Copyright © Hans Högman 2017-08-25
Båtsmanskompanierna i
Västernorrland
Inledning
Gustav II Adolf föreskrev att örlogsflottan skulle
bemannas från en del kustområden. Från 1641 var
Medelpads kustsocknar lagda under
båtsmanshållet. Så småningom blev alla
Medelpads socknar utom Tynderö överförda till
sjöförsvaret.
Norrlands storregemente
Under 1500-talet fanns ett antal Norrlands fänikor.
De kom i början av 1600-talet att bli Norrlands
storregemente. Regementschef var då överste
Duwall.
Runt 1636 delas regementet i 2 delar, Hälsinge
regemente och Västerbottens regemente.
Hälsingland fick södra Norrland som
upptagningsområde, medan Västerbotten fick
norra. Kompanierna i Medelpad och Ångermanland
kom då att tillhöra Västerbottens regemente.
År 1646 överförs Medelpads och Ångermanlands
kompanier till det nyuppsatta Jämtlands
dragonregemente.
Både Jämtland och Härjedalen hade blivit svenska
landskap genom freden i Brömsebro 1645, dvs året
innan. Man ville nu snabbt få ett regemente till
landskapet men man vågade vid denna tidpunkt
inte rekrytera manskapet i de tidigare danska
landskapen. Det börjande man med först 1680.
Regementet kallades också för Medelpads,
Ångermanlands och Jämtlands regemente eller
Thomas Gerfflets regemente. Det var vanligt vid
denna tid att regementena kallades efter
dess befälhavare. Dragonregementet var
namnet till trots oberidet, dock fanns i
regementet ett kavallerikompani. (2)(3)
Soldaten intill är en musketerare från
Norrlands storregemente 1626.
Dragonregementet hade en del hemman
i södra Ångermanland som svarade för
regementets soldater. Kavallerikompaniet hade på
motsvarande sätt hemman anslagna i Medelpad.
Ännu på 1690-talet förekommer åtskilliga
medelpaddingar och ångermanlänningar i dessa
två regementen.
År 1661 överförs dock både Medelpad och
Ångermanland till båtsmanshållet i enlighet med
vad som beslutats 1641. År 1681 ingår Medelpads
samtliga socknar, Tynderö undantagen, i
båtsmanshållet.
Tynderö socken i Medelpad befriades från
utskrivning till armén på grund av den stora gäst-
och skjutsningsskyldigheten som åvilade denna
trakt. De erhöll detta privilegium i ett kungligt brev
daterat mars 1614 i Härnösand. Enligt en utsaga
erhöll de denna befrielse då de i svårt väder hjälpt
Gustav II Adolf under hans resa i Norrland 1614.
Befrielsen från utskrivning kom sedan även att gälla
båtsmanshållet.
Norrlands båtsmanskompani -
historik
Huvudbördan för de två
västernorrländska landskapen
var nu att sätta upp båtsmän till
ett båtsmanskompani. Detta
arbete med att sätta upp
båtsmän i Västernorrland
påbörjades redan 1634. Motståndet var dock stort
då Västernorrland fortfarande hade utskrivning till
armén. År 1638 var dock ett båtsmanskompani
uppsatt kallat Norrlands båtsmanskompani.
Kompaniet bestod av stads- och
landsbygdsbåtsmän i Norrland med undantag av
bösseskyttarna från Gästrikland. År 1652
mönstrade kompaniet 429 man. År 1660 var
kompaniets chef kapten Anders Kruus.
Två kompanier 1687
Efter omorganisationen av båtsmanshållet och
upprättandet av det yngre båtsmanshållet år 1687
delades kompaniet i två kompanier. Medelpad
tillhörde Norrlands 1. båtsmanskompani och
Ångermanland tillhörde Norrlands 2.
båtsmanskompani.
Fyra kompanier 1716
År 1716 delas de två norrländska
båtsmanskompanierna ytterligare. De bildar nu fyra
kompanier:
•
Första Norrlands båtsmanskompanis 1:a del
•
Första Norrlands båtsmanskompanis 2:a del
•
Andra Norrlands båtsmanskompanis 1:a del
•
Andra Norrlands båtsmanskompanis 2:a del
Ett likartat men något annorlunda namn stöter man
på bl.a. i Grills verk, nämligen: 1:a Norrlands första
dels båtsmanskompani, 1:a Norrlands andra dels
båtsmanskompani, 2:a Norrlands första dels
båtsmanskompani och 2:a Norrlands andra dels
båtsmanskompani.
Båtsmännen från Medelpad kom att ingå i Första
Norrlands båtsmanskompanis andra del.
År 1875 ändras namnen till:
•
Norrlands första båtsmanskompani
•
Norrlands andra båtsmanskompani
•
Norrlands tredje båtsmanskompani
•
Norrlands fjärde båtsmanskompani
De självägande bönderna, dvs de som hade
hemmansbruk, var i stort undantagna från att
behöva tjäna som båtsmän. Varje bonde var också
tillförsäkrad att om möjligt få behålla en dräng och
en pojke. Den viktigaste rekryteringskällan
utgjordes av obesuttna drängar samt bondesöner.
Därtill kom lösdrivarna, dvs de arbetslösa. En
annan rekryteringstillgång utgjorde till en början de
soldater som förut var utskrivna i socknarna. Dessa
fick allmogen disponera för att roteras som
båtsmän. Då båtsmanshållet utvidgades 1661
framhöll amiralitetskollegium att rotarna först
skulle fyllas med de knektar som socknarna tidigare
haft.
I början fick de norrländska båtsmännen gå den
långa vägen till örlogsstationen i Stockholm då
båtsmännen skulle uppfordras, dvs inkallas till
tjänstgörning. Utrustningen drogs dock med häst
och vagn. Senare skjutsades även båtsmännen med
häst och vagn. Man övergick dock snart till att
transportera båtsmännen sjövägen. Detta skedde
med lodjor.
En lodja var en roddbåt med åtta par åror, 12 m
lång, strax under 4 m bred och 8 bord hög. Den
användes även som segelbåt. En lodja kunde
transportera ca: 25 båtsmän. Amiralitetskollegium
tillhandahöll segel och tåg samt spik och annat järn.
Virke och själva byggandet fick rotarna stå för.
Härmed befriades allmogen från det stora besvär
med skjuts och gästningar av båtsmän på
genommarsch.
Tjänstgöringstiden var i regel under somrarna.
Kompanierna inkallades på våren (så snart isen
skjuter) och hemförlovades på hösten, vanligen i
oktober, november.
Norrlands 4 båtsmanskompanier
N30, 1:a Norrlands Båtsmanskompanis 1:a
del
Kompaniets upptagningsområde var norra
Gästrikland, södra Hälsingland samt delar av norra
Hälsingland.
N31, 1:a Norrlands Båtsmanskompanis 2:a
del (109 rotar)
Kompaniets upptagningsområde var norra
Hälsingland samt Medelpad. Följande socknar
ingick i roteringen för kompaniet: (1)
Norra Hälsingland:
•
Tuna, Rogsta, Harmånger, Jättendal, Gnarp
Medelpad:
•
Njurunda, Tuna, Attmar, Stöde, Torp, Borgsjö,
Haverö, Selånger, Sättna, Skön, Alnö, Timrå,
Indal, Liden, Holm, Ljustorp och Hässjö
År 1853 ingick i kompaniet 8 korpraler, 165
båtsmän varav 37 artilleribåtsmän.
Kompaniets samlingsplatser: Hudiksvall, Sanna
gästgivaregård i Tuna sn, Maji gästgivaregård i
Njurunda samt i Sundsvalls stad.
För min del är rotarna i Ljustorp och Hässjö
intressanta på grund av mina anor där.
Följande socknar och rotar utgjorde Medelpads
båtsmanshåll:
Siffrorna efter respektive rote är rotens nummer.
Njurunda
•
Å 70, Nolby 71, Mjösand och Dingersjö 72,
Nyland och Junii 73, Dingersjö och Berga 74,
Rotvik, Skedlo och Björkön 75, Ulfberg och
Ovansjö 76, Maji 77, Gästa 78, Baggböle och
Bredbyn 79, Ängom 80, Solberg 81, Hellgum
82. Totalt 13 rotar.
Tuna
•
Tunabyn och Allsta 83, Klingsta och Vii 84,
Borgen och Vifsta 85, Målsta 86, Rundsvik 87,
Sköle 88, Sköle och Rännö 89, Fors 90, Lunde
och Ön 91. Totalt 9 rotar.
Attmar
•
Hamre 92, Harv och Skedvik 93, Böle 94,
Sörfors och Fjolsta 95, Karläng och Sörfors 96,
Specksta och Attmars by 97, Norlinsjö och
Östansjö 98, Hassela 99. Totalt 8 rotar.
Stöde
•
Gröfte, Ökne och Gransjön 100, Västerlo 101,
Kerfsta och Edsta 102, Nedansjö 103, Usland
och Vigge 104, Ede 105, Fanbyn 106. Totalt 7
rotar.
Torp
•
Hångsta 107, Gullgård och Byn 108, Kongsta
och Rogsta 109, Viken och Finsta 110, Vissland
och Gissjö 111, Klostre, Flata och Tirsta 112,
Klostre och Flata, Tirsta och Backen 113,
Klöstre och Boda 114. Totalt 8 rotar.
Borgsjö
•
Ovansjö och Ånge 115, Partebo och Silre 116,
Västernäs och Byn 117, Östernäs och Gubbyn
118, Västanå 119, Sillre 120. Totalt 6 rotar.
Haverö
•
Ön och Vallen 121, Kölsildre och Viken 122.
Totalt 2 rotar.
Selånger
•
Södra och västra Åsen 123, Valla och Kolsta
124, Lillro 125, Håf, Näfsta och Kvarnsätt 126,
Oxsta, Österro och Hällom 127, Bergsåker och
Åhrom 128, Hulö 129, Granlo 130. Totalt 8
rotar.
Sättna
•
Byn och Östanå 131, Nora och Gårdtjärn 132,
Bjerme 133, Kofland och Solom 134. Totalt 4
rotar.
Skön
•
Hästa och Hilsta 135, Näs och Knölsta 136,
Filland 137, Tunaby och Korsta 138, Häle och
Valknytt 139, Målås och Öråker 140, Hammol
och Gudmundsby 141, Birsta och Byn 142,
Birsta och Finsta 143. Totalt 9 rotar.
Alnö
•
Gista och Jerfvik 144, Båräng och Röde 145,
Närsta och Näset 146, Strömsta och Säter 147,
Vii och Elva 148, Fröst 149. Totalt 6 rotar.
Timrå
•
Näs och Skytteberg 150, Fröland och Merlo
151, Öden och Laggarberg 152, Örsill och Vifsta
153, Hamsta 154, Berge och Lunde (i Hässjö)
155, Byn och Rii 156. Totalt 7 rotar.
Indal
•
Loning 157, Halsta och Toming 158, Hängsta
och Bjällsta 159, Säter och Miksäter 160, Arklo
och Kårsta 161, Östanskär och Åse 162. Totalt 6
rotar.
Liden
•
Boda, Järkvissle och Silre 163, Boda, Järkvissle,
Silre och Dacke 164, Backen och Märrgård 165.
Totalt 3 rotar.
Holm
•
Åsen, Österbyn och Vike 166 (ingick fram till
mitten av 1800-talet i Liden)
Ljustorp
•
Lagfors 167, Edsta 168, Björkom, Löfberg och
Mälberg 169, Högland och Öppom 170,
Frötuna och Edsåker 171, Åsäng, Frötuna och
Stafre 172. Totalt 6 rotar.
Hässjö
•
Strand och Söråker 173, Stafre och Torsbo 174,
Krigsbyn 175, Västansjö och Backås 176,
Västerå 177, Krånge och Strind 178. Totalt 6
rotar.
Totalt fanns 109 rotar i kompaniet.
Medelpads båtsmanshåll:
[Båtsmän i Medelpad år 1850] [Båtsmansnamn i
Medelpad] [Båtsmanstorpen i Medelpad]
[Sockenkarta Medelpad]
[Exempel på båtsmansrulla från Medelpad]
[Norrlands båtsmanskompanier under det yngre
indelningsverket]
Båtsmanshållet i
Västernorrland (1)
N32, 2:a Norrlands Båtsmanskompanis 1:a
del
Kompaniets upptagningsområde var södra
Ångermanland.
N33, 2:a Norrlands Båtsmanskompanis 2:a
del
Kompaniets upptagningsområde var norra
Ångermanland samt Umeå-trakten.
Samtliga Norrlands kompanier löd under
Stockholms örlogsstation.
Under tidsperioden 1756 - 1823 anslogs
Västernorrlands 4 båtsmanskompanier till Arméns
flotta, Stockholmseskadern i skärgårdsflottan.
Västernorrlands länsindelning genom tiderna.
Uppfordran av Norrlands
båtsmän före 1687 (6)
Uppfordran, inställning till tjänstgöring, ägde rum
redan under åren 1639 och 1641. Dessa uppfordran
var bland de första som Västernorrlands båtsmän
deltog i. Ytterligare uppfodran sker åren 1645 - 1647.
Norrlands båtsmän och danska kriget 1657 -
1660
Inför kriget med Danmark 1657 skulle hela flottan
rustas. Redan i februari 1657 erhöll Norrlands
båtsmanskompani med fullt tal, ordinarie och
fördubbling, order om uppfordran senast den 16
april. Om havet inte var öppen vid denna tid skulle
förflyttningen ske landsvägen. Först i juli inkallades
bösseskyttarna. Norrlandsbåtsmännen var hemma
under vintern 1657/58 och inkallades på nytt våren
1658 när "isen skjuter". Även vintern 1658/59 var
merparten av norrlandsbåtsmännen hemma. Våren
1659 uppfordrades bla Medelpads 71 och
Ångermanlands 165 båtsmän samt lika många
fördubblingsbåtsmän. Båtsmännen skulle till
örlogsstationen i Stockholm för att där ingå som
besättningar på örlogsfartygen. Dessa fartyg skulle
redan vid islossningen segla därifrån. Efter freden
med Danmark den 27 maj 1660 var båtsmännen
hemma under 1661 och 1662.
Norrländskt örlogssvarv
Ett skeppsvarv och två sågar anlades i
Västernorrland för byggande av örlogsfartyg.
Båtsmännen i närliggande trakter fick tas i anspråk
för skeppsbyggandet. En såg alandes i Sollefteå vid
Bruksåns mynning i Ångermanälven. Den andra
sågen anlades i Sillre i Medelpad vid Indalsälven (6
km NO om Indalslidens kyrka). Sågarna anlades
1663.
Ett skeppsvarv började uppföras 1665 vid
Lövgrundsholmen (senare kallad skeppsholmen) i
Indalsälvens mynning. Varvet stod klart 1666.
Fartygen i Norrland byggdes i furu och gran.
Eken, som var det normala träslaget man använde
till skeppsbyggeri, höll på att bli en bristvara söderut
och man ville pröva gran och furu.
Det sista och största skeppet som byggdes på varvet
var "Laxen", ett medelstort skepp, 130 fot långt med
50 kanoner. Det stod klart i mars 1678. Åsikten att
blott ek lämpade sig för byggnation av örlogsfartyg
fick till följd att furuskeppsbyggeriet i Norrland
upphörde.
Under 1679 påbörjades nedläggningen av
skeppsvarvet i Norrland. Några båtsmän inkallades
inte för detta arbete. Skeppet Nordstiernan
reparerades som sista fartyg i varvet och seglade
1680 med varvets personal redskap och verktyg till
Stockholm. Redskapen och verktygen forslades
sedan vidare till Kalmar.
Mer om de Fartyg som byggdes vid varvet.
Norrlands båtsmän och danska kriget 1675 -
1679
Redan innan kriget med Danmark bröt ut i
september 1675 inkallades kompaniet i juni samma
år. Detta gällde såväl ordinarie- som
fördubblingsbåtsmännen. Kompanichefen
beordrades att skyndsamt förflytta kompaniet på
dess lodjor till "holmen" i Stockholm. Kvar vid varven
och sågarna fick erfordrligt antal båtsmän vara kvar.
Våren 1676 skulle inställning ske i slutet av mars och
förflyttningen skulle ske landsvägen. Det saknades
dock båtsmän och det var stora svårigheter att
genomföra kompletteringar. Amiralitetskollegium
fick uppmana alla landshövdingar i riket att låta
efterspana och eftersända till Stockholm alla
båtsmän som på grund av sjukdom eller
ohörsamhet var kvar i hemorten eller rymda. Från
predikstolarna skulle förkunnas att de rotar som
dolde båtsmän skulle betänka det straff som kunde
följa. Landshövding i Västernorrland vid denna tid
var Carl Sparre. Flottan kunde inte heller gå ut på
grund av brist på folk efter sjöoperationernas
olyckliga utgång 1676.
Det sista krigsåret 1679 erhöll kompanichefen major
Olof Eriksson Borg marschorder i mars. Kompaniet
jämte fördubbling skulle marschera till Stockholm.
Från Stockholm skulle de transporteras sjövägen till
Kalmar där flottan låg. Vid denna marsch till
Stockholm saknades många. Från Medelpad
saknades 21, från Ångermanland 69 båtsmän.
Dessutom hade 2 från Medelpad och 11 man från
Ångermanland rymt.
Det inträffade stora manskapsförluster under
krigsåren och att ersätta alla dessa var mycket
krävande. Dessa var i Medelpad och Ångermanland
stora men dock ej så omfattande som i en del rotar
som under 1675 och 1676 nödgades prestera 5 - 6
båtsmän, fördubblingen inräknad. De flesta
dödsfallen orsakades av "fältsjukan".
Under 1676 reducerades båtsmanstalet i
Ångermanland med minst 215 man och i Medelpad
med minst 69. Detta utgjorde i Ångermanland 33%
av den ordinarie- och fördubblingsstyrkan och i
Medelpad 25%.
Av båtsmännen i Medelpad förlorades i Selånger 8
av 10, i Timrå 7 av 10, Tuna 6 av 14, Attmar 4 av 14,
Alnö och Ljustorp 3 av 10, Borgsjö och Liden 1 av 12
resp. 1 av 10. Haverö och Hässjö förlorade ingen
båtsman.
Båtsmanssocknarna blev vid båtsmanshållets
införande tillförsäkrade att vara befriade från
utskrivning av knektar. Men efter krigsutbrottet
med Danmark 1675 måste manskap till armén
anskaffas för att hålla gränsvakt mot det danska
Norge. För detta ändamål uttogs var tredje man
(tremänning) som kunde bära vapen. Av alla som inte
fritogs, tex. brukare av hemman, togs var tredje man
i anspråk. Även båtsmanssocknarna var tvungna att
prestera dessa soldater. Det sägs i resolutionen som
Kungl Maj:t antog den 25 september 1675 att all
allmoge i riket var skyldig att "när nöden åtränger"
försvara fäderneslandet mot inkräktare. Brukandet av
jorden fick dock inte taga skada och om möjligt
skulle bofasta bönder slippa uttagning.
Tredje män hade tidigare tagits ut 1644 och 1657 till
försvar av gränsen till Jämtland (den äldre
riksgränsen). Båtsmanshållet var dock dessa år
begränsade till kustsocknarna, som knappast
berördes av dessa uppbåd. År 1675 var läget ett
annat, då omfattade båtsmanshållet i både
Medelpad och Ångermanland även de delar av
landskapen som låg vid gränsen mot Jämtland och
som kunde hotas av fientliga trupper.
Det blev dock protester från allmogen som
hänvisade till den tidigare befrielsen. Uttagningen av
tredje män genomfördes emellertid trots allmogens
motsträvighet. Tredjemännen från
båtsmanssocknarna tillfördes två regementen,
Generalen och landshövdingen Carl Sparres
regemente och överste Peter Örneklous regemente.
Det sistbenämnda "Hälsinge tremänningar"
rekryterades i huvudsak från Hälsingland. Carl
Sparres regemente bestod av tredje män från
Jämtland, Ångermanland (396 st) och Medelpad (237
st). År 1681 fanns i Ångermanland 1.662
rotehemman och i Medelpad 480. I Ångermanland
var det fyra (ibland fem) rotebönder som
tillsammans måste prestera en tremänning. I
Medelpad var trycket större på bönderna, här måste
två rotebönder prestera en tremänning.
I Ångermanland fanns vid denna tid 132
frihetshemman och i Medelpad 55 st. Dessa
hemman var helt undantagna från all form av
rotering etc. Dessa boställen var i regel indelta och
beboddes officerare, civila befallningshavare,
präster, gästgivare och postbönder. Av
Ångermanlands frihetshemman beboddes 27 av
officerare och i Medelpad av 5.
Från Sparres regemente avdelades på sommaren en
styrka som skulle förena sig med armén i södra
Sverige. Befälet fördes av överstelöjtnant Zacharias
Ribbing. Förbandet som förstärkts deltog i slaget vid
Lund den 4 december 1676. I detta företag ingick ett
kompani från Ångermanland och två från Medelpad.
Trots att rymningarna var stora under förflyttningen
deltog åtskilliga tredje män från Medelpad och
Ångermanlands båtsmanssocknar i detta
betydelsefulla slag.
Sju tredje män från Sollefteå stupade i slaget.
Regementet som även gjorde ett anfall in i Norge
återfördes till Jämtland på hösten 1677. Dessa tredje
män togs sen från regementet för att komplettera
båtsmansstyrkan.
Båtsmanshållets område utsattes för ett intrång av
en trupp från danska Norge under hösten 1677.
De lyckades ödelägga Graninge bruk som ägdes av
Carl Sparre. Bruket hade nyligen anlagts. Sparre
hade hösten 1677 samlat sina styrkor efter återtåget
från Jämtland i trakten av Borgsjö i
Medelpad.Gränsen mellan Ångermanland och
Jämtland låg därför oskyddad. Bruksfolket kunde
inte göra motstånd och bruket ödelades.
Sedan allmogen i Sollefteå, Långsele och Helgums
socknar gått man ur huse för att ingripa mot
inkräktarna, drog sig dessa tillbaka till Jämtland utan
strid.
Tvångsförflyttning av Norrlands
båtsmän till Blekinge. (6)
År 1680 flyttades större delen av örlogsflottan i den
nyanlagda örlogsstationen Karlskrona. Mer om
orsakerna till denna förflyttning finns på
"Båtsmanshållet i Sverige".
Man ville även ha en större båtsmansstyrka i direkt
anslutning till örlogsstationen för att snabbt kunna
uppfordras vid behov, dvs en slags beredskap. Detta
åstadkoms genom en mycket stor
tvångsförflyttning, framför allt från
båtsmanshållen i Norrland och norra Finland.
Dessa båtsmän blev en indelt båtsmansstyrka i
Blekinge och Södra Möre till skillnad från övriga
båtsmäns som var roterade.
Detta innebar att de rotar vars båtsmän förflyttades,
vakanssattes. Rotarna slapp skyldigheten att
prestera båtsmän men var tvungen att erlägga en
vakansavgift om 50 daler km årligen i fredstid och
det dubblett i krigstid. Att få erlägga vakansavgift
istället för att hålla båtsmän innebar en lindring för
befolkningen i dessa socknar. Kostnaden för att
hålla båtsmän uppgick till mer än vakansavgiften.
Vakanstiden varade mellan 1681 och 1686.
Generalmönstring av Norrlands
båtsmanskompani hölls 1680. I februari 1681
beordrades båtsmännen med familj att vid första öppet
vatten ta sig till Karlskrona för att bli förlagda i
Blekinge. Rotarna skulle ge båtsmännen två
månaders kost inför avresan. Transporten skedde
sjövägen. Ansvarigt befäl var löjtnanten Anund
Fägerman. Den 29 juli 1681 anlände norrlands
båtsmän till Karlskrona med 511 båtsmän, 59
hustrur och 64 barn. 15 båtsmän var kvar hemma
sjuka, 8 hade rymt på vägen och två hade dött.
Den ordinarie kompanichefen major Anders Borg
hade beordrats med tre skepp att göra en fraktresa
till Spanien med skeppet Månen. I besättningen
ingick 28 man från Norrlands båtsmanskompani.
Övriga båtsmän arbetade som timmermän i Riga
och Kalmar.
Totalt flyttades 448 ordinarie- och
fördubblingsbåtsmän till Blekinge från Norrlands
båtsmanskompani. Från Ångermanland 247 (av
323 möjliga), från Medelpad 74 (av 97) och från
Hälsingland 127 (av 172). Totalt fanns 592 (323 + 97
+ 172) båtsmän i kompaniet vilket innebar att 168
inte kom med. Av dessa hade10 befordrats till
underofficerare, 86 hade dött sen
generalmönstringen, 12 hade rymt, 30 var
avskedade och hemförlovade, 10 var
skeppstimmermän, 1 sjuk i Karlskrona och 9 hade
inte inställt sig.
Vid denna tidpunkt var befolkningen i
Ångermanland 9.433 personer och i Medelpad
4.307. Avgången i Ångermanland utgjorde ca: 5,3%
och i Medelpad 3,4%. Med andra ord som var detta
en stor avgång från landskapen.
Båtsmännen från Norrland koncentrerades till
trakten öster och norr om Karlskrona. Finlands
och Gästriklands båtsmän placerades i västra
Blekinge. Städernas båtsmän indelades i mellersta
Blekinge, från Karlskrona till norr och väster om
Karlshamn. Inga från Medelpad placerades i Södra
Möre och endast 5 från Ångermanland. Hela 269
från Finland placerades dock i Södra Möre.
Omplaceringen av båtsmännen till södra Sverige var ett
oerhört intrång i båtsmännens och dess familjers liv.
De upprycktes från sin hemort och förflyttades till en
ort mycket långt hemifrån. Detta måste särskilt ha
känts för båtsmanshustrurna som sannolikt aldrig
tidigare lämnat hemorten.
Under den första uppbyggnadsperioden i Karlskrona
rådde bristfälliga förhållanden. Bostäderna var
dåliga och maten knapp. Ofta led båtsmännen brist
på både kläder och skor. Detta ledde till
avskräckande skildringar som spreds i landet och
ökade motviljan att flytta dit. Därav de många
rymningarna.
Källreferenser
1.
Facimil utgåva av "Statistiskt sammandrag af
svenska indelningsverket”, 2: bandet av C. Grill
från 1856, utgiven av Svenska
Släktforskningsförbundet 1988.
2.
Svenska knektar, indelta soldater, ryttare och
båtsmän i krig och fred av Lars Ericsson, 1997,
sid 61.
3.
Grafisk framställning utvisande de svenska
infanteriregementenas härstamning före
genomförandet av 1925 års härordning,
utarbetad av F. Wernstedt.
4.
Medelpads båtsmän av Lennart Nordin, 1967.
5.
Från Brunkeberg till Nordanvind, 500 år med
svenskt infanteri, Bertil Nelsson, 1993.
6.
Båtsmanshållet i Ångermanland och Medelpad
av Carl Hamnström, 1972