Copyright © Hans Högman 2022-05-03
Luftbevakning 1939 -
1945
Luftförsvaret
I enlighet med 1936-års försvarsbeslut inrättades en
landsomfattande luftbevaknings- och
alarmeringsorganisation, den territoriella
luftbevakningen.
Under beredskapstiden 1939 - 1945 vilade det
svenska luftförsvaret på fyra ben; luftbevakning,
luftvärn, jaktflyg och luftskydd (civilförsvaret).
Vid ett flygangrepp svarade luftbevakningen för
upptäckten av de fientliga planen och utlöste då en
larmrapport. Luftvärnet i det alarmerade området
intog skärpt beredskap och gav avvärjande eld när de
angripande planen kommit inom räckhåll för
luftvärnselden. Jaktflyget gick samtidigt upp för att
möta de anfallande bombplanen. Samtidigt trädde
luftskyddet i aktion med sirener och öppna
skyddsrum.
Armén skötte således huvuddelen av luftbevakningen
under kriget och rapporterade dels till luftvärnet och
jaktflyget för bekämpning, och dels till civilförsvaret
till skydd och larm för civilbefolkningen. Flygvapnet
hade dock viss egen luftbevakning.
Luftvärnscentralen (lvc) ledde bekämpning av
fientliga flygföretag med luftvärnseld. Jaktcentralen
(jc) ledde jaktflyget.
Systemet för det luftförsvar som fanns under kriget
har i efterhand kommit att benämnas STRIL 40 för
att skilja det från det efterföljande STRIL 50 (STRIL =
STRIdsledning och Luftbevakning).
Luftbevakning
Luftbevakningsförbanden var organiserade i
luftbevakningsbataljoner (lbevbat) med en bataljon
per luftbevakningsområde. De
luftbevakningsbataljoner som organiserades av
armén bemannades initialt av
landstormsorganisationen och var direkt underställd
militärområdesbefälhavaren (mb). Vissa
luftbevakningsförband organiserades av marinen
Luftbevakningens uppgift var att upptäcka och
inrapportera all flygverksamhet inom respektive
luftbevakningsstations ansvarsområde, både fientligt
och svenskt flyg.
Sverige var indelat i ett antal luftbevakningsområden
(Lbo) och inom varje luftbevakningsområde fanns en
luftbevakningscentral (Lc). Alla
luftbevakningsstationer (Ls) inom ett
luftbevakningsområde hade telefonförbindelse med
”sin” luftbevakningscentral och rapporterade direkt
till centralen om all luftverksamhet som pågick över
stationsområdet.
Bilden till vänster visar tre
lottor vid en
luftbevakningscentral (Lc) i
Karlskoga som tar emot
rapporter från
luftbevakningsstationer
under Beredskapen. Foto:
Inger Frisk fotoalbum.
Luftbevakningspersonalen var organiserade i så-
kallade luftbevakningskompanier som i sin tur ingick i
en luftbevakningsbataljon. Exempelvis, i Södertälje
fanns 91. lbevkomp ingående i
luftbevakningsbataljon L1.
Under kriget fanns ett system med
luftbevakningsstationer runt om i Sverige som
skulle varna för fientligt flyg men även rapportera in
svenskt flyg. Dessa stationer bemannades till stora
delar av lottor, så kallade ”tornsvalor”, som i speciella
luftbevakningstorn spanade efter fientlig
flygverksamhet.
Luftbevakningsstationerna var främst placerade vid
kusterna och landgränserna, men det fanns även
stationer i ett heltäckande nät inne i landet. I början
av kriget när luftbevakningen snabbt skulle komma
igång användes befintliga höga byggnader, såsom
kyrktorn, fyrar, silos etc. eller höjder i naturen. Men
efterhand bygges ett nät av särskilda
luftbevakningstorn.
Placeringen av varje luftbevakningsstation var
hemlig. I början inkvarterades luftbevakarna i
intilliggande gårdar där de fick mat och logi.
Allteftersom de särskilda luftbevakningstornen
byggdes upp så uppfördes även baracker med
sängplatser, kokmöjligheter och toaletter intill
tornen.
Luftbevakningstornen var byggda i trä och var mellan
15 och 25 m höga. De var stabila konstruktioner,
bredare nedtill och avsmalnande uppåt. Plattformen
längst upp hade ett trägolv samt ett räcke runt om.
Det skulle finnas god sikt mellan
förläggningsbaracken och tornet så att
luftbevakningsstationens chef kunde ha ögonkontakt
med utkiken från sitt rum i baracken.
Vid varje luftbevakningsstation tjänstgjorde en
luftbevakningschef (lsch), en ställföreträdande chef,
en kock / kokerska samt ett antal frivilliga
luftbevakare (vanligen 9 st). I regel arbetade man i 3-
skift med tre personer per skift; en utkik, en lyssnare
som tillsammans utgjorde en luftbevakningspost
samt en telefonpost som svarade för sambandet
med luftbevakningscentralen.
En omgång luftbevakare på en
station tjänstgjorde vanligen
mellan 6 - 12 veckor, varefter
den avlöstes.
Bilden till höger visar en
luftbevakningslotta spanande
från luftbevakningsstation (Ls) i
Södertäljetrakten, 91. lbevkomp
(luftbevakningskompani) vid
luftbevakningsbataljon L1. Bild:
Försvarsstabens pressdetalj
(1941).
Ursprungligen under 1920-talet sköttes
luftbevakningen av landstormen som bestod av
vapenföra män, i åldersklasserna 33 - 40 år, som inte
redan tillhörde armén.
Luftbevakningscentraler
Enligt de i 1936-års försvarsbeslut uppgjorda
planerna för en utbyggnad av luftbevakningen skulle
landet indelas i 18 luftbevakningsområden (lbo)
och i var och ett skulle det finnas en
luftbevakningscentral (lc).
Under andra världskriget tillkom ett så stort antal
luftbevakningsstationer att rapporterings- och
orienterings-verksamheten inom vissa lbo ökade så
mycket att luftbevakningsrapporterna inte kunde
hanteras i lc utan kraftiga förseningar. För att råda
bot på detta blev det nödvändigt att dela vissa
luftbevakningsområden och anlägga nya
luftbevakningscentraler. Exempelvis så delades
Bodens luftbevakningsområde (lbo) i tre nya
områden.
Om en luftbevakningscentral skulle bli utslagen av
fientligt anfall måste dess verksamhet snabbt kunna
fortsätta på annat ställe. Därför inrättades
reservluftbevakningscentraler (reservlc) på många
orter som snabbt kunde tas i bruk. Det införskaffades
även fem mobila luftbevakningscentraler i
specialinredda bussar (busslc). Varje mobil
luftbevakningscentral bestod av två bussar. I en av de
två bussarna fanns telefonistexpeditionen placerad
och i den andra fanns luftbevakningsexpeditionen.
Bussarna var utrustade med telefonkablar med
snabbkopplingar avsedda för anslutning av bussarna
(busslc) till 19 förberedda reservtelefonstationer.
Luftbevakningsstationer
Till varje luftbevakningscentral (lc) fanns ett flertal
luftbevakningsstationer (ls) anslutna.
Under beredskapen byggde luftbevakningen på ett
nationstäckande nät av optiska
luftbevakningsstationer (ls). Eftersom
luftbevakningens uppgift var att alarmera och
orientera både militära och civila myndigheter
grupperades luftbevakningsstationerna i så kallade
luftbevakningslinjer (lslinjer) anpassad för denna
alarmeringsverksamhet.
Rapporteringen från luftbevakningsstationerna till
dess luftbevakningscentral skedde via telefon.
Luftbevakningen disponerade inledningsvis inget
särskilt telefonnät för detta utan det allmänna
telefonnätet användes med dess manuella växlar. För
att möta kravet på snabb överföring av meddelanden
framfördes dessa samtal som speciella
”luftförsvarssamtal" med förtur.
Luftbevakningsstationerna i Stockholms yttre
skärgård, där inget telefonnät fanns, rapporterade på
radio.
Luftbevakningscentralernas viktigaste uppgift var att
utifrån de inkomna rapporterna från
luftbevakningsstationerna avseende fientliga
flygföretag, alarmera de så kallade luftskyddsorterna,
som kunde bli utsatta för flyganfall. Dessa alarm
kallades fjärralarmering och utlöste i varje alarmerad
ort så kallad lokalalarmering. Redan sommaren 1939
påbörjades en forcerad utbyggnad av det
automatiska larmnätet och i februari 1940 var de
automatiska anordningarna installerade inom
samtliga luftbevakningsområden.
Luftbevakarna på luftbevakningsstationerna (ls)
noterade sina iakttagelser med en sifferkod på en
särskild blankett. Därefter ringdes den in i kodad
form till en luftbevakningscentral (lc). När samtalet
blivit uppkopplat, lästes den kodade rapporten upp
för en telefonist i centralen (lc). Denne skrev ner
luftbevakningsrapporten i samma kodad form på en
motsvarande blankett i två exemplar.
Blanketterna lades därefter på ett löpande band som
förde in dem vidare till luftbevakningsexpeditionen
där ett expeditionsbiträde stämplade rapporterna
med en nummerstämpel. Det ena exemplaret av
rapporten vidarebefordrades till alarmeringsofficeren
(aloff) som avkodade rapporten och avgjorde om den
skulle föranleda alarmering.
Med en knappsats kunde alarmeringsofficeren utlösa
fjärralarmeringen inom det aktuella området. Nästa
steg blev att en lotta med en fettpenna ritade ut
flygföretagets läge på en glasskiva som var placerad
över lägeskartan.
Det andra exemplaret av rapporten lämnades till en
orienteringsofficer (oroff). Oroff bedömde om
orientering gällande det fientliga företaget skulle ges
till luftvärn, flygbaser och andra militära enheter.
Försök med ls-rapportering på radio direkt till
jaktflyget genomfördes i Skåne under
flygvapenövningen 1942. Jaktflottiljerna F 8, F 9 och F
10 utrustades sommaren 1943 med 15 radiostationer
vardera. För att skilja flygvapnets radiols från de
radiols som sattes upp av armén kom dessa att kallas
jaktls. Varje radiolstropp bestod av chef och tre man,
samtliga värnpliktiga.
Luftbevakningslottor
Smeknamnet tornsvalor uppstod då svenska
journalister skulle skriva om de kvinnliga
luftbevakarna och någon journalist kläckte idén
tornsvala då dessa lottor tjänstgjorde uppe i höga
torn. Det var dock inte enbart kvinnliga luftbevakare,
det fanns män också och alla tjänstgjorde frivilligt.
Luftbevakningsstationerna hade antingen manlig eller
kvinnlig personal, någon blandning av män och kvinnor
på samma station förekom inte. Däremot fick de
manliga och kvinnliga luftbevakarna samma lön.
Rekrytering skedde till stor del genom annonser
direkt riktade mot kvinnor.
Luftbevakningslottorna utrustades med uniform,
försvarets uniform m/1939 inklusive
kängor och päls. Kvinnliga luftbevakare
fanns i många länder under kriget men
vad som var något ovanligt med de
svenska luftbevakningslottorna var att de
var beväpnade. De var utrustade med
gevär, ammunitionsbälte och 20 skarpa
patroner.
Först 1942 tog man fram en uniform för
de kvinnliga frivilliga i armén,
frivilliguniform m/42 kv. Se bild till
höger.
I tjänst skulle lottorna från tornen spana efter allt
flyg. Även svenskt flyg skulle rapporteras in. De skulle
även tjänstgöra som vaktposter på marken samt vara
telefonister. Vanligtvis tjänstgjorde de två eller tre
tillsammans i pass på två eller fyra timmar dygnet
runt. I undantagsfall även ensamma.
Vid vakttjänst hade de vanligen en vakthund med sig
som skydd. Skyddshundarna kom från Försvarets
Hundskola i Sollefteå och hundarna fanns i första
hand vid de luftbevakningsstationer som hade
kvinnlig bemanning. I slutet av 1940 tjänstgjorde
20.000 frivilliga i luftbevakningen.
När luftbevakarna hörde eller såg flygplan skulle de
rapporterna in detta. De skulle då bl.a. ange
klockslag, riktning, antal, kurs, nationalitet, höjd,
flygplanstyp, verksamhet mm i kodad form på en
blankett.
Till sin hjälp hade de kikare för att kunna identifiera
flygplanen samt kort med siluettbilder på de flygplan
som var viktiga att kunna identifiera. De hade även
ett syftinstrument (pejlskiva) och en syftkarta för
att ta ut bäring och flygriktning. De var även
utrustade med solglasögon för att inte bli bländad av
solen under spaningen.
Bilden till höger visar en
luftbevakningslotta
(tornsvala) med sitt
siktinstrument i ett
luftbevakningstorn under
beredskapen. Bild:
Krigsarkivet.
Under nätter eller dagar med dålig sikt fick de främst
spana efter motorljud i luften. Med tiden blev många
av luftbevakarna skickliga på att identifiera
flygplanstyp, flygriktning och hastighet enbart med
hjälp av motorljudet.
En del luftbevakningsstationer hade också till ansvar
att rapportera in väderobservationer samt
skogsbränder.
Luftbevakarna rapporterade in sina iakttagelser via
telefon till luftbevakningscentraler där personal
tog emot uppgifterna. Dessa larmade i sin tur
luftvärnet, jaktflyget, marktrupp och luftskyddet
(civilförsvaret) om annalkande fientligt flyg. I städer
där bombflyg närmade sig svenskt luftrum gavs
flyglarm, en varningssiren som kom att kallas ”Hesa
Fredrik”. Det hände med olika mellan rum att andra
nationers stridsflyg kom in över Sverige under kriget.
Bilden till vänster visar en
luftbevakningslotta spanande
från luftbevakningsstation (Ls) i
Södertäljetrakten, 91. lbevkomp
(luftbevakningskompani) vid
luftbevakningsbataljon L1. Bild:
Försvarsstabens pressdetalj
(1941).
Luftbevakningscentraler
fanns på olika håll i Sverige och
dessa var hemliga. Varje central
hade dessutom en reservcentral som snabbt kunde
tagas i bruk om den ordinarie skulle slås ut. Det
fanns även mobila luftbevakningscentraler inredda i
bussar.
I 1942-års försvarsbeslut bildades Luftvärnet som
ett eget truppslag inom armén. Luftbevakningen
blev då en självständig del av luftvärnet. Därmed
övergick luftbevakningen från flygvapnet till armén.
Från 1940 kunde både kvinnliga och manliga frivilliga
luftbevakare avancera till både furirs och sergeants
tjänstegrad, men senare under kriget även till officer
med fänriks tjänstegradgrad. Kvinnliga befäl fick dock
enbart bara föra befäl över kvinnliga luftbevakare,
medan de manliga luftbevakarna fick före befäl över
både kvinnor och män.
Det fanns ungefär dubbelt så många manliga
luftbevakare som kvinnliga. Detta kan bero på att
kvinnorna var tvungna att först genomgå
lottautbildning (SLK) för att få bli luftbevakare
medan unga män, antogs utan några formella krav.
Beväpnade luftbevakare
Som nämnts ovan var de kvinnliga svenska
luftbevakarna beväpnade. De var utrustade med
gevär m/96 och skarp ammunition och hade rätt
att skjuta om de blev angripna. Detta var ovanligt och
jämför man med andra länder så tilläts inte
beväpning av luftbevakningslottorna i vare sig USA:s,
Storbritanniens och Finlands arméer, trots att dessa
länder var krigförande.
Det hände att
luftbevakningslottorna
emellanåt fick skjuta skarpt för
att hålla ”okynniga pojkar och
unga karlar” borta, som i
oförstånd och olovandes
försökte klättra upp i tornen till
lottorna.
Bilden till höger visar en
luftbevakningslotta i tjänst i ett
luftbevakningstorn med kikare,
gevär och ammunitionsbälte
under beredskapen. Bild:
Krigsarkivet.
Radarbevakning av luftrummet
Under andra världskriget hade inte Sverige tillgång
till radar.
På 1940-talet hade utvecklingen av radarsystem
kommit igång och det fanns så-kallad ”ekoradio”. Med
denna kunde man sända ut radiosignal i pulsform
samt ta emot eventuella ekon i mellanrummet
mellan sändarpulserna, ekon som skapades av
metalliska föremål (flygplan). Tiden mellan
utsändning och mottagning representerade
avståndet.
Utvecklingen av radar hade kommit längst i England
och USA, som satsade stort under andra världskriget
och fick fram operativa enheter.
Även svenska försvaret hade påbörjat experiment
med radar, men insåg att köp från i första hand
England och USA avsevärt skulle snabba på
tillgången till radarutrustning. En större satsning på
import av rader skedde under andra halvan av 1940-
talet, bl.a. av Er2b och Er3b där ”Er” stod för
ekoradio. Därefter kom kustspaningsradarn PS-23,
samt Flygvapnets första ”riktiga” radarstation PJ-21,
som kunde mäta både sidvinkel och höjd till målet
med hjälp av höjdmätare PH-13.
Bilder
Nedan finns bland annat några bilder från ett
minnesalbum från Karin Nordbergs tid som
luftbevakare utanför Jokkmokk mellan januari -
mars 1942. Under beredskapen anmälde hon sig till
frivilligtjänstgöring och placerades i januari 1942 i
91:a luftbevakningskompaniet med placering i
Tellejokk, Kåbdalis, mittemellan Arvidsjaur och
Jokkmokk i Lappland (L21).
Karin Elisa Maria Nordberg var född 1922-05-14 i
Karlstad stadsförsamling. Gift 1946-06-23 med Per
Johan Berglund.
