foder och gula uppveck på skörten, ståndkrage samt klaffar på ärmuppslagen. Detta gällde samtliga indelta infanteriregementen. Långbyxorna däremot förblev gråa. Kragen samt klaffarna på uppslagen skulle dock vara i respektive regementsfärg. Detta ändrades snart så att de regementen som hittills haft vita, gula eller blå kragar fick behålla dessa eller ändra till röd färg på kragen. Mässingkardongen i hatten, som tillkom 1795, skulle ersättas med ett svart blanklädersband som framtill var försedd med en mässingsplåt med landskapsvapnet. Till uniformen fanns även ett skärp av gult och blått kläde som räckte två varv runt livet. Vidare, skor med snörning istället för de tidigare spännena samt halvdamasker av svart halvkläde. Västen ansåg inte längre nödvändig då armén nu försetts med kappor med ärmar. M/1810 blev i stort lika i alla regementena. Uppvecken på skörten var genomgående gula och de flesta regementen använde röda kragar och klaffar på ärmuppslagen. Vidare tycks landskapsvapnet i hatten aldrig ha införts, inte heller blanklädersbandet.
Soldat vid Södermanlands regemente, m/1810

Napoleonkrigen

De svenska trupper som år 1813 sändes ned till kontinenten för att delta i kriget mot Napoleon var dåligt uniformerade. I kontakten med övriga länders arméer framstod skillnaderna tydligt. Svenskarna bar enligt den tidens militärmode gammalmodiga och ofta pråliga uniformer. Detta gällde inte minst den höga kragen och den runda höga filthatten. På kontinenten bar man tschakå som huvudbonad vid denna tid. Detta var en hög cylinderformad hatt med skärm, där huvudbonaden vidgade sig uppåt ofta med konkav överdel. Många av de svenska förbanden på kontinenten började bära tschakå medan de fortfarande var kvar därnere.

Uniform m/1815

År 1815 infördes tschakå som huvudbonad vid det indelta infanteriet. Den modell som infördes var den ryska typen med svängda former och konkav översida. Den svenska tschakån var tillverkad i svart filt. Kullen och skärmen var dock av läder. Till tschakån hörde hängande banderoll, vapenplåt med regementets vapen, kokard samt pompon som kompanimärke. Officerarnas tschakå hade dessutom en gul sultan. Bilden till höger visar tschakå m/1815 för manskap, Kronobergs regemente. Wikipedia.
Fältväbel vid Skaraborgs regemente (I9) i uniform m/1815. Karlsborgs fästningsmuseum. Foto Hans Högman 2006. Menig soldat, 1815, Södermanlands regemente Färglagd bild föreställande soldater ur Norra Skånska infanteriregementet i uniform m/1815 med tschakåer som huvudbonad. Tecknaren har dock missat att rocken hade dubbla knapprader. Bilden är från egen samling, 2012.

Uniform m/1816

En hel del av officerarna hade redan nere på kontinenten på eget bevåg skaffat modernare uniformer. Ett inslag var epåletter på axlarna, broderier på kragarna och guldbroderier på byxorna. Till den svenska uniform som bestämdes 1816, hörde en blå jacka med två rader knappar (7 knappar i varje rad). På knapparna fanns regementets nummer inpräglat. I en generalorder från den 26/3 1816 bestämdes hur infanteriregementenas nummer skulle tilldelas. Denna numrering av infanteriregementena var i stort oförändrade fram till 1925. Kragen, nu lägre än tidigare, var röd. Även ärmuppslagen var röda med en blå klaff med tre små knappar. Södermanlands-, Jönköpings- och Västgöta-Dals regementen samt Smålands infanteribataljon fick dock behålla sina gamla färger på krage och ärmuppslag. Axelklaffarna, som infördes med denna uniformsmodell, var blå med röd passpoal och utrustade med två knappar. Uppvecket var av gult kläde. De blå byxorna hade en 3 cm bred röd klädeslist längs yttersömmen. De tidigare uppräknade regementena fick dock blå klädeslist. Vidare bars skor med svarta halvstövletter. Officerarna bar grå byxor. Förutom de ändrade färgerna och den nya huvudbonaden var denna uniform i stort densamma som m/1810. Till släpuniformen bars en lättare huvudbonad, den s.k. lägermössan. Modell m/1816 kom med några mindre förändringar att bäras ända fram till 1845. År 1818 fick officerarna röda lister på sina grå byxor och 1820 infördes olika byxor för olika tillfällen för officerarna. År 1821 ändras den grå färgen på officerarnas byxor till blå. Detta år får samtliga indela infanteriregementen röda kragar. År 1821 bar, förutom Första Livgrenadjärregementet och Jämtlands fältjägarregemente de indelta infanteriregementena följande uniformspersedlar: Grå kapott med röd ståndkrage, mörkblå jacka med dubbla slag över bröstet och två rader mässingsknappar. Krage och ärmuppslag var röda medan uppvecken på skörten var gula. Långbyxorna var av blått kläde. Som huvudbonad bars tschakå med pompon och banderoll av vit tråd. Vidare skor och halvstövletter. Jämtlands fältjägarregemente bar samma uniform men i grön färg. År 1829 försvann banderollen på manskapets tschakåer. På officerarnas hade banderollen tagits bort redan tidigare. Vidare togs nu broderier och galoner bort från kragen. Stövlar skulle inte längre bäras utanpå byxorna. Listerna i byxorna byttes mot smalare röda passpoaler. Vidare infördes röda axelklaffar och nya epåletter. Axelklaffar och ärmuppslag fick samma färg. År 1830 kom en ny officerskappa med ståndkrage med en över axlarna nedhängande fällkrage. Underofficerare och manskap använde fortfarande kappa m/1806. År 1831 ersattes tschakån med en ny modell. Denna tschakå var högre och rakare. Denna nya tschakå var dessutom lättare. Framtill hade den en vapenplåt av mässing med ”tre kronor” samt en plåt med regementets namn, gul kokard av läder samt pompon. Bilden till höger visar infanteriets tschakå m/1831, manskap. Wikipedia. År 1838 försågs manskapet i hela det indelta infanteriet med en enradig jacka. Denna jacka hade befälet fått redan tidigare.
Infanteriuniform m/1830,  Södermanlands regemente Soldat vid Södermanlands regemente, m/1838

Grenadjärregementena

Grenadjärregementena undantogs från bestämmelserna om den grå färgen på uniformen från år 1806. De fick istället blå väst och blå byxor tillsammans med den tidigare blå jackan. Livgrenadjärregementet och Livregementets grenadjärer bar år 1810 de höga runda hattarna som de tilldelats 1802 respektive 1807. Dessa var filthattar med tagelliggare. År 1802-års hatt var prydd med hattband och vapenplåt av mässing samt en vit uppstående plym. År 1807-års hatt hade en vit plym och mässingkardong. År 1816 bestämdes av Livregementets grenadjärkår skulle fortsätta använda den gamla färgen på krage och ärmuppslag. Detta gällde även de gula epåletterna. År 1821 fick även de tschakå som huvudbonad. Detta var dock inte samma tschaskå som det ordinarie infanteriet redan bar vid denna tid, utan liknade mer den tschaskå som det ordinarie infanteriet fick år 1831. Tschaskån hade en stor vapenplåt framtill samt en uppstående vit plym. Plymen byttes år 1827 mot en svart hög tagelståndare. Banderollen på tschaskån togs bort år 1833. År 1814, dvs. innan Livgrenadjärregementet delades, ändrades deras uniform. Huvudbonaden som man nu fick var en förstoring av den svenska hatten och var utrustad med tagelliggare och en stor, yvig plym av vita tuppfjädrar, mässingkardong med Östergötlands vapen samt en brinnande granat. Detta sker under en tid då övriga armén får den modernare tschakån. I övrigt bar man frack med hög krage och röda epåletter. Ärmuppslag och krage var röda. Långbyxorna var blå och hade vita lister med röda kanter längs yttersömmarna. Vidare hade byxorna utsyrningar i samma färg framtill. Skärpet var kvar som tidigare. År 1816 delas Livgrenadjärregementet i Första och Andra Livgrenadjärregementena. Detta innebar vissa förändringar av uniformen. Bl.a. förenklades frackjackan. År 1832 fick de båda regementena en ny huvudbonad som i stort liknade den samtida höga, rundkulliga hatten som bars vid fotgardetsregementena. Hatten försågs med tagelliggare och en hög ståndare av svart tagel. Framtill på hatten fanns en brinnande granat av mässing samt en mässingkardong. På Första livgrenadjärregementets kardong fanns en grip i rött fält och på Andra livgrenadjärregementets kardong fanns i grip i brons. Bilden till höger visar hatt m/1832, manskap, Första Livgrenadjärregementet. Ståndare och tagelliggare av svart tagel. Granat och plåt av mässing med vapenplåt i svart och rött. Armémuseum. År 1812 bildades Smålands dragonregementes infanteribataljon och den uniform de fick var nu helt anpassad till infanteriet. Bl.a. ingick blå jacka med dubbla slag och gula, spetsiga uppslag. Krage, foder och uppveck var gula. Koletten var blå med krage och uppslag i gul färg. Lånbyxorna var även de blå och med breda blå klädeslister i yttersömmarna. I grenen hade byxorna svart skinn. Vidare användes svarta halvstövletter av kläde. Skärpet var gult och blått och av kläde och lindades i två varv runt livet. Hatten hade ett svart läderband med mässingsplåt visande landskapsvapnet samt gul ståndare, kompanimärke och mässingträns. Hatten fick man först 1814. Vid uniformsförändringarna år 1816 behöll förbandet den gamla färgen på krage och ärmuppslag samt den blå listen på byxorna. År 1824 byter förbandet namn till Smålands grenadjärbataljon och byter då huvudbonad till tschakå. Vid uniformsförändringarna år 1829 undantogs grenadjärregementena och Värmlands fältjägare.

Fotgardesregementena

Vid gardesregementena till fot, fick år 1802 Svea Livgarde och Andra gardesregementet uniform m/1802 detta år. I denna uniform ingick frack med revär. Ärmuppslagen, som var öppna, hade 2 knappar över och 1 under. Kolett infördes 1803. Till uniformen bars den trekantiga hatten. Till en början bars denna hatt av alla. Underofficerarna vid Svea livgarde hade silvergalon och gul sultan i hatten. Manskapet bar gul ståndare i hatten. Från 1807 bar enbart officerarna denna hatt. Övriga fick då hattar, sk. kask. Kaskarna hade hög fjäderplym till stor parad och tagelplym för andra tillfällen. Frackjackan var blå och hade revärer. Byxorna var vita. Vidare bar man svarta stibletter. Efter det misslyckade kriget i Finland 1808 placerades Svea Livgarde sist i rangordningen bland arméns regementen och miste även namnet Livgardet. Under hösten 1808 skedde själva degraderingen av gardesregementena. Då togs såväl plym som knapp och vapenplåt bort ur hatten. Officerarna fick nu bära uniform med underofficersknappar och gula plymer. Efter avsättningen av Gustav IV Adolf år 1809 återfick dock gardesregementena sin tidigare rangställning samt de utmärkelsetecken de bar tidigare. År 1812 fick båda fotgadresregementena frackar av ett speciellt utseende. Framtill var den kraftigt snedskuren och öppen över magen vilket innebar att den vita västen till stor del syntes. År 1813 fick underofficerare bicorne som huvudbonad. Bicornen hade galon, träns, knapp, plym och halmkokard. Manskapet vid Svea livgarde skulle ha kask och vid Andra gardet rund hatt. Gardesregementena bar de via tvärgående banden på revären till 1833. Svea livgarde hade gul färg på revär, krage och uppslag. Andra gardet hade motsvarande detaljer i röd färg. År 1816 fick även gardesregementena nya uniformer, m/1816. Detta gällde emellertid inte alla persedlar. Ett undantag var den runda höga filthatten med tagelliggare och tagelplym som man behöll. Officerarna fortsatte att bära den tidigare ”trakantiga hatten” med fjäderbuske. Vidare fortsatte man med den vita benbeklädnaden. Fracken från 1812 ändrades från att tidigare varit uppskuren framtill till att vara knäppt ända ner och nu försedd med låg krage. Hälften av varje gardesregemente fick de nya frackarna redan 1816 medan resten först 1819. Denna frack bars även av officerare och underofficerare. Efter 1817 skulle underofficerarna allteftersom anta samma hatt som manskapet. Revären behöll sitt gamla utseende liksom de epåletter manskapet bar på axlarna. Däremot fick man nya blå byxor med vit list. Dessa byxor skulle bäras vid sidan av de gamla vita byxorna. Bilden till höger visar uniform m/1816 för gardesregementena. Till vänster Svea livgarde, manskap med grenadjärmössa m/1823 och till höger Andra livgardet, manskap med hatt m/1807. Armémuseum. År 1833 togs de vita banden på frackrevärerna bort och revärerna blev nu helt gula för Svea Livgarde och helt röda för Andra gardet. Detta år tog man även bort de gamla vita byxorna. Först år 1837 avskaffades den gamla hatten från 1807 och ersattes av en tschaskå. Gardestschaskån var dock större än den tschaskå som det övriga infanteriet fick år 1831. Gardestschaskån hade en stor vapenplåt framtill och en hög svart tagelståndare. Denna tschaskå användes även av officerarna. Bilden till vänster visat tschakå m/1837 för officerare vid Svea livgarde. Armémuseum.

Vargeringen

Under finska kriget 1808 – 1809 sattes vargeringen åter upp. Vargeringen var reservkarlar som roten skaffade för att vargeringssoldaten snabbt skulle kunna gå in vid förfall av den ordinarie soldaten. Under detta krig fanns även det nyligen uppsatta lantvärnet. Vargeringskarlen skulle ha rock, väst, byxor, överrock eller kapprock, ullstrumpor, hatt och skor. Det var rotens skyldighet att förse honom med munderingen, allt efter behov. Det var dock inte så noga med färgen på vargeringen uniformer. Dessa uniformer var betydligt enklare än de uniformer som användes av det indelta infanteriet. I princip var det civila kläder som användes med undantagg av hatten. Regementsmärket i hatten skulle vara lika det regemente som var uppsatt i landskapet. År 1808 kom ett påbud om lantvärnet vilket innebar att alla vapenföra män mellan 18 och 25-års ålder inskrevs i värnet. Lantvärnets manskap bar i stort samma beklädnad som vargeringen. I stället för jacka och kapott skulle de bära en rock av grått kläde eller vadmal med blå ståndkrage. Vidare, grå väst med ärmar och grå långbyxor och svarta stövletter, skor samt den runda uniformshatten med vita band, gulståndare, kompanimärke på sidan och regementsmärke framtill. I princip var detta uniform m/1807. I verkligheten var lantvärnet ytterst sporadiskt utrustade med militära persedlar. Klädbristen var stor vilket kraftigt minskade användningen av dessa trupper i kriget.

Beväringsinrättningen

På grund av misslyckandet med lantvärnet och missnöjet med det år 1810 instiftade förstärkningsmanskapet lades år 1812 ett förslag på riksdagen om inrättandet av en allmän beväringsinrättning som ersättning för förstärkningsmanskapet. Det var emellertid de indelta och värvade trupperna som betraktades som kärnan i försvaret. Beväringsinrättningen betraktades enbart som förstärkningstrupper vid krig. Denna inställning till beväringen speglades också i dess uniformering. Under krigsåren 1813 – 1814 förekom dock en viss uniformering. Rent principiellt skulle beväringen bära samman uniform som det indelta regemente som de tjänstgjorde vid. I verkligheten fick beväringen nöja sig med äldre utgångna och slitna uniformspersedlar. Kavalleriet fick beväringstrupper först vid mitten av 1800-talet. Modell m/1816 tilldelades inte till beväringen. De fick nöja sig med de äldre och sämre plaggen. De hattar de bar var av äldre modell och utan prydnader. Det sattes även upp fristående beväringsförband med eget befäl. Gotlands Nationalbeväring sattes upp strax innan beväringsinrättningen, dvs. före år 1812. För befälet vid Gotlands Nationalbeväring fastställdes en uniform år 1812. Det var en uniform med grå långrock, vida byxor och en rund hatt med kardong, plym, vapenplåt och kokard. Manskapet däremot bar civila kläder. År 1829 fick befälet vid Nationalbeväringen samma uniform som det övriga infanteriet. Som huvudbonad kom de nu att bära tschakå. Manskapet fick fortfarande öva i civila kläder. Manskapet fick vänta till 1837 innan de tilldelades uniform. Uniform för manskapet lär dock inte tagits i bruk i någon större omfattning vid denna tidpunkt. Livbeväringsregementet sattses upp 1821. År 1825 bestämdes att de skulle bära tschakå. Detta år fick de även nya jackor. Sex år senare var de ganska slitna, speciellt med tanke på att de inte hade någon släpmundering. Det bestämdes därför år 1832 att de skulle få nya jackor av samma modell som vid de indelta infanteriregementena. Från år 1842 finns en skrivelse där det framgår att Livbeväringsregementet borde ha en mundering, vid exercis bredvid gardesregementena, som var bättre än den som bars av landsorternas beväringsmanskap. Beväringens gamla och slitna munderingar gjorde att bättre bemedlade beväringar önskade skaffa egen mundering. År 1835 bestämdes dock att detta inte var tillåtet. Detta ändrades längre fram och 1869 fastställdes en viss slitningsersättning för egna persedlar.
xxxx Mil xxxxx
 
xxxxxxxxxxxxx
xxx Uniformer xxx
 
xxxxxxxxxxxxxxxxx
Soldat, Södermanlands regemente, m/1810 med hatt m/1799.
Soldat, Kalmar regemente, m/1810 med tschakå m/1815. Röd krage, revärer och klaffar på ärmuppslagen.
Lägermössa m/1838, manskap, Västerbottens regemente.
Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2019-01-15

Infanteriets uniformer, sida 1

Inledning

I början av 1800-talet bryter man helt med det tidigare militära 1700-tals modet. En av de mer påtaliga förändringarna är att axellapparna, halskrås, spetsmanschetter och det blå-gula skärpet försvinner. Det utmärkande stora uppvecket framtill reduceras till en smal kil. Välj tidsperiod:

Period 1800 - 1840

Uniformer vid den svenska

armén - 1800-tal

1800 - 1840, 1840 - 1900

Uniform m/1801

Denna uniform har sin bakgrund i Gustav IV Adolfs beundran för Karl XII. Den kungliga yngre karolinska uniformen stod som förebild för m/1801. Rockens avslutning framtill strax nedanför livet och den höga kragen visar stora likheter med den karolinska munderingen. Rocken hade ungefär samma färg som sin förelaga, samma fällkrage, samma enkelradiga knäppning, samma stora knappar längs hela framkanten och på ficklocken etc. Huvudbonaden var dock den moderna trekantiga hatten (enligt denna tids terminologi). Denna uniform fick en hög status genom att den tilldelades fältmarskalk, generaler och kungens adjutanter, vidare Livdrabantkåren, artilleriets officerare och fortifikationen som arbetsuniform. Fortifikationens uniform var dock grå. Till m/1801 fanns även en syrtut. Graden på denna uniform angavs med broderi kring ärmuppslag och krage samt av galoner på hatten. I början var det enbart kompaniofficerarna som bar gradbeteckningar. Dessa beteckningar utgjordes av galoner. Under 1809 markerades även regementsofficerarnas grader på kragen i form av broderade knapphål. Exempel på gradbeteckningar:

Uniform m/1802

År 1802 tog man fram ytterligare en uniformsmodell, m/1802. Detta var egentligen inte en ny modell utan snarare en förändring av den modell som användes i under 1790-talet. Bröstrevärerna var kvar, nu bredare än tidigare och räckte ända upp till axelsömmen. Modellen omfattade dels en jacka och dels en frackliknande rock. Rocken var försedd med skört. Huvudbonaden var den stora, halvmånformade hatten, bicornen. Denna uniform tilldelades officerskåren (med undantag av de som erhöll m/1801, se ovan) samt gardesregementena och dess jägare. Underofficerarna vid Svea livgarde hade knapphål på revärer och ärmuppslag i silvergalon. Det fanns även en jacka med korta skört och kilformig uppvikning. Denna jacka ingick i den uniform som nu skulle bäras av underofficerare och manskap vid infanteriet och vid huvuddelen av de förband som inte var beridna. Alla fotregementen hade mörkblå jackor utom Jönköpings regemente som hade mellanblå och Jämtlands regemente som hade grå jackor. Bilden till höger visar infanteriets uniform m/1802. National Museum. Krage, ärmuppslag, foder samt uppvecken på skörten hade olika färg beroende på regemente. Benklädnaden var vita åtsittande byxor. Vidare hade man skor med svarta stibletter. Huvudbonaden var en hög hatt med ståndare och var i stort samma hatt som i m/1792. Vita byxor var mindre lämpliga i fält vilket bl.a. skulle visa sig i det Pommerska kriget 1805 -1807.

Uniform m/1806

År 1806 kom bestämmelser att både väst och byxor skulle vara av grå färg vid hela det indelta infanteriet. Byxorna skulle dessutom ha en blå list av en tums bredd längs yttre sömmen. Vidare fanns svarta stövletter som slutade något under knäet. Revärerna i jackorna togs bort i m/1806. Istället överknäpptes jackan framtill och den ena ändan hade två knapprader. Livregementets grenadjärbataljon och Livgrenadjärregementet hade dock blå väst samt byxor med röd list längs yttre sömmen. De två knappraderna byttes snart mot en knapprad och den blå listen på byxorna togs bort. Vidare bestämdes hösten 1806 att även jackorna skulle vara av grå färg, med undantag av de två ovan nämnda regementena. Vid nyanskaffning av kapotter skulle även de vara i grå färg med blå ståndkrage. Det svenska indelta infanteriet fick därmed en och samma uniformsfärg (förutom de två nämnda regementena). Däremot bar de olika regementena olika färg på kragar och uppslag. Vid det värvade infanteriet behölls den blå jackan och de vita byxorna. Huvudbonaden var en 8 tum hög hatt, som var lika vid upptill som nedtill, med en svart rem runt kullen, hattband av mässing, gul ståndare av ullgarn, 8 tum hög. På hatten fanns även ett runt kompanimärke av ull i den färg som respektive regemente bar som distinktionsfärg. Till uniformen hörde även en svart halsduk. Den frackliknande jackan hade 10 knappar framtill och 10 cm långa skört samt 5 cm hög krage. Västen hade ärmar och 9 knappar framtill. Långbyxorna var högt skurna så att byxlinningen inte syntes nedanför jackan och försedd med ett 5 cm brett skärp bestående av tre gula och två mörkblå ränder. Vidare ett par stövletter (stibletter) av svart halvkläde som slutade strax nedanför knäleden. Det ingick även 1 par ullstrumpor, 1 par skor och 2 skjortor. Jacka, byxor och väst skulle ha en mörkare grå ton för regementena i Sverige och en något ljusare grå ton för regementena i Finland. Från 1806 skulle de indelta soldaterna själva underhålla sina livmundering mot en viss ersättning. Ersättningen beräknades på en brukningstid av tolv år vid fredstid. Exempel på förbandsfärger på uniformen:

Uniform m/1807

Redan 1807 kom ändringar till m/1806. Nu skulle de svenska och finnländska regementenas uniformsfärg vara lika. Färgen skulle vara mörkgrå med mörkblå krage samt uppslag och uppveck i samma färg. Vidare skulle ett regementsmärke, något större än kompanimärket, vara det enda utmärkande draget för de olika indelta infanteriregementena. Manskapets uniform skulle ha en rund hatt med vit fjädersultan och svart tagelliggare. Underofficerare och spelet däremot skulle ha trekantig hatt. Denna trekantiga hatt skulle vara försedd med silvergalon, träns och knapp. Jägarförbandens jacka skulle vara försedd med krage, uppslag och uppveck i höggrön färg. Deras hatt skulle ha en grön kardong och grön ståndare. Bilden till höger visar infanteriets uniform m/1807. Krigsarkivet. En stor nyhet var att den gamla vida slängkappan utan ärmar från mitten av 1600-talet nu övergavs för en kappa eller kapott som den kallades. Kapotten skulle ha stor fällkrage som skylde axlarna och räckte ned till armbågen. Även kapotterna var mörkgrå med mörkblå ståndkrage, uppslag och foder. Slängkapporna skulle bytas mot kapotter allteftersom de blev utslitna. Bilden till vänster visar infanteriets kapott, tidigt 1800-tal. Det kom mängder av uniformsbestämmelser under 1800-talets första årtionde. Många av de nya bestämmelserna hann aldrig bli införda innan nya kom. Vidare var det brist på både material och pengar. Man var i de flesta fall tvungen att slita ut den gamla uniformen innan nya antogs. Dessutom var andra hälften av denna period tider där Sverige var inblandad i krig. Under det finska kriget var många av regementena undermåligt utrustade. Enbart en del regementen hade hunnit med att anta den nya grå uniformen. Södermanlands regemente till exempel, fick dra ut i kriget i släpmunderingen.

Uniform m/1809

Den grå uniformsfärgen blev aldrig populär i Sverige. Efter avsättningen av Gustav IV Adolf kom nya förordningar där den grå färgen övergavs. Istället återkom den blå färgen. De regementen som redan fått den grå uniformen skulle dock använda den tills den var utsliten. Den gråa färgen på uniformerna skulle nu inte återkomma förrän 100 år senare, nämligen i modell m/1910. År 1809 försvann även den vita ärmbindeln som officerarna bar på den vänstra armen som fälttecken. Ärmbindeln hade införts i samband med Gustav III:s statskupp 1772. Under finska kriget hade det blivit uppenbart att det var olämpligt att så tydligt under strid skylta med vilka som var officerare. Bilden till höger visar en artilleriofficer med en vit ärmbindel på sin vänstra överarm. Foto Hans Högman, Armémuseum.

Uniform m/1810

Under 1810 kom en ny uniformsmodell för det indelta infanteriet med undantag av grenadjärregementena. Denna uniform var i stort lika den föregående modellen m/1806-07 förutom färgen. Den frackliknande jackan blev nu blå med dubbla knapprader, gult foder och gula uppveck på skörten, ståndkrage samt klaffar på ärmuppslagen. Detta gällde samtliga indelta infanteriregementen. Långbyxorna däremot förblev gråa. Kragen samt klaffarna på uppslagen skulle dock vara i respektive regementsfärg. Detta ändrades snart så att de regementen som hittills haft vita, gula eller blå kragar fick behålla dessa eller ändra till röd färg på kragen. Mässingkardongen i hatten, som tillkom 1795, skulle ersättas med ett svart blanklädersband som framtill var försedd med en mässingsplåt med landskapsvapnet. Till uniformen fanns även ett skärp av gult och blått kläde som räckte två varv runt livet. Vidare, skor med snörning istället för de tidigare spännena samt halvdamasker av svart halvkläde. Västen ansåg inte längre nödvändig då armén nu försetts med kappor med ärmar. M/1810 blev i stort lika i alla regementena. Uppvecken på skörten var genomgående gula och de flesta regementen använde röda kragar och klaffar på ärmuppslagen. Vidare tycks landskapsvapnet i hatten aldrig ha införts, inte heller blanklädersbandet.

Napoleonkrigen

De svenska trupper som år 1813 sändes ned till kontinenten för att delta i kriget mot Napoleon var dåligt uniformerade. I kontakten med övriga länders arméer framstod skillnaderna tydligt. Svenskarna bar enligt den tidens militärmode gammalmodiga och ofta pråliga uniformer. Detta gällde inte minst den höga kragen och den runda höga filthatten. På kontinenten bar man tschakå som huvudbonad vid denna tid. Detta var en hög cylinderformad hatt med skärm, där huvudbonaden vidgade sig uppåt ofta med konkav överdel. Många av de svenska förbanden på kontinenten började bära tschakå medan de fortfarande var kvar därnere.

Uniform m/1815

År 1815 infördes tschakå som huvudbonad vid det indelta infanteriet. Den modell som infördes var den ryska typen med svängda former och konkav översida. Den svenska tschakån var tillverkad i svart filt. Kullen och skärmen var dock av läder. Till tschakån hörde hängande banderoll, vapenplåt med regementets vapen, kokard samt pompon som kompanimärke. Officerarnas tschakå hade dessutom en gul sultan. Bilden till höger visar tschakå m/1815 för manskap, Kronobergs regemente. Wikipedia.
Fältväbel vid Skaraborgs regemente (I9) i uniform m/1815. Karlsborgs fästningsmuseum. Foto Hans Högman 2006. Menig soldat, 1815, Södermanlands regemente Färglagd bild föreställande soldater ur Norra Skånska infanteriregementet i uniform m/1815 med tschakåer som huvudbonad. Tecknaren har dock missat att rocken hade dubbla knapprader. Bilden är från egen samling, 2012.

Uniform m/1816

En hel del av officerarna hade redan nere på kontinenten på eget bevåg skaffat modernare uniformer. Ett inslag var epåletter på axlarna, broderier på kragarna och guldbroderier på byxorna. Till den svenska uniform som bestämdes 1816, hörde en blå jacka med två rader knappar (7 knappar i varje rad). På knapparna fanns regementets nummer inpräglat. I en generalorder från den 26/3 1816 bestämdes hur infanteriregementenas nummer skulle tilldelas. Denna numrering av infanteriregementena var i stort oförändrade fram till 1925. Kragen, nu lägre än tidigare, var röd. Även ärmuppslagen var röda med en blå klaff med tre små knappar. Södermanlands-, Jönköpings- och Västgöta-Dals regementen samt Smålands infanteribataljon fick dock behålla sina gamla färger på krage och ärmuppslag. Axelklaffarna, som infördes med denna uniformsmodell, var blå med röd passpoal och utrustade med två knappar. Uppvecket var av gult kläde. De blå byxorna hade en 3 cm bred röd klädeslist längs yttersömmen. De tidigare uppräknade regementena fick dock blå klädeslist. Vidare bars skor med svarta halvstövletter. Officerarna bar grå byxor. Förutom de ändrade färgerna och den nya huvudbonaden var denna uniform i stort densamma som m/1810. Till släpuniformen bars en lättare huvudbonad, den s.k. lägermössan. Modell m/1816 kom med några mindre förändringar att bäras ända fram till 1845. År 1818 fick officerarna röda lister på sina grå byxor och 1820 infördes olika byxor för olika tillfällen för officerarna. År 1821 ändras den grå färgen på officerarnas byxor till blå. Detta år får samtliga indela infanteriregementen röda kragar. År 1821 bar, förutom Första Livgrenadjärregementet och Jämtlands fältjägarregemente de indelta infanteriregementena följande uniformspersedlar: Grå kapott med röd ståndkrage, mörkblå jacka med dubbla slag över bröstet och två rader mässingsknappar. Krage och ärmuppslag var röda medan uppvecken på skörten var gula. Långbyxorna var av blått kläde. Som huvudbonad bars tschakå med pompon och banderoll av vit tråd. Vidare skor och halvstövletter. Jämtlands fältjägarregemente bar samma uniform men i grön färg. År 1829 försvann banderollen på manskapets tschakåer. På officerarnas hade banderollen tagits bort redan tidigare. Vidare togs nu broderier och galoner bort från kragen. Stövlar skulle inte längre bäras utanpå byxorna. Listerna i byxorna byttes mot smalare röda passpoaler. Vidare infördes röda axelklaffar och nya epåletter. Axelklaffar och ärmuppslag fick samma färg. År 1830 kom en ny officerskappa med ståndkrage med en över axlarna nedhängande fällkrage. Underofficerare och manskap använde fortfarande kappa m/1806. År 1831 ersattes tschakån med en ny modell. Denna tschakå var högre och rakare. Denna nya tschakå var dessutom lättare. Framtill hade den en vapenplåt av mässing med ”tre kronor” samt en plåt med regementets namn, gul kokard av läder samt pompon. Bilden till höger visar infanteriets tschakå m/1831, manskap. Wikipedia. År 1838 försågs manskapet i hela det indelta infanteriet med en enradig jacka. Denna jacka hade befälet fått redan tidigare.

Grenadjärregementena

Grenadjärregementena undantogs från bestämmelserna om den grå färgen på uniformen från år 1806. De fick istället blå väst och blå byxor tillsammans med den tidigare blå jackan. Livgrenadjärregementet och Livregementets grenadjärer bar år 1810 de höga runda hattarna som de tilldelats 1802 respektive 1807. Dessa var filthattar med tagelliggare. År 1802-års hatt var prydd med hattband och vapenplåt av mässing samt en vit uppstående plym. År 1807-års hatt hade en vit plym och mässingkardong. År 1816 bestämdes av Livregementets grenadjärkår skulle fortsätta använda den gamla färgen på krage och ärmuppslag. Detta gällde även de gula epåletterna. År 1821 fick även de tschakå som huvudbonad. Detta var dock inte samma tschaskå som det ordinarie infanteriet redan bar vid denna tid, utan liknade mer den tschaskå som det ordinarie infanteriet fick år 1831. Tschaskån hade en stor vapenplåt framtill samt en uppstående vit plym. Plymen byttes år 1827 mot en svart hög tagelståndare. Banderollen på tschaskån togs bort år 1833. År 1814, dvs. innan Livgrenadjärregementet delades, ändrades deras uniform. Huvudbonaden som man nu fick var en förstoring av den svenska hatten och var utrustad med tagelliggare och en stor, yvig plym av vita tuppfjädrar, mässingkardong med Östergötlands vapen samt en brinnande granat. Detta sker under en tid då övriga armén får den modernare tschakån. I övrigt bar man frack med hög krage och röda epåletter. Ärmuppslag och krage var röda. Långbyxorna var blå och hade vita lister med röda kanter längs yttersömmarna. Vidare hade byxorna utsyrningar i samma färg framtill. Skärpet var kvar som tidigare. År 1816 delas Livgrenadjärregementet i Första och Andra Livgrenadjärregementena. Detta innebar vissa förändringar av uniformen. Bl.a. förenklades frackjackan. År 1832 fick de båda regementena en ny huvudbonad som i stort liknade den samtida höga, rundkulliga hatten som bars vid fotgardetsregementena. Hatten försågs med tagelliggare och en hög ståndare av svart tagel. Framtill på hatten fanns en brinnande granat av mässing samt en mässingkardong. På Första livgrenadjärregementets kardong fanns en grip i rött fält och på Andra livgrenadjärregementets kardong fanns i grip i brons. Bilden till höger visar hatt m/1832, manskap, Första Livgrenadjärregementet. Ståndare och tagelliggare av svart tagel. Granat och plåt av mässing med vapenplåt i svart och rött. Armémuseum. År 1812 bildades Smålands dragonregementes infanteribataljon och den uniform de fick var nu helt anpassad till infanteriet. Bl.a. ingick blå jacka med dubbla slag och gula, spetsiga uppslag. Krage, foder och uppveck var gula. Koletten var blå med krage och uppslag i gul färg. Lånbyxorna var även de blå och med breda blå klädeslister i yttersömmarna. I grenen hade byxorna svart skinn. Vidare användes svarta halvstövletter av kläde. Skärpet var gult och blått och av kläde och lindades i två varv runt livet. Hatten hade ett svart läderband med mässingsplåt visande landskapsvapnet samt gul ståndare, kompanimärke och mässingträns. Hatten fick man först 1814. Vid uniformsförändringarna år 1816 behöll förbandet den gamla färgen på krage och ärmuppslag samt den blå listen på byxorna. År 1824 byter förbandet namn till Smålands grenadjärbataljon och byter då huvudbonad till tschakå. Vid uniformsförändringarna år 1829 undantogs grenadjärregementena och Värmlands fältjägare.

Fotgardesregementena

Vid gardesregementena till fot, fick år 1802 Svea Livgarde och Andra gardesregementet uniform m/1802 detta år. I denna uniform ingick frack med revär. Ärmuppslagen, som var öppna, hade 2 knappar över och 1 under. Kolett infördes 1803. Till uniformen bars den trekantiga hatten. Till en början bars denna hatt av alla. Underofficerarna vid Svea livgarde hade silvergalon och gul sultan i hatten. Manskapet bar gul ståndare i hatten. Från 1807 bar enbart officerarna denna hatt. Övriga fick då hattar, sk. kask. Kaskarna hade hög fjäderplym till stor parad och tagelplym för andra tillfällen. Frackjackan var blå och hade revärer. Byxorna var vita. Vidare bar man svarta stibletter. Efter det misslyckade kriget i Finland 1808 placerades Svea Livgarde sist i rangordningen bland arméns regementen och miste även namnet Livgardet. Under hösten 1808 skedde själva degraderingen av gardesregementena. Då togs såväl plym som knapp och vapenplåt bort ur hatten. Officerarna fick nu bära uniform med underofficersknappar och gula plymer. Efter avsättningen av Gustav IV Adolf år 1809 återfick dock gardesregementena sin tidigare rangställning samt de utmärkelsetecken de bar tidigare. År 1812 fick båda fotgadresregementena frackar av ett speciellt utseende. Framtill var den kraftigt snedskuren och öppen över magen vilket innebar att den vita västen till stor del syntes. År 1813 fick underofficerare bicorne som huvudbonad. Bicornen hade galon, träns, knapp, plym och halmkokard. Manskapet vid Svea livgarde skulle ha kask och vid Andra gardet rund hatt. Gardesregementena bar de via tvärgående banden på revären till 1833. Svea livgarde hade gul färg på revär, krage och uppslag. Andra gardet hade motsvarande detaljer i röd färg. År 1816 fick även gardesregementena nya uniformer, m/1816. Detta gällde emellertid inte alla persedlar. Ett undantag var den runda höga filthatten med tagelliggare och tagelplym som man behöll. Officerarna fortsatte att bära den tidigare ”trakantiga hatten” med fjäderbuske. Vidare fortsatte man med den vita benbeklädnaden. Fracken från 1812 ändrades från att tidigare varit uppskuren framtill till att vara knäppt ända ner och nu försedd med låg krage. Hälften av varje gardesregemente fick de nya frackarna redan 1816 medan resten först 1819. Denna frack bars även av officerare och underofficerare. Efter 1817 skulle underofficerarna allteftersom anta samma hatt som manskapet. Revären behöll sitt gamla utseende liksom de epåletter manskapet bar på axlarna. Däremot fick man nya blå byxor med vit list. Dessa byxor skulle bäras vid sidan av de gamla vita byxorna. Bilden till höger visar uniform m/1816 för gardesregementena. Till vänster Svea livgarde, manskap med grenadjärmössa m/1823 och till höger Andra livgardet, manskap med hatt m/1807. Armémuseum. År 1833 togs de vita banden på frackrevärerna bort och revärerna blev nu helt gula för Svea Livgarde och helt röda för Andra gardet. Detta år tog man även bort de gamla vita byxorna. Först år 1837 avskaffades den gamla hatten från 1807 och ersattes av en tschaskå. Gardestschaskån var dock större än den tschaskå som det övriga infanteriet fick år 1831. Gardestschaskån hade en stor vapenplåt framtill och en hög svart tagelståndare. Denna tschaskå användes även av officerarna. Bilden till vänster visat tschakå m/1837 för officerare vid Svea livgarde. Armémuseum.

Vargeringen

Under finska kriget 1808 – 1809 sattes vargeringen åter upp. Vargeringen var reservkarlar som roten skaffade för att vargeringssoldaten snabbt skulle kunna gå in vid förfall av den ordinarie soldaten. Under detta krig fanns även det nyligen uppsatta lantvärnet. Vargeringskarlen skulle ha rock, väst, byxor, överrock eller kapprock, ullstrumpor, hatt och skor. Det var rotens skyldighet att förse honom med munderingen, allt efter behov. Det var dock inte så noga med färgen på vargeringen uniformer. Dessa uniformer var betydligt enklare än de uniformer som användes av det indelta infanteriet. I princip var det civila kläder som användes med undantagg av hatten. Regementsmärket i hatten skulle vara lika det regemente som var uppsatt i landskapet. År 1808 kom ett påbud om lantvärnet vilket innebar att alla vapenföra män mellan 18 och 25-års ålder inskrevs i värnet. Lantvärnets manskap bar i stort samma beklädnad som vargeringen. I stället för jacka och kapott skulle de bära en rock av grått kläde eller vadmal med blå ståndkrage. Vidare, grå väst med ärmar och grå långbyxor och svarta stövletter, skor samt den runda uniformshatten med vita band, gulståndare, kompanimärke på sidan och regementsmärke framtill. I princip var detta uniform m/1807. I verkligheten var lantvärnet ytterst sporadiskt utrustade med militära persedlar. Klädbristen var stor vilket kraftigt minskade användningen av dessa trupper i kriget.

Beväringsinrättningen

På grund av misslyckandet med lantvärnet och missnöjet med det år 1810 instiftade förstärkningsmanskapet lades år 1812 ett förslag på riksdagen om inrättandet av en allmän beväringsinrättning som ersättning för förstärkningsmanskapet. Det var emellertid de indelta och värvade trupperna som betraktades som kärnan i försvaret. Beväringsinrättningen betraktades enbart som förstärkningstrupper vid krig. Denna inställning till beväringen speglades också i dess uniformering. Under krigsåren 1813 – 1814 förekom dock en viss uniformering. Rent principiellt skulle beväringen bära samman uniform som det indelta regemente som de tjänstgjorde vid. I verkligheten fick beväringen nöja sig med äldre utgångna och slitna uniformspersedlar. Kavalleriet fick beväringstrupper först vid mitten av 1800-talet. Modell m/1816 tilldelades inte till beväringen. De fick nöja sig med de äldre och sämre plaggen. De hattar de bar var av äldre modell och utan prydnader. Det sattes även upp fristående beväringsförband med eget befäl. Gotlands Nationalbeväring sattes upp strax innan beväringsinrättningen, dvs. före år 1812. För befälet vid Gotlands Nationalbeväring fastställdes en uniform år 1812. Det var en uniform med grå långrock, vida byxor och en rund hatt med kardong, plym, vapenplåt och kokard. Manskapet däremot bar civila kläder. År 1829 fick befälet vid Nationalbeväringen samma uniform som det övriga infanteriet. Som huvudbonad kom de nu att bära tschakå. Manskapet fick fortfarande öva i civila kläder. Manskapet fick vänta till 1837 innan de tilldelades uniform. Uniform för manskapet lär dock inte tagits i bruk i någon större omfattning vid denna tidpunkt. Livbeväringsregementet sattses upp 1821. År 1825 bestämdes att de skulle bära tschakå. Detta år fick de även nya jackor. Sex år senare var de ganska slitna, speciellt med tanke på att de inte hade någon släpmundering. Det bestämdes därför år 1832 att de skulle få nya jackor av samma modell som vid de indelta infanteriregementena. Från år 1842 finns en skrivelse där det framgår att Livbeväringsregementet borde ha en mundering, vid exercis bredvid gardesregementena, som var bättre än den som bars av landsorternas beväringsmanskap. Beväringens gamla och slitna munderingar gjorde att bättre bemedlade beväringar önskade skaffa egen mundering. År 1835 bestämdes dock att detta inte var tillåtet. Detta ändrades längre fram och 1869 fastställdes en viss slitningsersättning för egna persedlar.
Soldat vid Södermanlands regemente, m/1810 Soldat, Södermanlands regemente, m/1810 med hatt m/1799. Soldat, Kalmar regemente, m/1810 med tschakå m/1815. Röd krage, revärer och klaffar på ärmuppslagen. Infanteriuniform m/1830,  Södermanlands regemente Soldat vid Södermanlands regemente, m/1838 Lägermössa m/1838, manskap, Västerbottens regemente.