Gamla jakt- och fångstmetoder

samt redskap - historik, Sverige

Inledning

Jakt innebär sökning, upp­spårning, förföljande, infångande och nedläggande av vilt. Ursprungligen hade jakten till syfte att införskaffa mat samt material till kläder och skor. De jaktmetoder som användes varierar mycket beroende på terräng, bytesdjur samt teknologiska faktorer. Rubrikbilden ovan visar "Wargjagt i Westergötland" av Fritz von Dardel 1847. En släde med tre män och en gris förföljs av två vargar. Bild: Wikipedia.

Relaterade länkar

• Gamla jakt- och fångstmetoder, sida 1 • Gamla jakt- och fångstmetoder, sida 3 • Det gamla bondesamhället • Begrepp från det gamla bondesamhället • Adeln • Fäbodar och fäbodliv

Källor

• Det gamla Ytterlännäs, Sten Berglund, 1974. Utgiven av Ytterlännäs Hembygdsförening. Kapitel 41 (sid 395 fs). • Jaktens historia i Sverige : vilt - människa - samhälle - kultur, Kjell Danell; Roger Bergström; Leif Mattsson; Sverker Sörlin. 2016. • Vilt i Sverige och Europa – igår, idag och imorgon, Daniel Ligné, Svenska Jägarförbundet • Is the fear of Wolves justified? A Fennoscandian perspective, 2002. John D.C. Linnell, Erling J. Solberg, Scott Brainerd, Olof Liberg, Håkan Sand, Petter Wabakken, Ilpo Kojola. • Makten över jakten, artikel i Populär Historia av Gunnar Brusewitz 2001. • Om fiskfångst med snara. Edvard Wibeck. 1915. • Björn i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1905) • Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan / 1203-1204 • Wikipedia • Svenska kyrkböcker Överst på sidan

Jakt på fågel

Fåglar har varit föremål för fångst eller jakt för köttets skull. En vanlig metod var en typ av stockfälla, som kallats brann. Se beskrivning om stockfällor. Vid jakt på järpe (Tetrastes bonasia) var det vanligt att jägaren med fina härmande visslingar sökt locka järpar till sig. För detta ändamål använde man sig också av s.k. järppipor. Järpe är en populär skogsfågel för jakt inom stora delar av utbredningsområdet. Jakt på järpe förekommer i Sverige främst i de norra landskapen där jakttiden är 25 augusti till 15 november. Bilden till höger visar en järpe. Bild: Wikipedia. Järpens kött betraktas som synnerligen välsmakande och skattas högre än många andra hönsfåglars. I Sverige häckar två underarter av järpe, bonasia i södra delen och griseonota i norra. Arten förekommer från Småland till Lappland, dock inte i fjällen. Den är talrikast i Norrlands skogstrakter. Järpen är den minsta arten av skogshöna i Sverige. Vid fångst av dalripa, vilken förr var mycket allmän och som vintertiden kom fram till odlade marker, använde man sig av snaror. Riskvistar med bladknoppar stacks ned i snön eller marken så att de bildade en låg häck eller hage, ett riphag. I detta gjordes här och där öppningar, vari placerades snaror av tagel eller mjuk mässingtråd. När en ripa kom och gick utefter haget och valde att krypa genom en sådan öppning, fick hon snaran om halsen. Vid försöken att befria sig från snaran stryptes hon, då snaran drogs åt. Jakt på ripa bedrivs främst utmed fjällkedjan. Fjällripan främst högt ovan trädgränsen på kalfjället och dalripan, som anses trycka (ligga kvar) bättre, från högfjällsterräng och ned i skogslandets myrterräng. Jakt på ripa var ända in i början av 1900-talet en viktig förutsättning för överlevnaden bland småbönder och nybyggare i den nordsvenska fjällbygden, där man mestadels använde snaror för att fånga riporna. Bilden till höger visar en dalripa, vuxen hane i sommardräkt. Bild: Wikipedia. Dalripa (Lagopus lagopus) är en medelstor fågelart i familjen fasanfåglar som förekommer över stora delar av norra halvklotet. Alla underarter utom moripa ruggar till en vit vinterdräkt. Fjällripa (Lagopus muta) är en hönsfågel som lever cirkumpolärt i karga arktiska och subarktiska områden, och det förekommer också ett antal isolerade bergspopulationer på sydligare breddgrader. Fjällripan är mycket lik dalripan med en stor rund kropp och ganska litet huvud. Även spillkråkan (Dryocopus martius), en helsvart hackspett, har också skjutits för att ätas förr i tiden. En 90 år gammal jägare i Ångermanland uttryckte sin värdering av spillkråkans kött vid början av 1900-talet, på följande sätt: "Jag skjut lika bra en svarthackspit som en järpskorv". Tjäder (Tetrao urogallus) är en skogsfågel i familjen fasanfåglar. Den förekommer i öppna skogar i norra och mellersta Europa samt i norra Asien. Den är nära besläktad med orre och det förekommer hybrider mellan tjäder och andra hönsfåglar. Tjädern är en mycket stor och tung hönsfågel som liknar orren, men skiljs från denna genom större storlek och den rundade stjärten. Längden är 74–90 cm och vingspannet omkring 115 cm. Bilden till höger visar en spelande tjädertupp. Bild: Wikipedia. I Sverige finns tjädern i alla större barrskogar från norra Skåne upp till barrskogsgränsen i de lappländska fjällen. En fjärdedel av det europeiska beståndet av tjäder finns i Sverige. Tjädern har en lång historia som jaktvilt. Jakt på tjäder har bedrivits sedan medeltiden och även innan dess. Tjädern jagas för sitt kött men också för sportens skull. I Sverige och Norge är tjädern ett uppskattat jaktbyte och räknas som "storviltet" bland fåglarna. I Sverige jagas tjädern främst i norra och mellersta Sverige, men även i delar av Västergötland och Småland, där den förekommer i jaktbara bestånd. Jakten bedrivs främst med trädskällande hundar som finsk spets och norrbottenspets, men även med stående fågelhundar som till exempel vorsteh och gordonsetter. I norra Sverige jagar man även tjäder med kulvapen på vintern, så kallad toppfågeljakt. Orre (Lyrurus tetrix) är en fågel i familjen fasanfåglar. Orren är en stannfågel som förekommer i norra Palearktis, främst i hed- och myrlandskap i anslutning till skog. Inför häckningen, som sker tidigt på våren, spelar orren på specifika spelplatser. Orrtuppen är mellan 49 och 58 cm och vingspannet är runt 75–80 cm. Orren häckar i hela Sverige, förutom på Öland, från Skåne till långt upp i Lappland. Majoriteten av de svenska orrarna återfinns i Norrland då beståndet i landets södra delar minskat sedan 1970-talet. Den häckar i skogsmark, på hedar samt på mossar. I Lappland kan den ses på fjällsluttningarna upp i björkregionen. Tack vare sitt välsmakande kött räknas orren som ett värdefullt villebråd. Orre jagas under hösten främst med trädskällande fågelhundar som till exempel finsk spets men även med stående fågelhundar som till exempel vorsteh. Under vintern är smygjakt med kulgevär vanligast, så kallad toppjakt, då orrtupparna ofta uppehåller sig i björktopparna. Bilden till höger visar en orrtupp i Sverige under ett orrspel. Bild: Wikipedia. Morkulla (Scolopax rusticola) är en fågel inom familjen snäppor som förekommer över stora delar av de tempererade och subarktiska områdena av palearktis och som olikt många arter i familjen påträffas i skogsområden. Morkullan är en rund och kraftig fågel, med en lång rak näbb. Kroppslängden kan uppgå till 38 cm. Morkullan häckar i hela Sverige, men är vanligare i de mellersta delarna. Det svenska beståndet är flyttfåglar och endast enstaka individer försöker övervintra i södra Sverige vissa vintrar. Morkullans kött anses av många vara en läckerhet och det finns flera sätt att jaga den på. På höstflyttningen jagas morkulla främst med stående och stötande fågelhundar. Jägaren kan bland annat begagna sig av en lockpipa för att få fågeln på nära håll. Bilden till vänster visar en morkulla. Bild: Wikipedia. Fasan (Phasianus colchicus) är en hönsfågel som ursprungligen bara fanns i södra Asien, men som introducerats till många platser runt om i världen, däribland Europa och det finns tusentals i Sverige, där den på många håll har förvildats. Fasanen infördes i Sverige till slottsmiljöer på 1700-talet, men har sedan förvildats och fått stor spridning. I Sverige förekommer den i södra halvan av landet, på Öland och Gotland, och i norr, främst utmed Östersjökusten. Den förvildade populationen anses förekomma så långt norrut som till Medelpad. Fasanen är inte anpassad för snörika vintrar. Den blir 53–85 cm lång, med ett vingspann på 70–90 cm. Fasanen är ett uppskattat jaktvilt och jagas främst med stötande och stående fågelhundar. Även vid klappjakter är fasan ett vanligt byte. Fasanens kött anses vanligen välsmakande och är en av anledningarna till jakt. Jakttiden i Sverige är 1 oktober till 31 januari. Bilden till höger visar en fasantupp. Bild: Wikipedia. Gräsand (Anas platyrhynchos) är en andfågel som är mycket vanlig och vida spridd på stora delar av norra halvklotet. Gräsanden är tillsammans med myskanden ursprunget till tamankan. Gräsanden är en stor och kraftig and som mäter 55–60 cm och har ett vingspann på 81–95 cm. Gräsand jagas främst vid så kallad sträckjakt, när fåglarna flyger mellan olika vattendrag och kan då även lockas med vettar. En annan vanlig jaktform är uppflogsjakt, då man smygande stöter upp änderna vid åar och sjöstränder. Vid andjakt är det viktigt att ha tillgång till fågelhund som kan apportera då änderna kan vara svåra att hitta i vassar och dylikt. På många håll föds gräsänder upp för utplantering i jaktsyfte. Bilden till höger visar en gräsand, hane. Bild: Wikipedia.

Jakt på säl

Sälar (Pinnipedia) är en djurgrupp i ordningen rovdjur. Sjökatt är ett gammalt namn som använts av jägare som en benämning för säl. Nästan alla sälar lever i havet, men för att vila och för att föda ungar kommer de i land eller till isflak. I Sverige förekommer 3 arter som alla tillhör familjen öronlösa sälar – gråsäl, knubbsäl och vikare. Under sälinventeringen 2015 räknades totalt cirka 60.000 sälar i Östersjön och Västerhavet, varav knappt 30.000 gråsälar. Sälar betraktas som högvilt och för jakt i Sverige krävs särskilt tillstånd från Naturvårdsverket. Bilden visar en säljakt vintertid år 1900 Stockholms skärgård vid Stora Nassa. Bild: Wikipedia. I förhistorisk tid var det mest befolkningen i de trakter där sälar förekommer som jagade dem. Sedan 1500-talet fanns det sjöfarare som seglade ut för att jaga säl, men först vid slutet av 1700-talet började den stora säljakten. Under hela 1800-talet besökte säljägarna öar i närheten av Arktis och Antarktis för att slakta tusentals sälar. Särskilt eftertraktade var pälssälar för deras päls. Sälkutarna blir slagna med klubbor i kraniet eller skjutna. Sedan kontrolleras att de är döda och till sist vidtar avblodning och flåning. Tidigare dödades sälen oftast med hjälp av särskilda klubbor (hakapik) för att inte skada pälsen men idag används huvudsakligen skjutvapen. Även i Sverige har kut jagats genom klubbning. Om man lyckats döda kuten med ett enda slag, har det kallats bålhagg. Sälar har använts för sin päls, sitt kött och sitt fett. Fettet har ofta använts som bränsle för lampor, som smörjmedel, matolja, som beståndsdel av tvål, som flytande bas för rödfärg (ockra) samt för bearbetning av material som läder och jute. Den jakt som bedrevs under 1800 och 1900-talets början skedde med fälbåtar och skredstänger i jaktlag på vårisarna. Fälbåten tillverkades med en långsvängd stäv, vilket innebar att båten kunde forcera upp till 6-7 cm tjock is, samt att den blev lättare att ta upp på isen. För transport på isen var det vanlig manuell kraft som gällde. Varje båtlag bestod av 3-4 man. Vistelsen ute på isen var en och en halv till två månader. Skredstång är ett skidliknande redskap som tidigare användes vid säljakt i Bottenviken. En skredstång var väsentligt bredare och längre än en normal skida. Den kunde vara tre-fyra meter lång och någon decimeter bred. Man tog sig fram genom att ha ena benet på skredstången och sparka sig fram med det lediga benet. På detta sätt tog man sig snabbt på snötäckt is och över sprickor i isen. I skredstångens främre del hade man en krak, en vit tygskärm bakom vilken man kunde gömma sig. Geväret kunde stickas genom ett hål i skärmens mitt. Bilden visar en fälbåt vid säljakt på isen i Bottenviken 1936. Bild: Nordiska museet, ID: NMA.0042517. Gråsäl (Halichoerus grypus) är en säl som förekommer i Östersjön och Atlanten. Gråsälen är större än knubbsälen och vikaren, och i motsats till andra sälarter som förekommer vid svenska kusten har den ett konformigt huvud. Gråsälshanen kallas också för ståte, pluralis ståtar. Gråsälen äter huvudsakligen fisk och då ett flertal viktiga matfiskar kan ingå i dess diet och på grund av att den kan skada fångster och fiskeredskap har den kommit att hamna i konflikt med fisket på flera håll inom sitt utbredningsområde. Sälarna söker föda i redskap och river både fångst och redskap. Man har försökt att utveckla sälsäkra ryssjor, men nätfisket är svårare att skydda. Både Sverige och Finland har åter infört en begränsad jakt på gråsäl. Det är frågan om kvotjakt och fortplantningstiden är fredad. Bilden visar en gråsäl i Måkläppens naturreservat i Falsterbohalvöns sydspets, Skåne. Bild: Wikipedia. Knubbsäl (Phoca vitulina) är en art i familjen öronlösa sälar som förekommer huvudsakligen i norra Atlanten, norra delen av Stilla havet och Nordsjön. Den lever även vid Sveriges kustlinjer vid västkusten och i södra Östersjön. Knubbsälen är landskapsdjur i Bohuslän. Människan jagade knubbsälen redan under forntiden – dels för köttet, dels för pälsen och tran. Först på 1970-talet infördes skyddsåtgärder för djuret. Beståndet i Nordsjön har nu återhämtat sig till en stam på cirka 7.000 knubbsälar. Bilden visar en knubbsäl. Bild: Wikipedia. Vikare (Pusa hispida), även kallad ringsäl, är en säl som förekommer cirkumpolärt, främst i Norra Ishavet där den är den största sälpopulationen. Två underarter lever permanent i sjöar med sötvatten. Vikaren är något mindre än knubbsälen. Den atlantiska vikaren är den ojämförligt största och mest spridda underarten av vikare. Under 1800-talet fanns det några hundratusen vikare i Östersjön och i början av 1900-talet drygt hundratusen individer. Genom jakt kom arten nästan att utrotas. Nu finns det omkring 5.500 vikarsälar i havet. Beståndet ökar i Bottenviken där cirka 70 procent av alla Östersjövikare lever, men i de södra delarna (Finska viken, Rigabukten och Skärgårdshavet) är stammen tämligen svag, delvis på grund av de milda vintrarna. Bilden visar en vikare. Bild: Wikipedia. Bilden nedan visar en säljakt längs Sundsvallskusten cirka 1908. Bild: Sundsvalls museum, ID: SuM- foto033148.

Fiskemetoder

Fiske är fångst av djur i vattnet, till exempel fiskar, skaldjur, etc. som sker yrkesmässigt eller som fritidsfiske (dvs. antingen husbehovsfiske med yrkesmässiga redskap, eller sportfiske). Den som yrkesmässigt ägnar sig åt fiske kallas fiskare. Från medeltiden och framåt kunde yrkesmässigt fiske huvudsakligen idkas i insjöar och vid kuster, eftersom fisket ingick i vattenregale. Dock kunde fiskerätt ingå i stadsprivilegierna, och dessa städer hade fiskarborgare. En gammal fiskemetod är klubbning av lake på isen. När vattnet frusit till på hösten och isen var genomskinlig, kunde man där det var långgrunt se laken genom isen. Med en yxklack eller en träklubba slog man till på isen och bedövade laken, varefter man högg hål på isen och tog upp den. Laken är egentligen en djupvattenfisken men när isläggningen sker söker sig upp mot grundare vatten och blir då synlig om det var blankis. Det var således vid strandkanterna som man använde sig av denna fiskemetod. Det var när isen hade en tjocklek av 5-8 cm var det enklast att klubba laken. Lake (Lota lota) är en torskartad fisk som förekommer på norra halvklotet. Längden ligger vanligtvis mellan 35 och 70 centimeter men går ibland upp till 80 centimeter. Laken väger vanligtvis mellan två och tre kg och överstiger sällan tio kg. Bilden till höger visar klubbning lake på isen. Foto: Hilding Mickelsson 1972. Bild: Hälsinglands museum, ID: HMM91375. Det har även förekommit krokfiske (eller backa) av olika slag förr: mete, drag med hemgjorda blänken, ståndkrok, slanting och långrev. Till den senare har man till för mindre än 150 år sedan använt ett slags krokar av enträ, s.k. jenkrokar, särskilt för lakfiske. De tillverkades av en enekvist av en, vars torkade trä är mycket hårt. Vid användningen göres ett snitt i agnfiskens buk, vari kroken gömmes. Längd 62 mm, bredd 22 mm. En fiskekrok är således ett redskap som används vid fiske för att agnas med olika beten, varvid fisken fastnar på kroken när den försöker äta av betet. Långrevar som användes består av en lina som med ett par meters mellanrum har försetts med krokar. Linan med de agnade krokarna, vanligen med bitar av strömming eller löja, läggs ut från en båt. Med vissa mellanrum ankrar man linan. Till krokfisket hör också fisket med dörj och pilk. Med hjälp av drivande, uppflötade, linor fiskar man också med långrev nära ytan i vattnet. Detta fiske sker i huvudsak efter lax och förekommer främst i Östersjön och i Bottenhavet under vissa tider av året. Bilden till höger visar en jenkrok. Bild: Det gamla Ytterlännäs. Nätfiske är en mycket gammal metod vid fiske. Näten var försedda med flöten av hoprullade näverbitar och sänkstenar inneslutna i pungar av samma material. Tälen var ofta slagen av hårgarn. Näten band man själv. Ringnot eller snörpvad är det största redskapet inom garn- och nätfiske. Snörpvad är ett stort nät som läggs kring ett fiskstim, sedan dras nätets underkant samman och lyfts upp med fisken inuti. Ringnot används vid fiske av tonfisk, sill, skarpsill och makrill. Drivgarn är nät som sätts ut med flöten vid vattenytan och får driva med strömmen. Drivgarn används vid sill-, lax- och makrillfiske ute till havs. Snurrevad ser ut som en bottentrål till formen. För halning av snurrevaden används långa rep och halas in mot fartyget som ligger stilla under fisket. Bottengarn eller sättgarn består av ledarmar med nätdukar fastsatta med tyngder eller pålar på botten. Fisken leds in i en fålla, som kallas huvudet, genom en trattformad ingång. En gammal fiskemetod är den fasta anordning som kallas kattis eller katsa. Den var ett fast fångstredskap som bestod av stakar eller spjälor nedslagna i bottnen som bildade ett staket och som var sammanbundna ett stycke ovanför vattenytan för stadgans skull. Spjälorna omslöt ett eller två rum, som fisken inte kunde ta sig ut ifrån sedan den väl gått in genom ingången. Till ingången ledde en särskild landarm. Fisken togs upp ur katsan med ett ljuster eller håv. Katsor användes i stor omfattning såväl i sjöar som vid kusten. De fasta katsorna var mycket vanliga vid insjöfiske i Sveriges södra delar fram till 1900-talets mitt. I Norrland förekom de i kustlandet. Bilden visar en rester av en gammal katsa i sjön Unden i Västergötland, fotograferade 1934. Bild: Västergötlands museum, ID: 1M16-A9606. Ett gammalt fångstsätt för laxfisk är notfiske (notdragning). Not, eller notvarp, är ett fiskeredskap i form av ett stort nät bundet av garn. Noten dras genom vattnet och tas ihop ("öras") antingen vid stranden eller i en båt. Notarna delas huvudsakligen in i några olika typer - de raka notarna, som var den vanligaste typen och kilnotar med en kil eller kalv som främst användes för fiske av bottenlevande arter. Båda dessa typer av notar har kallats landnotar då de främst användes för fiske från land eller i närheten av land, till skillnad från Snörpvad och Snurrevad. Noten består av en mittdel ("bröstet" eller "hugget"), ofta försedd med en påslik, eller kilformad förlängning ("kilen" eller "kalven"), i vilken fisken ska samlas upp, och två "armar", en på vardera sidan. Genom att dra nätet tvingas fiskarna in i struten där de fastnar. Noten läggs ut i halvcirkel och dras med tåg fästa i "armarna". För att noten ska hållas i sin rätta ställning i vattnet är den försedd med flöten som är fästa vid överdelen, samt med sänken av sten eller bly eller dylikt på underdelen, så kallade varpar, så att nätet följer botten. Notar finns i olika storlek, från några få meter till hundratals meter. Längden på en not anges ofta genom längden på vardera armen, tidigare i “aln”. Noten spänns ofta över ett smalt vattenområde, som en bäck, å eller en vik. Det kan dras från strandkanten eller från båt, med handkraft eller med olika hjälpmedels, exempelvis hästar, nuförtiden oftast med traktorvinsch. När man drar not med båt påminner tekniken om modern trålning. Historiskt var det mycket vanligt att dra not varför det finns en mängd regleringar om notdragning i medeltida lagtexter. Bilden visar notdragning vid Siljans strand i byn Nusnäs, söder om Mora. Bild: Nordiska museet, ID: NMA.0043501. Tinan, kallad tene (i bestämd form tena) var ett ryssjeliknande redskap av ungefär samma form som tinor använda för laxfiske i älvarna. Tena är således ett ryssjeliknande fiskeredskap tillverkat av vidjor o.d. för fångst av lax. (SAOB). Tenan var ett nät spänt över en stomme av spröt, fastsatta i en ram av trä. Ramens sidostycken var utdragna åt båda hållen, mera åt det håll som skulle riktas uppåt, mindre åt den ände som skulle stickas ned i bottnen och var därför spetsade. När tenan skulle sättas ut, slogs först ett par stakar ned i bottnen med samma avstånd sinsemellan som mellan ramens sidostycken. Tenan stacks ned i vattnet intill de nedslagna stakarna, vid vilka de fästes med ett par vidjeöglor e.d. Ingången var ordnad som i en ryssja. Framför ingången sattes några granruskor. Ryssjorna är för övrigt en senare företeelse. Bilden till höger visar en tena. Bild: Kalmar läns museum, ID: KLM023919. Laxfiskar (Salmonidae) är en familj strålfeniga fiskar, den enda i ordningen laxartade fiskar (Salmoniformes). Familjen består av 10 släkten med minst 200 arter indelade i 3 underfamiljer. I Sverige brukar man skilja på de tre olika laxbestånden egentlig Atlantlax, Östersjölax (baltisk lax) och Vänernlax. Atlantlax (Salmo salar) är en havsvandrande fisk, det vill säga att den förökar sig i sötvatten men tillbringar största delen av sitt vuxna liv i havet. Där äter den sig tjock på sill och tobis för att sedan återvända till sitt "hemvatten". Efter ett till fyra år i havet vandrar den könsmogna laxen tillbaka till sitt födelsevatten för att leka och väger då mellan ett och fyra kg. Laxen leker på grunda grusbottnar i strömmande vatten. Till skillnad från flera stillahavslaxar överlever de flesta atlantlaxarna leken, och kan återkomma för ännu en lek. I Sverige återfinns atlantlaxens lekvatten i huvudsak i de halländska åarna. Atlantlaxen passerar aldrig Öresund. Den baltiska laxen (Östersjölaxen) återfinns i Östersjön, för Sveriges del på ost- och sydkusten, med lekvatten i de norrländska älvarna och i Blekinges åar. Den baltiska laxen tenderar att väga något mer än den atlantiska, och vikter omkring 25 kg är inte helt ovanliga. Vänernlaxen växer upp i Vänern och leker i vattendrag som tömmer sig i Vänern. Fiske med ljuster, som varit förbjudit sen 1954, har tidigare varit mycket utbrett. Då ljustring vanligtvis sker i skymning eller mörker, lystes bottnen upp av en eld, tänd på tjärved, i ett s.k. lysjärn (lyskorg/blosskorg) av vars sken, främst ål, lockades till båten, i vilken fiskaren befann sig. Lysjärnet sattes fast vid båtens för eller akter vid en lång stake. Fisken eller ålar drogs till ljuskäglan nära båten och kunde då ljustras. Ett ljuster är ett vasst, spjutlikt eller gaffelliknande, oftast hullingförsett redskap att jaga fisk, främst ål. Ljusterfiske har använts både i sjöar, vattendrag och längs kusten. Ljustren smiddes vanligtvis av järn, av exempelvis bysmeden, och utformades enligt beställarens önskemål och för den typ av fisk som skulle fångas, exempelvis gädda, lax m.fl. Ljustret var i sin tur monterad på ett långt och lätt träskaft. När en fisk kommit nära båten sänkte ljustraren försiktigt ljustret under vattenytan och med ett snabbt hugg körde ljusterspetsarna in i fiskens rygg. Ljustret kunde också kastas som ett spjut mot fisken och var då försedd med en lina så att den spetsade fisken kunde dras in till båten. Bilden visar ljusterfiske där ljustraren står redo med sitt ljuster. I lysjärnet brinner en eld. Foto: Hans Lidman. Bild: Edsbyns museum. Bilden till vänster visar ett ljuster från 1909. Bild: Nordiska museet, ID: NM.0114189. Fångst av ål bedrevs vanligen med ålhus eller ålkistor, som byggts i bäckar och åar. En ålkista är en fast stående fångstinrättning, avsedd för att fånga ål som vandrar nedför strömdragen till havet, och därför ofta placerad vid strömmars utlopp ur sjöar. Den består av en kortare eller längre vattenränna med fall nedåt kistan och försedd med en lucka så att vattnet kan avstängas vid vittjningen. De kunde vara gjorda av bräder men också av timmer. Ålen kommer med det strömmande vattnet ned i ålhuset, från vilket vattnet rann bort genom hål men ålen blev stannande och kunde tas upp t.ex. med ljuster. Bilden visar en ålkista i Lönneberga, Småland. Bild: Kalmar läns museum, ID: KLMF.Lönneberga00006. Ålartade fiskar (Anguilliformes) är en ordning som tillhör klassen benfiskar med talrika, rovgiriga arter i söt- och saltvatten över hela jorden. De har mycket långsträckt kropp och mjukstråliga fenor. Den i Sverige förekommande ålen är av arten europeisk ål (Anguilla anguilla). Europeisk ål (Anguilla anguilla), ofta benämnd enbart ål, är en långsträckt strålfenig fisk inom familjen Anguillidae. Till skillnad från de flesta andra sötvattensfiskar saknar den bukfena, och rygg-, anal-, och stjärtfena är sammanvuxna. Europeisk ål är en katadrom fisk som vandrar från de sötvattenhabitat där de lever stora delar av sitt liv, ut till Sargassohavet där reproduktionen sker. Ålen är en nattaktiv allätare. Under dagen i sötvattenhabitatet ligger ålen nedborrad i bottensedimenten, men när mörkret faller kommer ålen fram. Under lekperioden har de nått en längd på cirka 100 cm, men kan också vara större i storlek beroende på levnadsförhållanden och ålder. Hanar är betydligt mindre än honor. Sedan 1 maj 2007 råder i Sverige generellt fiskeförbud på ål med undantag för ett antal yrkesfiskare som har dispens. Ål fiskas med bottengarn, tinor, ryssjor eller ålkistor. Att snara gäddor med en snara av mjuk metalltråd fastsatt på ett spö har också förekommit. Gäddan har för vana att under soliga, lugna sommardagar gå in på grunt vatten. Därefter står den långa stunder, kanske timtals, helt orörlig eller gör endast svaga rörelser med stjärt- och bröstfenorna. Då är de mycket slöa och lätta att snara. En gäddsnara görs vanligen av mässingstråd. Antingen kan metalltråden direkt fästas vid den smala ändan av ett 3 till 4 meter långt, någorlunda rakt och styvt spö (metalltråden bör då vara cirka 1 meter lång) eller så kan snartråden vara kortare och mellan tråden och spöet fästs en stump av ett starkt snöre. För att snaran skall vara lätt att manövrera, får snöret dock inte vara för långt, avståndet från den öppna snaran till spöet bör inte vara mer än 1 meter. När en stillastående gädda upptäcks gäller det att med största försiktighet taga sig fram till lämpligt avstånd från gäddan samt att se till att skuggan av spöet inte faller över fisken och därefter försiktigt föra snaran över dess hufvud till en plats straxt bakom gällocken, och sen hastigt rycka till. Speciellt längs åbräddar kan man med en snara fånga gäddorna direkt från stranden. I sjöar används i stället en lätt, flatbottnad eka, som kan föras in på mycket grunt vatten. Gädda (Esox lucius) är en rovfisk som lever i sötvatten och brackvatten. Gäddan förekommer på norra halvklotet i Europa, Asien och Nordamerika. I Sverige är gäddan allmän i hela landet, utom längst upp i fjällkedjan där den endast förekommer sporadiskt. En vuxen gädda har få naturliga fiender men exempelvis vissa rovfåglar som fiskgjuse tar gädda. Gäddan är en rovfisk och äter således andra fiskar, även artfränder. Stora honor kan väga över 20 kilo. Hanen har en längd på cirka 26–40 cm och honan 40–55 cm. Den lever vanligen stationärt strandnära i skydd av vegetation och jagar genom snabba utfall mot bytet. Sill (Clupea harengus) är en art i familjen sillfiskar. Sill är en av de vanligaste fiskarterna. Den förekommer i stora stim på båda sidor av Atlanten. Den kan bli upp till 38 cm lång och uppnå en vikt av mer än ett halvt kilo. Sill är en fet fisk och rik på bland annat nyttiga fleromättade fettsyror. Sillfisket har sedan länge haft stor betydelse för ekonomin i många länder. Detta beror förutom på stor förekomst av sill också på att den då och då samlas i mycket stora stim nära kusten och då är förhållandevis lätt att fånga i stora mängder. Den saltade sillen fanns nästan på var mans matsedel under århundraden och var t.ex. en av Hansans absolut viktigaste handelsprodukter. Sillfiske har bedrivits med flera olika fångstmetoder, bland annat med drivgarn eller fasta garn som läggs ut över natten, snörpvad och trålfiske samt notdragning. Traditionellt har namnet strömming använts för sill fångad i större delen av Östersjön norr om södra delen av Kalmarsund. Strömmingen skiljer sig från sillen genom färre ryggkotor, ett längre huvud och lägre fetthalt. Det lär även finnas genetiska skillnader mellan sill och strömming. En sill från Västerhavet har ett förhållandevis kort huvud jämfört med en strömming från Östersjön. Fångst av strömming kan sägas ha utgjort östersjöfiskets ryggrad. Skötar (djupa nät) är den redskapstyp som använts mest. Ursprungligen tillverkades skötarna av lin, senare av bomull och numera av nylongarn. För rengöring kokades på våren skötar av lin/bomullsgarn med soda och färgades med bark för att de inte skulle ruttna och för att de skulle bli mindre synliga för fisken. Notfiske, där en not eller fiskevad dras mot land efter strömming, har bedrivits såväl i öppet vatten som under is. Strömmingsnoten var fram till mitten av 1800-talet den enda pålitliga metoden att fiska vårlekande strömming. Noten var ett jättelikt fiskeredskap och kunde vara upp till 200 meter lång. Bilden visar fiske med not i Kävelstocken i Strö socken, Västergötland 1929. Foto: E. Hjorten 1929. Bild: Västergötlands museum, ID: 1M16-A5050. Det är också vanligt att fiska strömming med hjälp av ett kastspö med en strömmingshäckla. En strömmingshäckla består av en lina med fem krokar med ett sänke i botten. I Sverige är strömmingen som bäst att fiska under maj månad, alternativt på hösten mellan september och oktober. Läs även om Gävlefiskarnas privilegier på strömmingsfisket längs Norrlandskusten Vid sidan av det dominerande strömmingsfisket, bedrevs torskfiske med ”snöre” (det vill säga krokfiske) i utskärgårdarna. Torsk (Gadus morhua) är en fiskart i familjen torskfiskar som förekommer i norra Atlanten. Torsk är en av de viktigaste matfiskarna och har stor ekonomisk betydelse inom fisket. Den fiskas ofta med trål eller garn.

Sillfisket i Bohuslän

Det finns fyra belagda sillperioder i Bohuslän och dessa har inträffat ungefär en gång per sekel. Utmärkande för sillperioderna är att sillen under hösten och vintern trängde djupt in i skärgården och fyllde de bohuslänska fjordarna så att vattnet bokstavligen kokade till och med inne i hamnarna. Under 1500-talet gick sill rikligt till under perioden 1556-1589. Under 1600-talet inträffade sillperioden 1660-1680. Nästa sillperiod varade mellan 1747 och 1809 och den därefter mellan 1877 och 1906. 1. 1556–1589 2. 1660–1680 3. 1747–1809 4. 1877–1906 Sillperioden 1660-1680 var av mindre betydelse ekonomiskt, medan den stora perioden 1747-1809 skulle komma att kallas ”det stora sillfisket” och ”Bohusläns Klondyke”. När sillen kom i stora mängder strömmade folk ut till kusten uppmuntrade av staten som inte bara erbjöd fri mark och skatteförmåner utan även fritt timmer till bostäder, för att locka arbetskraft. Den enormt stora tillgången på sill genererade en industri kring fisket. Det krävdes stora mängder salt för att konservera sillen och kring 1780 fanns runt 300 salterier i Bohuslän. I och med att det fiskades mer sill än vad människor kunde förtära började man utvinna tran ur sillen. Tranet användes som belysningsolja, till målarfärg, vid garverierna och vid såpatillverkning. Från trankokerierna vällde en svart rök ut som luktade fruktansvärt. Med 1900-talet kom kryddningen av sill och skarpsill och sillkonservindustrin blev betydande. Eftersom sillen gick in i vikarna i så rikliga mängder fiskade man under sillperioderna med så kallade landvadar. Under den sista stora sillperioden 1877- 1906 fiskade man även med snörpvadar. Sillstimmen ringades då in av stora nät som snörptes åt i botten. Sedan var det bara att ösa upp sillen i båtarna.

Flatbottnade ekan

Den intill senaste tid brukade flatbottnade ekan, var den av fiskare mest använda båttypen, såvida man inte nöjde sig med en flotte. Ekan torde ha kommit i bruk, sedan vattensågarna gav möjlighet att såga lämpliga båtbräder. Till spant användes kraftiga trädrötter, som täljdes till passande form. De kallades i båten vrängrer. Läget för årorna, hån, gjordes av ett stycke av en trädstam med en kvarsittande grov, i nästan rät vinkel utgående kvist, placerad efter båtsidans överkant. Genom ett hål i hån träddes håvidjorna in, i vilka årorna stacks. Den har i regel tvär akter och fallande stäv (både akter- och förspegel). Bilden visar en eka med spegel i båda ändar. Bild: Wikipedia. Dessa ekor är perfekta för grunda insjövatten, ekan kunde nästan ta sig upp på land vid en slät strand. De flesta hade dock en liten köl så att de styrde bättre vid rodd. Flatekan är framförallt förknippad med insjöarna, men det finns ganska många byggda för kusten också. Flatekorna var för det mesta byggda av gran, i synnerhet insjöarnas ekor. Numera åsyftar eka nästan uteslutande en klinkbyggd båt med akterspegel eller även med en spegel i fören.

Fiskerätt förr

Redan under medeltiden betraktades fisket vid kusten och i älvarna som Kronan eller konungen tillhörigt, fiskeregale. Kung Gustav Vasa utökade på 1500-talet kronans rätt till att även omfatta insjöfisket vars skatteintäkter gick till kronan. Det var med andra ord inte enbart det givande laxfisket i älvarna utan även fisket i insjöar som beskattades. Bevarade skattehandlingar från Gustav Vasas och hans söners tid lämnar spår om detta. Mer om detta på Strömmingsfisket längs Norrlandskusten - Gävlefiskarna