Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2018-04-16

Allmänt

Vad är adel, hur uppstod adelskapet? Många har väl stött på adel i sin släktforskning. Det kan då vara av intresse att veta hur adelskapet uppstod.

Adel

Adeln i Sverige uppstod när några personer och familjer fick större makt än andra. Detta i samband med egenskaper som var eftersträvansvärda av andra. I äldre tid var makt detsamma som styrka och styrka var att vinna. Att äga egendom innebar också en möjlighet att styra och utöva inflytande. Man kan räkna 1200-talet som den svenska adelns uppkomst. Stormännen runt om i landet började då att samarbeta med kungahusen och fungera som medhjälpare till dem.

Rusttjänst och befrielse från skatt

Örs eller rosstjänst innebar att stormännen ställde upp för kungen med häst och ryttare i stridbart skick. Stormännen hade då krav på att få bli delaktiga i besluten. Ordet för denna rusttjänst kom att moderniseras till rusthållning, rustmästare. Som motprestation fick bla stormännen skattefrihet, frälse. Den som inte fullgjorde sin rusttjänst kunde förlora sitt frälse. Även bönder kunde bli frälsemän om de ställde upp med häst och ryttare. De kallades för friborna frälsemän.

Privilegier

De som tillhörde frälset fick senare rätt att utöva särskilt stor myndighet på sina egendomar, utdöma straff på sina anställda, ta upp skatt och utdöma böter. De fick även patronatsrätt, rätt att tillsätta kyrkliga företrädare inom sitt revir. De erhöll även förläningar av kungen, dvs kronans egendomar delades ut för att blidka och förnöja förtjänta personer. Skattefrihet gavs till dem som hade en fyrtio marks häst, sadel och fullfärdig hjälm och fulla vapen på kropp och ben, intet undantaget av allt det som en god man behöver för att strida med. I utrustningen skulle även en pansarskjorta ingå. I slutet av 1500 upphör i praktiken adelns rusttjänst men däremot behöll de sina privilegier. Omkring år 1565 sattes adelsfanan upp genom adelns rusttjänst. Det var en kavallerienhet där samtliga officerare var av adlig börd. När kavalleriet organiserades i regementen på 1620-talet behöll adelsfanan sitt namn. Adelsfanan fanns kvar till 1809 då den avvecklades.

Frälset stadfästs

I Alsnö stadga år 1280 stadsfästes frälset. I Sveriges första riksdag 1435 i Arboga var frälset representerat som eget stånd. De två riksdagsmötena i Västerås 1527 och 1544 var de första riksdagsmötena där alla 4 stånden var representerade. I ståndsriksdagen var Adeln, Prästerna, Borgarna och Bönderna representerade som var sitt stånd. Adeln representerades av respektive familjs huvudman. Under Gustav Vasas tid började ordet adel att användas. Det har sitt ursprung i ädel, väsentlig eller äkta. Till adelskapet hör också en heraldisk vapensköld med vederbörande släkts vapen. Till höger visas den adliga ätten Leijonhufvuds vapensköld; tre lejonhuvuden. Leijonhufvud är adlig ätt nr. 23. Fri bild Wikipedia.

Adelstitlar

Erik XIV ville skapa ett svenskt hov efter utländsk förebild och införde i samband med kröningen 1561 titlarna greve och friherre där greve är den högsta svenska titeln. Friherre är således den näst högsta adliga värdigheten efter greve (båda högadel) men i rang före obetitlad adel, så kallad lågadel. Det var de förnämsta inom högadeln som fick de nya titlarna. Grevetitel gavs då (1561) åt tre personer inom det högre frälset. De förlänade titlarna åtföljdes av mindre grevskap. Friherretiteln gavs samtidigt åt nio personer inom det högre frälset. En friherre tituleras muntligt baron, men hans hustru alltid friherrinna. En hustru till en greve tituleras grevinna. Grevar och friherrar har rätt till titeln Högvälborne, exempel Högvälborne Herr Greve Adam Ludwig Lewenhaupt. Ogift kvinna av grevlig eller friherrlig ätt benämns fröken. Adelsman som inte är greve eller friherre benämns herr. Kvinnornas titlar är här fru respektive fröken. Titlarna hertig och hertiginna används i Sverige uteslutande av kungahusets familjemedlemmar. I riddarhusordningen från 1626 delades den svenska adeln i tre klasser: 1. Greve (högsta adliga värdigheten, har rätt till titeln Högvälborne - högadel) 2. Friherre (näst högsta adliga värdigheten efter greve, har rätt till titeln Högvälborne - högadel) 3. Obetitlad adel (svenneklassen eller lågadel. Har rätt till titeln Välborne) Grevliga och friherrliga ätter benämns gemensamt ridderskapet och otitulerade adelsätter benämns adeln. Ett fåtal ätter som har adlats i Sverige utan att introduceras på Riddarhuset kallas ointroducerad adel. När en person adlades behöll några personer sina tidigare släktnamn medan andra tog nya namn. Mer om adliga namn.

Ägande av jord

Det var nödvändigt att gifta sig inom sitt stånd, vilket berodde på att adeln ville förhindra arr frälsemark återgick till skattejord. Utifrån ägarskap fanns i princip fanns tre typer av jord: skattejord, kronojord och frälsejord. Skattejord ägdes och brukades av självägande bönder och skatt erlades till kronan. Kronojord ägdes av kronan men brukades av åbo eller landbo (arrendator) mot arrende till kronan. Brukningsrätten till kronojord kunde säljas eller ärvas. Frälsejord var land som antingen: Ägdes och brukades av frälsemän (säterier). Ingen beskattning förekom. Ägdes av frälsemän men brukades av bönder genom arrende till frälsemännen. Jorden var befriad från grundskatt. Frälsebönder var jordbrukare som arrenderade frälsejord och betalade skatt till frälset. Bönder på skattejord kallades skattebönder och bönder på kronojord för kronobönder. Det var skatte- och kronobönderna som var roterade i det Ständiga knekthållet respektive Båtsmanshållet i Indelningsverket. De hade till ansvar att rekrytera och underhålla en knekt eller båtsman. Adeln var var undantagen i Indelningsverket och därmed även bönderna på frälsejord, dvs frälsebönderna.

Reglering av privilegierna

Under Johan III:s tid reglerades år 1569 adelns många rätt- och skyldigheter. Medlemmarna ur den ursprungliga riddarklassen eller riksrådsättlingar, är de som räknades som adliga redan innan privilegierna kom år 1569. Dessa adliga ätter är numrerade 1 till 37. År 1617 fick adeln nya privilegier med preciserade förmåner som ensamrätt till alla högre ämbeten och mer skattefrihet. Samtidigt fock adeln lova att stå i kungens tjänst. Rätten till ämbeten blev lika för alla stånd i 1809-års grundlag, liksom rätten att äga jord, inklusive ypperligt frälsejord. Den politiska ställningen såsom eget stånd i riksdagen fick adeln behålla 1809. Det enda privilegiet som adeln hade kvar 1809 när det gällde företräden till statsämbeten var att hälften av ledamöterna i Högsta domstolen måste vara adelsmän. År 1866 ersattes ståndsrikstagen med ett tvåkammarsystem, byggt på samfällda val. I och med införandet av tvåkammarriksdagen förlorade adeln sin ställning som riksstånd. I och med 1975 års grundlag försvann monarkens rätt att adla personer, vilket innebar att inga nya ätter längre kan adlas i Sverige. Däremot kan Riddarhuset fortfarande nyintroducera tidigare ointroducerade ätter, vilket också sker.

Arv av adlig titel

Att adlas såsom en adlig, friherrlig eller grevlig ätt bestämdes av Kungl. Maj:t fram till 1809. Därefter reglerades adlandet enligt 1809 års regeringsform. Reglerna före 1809 om hur ett adelskap skall överföras från en generation till en annan angavs i de av kungen undertecknade sköldebreven. Dessa är statsakter, försedda med det stora rikssigillet. Grundregeln före 1809: Adelskap, inklusive grevlig och friherrlig värdighet, nedärvs till samtliga inomäktenskapliga agnatiska avkommor (söner såväl som döttrar) till den i adlig värdighet upphöjde huvudmannen. Efter honom går adelskapet vidare enbart genom sönerna i varje efterkommande släktled. Döttrarna kan inte föra sin värdighet vidare till sina barn. En kvinna född adlig behåller dock sin adliga tillhörighet hela livet. Med agnater avses de personer som på manslinjen (svärdssidan) härstammar från den gemensamma adlade huvudmannen. Ett undantag från ovanstående generella regeln är den s.k. paragraf 37 från 1809 års regeringsform. Enbart den adliga ättens huvudman, för de ätter som blev adlade efter 1809, innehar adlig värdighet och efter hans död närmaste manlige bröstarvinge osv i led efter led, vanligen till den äldste sonen. Med andra ord, bara en person i sänder inom familjen bär den adliga titels för dessa paragraf 37 familjer. Denna förändring var mer i linje med det brittiska systemet. Förutom paragraf 37-ätterna finns ytterligare undantag från "huvudregeln". Inom några ätter tillkommer enbart den grevliga/friherrliga värdigheten huvudmannen och hans manliga avkomma enligt primogenitur (förstfödslorätt), d.v.s. även huvudmannens äldste son blir greve/friherre.

Sist adlade personen

År 1902 delades det sista adelskapet ut i Sverige då Sven Hedin adlades. Med 1975-års regeringsform upphörde möjligheten för Sveriges regent att dela ut adelskap. Nyadlande förekommer fortfarande (2002) i Belgien, Luxemburg, Nederländerna, Spanien och Storbritannien.

Riddarhuset

Riddarhuset inrättades 1625. Gustav II Adolf införde riddarhusförordningen där adeln fick ställning som ett slutet stånd.  I och med I Riddarhusordningen av 1626 stadgades att introduktion krävdes för alla ätter för att få säte och stämma på Riddarhuset. Ätterna är sedan dess ordnade kronologiskt med nummer inom sina respektive klasser (vissa uradliga ätters nummer fastställdes ursprungligen genom lottning). Antalet frälserätter ökade stadig efter 1626, från 239 st år 1632 till 767 st år 1654. Bilden visar Riddarhuspalatset, Stockholm. Riddarhuset började byggas 1641 och stod färdigt 1674. Fri bild Wikipedia. Enligt 1626 års riddarhusordning infördes tre riddarklasser 1. Den första var herreklassen med grevarna och friherrarna. 2. Den andra var de ätter som hade riksrådsvärdighet med ej betitlats. 3. Den tredje var Svenneklassen som omfattade resten av adeln. Varje klass hade en röst när beslut skulle fattas. I sammankomsterna i riddarhuset fick enbart huvudmännen, en från varje ätt, deltaga. Från år 1723 utsågs huvudmannan i en ätt med den främste manlige medlemmen och hans efterkommande. På Riddarhuset har mellan 1625 och 1902 introducerats 142 grevliga ätter. Av dessa fortlever i dag (1992) 46 ätter, av vilka dock tre är utgångna på manslinjen. Under samma period har 406 friherrliga ätter introducerats. Av dessa fortlevde (1991) 124, varav 9 är utgångna på manslinjen. Bilden visar Riddarhussalen med drygt 2.300 vapensköldar. Fri bild Wikipedia. Det var bara kungen som kunde dela ut nya adelskap. Högadeln hade den högsta makten och lågadeln betydligt mindre makt. Efter 1719 avskaffades klasserna bland adeln varvid lågadeln förstärkte sin position. Gustav III återinförde klasserna 1778. Från 1809 fick alla stånden rätt att inneha höga ämbeten. Fyraståndsriksdagen upphörde 1865 och därmed försvann adeln politiska ställning. En adlig ätt räknas som utslocknad om den inte längre har några levande medlemmar. Ätten slocknar på svärdssidan när den siste manlige medlemmen dör och slocknar på spinnsidan när den sista kvinnliga medlemmen som är adlig i egen rätt dör.

Introducerad resp. ointroducerad adel

Den introducerade adeln i Sverige finns registrerad på Riddarhuset i ridderskapets och adelns matrikel (adelskalendern). Som ointroducerad adel benämns svenska släkter som erhållit svenskt adelsbrev av konungen men som inte introducerats. Genom att introduceras och immatrikuleras erhöll den nyadlade ätten politisk representationsrätt. Med registrering kunde man ha kontroll över de adelsmän som deltog vid riksdagar och möten. Att bli upptagen på Riddarhuset var förenat med vissa kostnader som bland annat bestod av en summa för själva immatrikuleringen och en kostnad för skapandet av den vapensköld som skulle hängas upp i riddarhuspalatset. Att bli introducerad innebär att en adelsätt godkänts som svensk adel av Riddarhuset. Endast ett fåtal av de svenska släkter som erhållit adelsbrev av konungen har, av en eller annan anledning, avstått från att introduceras på Riddarhuset. Om en utländsk adelsätt bosatte sig i Sverige kunde de bli upptagen bland den svenska adeln efter speciella regler. Detta innebar att ättens medlemmar först måste naturaliseras. Med naturalisation menas att en person från ett främmande land blev svensk vilket var viktig för adelssläkter som adlats av en regent utanför Sveriges gränser. Det innebar även en konfirmation av det utländska adelskapet. Krav på naturalisation av utländska adelsätter infördes 1626. Skälen till att bli adlad var många, exempelvis som en belöning för förtjänstfulla insatser i fält och för det militära försvaret, för duglighet i den statliga administrationen, för viktiga framsteg inom naturvetenskaplig forskning, teknik, ekonomi och humaniora.

Säterier

Med säteri avsågs ett lantgods, som på grund av ägarens privilegierade ställning som frälseman hade befriats från grundskatt och andra skyldigheter, som åvilade andra jordegendomar. Säteriernas historia går tillbaka till Erik XIV:s tid. Vid hans kröning i juni 1561 erhöll varje adelsman skattefrihet för en gård, friherrarna för två och grevarna för tre gårdar. Säteriet som var avsett för jordbruk skulle vara väl bebyggt med en sätesgård. I 1723 års adliga privilegier stadgades att säterifriheten skulle innefatta frihet från rusttjänst, utskrivning, rotering, kronotionde, kronokörslor, skjutsning, durktågsgärd, dvs förplägnad av genomtågande trupper samt andra gärder, vidare inkvartering, prästgårds-, tingshus- och gästgivare-gårdsbyggande mm. År 1810 avskaffades adelns rätt att uteslutande besitta säterier och i och med grundskatternas avskrivning vid 1800-talets slut upphörde säteriernas kamerala särställning. I Sverige blev det efter 1809 möjligt för icke adliga att köpa skattebefriade frälsegods. Sedan adelsprivilegierna och grundskatterna avskaffats har säterier i strikt juridisk mening upphört att existera.

Länkar

Adelssläkter bosatta i Sverige Sökbart register innehållande adelssläkter bosatta i Sverige. (Genealogiska Samfundet) Förteckning av svenska adelsätter, Hultenhem Riddarhuset

Källor

Ätten Ribbing, 700 år i Sveriges historia" av Magdalena Ribbing, 1995 Riddarhusets webbsajt Nationalencyklopedin Wikipedia Överst på sidan

Begreppet Adel

xxxxxxxx Hist xxxxxxxxx

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2018-04-16

Allmänt

Vad är adel, hur uppstod adelskapet? Många har väl stött på adel i sin släktforskning. Det kan då vara av intresse att veta hur adelskapet uppstod.

Adel

Adeln i Sverige uppstod när några personer och familjer fick större makt än andra. Detta i samband med egenskaper som var eftersträvansvärda av andra. I äldre tid var makt detsamma som styrka och styrka var att vinna. Att äga egendom innebar också en möjlighet att styra och utöva inflytande. Man kan räkna 1200-talet som den svenska adelns uppkomst. Stormännen runt om i landet började då att samarbeta med kungahusen och fungera som medhjälpare till dem.

Rusttjänst och befrielse från skatt

Örs eller rosstjänst innebar att stormännen ställde upp för kungen med häst och ryttare i stridbart skick. Stormännen hade då krav på att få bli delaktiga i besluten. Ordet för denna rusttjänst kom att moderniseras till rusthållning, rustmästare. Som motprestation fick bla stormännen skattefrihet, frälse. Den som inte fullgjorde sin rusttjänst kunde förlora sitt frälse. Även bönder kunde bli frälsemän om de ställde upp med häst och ryttare. De kallades för friborna frälsemän.

Privilegier

De som tillhörde frälset fick senare rätt att utöva särskilt stor myndighet på sina egendomar, utdöma straff på sina anställda, ta upp skatt och utdöma böter. De fick även patronatsrätt, rätt att tillsätta kyrkliga företrädare inom sitt revir. De erhöll även förläningar av kungen, dvs kronans egendomar delades ut för att blidka och förnöja förtjänta personer. Skattefrihet gavs till dem som hade en fyrtio marks häst, sadel och fullfärdig hjälm och fulla vapen på kropp och ben, intet undantaget av allt det som en god man behöver för att strida med. I utrustningen skulle även en pansarskjorta ingå. I slutet av 1500 upphör i praktiken adelns rusttjänst men däremot behöll de sina privilegier. Omkring år 1565 sattes adelsfanan upp genom adelns rusttjänst. Det var en kavallerienhet där samtliga officerare var av adlig börd. När kavalleriet organiserades i regementen på 1620-talet behöll adelsfanan sitt namn. Adelsfanan fanns kvar till 1809 då den avvecklades.

Frälset stadfästs

I Alsnö stadga år 1280 stadsfästes frälset. I Sveriges första riksdag 1435 i Arboga var frälset representerat som eget stånd. De två riksdagsmötena i Västerås 1527 och 1544 var de första riksdagsmötena där alla 4 stånden var representerade. I ståndsriksdagen var Adeln, Prästerna, Borgarna och Bönderna representerade som var sitt stånd. Adeln representerades av respektive familjs huvudman. Under Gustav Vasas tid började ordet adel att användas. Det har sitt ursprung i ädel, väsentlig eller äkta. Till adelskapet hör också en heraldisk vapensköld med vederbörande släkts vapen. Till höger visas den adliga ätten Leijonhufvuds vapensköld; tre lejonhuvuden. Leijonhufvud är adlig ätt nr. 23. Fri bild Wikipedia.

Adelstitlar

Erik XIV ville skapa ett svenskt hov efter utländsk förebild och införde i samband med kröningen 1561 titlarna greve och friherre där greve är den högsta svenska titeln. Friherre är således den näst högsta adliga värdigheten efter greve (båda högadel) men i rang före obetitlad adel, så kallad lågadel. Det var de förnämsta inom högadeln som fick de nya titlarna. Grevetitel gavs då (1561) åt tre personer inom det högre frälset. De förlänade titlarna åtföljdes av mindre grevskap. Friherretiteln gavs samtidigt åt nio personer inom det högre frälset. En friherre tituleras muntligt baron, men hans hustru alltid friherrinna. En hustru till en greve tituleras grevinna. Grevar och friherrar har rätt till titeln Högvälborne, exempel Högvälborne Herr Greve Adam Ludwig Lewenhaupt. Ogift kvinna av grevlig eller friherrlig ätt benämns fröken. Adelsman som inte är greve eller friherre benämns herr. Kvinnornas titlar är här fru respektive fröken. Titlarna hertig och hertiginna används i Sverige uteslutande av kungahusets familjemedlemmar. I riddarhusordningen från 1626 delades den svenska adeln i tre klasser: 1. Greve (högsta adliga värdigheten, har rätt till titeln Högvälborne - högadel) 2. Friherre (näst högsta adliga värdigheten efter greve, har rätt till titeln Högvälborne - högadel) 3. Obetitlad adel (svenneklassen eller lågadel. Har rätt till titeln Välborne) Grevliga och friherrliga ätter benämns gemensamt ridderskapet och otitulerade adelsätter benämns adeln. Ett fåtal ätter som har adlats i Sverige utan att introduceras på Riddarhuset kallas ointroducerad adel. När en person adlades behöll några personer sina tidigare släktnamn medan andra tog nya namn. Mer om adliga namn.

Ägande av jord

Det var nödvändigt att gifta sig inom sitt stånd, vilket berodde på att adeln ville förhindra arr frälsemark återgick till skattejord. Utifrån ägarskap fanns i princip fanns tre typer av jord: skattejord, kronojord och frälsejord. Skattejord ägdes och brukades av självägande bönder och skatt erlades till kronan. Kronojord ägdes av kronan men brukades av åbo eller landbo (arrendator) mot arrende till kronan. Brukningsrätten till kronojord kunde säljas eller ärvas. Frälsejord var land som antingen: Ägdes och brukades av frälsemän (säterier). Ingen beskattning förekom. Ägdes av frälsemän men brukades av bönder genom arrende till frälsemännen. Jorden var befriad från grundskatt. Frälsebönder var jordbrukare som arrenderade frälsejord och betalade skatt till frälset. Bönder på skattejord kallades skattebönder och bönder på kronojord för kronobönder. Det var skatte- och kronobönderna som var roterade i det Ständiga knekthållet respektive Båtsmanshållet i Indelningsverket. De hade till ansvar att rekrytera och underhålla en knekt eller båtsman. Adeln var var undantagen i Indelningsverket och därmed även bönderna på frälsejord, dvs frälsebönderna.

Reglering av privilegierna

Under Johan III:s tid reglerades år 1569 adelns många rätt- och skyldigheter. Medlemmarna ur den ursprungliga riddarklassen eller riksrådsättlingar, är de som räknades som adliga redan innan privilegierna kom år 1569. Dessa adliga ätter är numrerade 1 till 37. År 1617 fick adeln nya privilegier med preciserade förmåner som ensamrätt till alla högre ämbeten och mer skattefrihet. Samtidigt fock adeln lova att stå i kungens tjänst. Rätten till ämbeten blev lika för alla stånd i 1809-års grundlag, liksom rätten att äga jord, inklusive ypperligt frälsejord. Den politiska ställningen såsom eget stånd i riksdagen fick adeln behålla 1809. Det enda privilegiet som adeln hade kvar 1809 när det gällde företräden till statsämbeten var att hälften av ledamöterna i Högsta domstolen måste vara adelsmän. År 1866 ersattes ståndsrikstagen med ett tvåkammarsystem, byggt på samfällda val. I och med införandet av tvåkammarriksdagen förlorade adeln sin ställning som riksstånd. I och med 1975 års grundlag försvann monarkens rätt att adla personer, vilket innebar att inga nya ätter längre kan adlas i Sverige. Däremot kan Riddarhuset fortfarande nyintroducera tidigare ointroducerade ätter, vilket också sker.

Arv av adlig titel

Att adlas såsom en adlig, friherrlig eller grevlig ätt bestämdes av Kungl. Maj:t fram till 1809. Därefter reglerades adlandet enligt 1809 års regeringsform. Reglerna före 1809 om hur ett adelskap skall överföras från en generation till en annan angavs i de av kungen undertecknade sköldebreven. Dessa är statsakter, försedda med det stora rikssigillet. Grundregeln före 1809: Adelskap, inklusive grevlig och friherrlig värdighet, nedärvs till samtliga inomäktenskapliga agnatiska avkommor (söner såväl som döttrar) till den i adlig värdighet upphöjde huvudmannen. Efter honom går adelskapet vidare enbart genom sönerna i varje efterkommande släktled. Döttrarna kan inte föra sin värdighet vidare till sina barn. En kvinna född adlig behåller dock sin adliga tillhörighet hela livet. Med agnater avses de personer som på manslinjen (svärdssidan) härstammar från den gemensamma adlade huvudmannen. Ett undantag från ovanstående generella regeln är den s.k. paragraf 37 från 1809 års regeringsform. Enbart den adliga ättens huvudman, för de ätter som blev adlade efter 1809, innehar adlig värdighet och efter hans död närmaste manlige bröstarvinge osv i led efter led, vanligen till den äldste sonen. Med andra ord, bara en person i sänder inom familjen bär den adliga titels för dessa paragraf 37 familjer. Denna förändring var mer i linje med det brittiska systemet. Förutom paragraf 37-ätterna finns ytterligare undantag från "huvudregeln". Inom några ätter tillkommer enbart den grevliga/friherrliga värdigheten huvudmannen och hans manliga avkomma enligt primogenitur (förstfödslorätt), d.v.s. även huvudmannens äldste son blir greve/friherre.

Sist adlade personen

År 1902 delades det sista adelskapet ut i Sverige då Sven Hedin adlades. Med 1975-års regeringsform upphörde möjligheten för Sveriges regent att dela ut adelskap. Nyadlande förekommer fortfarande (2002) i Belgien, Luxemburg, Nederländerna, Spanien och Storbritannien.

Riddarhuset

Riddarhuset inrättades 1625. Gustav II Adolf införde riddarhusförordningen där adeln fick ställning som ett slutet stånd.  I och med I Riddarhusordningen av 1626 stadgades att introduktion krävdes för alla ätter för att få säte och stämma på Riddarhuset. Ätterna är sedan dess ordnade kronologiskt med nummer inom sina respektive klasser (vissa uradliga ätters nummer fastställdes ursprungligen genom lottning). Antalet frälserätter ökade stadig efter 1626, från 239 st år 1632 till 767 st år 1654. Bilden visar Riddarhuspalatset, Stockholm. Riddarhuset började byggas 1641 och stod färdigt 1674. Fri bild Wikipedia. Enligt 1626 års riddarhusordning infördes tre riddarklasser 1. Den första var herreklassen med grevarna och friherrarna. 2. Den andra var de ätter som hade riksrådsvärdighet med ej betitlats. 3. Den tredje var Svenneklassen som omfattade resten av adeln. Varje klass hade en röst när beslut skulle fattas. I sammankomsterna i riddarhuset fick enbart huvudmännen, en från varje ätt, deltaga. Från år 1723 utsågs huvudmannan i en ätt med den främste manlige medlemmen och hans efterkommande. På Riddarhuset har mellan 1625 och 1902 introducerats 142 grevliga ätter. Av dessa fortlever i dag (1992) 46 ätter, av vilka dock tre är utgångna på manslinjen. Under samma period har 406 friherrliga ätter introducerats. Av dessa fortlevde (1991) 124, varav 9 är utgångna på manslinjen. Bilden visar Riddarhussalen med drygt 2.300 vapensköldar. Fri bild Wikipedia. Det var bara kungen som kunde dela ut nya adelskap. Högadeln hade den högsta makten och lågadeln betydligt mindre makt. Efter 1719 avskaffades klasserna bland adeln varvid lågadeln förstärkte sin position. Gustav III återinförde klasserna 1778. Från 1809 fick alla stånden rätt att inneha höga ämbeten. Fyraståndsriksdagen upphörde 1865 och därmed försvann adeln politiska ställning. En adlig ätt räknas som utslocknad om den inte längre har några levande medlemmar. Ätten slocknar på svärdssidan när den siste manlige medlemmen dör och slocknar på spinnsidan när den sista kvinnliga medlemmen som är adlig i egen rätt dör.

Introducerad resp. ointroducerad adel

Den introducerade adeln i Sverige finns registrerad på Riddarhuset i ridderskapets och adelns matrikel (adelskalendern). Som ointroducerad adel benämns svenska släkter som erhållit svenskt adelsbrev av konungen men som inte introducerats. Genom att introduceras och immatrikuleras erhöll den nyadlade ätten politisk representationsrätt. Med registrering kunde man ha kontroll över de adelsmän som deltog vid riksdagar och möten. Att bli upptagen på Riddarhuset var förenat med vissa kostnader som bland annat bestod av en summa för själva immatrikuleringen och en kostnad för skapandet av den vapensköld som skulle hängas upp i riddarhuspalatset. Att bli introducerad innebär att en adelsätt godkänts som svensk adel av Riddarhuset. Endast ett fåtal av de svenska släkter som erhållit adelsbrev av konungen har, av en eller annan anledning, avstått från att introduceras på Riddarhuset. Om en utländsk adelsätt bosatte sig i Sverige kunde de bli upptagen bland den svenska adeln efter speciella regler. Detta innebar att ättens medlemmar först måste naturaliseras. Med naturalisation menas att en person från ett främmande land blev svensk vilket var viktig för adelssläkter som adlats av en regent utanför Sveriges gränser. Det innebar även en konfirmation av det utländska adelskapet. Krav på naturalisation av utländska adelsätter infördes 1626. Skälen till att bli adlad var många, exempelvis som en belöning för förtjänstfulla insatser i fält och för det militära försvaret, för duglighet i den statliga administrationen, för viktiga framsteg inom naturvetenskaplig forskning, teknik, ekonomi och humaniora.

Säterier

Med säteri avsågs ett lantgods, som på grund av ägarens privilegierade ställning som frälseman hade befriats från grundskatt och andra skyldigheter, som åvilade andra jordegendomar. Säteriernas historia går tillbaka till Erik XIV:s tid. Vid hans kröning i juni 1561 erhöll varje adelsman skattefrihet för en gård, friherrarna för två och grevarna för tre gårdar. Säteriet som var avsett för jordbruk skulle vara väl bebyggt med en sätesgård. I 1723 års adliga privilegier stadgades att säterifriheten skulle innefatta frihet från rusttjänst, utskrivning, rotering, kronotionde, kronokörslor, skjutsning, durktågsgärd, dvs förplägnad av genomtågande trupper samt andra gärder, vidare inkvartering, prästgårds-, tingshus- och gästgivare-gårdsbyggande mm. År 1810 avskaffades adelns rätt att uteslutande besitta säterier och i och med grundskatternas avskrivning vid 1800-talets slut upphörde säteriernas kamerala särställning. I Sverige blev det efter 1809 möjligt för icke adliga att köpa skattebefriade frälsegods. Sedan adelsprivilegierna och grundskatterna avskaffats har säterier i strikt juridisk mening upphört att existera.

Länkar

Adelssläkter bosatta i Sverige Sökbart register innehållande adelssläkter bosatta i Sverige. (Genealogiska Samfundet) Förteckning av svenska adelsätter, Hultenhem Riddarhuset

Källor

Ätten Ribbing, 700 år i Sveriges historia" av Magdalena Ribbing, 1995 Riddarhusets webbsajt Nationalencyklopedin Wikipedia Överst på sidan

Begreppet Adel