Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-01-14

Allmänt om officerare

När man släktforskar är det relativt vanligt att man förr eller senare stöter på anor som varit soldater i armén eller båtsmän i flottan. Det är betydligt mindre vanligt att man hittar anor som varit officerare. Det finns en anledning till detta. Den överväldigande majoriteten av alla militärer var meniga soldater/båtsmän. Det fanns betydligt färre officerare. I ett infanteriregemente fanns normalt 1.200 soldater inklusive korpraler. Om vi tar regementsofficerarna fanns det per regemente: 1 överste, 1 överstelöjtnant och 1 eller flera majorer (beroende på tidpunkt) etc. I varje regemente fanns vanligen 8 kompanier med sina kompaniofficerare. Så, per regemente fanns 8 kompanichefer vilka normalt hade kaptens tjänstegrad. Vissa kompanier hade dock en regementsofficer som kompanichef exempelvis överstelöjtnantens kompani och majorens kompani. Så, det fanns cirka 6 kaptener per regemente. Vidare fanns 1 – 2 löjtnanter per kompani, m.fl. Bilden till höger visar en officer i m/1886 och mössa m/1865. Armémuseum. Foto Hans Högman 2003.   Så antalet officerare per regemente var få jämfört med manskapet. Därmed är sannolikheten att man stöter på en officer i sin släktforskning betydligt mindre jämfört med att man hittar en soldat.

Rikligt källmaterial för officerare

För officerare finns det betydligt rikare källmaterial att söka i än för de meniga soldaterna. Även i dessa källor bör man känna till namnet på regementet. Förutom manskapet finns även officerarna och underofficerarna i generalmönsterrullorna (GMR), dvs fram till 1880-talet då man slutade föra GMR. Därefter återfinns officerarna och underofficerarna i stamrullorna fram till 1945 då de ersattes med tjänstekorten. År 1959 bytte tjänstekorten namn till rullkort. För information om en officers militära karriär är rullserien meritförteckningar och tjänsteförteckningar en bra källa. Meritförteckningar för arméns officerare finns i Arméns pensionskassas handlingar som sträcker sig från 1757 till 1937. De skickades in till pensionskassan för att utgöra underlag för kommande pension. De indelta officerarna hade lön i form av avkastning från ett boställe med tillhörande mark. Varje befäl hade således ett kronoboställe (kronohemman) och ju högre tjänstegraden var desto större och bättre boställe ingick. I regementets jordebok framgår vilket boställe som befälet bodde på. Liksom soldaternas torp synades även befälens boställen. Protokollen från dessa syner kan ge värdefull information om ett befäls boställe.

Avlöning av officerarna i indelningsverket

I stället för att kronan samlade in skatt från gårdarna och sedan betalade lön till officerarna så utnyttjades resurserna direkt på platsen. Varje officer och rusthållare fick bostad och jord samt ta del av hela eller del av skatten från rotegårdarna. Ju högre tjänstegrad desto större boställe och fler gårdars skatt i lön. Dessa gårdar som bidrog till officerarnas lön med sin skatt kallades fördelshemman. Det egentliga indelningsverket, dvs armébefälen och rusthållet, grundades med andra ord på anvisning av kronan tillhöriga hemman och räntor. Befälet fick fördelsbeställning, boställe av krononatur och vid infanteriet därjämte tilldelningshemman. För hästhållningen tilldelades kavalleriet ett antal hästhemman.

Tjänstegrad - tjänsteställning

Normalt brukar det vara ett 1 - 1 förhållande mellan tjänstegrad och tjänsteställning, men inte alltid. Regementschef är en tjänsteställning som normalt brukar innehas av en officer med överstes tjänstegrad. Efter krig fanns det i regel för många officerare med högre tjänstegrad än det fanns tjänster och det kunde då inträffa att exempelvis generalmajorer blev regementschefer. Kompanichef är en tjänsteställning som normalt innehas av en officer med kaptens tjänstegrad. Även här finns exempel på högre officerare som innehar tjänsten som kompanichefer, exempelvis majorer. Det finns också exempel på lägre officerare som är tillförordnad på en högre tjänst, exempelvis löjtnanter som kompanichefer. Vidare kunde en officer ha flera tjänster. Översten hade normalt en tjänsteställning som regementschef. Men han hade även en tjänst som bataljonschef över Livbataljonen (1:a bataljonen) samt dessutom en tjänst som kompanichef för Livkompaniet (1:a kompaniet). Eftersom officerarna fick lön efter den tjänst de hade och inte efter tjänstegrad så hade en överste i princip lön för tre tjänster. I regel hade inte översten så mycket tid över till livkompaniet, framförallt inte under krig. I praktiken skötte en tillförordnad löjtnant sysslan som kompanichef över Livkompaniet. Denne löjtnant fick en tjänstegrad som kaptenlöjtnant (en grad mellan kapten och löjtnant). Överstelöjtnanten hade en tjänst som ställföreträdande regementschef samt en tjänst som chef för 2:a bataljonen. Liksom översten hade han även en tjänst som kompanichef (Överstelöjtnantens kompani). Majoren hade förutom sin ordinarie tjänst även en tjänst som kompanichef (Majorens kompani).

Tjänsteställning kontra lön

Ytterligare en faktor som kunde skilja mellan liknande befattningar var hur de avlönades. Åren 1751/52 infördes stabsbefattningarna stabsfänrik, stabslöjtnant och stabskapten inom den indelta krigsmakten. Dessa befattningar hade officers tjänsteställning men med lägre lön. Stabsfänriken hade underofficers lön, stabslöjtnanten hade fänriks lön och stabskaptenen hade löjtnants lön. Stabstjänster inrättades vid de kompanier som tillhörde de olika regementsofficerarna (majorens kompani, överstelöjtnantens kompani etc.). År 1756 införs i även de indelta förbanden graden andre major (sekundmajor). Denna nya tjänsteställning fick majors tjänstegrad men avlönades som kapten. Adjutant var en position som infördes i den karolinska armén och levde sedan kvar i inofficiell form som en underofficerstjänst. År 1734 blev adjutant en officiell officersposition och upphöjdes då till en officerstjänst, men med underofficers lön. År 1756 tillfördes varje regemente en sekundmajor och en sekundlöjtnant. Den tidigare majoren och adjutanten benämndes sedermera premiermajor och premieradjutant. År 1807 ändrades benämningarna premiermajor, premieradjutant, sekundmajor etc. till förste major, förste adjutant, andre major etc. Från 1875 benämns alla majorstjänster för enbart major. I ett infanterikompani fanns följande befälskategorier: 1 kapten, 1 löjtnant, 1 fänrik, 1 fältväbel, 1 sergeant, 1 mönsterskrivare, 1 förare, 1 furir, 1 rustmästare, 2 trumslagare och 1 pipare (antalet av vissa tjänstegrader har varierat genom tiderna). Nedan följer några exempel från generalmönsterrullor på officerare och underofficerare med deras tjänstegrad och avlöning.

Hanledning 7: Hur man söker officerare (1)

Ovan, utdrag ur Generalmönsterrullor - Södermanlands regemente 167 (1869-1869) Bild 470 (AID: v372961.b470, NAD: SE/KrA/0023). På bilden ovan ser vi att Södermanlands regementes chef år 1869 är överste Johan Henric Rosensvärd samt att han även avlönas som regementschef. På raden under finner vi överstelöjtnant friherre Carl Johan Georg af Schmidt. Hans tjänstegrad är överstelöjtnant men han avlönas enbart med en förste majors lön, vilket är en tjänstegrad under överstelöjtnant.
Ovan, utdrag ur Generalmönsterrullor - Södermanlands regemente 167 (1869-1869) Bild 560 (AID: v372961.b560, NAD: SE/KrA/0023). På bilden ovan ser vi kompanichefen vid Livkompaniet, kapten Johan August Alexander von Feilitzen och han uppbär även en kaptens lön.
Ovan, utdrag ur Generalmönsterrullor - Södermanlands regemente 167 (1869-1869) Bild 580 (AID: v372961.b580, NAD: SE/KrA/0023). På bilden ovan ser vi underlöjtnanten Emil Robert Seibold.  Han uppbär tjänsten som underlöjtnant utan lön.
Ovan, utdrag ur Generalmönsterrullor - Södermanlands regemente 167 (1869-1869) Bild 1000 (AID: v372961.b1000, NAD: SE/KrA/0023). På bilden ovan ser vi fanjunkare Carl Johan Lundgren. Hans tjänstegrad är fanjunkare men han uppbär lön för en sergeant vilket är en lägre tjänstegrad. Fanjunkare är en underofficersgrad.

Regementsstaberna

I början av indelningsverket ingick följande personalkategorier i regementsstaben: Översten, överstelöjtnanten, majoren, regementskvartermästaren, en regementspräst och två gemena präster, regementsskrivaren, regementsbarberaren med tre gesäller, regementsprofossen med tre gemena profosser samt fyra skalmejblåsare. Regementsprofossen benämndes senare för regementsväbel, regementsbarberaren för regementsfältskären, de gemena prästerna för 1. och 2. bataljonsprästen och skalmejblåsarna för hautboister. På 1750-talet fanns tre regementsstaber: Övre staben: regementsofficerarna Mindre staben: regementskvartermästaren, premier- och sekundadjutanterna, regementsauditören, regementsprästen, bataljonsprästen, 3 extra ordinarie bataljonspräster, och regementsfältskären. Ringare staben: krigskassören, regementsskrivaren, expeditionsregementsskrivaren, 4 mönsterskrivare, 3 fältskärsgesäller, regementsväbeln, 3 profosser och regementstrumslagaren. Något senare tillkom även 2 bataljonsadjutanter.

Historiska tjänstegrader i armén

Mer information om de gamla historiska tjänstegraderna.

Rekrytering av befäl

Rekrytering av befäl kunde ske på fyra sätt: beställning, transport, värvning eller befordran inom regementet. Beställning innebar att en person erhöll officersfullmakt. Denna fullmakt kunde i fredstid enbart konungen eller den högsta myndigheten utfärda. I krigstider kunde dessa även utfärdas temporärt till och med kaptens grad av regementschefer. Transport (förflyttning) från annat förband var vanligt från och med kaptens grad och innebar nästan alltid en befordran. Värvning förekom till alla befälstjänster till och med löjtnants grad. Värvning kan ha gällt för ett år eller ett fälttåg i sänder. Befordran inom regementet var ytterligare ett sätt att tillsätta befäl. Det var vanligt att det lägre befälet rekryterades inom förbandet genom befordran.
Ovan, utdrag ur Generalmönsterrullor - Södermanlands regemente 150 (1802-1802) Bild 1510 (AID: v187512.b1510, NAD: SE/KrA/0023). På bilden ovan ser vi löjtnanten Trolle vid Södermanlands regemente. Han har befordrats till en tjänst som löjtnant utan lön vid Nyköpings kompani, Södermanlands regemente den 13 juli 1800 genom transport från Åbo läns regemente där han hade en tjänst som fänrik med lön.
Ovan, utdrag ur Generalmönsterrullor - Södermanlands regemente 153 (1820-1820) Bild 45 (AID: v187515.b45, NAD: SE/KrA/0023). På bilden ovan kan vi läsa att löjtnanten Carl Ulfsparre (?) med fänriks lön vid Livkompaniet, Södermanlands regemente blivit transporterad till en fänriks indelning vid Oppunda kompani den 12 oktober 1819. Som ersättare för honom har löjtnanten greve Lorents Creutz transporterats hit till Livkompaniet från Förste majorens kompani med fänriks lön. Som vi ser av texten ovan är Carl Ulfsparre innehavare av den Kejserliga Ryska St. Annas Orden.
Ovan, utdrag ur Generalmönsterrullor - Södermanlands regemente 153 (1820-1820) Bild 47 (AID: v187515.b47, NAD: SE/KrA/0023). På bilden ovan ser vid en underofficer som befordrats till officer. Sergeanten utan lön friherre Carl Antonsson Rappe befordrades den 17 juni 1817 till fänrik utan lön vid regementet.
Ovan, utdrag ur Generalmönsterrullor - Södermanlands regemente 150 (1802-1802) Bild 530 (AID: v187512.b530, NAD: SE/KrA/0023). På bilden ovan ser vi att soldaten 607 Anders Langbom befordrats till korpral den 1 juni 1798. Uppdelningen mellan officerare och underofficerare skapades på 1610-talet. Vilka militära grader som ingår i de två kategorierna har förändrats över tid. Generellt rekryterades underofficerare ur lägre sociala skikt än officerarna. Underofficerarna utsågs av regementscheferna till skillnad från officerarna som utsågs av Kungl. Maj:t. Se nedan.

Befordran

Regementschefen hade mycket stor makt vid tillsättandet av regementets officerare. Till en överstes privilegier hörde nämligen att han själv hade rätt att utnämna sina underofficerare efter eget gottfinnande. Vidare var det även upp till regementschefen att föreslå underofficerare till lediga fänriks- och kornettstjänster. Det var först från löjtnant och uppåt, som även andra instanser fick del i tillsättningsförfarandet. I dessa fall skulle regementschefen, inom två månader efter att en tjänst blivit vakant, placera de sökande på förslag. I detta förslag skulle översten ordna de sökande efter gällande befordringskriterier. Förslaget skulle sedan, tillsammans med uppgifter kring övriga sökande, skickas till Kungl. Maj:t, som sedan utnämnde den som fanns mest förtjänt. Även om utnämningsmakten låg hos Kungl. Maj:t kunde tjänstetillsättningen inte avvika allt för starkt från de fastställda befordringskriterierna.

Transport

Transport av officerare mellan olika regementen var vanliga och officerarna var därmed, till skillnad från de meniga soldaterna, sällan knutna till ett och samma regemente under hela sin karriär.

Gradpassering

Gradpassering var den tjänstgöring i lägre grader, som varje officer eller underofficer måste fullgöra, innan de fick tjänstgöra såsom officer eller underofficer i den svenska armén. Gradpassering var med andra ord en slags läroperiod inom de olika underofficersgraderna. Enligt uppgifter i ”Sveriges krig åren 1808 och 1809” måste man för att bli officer göra tre månaders soldat, korpral och underofficerstjänst vid ett värvat regemente och undergå ”nogaste examen af tjenstgörande majoren i de ämnen, som rörde dess exercice och dess tjenstgöring, och af honom godkännas at äga fullkomliga insikter”. Därefter måste man tjänstgöra som officer vid ett värvat regemente i två månader. Var det långt till närmaste garnisonsort kunde graderna passeras och examen avläggas vid det egna regementet. Genom förändrade bestämmelser för inträde till Krigsskolan upphörde gradpasseringen år 1883.

Adeln och officerstjänster

I den karolinska armén fanns en stor andel officerare som inte var adelsmän. Krigen hade givit de ofrälse stora möjligheter att utmärka sig och vinna meriter och avancera som officer. År 1700 fanns 1.000 officerstjänster, i slutet av kriget fanns det 1.300 adliga officerare och 2.600 ofrälse officerare. Efter det stora nordiska kriget och freden i Nystad 1721 stod Sverige med en överdimensionerad armé. Många regementen avrustades, främst de extrauppsatta och därmed fanns fler officerare än tjänster. I kampen om vilka officerare som skulle få vara kvar i tjänst efter krigsslutet var det de ofrälse officerarna som drog det kortaste strået. De hade den kortaste tjänstetiden och de sämsta kontakterna jämfört med sina adliga kollegor. Det var inte gratis att bli officer. För underofficers- och officerstjänster var efterträdare till en avgående officer tvungen att erlägga en kontant summa till företrädaren. Detta kallades för ackord. Den tillträdande officeren köpte tjänsten av sin företrädare. Officerskåren var en ganska homogen grupp, rekryterad i huvudsak från den svenska adeln. Generellt rekryterades underofficerare ur lägre sociala skikt än officerarna.

Ackordssystemet

Lite förenklat kan man säga att ackord var ett sätt att sälja och köpa tjänster som användes förr i tiden, både inom offentlig förvaltning och inom krigsmakten. Ackord var med andra ord ett slags tjänsteköp, en överlåtelse av tjänst eller ämbete mot betalning i enlighet med privaträttsligt upprättat kontrakt. Syftet med ackordssystemet får ändå anses vara dåtidens sätt att ordna med privata pensionsförsäkringar inom offentlig förvaltning och krigsmakten. Till viss del kan man kanske jämföra ackordssystemet med dagens fallskärmsavtal. Ackord var vanliga i det äldre svenska samhället, i synnerhet under 1700-talet. År 1833 avskaffades ackorden enligt lag för krigsmakten och 1840 för landsstaten. Ackordssystemet fungerade på så sätt att när en person, som exempelvis hade en officersbefattning, slutade sin tjänst så fick han en kontant summa pengar, sk. ackord, av sin efterträdare. Här kan man då säga att den tillträdande officeren köpte tjänsten av sin företrädare. Brist på kontanta medel kunde leda till att en befordrad officerare blev tvungen avsäga sig sin befordran. Systemet med ackordshandeln ogillades av myndigheterna och vid ett flertal tillfällen gjordes också försök att förbjuda systemet. Mer information om ackordssystemet.

Utbildning av officerare

I början fanns inga formella krav på utbildning för att erhålla en officersfullmakt. Livgardet var ett värvat regemente och i fredstid fanns regementet stationerad i Stockholm. Regementet var ett elitförband och fungerade även som ett övningsförband för armén. Livgardet kom även att fungera som officersskola dit officerare skickades för att erhålla utbildning. Vidare var officerare från Livgardet ute på andra regementen för att bedriva undervisning. Detta gäller framförallt under den karolinska tidsepoken.  Vid vissa förband förekom dock egen utbildning av officerare, bl.a. vid Södermanlands regemente där en militärakademi fanns. Undervisningen bedrevs på Malma hed, Malmköping, i samband med regementsmötena. År 1792 öppnade Krigsskolan Karlberg där en krigsakademi inrättades. Kadetterna från Karlberg fick nu konkurrera med officerskandidater som utbildats lokalt ute på förbanden. En nackdel för kadetterna var att de saknade vana av trupptjänst. Däremot så kunde kadetterna erhålla en tjänst som stabsofficer utan att behöva betala ackord. Utbildningen på akademin omfattade både civila och militära ämnen. Krigsskolan är världens äldsta krigsakademi på samma plats och i samma byggnad. Idag heter akademin Militärhögskolan Karlberg. Till höger visas en bild på Krigsskolan Karlberg i Stockholm. Fri bild Wikipedia. Först 1835 blev det obligatoriskt inom hela krigsmakten att erlägga en examen innan man kunde erhålla en officersfullmakt. Det dröjde till 1867 innan det blev ett krav att denna examen skulle erläggas vid krigsakademin vid Karlberg. År 1852 infördes krav på examen från läroverk för att få tillträde till Karlberg. Detta var ett led i att omvandla krigsakademin till en ren krigsskola. År 1863 var ombildningen till en krigsskola klar. Från 1873 krävdes genomgången regements- och rekrytövningar för tillträde till utbildningen och samma år upphör även undervisningen av civila ämnen vid Karlberg. Från 1756 och fram till 1792 fanns en kadettskola för flottan i Karlskrona. År 1792 flyttades den till Karlberg i Stockholm. År 1867 bildades Sjökrigsskolan som nu övertog utbildningen av sjöofficerare. Då bröt man ut utbildningen av sjöofficerare från övrig officersutbildning på Karlberg. Den nya Sjökrigsskolan flyttade till Wallingatan i Stockholm. År 1879 flyttade skolan sin verksamhet till Skeppsholmen i Stockholm. Mellan åren 1943 och 1987 bedrevs utbildningen vid Näsby slott i Täby kommun. Idag bedrivs undervisningen åter vid skolan Karlberg samt vid Sjöstridsskolan i Karlskrona garnison. Till vänster visas en bild på Sjökrigsskolan på Näsby slott, Täby. Fri bild Wikipedia. En Sjöhögkrigsskola inrättades 1898. I Sveaborg fanns en sjöskola för underofficerare och kadetter vid arméns flotta År 1818 startade Artilleri- och Ingenjörhögskolan sin verksamhet och år 1878 startade Infanteriskjutskolan (idag Markstridsskolan).

Tjänstgöring utomlands

Ett annat och inte så ovanligt sätt som officerare utnyttjade för att få både utbildning och erfarenhet var tjänstgöring vid utländska krigsmakter. Speciellt Frankrike var populärt under 1700-talet. Även vid ryska krigsmakten har många svenska officerare tjänstgjort. För sjöofficerare var den engelska flottan populär. Vid eventuella krigsutbrott med Sverige var officerarna förväntade att återvända hem. Adeln hade sen 1721 rätt att resa utomlands för att studera och ta tjänst i andra länders krigsmakt. Ofta kunde dessa resor ske med full lön från den svenska krigsmakten och fick i ibland även bidrag till resan. Adeln hade även rätt att få de meriter man skaffade utomlands att tillgodoräknas i den svenska krigsmakten. Denna rätt att ta utländsk tjänst användes relativt ofta inte mist för att påbättra karriären i Sverige. Utlandstjänst var vanligt fram till 1700-talets slut, därefter minskade den betydligt.

Volontärer

Ett vanligt sätt att bli officerare var att börja som volontär. Volontärerna var frivilliga som utbildade sig till underofficerare och officerare både vid armén och vid flottan. Volontärinrättningen tillkom redan under slutet av 1500-talet. Volontärer var då en del av manskapet, men hade en bättre ställning än de övriga soldaterna. Under det yngre indelningsverket var volontärerna i regel skilda från indelningsverket och rustade sig själva mot kontantersättning och var att betraktas en grupp av blivande befäl. Volontärinrättningen bestod ända till 1952.
Innehåll denna sida:
Ovan, utdrag ur Generalmönsterrullor - Södermanlands regemente 150 (1802-1802) Bild 1360 (AID: v187512.b1360, NAD: SE/KrA/0023). På bilden ser vi på rote 83 den minderårige volontären baron Knorring, Sekundmajorens kompani.
Ovan, utdrag ur Generalmönsterrullor - Södermanlands regemente 153 (1820-1820) Bild 48 (AID: v187515.b48, NAD: SE/KrA/0023). På bilden ovan ser vi att volontären Carl Ulric Fogelström befordrats till rustmästare utan lön den 2 april innevarande år (1820).
Ovan, utdrag ur Generalmönsterrullor - Södermanlands regemente 160 (1845-1845) Bild 240 (AID: v372954.b240, NAD: SE/KrA/0023). På bilden ovan ser vi att volontären nr 173 friherre Sten Gabriel Eric Leijonhufvud vid Vingåkers kompani befordrats till furir utan lön vid Livkompaniet den 30 januari detta år (1845). Mer information om Rekrytering och utbildning av officerare.

Relaterade länkar

Handledning: Hur man söker soldater i de militära rullorna Soldatforskning, en guide till de militära källorna Exempel på noteringar i generalmönsterrullor Exempel på generalmönsterrulla från 1845

Bilder

Bilder Hans Högman, 2015.

Källor

I exemplen har jag använt mig av skärmklipp från Arkiv Digitals programvara Arkiv Digital Online. Överst på sidan
xxxx Mil xxxxx
 
xxxxxxxxxxxxx
xxx Söka soldater xxxx

 
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-01-14

Allmänt om officerare

När man släktforskar är det relativt vanligt att man förr eller senare stöter på anor som varit soldater i armén eller båtsmän i flottan. Det är betydligt mindre vanligt att man hittar anor som varit officerare. Det finns en anledning till detta. Den överväldigande majoriteten av alla militärer var meniga soldater/båtsmän. Det fanns betydligt färre officerare. I ett infanteriregemente fanns normalt 1.200 soldater inklusive korpraler. Om vi tar regementsofficerarna fanns det per regemente: 1 överste, 1 överstelöjtnant och 1 eller flera majorer (beroende på tidpunkt) etc. I varje regemente fanns vanligen 8 kompanier med sina kompaniofficerare. Så, per regemente fanns 8 kompanichefer vilka normalt hade kaptens tjänstegrad. Vissa kompanier hade dock en regementsofficer som kompanichef exempelvis överstelöjtnantens kompani och majorens kompani. Så, det fanns cirka 6 kaptener per regemente. Vidare fanns 1 – 2 löjtnanter per kompani, m.fl. Bilden till höger visar en officer i m/1886 och mössa m/1865. Armémuseum. Foto Hans Högman 2003.   Så antalet officerare per regemente var få jämfört med manskapet. Därmed är sannolikheten att man stöter på en officer i sin släktforskning betydligt mindre jämfört med att man hittar en soldat.

Rikligt källmaterial för officerare

För officerare finns det betydligt rikare källmaterial att söka i än för de meniga soldaterna. Även i dessa källor bör man känna till namnet på regementet. Förutom manskapet finns även officerarna och underofficerarna i generalmönsterrullorna (GMR), dvs fram till 1880-talet då man slutade föra GMR. Därefter återfinns officerarna och underofficerarna i stamrullorna fram till 1945 då de ersattes med tjänstekorten. År 1959 bytte tjänstekorten namn till rullkort. För information om en officers militära karriär är rullserien meritförteckningar och tjänsteförteckningar en bra källa. Meritförteckningar för arméns officerare finns i Arméns pensionskassas handlingar som sträcker sig från 1757 till 1937. De skickades in till pensionskassan för att utgöra underlag för kommande pension. De indelta officerarna hade lön i form av avkastning från ett boställe med tillhörande mark. Varje befäl hade således ett kronoboställe (kronohemman) och ju högre tjänstegraden var desto större och bättre boställe ingick. I regementets jordebok framgår vilket boställe som befälet bodde på. Liksom soldaternas torp synades även befälens boställen. Protokollen från dessa syner kan ge värdefull information om ett befäls boställe.

Avlöning av officerarna i

indelningsverket

I stället för att kronan samlade in skatt från gårdarna och sedan betalade lön till officerarna så utnyttjades resurserna direkt på platsen. Varje officer och rusthållare fick bostad och jord samt ta del av hela eller del av skatten från rotegårdarna. Ju högre tjänstegrad desto större boställe och fler gårdars skatt i lön. Dessa gårdar som bidrog till officerarnas lön med sin skatt kallades fördelshemman. Det egentliga indelningsverket, dvs armébefälen och rusthållet, grundades med andra ord på anvisning av kronan tillhöriga hemman och räntor. Befälet fick fördelsbeställning, boställe av krononatur och vid infanteriet därjämte tilldelningshemman. För hästhållningen tilldelades kavalleriet ett antal hästhemman.

Tjänstegrad - tjänsteställning

Normalt brukar det vara ett 1 - 1 förhållande mellan tjänstegrad och tjänsteställning, men inte alltid. Regementschef är en tjänsteställning som normalt brukar innehas av en officer med överstes tjänstegrad. Efter krig fanns det i regel för många officerare med högre tjänstegrad än det fanns tjänster och det kunde då inträffa att exempelvis generalmajorer blev regementschefer. Kompanichef är en tjänsteställning som normalt innehas av en officer med kaptens tjänstegrad. Även här finns exempel på högre officerare som innehar tjänsten som kompanichefer, exempelvis majorer. Det finns också exempel på lägre officerare som är tillförordnad på en högre tjänst, exempelvis löjtnanter som kompanichefer. Vidare kunde en officer ha flera tjänster.  Översten hade normalt en tjänsteställning som regementschef. Men han hade även en tjänst som bataljonschef över Livbataljonen (1:a bataljonen) samt dessutom en tjänst som kompanichef för Livkompaniet (1:a kompaniet). Eftersom officerarna fick lön efter den tjänst de hade och inte efter tjänstegrad så hade en överste i princip lön för tre tjänster. I regel hade inte översten så mycket tid över till livkompaniet, framförallt inte under krig. I praktiken skötte en tillförordnad löjtnant sysslan som kompanichef över Livkompaniet. Denne löjtnant fick en tjänstegrad som kaptenlöjtnant (en grad mellan kapten och löjtnant). Överstelöjtnanten hade en tjänst som ställföreträdande regementschef samt en tjänst som chef för 2:a bataljonen. Liksom översten hade han även en tjänst som kompanichef (Överstelöjtnantens kompani). Majoren hade förutom sin ordinarie tjänst även en tjänst som kompanichef (Majorens kompani).

Tjänsteställning kontra lön

Ytterligare en faktor som kunde skilja mellan liknande befattningar var hur de avlönades. Åren 1751/52 infördes stabsbefattningarna stabsfänrik, stabslöjtnant och stabskapten inom den indelta krigsmakten. Dessa befattningar hade officers tjänsteställning men med lägre lön. Stabsfänriken hade underofficers lön, stabslöjtnanten hade fänriks lön och stabskaptenen hade löjtnants lön. Stabstjänster inrättades vid de kompanier som tillhörde de olika regementsofficerarna (majorens kompani, överstelöjtnantens kompani etc.). År 1756 införs i även de indelta förbanden graden andre major (sekundmajor). Denna nya tjänsteställning fick majors tjänstegrad men avlönades som kapten. Adjutant var en position som infördes i den karolinska armén och levde sedan kvar i inofficiell form som en underofficerstjänst. År 1734 blev adjutant en officiell officersposition och upphöjdes då till en officerstjänst, men med underofficers lön. År 1756 tillfördes varje regemente en sekundmajor och en sekundlöjtnant. Den tidigare majoren och adjutanten benämndes sedermera premiermajor och premieradjutant. År 1807 ändrades benämningarna premiermajor, premieradjutant, sekundmajor etc. till förste major, förste adjutant, andre major etc. Från 1875 benämns alla majorstjänster för enbart major. I ett infanterikompani fanns följande befälskategorier: 1 kapten, 1 löjtnant, 1 fänrik, 1 fältväbel, 1 sergeant, 1 mönsterskrivare, 1 förare, 1 furir, 1 rustmästare, 2 trumslagare och 1 pipare (antalet av vissa tjänstegrader har varierat genom tiderna). Nedan följer några exempel från generalmönsterrullor på officerare och underofficerare med deras tjänstegrad och avlöning.

Hanledning 7: Hur man

söker officerare (1)

Ovan, utdrag ur Generalmönsterrullor - Södermanlands regemente 167 (1869-1869) Bild 470 (AID: v372961.b470, NAD: SE/KrA/0023). På bilden ovan ser vi att Södermanlands regementes chef år 1869 är överste Johan Henric Rosensvärd samt att han även avlönas som regementschef. På raden under finner vi överstelöjtnant friherre Carl Johan Georg af Schmidt. Hans tjänstegrad är överstelöjtnant men han avlönas enbart med en förste majors lön, vilket är en tjänstegrad under överstelöjtnant.
Ovan, utdrag ur Generalmönsterrullor - Södermanlands regemente 167 (1869-1869) Bild 560 (AID: v372961.b560, NAD: SE/KrA/0023). På bilden ovan ser vi kompanichefen vid Livkompaniet, kapten Johan August Alexander von Feilitzen och han uppbär även en kaptens lön.
Ovan, utdrag ur Generalmönsterrullor - Södermanlands regemente 167 (1869-1869) Bild 580 (AID: v372961.b580, NAD: SE/KrA/0023). På bilden ovan ser vi underlöjtnanten Emil Robert Seibold.  Han uppbär tjänsten som underlöjtnant utan lön.
Ovan, utdrag ur Generalmönsterrullor - Södermanlands regemente 167 (1869-1869) Bild 1000 (AID: v372961.b1000, NAD: SE/KrA/0023). På bilden ovan ser vi fanjunkare Carl Johan Lundgren. Hans tjänstegrad är fanjunkare men han uppbär lön för en sergeant vilket är en lägre tjänstegrad. Fanjunkare är en underofficersgrad.

Regementsstaberna

I början av indelningsverket ingick följande personalkategorier i regementsstaben: Översten, överstelöjtnanten, majoren, regementskvartermästaren, en regementspräst och två gemena präster, regementsskrivaren, regementsbarberaren med tre gesäller, regementsprofossen med tre gemena profosser samt fyra skalmejblåsare. Regementsprofossen benämndes senare för regementsväbel, regementsbarberaren för regementsfältskären, de gemena prästerna för 1. och 2. bataljonsprästen och skalmejblåsarna för hautboister. På 1750-talet fanns tre regementsstaber: Övre staben: regementsofficerarna Mindre staben: regementskvartermästaren, premier- och sekundadjutanterna, regementsauditören, regementsprästen, bataljonsprästen, 3 extra ordinarie bataljonspräster, och regementsfältskären. Ringare staben: krigskassören, regementsskrivaren, expeditionsregementsskrivaren, 4 mönsterskrivare, 3 fältskärsgesäller, regementsväbeln, 3 profosser och regementstrumslagaren. Något senare tillkom även 2 bataljonsadjutanter.

Historiska tjänstegrader i armén

Mer information om de gamla historiska tjänstegraderna.

Rekrytering av befäl

Rekrytering av befäl kunde ske på fyra sätt: beställning, transport, värvning eller befordran inom regementet. Beställning innebar att en person erhöll officersfullmakt. Denna fullmakt kunde i fredstid enbart konungen eller den högsta myndigheten utfärda. I krigstider kunde dessa även utfärdas temporärt till och med kaptens grad av regementschefer. Transport (förflyttning) från annat förband var vanligt från och med kaptens grad och innebar nästan alltid en befordran. Värvning förekom till alla befälstjänster till och med löjtnants grad. Värvning kan ha gällt för ett år eller ett fälttåg i sänder. Befordran inom regementet var ytterligare ett sätt att tillsätta befäl. Det var vanligt att det lägre befälet rekryterades inom förbandet genom befordran.
Ovan, utdrag ur Generalmönsterrullor - Södermanlands regemente 150 (1802-1802) Bild 1510 (AID: v187512.b1510, NAD: SE/KrA/0023). På bilden ovan ser vi löjtnanten Trolle vid Södermanlands regemente. Han har befordrats till en tjänst som löjtnant utan lön vid Nyköpings kompani, Södermanlands regemente den 13 juli 1800 genom transport från Åbo läns regemente där han hade en tjänst som fänrik med lön.
Ovan, utdrag ur Generalmönsterrullor - Södermanlands regemente 153 (1820-1820) Bild 45 (AID: v187515.b45, NAD: SE/KrA/0023). På bilden ovan kan vi läsa att löjtnanten Carl Ulfsparre (?) med fänriks lön vid Livkompaniet, Södermanlands regemente blivit transporterad till en fänriks indelning vid Oppunda kompani den 12 oktober 1819. Som ersättare för honom har löjtnanten greve Lorents Creutz transporterats hit till Livkompaniet från Förste majorens kompani med fänriks lön. Som vi ser av texten ovan är Carl Ulfsparre innehavare av den Kejserliga Ryska St. Annas Orden.
Ovan, utdrag ur Generalmönsterrullor - Södermanlands regemente 153 (1820-1820) Bild 47 (AID: v187515.b47, NAD: SE/KrA/0023). På bilden ovan ser vid en underofficer som befordrats till officer. Sergeanten utan lön friherre Carl Antonsson Rappe befordrades den 17 juni 1817 till fänrik utan lön vid regementet.
Ovan, utdrag ur Generalmönsterrullor - Södermanlands regemente 150 (1802-1802) Bild 530 (AID: v187512.b530, NAD: SE/KrA/0023). På bilden ovan ser vi att soldaten 607 Anders Langbom befordrats till korpral den 1 juni 1798. Uppdelningen mellan officerare och underofficerare skapades på 1610-talet. Vilka militära grader som ingår i de två kategorierna har förändrats över tid. Generellt rekryterades underofficerare ur lägre sociala skikt än officerarna. Underofficerarna utsågs av regementscheferna till skillnad från officerarna som utsågs av Kungl. Maj:t. Se nedan.

Befordran

Regementschefen hade mycket stor makt vid tillsättandet av regementets officerare. Till en överstes privilegier hörde nämligen att han själv hade rätt att utnämna sina underofficerare efter eget gottfinnande. Vidare var det även upp till regementschefen att föreslå underofficerare till lediga fänriks- och kornettstjänster. Det var först från löjtnant och uppåt, som även andra instanser fick del i tillsättningsförfarandet. I dessa fall skulle regementschefen, inom två månader efter att en tjänst blivit vakant, placera de sökande på förslag. I detta förslag skulle översten ordna de sökande efter gällande befordringskriterier. Förslaget skulle sedan, tillsammans med uppgifter kring övriga sökande, skickas till Kungl. Maj:t, som sedan utnämnde den som fanns mest förtjänt. Även om utnämningsmakten låg hos Kungl. Maj:t kunde tjänstetillsättningen inte avvika allt för starkt från de fastställda befordringskriterierna.

Transport

Transport av officerare mellan olika regementen var vanliga och officerarna var därmed, till skillnad från de meniga soldaterna, sällan knutna till ett och samma regemente under hela sin karriär.

Gradpassering

Gradpassering var den tjänstgöring i lägre grader, som varje officer eller underofficer måste fullgöra, innan de fick tjänstgöra såsom officer eller underofficer i den svenska armén. Gradpassering var med andra ord en slags läroperiod inom de olika underofficersgraderna. Enligt uppgifter i ”Sveriges krig åren 1808 och 1809 måste man för att bli officer göra tre månaders soldat, korpral och underofficerstjänst vid ett värvat regemente och undergå ”nogaste examen af tjenstgörande majoren i de ämnen, som rörde dess exercice och dess tjenstgöring, och af honom godkännas at äga fullkomliga insikter”. Därefter måste man tjänstgöra som officer vid ett värvat regemente i två månader. Var det långt till närmaste garnisonsort kunde graderna passeras och examen avläggas vid det egna regementet. Genom förändrade bestämmelser för inträde till Krigsskolan upphörde gradpasseringen år 1883.

Adeln och officerstjänster

I den karolinska armén fanns en stor andel officerare som inte var adelsmän. Krigen hade givit de ofrälse stora möjligheter att utmärka sig och vinna meriter och avancera som officer. År 1700 fanns 1.000 officerstjänster, i slutet av kriget fanns det 1.300 adliga officerare och 2.600 ofrälse officerare. Efter det stora nordiska kriget och freden i Nystad 1721 stod Sverige med en överdimensionerad armé. Många regementen avrustades, främst de extrauppsatta och därmed fanns fler officerare än tjänster. I kampen om vilka officerare som skulle få vara kvar i tjänst efter krigsslutet var det de ofrälse officerarna som drog det kortaste strået. De hade den kortaste tjänstetiden och de sämsta kontakterna jämfört med sina adliga kollegor. Det var inte gratis att bli officer. För underofficers- och officerstjänster var efterträdare till en avgående officer tvungen att erlägga en kontant summa till företrädaren. Detta kallades för ackord. Den tillträdande officeren köpte tjänsten av sin företrädare. Officerskåren var en ganska homogen grupp, rekryterad i huvudsak från den svenska adeln. Generellt rekryterades underofficerare ur lägre sociala skikt än officerarna.

Ackordssystemet

Lite förenklat kan man säga att ackord var ett sätt att sälja och köpa tjänster som användes förr i tiden, både inom offentlig förvaltning och inom krigsmakten. Ackord var med andra ord ett slags tjänsteköp, en överlåtelse av tjänst eller ämbete mot betalning i enlighet med privaträttsligt upprättat kontrakt. Syftet med ackordssystemet får ändå anses vara dåtidens sätt att ordna med privata pensionsförsäkringar inom offentlig förvaltning och krigsmakten. Till viss del kan man kanske jämföra ackordssystemet med dagens fallskärmsavtal. Ackord var vanliga i det äldre svenska samhället, i synnerhet under 1700-talet. År 1833 avskaffades ackorden enligt lag för krigsmakten och 1840 för landsstaten. Ackordssystemet fungerade på så sätt att när en person, som exempelvis hade en officersbefattning, slutade sin tjänst så fick han en kontant summa pengar, sk. ackord, av sin efterträdare. Här kan man då säga att den tillträdande officeren köpte tjänsten av sin företrädare. Brist på kontanta medel kunde leda till att en befordrad officerare blev tvungen avsäga sig sin befordran. Systemet med ackordshandeln ogillades av myndigheterna och vid ett flertal tillfällen gjordes också försök att förbjuda systemet. Mer information om ackordssystemet.

Utbildning av officerare

I början fanns inga formella krav på utbildning för att erhålla en officersfullmakt. Livgardet var ett värvat regemente och i fredstid fanns regementet stationerad i Stockholm. Regementet var ett elitförband och fungerade även som ett övningsförband för armén. Livgardet kom även att fungera som officersskola dit officerare skickades för att erhålla utbildning. Vidare var officerare från Livgardet ute på andra regementen för att bedriva undervisning. Detta gäller framförallt under den karolinska tidsepoken.  Vid vissa förband förekom dock egen utbildning av officerare, bl.a. vid Södermanlands regemente där en militärakademi fanns. Undervisningen bedrevs på Malma hed, Malmköping, i samband med regementsmötena. År 1792 öppnade Krigsskolan Karlberg där en krigsakademi inrättades. Kadetterna från Karlberg fick nu konkurrera med officerskandidater som utbildats lokalt ute på förbanden. En nackdel för kadetterna var att de saknade vana av trupptjänst. Däremot så kunde kadetterna erhålla en tjänst som stabsofficer utan att behöva betala ackord. Utbildningen på akademin omfattade både civila och militära ämnen. Krigsskolan är världens äldsta krigsakademi på samma plats och i samma byggnad. Idag heter akademin Militärhögskolan Karlberg. Till höger visas en bild på Krigsskolan Karlberg i Stockholm. Fri bild Wikipedia. Först 1835 blev det obligatoriskt inom hela krigsmakten att erlägga en examen innan man kunde erhålla en officersfullmakt. Det dröjde till 1867 innan det blev ett krav att denna examen skulle erläggas vid krigsakademin vid Karlberg. År 1852 infördes krav på examen från läroverk för att få tillträde till Karlberg. Detta var ett led i att omvandla krigsakademin till en ren krigsskola. År 1863 var ombildningen till en krigsskola klar. Från 1873 krävdes genomgången regements- och rekrytövningar för tillträde till utbildningen och samma år upphör även undervisningen av civila ämnen vid Karlberg. Från 1756 och fram till 1792 fanns en kadettskola för flottan i Karlskrona. År 1792 flyttades den till Karlberg i Stockholm. År 1867 bildades Sjökrigsskolan som nu övertog utbildningen av sjöofficerare. Då bröt man ut utbildningen av sjöofficerare från övrig officersutbildning på Karlberg. Den nya Sjökrigsskolan flyttade till Wallingatan i Stockholm. År 1879 flyttade skolan sin verksamhet till Skeppsholmen i Stockholm. Mellan åren 1943 och 1987 bedrevs utbildningen vid Näsby slott i Täby kommun. Idag bedrivs undervisningen åter vid skolan Karlberg samt vid Sjöstridsskolan i Karlskrona garnison. Till vänster visas en bild på Sjökrigsskolan på Näsby slott, Täby. Fri bild Wikipedia. En Sjöhögkrigsskola inrättades 1898. I Sveaborg fanns en sjöskola för underofficerare och kadetter vid arméns flotta År 1818 startade Artilleri- och Ingenjörhögskolan sin verksamhet och år 1878 startade Infanteriskjutskolan (idag Markstridsskolan).

Tjänstgöring utomlands

Ett annat och inte så ovanligt sätt som officerare utnyttjade för att få både utbildning och erfarenhet var tjänstgöring vid utländska krigsmakter. Speciellt Frankrike var populärt under 1700-talet. Även vid ryska krigsmakten har många svenska officerare tjänstgjort. För sjöofficerare var den engelska flottan populär. Vid eventuella krigsutbrott med Sverige var officerarna förväntade att återvända hem. Adeln hade sen 1721 rätt att resa utomlands för att studera och ta tjänst i andra länders krigsmakt. Ofta kunde dessa resor ske med full lön från den svenska krigsmakten och fick i ibland även bidrag till resan. Adeln hade även rätt att få de meriter man skaffade utomlands att tillgodoräknas i den svenska krigsmakten. Denna rätt att ta utländsk tjänst användes relativt ofta inte mist för att påbättra karriären i Sverige. Utlandstjänst var vanligt fram till 1700-talets slut, därefter minskade den betydligt.

Volontärer

Ett vanligt sätt att bli officerare var att börja som volontär. Volontärerna var frivilliga som utbildade sig till underofficerare och officerare både vid armén och vid flottan. Volontärinrättningen tillkom redan under slutet av 1500-talet. Volontärer var då en del av manskapet, men hade en bättre ställning än de övriga soldaterna. Under det yngre indelningsverket var volontärerna i regel skilda från indelningsverket och rustade sig själva mot kontantersättning och var att betraktas en grupp av blivande befäl. Volontärinrättningen bestod ända till 1952.
Ovan, utdrag ur Generalmönsterrullor - Södermanlands regemente 150 (1802-1802) Bild 1360 (AID: v187512.b1360, NAD: SE/KrA/0023). På bilden ser vi på rote 83 den minderårige volontären baron Knorring, Sekundmajorens kompani.
Ovan, utdrag ur Generalmönsterrullor - Södermanlands regemente 153 (1820-1820) Bild 48 (AID: v187515.b48, NAD: SE/KrA/0023). På bilden ovan ser vi att volontären Carl Ulric Fogelström befordrats till rustmästare utan lön den 2 april innevarande år (1820).
Ovan, utdrag ur Generalmönsterrullor - Södermanlands regemente 160 (1845-1845) Bild 240 (AID: v372954.b240, NAD: SE/KrA/0023). På bilden ovan ser vi att volontären nr 173 friherre Sten Gabriel Eric Leijonhufvud vid Vingåkers kompani befordrats till furir utan lön vid Livkompaniet den 30 januari detta år (1845). Mer information om Rekrytering och utbildning av officerare.

Relaterade länkar

Handledning: Hur man söker soldater i de militära rullorna Soldatforskning, en guide till de militära källorna Exempel på noteringar i generalmönsterrullor Exempel på generalmönsterrulla från 1845

Bilder

Bilder Hans Högman, 2015.

Källor

I exemplen har jag använt mig av skärmklipp från Arkiv Digitals programvara Arkiv Digital Online. Överst på sidan