Copyright © Hans Högman 2020-10-27
Infanteriregementen – organisation
och beväpning
Varje Infanteriregemente var organiserad på 3
bataljoner och varje bataljon bestod av 4
kompanier. Varje regemente hade, förutom de 12
kompanierna (fördelade på 3 bataljoner), ytterligare
2 kompanier; 1 kulsprutekompani (13.) och 1
specialkompani (14.).
Totalt uppgick ett fältregemente till 3.500 man.
Hästar var vid denna tid fortfarande det
dominerande transportmedlet och ett
infanteriregemente hade 343 hästar och 280
hästkärror. Förutom hästarna fanns även 58 bilar
för trossen.
Kulsprutekompaniet (13.) hade 3
kulspruteplutoner med totalt 12 st kulsprutor ksp
m/36.
Specialkompaniet (14.) hade en
luftvärnskulsprutepluton med 4 dubbla
luftvärnskulsprutor på trefotslavettage, 1
pansarvärnspluton med 4 st 37 mm pansarvärns-
kanoner samt en pionjärpluton.
En bataljon bestod förutom en beriden chef av
stab, bataljonsstabskompani med bataljonstross, 3
skyttekompanier och ett tungt kompani. I
bataljonstabskompaniet ingick även en jägarpluton
för spaning.
Det tunga kompaniet hade en kulsprutetropp, en
granatkastarpluton med 4 st 8 cm granatkastare och
en pansarvärns-luftvärnspluton med 3 st 20 mm
luftvärnsautomatkanoner som kunde placeras i
trefotslavett när pansarvärnsuppgifter skulle lösas.
Ett skyttekompani bestod av en beriden chef, stab,
3 gevärsplutoner, en tung pluton och kompanitross.
Den tunga plutonen bestod av en kulsprutetropp
med 2 kulsprutor m/36 och en grantakastartropp
med en 8 cm granatkastare.
Gevärsplutonen bestod av chef, ställföreträdare, 4
gevärsgrupper och en lätt granatkastargrupp (47
mm granatkastare). Skyttegruppen hade en chef och
en ställföreträdare samt 8 man och kan delas in i en
kulsprutegevärsomgång och en gevärsomgång.
Varje omgång hade 6 man utrustade med spade och
2 man med yxa. Gruppchefen,
som var beväpnad med kpist,
hade en taggtrådssax medan
kg-skytten inte bar några
verktyg.
Bilden visar en vaktpost i
Värmland under
beredskapsåren. Foto
Armémuseum på
Digitaltmuseum.
Den 1 april 1943 ändrades beväpning och
organisation så att varje gevärsgrupp fick ytterligare
en kpist. Två automatgevär m/42 tillfördes varje
grupp. Vidare, varje gevärsskyttepluton fick ett 20
mm rekylfritt pansarvärnsgevär m/42 (”sk.
bakblåsare”). Den tunga ksp m/36 ersattes av den
lättare luftkylda ksp m/42 vid skyttekompanierna.
Specialkompanierna tilldelades 12 cm granatkastare
m/41 – en pluton med 3 pjäser.
Ett modernt svenskt infanteri växte nu fram med
skytte- och understödsenheter.
Men marschhastigheten var fortfarande
densamma som under det stora nordiska kriget
(1700 – 1721), dvs 4 – 5 km/h på väg och 2 km/h i
terräng.
Gevärsplutonen hade egen häst och kärra för att
kunna transportera de tunga vapnen. Om man
lastade man av packningen från trossens
gengasdrivna lastbilar kunde en pluton per kompani
färdas i en hastighet av 40 – 50 km/h.
Begrepp
•
Kpist = kulsprutepistol
•
Ksp = kulspruta
•
Kg = kulsprutegevär
•
Ag = Automatgevär
•
Pvg = pansarvärnsgevär
•
Pv-kanon/pvkan = pansarvärnskanon
•
Lv-kanon/lvkan = luftvärnskanon
•
Lvakan = luftvärnsautomatkanon
•
Pluton = en underavdelning till ett kompani och
brukar bestå av 20–40 soldater. En pluton är i
sin tur indelad i ett antal grupper.
•
Tropp = En underavdelning till pluton eller
batteri, oftast motsvarande en halv pluton eller
2-3 grupper.
•
Grupp = En skyttegrupp består av åtta soldater.
•
Omgång = En omgång består av fyra eller färre
soldater och bildas av två stridspar.
Beväpning
Gevär m/1896
Vid andra världskrigets utbrott var de allra flesta
infanterisoldaterna beväpnad med gevär m/96.
Gevär m/96 är ett repetergevär, system Mauser i
kaliber 6,5 mm (6,5 × 55 mm) antaget av svenska
krigsmakten år 1896. Ursprungligen köptes gevären
in från tyska Waffenfabrik Mauser Oberndorf men
licenstillverkades därefter av Carl Gustafs stads
gevärsfaktori i Eskilstuna samt av Husqvarna
Vapenfabrik.
Bilden visar gevär
m/1896,
Armémuseum.
Vidare tillverkade Husqvarna under åren 1942–1944
cirka 88 000 av det 14 cm kortare gevär m/38.
Dessutom byggde Carl Gustafs om 55 000 gevär
m/96 till gevär m/38 under åren 1938–1940. Cirka 5
300 särskilt utvalda gevär m/96 byggdes också om
till kikarsiktesförsedda prickskyttegevär m/41
under åren 1941–1944. Gevär m/1896 kan utrustas
med knivbajonett m/1896.
Geväret laddas med fem patroner i magasinet,
ytterligare en kan vid behov laddas i patronläget.
Ammunitionen användes med fem patroner
monterade på en laddram för att vapnet skulle
kunna laddas om snabbt.
Gevär m/96 har siktet graderat för avstånd 300–2
000 meter. Gevär m/38 har ett annat sikte, i tre olika
modeller, graderade för 250–600 meter, 150–600
meter och 100–600 meter.
Kulsprutepistol, kpist
Kulsprutepistol kpist m/37 var försvarets första
kulsprutepistol och var en svensk versionen av den
finska kulsprutepistolen KP-31.
Efter första världskrigets slut utvecklades
kulsprutepistoler av många länder. Då Sverige
under trettiotalet började rusta upp sin
vapenarsenal, blev en kulsprutepistol aktuell.
Modellen man utgick från och fastnade för, var den
finska KP-31 eller ”M31”. Eftersom svenska försvaret
endast hade en typ av pistolammunition,
tillverkades kpist m/37 med denna kaliber. Kalibern
var 9 mm (9x20mm) och omnämndes ”9mm patron
m/07”. Denna ammunition var avsedd för svenska
försvarets pistol m/07. Magasinet tillverkades för 56
patroner då pistolammunitionen låg i askar om 28st.
Vapnet togs i bruk 1937.
År 1939 köpte Försvarsmakten cirka 1.800
kulsprutepistoler modell Mp35 och 1.500
armépistoler modell Walther HP (P38) från Tyskland.
Dessa vapen och ammunition (9x19mm) fick
benämningen Kpist m/39, Pistol m/39 och Patron
m/39.
Det blev då också aktuellt att konvertera m/37 till
denna nya ammunitionstyp som var både kraftigare
och säkrare att använda i stavmagasin än vad
9x20mm var. Försvarsmakten kallade den
konverterade varianten kpist m/37-39. Åren 1939-
40 påbörjades konvertering en till m/37-39 och
tillverkningen av m/37 upphörde.
Kulsprutepistol kpist m/39 är en tysk
kulsprutepistol, Maschinenpistole 35/I, i Sverige
använd under beteckningen Kpist m/39. Våren 1940
levererades kulsprutepistolerna av typen MP 35/I till
svenska försvaret. Kpist m/39 fanns med både 200
mm och 320 mm pipa. Dessa vapen (pistolen och K-
pisten) var i kaliber 9x19 mm, vilket gjorde att
Sverige införde en ny patron: 9mm Patron m/39.
Samtliga nämnda kulsprutepistoler ersattes till slut
av k-pist m/45 i Armén.
Bilden visar kpist
m/39 med lång
pipa. Foto
Armémuseum på
Digitaltmuseum.
Kulsprutepistol m/45 Carl Gustaf (K-pist m/45) är
en svensk-tillverkad kulsprutepistol och är ett
helautomatiskt vapen, avsett att skjuta automateld
med. Vapnet fanns i tre modeller inom försvaret,
m/45, m/45B samt m/45C. Ursprungsmodellen var
svartfosfaterad men omålad, medan B- och C-
modellerna målades olivgröna.
B-modellen skilde sig från m/45 genom att
bakstycket förstärktes och försågs med en extra
hake för att hindra vapnets slutstycke att lossna. C-
modellen hade en pipmantel med bajonettfäste
som monterades på vapnet istället för den vanliga
manteln.
Vapnet är av en typ som i grundutförandet (m/45, B
och C) endast kan avge helautomatisk eld, dvs. att
genom att avtryckaren hålls inne kan vapnet avfyra
magasinets samtliga patroner. För att kontrollerat
kunna avfyra endast patronvis eld var man tvungen
att lära sig att snabbt släppa avtryckaren mellan
varje avfyrningstillfälle.
Bilden visar
kpist m/45B
med det
tillförlitliga
36-patroners
magasinet.
Wikipedia.
Fakta kpist m/45:
•
Kaliber
9 mm
•
Mekanism
Tungt slutstycke
•
Eldhastighet
600 skott/min
•
Utgångshastighet
420 m/s
•
Effektiv räckvidd
300 m
Automatgevär m/42
Automatgevär m/42 (Ag m/42) var ett
halvautomatiskt gevär i kaliber 6,5 mm (6,5 × 55
mm) i svensk tjänst och som utvecklades vid
Ljungman Pump AB i början av andra världskriget.
Det tillverkades av Gevärsfaktoriet i Eskilstuna.
Totalt tillverkades ca 30 000 Ag m/42. Kalibern är 6,5
mm (6,5 × 55 mm) och magasinkapaciteten är 10
patroner.
Vapnet
fungerar enligt
principen
vipplås med
gasuttag.
Bilden visar ag m/42. Foto Gotlands
försvarsmuseum på Digitaltmuseum samt
Wikipedia.
Kulspruta, ksp
Kulspruta, kort ksp, är ett helautomatiskt
snabbskjutande vapen som avfyrar samma typ av
ammunition som gevär. En kulspruta är
huvudsakligen avsedd för att avge understödjande
eld och kan vara fast monterad i till exempel ett
fordon eller flygplan eller monterad på en lavett.
Eftersom syftet med kulsprutan vanligen är att avge
understödjande eller nedhållande eld är det viktigt
att den kan avge eld under relativt långa perioder.
Det vanligaste ammunitionsmatningssystemet för
kulsprutor är därför så kallad bandmatning. De
tidiga kulsprutorna hade en eldhastighet på
300–400 skott per minut.
Vid långvarig automateld kommer kulsprutans pipa
att hettas upp till sådana temperaturer att den
skadas. Kulsprutor har därför någon typ av
kylsystem för pipan. I början var vattenkylning
vanligast vilket dock gjorde vapnet tungt och
otympligt och vattenkylning ersattes snart med
luftkylning.
Kulspruta m/36
Kulspruta m/36 (Ksp m/36) är en vattenkyld
kulspruta av Brownings konstruktion. Den användes
främst som understödsvapen till infanteriet, i kaliber
6,5 mm (6,5 × 55 mm) och placerad i en vanlig
trebenslavett.
Ksp m/36 fanns även både i enkelt och dubbelt
utförande som luftvärnskulspruta, i kaliber 8 mm
patron m/32 placerad på ett luftvärnsstativ eller
monterad på taket av ett
fordon. Men den förekom även
som fast beväpning i en del
stridsvagnar.
Bilden visar ksp m/36. Foto
Arsenalen, Digitaltmuseum.
Kulspruta m/42
Kulspruta m/42 (Ksp m/42) är en luftkyld kulspruta
av Brownings konstruktion. Ksp m/42 användes som
understödsvapen till infanteriet, placerad i en vanlig
trebenslavett. Den fanns ursprungligen i kaliber 6,5
mm (6,5 × 55 mm) och kaliber 8 mm (8 × 63 mm)
men då den bland annat saknade fjädrad pjäsvagga
och rekylen stumt togs upp av vapen och lavett
förbjöds senare skjutning med den kraftigare 8 mm
ammunitionen.
Bilden visar ksp
m/42.
Armémuseum,
Wikipedia.
Granatkastare
Granatkastare (militär förkortning: grk) är ett
understödsvapen för markstridstrupper, först
använt under första världskriget. Granatkastare
används för indirekt eld mot mål som oftast inte är
synliga från pjäsplatsen. Man använder därför, likt
artilleriet, eldledare som via radio eller fälttelefon
lämnar besked om hur granaterna träffar i
förhållande till målet.
Granatkastare m/41 - 12 cm
Granatkastare m/41, ursprungligen tillverkad under
beteckningen 120 Krh/40, är en
granatkastare med 12 cm kaliber
som utvecklades av finländska
Tampella under 1930-talet.
Bilden visar granatkastare m/41 –
12 cm. Wikipedia.
Relaterade länkar
•
Beredskapsförband
•
Beredskapsbilder
•
Kryptoavdelningen & FRA
•
Militära underrättelsetjänsten
•
Norska- och danska polistrupperna i Sverige
under kriget
•
Operation Rädda Danmark
•
Svenska frivilligkåren i Finland
•
Svenska stridsflygplan
•
Svenska stridsvagnar
•
Svenska regementen
•
Svenska försvarets organisation under
värnpliktsepoken
•
Allmän värnplikt
•
Förbandsnummer
•
Truppslagstecken
•
Förbandstecken
•
Inskrivningsbok för värnpliktig i hären, 1940
•
Värnpliktiga inskrivningsnummer
•
Svenska Arméns uniformer
•
Uniformer för kvinnlig personal
•
Svenska lottakårens föreningsdräkter
•
Luftbevakning & luftbevakningslottor
•
Frivilliga försvarsorganisationer
•
Djur i krigstjänst
Källor
•
Svenska försvarets hemsida:
http://www.forsvarsmakten.se/sv/
•
Krigsmäns erinran, beredskapen 1939 - 1945,
Åke Williams, 1989.
•
Svenska arméns förband, skolor och staber,
Björn Holmberg, 1993
•
Från Brunkeberg till Nordanvind, 500 år med
svenskt infanteri av Bertil Nelsson, 1993
•
Beredskapsverket, AD. “Den svenska militära
beredskapen 1937 - 1945”.
•
Nationalencyklopedin
•
Wikipedia
Överst på sidan
Bofors 37 mm pansarvärnskanon m/38
Bofors 37 mm pansarvärnskanon (pvkan m/38)
konstruerades av svenska Bofors under tidigt 1930-
tal. Bofors 37 mm pvkan blev exporterad till ett
flertal länder. Flera länder köpte licens för
egentillverkning, bland annat Finland och Polen.
Vapnet var populärt att montera på stridsvagnar och
pansarbilar men användes mest som fältartilleri.
Vapnet kom att användas i både spanska
inbördeskriget och andra världskriget där den enkelt
kunde slå ut lätta stridsvagnar och pansarbilar. Dess
höga eldhastighet och mobilitet gjorde vapnet
populärt bland trupper då man lätt kunde slå ut flera
mål samt byta position i snabb följd.
Bilden till höger visar
infanterisoldater i
uniform m/1939 med
pansarvärnskanon
m/1938. Fordonsmuseet
Arsenalen, Strängnäs.
Foto Hans Högman 2016.
Bofors 20 mm automatkanon m/40
Bofors 20 mm automatkanon är en svensk
automatkanon tillverkad av Bofors. Kanonen fanns
ursprungligen i såväl pansarvärnslavettage som
luftvärnslavettage.
Pjäsen hade i vanligaste utförandet ett roterande
magasin om 36 patroner vilket medgav en hög
eldhastighet. Själva automatkanonen använde
rekylkraften för automateld. Hela pjäsen väger cirka
40 kg och kunde därför bäras utan lavettage av 1-2
man. Kanonen monterades på marinens mindre
fartyg såsom lättare minsvepare och trängfartyg för
luftvärnsskydd. Kanonen siktas manuellt genom
höjd- och sidoriktning som i vissa modeller hade
ballistisk inställning. Kanonen användes även på
Sverige-klassens pansarskepp för att komplettera
Bofors 40 mm kanon på mycket nära håll där det
krävdes mycket höga rikt-hastigheter.
I brist på mer kraftfulla pansarvärnskanoner så
användes pjäsen på ett lätt trefotslavettage som
kombinerad pansarvärnskanon och luftvärnskanon
med beteckningen
PansarVärnsLuftVärnskanon
m/40. Med trefoten vägde
pjäsen 65 kg och gick under
smeknamnet gräshoppan på
grund av att pjäsen hoppade
under eldgivning.
Bilden visar Bofors 20 mm
automatkanon m/40 i rörlig
lavett m/40. Armémuseum
på Digitaltmuseum.
Bofors 40 mm automatkanon lvakan m/36
(L/60)
Bofors 40 mm är en svensk luftvärnsautomatkanon
(lvakan) utvecklad och tillverkad av Bofors, samt
tillverkad på licens världen över. Kanonen kom att bli
Bofors största framgång någonsin. Kanonen fanns
också i dubbellavettage. Internationellt kallas
kanonen generellt för Bofors 40 mm L/60.
Varianter:
•
40 mm lvakan m/36 – enpipig variant
•
40 mm lvakan m/40 – dubbelpipig variant
•
40 mm lvakan m/36-43 – dubbelpipig variant för
lvkv m/43.
Fakta L/60:
•
Kaliber
40 mm
•
Eldhastighet
120 skott/min
•
Utgångshastighet
881 m/s
•
Effektiv räckvidd
4.650 m
Bilden visar Bofors 40
mm luftvärns-
automatkanon m/40,
dubbelpipig, ombord
på kryssaren HMS Tre
Kronor. Wikipedia.
Bofors 40 mm automatkanon lvakan m/48
(L/70)
Efterföljaren kallades 40 mm lvakan m/48,
internationellt kallad Bofors 40 mm L/70. Denna
kanon har generellt varit lika lyckad som sin
föregångare. Kanonen har bland annat ingått i
arméförband såsom Lvakan-kompanier och i
Lvbataljon 48.
Fakta L/70:
•
Kaliber
40 mm
•
Eldhastighet
240 skott/min, senare 300
skott/min
•
Utgångshastighet
1005 - 1025 m/s beroende på
ammunitionstyp
•
Effektiv räckvidd
12.500 m
Bilden visar Bofors 40
mm
luftvärnsautomatkanon
m/48 (L/70), ombord på
jagaren HMS Småland
(J19). Wikipedia.
Beredskapsåren 1939 -
1945
Inledning
Under andra världskriget stod Sverige neutralt.
Sverige deltog inte aktivt i kriget men den svenska
befolkning drabbades ändå indirekt. Ransonering
infördes, civila fordon fick konverteras till gengasdrift
och unga män inkallades för militärtjänstgöring.
Försvarsmakten höjde beredskapen redan 1
september 1939 och partiell mobiliseringen
genomfördes vilket innebar att värnpliktiga inkallades
för beredskapstjänstgöring i fältförbanden i det som
kallades Neutralitetsvakten. Både yngre och äldre
värnpliktiga blev tvungna att göra beredskapstjänst
under långa perioder. Industrin ställdes till stor del
om för att sörja för försvarets behov.
Den 30 november 1939 blev det Finska Vinterkriget
ett faktum och den 2 december beslöt Sverige att
mobilisera en arméfördelning (division) på cirka
100.000 man för att skydda den svenska gränsen mot
Finland och den 5 december beslutades att Marinen
skulle minera Ålands hav för att hålla sovjetiska
ubåtar borta från Bottenhavet.
Den 9 april 1940 ockuperades både Danmark och
Norge av tyska trupper. Vid den tidpunkten var
huvuddelen av de svenska väpnade styrkorna
förlagda vid den finska gränsen i Norrbotten och i
princip var alla kustfästningar riktade österut mot
Sovjetunionen. Den 11 april 1940 inleddes därför
allmän mobilisering i Sverige och antalet man
under vapen höjdes på några veckor från cirka
60.000 till 320.000.
Bilden till höger visar
svenska soldater
under
beredskapsåren 1939
– 1945 ”någonstans i
Sverige”. Foto Sture
Högman.
Svenska örlogsfartyg
målades från den 23 juni 1940 med vita tvärstreck
på däck och sidor för att de tydligt skulle kunna
identifieras som neutrala fartyg och därmed undgå
vådabeskjutning från de krigförande.
Bilden till höger visar
en svensk
motortorpedbåt med
de två vita
tvärstrecken. Bild:
Sjöhistoriska museet,
ID: Fo88651AB.
I mars 1941 höjdes beredskapen ytterligare i och
med Marskrisen då det uppstod en stark spänning
mellan Sverige och Tyskland på grund av att tyskarna
börjat nonchalera transiteringsöverenskommelsen.
Sverige mobiliserade öppet betydande förband för
att visa Tyskland att man inte tänkte ge efter. Krisen
avklingade snart, men de nya inkallelserna gav
möjligheter att genomföra omfattande
vinterövningar.
När kriget bröt ut i september 1939 sade
stadsminister Per Albin Hansson i ett tal att ”vår
beredskap är god”. Det var en sanning med
modifikation. År 1925, några år efter första
världskriget, beslutade Riksdagen om stora
neddragningar av försvaret, något som direkt
påverkade beredskapen i början av andra
världskriget. Det stora problemet neddragningarna
var inte att krigsorganisationen nu hade färre
utbildade soldater utan att en stor mängd
yrkesofficerare och underofficerare fick sluta till följd
av neddragningarna. När försvaret skulle gå upp i
styrka 1939 saknades därför många erfarna och
utbildade befäl.
År 1936 påbörjas en viss upprustning av främst de
militära vapnen. Inte mist satsades det på
stridsvagnar men även flygvapnet rustas.
I början av kriget fanns dock ett stort behov av
upprustning och många extra regementen sattes
upp, de sk. dubbleringsregementena.
År 1942 klubbades ett viktigt försvarsbeslut igenom i
Riksdagen (FB 42) som innebar en kraftigt höjd
försvarsbudget, ”försvarets femårsplan”.
Utbildningstiden av värnpliktiga ökas nu bl.a. till 450
dagar.
Kryptoavdelningen vid den svenska militära
underrättelsetjänsten lyckades i början av kriget
knäcka de tyska krypteringskoderna och kunde
därmed läsa de tyska diplomatiska telegrammen.
I februari 1942 inträffade Februarikrisen, då tyskarna
påbörjade en uppbyggning av en slagstyrka i Norge
för en eventuell invasion av Sverige. Detta kände man
till i Sverige, då man kunde avlyssna den tyska
teletrafiken och som svar på detta mobiliserades
totalt 300 000 man i en jättelik militärövning i
Jämtland. Förbanden som nu mobiliserades var av en
helt annan klass än de som kallats in under den
första beredskapshöjningen 1939. De var
välutbildade och med bra utbildning och
mobiliseringarna gick snabbt och effekt
På grund av det trängda utrikespolitiska läget som
Sverige befann sig i ökade svenskarnas försvarsvilja
och sammanhållningen var stor för att hålla landet
berett på eventuella krigshandlingar.
Totalt sett inkallades mer än en miljon svenska
värnpliktiga för beredskapstjänstgöring åren 1939 –
1945.
Tiden för andra världskriget 1939 – 1954 kallas
beredskapstiden eller beredskapsåren i Sverige.