Svenskar i det dansk-tyska kriget

1864

Inledning

Områdena i södra Danmark, framför allt Schleswig har varit konfliktområde mellan Tyskland och Danmark under 1800-talet. Området bebos av såväl tysk- som dansktalande. Två gånger ledde dessa spänningar i hertigdömena Schleswig och Holstein i krig. De båda hertigdömena har sedan 1400-talet varit knutna till den danska kronan. Den tyska befolkningen i södra delen av Schleswig och i Holstein drog allt mer åt Tyskland under 1840- talet. De önskade självständighet från Danmark och en anslutning till det då ännu lösa förbund av tyska stater som började ta form med bl.a. Preussen och de mindre tyska staterna (det dröjde dock ända till 1871 innan förbundet var fullbordat). I Danmark kunde man tänka sig att släppa Holstein men samtidigt ville man då införliva Schleswig  i det egentliga Danmark.

Kriget 1848 - 1850

Den alltmer tilltagande konflikten resulterade i ett uppror i Schleswig-Holstein den 24 mars 1848. Detta tysknationella uppror stöddes av Preussen. En våg av nationalism svepte över Europa, framför allt efter Parisrevolutionen 1848. Den 23 april 1848 besegrades de danska trupperna vid staden Schleswig och den danska armén retirerade därefter tillbaka norrut. Schleswig- Holsteins armé byggdes ut och förstärktes med tyska enheter. Armén bestod av 9.000 man från Schleswig-Holstein samt 12.000 preussare och 10.000 från nordtyska stater. Cirka 12.000 danska soldater hade dragits samman vid försvarsanläggningar i Dybböl. Den 5 juni 1848 stod ett blodigt slag vid Dybböl. Danskarna lyckades slå tillbaka det tyska anfallet. Läs mer om det Dansk-tyska kriget 1848 - 1850. Den svenska kungen Oscar I erbjöd Danmark en allians år 1856 där Sverige lovade att med 16.000 man garantera att Schleswig förblev danskt. Danmark avböjde dock då Holstein inte ingick i garantin.

Kriget 1864

År 1864 blossade konflikten upp på nytt. Med det sk. marspatentet av år 1863 gav Danmark Holstein en särställning i ett försök att knyta provinserna närmare Danmark. Preussen och Bismarck reagerade direkt på detta och krävde att danskarna skulle ta tillbaka marspatentet. I Köpenhamn antogs i november 1863 en ny grundlag för Danmark som även omfattade Holstein men inte Schleswig. Detta tolkades som en ren provokation av Preussen. I Juli 1863 träffades den svenske kungen Karl XV  (som efterträtt Oscar I) och den danske kungen Fredrik VII i Skåne. Karl XV lovar nu att skicka 20.000 soldater till Schleswigs försvar. Nu hade inte Karl förankrat detta beslut i den svenska riksdagen och ensam hade han inte befogenhet att göra en sådan utfästelse. Den svenska regeringen beslöt dock sondera med Frankrike och England. Om man kunde räkna med stöd från dem i konflikten skulle Sverige gå med i kriget. Men varken Frankrike eller England ville gå i krig med Preussen och därmed föll även Sveriges sak. Överläggningarna med Danmark fortsatte dock. Preussen var nu mycket starkare än 1848 och dessutom i allians med Österrike. Den 24 december 1863 gick tyska enheter in i Holstein. De skickade ett ultimatum till den danska regeringen, ett ultimatum som anlände först den 18 januari 1864 i Köpenhamn. Kriget var ett faktum. Den Preussiska flottan var fortfarande underlägsen den dansk-svenska varför tyskarna var mycket försiktiga med att inte dra in Sverige i kriget på dansk sida.

Försvarsvallen

Danevirke är ett system av försvarsvallar tvärs över Jyllands sydligaste del i Schleswig (Slesvig) och utgjorde den danska arméns huvudförsvarslinje. Danevirke har en total längd på ca 30 km och sträcker sig från havsviken Slien (Schlei) i öster till de sanka områdena vid Ejderen (Eider) i väster.

Striderna 1864

Den 1 februari 1864 stod de första striderna. Den 2 februari slås ett anfall vid Mysunde tillbaka av danskarna. Mysunde by ligger på södra stranden av Slien i östra delen av Danevirke och här fanns ett försvarsverk anlagt av danskarna. För att undvika att tyskarna skulle kunna gå runt försvarsvallen på isen över Slien och därmed falla danskarna i ryggen sågades en bred ränna i isen för att förhindra en tysk övergång. Rännan var precis klar då tyskarna anföll vid Mysunde. Vid vallarna fanns i början av februari 40.000 danskar som ställdes mot cirka 57.000 på den tyska sidan. Natten mellan den 5 och 6 februari evakuerades de danska styrkorna vid Danevirke efter några smärre drabbningar med de preussiska-österrikiska styrkorna vid försvarsvallens olika förskansningar. Därmed övergavs den försvarslinje som var Danmarks skydd i söder. De danska styrkorna dras tillbaka till Dybböl och Als förföljda av tyskarna Uppgivandet av  Danevirke väckte stor bitterhet och misströstan hos det danska folket. Den 8 mars förlorades Vejle och senare samma månad även Kolding. Den 17 mars utbryter några strider vid förposteringarna vid Dybböl. Danskarna förlorar här sina långt framskjuta positioner vid Dybböl vilket gav tyskarna tillfälla att obehindrat på börja sina belägringsarbeten. Dessa strider var de första som svenskar deltog i. Danska sidan förlorar här 679 man i striderna Den 28 mars gjorde tyskarna ett försök att storma de danska ställningarna vid Dybböl. Anfallet slås dock tillbaka av de danska styrkorna och den danska armén får ett andrum. Danska sidan förlorar under striderna 201 man. Vid dessa strider stupar den första svensken, korpralen G. R. Göransson vid 2:a infanteriregementet (fd. gardist vid Andra Livgardet, Sverige). Den 18 april, efter en tids belägring, stormas åter de danska försvarsställningarna vid Dybböl. Före stormningen utsattes försvarsställningarna av häftig artillerield under 6 timmar. Redan innan dagen för stormningen hade försvarsverken under en 14-dagars tid dagligen utsatts för tysk artillerield . Klockan 10 på förmiddagen anföll tyskarna på 6 stormkolonner. Efter ett tappert motstånd fick de cirka 11.000 danskarna ge sig för de övermäktiga tyska styrkorna om 37.000 man. Danskarna retirerade ut till ön Als. De danska förlusterna uppgick till över 4.800 man i stupade, sårade och tillfångatagna. De tyska förlusterna uppgick till 1.200 man. Efter dessa strider var den svenske korpralen vid 2:a fästningskompaniet, G. Hammarström med bland de första svenskar i detta krig ta emot utmärkelsen Dannebrogmännens hederstecken. De andra svenskarna som vid detta tillfälle fick utmärkelsen var sergeanten vid 4:e fästningskompaniet, C. G. Elgström och konstapeln vid 6:e fästningskompaniet, O. Forstberg. Bland svenskarna fanns 4 stupade, 4 sårade och 12 tillfångatagna av tyskarna.

Utmärkelser

Följande svenskar listas under utmärkelsen "De tappraste bland de tappre" efter slaget: Officerare: 1. Holmertz, A. R. sekundlöjtnant vid 2:a infanteriregementet (fången) 2. Knorring, von, G. H. sekundlöjtnant vid 22:a infanteriregementet (stupad) 3. Lindberg, J. F. O. premiärlöjtnant vid 18:e infanteriregementet 4. Lundegren, J. S. G. sekundlöjtnant vid 22:a infanteriregementet (stupad) 5. Silfversparre, K. J. N. A. sekundlöjtnant vid 3:e regementet i Ingenjörskåren 6. Åkerhjelm, K. W. H. friherre, sekundlöjtnant vid 2:a infanteriregementet (sårad och fången) Underofficerare: 1. Elgström, C. G. kommendersergeant vid 4:e fästningskompaniet (sårad) 2. Hammarström, G. korpral vid 2:a fästningskompaniet 3. Heinemann, A. sergeant vid 13:e fältbatteriet  4. Forstberg, O. konstapel vid 6:e fästningskompaniet 5. Lundström, L. A. sergeant vid 6:e fästningsbatteriet (stupad) 6. Rosell, O. E. sergeant vid 4:e fältbatteriet i skansen VI  (fången) 7. Zanddell, korpral vid 11:e fältbatteriet  Den fjärde svensken som stupade i slaget var C. L. Roos, sekundlöjtnant vid 20:e infanteriregementet. Vidare finns ett stort antal svenskar upptagna som "med heder och utmärkelse uppfyllt sina krigarplikter".

Sjöslaget

Den danska flottan vann dock krigets enda sjöslag. Slaget stod vid Helgoland den 9 maj 1864. I detta slag mötte 3 danska krigsfartyg 5 österrikisk- preussiska. I den danska flottstyrkan fanns ångfregatterna "Jylland" (44 kanoner) och "Nils Juel" (42 kanoner) samt ångkorvetten "Heimdall" (16 kanoner). Den fientliga flottstyrkan bestod av 2 österrikiska ångfregatter "Schwartzenberg"  (50 kanoner) och "Radetzky" (31 kanoner) samt de 3 preussiska kanonångbåtarna "Blitz", "Basilisk" och "Alder". Kanonbåtarna förde vardera 2 kanoner. Slaget stod 2,5 mil sydost om Helgoland och inleddes med att "Schwartzenberg" öppnade eld mot de danska fartygen. De båda sidornas eskadrar styrde fartygen i kurser mot varandra i nord-sydlig riktning. När de danska fartygen passerat de österrikiska fregatterna girade de styrbord för att tränga sig in mellan fregatterna och de preussiska kanonbåtarna. De österrikiska fregatterna girade även de och kom då att hamna bredsides med de danska fartygen. "Nils Juel" tog upp striden med "Schwartzenberg" och "Jylland"  samt "Heimdall" med "Radetzky". De preussiska kanonbåtarna höll sig på avstånd. Efter nästan 2 timmars strid började "Schwartzenberg" brinna och tvingades dra sig ur striden. De danska skeppen tog upp förföljdet, hela tiden beskjutande de fientliga skeppen. De fientliga eskadern sökte sen skydd i neutral hamn. Ombord på "Heimdall" fanns svensken I. Bennet, anställd som reservofficer. De danska förlusterna uppgick till 14 döda och 54 sårade. Den 12 maj 1864 inleddes en vapenvila. När vapenstilleståndet upphörde fortsatte den preussiska armén sin offensiv. I juni 1864  samlade tyskarna över 600 farkoster för att skeppa över de tyska trupperna till Als. Klockan två på morgonen den 29 juni 1864 påbörjar tyskarna överskeppningen och landstigningen på Als. Landstigningen skedde på 5 olika ställen på ön. Under överskeppningen besköts de danska ställningarna med tysk artillerield. Efter häftiga strider intar tyskarna ön och de danska styrkorna tvingas retirera till Kegenäs på norra delen av ön dit de sista enheterna anländer vid 13-tiden. Därifrån påbörjades en evakuering över till Fyn. Först under nästa dag var alla danska trupper utskeppade från Als. Omkring 3.200 danskar förlorades vid striderna på Als de flesta som tyska krigsfångar. Bland svenskarna stupade 3 medan 15 st togs till fånga. 36 svenskar fick hedersomnämnande efter striderna på Als. De tre stupade svenskarna var: 1. Berzelius, H. W. S. Sekundlöjtnant vid 3:e infanteriregementet 2. Hammarström, G. korpral vid 2:a fästningskompaniet 3. Lindblad, P. F. C. menig vid 5:e infanteriregementet Hammarström hade två gånger tidigare sårats vid striderna i Dybböl och stupade här vid ett tappert försvar av en förskansning vid Alskusten. En ny vapenvila inleddes den 20 juli 1864. I de därpå följande fredsförhandlingarna gick inte bara Holstein förlorat utan även hela Schleswig för Danmark och därmed en stor del dansktalande befolkning. Först efter första världskriget fick Danmark tillbaka den norra delen av Schleswig.

Summering av slagen i kriget:

• 2 februari, drabbning vid Mysunde • 5 - 6 februari utrymmes Danevirkeställningen, slag vid Sandelsmarks sjö • 7 - 8 februari, de danska styrkorna dras tillbaka till Dybböl och ön Als • 17 mars, förpoststrider vid Dybbölskansarna (Dyppelskansarne) • 28 mars, tyskarna gör ett försök att storma Dybbölskansarna. Anfallet slås tillbaka • 18 april, Dybbölskansarna stormas och intas av tyskarna • 9 maj, sjöslaget vid Helgoland • 29 juni, tyskarna intar de danska ställningarna på ön Als • 3 juli, slag vid Lundby

Svenska frivilliga

Även i denna dansk-tyska konflikt anmälde sig många svenskar som frivilliga i den danska försvarsmakten. Mellan 15 januari och 7 maj 1864 beviljade den svenska regeringen tjänstledighet för 50 officerare och 18 lägre befäl för att de skulle kunna tjäna i det danska förvaret i kriget mot Tyskland. De flesta av dessa var från infanteriet. Totalt tjänstgjorde 75 svenskar som officerare i den danska armén. Sammanlagt tjänstgjorde 434 svenskar som frivilliga i Danmark under kriget, 228 i det danska infanteriet, 29 vid kavalleriet, 3 marinofficerare i den danska flottan och 37 vid artilleriet samt 1 vid Överkommandot. När de frivilliga anlände till Danmark fick de först genomgå en rekrytskola, antingen i Helsingör eller Köpenhamn. De första frivilliga svenskarna var ute på sina förband i mars så de första strider som svenskar deltog i var förpoststriderna vid Dybbölskansarna den 17 mars. Till skillnad från det föregående kriget 1848-49 bildades ett särskilt förband av svenska frivilliga, den sk. Strövkåren. I den fanns 134 svenskar och bildade 2 kompanier. Cirka en tredjedel av svenskarna tjänade vid Strövkåren. I Strövkåren fanns även ett antal norskar. Löjtnant Hugo Rabb vid Kalmar regemente blev chef för den ena av de två kompanierna vid kåren, närmare bestämt 1:a kompaniet. Hugo Rabb blev för övrigt svensk generalstabschef 1873. Strövkåren var ett förband som närmast kan liknas vid frikompanier, dvs de förde ett fristående krig mot tyskarna, ett slags gerillakrig. Natten mellan den 10 och 11 april gjorde de ett överraskande landstigning och anfall på tyskarna vid Kirkeby. I detta krig var studentinslaget betydligt färre bland de svenska  frivilliga, enbart 11 stycken. Däremot var det frivilliga inslaget av hantverkare stort bland de med civil bakgrund. Det fanns även många läkare bland de frivilliga. De flesta av de svenskar som stupade gjorde detta vid slaget i Dybböl i april och på Als i juni 1864. I Dybböl stupade 4 svenskar, 2 sårades och 10 togs tillfånga av tyskarna. På Als stupade 3 svenskar och 15 togs togs tillfånga.

Krigsfångar eller ej?

De svenskar som togs tillfånga av tyskarna höll på att råka illa ut. I Berlin ansågs de inte vara krigsfångar eftersom Tyskland inte var i krig med Sverige. De skulle betraktas som irreguljära soldater och ställas inför ståndsrätt vilket sannolikt inneburit avrättning. Efter utredning beslöt dock Bismarck och kung Wilhelm I att även svenskarna skulle behandlas som krigsfångar vilket räddade livet på de tillfångatagna svenskarna. Tyskland protesterade dock kraftigt till den svenska regeringen och några nya tjänstledigheter beviljades inte av regeringen till svenska militärer som ville åka till Danmark efter den 7 maj. Däremot drog inte den svenska regeringen in ledigheten för de som redan åkt ned. I början av juli 1864 protesterade Berlin åter mot det svenska inslaget i de stridande danska styrkorna. I augusti när kriget var slut sändes även de svenska krigsfångarna hem. Totalt stupade 11 svenskar under kriget, 12 sårades i strid och 22 blev krigsfångar.

Frivilliga från övriga Norden:

Förutom de cirka 427 från Sverige deltog även 78 st från Norge (varav 4 st som officerare) samt 11 st från Finland (varav 4 st som officerare). Förutom norska stridande deltog även 11 läkare från Norge.

Namnförteckning över frivilliga i

dansk-tyska kriget 1864

• Svenska officerare • Svenska underofficerare och meniga • Svenska läkare • Svenskar i Strövkåren • Stupade / sårade svenskar • Norrmän • Finländare • Statistik och sammanställningar

Källreferenser

1. Berättelser från 1864-års danska krig samt om deri deltagande svenska, norska och finska frivilliga. A. W. Möller, 1865. 2. Svenske statsborgare i krigen 1864. Robert Lemming, Århus, 1996. 3. Historien om Sverige, Ånga och Dynamit. Herman Lindqvist, 1999 4. Svenska frivilliga. Lars Ericsson, 1996 5. Medborgare i vapen. Lars Ericsson, 1999 6. Organiserandet av svenska frivilliga till Danmark 1848-50 och 1864 vid de dansk-tyska krigen; Uppsats vid Försvarshögskolans Chefsutbildning 1998, LHU 19 100:6126. Mikael Boox, 1998.

Relaterade länkar

• Svenska frivilliga i dansk-tyska kriget 1848 - 1850 • Beväringsinrättningen och allmän värnplikt • Soldatforskning • Handledning: Hur man söker i de militära rullorna • Svenska regementen • Förbandsnummer • Indelningsverket • Båtsmanshållet • Svenska krig Överst på sida