Djur i krigstjänst

Inledning

Djur har använts på olika sätt sedan urminnes tider i olika arméers krigstjänst, både som arbetsdjur samt som sällskap till soldaterna. Bland annat har djur tränats till att spionera på fienden. Framförallt från första världskrigets utbrott och till tiden efter kriget fanns djuren vid soldaternas sida.

Hästar

Även om hästen använts som dragdjur eller för klövjade transporter under många tusen år, dröjde det till omkring tidig järnålder innan man lyckades avla fram hästar som var starka nog för att bära en människa någon längre sträcka. Hästen har använts av ridande förband i strid sedan 300-talet f.Kr. När stigbygeln började användas, senast på 700-talet e.Kr, fick ryttaren än mer kraft i strid. Kavalleri eller rytteri är ett beridet truppslag som historiskt använde hästar för förflyttning och strid. Som regel användes lätt kavalleri mest för att spana på fiendens trupprörelser och för att störa samlingar och förflyttningar med snabba utfall för att sedan dra sig undan innan fienden hann omgruppera och slå tillbaka anfallet. Tungt kavalleri har som främsta uppgift att anfalla fiendens infanteri eller kavalleri i syfte att bryta igenom försvarslinjen och slå ut fienden. Beridna trupper har funnits i Sverige under åtskilliga hundra år före den ”Nya tiden”, allt ifrån tungt bepansrade ”riddare” till lättare utrustade spanare. Men det var först under Gustav Vasas tid och skapandet av en modern svenska armé som reguljära kavalleriförband sattes upp. Hästar funnits i alla delar av armén, om än mest i kavalleriet. Alla officerare, oberoende av truppslag, hade flera tjänstehästar och alla transporter sköttes av trosshästar som hanterades av trossdrängar. Så inte bara kavalleriet utan hela armén var beroende av hästen och skulle i stort vara så ända in på 1940-talet. Under första världskriget förekom kavalleri framför allt på östfronten. Kavalleri spelade ingen strategisk roll under något av de två världskrigen under 1900- talet, men hästar var viktiga för militära och civila transporter. I Sverige, år 1970 upphörde den sista anskaffningen av varmblodiga hästar till K 4, som hade arméns sista beridna trupp. Idag finns tre kavalleriförband kvar inom svenska armén, inriktade på utbildning av militärpoliser och jägarförband. De är helt motoriserade men vårdar ännu traditionerna från hästepoken. Med remontering menas anskaffande av hästar för krigsmaktens behov och med remont menas en inköpt unghäst, som inte genomgått utbildning. Remontdepåer var militära inrättningar för att förse arméerna med unghästar, så kallade remonter. Remonterna vandes vid att ha en ryttare, men också vid eld, krutrök, explosioner och andra höga ljud. Varje svenskt kavallerikompani hade vid mitten av 1700-talet tre hingstar och ett tjugotal ston för remontproduktion. På 1880-talet tog staten över ansvaret för remonteringen vid de svenska värvade beridna och anspända regementena. För att ta emot alla remonterna skapades från 1885 remontdepåer. En speciell nämnd köpte årligen upp unghästar som skickades till remontdepåerna för att tränas och sadel-tämjas. Efter cirka ett år skickades remonterna till regementena där de under ett år fick genomgå ytterligare träning. Exempel på en remontdepå är Utnäslöt vid Strömsholm utanför Köping i Västmanland. Andra djur som används i krig på liknande sätt som hästen är mulor, kameler och elefanter.

Relaterade länkar

• Beredskapsåren 1939 - 1945 • Beredskapsbilder 1939 - 1945 • Beredskapsförband • Svenska regementen • Svenska försvarets organisation under värnpliktsepoken • Allmän värnplikt • Förbandsnummer • Truppslagstecken • Förbandstecken • Svenska Arméns uniformer • Uniformer för kvinnlig personal • Svenska lottakårens föreningsdräkter • Luftbevakning & luftbevakningslottor • Frivilliga försvarsorganisationer

Källor

• Svenska försvarets hemsida: http://www.forsvarsmakten.se/sv/ • Hundtjänstenheten: https://www.forsvarsmakten.se/sv/organisation/l uftstridsskolan/hundtjanstenheten/ • Svenskt kavalleri under 500 år, Militär historia, Nr 7, 2019. • Hur länge har man använt brevduvor i Europa? Populär Historia 10/2011 • Armémuseum • Wikipedia Överst på sidan

Duvor

Fåglar har använts som förmedlare av meddelanden i flera årtusenden framförallt duvor. Vanligt var att ett meddelande fästes vid duvans ben. Brevduva är en tam framavlad duva som används för att vidarebefordra meddelanden, oftast korta brev, vilket sker genom att duvan släpps och då hittar hem till sitt duvslag. Från medeltiden och fram till 1800-talet användes duvpost av handeln, sjöfarten och framför allt krigsmakten. Duvposten använder brevduvans goda orienteringsförmåga, flygförmåga och benägenhet att flyga hem då den transporterats bort. Brevduvorna har också avlats och tränats för att bli ännu bättre i dessa avseenden. De naturliga begränsningarna för denna verksamhet har dock gjort att den aldrig blivit särskilt vanlig eller regelbunden. Exempel på begränsningar är risken att duvan blir tagen av en rovfågel, duvans behov av svag vind och hög omgivningstemperatur. En brevduva som släpps strävar efter att flyga till det duvslag där den är uppfödd. Det går därför inte att få den att flyga till någon annan lokal. Den första militära verksamheten med brevduvor i Sverige fanns vid Karlsborgs garnison. År 1887 började man träna duvor på sträckorna Örebro-Karlsborg och Bråviken-Karlsborg. Just denna verksamhet lades ned i slutet av 1890-talet. Fram till 1949 var brevduvor en del av de svenska signaltruppernas utrustning och så sent som under andra världskriget användes brevduvor i större skala av de krigförande staterna.

Sälar

Under andra världskriget kränktes svenska vatten ofta av ubåtar från främmande makt. Omkring 20 svenska handelsfartyg sänktes mellan 1940 och 1945 av främmande ubåtar, några från Sovjetunionen. Svenska försvaret hade tidigt utvecklat en sonar, men den fungerade inte tillräcklig bra. Militären funderade över hur man skulle ta sig an problemet. År 1940 byggdes en topphemlig försöksstation vid namn Palmen vid Långgarnsfjärden norra sida på Gålö i Stockholms södra skärgård. Här tränade man ett 20-tal sälar (gråsälar och knubbsälar) till att hitta och fästa markörer på fientliga ubåtar under andra världskriget. Sälarna hade infångats som kutar på isarna i Bottenviken och togs sedan till Gålö- stationen. På Palmen fanns psykologen och beteendevetaren Valdemar Fellenius med familj, ett antal värnpliktiga, en kock, djurskötaren Tore Glemmefors från Skansen, dykaren Per Edvin Fälting samt militära vakter. Totalt var det åtta till elva personer som jobbade under tystnadslöfte, helt isolerade under fyra år. Försöksstationen fick namn efter det specialbyggda fartyg med namn Palmen vilket transporterade sälarna ut till öppet hav för träning. Fartyget hade en öppning i botten med ett sluttande plan där sälarna kunde släppas ut och tas emot. Bassängerna för sälarna byggdes så att de på avstånd såg ut som en vanlig brygga. Sälarna tränades att lokalisera minor och torpeder samt uppsöka och markera ubåtar ned till 50 m djup. När en säl kom i kontakt med en ubåt skulle en anordning som var fäst på sälen i en sele utlösas och positionen således markeras. Sedan skickades en boj med ljussignal i form av en karbidlampa till ytan som kunde indikera var ubåten befann sig. Fellenius använde även magneter med radiosändare som fastnade på ubåtarna när sälarna simmade förbi dem. Först tränades sälarna på ubåtsattrapper och därefter agerade ubåten Sjölejonet "fiende" under sin befälhavare Bengt Hedlund. Testerna var lyckade och 19 gångar av 20 hittade sälarna ubåten. Sälarna blev med tiden tama. Förutom sälarna tränade Fellenius bl.a. även duvor för luftspaning för att upptäcka ubåtsperiskop och försöken med duvor fungerade bra. I juli 1942 sattes två av stationens sälar, Pelle och Lotta, in i sökandet efter en sovjetisk ubåt i Västerviks skärgård som hade torpederat ett handelsfartyg. Försöket att med sälarna fick dock avbrytas på grund av dåligt väder då det specialbyggda fartyget Palmen inte klarade att gå i hård sjö. I april 1943 användes en av sälarna, Pelle, i sökandet efter svenska ubåten HMS Ulven som sjunkit utanför Göteborgs norra skärgård på västkusten. Sälen misslyckades dock med sitt uppdrag då den blivit utsatt på fel ställe, flera kilometer från olycksplatsen. Projektet, som gick under kodnamnet ”Palmen”, upphörde i april 1945, dvs vid slutet av kriget. Sälstationen drivs idag som ett pensionat. Bland annat i USA har sjölejon använts på liknande sätt.

Älgar

Olaus Magnus skrev i mitten av 1500-talet i sin nordiska historia om älgar som i snabb fart drog slädar över isarna, mycket snabbare än hästarna. De födde sig själv hela vintern, hade oxens styrka och var dubbelt så snabba som hästen. Älgen är ett tåligt djur när det gällde hunger och törst och kunde springa dag och natt. Karl XI umgicks därför med planer om ett beridet älgregemente under senare delen av 1600-talet. Men när rymmare börjat använda älgar som på ett dygn kunde rida mellan Ystad och Stockholm skrinlades planerna. De finns inga belägg i arkiven för att några ryttarkompanier på älgar, dvs älgkavalleri, satts upp i karolinarmén. Karl XI’s tankar om ett älgkavalleri lades bland annat ner på grund av älgarna inte kunde vänjas sig vid skott och mycket rörelse omkring sig. Under frihetstiden ville man åter förverkliga de patriotiska tankarna på älgar som nyttiga husdjur. En fundamental skillnad mellan älgar och exempelvis hästar är att de senare lever i en hierarkisk flock, tamhästar betraktar helt enkelt människor som sina ledardjur (är det åtminstone tänkt). Enstaka älgar kan bli tama, men de har inte underkastelsen "i blodet" på samma sätt. Det finns dock exempel på flera försök som har gjorts för att tämja älgen till husdjur, dragdjur och som mjölkproducent. Ett känt exempel är den föräldralösa älgen Stolta som hittades i början av 1900-talet i närheten av Älvkarleö i norra Uppland som då togs om hand och flaskmatades. Den blev tam och kom sedan att användes som dragdjur.

Hundar

Under första och andra världskrigen spred sig bruket av brukshundar för speciella militära ändamål. De användes för patrullering och bevakning, det fanns även sjukvårdshundar, rapporthundar för budföring samt minsökhundar. Rapporthunden var en militär tjänstehund som användes för att skicka meddelanden mellan militära enheter i krig. Minhundar används vid minröjning. Hunden är många gånger effektivare än människor för detta ändamål och kan till skillnad från en metalldetektor känna skillnad på metall och sprängämnen. Den militära bevakningshunden skiljer sig från polisens patrullhundar som bl.a. är utbildade att skydda hundföraren. Militära bevakningshundar skall markera för ljud från främmande människor i bevakningsområdet samt doftspår eller vittring från främmande människor och kunna spåra dessa. Statens hundskola var en hundskola under socialdepartementet som verkade i olika former åren 1978–1991. Hundskolan var förlagd i Sollefteå garnison i Sollefteå. Från starten 1936 var armén huvudman. År 1962 ändrades namnet till Arméns hundskola. År 1971 blev skolan en självständig myndighet under Försvarsdepartementet och bytte namn till Försvarets hundskola. År 1978 ändrades namnet igen, då till Statens hundskola och samtidigt övergick huvudmannaskapet till Socialdepartementet. Efter bolagiseringen 1991 gick Sollefteå kommun in som delägare året därpå och namnet ändrades till Sveriges hundcenter AB. År 1994 drog sig staten ur. Sedan 2005 sköter hunduppfödningsstationen i Sollefteå sin egen uppfödning av schäferhundar. Sedan 2022 är Försvarsmaktens hundtjänstenhet, FHTE, en del av Luftstridsskolan. Enheten är baserade utanför Märsta och i Kungsängen norr om Stockholm samt med en hundavelsstation i Sollefteå. Åren 1911 - 1914 inledde armén försök med slädhundar och rapporthundar vid Västernorrlands regemente i Sollefteå. Dessa hundar var av rasen airedaleterrier. På 1920-talet återupptogs försöksverksamheten med draghundar, vilket under 1930-talet utökades med rapport- och sjukvårdshundar. Efter 1936 började man utbilda bevakningshundar och under 1940-talet minhundar. 1941 inleddes ett formellt samarbete med polisen om att utbilda skyddshundar, vilket tidigare utförts på försöksbasis. Mellan 1947 och 1953 utvecklade hundskolan metoder för lämplighetstest av tjänstehundar för de olika inriktningarna. Under 1950-talet avskaffades arméns draghundar.

Delfiner

Delfiner är vattenlevande däggdjur. Delfinernas intelligens innebär att de kan lära sig att identifiera olika typer av objekt, och med en överlägsen simförmåga söker de av ett område mycket snabbare än vad en mänsklig dykare klarar av. Sovjetunionen genomförde träning av delfiner och sjölejon i Svarta havet med militära ändamål. Då Sovjetunionen kollapsade tillföll delfinerna som tränades i Krim det självständiga Ukraina. Djuren tränades under stort hemlighetsmakeri för olika räddningsuppdrag och för att kunna sättas in i sökningen efter sjöminor. De tränades även för hemliga militära attackuppdrag. Spekulationer har rört sig om exakt för vilka uppgifter delfinerna tränats; till exempel har kamikaze-uppdrag mot ubåtar, minläggning och att döda attackdykare nämnts. Även i USA har delfiner använt på liknande sätt, bland annat till att identifiera och svepa sjöminor. Det lär även finnas delfiner tränade för att rädda dykare.

Svenska Blå Stjärnan, SBS

SBS grundades 1917 för hästsjukvård under namnet Svenska Röda stjärnan (att jämföra med Röda Korset). Svenska Röda Stjärnan skulle således vara djurens motsvarighet till Röda Korset. Förenings syfte var att organisera sjukvårdsberedskap för de djur som kunde komma att drabbas av skador under krig. Det var det lidande som skadade arméhästar utsattes för under första världskriget, gjorde att ett internationellt förbund bildades i december 1914, ”L´Etoile Rouge” (Röda Stjärnan), för att ge bistånd till djur i krigssituationer. Svenska Röda Stjärnan utbildade ”stjärnsystrar” till hästsjukvårdare för armén, inrättade sjukstallar, tillverkade förbandsartiklar, anskaffade instrument och utrustning. År 1940 sände Svenska Röda Stjärnan en hästambulans till Finland. I Finland var dock namnet Röda Stjärnan inte användbar som symbol för föreningen, eftersom den var känd som symbol för Sovjetiska armén. Den 1 juli 1941 ändrades därför namnet till Svenska Blå Stjärnan. Bilden till höger visar en medlem i Svenska Blå Stjärnan i uniform med en häst. Kvinnan är Birgitta Gustafsson, Stockholm. Foto: Stig Herbst (1916 - 1991). Bild: Karlsborgs fästningsmuseum, ID: KBGF.010607.