Made with Xara

Föregående sida

Svenska örlogsfartyg - 4

xxxx Mil xxxxx

xxxxxxxxxxxxx

English

Till förteckningen över svenska ytstridsfartyg

Relaterade länkar

• Örlogsfartyg - Startsidan • Svenska ytstridsfartyg sid-1 • Svenska ytstridsfartyg sid-2 • Svenska ytstridsfartyg sid-3 • Svenska ytstridsfartyg sid-4 • Svenska ytstridsfartyg sid-5 • Svenska ytstridsfartyg sid-6 • Svenska ytstridsfartyg sid-7 • Katastrofen i Horsfjärden 1941 • Svenska ubåtar • Svenska signalspaningsfartyg • Beteckningar på fartygens vapensystem • Svenska stridsbåtar • Svenska flottans historia • Kustartilleriets historia • Flottans uniformer • Kustartilleriets uniformer • Skärgårsflottan • Beredskapsåren 1939 - 1945 • Beredskapsbilder • Signalspaningsflygplan • Svenska stridsflygplan • Svenska stridsvagnar •

Referenslitteratur

1. Örlogsfartyg, Svenska maskindrivna fartyg under tretungad flagg. G von Hofsten, J Waernberg. 2004. 2. Försvarsmakten 3. Wikipedia 4. Digitaltmuseum Överst på sidan

Svenska örlogsfartyg - ytstridsfartyg - 3

Förteckning över svenska maskindrivna ytstridsfartyg

• Slagskepp • Pansarskepp • Kryssare, del-1, del-2 • Jagare, del-1, del-2, del-3 • Fregatt • Korvett • Motortorpedbåt • Torpedbåt/robotbåt • Patrullbåt • Vedettbåt • Bevakningsbåt • Minfartyg / Minröjningsfartyg / Minsvepare

Allmänt

I beskrivningen av fartygen finns några begrepp och termer som kan vara värda att beskriva. • IK-nr är det igenkänningsnummer som fartygen normalt, i fredstid, har påmålad på fartygssidan på vissa fartygstyper. För ubåtar är det en namnförkortning av ubåtens namn. • Levererad avser den tidpunkt då fartyget formellt levererades till Marinen från leverantören. • Sjösatt, av ser den tidpunkt då fartyget döpts och löpt av stapeln. • Utrangerad avser normalt den tidpunkt då fartyget slutgiltigt utgår ur Marinen organisation. • Deplacement, uttrycks i ton och anges med två värden, standarddeplacement och deplacement då fartyget är fullt rustat. Om enbart ett värde anges avser det standarddeplacement. För ubåtar anges deplacement i ytläge, respektive u-läge. • Fart anges i knop och avser den kontrakterade farten. För ubåtar anges farten i ytläge respektive u-läge. • Dimensioner, anges i meter för längd, bredd och djupgående. Längden kan anges i två mått, dels i konstruktionsvattenlinjen, dels i största längden totalt sett. Om enbart en längd anges är det den största längden som avses. Med bredd avses den största bredden. • Besättningens storlek avser normalt sett fredsbesättningsstorleken. • Dykdjup för ubåtar anger största tillåtna dykdjup i fredstid. Förkortningen "HMS" betyder Hans Majestäts Skepp / Hennes Majestäts Skepp och används i den svenska flottan som ett prefix före fartygets namn, exempelvis HMS Visby. Men HMS började inte användas av flottan förrän efter 1950. För äldre fartyg, dvs byggda före 1950, användes ”HM” (Hans Majestäts) följt av fartygstyp och namn, exempelvis HM Kryssare Tre Kronor. Svenska örlogsfartyg målades från den 23 juni 1940 med vita tvärstreck på däck och sidor för att de tydligt skulle kunna identifieras som neutrala fartyg och därmed undgå vådabeskjutning från de krigförande.

Jagare (2)

Jagare är en typ av örlogsfartyg, utvecklad i början av 1900-talet. En jagare är snabb, förhållandevis stor och är mycket kraftigt beväpnad. Ursprungligen var jagarens uppgift att skydda slagskeppen mot torpedbåtar. Ganska snart började även jagarna utrustas med torpeder. På moderna jagare har torpederna kompletterats med eller ersatts av robotar. Under och före andra världskriget användes jagare främst till patrulltjänst, eskorttjänst och ubåtsjakt. De bestyckades därför ofta med utrustning för ubåtsbekämpning såsom sonar och sjunkbomber. Start: Jagare

Svenska jagare

Psilander-klass var en jagarklass som bestod av de två jagarna HMS Psilander (18) och HMS Puke (19). Fartygen var ursprungligen jagare av Sella-klass i den italienska flottan men köptes 1940 av Sverige. I Italien hade de namnen Giovanni Nicotera respektive Bettino Ricasoli. Vid samma tillfälle köptes även 2 italienska jagare i Romulus-klass samt fyra motortorpedbåtar. Den 21 januari 1940 var samtliga kontrakt klara för inköp av fyra jagare, fyra motortorpedbåtar samt annan krigsmateriel. De fyra motortorpedbåtarna, vilka var av MAS-klass som i Sverige blev T11 - T14, transporterades hem på M/S Boreland från La Spezia till Göteborg i mars 1940. Den 14 april 1940, med svenska besättningar, avgick alla fyra jagarna tillsammans från La Spezia i Italien och fartygen ankom till Göteborg den 10 juli. I den svenska konvojen fanns även passagerarfartyget Patricia och tankern M/T Castor. På grund av kriget gick de svenska fartygen väster om Irland. Vid ett uppehåll på Färöarna inträffade en händelse som blivit känd som Psilanderaffären. Under den pågående hemresan från Italien hade Tyskland anfallit Frankrike och Norge. Den 20 juni 1940 beslagtogs de fyra svenska jagarna på Färöarna av brittiska flottan med hänvisning till att de ville undvika att de svenska jagarna skulle komma i tyska flottans händer under den fortsatta resan till Sverige. Efter en dryg vecka av intensiv diplomatisk aktivitet mellan Sverige och Storbritannien återfick Sverige de beslagtagna jagarna, och fartygen kunde fortsätta till Göteborg. Efter ankomsten till Sverige sattes jagarna in i Göteborgseskadern. Psilander och Puke visade sig dock vara för vekt byggda och rullade kraftigt i sjögång. Man fick därför bygga in förstärkningar i fartygen samt montera slingerkölar på skroven. • Psilander (Giovanni Nicotera) hade sjösatts 1926 i Italien och kom till svenska flottan 1940. Hon utrangerades 1947. IK-nr 18. • Puke (Bettino Ricasoli) hade sjösatts 1926 i Italien och kom till svenska flottan 1940. Hon utrangerades 1947. IK-nr 19. Fartygen var 85,3 m långa och 8,6 m breda. Deplacementet var 970/1.480 ton. Fart 35 knop. Besättning 133 man. Fartygens huvudbestyckning bestod av fyra 12 cm kanoner m/40 i dubbeltorn. Närluftvärnsartilleriet bestod av två 40 mm lvakan m/17 och två 13,2 mm lvksp m/31. Vidare fanns fyra 45,7 cm TT m/30, 30 minor. Maskineriet utgjordes av 3 ångpannor som levererade ånga till två ångturbiner vilka drev var sin propeller. Maskineriet utvecklade 36.000 hk vilket gav en maximal hastighet av 35 knop. Bilden visar Jagaren HMS Psilander J18, sjösatt 1926 i Italien, köpt av Sverige 1940. Längd 85,3 m, bredd 8,6 m. IK-nr 18. Foto 1940. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo82094A. Åren 1941–1942 modifierades fartygens bestyckning. Luftvärnet byttes ut mot två 40 mm lvakan m/36 och två dubbla 8 mm luftvärnskulspruta m/36. Vidare byttes 45 cm torpederna mot 53 cm torpeder, och sjunkbombskastare och sjunkbombsfällare installerades. Efter en mycket kort tjänst lades båda fartygen i materielberedskap mellan 1943 och 1944, och år 1947 blev de utrangerade. Romulus-klass var en jagarklass som i Sverige benämndes kustjagare. De bestod av två mindre jagare, HMS Romulus (27) och HMS Remus (28). Fartygen var ursprungligen jagare av Spica 3-klass i den italienska flottan men köptes 1940 av Sverige. I Italien hade de namnen Spica respektive Astore. Vid samma tillfälle köptes även 2 italienska jagare av Psilander-klass samt fyra motortorpedbåtar. Den 21 januari 1940 var samtliga kontrakt klara för inköp av fyra jagare, fyra motortorpedbåtar samt annan krigsmateriel. De fyra motortorpedbåtarna, vilka var av MAS-klass som i Sverige blev T11 - T14, transporterades hem på M/S Boreland från La Spezia till Göteborg i mars 1940. Den 14 april 1940, med svenska besättningar, avgick de fyra jagarna tillsammans från La Spezia i Italien och efter en minst sagt dramatisk resa ankom fartygen till Göteborg den 10 juli. På grund av kriget gick de svenska fartygen väster om Irland. I den svenska konvojen fanns även passagerarfartyget Patricia och tankern M/T Castor. Vid ett uppehåll på Färöarna inträffade en händelse som blivit känd som Psilanderaffären. Under den pågående hemresan från Italien hade Tyskland anfallit Frankrike och Norge. Den 20 juni 1940 beslagtogs de fyra svenska jagarna på Färöarna av brittiska flottan med hänvisning till att man ville undvika jagarna skulle komma i tyska flottans händer under den fortsatta resan till Sverige. Efter en dryg vecka av intensiv diplomatisk aktivitet mellan Sverige och Storbritannien återfick Sverige de beslagtagna jagarna, och fartygen kunde fortsätta till Göteborg. Efter ankomsten till Sverige sattes klassens fartyg in i Göteborgseskadern. Fartygen var avsedda för eskort- och bevakningsuppgifter och inte offensiva företag vilket förklarar den något klenare artilleri- och torpedbestyckningen. Bilden visar jagaren HMS Romulus J27, sjösatt 1934 i Italien, köpt av Sverige 1940. Längd 81,4 m, bredd 8,2 m. IK-nr 27. Foto 1940. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo200229. • Romulus (Spica) hade sjösatts1934 i Italien och kom till svenska flottan 1940. Hon utrangerades 1958. IK-nr 27. • Remus (Astore) hade sjösatts 1934 i Italien och kom till svenska flottan 1940. Hon utrangerades 1958. IK-nr 28. Fartygen var 81,4 m långa och 8,2 m breda. Deplacementet var 630/900 ton. Fart 34 knop. Besättning 99 man. Fartygens huvudbestyckning bestod av tre 10 cm kanoner m/40. Närluftvärnsartilleriet bestod av tre 20 mm lvakan m/38 och två 13,2 mm lvksp m/31. Vidare fanns fyra 45,7 cm TT, två sjbf m/33 och två sjbk m/33, 28 minor. Bilden visar 20 mm lvakan m/38 på jagaren Romulus J27, sjösatt 1934, levererad 1940. Längd 81,4 m, bredd 8,2 m. IK-nr 27. Foto 1943. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo199543. Maskineriet utgjordes av 2 ångpannor som levererade ånga till två ångturbiner vilka drev var sin propeller. Maskineriet utvecklade 19.000 hk vilket gav en maximal hastighet av 34 knop. Jagarna var i stort sett bra fartyg som i stor utsträckning deltog i neutralitetsvakten i kustflottan. De omklassades till fregatter 1953, men byggdes aldrig om. Psilanderaffären 1940 Psilanderaffären var en incident som inträffade på Färöarna den 20 juni 1940 då de fyra italien-köpta svenska jagarna HMS Psilander, Puke, Romulus och Remus togs i beslag av brittiska flottan. Enligt britterna gjorde tillslaget för att undvika att tyska flottan annars skulle beslagta jagarna och ta dem i tysk tjänst på de svenska jagarna vidare färd till Göteborg över Nordsjön. När andra världskriget bröt ut var Sverige i stort behov av att snabbt stärka krigsmakten med ny krigsmateriel. Vad gäller flottan så behövde den utökas med bl.a. jagare och motortorpedbåtar. Att i Sverige tillverka jagare skulle ta sin tid. Då var det snabbare, om det var möjligt, att köpa jagare från annat land. Italien var villiga att sälja 4 jagare och 4 motortorpedbåtar som ett paket (allt eller inget). Jagarna var två ur Sella-klassen och två ur Spica-3-klassen. Sella jagarna var ålderstigna, sjösatta 1926 medan Spica-3 jagarna modernare, sjösatta 1934. Den 21 januari 1940 var samtliga kontrakt klara för inköp av fyra jagare, fyra motortorpedbåtar samt annan krigsmateriel. De fyra motortorpedbåtarna var av MAS-klass, vilka i Sverige blev T11 - T14, transporterades hem på M/S Boreland från La Spezia till Göteborg i mars 1940. Kommendörkapten 2. graden Torsten Hagman utsågs till avdelningschef (AC) för flottstyrkan om 4 jagare som skulle gå till sjöss från Italien till Sverige. Svenska Lloyds passagerarfartyg Patricia hyrdes in och omvandlades till "hjälpkryssare" i flottan och utrustades med en 12 cm kanon och två 8 mm kulsprutor. De fyra jagarbesättningarna som skulle segla hem de inköpta jagarna bestod av 450 svenska flottister och officerare. Den 4 mars 1940 avreste de på Patricia från Göteborg tillsammans med Patricias egen besättning på 36 man mot La Spezia i norra Italien. Patricia anlände till La Spezia den 19 mars. Patricia var byggd 1926 och var 106 m lång och 15 m bred. Efter Italienäventyret byggdes hon om till ubåtsdepåfartyg i svenska flottan. Bilden visar HMS Patricia (tidigare S/S Patricia, Svenska Lloyd) med svenska neutralitetsband. Byggd 1926 i England, längd 106 m och bredd 15 m, fart 15 knop. Deplacement 4.950 ton. Foto 1943. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo64665A. Den 27 mars kunde de italienska flaggorna halades på jagarna Bettino Ricasoli, Giovanni Nicotera, Spica och Astore och svenska örlogsflaggor hissades på Puke, Psilander, Romulus och Remus, som jagarna döpts om till. Utrustningsarbeten, utbildning av de svenska besättningarna samt provturer var avslutade den 13 april. Den 14 april 1940 avgick alla fyra jagarna tillsammans från La Spezia i norra Italien och fartygen ankom till Göteborg den 10 juli. Kommendörkapten Hagman var avdelningschef för flottstyrkan och tillika fartygschef (FC) på HMS Puke. På den första delen av resan fanns två italienska mariningenjörer och sju maskinunderofficerare med ombord på jagarna för att avhjälpa eventuella maskinproblem. Ombord på hjälpkryssaren Patricia fanns även 30 inköpta torpeder, ammunition samt en riklig mängd reservdelar till jagarna och de redan hemskickade motortorpedbåtarna. Den 20 april meddelade den brittiske marinattachén i Rom att "The Admiralty” skulle garantera fri lejd för eskadern på samma sätt som hade skett med Boreland och Patricia. Britterna föreslog att svenskarna skulle färdas via Engelska kanalen. Svenska sjöförsvarets kommandoexpedition meddelade dock till den tyska beskickningen i Stockholm, att jagarstyrkan planerade att färdas via Irland och Färöarna till norska kusten och därefter kustnära till Göteborg. Vid middagstid samma dag, dvs den 20 april, fick Puke maskinproblem. Psilander som gick bakom Puke, hann inte gira undan utan i måttlig fart träffade Pukes akter med sin förstäv. Då de vattentäta skotten höll, kunde båda jagarna efter ett tag fortsätta och flottstyrkan gick mot Cartagena i Spanien för reparation, dit man kom följande dag och kunde lägga till vid ett spanskt örlogsvarv. Psilander dockades för reparation, medan Puke reparerades utan dockning. Efter förrådskomplettering avgick jagarna den 26 april till Lissabon dit de anlände den 28 april. Patricia hade sänts i förväg till Lissabon för att bunkra beställd olja. Vistelsen i Lissabon kom dock att bli månadslång då det inte gick att få tag på någon olja, enbart färskvatten. Pukes skador från kollisionen tidigare åtgärdades slutligen med reparation i docka. Bilden visar Jagaren HMS Romulus akter om HMS Psilander under gång på Medelhavet 1940. Bild: Wikipedia. Svenska UD:s beskickning i London skickade ett telegram till Sjöförsvarets kommandoexpedition den 29 april 1940 där man meddelade att brittiska utrikesministeriet förordat att jagarna beordras att tills vidare kvarstanna i Lissabon och att man under rådande förhållanden bestämt måste avråda från att hemtransportera desamma. Detta meddelande nådde dock aldrig chefen för den svenska flottstyrkan i Lissabon, kommendörkapten Hagman. Den 10 maj gick Tyskland till anfall mot Nederländerna, Belgien och Frankrike på västfronten, vilket stängde jagarnas färdväg genom Engelska kanalen. Under tiden arbetade man i Stockholm på att få fram olja till jagarna från annat håll och chefen för Marinen (CM) meddelade jagarstyrkan den 15 maj att ett svenskt tankfartyg, M/T Castor, skulle anlända till Lissabon inom fyra till fem dagar. M/T Castor var en svensk tanker från Trelleborg på väg från Mexico till Sverige med olja och som nu hade rekvirerats av svenska staten och beordrades att ansluta till jagarstyrkan. Den 21 maj kom Castor fram till Lissabon med 14.495 ton olja, varav hälften dieselolja. Vidare hade Castor mer än 1.000 ton färskvatten i sina tankar vilket skulle göra jagarna självförsörjande. Tankfartyget blev nu formellt örlogsfartyget HM Transportfartyg Castor och dess befälhavare John Juhlin blev samtidigt löjtnant i flottans reserv. Bilden visar motortankern M/T Castor. Längd 147 m, bredd 18,8 m, byggår 1928. D.w.t.: 13.440. Rederi: Trelleborgs Ångfartygs Nya AB. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo68663A. Efterföljande år torpederades M/T Castor den 31 mars 1941 av den tyska ubåten U-46 mellan Newfoundland och Irland i Nordatlanten. 21 av Castors 36 man kunde räddas. Den 26 maj lämnade flottstyrkan Lissabon, och den 27 maj ankom man till Vigo i Spanien, där Castor och Patricia bunkrade fullt. Den italienska maskinpersonalen på jagarna gick iland hemkallade av sin regering. Trots att Chefen för Marinen (CM) tidigare hade gett instruktioner att Castor skulle följa med jagarstyrkan, så innebar fartygets låga fart, cirka 8 knop, att olja och vatten troligen inte skulle räcka på jagarna för förflyttningen till Cobh (Queenstown) på Irland, enligt Hagmans bedömning. Hagman detacherade därför Castor och lät jagarna och Patricia gå från Vigo i sin mest ekonomiska fart, 12 knop, i en vid båge ut i Atlanten mot Cobh den 29 maj. Kartan visar den rutt som de svenska fartygen tog från norra Italien till Göteborg i Sverige. Rött: Jagarnas färdväg från La Spezia till Torshamn på Färöarna samt från Kirkwall till Göteborg under svenskt befäl. Orange: Under brittiskt befäl från Torshamn till Kirkwall. Grönt: Tankern Castors färd som enskilt fartyg, bl.a. via Casablanca. Bild: Wikipedia. I slutet av maj och början av juni 1940 genomfördes evakueringen av cirka 300.000 engelska och franska soldater från stränderna vid franska Dunkerque tvärs över Engelska kanalen. Det brittiska amiralitetet anvisade därför en ny rutt för den svenska flottstyrkan som gick ut i Atlanten väster om Irland för vidare färd mot Färöarna, dit även M/T Castor skulle ansluta. Efter Danmarks kapitulation i april 1940 var Danska Färöarna i praktiken besatta av brittisk militär. Britterna erkände inte detta formellt, eftersom det då skulle inneburit ansvar för Färöarnas styrelse och försörjning. Jagarstyrkan ankrade i Cobh på Irland den 2 juni. Men, det gick det inte att få tag i någon olja här heller. Men genom att bunkra jagarna från Patricia kunde de fylla på tillräckligt med olja för att nå Färöarna. Vidare skulle 117 civila svenska passagerare, varav 40 kvinnor och 8 barn, tas ombord på Patricia för vidare färd till Sverige. Många av dessa var tidigare anställda i engelska företag, som nu blivit utan jobb sedan företagen ställt om till krigsproduktion. Den 15 juni tog Patricia ombord sina civila passagerare, och på natten till den 16 juni lämnade man Cobh med destination Färöarna. Den 22 juni kapitulerade Frankrike vilket innebar att Storbritannien nu stod ensamt mot de tyska trupperna. Den tyska flottan hade i slaget om Narvik den 10 och 13 april 1940 förlorat 10 av sina modernaste jagare. Britterna var därför angelägna om att Tyskland inte skulle få snabb tillgång till nya jagare. Vid det brittiska krigskabinettets sammanträde i London den 18 juni meddelade ministern för Dominions, att fyra svenska jagare hade lämnat Irland för att gå till Färöarna. Han föreslog krigskabinettet att överväga möjligheten att kapa de svenska jagarna vid deras ankomst till Färöarna. Utrikesministern förklarade sig vilja undersöka frågan närmare. Vid krigskabinettets sammanträde den 19 juni behandlades förslaget från föregående dag om kapning av jagarna. Ministern för Dominions ansåg, att detta var ett fall där man kunde använda angarierätt. Detta är en i internationell rätt fastställd rättighet för en krigförande nation att beslagta en neutral stats egendom, inom den krigförande nationens territorium eller områden som ockuperats av den. Krigskabinettet gav Admiralty i uppdrag att snarast möjligt ge order om kapning av jagarna. Under tidig morgon den 19 juni närmade sig Patricia och jagarna Färöarna. Castor väntades till Färöarna följande dag. På grund av tät dimma avvaktade flottstyrkan med att angöra tills att dimman skulle lätta. Efter att dimman lättat under förmiddagen fortsatte Patricia och jagarna in mot Färöarna. Lots togs ombord lots som förde fartygen till den långsmala Skaalefjorden nära Torshamn. Patricia blev anvisad ankringsplats längst in i fjorden, och jagarna fick ankra i taktisk nummerordning - i linje. Därefter ankrade ett antal bestyckade engelska trålare (sk. naval drifters) på var sida om jagarna. Kommendörkapten Hagman gav nu order om att släcka ångpannorna på jagarna för att spara olja (Castor hade ännu inte kommit till Färöarna). Det innebar att det skulle ta cirka fyra timmar att få jagarna klara för avgång igen.

Tre brittiska Tribal-klass jagare, HMS Maori, HMS Tartar och HMS Mashona lämnade den brittiska flottbasen Scapa Flow på Orkneyöarna den 19 juni klockan 19.30 med kurs mot Färöarna, med avsikt att överta de svenska jagarna. Tidigt på morgonen den 20 juni kom Castor fram till Färöarna där hon fick order att ankra sydöst om Torshamn cirka tio distansminuter dvs en och en halv timmas gångtid från jagarna i Skaalefjorden. Senare under morgonen anlände även de brittiska jagarna till Färöarna. Bilden visar Engelska jagaren HMS Maori av Tribal-klass, en av jagarna i Skaalefjord på Färöarna vid Psilanderaffären 1940. Hon sjösattes 1937 och var 115 m lång och 11 m bred. Fart 36 knop. Huvudbestyckning: fyra dubbla 12 cm kanoner. Bild: Wikipedia. Chefen för den brittiska flottstyrkan, NOIC (Naval Officer in Charge of Faroe Islands), Captain C. Caslon (motsv. Kommendör), samt en Lieutenant-Commander (motsv. Kommendörkapten 2. graden) som sekreterare och en civilperson anlände i en motorbåt till svenska förbandschefsfartyget HMS Puke den 20 juni klockan 07:15. Caslon framförde muntligt med ett ultimatum som inte var förhandlingsbart men hade en viss tidsfrist, där han meddelade att han direkt från brittiska regeringen hade fått order att ta jagarna i beslag. Som motiv angavs att man från engelsk sida förutsatte att de svenska jagarna skulle hamna i tyska händer då fartygen närmade sig Sverige. Jagarna skulle enligt de brittiska kraven utrymmas inom två och en halv timma, och besättningarna skulle därefter föras över till England för vidare transport till Sverige. Patricia och Castor kunde fortsätta resan. Motstånd från de svenska jagarna eller försök att sänka fartygen, skulle mötas med "lämpliga motåtgärder". Samtliga radiosändare på de svenska fartygen skulle plomberas omedelbart, och försök att upprätta förbindelse med Sverige förhindras med våld. Kommendörkapten Hagmans spontana svar var att han avvisade kraven, och att han skulle slåss alternativt sänka fartygen. Captain Caslon beklagade detta och påpekade att det bara var fråga om att ta fartygen i förvar, de skulle förbli svensk egendom. Hagman krävde då att få att sätta sig i förbindelse med svenska regeringen, men Caslon förklarade att användning av radio skulle förhindras med våld. Hagman begärde att få den brittiska regeringens krav och motiv i skriftlig form, varefter han skulle svara skriftligt. Caslon lovade att tillmötesgå detta, och lämnade därefter HMS Puke. Klockan 08:06 den 20 juni skickade Hagman ut ett meddelande till de svenska fartygscheferna: "Förbered utrymning av jagarna". Klockan 09:00 överlämnades de brittiska kraven skriftligt. Där anges som bilaga också "Right of Angary". Denna rätt har dock ingen tillämpning på örlogsfartyg. Enligt de skriftliga kraven skulle eventuella skador på de beslagtagna jagarna ersättas. Skissen visar situationen vid Skaalefjord på Färöarna den 20 juni 1940 vid den sk. Psilanderaffären. Vi ser de svenska fartygen inne i fjorden ankrade på linje med engelska drifters på sidorna och de engelska jagarna cirklande utanför vid fjordens mynning. Bild: Wikipedia. Efter granskning av de skriftliga kraven höll svenska fartygscheferna rådslag ombord på HMS Puke. Styrkeförhållandena var kraftigt i brittisk favör. De brittiska jagarna var under gång och stridsberedda i klart skepp (action stations). Var och en av Tribal-jagarna hade 4 dubbla 12 cm kanoner, fyra luftvärnsautomatkanoner och fyra torpedtuber. Dessutom fanns bestyckade engelska "drifters" mellan de svenska jagarna, samt posteringar i land. De svenska jagarna hade mycket lite olja kvar och ett ofördelaktigt läge för strid i den långsmala fjorden då de låg ankrade på linje. Efter att under några timmar ha fått upp ångtrycket hade enbart HMS Remus två aktra 10 cm kanoner fritt skottfält mot de brittiska jagarna. Om de svenska jagarna hade brutit sig ut, skulle de snart fått slut på bränsle och bli enkla mål för Home Fleet. Dessutom fanns Patricia i skottlinjen, lastad med ammunition och med 117 civila personer ombord. För att öka trycket på svenskarna styrde flera av de brittiska Tribal-klass jagarna klockan 09:20 in i Skaalefjorden, vände och åkte ut igen. Kommendörkapten Hagman skrev i sitt svar till britterna att han under omständigheterna inte hade något annat val än att gå med på kraven. Men han protesterade också i svaret allvarligt mot hela proceduren, särskilt att han förvägrats möjligheten till kommunikation med egna regeringen. Innan skrivelsen överlämnades hade en förfrågan gjorts, om besättningarna kunde föras över till Patricia och Castor i stället för att, enligt det ursprungliga ultimatumet, föras till England. Begäran godkändes av engelsmännen. Efter FC mötet återvände fartygscheferna till sina fartyg och meddelade besättningarna. Endast personliga tillhörigheter skulle få packas ner i sjösäckarna enligt de brittiska direktiven. En del tillhörigheter kastades överbord, eftersom besättningarna inte ville överlämna dem till engelsmännen. Trots order från Hagman att inte försämra läget genom sabotage eller motstånd, jagarna var fortfarande svensk egendom, förekom detta på enskilda besättningsmäns initiativ. Klockan 11:00 anlände tre drifters som användes till att föra över besättningarna från Puke, Psilander och Romulus till Patricia samt från Remus till Castor. Efter att besättningarna lämnat de svenska jagarna kom brittiska besättningar ombord på jagarna, med första åtgärd att hala ned de svenska flaggorna och befälstecknen. Bilden visar besättningen på svenska jagaren HMS Remus som har embarkerats till engelska driftern Scottish för vidare transport till svenska tankern M/T Castor. Bild: Wikipedia. Klockan 09:00 den 21 juni kom NOIC, Captain Crowther, till Patricia och meddelade att fartyget kunde avgå. Vid 14-tiden på eftermiddagen lättades ankar och man gick ut genom Skaalefjorden med kurs mot norska kusten. Ute på internationellt vatten kunde radiosändare åter användas till kontakt med svenska myndigheter. Klockan 22:45 den 21 juni kom svaret från Chefen för Marinen till AC Hagman: ”Återgå Torshamn. Återfordra energiskt jagarna. Engelska regeringen ej meddelat något till svenska regeringen.” Patricia och Castor girade på kontrakurs tillbaka till Färöarna. Under tiden började en diplomatisk telegramväxling mellan Stockholm och London. Kabinettssekreterare Erik Boheman, som var på middag hos den brittiske ministern i Stockholm, Victor Mallet, blev mycket upprörd och krävde att Mallet skulle telegrafera till London om att jagarna omedelbart skulle friges. De två svenska fartygen återvände till Torshamn, där de ankrade på yttre redden klockan 08:00 den 22 juni. Den svenske vicekonsuln på Färöarna meddelade att jagarna hade förflyttats till en för honom obekant plats, vilket han protesterat emot hos den brittiske konsuln. De diplomatiska kontakterna fortsatte. Bland annat samtalade den svenske ministern i London, Björn Prytz, med den brittiske utrikesministern Halifax. Prytz meddelade också att jagarnas färdväg fullständigt hade diskuterats med den brittiska legationen i Stockholm, vilket Halifax inte ansåg sig känna till. Nu visade det sig att Sveriges formella begäran om fartygspassage hade blivit liggande hos amiralitetet i London utan att ha skickats vidare. Därför blev den brittiska regeringen överraskad av den svenska sjöstyrkans förflyttning, som det uppfattades utan förvarning och utan att följa normal rutin och "proper channel". Under de närmaste dagarna insåg britterna att jagarna var relativt små och att de kunde återlämnas till svenskarna. På kvällen den 25 juni meddelade NOIC att de svenska jagarna skulle återlämnas till sina besättningar. Två av jagarna befann sig i Kirkwall, och två var på väg dit. För att M/T Castor inte skulle behöva färdas genom de farliga vattnen runt Orkneyöarna fördes även Remus besättning över till Patricia. På förmiddagen den 1 juli kunde de svenska fartygscheferna och vissa besättningsmän inspektera jagarna. Under färden mellan Färöarna och Kirkwall med engelsk besättning hade jagarna fått åtskilliga skador, dels på grund av den engelska besättningen var ovana vid jagarnas maskineri, dels på grund av tidigare svenskt sabotage. På både HMS Psilander och Romulus hade britterna torrkokat en panna, som därigenom blivit helt förstörda. På HMS Romulus hade olja dessutom av misstag pumpats upp i gångar och mäss. HMS Puke hade skador efter en kollision i samband med en bogsering, och hade tappat ett ankare. Fartygen hade dessutom till stor del plundrats på lösa inventarier och verktyg. Alla förluster, samt lönekostnader för Patricia och Castors besättningar med mera värderades senare till 879.644 SEK, vilket betalades av britterna. Jagarna återlämnades den 2 juli till sina svenska besättningar, som snabbt utförde rengöring och provisorisk reparation av fartygen. Den 5 juli klockan 02:00 lämnade Patricia och jagarna Kirkwall för att åter färdas mot Färöarna. Man mötte upp M/T Castor vid en punkt 40 distansminuter öster om öarna på kvällen den 5 juli, och styrkan gick därefter i kolonn mot Norge, med 8 knops fart och i ordningen Puke, Psilander, Castor, Patricia, Romulus och Remus. Tyskland garanterade den svenska neutraliteten och lät fartygen gå till Sverige. Längs den norska kusten, vid 6-tiden på morgonen den 8 juli, utsattes de av ett bombanfall av flygplan från brittiska kustkommandot, där fyra bomber fälldes mot Castor. Bomberna sprängdes på 50 - 75 m avstånd från tankern, som efter noggrann kontroll rapporterade att ingen läcka kunde upptäckas. Anfallet berodde på ett misstag, och britterna har senare bett om ursäkt. På morgonen den 10 juli passerade den svenska flottstyrkan in på svenskt territorialvatten. Vid 17- tiden var jagarna förtöjda vid Nya Varvet i Göteborg där de togs emot av Chefen för Marinen, Amiral Fabian Tamm. Bilden visar jagarna efter ankomsten till Göteborg. Från vänster: Remus, Romulus, Psilander och Puke (med skadad stäv) på Nya Varvet i Göteborg efter hemkomsten den 10 juli 1940. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo54812A. Efterspel: Efter ankomsten till Göteborg hölls på CM:s initiativ förberedande förhör med Kommendörkapten Hagman vid fältkrigsrätten vid västkustens marindistrikt. På en fråga från förhörsledaren om Hagman ansåg att han uppehållit "svenska flottans anseende och svenska flaggans ära" svarade han, att han ansåg sig i det aktuella läget ha handlat riktigt, oberoende av reglementen och instruktioner. Sedan fältkrigsrätten återigen sammanträtt den 6 augusti 1940, konstaterades att Hagmans handlande inte skulle leda till ansvar eller ersättningsskyldighet och att ärendet inte skulle gå vidare till rättegång, dvs Hagman befanns varken skyldig eller oskyldig. Vid sammanträdet frågade åklagaren, om det kanske varit lämpligt att låta engelsmännen skjuta ett eller annat skott, och först därefter bestämma om jagarna skulle överlämnas. På det svarade Hagman, att han ofrånkomligt varit tvungen att besvara elden, därmed skulle också alla ersättningsanspråk äventyrats. Det var enligt Hagman utomordentligt viktigt att inte ett enda skott föll. Trots att statsminister Per Albin Hansson personligen meddelande Hagman att han hade hans stöd för sitt handlande fick Hagman aldrig någon formell upprättelse, eftersom han inte blev offentligt friad i domstol. Han betraktades av många som en förrädare som överlämnat sina fartyg utan strid. Dagen efter det att fältkrigsrätten avslutat sin förberedande utredning, den 22 augusti 1940 utfärdade Chefen för kustflottan, konteramiral Gösta Ehrensvärd, en hemlig order: ”Jag förbjuder varje officer under mitt befäl att överlämna sina fartyg till främmande makt, vilket skälet än kan vara. Trohet mot fanan är viktigast av allt.”. I den pressdebatt som bröt ut i samband med krigsrättens dom, stödde de flesta tidningar Hagmans handlande. En kommentar var att "krigsmannaplikten får inte överflödiggöra bruket av hjärnan". På brittisk sida har flera företrädare efteråt uttryckt att man ångrade åtgärden att beslagta jagarna, som kallats "a dirty trick" igångsatt av Secret Service. En hög civil tjänsteman i Admiralty framförde till dåvarande Konteramiral Stig H:son Ericson, att den brittiska åtgärden uteslutande kunde förklaras med det nervösa tillstånd som britterna befann sig i, samt att Admiralty gjort en mycket beklaglig blunder. Churchill erkände också senare för svenske ministern Prytz i London, att Hagman skött "den svåra och pinsamma affären" på ett beundransvärt sätt, och att "han besparade båda länderna mycket besvär". I förordet till jubileumsskriften för 50-årsjubileet av Italienexpeditionen år 1990 lovordade dåvarande Chefen för Marinen, viceamiral Bengt Schuback, kommendörkapten Hagmans handlande och gav honom en postum upprättelse. Marinofficeren Torsten Hagman (1893-1968) avslutade sin aktiva karriär 1953, då som chef för Stockholms örlogsstation med graden Kommendör (graden motsvarar överste i armén). Bilden till höger visar Kommendörkapten Torsten Hagman. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo145674.

Made with Xara

Svenska örlogsfartyg - 4

English

Till förteckningen över svenska ytstridsfartyg

Relaterade länkar

Referenslitteratur

1. Örlogsfartyg, Svenska maskindrivna fartyg under tretungad flagg. G von Hofsten, J Waernberg. 2004. 2. Försvarsmakten 3. Wikipedia 4. Digitaltmuseum Överst på sidan

Svenska örlogsfartyg -

ytstridsfartyg - 3

Förteckning över svenska maskindrivna

ytstridsfartyg

Allmänt

Jagare (2)

Svenska jagare

Psilander-klass var en jagarklass som bestod av de två jagarna HMS Psilander (18) och HMS Puke (19). Fartygen var ursprungligen jagare av Sella-klass i den italienska flottan men köptes 1940 av Sverige. I Italien hade de namnen Giovanni Nicotera respektive Bettino Ricasoli. Vid samma tillfälle köptes även 2 italienska jagare i Romulus-klass samt fyra motortorpedbåtar. Den 21 januari 1940 var samtliga kontrakt klara för inköp av fyra jagare, fyra motortorpedbåtar samt annan krigsmateriel. De fyra motortorpedbåtarna, vilka var av MAS-klass som i Sverige blev T11 - T14, transporterades hem på M/S Boreland från La Spezia till Göteborg i mars 1940. Den 14 april 1940, med svenska besättningar, avgick alla fyra jagarna tillsammans från La Spezia i Italien och fartygen ankom till Göteborg den 10 juli. I den svenska konvojen fanns även passagerarfartyget Patricia och tankern M/T Castor. På grund av kriget gick de svenska fartygen väster om Irland. Vid ett uppehåll på Färöarna inträffade en händelse som blivit känd som Psilanderaffären. Under den pågående hemresan från Italien hade Tyskland anfallit Frankrike och Norge. Den 20 juni 1940 beslagtogs de fyra svenska jagarna på Färöarna av brittiska flottan med hänvisning till att de ville undvika att de svenska jagarna skulle komma i tyska flottans händer under den fortsatta resan till Sverige. Efter en dryg vecka av intensiv diplomatisk aktivitet mellan Sverige och Storbritannien återfick Sverige de beslagtagna jagarna, och fartygen kunde fortsätta till Göteborg. Efter ankomsten till Sverige sattes jagarna in i Göteborgseskadern. Psilander och Puke visade sig dock vara för vekt byggda och rullade kraftigt i sjögång. Man fick därför bygga in förstärkningar i fartygen samt montera slingerkölar på skroven. • Psilander (Giovanni Nicotera) hade sjösatts 1926 i Italien och kom till svenska flottan 1940. Hon utrangerades 1947. IK-nr 18. • Puke (Bettino Ricasoli) hade sjösatts 1926 i Italien och kom till svenska flottan 1940. Hon utrangerades 1947. IK-nr 19. Fartygen var 85,3 m långa och 8,6 m breda. Deplacementet var 970/1.480 ton. Fart 35 knop. Besättning 133 man. Fartygens huvudbestyckning bestod av fyra 12 cm kanoner m/40 i dubbeltorn. Närluftvärnsartilleriet bestod av två 40 mm lvakan m/17 och två 13,2 mm lvksp m/31. Vidare fanns fyra 45,7 cm TT m/30, 30 minor. Maskineriet utgjordes av 3 ångpannor som levererade ånga till två ångturbiner vilka drev var sin propeller. Maskineriet utvecklade 36.000 hk vilket gav en maximal hastighet av 35 knop. Bilden visar Jagaren HMS Psilander J18, sjösatt 1926 i Italien, köpt av Sverige 1940. Längd 85,3 m, bredd 8,6 m. IK-nr 18. Foto 1940. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo82094A. Åren 1941–1942 modifierades fartygens bestyckning. Luftvärnet byttes ut mot två 40 mm lvakan m/36 och två dubbla 8 mm luftvärnskulspruta m/36. Vidare byttes 45 cm torpederna mot 53 cm torpeder, och sjunkbombskastare och sjunkbombsfällare installerades. Efter en mycket kort tjänst lades båda fartygen i materielberedskap mellan 1943 och 1944, och år 1947 blev de utrangerade. Romulus-klass var en jagarklass som i Sverige benämndes kustjagare. De bestod av två mindre jagare, HMS Romulus (27) och HMS Remus (28). Fartygen var ursprungligen jagare av Spica 3-klass i den italienska flottan men köptes 1940 av Sverige. I Italien hade de namnen Spica respektive Astore. Vid samma tillfälle köptes även 2 italienska jagare av Psilander-klass samt fyra motortorpedbåtar. Den 21 januari 1940 var samtliga kontrakt klara för inköp av fyra jagare, fyra motortorpedbåtar samt annan krigsmateriel. De fyra motortorpedbåtarna, vilka var av MAS-klass som i Sverige blev T11 - T14, transporterades hem på M/S Boreland från La Spezia till Göteborg i mars 1940. Den 14 april 1940, med svenska besättningar, avgick de fyra jagarna tillsammans från La Spezia i Italien och efter en minst sagt dramatisk resa ankom fartygen till Göteborg den 10 juli. På grund av kriget gick de svenska fartygen väster om Irland. I den svenska konvojen fanns även passagerarfartyget Patricia och tankern M/T Castor. Vid ett uppehåll på Färöarna inträffade en händelse som blivit känd som Psilanderaffären. Under den pågående hemresan från Italien hade Tyskland anfallit Frankrike och Norge. Den 20 juni 1940 beslagtogs de fyra svenska jagarna på Färöarna av brittiska flottan med hänvisning till att man ville undvika jagarna skulle komma i tyska flottans händer under den fortsatta resan till Sverige. Efter en dryg vecka av intensiv diplomatisk aktivitet mellan Sverige och Storbritannien återfick Sverige de beslagtagna jagarna, och fartygen kunde fortsätta till Göteborg. Efter ankomsten till Sverige sattes klassens fartyg in i Göteborgseskadern. Fartygen var avsedda för eskort- och bevakningsuppgifter och inte offensiva företag vilket förklarar den något klenare artilleri- och torpedbestyckningen. Bilden visar jagaren HMS Romulus J27, sjösatt 1934 i Italien, köpt av Sverige 1940. Längd 81,4 m, bredd 8,2 m. IK-nr 27. Foto 1940. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo200229. • Romulus (Spica) hade sjösatts1934 i Italien och kom till svenska flottan 1940. Hon utrangerades 1958. IK-nr 27. • Remus (Astore) hade sjösatts 1934 i Italien och kom till svenska flottan 1940. Hon utrangerades 1958. IK-nr 28. Fartygen var 81,4 m långa och 8,2 m breda. Deplacementet var 630/900 ton. Fart 34 knop. Besättning 99 man. Fartygens huvudbestyckning bestod av tre 10 cm kanoner m/40. Närluftvärnsartilleriet bestod av tre 20 mm lvakan m/38 och två 13,2 mm lvksp m/31. Vidare fanns fyra 45,7 cm TT, två sjbf m/33 och två sjbk m/33, 28 minor. Bilden visar 20 mm lvakan m/38 på jagaren Romulus J27, sjösatt 1934, levererad 1940. Längd 81,4 m, bredd 8,2 m. IK-nr 27. Foto 1943. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo199543. Maskineriet utgjordes av 2 ångpannor som levererade ånga till två ångturbiner vilka drev var sin propeller. Maskineriet utvecklade 19.000 hk vilket gav en maximal hastighet av 34 knop. Jagarna var i stort sett bra fartyg som i stor utsträckning deltog i neutralitetsvakten i kustflottan. De omklassades till fregatter 1953, men byggdes aldrig om. Psilanderaffären 1940 Psilanderaffären var en incident som inträffade på Färöarna den 20 juni 1940 då de fyra italien-köpta svenska jagarna HMS Psilander, Puke, Romulus och Remus togs i beslag av brittiska flottan. Enligt britterna gjorde tillslaget för att undvika att tyska flottan annars skulle beslagta jagarna och ta dem i tysk tjänst på de svenska jagarna vidare färd till Göteborg över Nordsjön. När andra världskriget bröt ut var Sverige i stort behov av att snabbt stärka krigsmakten med ny krigsmateriel. Vad gäller flottan så behövde den utökas med bl.a. jagare och motortorpedbåtar. Att i Sverige tillverka jagare skulle ta sin tid. Då var det snabbare, om det var möjligt, att köpa jagare från annat land. Italien var villiga att sälja 4 jagare och 4 motortorpedbåtar som ett paket (allt eller inget). Jagarna var två ur Sella-klassen och två ur Spica-3- klassen. Sella jagarna var ålderstigna, sjösatta 1926 medan Spica-3 jagarna modernare, sjösatta 1934. Den 21 januari 1940 var samtliga kontrakt klara för inköp av fyra jagare, fyra motortorpedbåtar samt annan krigsmateriel. De fyra motortorpedbåtarna var av MAS-klass, vilka i Sverige blev T11 - T14, transporterades hem på M/S Boreland från La Spezia till Göteborg i mars 1940. Kommendörkapten 2. graden Torsten Hagman utsågs till avdelningschef (AC) för flottstyrkan om 4 jagare som skulle gå till sjöss från Italien till Sverige. Svenska Lloyds passagerarfartyg Patricia hyrdes in och omvandlades till "hjälpkryssare" i flottan och utrustades med en 12 cm kanon och två 8 mm kulsprutor. De fyra jagarbesättningarna som skulle segla hem de inköpta jagarna bestod av 450 svenska flottister och officerare. Den 4 mars 1940 avreste de på Patricia från Göteborg tillsammans med Patricias egen besättning på 36 man mot La Spezia i norra Italien. Patricia anlände till La Spezia den 19 mars. Patricia var byggd 1926 och var 106 m lång och 15 m bred. Efter Italienäventyret byggdes hon om till ubåtsdepåfartyg i svenska flottan. Bilden visar HMS Patricia (tidigare S/S Patricia, Svenska Lloyd) med svenska neutralitetsband. Byggd 1926 i England, längd 106 m och bredd 15 m, fart 15 knop. Deplacement 4.950 ton. Foto 1943. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo64665A. Den 27 mars kunde de italienska flaggorna halades på jagarna Bettino Ricasoli, Giovanni Nicotera, Spica och Astore och svenska örlogsflaggor hissades på Puke, Psilander, Romulus och Remus, som jagarna döpts om till. Utrustningsarbeten, utbildning av de svenska besättningarna samt provturer var avslutade den 13 april. Den 14 april 1940 avgick alla fyra jagarna tillsammans från La Spezia i norra Italien och fartygen ankom till Göteborg den 10 juli. Kommendörkapten Hagman var avdelningschef för flottstyrkan och tillika fartygschef (FC) på HMS Puke. På den första delen av resan fanns två italienska mariningenjörer och sju maskinunderofficerare med ombord på jagarna för att avhjälpa eventuella maskinproblem. Ombord på hjälpkryssaren Patricia fanns även 30 inköpta torpeder, ammunition samt en riklig mängd reservdelar till jagarna och de redan hemskickade motortorpedbåtarna. Den 20 april meddelade den brittiske marinattachén i Rom att "The Admiralty” skulle garantera fri lejd för eskadern på samma sätt som hade skett med Boreland och Patricia. Britterna föreslog att svenskarna skulle färdas via Engelska kanalen. Svenska sjöförsvarets kommandoexpedition meddelade dock till den tyska beskickningen i Stockholm, att jagarstyrkan planerade att färdas via Irland och Färöarna till norska kusten och därefter kustnära till Göteborg. Vid middagstid samma dag, dvs den 20 april, fick Puke maskinproblem. Psilander som gick bakom Puke, hann inte gira undan utan i måttlig fart träffade Pukes akter med sin förstäv. Då de vattentäta skotten höll, kunde båda jagarna efter ett tag fortsätta och flottstyrkan gick mot Cartagena i Spanien för reparation, dit man kom följande dag och kunde lägga till vid ett spanskt örlogsvarv. Psilander dockades för reparation, medan Puke reparerades utan dockning. Efter förrådskomplettering avgick jagarna den 26 april till Lissabon dit de anlände den 28 april. Patricia hade sänts i förväg till Lissabon för att bunkra beställd olja. Vistelsen i Lissabon kom dock att bli månadslång då det inte gick att få tag på någon olja, enbart färskvatten. Pukes skador från kollisionen tidigare åtgärdades slutligen med reparation i docka. Bilden visar Jagaren HMS Romulus akter om HMS Psilander under gång på Medelhavet 1940. Bild: Wikipedia. Svenska UD:s beskickning i London skickade ett telegram till Sjöförsvarets kommandoexpedition den 29 april 1940 där man meddelade att brittiska utrikesministeriet förordat att jagarna beordras att tills vidare kvarstanna i Lissabon och att man under rådande förhållanden bestämt måste avråda från att hemtransportera desamma. Detta meddelande nådde dock aldrig chefen för den svenska flottstyrkan i Lissabon, kommendörkapten Hagman. Den 10 maj gick Tyskland till anfall mot Nederländerna, Belgien och Frankrike på västfronten, vilket stängde jagarnas färdväg genom Engelska kanalen. Under tiden arbetade man i Stockholm på att få fram olja till jagarna från annat håll och chefen för Marinen (CM) meddelade jagarstyrkan den 15 maj att ett svenskt tankfartyg, M/T Castor, skulle anlända till Lissabon inom fyra till fem dagar. M/T Castor var en svensk tanker från Trelleborg på väg från Mexico till Sverige med olja och som nu hade rekvirerats av svenska staten och beordrades att ansluta till jagarstyrkan. Den 21 maj kom Castor fram till Lissabon med 14.495 ton olja, varav hälften dieselolja. Vidare hade Castor mer än 1.000 ton färskvatten i sina tankar vilket skulle göra jagarna självförsörjande. Tankfartyget blev nu formellt örlogsfartyget HM Transportfartyg Castor och dess befälhavare John Juhlin blev samtidigt löjtnant i flottans reserv. Bilden visar motortankern M/T Castor. Längd 147 m, bredd 18,8 m, byggår 1928. D.w.t.: 13.440. Rederi: Trelleborgs Ångfartygs Nya AB. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo68663A. Efterföljande år torpederades M/T Castor den 31 mars 1941 av den tyska ubåten U-46 mellan Newfoundland och Irland i Nordatlanten. 21 av Castors 36 man kunde räddas. Den 26 maj lämnade flottstyrkan Lissabon, och den 27 maj ankom man till Vigo i Spanien, där Castor och Patricia bunkrade fullt. Den italienska maskinpersonalen på jagarna gick iland hemkallade av sin regering. Trots att Chefen för Marinen (CM) tidigare hade gett instruktioner att Castor skulle följa med jagarstyrkan, så innebar fartygets låga fart, cirka 8 knop, att olja och vatten troligen inte skulle räcka på jagarna för förflyttningen till Cobh (Queenstown) på Irland, enligt Hagmans bedömning. Hagman detacherade därför Castor och lät jagarna och Patricia gå från Vigo i sin mest ekonomiska fart, 12 knop, i en vid båge ut i Atlanten mot Cobh den 29 maj. Kartan visar den rutt som de svenska fartygen tog från norra Italien till Göteborg i Sverige. Rött: Jagarnas färdväg från La Spezia till Torshamn på Färöarna samt från Kirkwall till Göteborg under svenskt befäl. Orange: Under brittiskt befäl från Torshamn till Kirkwall. Grönt: Tankern Castors färd som enskilt fartyg, bl.a. via Casablanca. Bild: Wikipedia. I slutet av maj och början av juni 1940 genomfördes evakueringen av cirka 300.000 engelska och franska soldater från stränderna vid franska Dunkerque tvärs över Engelska kanalen. Det brittiska amiralitetet anvisade därför en ny rutt för den svenska flottstyrkan som gick ut i Atlanten väster om Irland för vidare färd mot Färöarna, dit även M/T Castor skulle ansluta. Efter Danmarks kapitulation i april 1940 var Danska Färöarna i praktiken besatta av brittisk militär. Britterna erkände inte detta formellt, eftersom det då skulle inneburit ansvar för Färöarnas styrelse och försörjning. Jagarstyrkan ankrade i Cobh på Irland den 2 juni. Men, det gick det inte att få tag i någon olja här heller. Men genom att bunkra jagarna från Patricia kunde de fylla på tillräckligt med olja för att nå Färöarna. Vidare skulle 117 civila svenska passagerare, varav 40 kvinnor och 8 barn, tas ombord på Patricia för vidare färd till Sverige. Många av dessa var tidigare anställda i engelska företag, som nu blivit utan jobb sedan företagen ställt om till krigsproduktion. Den 15 juni tog Patricia ombord sina civila passagerare, och på natten till den 16 juni lämnade man Cobh med destination Färöarna. Den 22 juni kapitulerade Frankrike vilket innebar att Storbritannien nu stod ensamt mot de tyska trupperna. Den tyska flottan hade i slaget om Narvik den 10 och 13 april 1940 förlorat 10 av sina modernaste jagare. Britterna var därför angelägna om att Tyskland inte skulle få snabb tillgång till nya jagare. Vid det brittiska krigskabinettets sammanträde i London den 18 juni meddelade ministern för Dominions, att fyra svenska jagare hade lämnat Irland för att gå till Färöarna. Han föreslog krigskabinettet att överväga möjligheten att kapa de svenska jagarna vid deras ankomst till Färöarna. Utrikesministern förklarade sig vilja undersöka frågan närmare. Vid krigskabinettets sammanträde den 19 juni behandlades förslaget från föregående dag om kapning av jagarna. Ministern för Dominions ansåg, att detta var ett fall där man kunde använda angarierätt. Detta är en i internationell rätt fastställd rättighet för en krigförande nation att beslagta en neutral stats egendom, inom den krigförande nationens territorium eller områden som ockuperats av den. Krigskabinettet gav Admiralty i uppdrag att snarast möjligt ge order om kapning av jagarna. Under tidig morgon den 19 juni närmade sig Patricia och jagarna Färöarna. Castor väntades till Färöarna följande dag. På grund av tät dimma avvaktade flottstyrkan med att angöra tills att dimman skulle lätta. Efter att dimman lättat under förmiddagen fortsatte Patricia och jagarna in mot Färöarna. Lots togs ombord lots som förde fartygen till den långsmala Skaalefjorden nära Torshamn. Patricia blev anvisad ankringsplats längst in i fjorden, och jagarna fick ankra i taktisk nummerordning - i linje. Därefter ankrade ett antal bestyckade engelska trålare (sk. naval drifters) på var sida om jagarna. Kommendörkapten Hagman gav nu order om att släcka ångpannorna på jagarna för att spara olja (Castor hade ännu inte kommit till Färöarna). Det innebar att det skulle ta cirka fyra timmar att få jagarna klara för avgång igen.

Tre brittiska Tribal-klass jagare, HMS Maori, HMS Tartar och HMS Mashona lämnade den brittiska flottbasen Scapa Flow på Orkneyöarna den 19 juni klockan 19.30 med kurs mot Färöarna, med avsikt att överta de svenska jagarna. Tidigt på morgonen den 20 juni kom Castor fram till Färöarna där hon fick order att ankra sydöst om Torshamn cirka tio distansminuter dvs en och en halv timmas gångtid från jagarna i Skaalefjorden. Senare under morgonen anlände även de brittiska jagarna till Färöarna. Bilden visar Engelska jagaren HMS Maori av Tribal- klass, en av jagarna i Skaalefjord på Färöarna vid Psilanderaffären 1940. Hon sjösattes 1937 och var 115 m lång och 11 m bred. Fart 36 knop. Huvudbestyckning: fyra dubbla 12 cm kanoner. Bild: Wikipedia. Chefen för den brittiska flottstyrkan, NOIC (Naval Officer in Charge of Faroe Islands), Captain C. Caslon (motsv. Kommendör), samt en Lieutenant- Commander (motsv. Kommendörkapten 2. graden) som sekreterare och en civilperson anlände i en motorbåt till svenska förbandschefsfartyget HMS Puke den 20 juni klockan 07:15. Caslon framförde muntligt med ett ultimatum som inte var förhandlingsbart men hade en viss tidsfrist, där han meddelade att han direkt från brittiska regeringen hade fått order att ta jagarna i beslag. Som motiv angavs att man från engelsk sida förutsatte att de svenska jagarna skulle hamna i tyska händer då fartygen närmade sig Sverige. Jagarna skulle enligt de brittiska kraven utrymmas inom två och en halv timma, och besättningarna skulle därefter föras över till England för vidare transport till Sverige. Patricia och Castor kunde fortsätta resan. Motstånd från de svenska jagarna eller försök att sänka fartygen, skulle mötas med "lämpliga motåtgärder". Samtliga radiosändare på de svenska fartygen skulle plomberas omedelbart, och försök att upprätta förbindelse med Sverige förhindras med våld. Kommendörkapten Hagmans spontana svar var att han avvisade kraven, och att han skulle slåss alternativt sänka fartygen. Captain Caslon beklagade detta och påpekade att det bara var fråga om att ta fartygen i förvar, de skulle förbli svensk egendom. Hagman krävde då att få att sätta sig i förbindelse med svenska regeringen, men Caslon förklarade att användning av radio skulle förhindras med våld. Hagman begärde att få den brittiska regeringens krav och motiv i skriftlig form, varefter han skulle svara skriftligt. Caslon lovade att tillmötesgå detta, och lämnade därefter HMS Puke. Klockan 08:06 den 20 juni skickade Hagman ut ett meddelande till de svenska fartygscheferna: "Förbered utrymning av jagarna". Klockan 09:00 överlämnades de brittiska kraven skriftligt. Där anges som bilaga också "Right of Angary". Denna rätt har dock ingen tillämpning på örlogsfartyg. Enligt de skriftliga kraven skulle eventuella skador på de beslagtagna jagarna ersättas. Skissen visar situationen vid Skaalefjord på Färöarna den 20 juni 1940 vid den sk. Psilanderaffären. Vi ser de svenska fartygen inne i fjorden ankrade på linje med engelska drifters på sidorna och de engelska jagarna cirklande utanför vid fjordens mynning. Bild: Wikipedia. Efter granskning av de skriftliga kraven höll svenska fartygscheferna rådslag ombord på HMS Puke. Styrkeförhållandena var kraftigt i brittisk favör. De brittiska jagarna var under gång och stridsberedda i klart skepp (action stations). Var och en av Tribal-jagarna hade 4 dubbla 12 cm kanoner, fyra luftvärnsautomatkanoner och fyra torpedtuber. Dessutom fanns bestyckade engelska "drifters" mellan de svenska jagarna, samt posteringar i land. De svenska jagarna hade mycket lite olja kvar och ett ofördelaktigt läge för strid i den långsmala fjorden då de låg ankrade på linje. Efter att under några timmar ha fått upp ångtrycket hade enbart HMS Remus två aktra 10 cm kanoner fritt skottfält mot de brittiska jagarna. Om de svenska jagarna hade brutit sig ut, skulle de snart fått slut på bränsle och bli enkla mål för Home Fleet. Dessutom fanns Patricia i skottlinjen, lastad med ammunition och med 117 civila personer ombord. För att öka trycket på svenskarna styrde flera av de brittiska Tribal-klass jagarna klockan 09:20 in i Skaalefjorden, vände och åkte ut igen. Kommendörkapten Hagman skrev i sitt svar till britterna att han under omständigheterna inte hade något annat val än att gå med på kraven. Men han protesterade också i svaret allvarligt mot hela proceduren, särskilt att han förvägrats möjligheten till kommunikation med egna regeringen. Innan skrivelsen överlämnades hade en förfrågan gjorts, om besättningarna kunde föras över till Patricia och Castor i stället för att, enligt det ursprungliga ultimatumet, föras till England. Begäran godkändes av engelsmännen. Efter FC mötet återvände fartygscheferna till sina fartyg och meddelade besättningarna. Endast personliga tillhörigheter skulle få packas ner i sjösäckarna enligt de brittiska direktiven. En del tillhörigheter kastades överbord, eftersom besättningarna inte ville överlämna dem till engelsmännen. Trots order från Hagman att inte försämra läget genom sabotage eller motstånd, jagarna var fortfarande svensk egendom, förekom detta på enskilda besättningsmäns initiativ. Klockan 11:00 anlände tre drifters som användes till att föra över besättningarna från Puke, Psilander och Romulus till Patricia samt från Remus till Castor. Efter att besättningarna lämnat de svenska jagarna kom brittiska besättningar ombord på jagarna, med första åtgärd att hala ned de svenska flaggorna och befälstecknen. Bilden visar besättningen på svenska jagaren HMS Remus som har embarkerats till engelska driftern Scottish för vidare transport till svenska tankern M/T Castor. Bild: Wikipedia. Klockan 09:00 den 21 juni kom NOIC, Captain Crowther, till Patricia och meddelade att fartyget kunde avgå. Vid 14-tiden på eftermiddagen lättades ankar och man gick ut genom Skaalefjorden med kurs mot norska kusten. Ute på internationellt vatten kunde radiosändare åter användas till kontakt med svenska myndigheter. Klockan 22:45 den 21 juni kom svaret från Chefen för Marinen till AC Hagman: ”Återgå Torshamn. Återfordra energiskt jagarna. Engelska regeringen ej meddelat något till svenska regeringen.” Patricia och Castor girade på kontrakurs tillbaka till Färöarna. Under tiden började en diplomatisk telegramväxling mellan Stockholm och London. Kabinettssekreterare Erik Boheman, som var på middag hos den brittiske ministern i Stockholm, Victor Mallet, blev mycket upprörd och krävde att Mallet skulle telegrafera till London om att jagarna omedelbart skulle friges. De två svenska fartygen återvände till Torshamn, där de ankrade på yttre redden klockan 08:00 den 22 juni. Den svenske vicekonsuln på Färöarna meddelade att jagarna hade förflyttats till en för honom obekant plats, vilket han protesterat emot hos den brittiske konsuln. De diplomatiska kontakterna fortsatte. Bland annat samtalade den svenske ministern i London, Björn Prytz, med den brittiske utrikesministern Halifax. Prytz meddelade också att jagarnas färdväg fullständigt hade diskuterats med den brittiska legationen i Stockholm, vilket Halifax inte ansåg sig känna till. Nu visade det sig att Sveriges formella begäran om fartygspassage hade blivit liggande hos amiralitetet i London utan att ha skickats vidare. Därför blev den brittiska regeringen överraskad av den svenska sjöstyrkans förflyttning, som det uppfattades utan förvarning och utan att följa normal rutin och "proper channel". Under de närmaste dagarna insåg britterna att jagarna var relativt små och att de kunde återlämnas till svenskarna. På kvällen den 25 juni meddelade NOIC att de svenska jagarna skulle återlämnas till sina besättningar. Två av jagarna befann sig i Kirkwall, och två var på väg dit. För att M/T Castor inte skulle behöva färdas genom de farliga vattnen runt Orkneyöarna fördes även Remus besättning över till Patricia. På förmiddagen den 1 juli kunde de svenska fartygscheferna och vissa besättningsmän inspektera jagarna. Under färden mellan Färöarna och Kirkwall med engelsk besättning hade jagarna fått åtskilliga skador, dels på grund av den engelska besättningen var ovana vid jagarnas maskineri, dels på grund av tidigare svenskt sabotage. På både HMS Psilander och Romulus hade britterna torrkokat en panna, som därigenom blivit helt förstörda. På HMS Romulus hade olja dessutom av misstag pumpats upp i gångar och mäss. HMS Puke hade skador efter en kollision i samband med en bogsering, och hade tappat ett ankare. Fartygen hade dessutom till stor del plundrats på lösa inventarier och verktyg. Alla förluster, samt lönekostnader för Patricia och Castors besättningar med mera värderades senare till 879.644 SEK, vilket betalades av britterna. Jagarna återlämnades den 2 juli till sina svenska besättningar, som snabbt utförde rengöring och provisorisk reparation av fartygen. Den 5 juli klockan 02:00 lämnade Patricia och jagarna Kirkwall för att åter färdas mot Färöarna. Man mötte upp M/T Castor vid en punkt 40 distansminuter öster om öarna på kvällen den 5 juli, och styrkan gick därefter i kolonn mot Norge, med 8 knops fart och i ordningen Puke, Psilander, Castor, Patricia, Romulus och Remus. Tyskland garanterade den svenska neutraliteten och lät fartygen gå till Sverige. Längs den norska kusten, vid 6-tiden på morgonen den 8 juli, utsattes de av ett bombanfall av flygplan från brittiska kustkommandot, där fyra bomber fälldes mot Castor. Bomberna sprängdes på 50 - 75 m avstånd från tankern, som efter noggrann kontroll rapporterade att ingen läcka kunde upptäckas. Anfallet berodde på ett misstag, och britterna har senare bett om ursäkt. På morgonen den 10 juli passerade den svenska flottstyrkan in på svenskt territorialvatten. Vid 17- tiden var jagarna förtöjda vid Nya Varvet i Göteborg där de togs emot av Chefen för Marinen, Amiral Fabian Tamm. Bilden visar jagarna efter ankomsten till Göteborg. Från vänster: Remus, Romulus, Psilander och Puke (med skadad stäv) på Nya Varvet i Göteborg efter hemkomsten den 10 juli 1940. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo54812A. Efterspel: Efter ankomsten till Göteborg hölls på CM:s initiativ förberedande förhör med Kommendörkapten Hagman vid fältkrigsrätten vid västkustens marindistrikt. På en fråga från förhörsledaren om Hagman ansåg att han uppehållit "svenska flottans anseende och svenska flaggans ära" svarade han, att han ansåg sig i det aktuella läget ha handlat riktigt, oberoende av reglementen och instruktioner. Sedan fältkrigsrätten återigen sammanträtt den 6 augusti 1940, konstaterades att Hagmans handlande inte skulle leda till ansvar eller ersättningsskyldighet och att ärendet inte skulle gå vidare till rättegång, dvs Hagman befanns varken skyldig eller oskyldig. Vid sammanträdet frågade åklagaren, om det kanske varit lämpligt att låta engelsmännen skjuta ett eller annat skott, och först därefter bestämma om jagarna skulle överlämnas. På det svarade Hagman, att han ofrånkomligt varit tvungen att besvara elden, därmed skulle också alla ersättningsanspråk äventyrats. Det var enligt Hagman utomordentligt viktigt att inte ett enda skott föll. Trots att statsminister Per Albin Hansson personligen meddelande Hagman att han hade hans stöd för sitt handlande fick Hagman aldrig någon formell upprättelse, eftersom han inte blev offentligt friad i domstol. Han betraktades av många som en förrädare som överlämnat sina fartyg utan strid. Dagen efter det att fältkrigsrätten avslutat sin förberedande utredning, den 22 augusti 1940 utfärdade Chefen för kustflottan, konteramiral Gösta Ehrensvärd, en hemlig order: ”Jag förbjuder varje officer under mitt befäl att överlämna sina fartyg till främmande makt, vilket skälet än kan vara. Trohet mot fanan är viktigast av allt.”. I den pressdebatt som bröt ut i samband med krigsrättens dom, stödde de flesta tidningar Hagmans handlande. En kommentar var att "krigsmannaplikten får inte överflödiggöra bruket av hjärnan". På brittisk sida har flera företrädare efteråt uttryckt att man ångrade åtgärden att beslagta jagarna, som kallats "a dirty trick" igångsatt av Secret Service. En hög civil tjänsteman i Admiralty framförde till dåvarande Konteramiral Stig H:son Ericson, att den brittiska åtgärden uteslutande kunde förklaras med det nervösa tillstånd som britterna befann sig i, samt att Admiralty gjort en mycket beklaglig blunder. Churchill erkände också senare för svenske ministern Prytz i London, att Hagman skött "den svåra och pinsamma affären" på ett beundransvärt sätt, och att "han besparade båda länderna mycket besvär". I förordet till jubileumsskriften för 50-årsjubileet av Italienexpeditionen år 1990 lovordade dåvarande Chefen för Marinen, viceamiral Bengt Schuback, kommendörkapten Hagmans handlande och gav honom en postum upprättelse. Marinofficeren Torsten Hagman (1893-1968) avslutade sin aktiva karriär 1953, då som chef för Stockholms örlogsstation med graden Kommendör (graden motsvarar överste i armén). Bilden till höger visar Kommendörkapten Torsten Hagman. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo145674.