Begrepp från det gamla bondesamhället

[Föregående sida] [Startsidan]
[Torpare] [Skatte-, krono- och frälsebönder] [Landbo] [Backstugsittare] [Undantag] [Inhysehjon / Fattighjon] [Statare]
[Drängar & Pigor] [Bondesamhället] [Jordbrukets avkastning]

Torp och torpare

Det är mycket vanligt att man stöter på begrepp som torp och torpare när man håller på med släktforskning. Däremot är nog inte alla helt klara med vad detta innebär. Att torpare var en person med ett mindre lantbruk är nog de flesta medveten om men inte mer.  

Begreppet torp har genom tiderna haft olika innebörd. På medeltiden var ett torp eller avgärdstorp en gård som anlagts på byns mark men avskilts som en självständig enhet. 
Under 1500-talet kallades ett enstaka nybygge som byggts på en bys allmänning och låg lite för sig, för torp.
Skattemässigt var ett torp en jordlägenhet som var otillräcklig att sätta i mantal men tillräcklig att åsättas ränta. Under 1600-talet var många torp jämförbara med mindre hemman och skattlades som självständiga fastigheter till 1/2, 1/4 eller 1/8 mantal. 

Från 1600-talet kom begreppet torp även att beteckna en mindre, inte skattlagd, jordbrukslägenhet. Den var oftast belägen på enskild mark, och nyttjanderätten uppläts åt en brukare (torpare) som gjorde dagsverken eller annan tjänst åt markägaren.

Systemet med torp och torpare blev då ett sätt för de större godsen att tillförsäkra sig arbetskraft. Torpen byggdes på godsets mark och torparen hade skyldighet att som betalning för arrendet varje år utföra att antal dagsverken på godset.

Torpen blev med andra ord en avlöningsform för arbetskraft på gods och större gårdar. Man gjorde åtskillnad mellan jordtorpare och skogstorpare efter torpets placering på jordbruks- eller skogsegendom. Torpen var inte skattlagda

Torparna hade en mellanställning mellan arrendatorerna, som erlade arrende i pengar, och statarna/backstugusittarna, som levde av arbeten med betalning in natura.
Statarna var egendomslösa, jord- och djurlösa, fattiga gifta lantarbetare. De var kontraktsanställda på i regel ett år i taget och bodde på godsen i speciella statarbostäder, de s k statarlängorna.

Torparna däremot hade egen bostad, kreatur med tillhörande åkermark (som arrenderades). Arrendet betalades, som sagt, i form av dagsverken till markägaren. Torpen kunde ligga långt från godset. Brukningsrätten av torpen ärvdes

Andra typer av torp var t.ex. fiskartorp där arrendet delvis utgjordes av fisk, kolartorp vars brukare hade skyldighet att kola ett visst antal milor eller leverera en viss mängd träkol och kronotorp vars innehavare var skyldig att biträda med visst skogsarbete.
Under indelningsverket dagar fanns även en annan typ av torp, nämligen soldattorp, ryttartorp och båtsmanstorp. Ryttartorpen ingick i rusthållet som tillhandahöll ryttare till kavalleriet. Soldat- och båtsmanstorpen ingick i det ständiga knekthållet/båtsmanshållet vars rotebönder hade till uppgift att rekrytera och underhålla knektar respektive båtsmän. 

Antalet torp (dagsverkstorp) var som störst på 1860-talet, omkring 100.000. Efter laga skiftet 1827 avtog dock ökningstakten. Under slutet av 1800-talet och under början av 1900-talet ersattes i många fall dagsverksskyldigheten med penningarrende, och större torp blev ofta arrendegårdar. Dagsverken som betalningsform för brukningsrätten av torpen förbjöds år 1943 i den nya arrendelagstiftningen. Därmed upphörde torparinstitutionen.

En torpare var med andra ord en småbrukare som inte ägde jorden utan arrenderade den och betalade arrendet genom att utföra ett antal dagsverk på markägarens gods. Torparen var en landbo med med ärftlig besittningsrätt (åborätt). Vad som skiljde torparen mot övriga landbor var att torparen betalade arrendet med dagsverken. Se vidare "landbo" nedan.

Överst på sidan

 

Skatte-, krono- och frälsebönder 

Vad var det för skillnad på Skatte-, krono- och frälsebönder? Detta är inte helt okomplicerat och innebörden har ändrats under århundradena.
Till och börja med så kommer namnen kommer från den typ av jord dessa bönder brukade. 

·        Skattebönder var brukare av skattejord, dvs de ägde jorden och betalade skatt till kronan. Redan under tidig medeltid skattelade kronan den jord bönderna odlat upp och vilken de betraktade som sin egendom.

·        Kronobönder var brukare av kronojord, dvs de arrenderade jord som ägdes av kronan (staten) samt betalade skatt till kronan.
Kronobondens legotid var vanligen sexårig, och varje år betalade han arrende (avrad) för brukningsrätten till kronan. På 1680-talet fick de flesta kronobönder ärftlig besittningsrätt till gårdarna, en rättighet som dock kunde upphävas av kronan. 1789 stärktes den ärftliga besittningsrätten i något som benämndes stadgad åborätt.
En kronobonde har även benämnts landbo (kronolandbo).

·        Frälsebönder var brukare av frälsejord, dvs de arrenderade jord av adeln och betalade skatt till adeln. Arrendet betalades i regel med dagsverken på markägarens gods.
Frälsebondens legotid var, liksom kronobondens, vanligen sexårig, och varje år betalade han arrende (avrad) för brukningsrätten till en frälse jordägare. Frälsebondens besittningsrätt var mindre trygg än kronobondens, framför allt efter mitten av 1700-talet. 
En frälsebonde har även benämnts landbo (frälselandbo). 

Före reformationen fanns även kyrkojord. Under reformationen drog Gustav Vasa in kyrkans tillgångar till kronan, inklusive kyrkojorden. Denna jord blev därefter kronojord. 

Under början av1700-talet (förordningar1701, 1719, 1723) fick kronobönder rätt att köpa loss sin jord. Dessa bönder blev därmed skattebönder och hemmanet skattehemman.
Under 1800-talet minskade antalet frälsebönder då deras arrende drogs in och jorden lades under storgods. 

Det var skatte- och kronobönderna som ingick i det ständiga knekthållet i indelningsverket och hade skyldig het att rekrytera och underhålla knektar och båtsmän. Adeln och därmed frälsebönderna var befriade från denna skyldighet. 

Begreppet äganderätt har varierat under århundraden.
Skattebönderna ägde sin jord, men det var en sanning med modifikation. De ägde rätten att bruka jorden, en rätt som också ärvdes. Om en skattebonde inte längre brukade jorden eller inte betalade skatten kunde han förlora rätten till jorden. Jorden övergick då till kronan och blev därmed kronojord.
En skattebonde kunde inte heller som frälset arrendera ut jorden till någon annan. Endast adeln hade rätt att utarrendera privat jord. Denna rätt fick inte skattebönderna förrän i början av 1800-talet.

Vid försäljning av skattejord måste hemmanet och jorden först bjudas till den närmaste släkten. Först om någon av dessa inte var intresserad kunde han sälja till någon utomstående. Den nye ägaren var sen i sin tur skyldig att bruka jorden.

I Sverige var andelen självägande skattebönder relativt stor. 

Från 1562 fanns det två grader av frälsejord. Allmän- respektive ypperlig frälsejord. Allmän frälsejord var befriad från vissa skatter medan ypperlig frälsejord var befriad från i stort sett all skatt.
Ursprungligen fick enbart adel äga frälsejord, men från 1723 fick även ofrälse ståndspersoner, präster och borgare äga allmän frälsejord. Denna rättighet utsträcktes 1789 även till bönderna. År 1809 tilläts ofrälse personer att också äga ypperlig frälsejord. Jorden behöll sin status av frälsejord befriad från grundskatt även sedan den förvärvats av ofrälse ägare.

Efter att grundskatterna avvecklats 1885-1903 förlorade begreppet frälsejord all praktisk betydelse.

Grundskatt var en benämning på de ordinarie skatter som fram till 1903 åvilade en jordegendom. Grundskatterna bestod av jordeboksräntan, mantalsräntan och kronotionden. Grundskatterna som var från medeltiden avvecklades mellan 1885 och 1903 i samband med avskaffandet av indelningsverket.

Överst på sidan

 

Landbo 

Landbo är en icke självägande bonde, dvs. en bonde som brukade jord utan att äga den.  Jorden som han brukade tillhörde kyrkan, frälset, kronan eller andra bönder. Beroende på vilken typ av jord de brukade kallades de därför för frälselandbo, kyrkolandbo, kronolandbo eller bondelandbo. 
Förhållandet mellan en landbo och jordägaren kallades landbolega.  För rätten att bruka jorden (arrendet) erlade landbon årligen en avgift, avrad (landgille). När en ny landbo tillträdde eller då legan skulle förnyas var landbon dessutom tvungen att erlägga en städja. 
Landbolegan ersattes under 1800-talet, av det fria arrendeavtalet. Landbolegan avskaffades i Sverige 1907.

Begreppet Landbo motsvarades av fästebonde i Danmark och leiglending i Norge och på Island. 

Åborätt:
Åborätt var en ärftlig besittningsrätt för kronolandbor, dvs landbor på kronojord. Denna rättighet infördes i slutet på 1700-talet och innebar att landborna och deras arvingar fick sitta kvar på gårdarna så länge de fullgjorde sina skyldigheter. Den stadgade åborätten reglerades genom föreskrifter 1808 och 1863 och gäller alltjämt.

Denna besittningsrätt gav även upphov till uttrycket åbo. Med åbo menades helt enkelt en person som brukade annans jord med en ärftlig besittningsrätt .

Det finns även en mer vidsträckt betydelse av åbo nämligen en jordägare som själv bebodde och brukade sin jordegendom.

Överst på sidan

Backstugusittare

Backstugusittare var benämningen på personer som bodde i  mindre hus på en jordägares mark eller en bys allmänning. Dessa hus, backstugorna, var inte skattlagda. Backstugusittarna tillhörde de obesuttna i bondesamhället och var en brokigt skara och omfattade såväl relativt välbeställda hantverkare som dagsverksarbetare samt gamla och utfattiga personer. 
I Skåne, Blekinge och i delar av Halland kallades de gatehusmän (husen kallades gatehus), i södra Norrland utanvidsfolk. På västkusten användes även benämningen strandsittare.
Backstugorna låg vanligen samlade i grupper utanför den skiftade inägojorden. De hade i regel också ett mindre stycke jord där de kunde odla potatis samt ha några grisar och höns. Ibland fick backstugusittarna också tillgång till bondejord i form av s.k. hälftenbruk. 
De allra flesta hade dock inte den tillgången utan försörjde sig med lönearbete på gårdarna, hemslöjd etc. Tillgången på lönearbete var inte alltid så stor och backstugusittarna var ofta undersysselsatta och undernärda. Antalet backstugusittare antal ökade starkt i antal mellan 1750 och 1850. 

Det var inte ovanligt att backstugan bara hade tre riktiga väggar. Den fjärde kunde var en jordvägg om huset låg i en backe.

Överst på sidan

Undantag

De flesta känner nog till uttrycket "att sitta på undantag" man vad betyder det?
Undantag kan ses som en pensionsliknande förmån för det äldre paret på en bondgård. Det var vanligt att när bonden blev gammal så överlät han gården i förtid på exempelvis sonen, dvs sonen övertog gården medan föräldrarna fortfarande levde.
Undantag reglerades av fastighetsrätten. Undantag innebar bl.a. fri bostad, viss mängd ved, utsäde etc per år som en bonden kunde förbehålla sig och sin hustru. Oftast byggdes en mindre stuga på ägorna som det äldre paret fick bo i.

Undantag eller avkomsträtt kunde även förhandlas fram om bonden sålde gården.
Avkomsträtt innebar rätt till förmåner från en fastighet. Det kunde gälla rätt till viss avkastning eller ränta. Den vanligaste formen var att säljaren av gården förbehöll sig rätt till fri bostad, ved, mjölk m.m. 
 

Överst på sidan

Inhysehjon

Inhyseshjon var en beteckning som användes på den del av jordbruksbefolkningen som inte ägde jord och som betecknades som en underklass inom allmogen. En inhyseshjon var inneboende på gården och var normalt inte närmare släkt med familjen eller i övrigt tillhörde tjänstefolket. Socialt sett hade de lägre anseende än backstugusittarna. Ca 20 % av allmogen utgjordes 1855 av inhyseshjon.

Fattighjon / Fattighus:
Fattighuset/fattigstugan var en byggnad där fattiga och orkeslösa personer inhystes. I 1686 års kyrkolag rekommenderades församlingarna att inrätta fattigstugor och i 1734 års lag ålades församlingarna att inrätta dem, men detta åtlyddes inte på alla håll. 
De som var inhysta på fattighusen kallades fattighjon.
Från 1860-talet fanns också fattiggårdar, där mindre bemedlade men arbetsföra jordbruksarbetare bodde. Fattighusen ersattes från 1918 av ålderdomshemmen.

Överst på sidan

Statare

Statare var helårsanställda, i regel gifta jordbruksarbetare på större jordbruk. Ordet statare anger att lönen utgick i form av naturalön, s.k. stat. Vanligtvis var bara män anställda som statare, men kvinnliga statare, som bara fick halv stat, förekom
Statarna var och förblev en storgods företeelse, även om en och annan större bondgård kunde ha statare.
Statarna var egendomslösa, jord- och djurlösa, fattiga gifta lantarbetare och anställdes familjevis, dvs hustrun förväntades också att arbeta.
Se vidare Statarsystemet.
 

Överst på sidan


Källor:

  1. Nationalencyklopedin

 

Överst på sidan

  Hans Högman

Copyright © Hans Högman, granskat 2013-03-23 14:16