Till förteckningen över svenska ytstridsfartyg

Relaterade länkar

• Örlogsfartyg - Startsidan • Svenska ytstridsfartyg sid-1 • Svenska ytstridsfartyg sid-2 • Svenska ytstridsfartyg sid-3 • Svenska ytstridsfartyg sid-4 • Svenska ytstridsfartyg sid-5 • Svenska ytstridsfartyg sid-6 • Svenska ytstridsfartyg sid-7 • Psilanderaffären 1940 • Katastrofen i Horsfjärden 1941 • Svenska ubåtar • Svenska signalspaningsfartyg • Beteckningar på fartygens vapensystem • Svenska stridsbåtar • Svenska flottans historia • Kustartilleriets historia • Flottans uniformer • Kustartilleriets uniformer • Skärgårsflottan • Beredskapsåren 1939 - 1945 • Beredskapsbilder • Signalspaningsflygplan • Svenska stridsflygplan • Svenska stridsvagnar •

Referenslitteratur

1. Örlogsfartyg, Svenska maskindrivna fartyg under tretungad flagg. G von Hofsten, J Waernberg. 2004. 2. Försvarsmakten 3. Wikipedia 4. Digitaltmuseum Överst på sidan

Svenska örlogsfartyg -

ytstridsfartyg - 7

Förteckning över svenska maskindrivna

ytstridsfartyg

• Slagskepp • Pansarskepp • Kryssare, del-1, del-2 • Jagare, del-1, del-2, del-3 • Fregatt • Korvett • Motortorpedbåt • Torpedbåt/robotbåt • Patrullbåt • Vedettbåt • Bevakningsbåt • Minfartyg / Minröjningsfartyg / Minsvepare

Allmänt

I beskrivningen av fartygen finns några begrepp och termer som kan vara värda att beskriva. • IK-nr är det igenkänningsnummer som fartygen normalt, i fredstid, har påmålad på fartygssidan på vissa fartygstyper. För ubåtar är det en namnförkortning av ubåtens namn. • Levererad avser den tidpunkt då fartyget formellt levererades till Marinen från leverantören. • Sjösatt, av ser den tidpunkt då fartyget döpts och löpt av stapeln. • Utrangerad avser normalt den tidpunkt då fartyget slutgiltigt utgår ur Marinen organisation. • Deplacement, uttrycks i ton och anges med två värden, standarddeplacement och deplacement då fartyget är fullt rustat. Om enbart ett värde anges avser det standarddeplacement. För ubåtar anges deplacement i ytläge, respektive u-läge. • Fart anges i knop och avser den kontrakterade farten. För ubåtar anges farten i ytläge respektive u-läge. • Dimensioner, anges i meter för längd, bredd och djupgående. Längden kan anges i två mått, dels i konstruktionsvattenlinjen, dels i största längden totalt sett. Om enbart en längd anges är det den största längden som avses. Med bredd avses den största bredden. • Besättningens storlek avser normalt sett fredsbesättningsstorleken. • Dykdjup för ubåtar anger största tillåtna dykdjup i fredstid. Förkortningen "HMS" betyder Hans Majestäts Skepp / Hennes Majestäts Skepp och används i den svenska flottan som ett prefix före fartygets namn, exempelvis HMS Visby. Men HMS började inte användas av flottan förrän efter 1950. För äldre fartyg, dvs byggda före 1950, användes ”HM” (Hans Majestäts) följt av fartygstyp och namn, exempelvis HM Kryssare Tre Kronor. Svenska örlogsfartyg målades från den 23 juni 1940 med vita tvärstreck på däck och sidor för att de tydligt skulle kunna identifieras som neutrala fartyg och därmed undgå vådabeskjutning från de krigförande.

Minsvepare

Minsvepare är örlogsfartyg som bogserar anordningar för att oskadliggöra minor. Klassiska kontaktminor som är förankrade i botten flyter strax under vattenytan röjs genom att minsvepare drar en vajer efter sig som skär av minornas ankarlinor. Under andra världskriget togs magnetminor i bruk, sjöminor som exploderar när ett stålfartyg stör det jordmagnetiska fältet. Denna typ av minor röjs genom att en minsvepare av trä eller plast bogserar ett magnetiskt släp efter sig.

Svenska minsvepare

Det fanns inga minsvepare specifikt byggda för minsvepning i den svenska flottan före första världskriget. Innan kriget användes i stället äldre torpedbåtar och andra mindre fartyg för denna uppgift. Dessa båtar hade då nödtorftigt utrustas för minsvepning. Våra första minsvepare och utrustning för detta införskaffades i slutet av första världskriget (1917- 1918). De var 3 minsvepare av Sökaren-klass. I början av 1930-talet införskaffades 4 vedettbåtar av Jägaren-klass med minsvepningskapacitet. Fartygen hade dock en del begräsningar som minsvepare. År 1935 inköptes 2 norska valfångare (Styrbjörn-klass) som användes till utbildning av hjälpminsveparbesättningar. I svenska flottan hade de namnen HMS Starkodder (51) och HMS Styrbjörn (52). Först 1937 anskaffades 2 fartygstyper som uppfyllde alla krav på funktionell minsvepning. De var HMS Arholma och HMS Landsort samt M1 och M2. Svenska marinen har traditionellt satsat mycket på bra minröjningskapacitet, både genom att utveckla minteknik och röjningsmetoder. Minsvepare av Sökaren-klass: Sökaren-klass var en serie på 3 minsvepare bestående av fartygen HMS Sökaren (47), HMS Sveparen (48) och HMS Sprängaren (49). De anskaffades för medel som blivit över efter Pansarbåtsinsamlingen 1912. De två förstnämnda sjösattes 1917, Sprängaren 1918. Alla 3 levererades till flottan 1918. Båtarna benämndes i början för vedettbåtar men de var våra första fartyg som redan från början var byggda för minsvepning och var utrustade med minsvepningsmaterial. De var även försedda med minräls för minutläggning. Fartygen benämndes från 1930 tendrar då de lämpade sig bättre som trängfartyg. 1. HMS Sökaren (16 / 47), sjösatt 1917 och levererad till flottan 1918. Utrangerad 1953. 2. HMS Sveparen (17 / 48), sjösatt 1917 och levererad till flottan 1918. Utrangerad 1964. 3. HMS Sprängaren (18 / 49), sjösatt 1917 och levererad till flottan 1918. Utrangerad 1962. Fartygen var 27,8 m långa och 7 m breda. Deplacement 232 ton. Fart 10 knop. Besättning 16 man. Maskineriet utgjordes av en 2-cyl stående compoundångmaskin (kolvångmaskin) och en Howden vattenrörpanna. 400 ihk. 1 propeller. De var bestyckade med en 57 mm kan m/16. Den kompletterades senare med en 25 mm akan och en kulspruta. Bilden visar Minsvepare Sprängaren 48, sjösatt 1918, levererad till flottan 1918. Längd 27,8 m, bredd 7 m. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo200072. Före 1940 numrerades dessa fartyg HMS Sökaren (16), HMS Sveparen (17) och HMS Sprängaren (18). Sökaren utrangerades redan 1953, Sveparen 1964 och Sprängaren 1962. Sökaren gick på grund i oktober 1953 i Baggensfjärden vid Saltsjöbaden och sjönk. Minsvepare av Styrbjörn-klass: Styrbjörn-klass bestod av två fartyg före detta valfångare anskaffade från Norge 1935. I den svenska flottan erhöll de namnen HMS Starkodder (51) och HMS Styrbjörn (52). Som norska valfångstfartyg hade de namnen Graham och Klo. Fartygen anskaffades för utbildning av hjälpvedettbåtarnas krigsbesättningar och bestyckade med en äldre 37 mm kanon m/98B. Under 1940-1941 ersattes den med en modernare 20 mm lvakan m/40. De utrustades även med skyddssvep m/34. Initialt hade de fartygsnummer 1 och 2 men fick under kriget numren 51 respektive 52. De båda fartygen ingick under kriget i ingick i Göteborgs Eskadern och tjänstgjorde kring den svenska västkusten. De var mycket sjövärdiga och kom att användas under kriget för patrullering, men användes även för min-utläggninng och isbrytning. År 1948 omklassades fartygen som tendrar. • HMS Starkodder (1 / 51), sjösatt 1925 i Norge, i svensk tjänst från 1935. Utrangeras 1959. • HMS Styrbjörn (2 / 52), sjösatt 1923 i Norge, i svensk tjänst från 1935. Utrangeras 1959. Starkodder var 35,4 m lång och 7,0 m bred. Deplacement 375 ton. Fart 12 knop. Besättning 12 man. Styrbjörn var 32,6 m lång och 6,7 m bred. Deplacement 350 ton. Fart 12 knop. Besättning 12 man. Maskineriet utgjordes av en 3-cyl trippelexp ångmaskin, 750 ihk. En eldrörspanna. 1 propeller. Bestyckningen var en 37 mm kanon m/98B (senare en 20 mm lvakan m/40), en 8 mm ksp m/36. Bilden visar Minsvepare HMS Starkodder (51), sjösatt 1925 i Norge, inköpt till svenska flottan 1935. Längd 35,4 m, bredd 7 m. Foto: 1944. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo83454A. Minsveparna M1 och M2: Två prototypfartyg för minsvepning tillverkades i stål år 1937, HMS M1 och HMS M2. Fartygen som var försöksfartyg var grundgående 30 m långa minsvepare för minröjning i trånga och grunda farleder och vikar som krävde god manövrerbarhet. De var försedda med 3 propellrar. • HMS M1 (1), sjösatt 1937 och levererades till flottan 1938. Utrangeras 1952. • HMS M2 (2), sjösatt 1937 och levererades till flottan 1938. Utrangeras 1953. Fartygen var 30,7 m långa och 4,3 m breda. Deplacement 61 ton. Fart 18 knop. Besättning 13 man. Maskineriet på M1 utgjordes av tre Ellwe dieslar på 600 hk. 3 propellrar. Maskineriet på M2 utgjordes av tre NOHAB- Hellelman dieslar på 630 hk. 3 propellrar. Bestyckningen bestod av en dubbel 8 mm ksp m/36, sjb. Under kriget byttes kulsprutan ut mot en 40 mm akan m/40. Då användes fartygen inte i första hand för minsvepning utan till minspaning och minförstörning. Bilden visar Minsvepare M2, sjösatt 1937, levererad till flottan 1938. Längd 30,7 m, bredd 4,3 m. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo56193A. Minsvepare av M3-klass / 39-båtarna (Minsvepare mindre): Efter erfarenheterna med M1 och M2 men framför allt med fisketransportfartyget / hjälpvedettbåten HMS Axel 385 (ritad Jac Iversen) från 1934 som förebild byggdes mellan 1939 och 1940 en serie om 12 minsvepare i trä (hodurasmahogny utom M13 som var byggd i ek). De var HMS M3 – HMS M14. Klassen kallades för 39-båtarna som syftande på beställningsåret. Fartygen var utrustade med KaMeWa-propellrar och hade mycket god manöverförmåga. På dessa 39-båtar står masten för om styrhytten medan den på de följande 40-båtarna är placerad akter om skorstenen. Fartygen: 1. HMS M3, sjösatt 1940 och levererades till flottan 1940. Utrangeras 1955. 2. HMS M4, sjösatt 1940 och levererades till flottan 1941. Utrangeras 1955. 3. HMS M5, sjösatt 1940 och levererades till flottan 1940. Utrangeras 1955. 4. HMS M6, sjösatt 1940 och levererades till flottan 1941. Utrangeras 1955. 5. HMS M7, sjösatt 1940 och levererades till flottan 1940. Utrangeras 1959. 6. HMS M8, sjösatt 1941 och levererades till flottan 1941. Utrangeras 1959. 7. HMS M9, sjösatt 1940 och levererades till flottan 1940. Utrangeras 1960. 8. HMS M10, sjösatt 1940 och levererades till flottan 1941. Utrangeras 1960. 9. HMS M11, sjösatt 1940 och levererades till flottan 1940. Utrangeras 1957. 10. HMS M12, sjösatt 1941 och levererades till flottan 1941. Utrangeras 1957. 11. HMS M13, sjösatt 1940 och levererades till flottan 1941. Utrangeras 1959. 12. HMS M14, sjösatt 1941 och levererades till flottan 1941. Utrangeras 1959. Fartygen var 25 m långa och 5,1 m breda. Deplacement 51 ton. Fart 13 knop. Besättning 12 man. Maskineriet utgjordes av två Bolinder-Munktell dieslar på 400 hk för M3 – M6. M7-M14 (utom M8) hade två Ellwe dieslar på 400 hk. M8 hade två Scania D815 dieslar på 396 hk. 2 propellrar. De var bestyckade med en 20 mm lvakan m/40, en 8 mm ksp m/36 (inte alla fartyg). Fartygen utrangerades mellan 1955 och 1960. Bilden visar Minsvepare HMS M11 (39-båtarna), sjösatt 1940, levererad till flottan 1940. Längd 25 m, bredd 5,1 m. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo24136. Minsvepare av M15-klass / 40-båtarna (Minsvepare mindre): Mellan 1941 och 1942 byggdes ytterligare 12 minsvepare, HMS M15 - HMS M26. Dessa spelade en stor roll för det svenska kustminskyddet. Fartygsklass: M15. Klassen kallades för 40-båtarna som syftande på beställningsåret. 40-båarna var mycket snarlika 39-båtarna. På 39-båtarna står masten för om styrhytten medan den på 40-båtarna är placerad akter om skorstenen. 40-båtarna fick redan från början en öppen manöverplats på bryggans akterkant. Fartygen: 1. HMS M15, sjösatt 1941 och levererades till flottan 1941. Utrangeras 1984. 2. HMS M16, sjösatt 1941 och levererades till flottan 1941. Utrangeras 1984. 3. HMS M17, sjösatt 1941 och levererades till flottan 1941. Utrangeras 1986. 4. HMS M18, sjösatt 1941 och levererades till flottan 1941. Utrangeras 1986. 5. HMS M19, sjösatt 1941 och levererades till flottan 1942. Utrangeras 1965. 6. HMS M20, sjösatt 1941 och levererades till flottan 1941. Utrangeras <2005. 7. HMS M21, sjösatt 1941 och levererades till flottan 1942. Utrangeras 2007. 8. HMS M22, sjösatt 1941 och levererades till flottan 1941. Utrangeras 2004. 9. HMS M23, sjösatt 1941 och levererades till flottan 1941. Utrangeras 1989. 10. HMS M24, sjösatt 1941 och levererades till flottan 1941. Utrangeras 2005. 11. HMS M25, sjösatt 1941 och levererades till flottan 1941. Utrangeras 2004. 12. HMS M26, sjösatt 1941 och levererades till flottan 1941. Utrangeras 1989. Fartygen var 27,7 m långa och 5 m breda. Deplacement 70 ton. Fart 12 knop. Besättning 12 man. Maskineriet utgjordes av två Frich fulldieslar, 400 hk. 2 propellrar. De var bestyckade med en 20 mm lvakan m/40, en 8 mm ksp m/36 (inte alla fartyg pga leveransproblem). 20 mm kanonen var från början försedd med kupol men den byttes redan under kriget mot en stålplåt som gav ett bättre splitter- och vindskydd. Både 40-båtarna och 39-båtarna var hårt utnyttjade under kriget som minsvepare och minförstörningsenheter samt vid minsvepningarna efter kriget. Minsveparen M20 är bevarad som museifartyg, ägd av Sjöhistoriska museet men förvaltas och drivs sedan 2005 av Föreningen M20. Bilden visar Minsvepare HMS M15 (40-båtarna), sjösatt 1941, levererad till flottan 1941. Längd 27,7 m, bredd 5 m. Foto augusti 1951. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo193007. Minsvepare av Arholma-klass (Minsvepare större): Arholma-klass var en serie på 14 (2+6+6) minsvepare byggda under åren 1937–1940 i stål som snabbt byggdes under andra världskriget. HMS Arholma (53) och HMS Landsort (54) sjösattes redan 1937. År 1939 beslutades att sex fartyg till skulle byggas. År 1940 kom beslut om att ytterligare sex fartyg skulle byggas i klassen. Samtliga 12 fartyg sjösattes mellan1940–1941. För sin storlek var Arholma-klassen kraftigt bestyckad och kan närmast jämföras med samtida kustjagare. Des sex sista fartygen anpassades också för kadettutbildning. Fartygen var: HMS Arholma (53), HMS Landsort (54), HMS Bremön (55), HMS Holmön (56), HMS Sandön (57), HMS Ulvön (58), HMS Bredskär (59), HMS Grönskär (60), HMS Ramskär (61), HMS Örskär (62), HMS Koster (63), HMS Kullen (64), HMS Vinga (65) och HMS Ven (66). Under andra världskriget var minsveparna ur Arholma-klassen flitigt utnyttjade och utgjorde en mycket viktig del av den svenska neutralitetsvakten. Bilden visar Minsvepare HMS Ramskär (61), sjösatt 1940, levererad till flottan 1941. Längd 56,7 m, bredd 7,6 m. Foto 1941-1945. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo70447AF. Fartygen: 1. HMS Arholma (53), sjösatt 1937 och levererad till flottan 1939. Utrangerad 1960. 2. HMS Landsort (54), sjösatt 1937 och levererad till flottan 1939. Utrangerad 1964. 3. HMS Bremön (55), sjösatt 1940 och levererad till flottan 1940. Utrangerad 1966. 4. HMS Holmön (56), sjösatt 1940 och levererad till flottan 1940. Utrangerad 1964. 5. HMS Sandön (57), sjösatt 1940 och levererad till flottan 1941. Utrangerad 1964. 6. HMS Ulvön (58), sjösatt 1941 och levererad till flottan 1941. Utrangerad 1968. 7. HMS Bredskär (59), sjösatt 1940 och levererad till flottan 1941. Utrangerad 1966. 8. HMS Grönskär (60), sjösatt 1940 och levererad till flottan 1941. Utrangerad 1963. 9. HMS Ramskär (61), sjösatt 1940 och levererad till flottan 1941. Utrangerad 1966. 10. HMS Örskär (62), sjösatt 1941 och levererad till flottan 1941. Utrangerad 1966. 11. HMS Koster (63), sjösatt 1940 och levererad till flottan 1941. Utrangerad 1964. 12. HMS Kullen (64), sjösatt 1940 och levererad till flottan 1941. Utrangerad 1966. 13. HMS Vinga (65), sjösatt 1940 och levererad till flottan 1940. Utrangerad 1964. 14. HMS Ven (66), sjösatt 1940 och levererad till flottan 1941. Utrangerad 1959. Fartygen var 56,7 m långa och 7,6 m breda. Deplacement 460 ton. Fart 18 knop. Besättning 46 man. Maskineriet utgjordes av två de Laval ångturbiner på vardera 1.600 hk, två oljepannor typ Normand. 2 propellrar. Bestyckningen var två 10,5 cm kan m/40 (Arholma, Landsort och några till hade initialt 2 st 7,5 cm kan m/05 eller m/12 pga leveransproblem), en dubbel 25 mm lvakan m/32, två 8 mm ksp m/36, 40 minor, två sjbf, två sjbk, 24 sjb. Alla fartyg ombestyckades successivt med 10,5 cm pjäserna. Fartygen var även utrustade med utanpåliggande magnetslingor. Efterhand utrustades de även för ubåtsjakt, bl.a. installerades en enkel högfrekvenssonar. En större modernisering påbörjades 1948. En modern 40 mm kan m/48 ersatte då den dubbla 25 mm pjäsen. Senare byttes den aktra 10,5 cm kanonen ut mot en 57 mm lysraketpjäs. Antalet sjunkbomber utökades till 51. Stridslednings- och navigeringsutrustningen moderniserades. I början av 1950-talet försågs fartygen med moderna hydrofoner. Fartygen utrangerade mellan 1959 och 1966. HMS Bremön (55) överlämnades 1987 till Marinmusem i Karlskrona och ligger numera förtöjd vid Stumholmen. Bilden visar Minsvepare HMS Ulvön (58), sjösatt 1941, levererad till flottan 1941. Längd 56,7 m, bredd 7,6 m. Foto 1948. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo88509AB.

Minsvepare av Hanö-klass: Hanö-klass utgjordes av en serie av 6 minsvepare, M51 – M56, som levererades till flottan i början av 1950-talet. Fartygen var först tänkta att byggas i trä men till slut valde man stål. De utrustades med KaMeWa-propellrar. Bilden visar Minsvepare HMS Utö (M56), sjösatt 1952, levererad till flottan 1953. Längd 42 m, bredd 7 m. Foto 1960-1970-tal. Bild: Marinmuseum, ID: B35:20. Fartygen: 1. HMS Hanö (M51 / V51), sjösatt 1952 och levererades till flottan 1953. Utrangeras 1982. 2. HMS Tärnö (M52 / V52), sjösatt 1952 och levererades till flottan 1953. Utrangeras 1988. 3. HMS Tjurkö (M53 / V53), sjösatt 1951 och levererades till flottan 1953. Utrangeras 1992. 4. HMS Sturkö (M54 / V54), sjösatt 1952 och levererades till flottan 1953. Utrangeras 1987. 5. HMS Ornö (M55 / V55), sjösatt 1952 och levererades till flottan 1953. Utrangeras 1993. 6. HMS Utö (M56 / V56), sjösatt 1952 och levererades till flottan 1953. Utrangeras 1982. Fartygen var 42,0 m långa och 7,0 m breda. Deplacement 275 ton. Fart 14,5 knop. Besättning 25 man. Maskineriet utgjordes av två Nohabdieslar på sammanlagt 910 hk. 2 propellrar. Bestyckningen bestod av två 40 mm lvakan m/48. De båda 40 mm pjäserna försågs succesivt med plastkupoler. Magnetminskyddet bestod av utanpåliggande slingor. Senare utrustades fartygen med lysraketställ m/55. På 1960-talet tillkom en sk. fiskeastic (hydrofon 105) som minvarnare och för bevakning av ubåtar. Runt 1965 omklassades fartygen till vedettbåtar och de fick då beteckningarna V51 – V56 (Källa Hofsten). Det finns även källor som anger att omklassningen skedde först 1979. HMS Hanö tjänstgjorde åren 1955–1976 som stödfartyg till fisket vid Island och från 1962 även vid Nordsjöfisket vid Shetland under några år. 40 mm pjäsen på fördäck var då utbytt mot en 20 mm akan m/40. Bilden visar Minsvepare HMS Tjurkö (M53), här som vedettbåt V53, sjösatt 1952, levererad till flottan 1953. Längd 42 m, bredd 7 m. Foto: Ola Lejonborn under Tall Ships Race, Karlskrona, 1980. Bild: Kalmar Läns Museum, ID: KLMF.OL00838. Minsvepare av Arkö-klass: De moderna magnetminorna blev alltmer känsliga och kunde utlösas även av lättare magnetfält. Svenska Marinen studerade därför tyska och amerikanska träminsvepare för att se hur mycket bättre dessa minsvepares minskydd var jämfört med stålminsvepare. Minsvepare byggda av stål och utrustande med elektriska avmagnitiseringsslingor gav inte ett fullgott skydd mot moderna magnetiska minor. Inte ens träbåtar byggda på metallspant gav ett fullgott skydd då minornas känslighet ökats drastiskt. Utfallet av studierna av de amerikanska och tyska träminsveparna var gott och en serie om 12 nya minsvepare i trä beställdes (M57 – M68), Arkö- klass. Skroven skulle byggas av furuplankor i tre skikt som limmades mot varandra, då metallspant kunde ge upphov till magnetiska fält. Fartygen kom ändå att innehålla så mycket material av metall, generatorer och andra ferritiska objekt, att de ändå måste förses med "avmagnitiseringsslingor". Alla större magnetiska komponenter som kanon och motorer förseddes med elektriska kompensationsslingor som motverkade deras inverkan på det jordmagnetiska fältet. Beställningen av de nya minsveparna gjordes 1955. De 12 minsveparna var: HMS Arkö (M57), HMS Spårö (M58), HMS Karlsö (M59), HMS Iggö (M60), HMS Styrsö (M61), HMS Skaftö (M62), HMS Aspö (M63), HMS Hasslö (M64), HMS Vinö (M65), HMS Vållö (M66), HMS Nämdö (M67) och HMS Blidö (M68). Fartygen levererades till Marinen mellan 1958 och 1964. Fartygen: 1. HMS Arkö (M57), sjösatt 1957 och levererades till flottan 1958. Utrangeras 1995. 2. HMS Spårö (M58), sjösatt 1957 och levererades till flottan 1958. Utrangeras 1985. 3. HMS Karlsö (M59), sjösatt 1957 och levererades till flottan 1958. Utrangeras 1984. 4. HMS Iggö (M60), sjösatt 1961 och levererades till flottan 1961. Utrangeras 1986. 5. HMS Styrsö (M61), sjösatt 1960 och levererades till flottan 1962. Utrangeras 1989. 6. HMS Skaftö (M62), sjösatt 1961 och levererades till flottan 1962. Utrangeras 1990. 7. HMS Aspö (M63), sjösatt 1962 och levererades till flottan 1962. Utrangeras 1989. 8. HMS Hasslö (M64), sjösatt 1962 och levererades till flottan 1962. Utrangeras 1989. 9. HMS Vinö (M65), sjösatt 1962 och levererades till flottan 1963. Utrangeras 1981. 10. HMS Vållö (M66), sjösatt 1963 och levererades till flottan 1963. Utrangeras 1980. 11. HMS Nämdö (M67), sjösatt 1964 och levererades till flottan 1964. Utrangeras 2009. 12. HMS Blidö (M68), sjösatt 1963 och levererades till flottan 1964. Utrangeras 1995. Fartygen var 44,7 m långa och 7,5 m breda. Deplacement 312 ton. Fart 16 knop. Besättning 24 man. Maskineriet utgjordes av två Daimler-Benz dieslar 820 Gb-1 på 1.600 hk av aluminium och brons. 2 KaMeWa propellrar. Även sveputrustningen var tillverkad av aluminium eller rostfritt stål så att den magnetiska signaturen skulle vara så liten som möjligt. Bestyckningen bestod av en 40 mm akan m/48, en 57 mm lysraketpjäs m/55. Vid mitten av 1960-talet tillkom en sk. fiskeastic (hydrofon 105) som minvarnare och för bevakning av ubåtar. Vid mitten av 1960-talet upptäcktes rötskador i de träbyggda fartygen vilket var omfattande hos vissa enheter och det kom att påverka livslängden på Arkö- klassens fartyg. Försök gjordes med att byta däcket på HMS Hasslö mot glasfiberarmerad polyester med fullgott resultat. Bilden visar Minsvepare HMS Vinö (M65), sjösatt 1962, levererad till flottan 1963. Byggd i trä. Längd 44,7 m, bredd 7,5 m. Foto 1960-1970-tal. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo29124. Vid halvtidsmodifieringen i början av 1980-talet förbättrades magnetminskyddet ytterligare. Vidare utrustades fartygen med kupol över 40 mm pjäsen på fördäcket samt med ett modernt fjärriktningssystem för 40 mm pjäsen vilket innebar att den kunde avfyras från styrhytten. Lysraketpjäsen togs bort och i stället tillkom ksp m/58. HMS Nämdö M67 överfördes 1995 till Kustflottans skoldivision som övnings- och ledningsfartyg där hon fanns fram till utrangeringen 2009.

Minsvepare av typ fiskebåt

Minsvepare typ Fiskebåt var en serie svenska minsvepare som användes för utbildning av besättningar till hjälpminsveparna. Dessa hjälpfartyg var civila trålare som vid mobilisering skulle mönstras in som örlogsfartyg i svenska Marinen med uppgift att röja sjöminor. I dagligt tal kunde dessa fartyg internt inom flottan kallas fiskesmackar. Minsvepare av Orust-klass: HMS Orust (M41) och HMS Tjörn (M42) var två minsvepare i trä av typ fiskeminsvepare avsedda för att vid mobilisering utbilda besättningar för tjänstgöring ombord på trålare modifierade för minsvepning. Fartygen var ständigt rustade fram till 1973 då de lades i depå. Därefter användes de enbart vid krigsförbandsövningar fram till 1977 då de utrangerades. Fartygen: 1. HMS Orust (51 / M41), sjösatt 1948 och levererades till flottan 1948. Utrangeras 1977. 2. HMS Tjörn (52 / M42), sjösatt 1948 och levererades till flottan 1949. Utrangeras 1977. Fartygen var 21,5 m långa och 6,1 m breda. Deplacement 100 ton. Fart 7 knop. Besättning 10 man. Maskineriet utgjordes av en Skandia tändkulemotor på 210 hk. 1 propeller. Bestyckningen bestod av en 25 mm lvakan m/32. Denna byttes senare mot en 20 mm akan m/40 vilken i sin tur byttes mot en 20 mm lvakan m/40. I slutet av 1960-talet tillkom en Simrad fiskehydrofon 105. Bilden visar en minsvepare av typ fiskebåt, HMS Orust (51 / M41) , sjösatt 1948, levererad till flottan 1948. Längd 21,5 m, bredd 6,1 m. Foto 1956. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo62452. Fiskeminsvepare av Hisingen-klass: Fiskeminsvepare av Hisingen-klass var 7 till antalet och byggda i trä för att vid mobilisering utbilda för tjänstgöring ombord på trålare modifierade för minsvepning. Fartygens IK-nummer var M43 -M49 och levererades till Marinen i början av 1960-talet. Liksom för fiskeminsveparna HMS Orust och HMS Tjörn hade Marinförvaltningen enbart tagit fram specifikationer för fartygen men inga detaljerade ritningar. Detta överläts åt varven och eftersom fem olika varv kom att användas för Hisingen minsveparna kom fartygen att sinsemellan få något olika utseende. Fartygen: 1. HMS Hisingen (M43), sjösatt 1960 och levererades till flottan 1960. Utrangeras 1999. 2. HMS Blackan (M44), sjösatt 1960 och levererades till flottan 1961. Utrangeras 1999. 3. HMS Dämman (M45), sjösatt 1960 och levererades till flottan 1960. Utrangeras 1999. 4. HMS Galten (M46), sjösatt 1960 och levererades till flottan 1960. Utrangeras 1999. 5. HMS Gillöga (M47), sjösatt 1964 och levererades till flottan 1964. Utrangeras 1998. 6. HMS Rödlöga (M48), sjösatt 1964 och levererades till flottan 1964. Utrangeras 1998. 7. HMS Svartlöga (M49), sjösatt 1964 och levererades till flottan 1964. Utrangeras 1998 Fartygen var 24 m långa och 6,5 m breda. Deplacement 130 ton. Fart 9 knop. Besättning 10 man. Maskineriet varierade mellan fartygen. Hisingen hade två Scania-Vabis DS10 dieslar på 370 hk. Blackan, Dämman och Galten hade en Skandia diesel på 380 hk. Gillöga, Rödlöga och Svartlöga hade en Skandia diesel på 400 hk. 1 propeller. Det fanns motortekniska problem på de fartyg som var utrustade med Skandia dieslarna vilket successivt ledde till motorbyte till Scanias V8 dieslar på 470 hk. Hisingen fick i början av 1980-talet sina motorer utbytta till två Scania DS311 dieslar. Bestyckningen på Hisingen, Blackan, Dämman och Galten bestod av en 25 mm lvakan m/32. På Gillöga, Rödlöga och Svartlöga bestod den av en 40 mm lvakan m/36. I slutet av 1960-talet fick alla fartygen samma bestyckning då de 4 första fartygens 25 mm lvakan byttes till samma 40 mm lvakan som de sista 3 fartygens. Omkring 1970 fick alla 7 fartygen, liksom Orust och Tjörn, Simrad fiskehydrofon 105. Åren 1985 och 1986 ombyggdes Hisingen, Blackan, Dämman och Galten till röjdykarbåtar. I samband med detta byttes pjäsen ut mot en 20 mm akan m/40. 1986 – 1991 utnyttjades Gillöga, Rödlöga och Svartlöga som bojbåtar. Därefter utnyttjades alla 7 fartygen på röjdykarförbanden fram till utrangeringen i slutet av 1990-talet. Bilden visar Minsvepare HMS Dämman M45 av typ fiskebåt, sjösatt 1960, levererad till flottan 1960. Längd 24 m, bredd 6,5 m. Foto 1970-tal. Bild: Marinmuseum, ID: B32:1.