Signalspaning i Sverige 1939 -

1945

Inledning

Under andra världskriget ockuperades både Danmark och Norge av Tyskland den 9 april 1940. För att Tyskland skulle kunna kommunicera med sina ockupationstrupper i Norge var det nödvändigt att hyra svenska telefonlinjer. Vad gäller det tyska kravet om upprätthållandet av teleförbindelserna med Norge så accepterade Sverige villigt, i förhoppningen om att kunna utnyttja detta till att avlyssna de tyska meddelandena. Så, den svenska regeringen tillät uthyrning av teleledningarna och linjerna avlyssnades av den svenska underrättelsetjänsten. Det var Kryptoavdelningen, föregångaren till FRA (Försvarets radioanstalt), som sattes att avlyssna de tyska kommunikationerna. Men när man började med detta visade det sig att tyskarna kommunicerade med en kod som initialt verkade omöjlig att knäcka. Detta var den tyska G-skrivarens förtjänst. Arne Beurling fick uppdraget att tackla G- skrivarens chiffer. Tyskarna använde kryptomaskinen Geheimfernschreiber (G-skrivaren) för att koda sin teletrafik. På grund av telenätets dåliga standard avbröts telegrammen ofta, vilket gjorde att tyskarna, på grund av stora mängder teletrafik och tidspress återanvände kodnycklar. Detta möjliggjorde att koden kunde knäckas. Vid Försvarsstabens Kryptodetalj IV lyckades matematikprofessorn Arne Beurling på några veckor knäcka den tyska G- skrivaren redan sommaren 1940. Denna insats lyckades Beurling göra med enbart hjälp av penna och papper och med endast ett dygns insamlade meddelanden. Genom Beurlings insats kunde man tillverka egna kryptomaskiner med samma funktion. Tack vare de dechiffreringsmaskiner som byggdes efter Beurlings anvisningar kunde den svenska underrättelsetjänsten avkoda närmare 300 000 tyska meddelanden under de närmaste åren. Tack vare dessa insatser fick den svenska regeringen och berörda svenska myndigheter under flera år tillgång till hemlig tysk information. Under 1941 blev svenska myndigheter de första utanför Tyskland att känna till att ett angrepp på Sovjetunionen (Operation Barbarossa) var nära förestående. Våren samma år ”läckte” Sverige denna information till de allierade genom Storbritannien. För att inte väcka tyska misstankar om att Sverige forcerat den tyska koden, tog hela den svenska regeringen midsommarledigt dagen före det utsatta anfallsdatumet på Sovjet. Under hösten 1941 och vintern 1942 gick rykten om tyska förberedelser för ett anfall på Sverige. I februari 1942 inträffade februarikrisen, då tyskarna började bygga upp en slagstyrka i Norge för invasion av Sverige. Detta visste man redan i Sverige, då den svenska underrättelsetjänsten kunde läsa de tyska diplomatiska telegrammen. Som svar mobiliserades totalt 300 000 man i en jättelik militärövning i Jämtland. Man lät även meddela det finska sändebudet i Stockholm att Sverige även skulle försvara sig mot britterna i händelse av invasion, i hopp om att tyskarna skulle snappa upp detta, (vilket också skedde).

Geheimfernschreiber, G-skrivaren

Siemens Halske T52 Geheimfernschreiber, på svenska känd som G-skrivaren eller G-maskinen, var en tysk krypteringsmaskin som tillverkades i olika versioner under andra världskriget. Den var gjord för att kryptera teleprintertrafik och användes bl a över svenska ledningar, som avlyssnades, mellan Tyskland och Norge och till och från tyska ambassaden i Stockholm, från 1940. G-skrivaren arbetade med en för den tiden avancerad metod som bl a använde tio kodhjul av olika storlek som kunde ställas in i tillsammans 893 622 318 929 520 960 olika kombinationer. Kodhjulen och reläer, som också kunde kopplas ihop på varierande sätt, skapade elektriska kretsar som omvandlade de inmatade fem-ställiga teleprintertecknen till andra, krypterade, som av mottagaren kunde dekrypteras med en maskin inställd på samma överenskomna sätt. Tyskarna trodde att den var omöjlig att forcera. Enligt efterkrigstidens krypterings specialister anses G-skrivaren svårare att knäcka än den mer omtalade kryptomaskinen Enigma. Bilden till höger visar en tysk G-skrivare, Siemens Geheimfernschreiber, T-Type 52D. Wikipedia.

Sveriges avkodning av de tyska

meddelandena avslöjas

I juni 1942 fick tyskarna reda på att Sverige kunde läsa de deras meddelanden som skickats med G- skrivaren. På kvällen den 17 juni 1942 avkodades i Sverige ett oroväckande tyskt meddelande som löd ”Dessa meddelanden avkodas i Sverige”. Strax efteråt blev de tyska signalerna helt obegripliga. Tyskarna hade bytt till andra kryptoskrivare. Vad som hade hänt är fortfarande okänt? Det finns dock starka misstankar om att det var Sveriges kontakter med Finland som blev kryptotolkningens fall, åtminstone vad gäller G-maskinen. Sedan 1941 var Finland allierad med Tyskland, men de svenska underrättelseförbindelserna med Finland fortsatte trots detta. En teori som finns är att en högt uppsatt finsk officer vid ett tillfälle lämnats ensam i ett rum i Stockholm där avkodade tyska meddelanden låg framme. Han förstod på meddelandet att Sverige lyckats knäcka G-skrivaren och vidarebefordrade därefter detta till tyskarna. Några av Beurlings efterföljare lyckades i april 1943 knäcka den tyska Z-chiffermaskinens koder, men när en ny variant av G-skrivaren (kallad Dora) togs i bruk misslyckades Sverige med att knäcka den nya maskinen. Dora kunde dock avkodas från 1944 när en tysk avhoppare överlämnade ett fungerande exemplar av Dora till den svenska underrättelsetjänsten.

Arne Beurling

Arne Karl-August Beurling var född 3 februari 1905 i Göteborg och dog 20 november 1986 i Princeton i New Jersey i USA. Han var en svensk professor i matematik vid Uppsala universitet. Arne Beurling är främst uppmärksammad för sina insatser inom området kryptering. Efter studentexamen 1924 vid Göteborgs Högre Samskola påbörjade han akademiska studier vid Uppsala universitet. Där blev han redan 1926 fil.kand. och två år senare fil.lic. och disputerade 1933 i matematik. Beurling var docent i matematik i Uppsala från 1933 och därefter professor i matematik 1937–54. Bilden till höger visar matamatikprofessor Arne Beurling. Vid krigsutbrottet 1939 ringde Beurling själv upp kapten Eskil Gester på försvarsmaktens kryptoavdelning och erbjöd dem sina tjänster. Beurling anställdes genast och sattes i arbete med signalspaning i en hemlig lägenhet på Karlaplan i Stockholm, där Maximteatern ligger i dag. Här arbetade man med att lyssna på och avkoda hemlig sovjetisk radiotrafik. Man lyckades knäcka den sovjetiska koden en kort tid före Sovjets anfall på Finland i november 1939 (vinterkriget). Därmed kunde Sverige förse finländarna under hela vinterkriget med värdefull information. Den tyska G-skrivarens kryptering var av en annan kaliber men Beurling lyckades ändå knäcka koden, och det på enbart några veckor. Exakt hur han gick till väga är det än i dag ingen som har lyckats förstå. Cheferna på kryptoavdelningen var helt förvånade när han överlämnade det första kodade tyska meddelandet i klartext. Arne Beurlings bedrift kallas ofta den kanske största kryptoanalytiska prestationen under andra världskriget. Men hans framgångar kombinerat med ett häftigt humör ledde till motsättningar på Kryptoavdelningen och det slutade med att Beurling avpolletterades försommaren 1942. Han återvände därefter till sin tjänst på Uppsala universitet.

Kryptoavdelningen & FRA

Det har förekommit signalspaning i Sverige sen 1905, då både Generalstaben och Marinstaben hade signalspanings- och kryptoavdelningar. Dessa avdelningar lyckades under första världskriget knäcka en del av den ryska Östersjöflottans krypterade trafik. En av de större framgångarna var då man 1933 forcerade ryska OGPU:s chiffer (OGPU var föregångaren till KGB). Den 1 juli 1937 bildades Försvarsstaben. Den skulle bl.a. organisera en underrättelse-, signaltjänst- och kryptoavdelning. Kryptodetalj IV vid Kryptoavdelningen bildades vid krigsutbrottet 1939 under ledning av Sven Hallenborg med ett femtiotal anställda. Avdelningen ansvarade för dechiffrering av krypterade meddelanden. Den första signalspaningsstationen låg i Kryptodetalj IV:s lokaler på Karlaplan i Stockholm, men 1940 flyttade man ut till ett antal villor på Elfviks udde, Lidingö. FRA uppstod gradvis, först 1938 som en försvarsgemensam inhämtning i Karlskrona och några år senare i form av en sammanslagning av den spaning som bedrevs vid försvarsstabens signaltjänstavdelning och kryptoforceringen vid dess kryptoavdelning. Den 1 juli 1942 bildar verksamheten en självständig myndighet med namnet Försvarsväsendets radioanstalt (FRA). FRA:s förste chef blev sjöofficeren Torgil Thorén (1892-1982) som var FRA:s chef 1942 - 1957. I oktober 1943 flyttar FRA till ett nytt högkvarter på Lovön, inte långt från Drottningholms slott utanför Stockholm. År 1962 byter myndigheten namn till Försvarets radioanstalt (FRA). FRA är idag en svensk civil myndighet som sorterar under Försvarsdepartementet. FRA:s två huvuduppgifter är att bedriva signalunderrättelsetjänst respektive teknisk signalspaning. I september 1944, under andra världskriget, då risken att Sovjetunionen skulle anfalla Finland var som störst, överflyttades en mycket stor del av den finländska signalspaningen till Sverige. Denna operation kallades "Operation Stella Polaris". Nedskjutning av svenskt signalspaningsplan 1952: Den svenska militära DC3:a som sköts ned den 13 juni 1952 av ett ryskt jaktflygplan (MiG-15) på internationellt luftrum över Östersjön var ett svenskt signalspaningsplan med beteckningen Tp 79 Hugin (TP 79001) som utförde signalspaning mot Sovjetunionen. Ombord på det svenska planet fanns 8 besättningsmän; 3 från flygvapnet och 5 från FRA. Flygförare (pilot) var Alvar Älmeberg och FRA:s gruppchef var Einar Jonsson. Vid varje arbetsplats för de fem operatörerna från FRA fanns en mängd utrustning för signalspaning. Dessa flygningar var ytterst hemliga och omgavs av stor sekretess. Samtliga ombordvarande tode ha omkomit vid nedskjutningen (kvarlevor av 4 kroppar påträffades vid bärgningen 2003). Bilden till höger visar besättningen från Flygvapnet på flygningen den 13 juni 1952, från vänster: färdmekaniker Herbert Mattsson, signalist och navigatör Gösta Blad och flygförare Alvar Älmeberg. Foto Hans Högman 2017, Flygvapenmuseum i Linköping. Bilden visar operatörerna från FRA på flygningen den 13 juni 1952, från vänster: Börge Nilsson, Erik Carlsson (rysktalande), Ivar Svensson, Bengt Book och grp.chef Einar Jonsson. Foto Hans Högman 2017, Flygvapenmuseum i Linköping. DC3:an lyfte från Bromma på morgonen den 13 juni 1952 på ett signalspaningsuppdrag. Klockan 11:08 samma dag rapporterade DC-3:ans navigatör Gösta Blad för sista gången in planets position. Klockan 11:23 mottog signalisten vid Roslagens flygkår (F 2) i Hägernäs ett anrop från DC-3:an, vilket dock snabbt dog ut. Det var den svenska besättningens sista livstecken. DC3:ans exakta position över Östersjön var vid försvinnandet oklar. Sovjetunionen förnekade all kännedom om nedskjutningen av DC3:an, trots att svensk militär några dagar efter nedskjutningen fann en livbåt från planet med splitter från ammunition från en MiG-15. Bilden till höger visar DC3:an (Tp 79 Hugin med Flygvapennummer 79001) på Svea flygflotilj F8 i Barkarby 1951, dvs året innan nedskjutningen. Systerplanet 79002 kallades Munin. Foto Wikipedia. Den 16 juni, dvs tre dagar senare, deltog två svenska militära sjöräddningsplan av typ Tp 47 Catalina i försöken att lokalisera DC3:an. Ett av planen (47002) besköts av sovjetiskt jaktflyg och tvingades nödlanda nära det västtyska fraktfartyget Münsterland som räddade de fem svenska besättningsmedlemmarna. Den sovjetiska nedskjutningen av ett svenskt obeväpnat sjöräddningsflygplan under ett räddningsuppdrag i juni 1952 i internationellt luftrum utlöste en diplomatisk kris kallad Catalinaaffären. Den 10 juni 2003 återfanns den nedskjutna Tp 79:an (DC3:an) på 125 meters djup, 55 kilometer öster om Fårö, på internationellt vatten men i den svenska ekonomiska zonen. Flygplansvraket bärgades 18–19 mars 2004. Flygplanets kropp uppvisade skotthål efter den sovjetiska beskjutningen. Bilden till höger visar den sjunkande Catalinan Tp 47 efter den ryska nedskjutningen av planet 1952. Fotot är taget från däcket på det tyska lastfartyget Münsterland. Bild: Wikipedia. Fyra av de åtta besättningsmännens kvarlevor påträffades vid flygplansvraket och har identifierats. Dessa 4 besättningsmän (Älmeberg, Blad, Mattson och Jonsson) gravsattes den 5 juli 2006 i minneslunden på Galärvarvskyrkogården i Stockholm. Den 13 juni 2004, dvs exakt 52 år efter nedskjutningen, tilldelades männen som var med på flygningen postumt Försvarsmaktens förtjänstmedalj i guld med svärd under en ceremoni på Berga örlogsskolor. Medaljerna överräcktes till efterlevande anhöriga av dåvarande överbefälhavaren (ÖB) Håkan Syrén.

Enigma

Enigma var namnet på en tysk kryptoapparat under andra världskriget. Till skillnad från G-skrivaren var Enigma en portabel maskin och används för att kryptera och dekryptera kodade meddelanden. Den tyska modellen, Wehrmacht Enigma, är den kryptoapparat som oftast avses med ”Enigma”. Att maskinen är så pass omtalad beror till stor del på att allierade kryptoanalytiker lyckades dechiffrera ett stort antal av de meddelanden som krypterats med Enigma. Den brittiske matematikern Alan Turing utvecklade även ett antal tidiga datorer för att automatisera dechiffreringen. Engelsmännen lyckades även komma över kryptomaskiner från tre tyska ubåtar i ett viktigt skede när de stött på svårigheter i kodknäckandet och lyckades knäckta koden. Äran för det arbetet tillskrivs Alan Turing och kodknäckarna i Bletchley Park. Enigman var en liten maskin som användes flitigt ute på tyska förband och i ubåtarna. Bilden till höger visar en tysk militär tre-rotors Enigma maskin. Wikipedia. G-skrivaren som Buerling lyckades knäcka anses svårare att knäcka än den mer omtalade kryptomaskinen Enigma.

Bletchley Park

Bletchley Park, som ligger cirka 70 kilometer nordväst om London, var under andra världskriget britternas centrum för kryptoanalys och chifferforcering, i regi av den underrättelseverksamhet som gick under kodnamn Ultra. Bilden till höger visar Bletchley Park. Wikipedia. Verksamheten på Bletchley Park inleddes på allvar i augusti 1939 när cirka 180 personer från GC&CS flyttade dit. Ett antal framstående matematiker rekryterades till Bletchley Park, bland annat Alan Turing. I slutet av 1944 hade Bletchley Park över 9 000 personer sysselsatta inom verksamheten. Personalen arbetade dygnet runt i treskift och ungefär tre fjärdedelar av de som arbetade där var kvinnor. Personalen på Bletchley Park arbetade med att avkoda meddelanden, ibland bearbetades så många som 2 000 meddelanden om dagen. Dessa meddelanden hade kodats av elektroniska chiffermaskiner, särskilt av de tyska maskinerna Enigma och Lorenz. För att underlätta avkodningen designades och byggdes elektromekaniska kodknäckarmaskiner som kallades Bombes och senare under 1943 byggde man kodknäckningsdatorn Colossus. Den stod färdig i januari 1944 och började då användas i avkodningen.

Relaterade länkar

• Beredskapsåren 1939 - 1945 • Militära underrättelsetjänsten • Beredskapsförband • Svenska regementen • Flygvapnets uniformer • Svenska försvarets organisation under värnpliktsepoken • Allmän värnplikt • Förbandsnummer • Truppslagstecken • Förbandstecken • Inskrivningsbok för värnpliktig i hären, 1940 • Värnpliktiga inskrivningsnummer • Svenska Arméns uniformer • Luftbevakning & luftbevakningslottor

Källor

• Svenska försvarets hemsida: http://www.forsvarsmakten.se/sv/ • Försvarets radioanstalt 50 år, 1942 - 1992 • Svenska arméns förband, skolor och staber, Björn Holmberg, 1993 • Från Brunkeberg till Nordanvind, 500 år med svenskt infanteri av Bertil Nelsson, 1993 • Beredskapsverket, AD. “Den svenska militära beredskapen 1937 - 1945”. • Nationalencyklopedin • Wikipedia Överst på sidan