Indelningsverket och den indelte soldaten

Innehåll

[Föregående sida] [Startsidan]  

Indelningsverket Soldaten I fält Trupp Relaterade länkar
Allmänt Uniformen Mobilisering Truppslag Svenska krig
Äldre indelningsverket Rekrytering Vapen Tjänstegrad - tjänsteställning Båtsmanshållet i Sverige
Utskrivningar Möten Stridsteknik Militära grader Svenska regementen
Yngre indelningsverket Soldattorpet Formeringar Militära tjänstegrader - historik Berömda svenska slag
Ackordsystemet Soldatlivet Striden Rekrytering och utbildning av officerare Artilleriet
Passevolanssystemet Sjukvård Blankvapen   Uniformer vid den svenska armén
Reservsoldater Soldatnamn Eldhandvapen   Båtsmanskompanierna i Västernorrland
Rättsskipning Soldatkontrakt     Södermanlands regemente
Spelet Handlingar      
Beväringsinrättningen Tapperhetsmedaljer      
Indelningsverkets avskaffande Själavård      
  Utbildning av soldater      

AllmäntKaroliner-ryttare

Förr eller senare stöter man på anor som var soldater eller båtsmän. Det kan då vara intressant att känna till lite om det soldatliv de levde samt hur indelningsverket fungerade. Denna sida är ett försök att ge en inblick i detta.

Det äldre indelningsverket

Vasatiden:
Före indelningsverken bestod krigsmakten av i krigstid utskrivna soldater samt av värvade legoknektar. Dessa var dock alltför dyra att hålla i fredstid, då armén upplöstes. Kvar i fredstid fanns dock värvade garnisonsförband vid fästningar och större städer.
För att hålla bepansrade ryttare beviljades skattefrihet (frälse) till de som finansierade och ställde upp med ryttare och häst.

Under Dacke-fejden (1541 - 1543) insåg Gustav Vasa svagheten med att ej ständigt ha tillgång till en armé. Han påbörjade arbetet med att bygga en armé som bemannades med fotfolk genom utskrivning och ryttare genom rusttjänst. Vid denna tid fanns det i stort sett enbart adelns rusttjänt som höll med ryttare.
Kvar fanns även de värvade garnisonsförbanden.

Redan vid Arboga möte 1536 beslöts att ryttarförband skulle sättas upp i de olika landsdelarna. På riksdagen i Västerås 1544 togs ett motsvarande beslut för fotfolket och resulterade i uppsättandet av fänikor i de olika landsdelarna.

Utskrivningen av fotfolket (infanteriet) var ej frivillig. Det skedde med tvång och byggde till viss del på rotering efter gårdetal och omfattade alla män mellan 15 och 60. Soldaterna var avlönade med spannmål och annan natura.

Uttagningen av ryttare till kavalleriet gick till på ett annat sätt. De bemannades frivilligt med hjälp av rusttjänst, vilket innebar att ägaren av ett hemman försåg kronan med en ryttare och häst mot befrielse av skatt och rotering. I regel var det alltid rusthållaren själv som var ryttaren.

Flottans bemanning, dvs. båtsmännen, togs ut på liknande sätt som fotfolket genom utskrivning.

Soldaterna i infanteriet och kavalleriet var fast anställda. De hade årslön, var övade men bodde hemma och var ej i tjänst under fredstid.

Kavalleriet indelades i landsfanor och infanteriet i landsfänikor. I krigstid fick de befäl från garnisonsförbanden som var de enda militärt utbildade befälen och kom i regel från andra länder.
En fänika bestod av i början av 525 knektar men minskades senare till 300. En fana bestod av 300 ryttare. Fänikor samlades sedan i storregementen..

Gustav II Adolf:
Gustav II Adolf moderniserade både taktiskt och organisatoriskt den svenska krigsmakten. Krigsmakten får nu en fastare struktur.
Vid denna tid så drabbade arméerna samman formerade i stora orörliga fyrkanter. Gustav II Adolf ändrade detta till att strida på linje med infanteriet i mitten och det rörliga kavalleriet på flyglarna. Detta var taktiskt mycket framgångsrikt.

Dessa tre taktiska enheter som kallades för den vänstra flygeln, centern och den högra flygeln var fördubblad, den främre enheten kallades för träffen och den bakre för reserven (eller den andra träffen).

Under mitten av 1610-talet sammanförde Gustav II Adolf fänikorna till 6 stora infanteriregementen och fanorna till ryttarregementen. Dessa regementen kallades landsregementen (storregementen) och var mycket stora. Infanteriregementena hade runt 3000 man och omfattade ca: 3 landskap.
Dessa storregementen var dock otympliga att hantera och runt 1623 omorganiserades regementena i rena landskapsregementen vilket senare godkändes i 1634-års regeringsform. Inom Sveriges egentliga gränser skulle rekryteras 20 infanteriregementen (13 i Sverige och 7 i Finland) och 8 kavalleriregementen (5 i Sverige och 3 i Finland).
I infanteriet fanns följande svenska och finnländska regementen, upptagna i ståndordning: (13)

Nr Regemente Nr Regemente
1 Upplands regemente 11 Älvsborgs regemente
2 Skaraborgs regemente 12 Västgöta-Dals regemente
3 Åboläns infanteriregemente (Fin) 13 Viborgs infanteriregemente (Fin)
4 Södermanlands regemente 14 Savolax regemente (Fin)
5 Kronobergs/Jönköpings regemente 15 Västmanlands regemente
6 Björneborgs regemente (Fin) 16 Västerbottens regemente
7 Dalregementet 17 Kalmar regemente
8 Östgöta infanteriregemente 18 Nylands infanteriregemente (Fin)
9 Tavastehus regemente (Fin) 19 Närke-Värmlands regemente
10 Hälsinge regemente 20 Österbottens regemente (Fin)

I kavalleriet fanns följande svenska och finnländska regementen, upptagna i ståndordning:

Nr Regemente
1 Upplands ryttare (Livregementet till häst)
2 Västgöta kavalleriregemente
3 Åbo- och Björneborgs läns kavalleriregemente
4 Smålands kavalleriregemente
5 Nylands- och Tavastehus läns kavalleriregemente
6 Östgöta kavalleriregemente
7 Karelska eller Viborgs- och Nyslotts läns kavalleriregemente
8 Skånska kavalleriregementet


Uttagningen till infanteriet skedde fortfarande genom utskrivning bland allmogen och till kavalleriet på frivillig väg genom värvning. Den värvade ryttaren red själv och var i regel en bonde som red för sitt hemmans skattefrihet.

Under 1620-talet ålades prästerna att föra mantalslängder över församlingens manliga befolkning som grund för utskrivningarna. Tidigare hade rotarna grundats på gårdar men nu övergick man till mantal (en familjs försörjningsenhet och var ett slags mått på dess avkastning). Rekryteringsbasen blev på detta sätt väsentligt större.

Utskrivningen av fotfolket (infanteriet) var ej frivillig. Det skedde med tvång och byggde på roteringsprincipen som innebar att alla män mellan 15 och 40 år indelades i rotar om 10 män och att en man i roten togs ut att ständigt vara knekt. Vid förluster gjordes nya utskrivningar bland rotarna.
Med detta system kom drängar, torparsöner och till och med storbonden själv att tas ut.
Se vidare: Systemet med utskrivningar

Även ett fast båtsmanshåll byggdes ut på motsvarande sätt som för infanteriet. Männen som togs ut till flottan kom från kusttrakterna och städerna.

Också flottan omorganiserades och en svensk officerskår byggdes upp. Artilleriet byggdes också ut under denna tid. Som ett centralt ämbetsverk för militära förvaltningsfrågor inrättas år 1630 Kungl Krigskollegium.

Detta system som egentligen påbörjades av Gustav Vasa (och hans söner) och som väsentligt ändrades av Gustav II Adolf kom i senare tid att kallas för det äldre indelningsverket.

Utskrivningarna gick dock hårt åt allmogen under krigstid som alltmer började klaga på de ständiga utskrivningarna till infanteriet. Redan på 1620-talet började allmogen på vissa håll, bl.a. Dalarna, att skriva kontrakt med kronan där man förband sig att hålla ett visst antal knektar mot frihet från utskrivning.
En stor nackdel med det ofrivilliga utskrivningssystemet var bl.a. de många rymningarna.

Gustav II Adolf lade en grund för krigsmakten som höll under nästan ett århundrade framåt. Under trettioåriga kriget samt under kungarna av den Pfalziska ätten förlorade svenska härar inga fältslag som skulle kunna hänföras till bättre taktik, organisation, utrustning eller utbildning hos motståndaren. Endast brister i ledningen förorsakade vid enstaka tillfällen nederlag. (13)

  Det yngre Indelningsverket

Under början av 1680-talet omorganiserade Karl XI den svenska krigsmakten. Själva beslutet togs den 27 oktober av 1682-års riksdag och kom att kallas det yngre indelningsverket eller enbart indelningsverket. Beslutet konfirmerades i Kungl Maj:ts kungörelse den 5 december 1682.
Detta innebar att ett enhetligt knekthåll skulle upprättas i hela riket. Grunderna byggde på det äldre indelningsverket.
Riksdagsbeslutet innebar i stort att ett ständigt knekthåll skulle upprättas. Kontrakt skrevs med allmogen landskapsvis eller länsvis. Allmogen åtog sig att sätta upp och försörja ett regemente på 1.200 man både i krig och fred.
Detta system var inte nytt, redan 1621 skrev allmogen i  Dalarna avtal om att hålla 1.400 knektar mot befrielse från utskrivning. Liknande avtal slöts med Jämtland och Härjedalen 1646 och Västerbotten 1649. Nu införs det dock i hela riket och enhetlig regler införs.

Man vill nu ha ett ständigt knekthåll så att men vet hur många soldater man har, som är vältränade och som går snabbt att mobilisera. Karl XI ville även utvidga krigsmakten något som var omöjligt med utskrivningarna. En pådrivande orsak att indelningsverket omorganiserades just nu var det dåliga skick krigsmakten befann sig under det danska kriget 1675 - 1679.

Gårdarna i roten ställde upp en knekt med utrustning, torp och odlingsmark. Avlöningssystemet var uppbyggt på naturahushållningens princip. Som motprestation fick de befrielse från utskrivning.

Förutom de indelta soldaterna och ryttarna fanns också värvade gardesregementen. Även flottan hade värvat manskap i örlogsstäderna, bl.a. på den nya örlogsstationen i Karlskrona.

Under hösten 1682 sluts nu av tal med de olika landskapen om införande av indelningsverket och det ständiga knekthållet. Först ut är allmogen i G��strikland och H����lsingland som skriver på i augusti. Gästrikland skall hålla 300 knektar och Hälsingland 900 st. Därefter följer Mälarlandskapen. Östergötland ansluter sig 1684 och förbinder sig för två regementen, rytteri och infanteri. I södra delarna av riket går det trögt och man vägrar där skriva under. Inför hot om fortsatta utskrivningar skriver Småland, Västergötland och Bohuslän på 1685.

Begreppet Indelningsverket: (9)
Själva begreppet indelningsverket har kommit att användas som ett övergripande namn för den svenska försvarsorganisationen under denna tid.
Egentligen så bestod systemet av två delar: Indelningsverket och det ständiga knekthållet.

Indelningsverket
Indelningsverket
byggde på att officerarna och rusthållen erhöll ett kronohemman med tillhörande avkastning samt en årlig lön i form av indelning.
Indelning innebar att man "öronmärkte" skatt för ett visst ändamål, exempelvis betalning av lönen till en statlig ämbetsman eller en officer. Skatten var bestämda räntor eller tionde som skulle betalas i skatt till kronan.
Ett exempel på ämbetsmän är alla de präster som fick sitt tionde. I stället för att samla in skatten från gårdarna och sedan betala ut löner till officerare etc. så utnyttjades resurserna direkt på platsen.
De indelta räntorna användes också för att avlöna ryttarna via rusthållen, i vissa delar av södra Sverige även båtsmanshållen.

Det ständiga knekthållet omfattade manskapet i infanteriet som togs ut genom rotering. Rotering innebar att nästan all jord som ej var indelad enligt ovan (för ämbetsmän, officerare, rusthåll etc) delades in i rotar bestående av i regel två eller flera två hemman. Varje rote skulle rekrytera och underhålla en infanterisoldat. Dessa knektar kom även de kallas för indelta trots att de inte sattes upp genom indelning.

Varje regemente skulle omfatta 1200 man uppdelade på 8 kompanier och respektive landsdel skulle ansvara och försörja "sitt" regemente.

För det ständiga knekthållet i infanteriet indelades respektive socken i sk. rotar om två eller flera hemman enligt ovan. Sedermera började man använda mantal istället för antal gårdar i roten. Roten skulle då bestå av 2 mantal.
Ett mantal
vid denna tid var en gård med tillräcklig avkastning för att försörja en familj samt kunna betala skatt.

Varje rote skulle hålla en soldat med torp och tillhörande mark. Undantagna var bla frälsegods (med tillrörande gårdar "inom rå och rör"), rustningshemman, indelta befälshemman, ödehemman samt länsmans-, gästgivares-, bergslags- och postbondehemman.

Den största gården i roten kallades för stamrote eller huvudrote. Övriga kallades för hjälprotar. En av bönderna, som de själva valde, kallades rotemästare och han ansvarade för att lönen och övrigt som de skulle förse soldaten med också överlämnades. I regel var det den bonde som hade soldattorpet på sin mark.
I gengäld fick rotebönderna befrielse från utskrivning för sig själv, en dräng och en pojke.

För officerarna och rusthållen var principen att i stället för att kronan samlade in skatten från gårdarna och sedan betalade lön så utnyttjades resurserna direkt på platsen. Varje officer och rusthållare fick bostad och jord samt ta del av hela eller del av skatten från rotegårdarna. Ju högre rang desto större boställe och fler gårdars skatt i lön. Dessa gårdar som bidrog till officerarnas lön med sin skatt kallades fördelshemman.
Det egentliga indelningsverket, dvs armébefälen och rusthållet, grundades med andra ord på anvisning av kronan tillhöriga hemman och räntor. Befälet fick fördelsbeställning, boställe av krononatur och vid infanteriet därjämte tilldelningshemman. För hästhållningen tilldelades kavalleriet ett antal hästhemman.

Redan under Karl X:s tid användes dock ett visst antal kronohemman för officerarna.
En förutsättning för indelningsverket var reduktionen där många gods drogs in till kronan från adeln. Detta var gods som tidigare delats ut av kronan. Mellan 1682 och 1700 minskades adelns hemmansbestånd från 66% till 33% totalt sett. Kronans andel var då 35,5%.

Även flottans bemanning, båtsmän, sattes upp genom rotering. Båtsmanshållen fanns framförallt längs kusterna men även i städerna. De kunde vara organiserad på lite olika sätt i olika landsdelar. På vissa håll i södra Sverige fungerade båtsmanshållen som rusthållen.

I kavalleriet kom rotemästaren att kallas rusthållare och roten rusthåll. Kontraktet mellan kronan och rusthållaren var ett enskilt kontrakt med respektive rusthållare. Rusthållet var ansvarigt för en ryttare med häst och utrustning. Rusthållet var som tidigare frivilligt och rusthållaren var befriad från grundskatt och rotering.
Ett rusthåll var i regel ett större skatte- eller kronohemman
En skillnad mot tidigare var att nu skulle inte rusthållaren själv vara ryttare utan han fick som rotebönderna skaffa en rekryt som han utrustade. Systemet med att rusthållaren själv red var för sårbart. Om han stupade var det svårare att skaffa fram en ny rusthållare som hade råd att utrusta en ryttare än en person som var villig att bli ryttare. Det var dyrt att utrusta en ryttare med häst så endast de mer besuttna var rusthållare. I övrigt hade rusthållaren samma ansvar gentemot ryttaren som rotebonden hade för soldaten. Rusthållaren kunde också erhålla bidrag från andra hemmans skatt, sk augment

Om en rusthållare inte fullgjorde sina förpliktelser, dvs hade en fullt rustad ryttare på plats, kunde han riskera att förlora äganderätten och besittningsrätten till sin gård, som då drogs in till kronan. Detta gällde även skattehemman.
Rusthållaren "betalde skatt" i form av att hålla en ryttare med häst och utrustning. Om rusthållaren inte skötte sin åtaganden brast han med andra ord ifråga om skattens betalning. Var han kronobonde kunde han då fråntas arrendet. Men även skattebönder kunde mista sin gård i dylik situation. I ett kungligt reglemente från den 5 januari 1684, § 9, finns bestämmelser om förlust av hemman vid försumlighet ifråga om rustning.
Ett rustningshemman fick inte heller säljas utan att först erbjudas kronan för inlösning.
 

Det var ett visst risktagande att bli rusthållare. Vilka blev då rusthållare? I Skåne var det uteslutande bönder. Här låg andelen bönder som var rusthållare på 80 - 90 procent. Även i Småland och Västergötland var andelen bonderusthållare hög, dock inte lika hög som i Skåne, ca: 70 procent. I Östergötland är andelen bönder betydlige färre, ca: 38 procent. 
Kompanier som låg nära centralorter, i områden med många säterier, nära provinsstäder och framförallt Stockholmsområdet hade betydande andel rusthållare som inte var bönder. Livregementet hade fyra kompanier i Uppland och ett i Södermanland. Södermanlandskompaniet hade endast 13 procent bönder som rusthållare. I Livkompaniet som hade sina rusthåll i Uppsalatrakten var andelen bonderusthållare ca: 19 procent. I de övriga Upplandskompanierna var andelen något högre, ca: 30 procent. 
Dessa rusthållare som inte tillhörde bondeklassen tillhörde de högre stånden och grundade sin rustning på egen, arrenderad eller indelad jord. 
Det var både ämbetsmän, såväl civila som militära, kungliga råd, landshövdingar, professorer, biskopar och kyrkoherdar samt välbärgade borgare i städerna som rustade med sina lantegendomar. Det fanns även en stor andel adel som genom rusttjänsten fick möjlighet att rädda sina sätesgårdar undan reduktionen.
Andelen kvinnor som var rusthållare var markant stort. I denna grupp fanns änkor eller döttrar till avlidna rusthållare som fortsatte att rusta för hemmanet. Man kunde då behålla vissa tjänare och slapp få objudna gäster till inkvartering.
Åtskilliga rusthållare rustade flera nummer, vanligen då 2 till 3, i enstaka fall 5. Fältmarskalken Aschebergs arvingar vid majorens kompani i Riksänkedrottningens livregemente rustade hela 7 nummer.
Vid Livregementets Livkompani med 130 nummer hade år 1716 rusthållen fördelade på 95 rusthållare. Östgöta kavalleriregementes Livkompani med 125 nummer hade 111 rusthållare samma år.
(källa: 20)


När en soldat dog eller tog avsked skulle roten skaffa en ny knekt inom tre månader. Antagningen av nya soldater skedde ofta genom särskilda rekryteringsmöten, ofta inför landshövdingen. Mellan rotebönderna och soldaten skrevs ett soldatkontrakt som skulle godkännas på rekryteringsmötet. I kontraktet reglerades hur mycket bönderna skulle betala soldaten i lön, naturaprodukter etc.

Av kronan fick soldaten sina vapen som värjor, pikar, musköter etc. All annan utrustning, bl.a. uniform svarade rotebönderna eller rusthållet för. Uniformen fick ej soldaten använda hemma på soldattorpet. Den förvarades i stället i en låst kista hos rotemästaren.

Även officerarna hade sin boställen ute på rotarna och kom på sätt att nära känna sina soldater. På så sätt bands de till varandra på ett sätt som var ovanligt i andra länders arméer där officerarna vanligen kom från de stora godsen och högre stånden.
Officerarna i Sverige, från överste och nedåt bodde i rotarna inom regementet och fick sina boställen och utkomst från rotebönderna.

Soldaterna i ett kompani kom från samma trakt och kände varandra (i regel omfattade ett kompani ett härad). Detta bidrog till en mycket hög sammanhållning. I flottan gjorde man dock tvärt om, man spred på båtsmännen inom ett båtsmanskompani på olika fartyg. Om ett fartyg gick under så gjorde det ofta med man och allt. Om katastrofen var framme så skulle inte alla båtsmän i en socken eller härad mangrant följa med i djupet.

Regementsstaben:

I början av indelningsverket ingick följande personalkategorier i regementsstaben:
Översten, överstelöjtnanten, majoren, regementskvartermästaren, en regementspräst och två gemena präster,  regementsskrivaren, regementsbarberaren med tre gesäller, regementsprofossen med tre gemena profosser samt fyra skalmejblåsare.
Regementsprofossen benämndes senare för regementsväbel, regementsbarberaren för regementsfältskären, de gemena prästerna för 1. och 2. bataljonsprästen och
skalmejblåsarna för hautboister.

I respektive kompani fanns följande befälskategorier:
1 kapten, 1 löjtnant, 1 fänrik, 1 fältväbel, 1 sergeant, 1 mönsterskrivare, 1 förare, 1 furir, 1 rustmästare, 2 trumslagare och 1 pipare.
I ett regemente om 1,200 soldater med 8 kompanier fanns det bland manskapet 144 män och 6 korpraler per kompani. 
Vidare fanns 8 timmermän per regemente. År 1838 utökades antalet timmermän till 4 per kompani.

1750-talet fanns följande indelning av staberna:

År 1756 tillfördes varje regemente en sekundmajor och en sekundlöjtnant. Den tidigare majoren och adjutanten benämndes sedermera premiermajor och premieradjutant. År 1807 ändrades benämningarna premiermajor, premieradjutant, sekundmajor etc. till förste major, förste adjutant, andre major etc. Från 1875 benämns alla majorstjänster för blott major. 
Från 1827 likställdes förste adjutanternas rang med löjtnanternas. Tjänstegraden bataljonsadjutant upphörde att vara en egen underofficersgrad år 1838.

Indelningsverket avskaffas  Södra kasernen, I9, Skövde

Indelningsverket avskaffades 1901 och ersattes med allmän värnplikt.
Den allmänna värnplikten innebar också längre och sammanhängande utbildningstider, vilket också inkluderade vintertid. Detta ställde krav på bättre förläggningar.
För varje regemente utsågs en stad i landskapet där regementet stationerades. I dessa städer började man nu uppföra kaserner för de värnpliktiga. Från att soldaterna varit utspridda i landskapet samlades de nu i regementsstäderna.
Många är de regementsstäder eller garnisonsstäder som nu såg sitt ljus, exempelvis Boden, Sollefteå, Enköping, Strängnäs, Eksjö m. fl.
Bilden till höger visar Södra kasernen vid Skaraborgs regemente, I9/P4 i Skövde.

Mer om indelningsverkets avskaffande Ändrad: 2002-12-14,  
samt beväringsinrättningen och allmän värnplikt, dvs läs mer om  lantvärnet, förstärkningsmanskapet, beväringsinrättningen, extraroteringen, nyroteringen, landstormen samt den år 1901 införda allmänna värnplikten mm. 

Läs också om den allmänna värnpliktens avskaffande

Överst på sidan

 

Uniformen Karolinersoldat

Enhetsuniform började att införas på 1680-talet av Karl XI. Innan dess hade varje regemente haft sina egna uniformer i olika färger. Ännu tidigare, på 1500-talet uppträdde större delen av det inhemska krigsfolket i civila kläder, dvs. bondedräkt. De värvade soldaterna avlönades dock med både kontantlön och kläde. Under 1600-talet börjar dock tendenser mot enhetlig beklädnad. Men då det var upp till den enskilde att anskaffa blev beklädnaden inte så enhetlig. År 1655, under Karl X, best��mdes att varje landskapsregementen skulle ha kläder av en viss färg. På så sätt kunde olika regementen skiljas åt under strid. I Europa började man använda gemensam färg för varje truppslag.  I Sverige tog man nu steget fullt ut och införde en enhetlig uniform. Denna process påbörjades 1687.

Välkänd är karolineruniformen med gemensamt snitt, blå rock med gult foder. Vissa avvikelser förekom dock mellan regementen.
Denna uniform kom att kallas den äldre karolinska uniformen. Den utvecklades men även förenklades under Karl XII (bl.a. pga ständiga nyuppsättningar av regementen) och kom att kallas den yngre karolinska uniformen.
Karolineruniformen m/1702.

Under senare delen av 1700-talet började åter olikheter i uniformerna mellan regementena att uppstå.

Den finaste uniformen kallades för linnémunderingen eller livmunderingen. Den förvarades i en låst kista hos rotemästaren tillsammans med andra fältpersedlar. De fick enbart brukas efter order, vanligen i fält eller vid högtidliga tillfällen. Vapnet förvarades dock på soldattorpet.

Under tjänsten på roten användes en enklare uniform, släpkläderna eller släpmunderingen.
Släpmunderingen var under äldre tid i regel vanliga drängkläder. Senare blev även denna uniform enhetlig. När livmunderingen var utsliten och en ny införskaffats fick den gamla tjäna som släpmundering.

Det var roteböndernas ansvar att hålla med uniform. Efter 1858 tog staten över denna kostnad.

Karolineruniformen bestod av rock samt väst av tyg eller skinn som nådde ned på låren. Snäva knäbyxor av skinn och långa strumpor som räckte ovan knäna. På fötterna skor med spänne. Skorna var raka och lika för höger och vänster fot. En del soldater skaffade även höga stövlar som officerarna hade.

Vidare en halsduk och en rundskuren kappa. På huvudet bars en sk karpus. I början var det enbart officerarna som bar den berömda trekantiga hatten. Så småningom började även manskapet att bära den.
På ryggen bars en ränsel med extra persedlar.

Artilleriet hade grå kappor med blått foder och blå strumpor. Grenadjärerna hade speciella höga hattar med fram och bakplåtar.

Se även Uniformer vid den svenska armén

Gradbeteckningar: Ringkrage, officer, sannolikt 1670-tal
Gradbeteckningar motsvarande de som används på dagens uniformer fanns inte förr. Däremot gick det att avgöra ett befäls grad, främst en officers grad, på uniformen och då främst på paradrockarna.  Generalspersoner och regementschefer kunde fritt efter behag pryda uniformen med guldgaloner. Överhuvudtaget är de högre officerarnas uniformer betydligt mer påkostade. Kring halsen bar de även en förgylld ringkrage med kungens namnchiffer. Detta var ett befälstecken och användes från 1600-talets början fram till 1792.
De var en slags motsvarighet till dagens brickor som dagofficeren bär och återinförs 1799 som just en symbol en vaktkommenderadDagbricka, officer 1799 officer
R
ingkrage användes inte vid artilleriet eller vid kavalleriet.

Bilden ovan till höger visar en ringkrage för officerare, sannolikt 1670-tal. Foto: Hans Högman, 2007. Armémuseum.
Bilden till höger visar en dagbricka/vaktbricka för officerare från 1799. Dagbrickan finns på Södermanlands regementes museum, Strängnäs. Foto: Hans Högman.

Kaptenernas uniformsrock var försedda med förgyllda knappar samt guldgalon på uppslag och ficklock. Uppslagen var dock inte lika breda som de högre officerarnas. Löjtnanter och fänrikar hade inga galoner och deras ringkragar var något enklare. Ofta styrde officerarnas ekonomi hur mycket de hade råd att kosta på uniformen.
Underofficerarnas uniformer var enklare, hade tennknappar och galonerna var i de fall de användes i silver. Även korpralerna uniformer skilde sig från de menigas som fler knappar på ficklocken, broderade knapphål etc.
Färgen på foder och strumpor var i regel blå för officerare och underofficerare.
Ovanstående uppgifter om uniformernas utsmyckning gäller karolinerepoken.

Överst på sidan

 

Rekrytering

Det var roteböndernas ansvar att värva en ny soldat. Efter 1810 hade de det ansvaret enbart i fredstider.
Ny soldat skulle värvas inom 3 månader efter den förre soldaten avlidit eller begärt avsked. I krigstid före mars månads utgång (detta p.g.a. av att krig ej fördes på vintern). Om roten inte lyckades rekrytera en ny soldat kunde i värsta fall en rotebonde själv få ta på sig uniformen och draga i fält.

Värvningen skedde främst bland de egendomslösa, fattiga, drängar etc. Under fredstid var det ett sätt att komma upp sig, få ett eget torp, uniform etc. Det var också vanligt att söner till en soldat tog värvning.

En ny soldat skulle presenteras för och godkännas av kompanichefen. Detta skedde vanligen på kompanichefens boställe eller vid särskilda rekryteringsmöten.
Blev en soldat godkänd antogs han som rekryt. Soldat blev han först efter godkännande på nästa generalmönstringsmöte (GM).

Kontrakt:
På mötet granskades och godkändes även det kontrakt som rotebönderna upprättat med soldaten.
I kontraktet stod hur mycket som rotebönderna skulle betala i engångssumma (lega), i lön och i naturaprodukter av olika slag som matvaror, utsäde, ved, kvarnskjutsar osv (hemkall). Utbetalning av legan delades i regel upp på två tillfällen. Förutom hemkallet utgick även en kronotunna säd till soldaten årligen. Roten skulle även hålla soldaten med torp och tillhörande mark.
Legan var ursprungligen satt till 100 Dkm och roten hade inte rätt att bjuda över detta belopp. Dock kunde de i samråda med knekten använda ett lägre belopp. Den årliga lönen sattes till 35 Dkm men ändrades senare till 20 Dkm.
Exempel på soldatkontrakt
från 1895, Södermanlands regemente.

Från år 1743 var rotehållaren skyldig att föra bok över soldatens fordringar och skyldigheter på roten. Avlöningen betalades ut av rotemästaren runt midsommar och fram på hösten och alltid i närvaro av en officer och kronobetjäning. Dessa sammankomster kallades för Likvidationsmöten.

Ålder på en ny soldat skulle ligga mellan 18 och 36 år under 1700-talet. Han skulle vara väl byggd, frisk och sund och minst 5 fot 8 lång (172 cm). Dessutom skulle han visa upp ett intyg från prästen om god frejd. Vidare skulle han genomgå en läkarundersökning.
Exempel på prästintyg, Exempel på läkarintyg, Exempel på intyg från arbetsgivare
Kravet på längd och ålder har ändrats genom åren. 
År 1775 bestämdes att en knekts längd skulle vara 5 fot 9 tum (175 cm). Under ryska kriget 1788 - 1790 sänktes kravet till 5 fot 6 tum (167 cm) då behovet av manskap ökade. 
År 1819 sänktes maximiåldern på nyrekryter till 30 år och 1871 var den nere i 25 år.

En ny soldat ansågs utbildad efter 3 år.

Hade en dräng som värvats som soldat kvar tid på sitt kontrakt med en bonde kunde han bli soldat först efter att detta kontrakt gått ut. Detta skedde i regel i oktober varje år. Soldatkontrakt bröt ej legokontrakt.

Kontraktet var inte tidsbegränsat utan löpte "tillsvidare". Avsked från armén kunde en knekt erhålla först vid en generalmönstring, GM. Det kunde ske på knektens egen begäran eller på order från armén. Skälet kunde vara hög ålder, krigsskada eller sjukdom. En regementschef kunde även mönstra ut en knekt mellan generalmönstringarna om rotehållaren stödde förslaget eller själv fört fram ett sådant förslag. Detta kallades för "interimsavsked" och skulle godkännas av nästa GM.
För att en knekt skulle få avsked på egen begäran måste han ha ett giltigt skäl. Ett sådant skäl kunde vara ålder eller sjukdom. Han var då tvungen att ha ett intyg från Regementsläkaren. Det var inte alltid avsked beviljades, framför allt inte om man trodde att han kunde tjäna som soldat ytterligare en tid.
I krigstid var reglerna för avsked hårdare. Giltiga skäl var enbart ålderssvaghet och svårartad sjukdom/kroppsskada.
En soldat kunde också avskedas om han begått något brott. Det kunde vara stöld, vanfrejd, liderlighet, grövre våldsbrott etc. I Generalmönsterrullan står då att soldaten "kasserades".

Under åren 1700 - 1718 sattes många regementen upp flera gånger. Hälsinge regemente fick sättas upp 3 gånger för att ersätta alla stupade. Det första regementet mer eller mindre utplånades vid Lisena 1708 och resterna av regementet togs i fångenskap vid Poltava.
Det andra deltog i Tönningen 1713 och hamnade i dansk fångenskap. Av tredje dog mer än hälften i köld och svält på de Jämtländska fjällen nyårsnatten 1719 under reträtten till Sverige under General Armfeldt.
Under 1714/1715 var bristen på manskap så stor att man tog till tvångsvärvning. Detta ledde i sin tur att rymningar och undanhållande ökade.

Efter värvning var det inte alltid det fanns ett soldattorp åt den nye soldaten, framför allt inte i början av indelningsverket.
Vid avsked behöll soldaten sin lön till den månad han avgick. Avsked efter 25 mars innebar att han fick bo kvar på soldattorpet till den 30 september. För avsked efter den 30 september kunde ha stanna på torpet till den 14 mars året därpå. Soldatänkor hade samma rättigheter, dock fick hon inte lyfta återstående lön. Då tiden hon fick bo kvar på torpet löpt ut fick hon flytta, ofta till ett okänt öde.
I bland kunde den nya soldaten gifta sig med soldatänkan.

Om en knekts son värvades som ersättare på roten kunde den gamle knekten och hans hustru få bo kvar som inhysingar på torpet.

Den pension som soldaten erhöll då han tog avsked från det militära räckte inte långt. Pension fick man vid 50-års ålder och 25-30 års tjänstetid och utbetalades från Krigsmanshuset i Vadstena,  - den militära pensionsstiftelsen. Krigsmanshuset i Vadstena grundades 1647 (på initativ av Drottning Kristina) där de gamla klosterbyggnaderna användes som ett slags äldreboende och veteransjukhus för krigsinvalider.
År 1757 avskiljdes officerare och underofficerare från Krigsmanshuset genom Pensionskassans inrättande. Kvar i Krigsmanshuset fanns därefter enbart meniga och korpraler. År 1783 ombildades Krigsmanshuset till Krigsmanshuskassan.

Veteransjukhuset och boendet för krigsveteraner i Vadstena stängdes 1783. Som mest vistades ett hundratal krigsinvalider i Vadstena. Tre år senare, 1790, inrättades en invalidkår i Karlshamn. Här kunde krigsinvaliderna få försörjning och göra enklare vakttjänst. Denna inrättning lades ned 1834 och de intagna flyttades till en ny invalidkår som bildats på Ulriksdals slott i Stockholm år 1822. Här vistades ett 80-tal invalider från armén och skärgårdsflottan. Invalidkåren på Ulriksdal lades ned 1849 och då försvann Sveriges sista veteransjukhus. Invaliderna överfördes nu till Danvikens hospital, söder om Stockholm.

Understöd utgick dock inte automatiskt om soldaten hade passerat en viss åldersgräns (50 år) och tjänstgjort i minst 25 - 30 år vid avskedet. Vanligen krävdes ett hedrande uppförande under hela tjänstetiden samt att soldaten bedömdes sakna förmåga att försörja sig själv efter avskedet. Om han till viss grad bedömdes som arbetsför fick han, om han blev tilldelat understöd, vanligen ett l����gre belopp. Före 1730 fick sällan någon understöd om han inte varit sårad.  
Han fick lämna torpet där han bott och brukat jorden under lång tid. Det kunde dock hända att han fick bo kvar så länge han levde.
Om han var frisk och orkade kunde han få en tjänst som dräng hos någon bonde eller enklare sysslor i socknen. Ofta var det fattigvården som väntade.
De som var understödstagare, gratialister, hämtade vanligen ut sitt bidrag vid regementets likvidationsmöten. Det var då regementsskrivaren som delade ut pengarna och sen redovisade utbetalningarna till krigsmanshuskassan.

Under 1800-talet delade man in gratialisterna i fyra klasser.

Klass Skäl för avsked Belopp per år
1 Skadad i tjänsten och oförmögen till arbete 72 kr
2 Lindrigt skadad i tjänst, förmögen till visst arbete 48 kr
3 Minst 30 års tjänstgöring 24 kr
4 Ålder överstigande 50 år samt minst 30 tjänsteår 15 kr

När bidragstagaren kom upp i en ålder av 65 respektive 75 år kunde han flyttas upp i närmast högre klass. Beloppen har naturligtvis ändrats genom åren.

Den indelte soldaten fick redan under 1680- och 90-talen lära sig att läsa och skriva något. Han skulle bland annat kunna läsa reglementen och instruktioner. Åtskilliga soldater och officerare både skrev hem samt förde dagbok. Brev och dagböcker som gjort att vi idag känner till en hel del om hur livet i fält var på denna tid.
Denna läskunskap hos knektarna gjorde att de utnyttjades av sockeninvånarna för hjälp med att läsa brev etc.

Rekrytering av befäl:
Rekrytering av befäl skedde på fyra sätt: Beställning, transport, värvning eller befordran inom regementet.

I den karolinska armén fanns en stor andel officerare som ej var adelsmän. Krigen hade givit de ofrälse stora möjligheter att utmärka sig och vinna meriter och avancera som officer. År 1700 fanns 1.000 officerstjänster, i slutet av kriget fanns det 1.300 adliga officerare och 2.600 ofrälse officerare.
Efter det stora nordiska kriget och freden i Nystad 1721 stod Sverige med en överdimensionerad armé. Många regementen avrustades, främst de extrauppsatta och därmed fanns det även för många officerare. I kampen om vilka officerare som skulle få vara kvar i tjänst efter krigsslutet var det de ofrälse officerarna som drog det kortaste strået. De hade den kortaste tjänstetiden och de sämsta kontakterna jämfört med sina adliga kollegor.

Det var inte gratis att bli officer. För underofficers- och officerstjänster var efterträdare till en avgående officer tvungen att erlägga en kontant summa till företrädaren. Detta kallades för ackord. Den tillträdande officeren köpte tjänsten av sin företrädare.
Läs mer om rekrytering och utbildning av officerare.


I neddragningen av armén var det infanteriregementena som drabbades. Rusthållarna var tydligen en stark grupp och skickliga lobbyister för kavalleriet drabbades inte av nedskärningarna. Därför hade Sverige under hela 1700-talet ett kavalleri som var dimensionerat för den karolinska stormaktens behov. Först under 1790-talet gjordes neddragningar inom kavalleriet. Dessa kavalleriregementen avrustades ej utan gjordes om till infanteri, sk rusthållsinfanteri. Organisationen med rusthållare bibehölls för dessa trupper. Därmed fick Sverige även ett indelt infanteri som bestod av dessa avsuttna kavallerister.
Dessa avsuttna kavalleriregementen var omorganiserade till infanteri på viss tid. Detta förlänges dock senare för att till sist permanentas.

Månadstraktamenten i fält enligt 1714-års stat:

Personal Infanteriet
Dlr smt
Kavalleriet
Dlr smt
Överste 69 79
Överstelöjtnant 57 69
Major 40 60
Regementskvarter-
mästare
24 21
Adjutant, värvad 33 44
Auditör 40 40
Regementsskrivare
eller kommissarie
40 40
Kapten/ryttmästare 28 38
Löjtnant/fänrik/
kornett
18 21
Korpral 2:16 13:20
Mönsterskrivare 3 10:20
Fältskär 9 9:20
Trumslagare/pipare 1:28  
Pukslagare   10:20
Trumpetare   10:20
Gemen soldat/ryttare 1:28 7:16

Under marscher tillämpades vissa tågordningar där det fastställdes antalet ridhästar, klippare och drängar för varje befattningshavare. Enligt tågordningen 1719 hade en kavalleriöverste rätt till 5 ridhästar, 8 klippare och 7 drängar samt 1 daler per dygn i underhåll. Motsvarande för en ryttmästare var 3 - 4 - 4. En infanteriöverste hade rätt till 2 ridhästar, 8 klippare och 5 drängar samt 1 daler per dygn i underhåll. Underofficerare och gemena hade fritt underhåll i proviant.


Överst på sidan

Reservsoldater:

Krig medförde ständiga utskrivningar av nya soldater som ersättning för de som stupat eller avlidit i sjukdom. Att soldater avled i sjukdomar var mycket vanligt.
Under Det stora nordiska kriget satte man upp extra förband på rotarna förutom de ordinarie, sk. männingsförband. 3-männingsförband innebar att rotarna gick ihop 3 och 3 och tillsammans svarade för ytterligare en soldat. Redan år 1700 började man sätta upp tremänningsförband. Avsikten med dessa var att de skulle användas till landets försvar när de ordinarie förbanden låg i fält utomlands och skulle enbart användas inom landets gränser.
År 1702 sattes 5-männingsförband upp vid de regementen som hade sina soldater ute i kriget. Vidare sattes 4-männingsförband upp vid de regementen som fanns på hemorten. För att sätta upp 5-männingsförband gick rotarna ihop 5 och 5 för att svara för en reservsoldat och för 4-männingsförbanden 4 och 4.

År 1710 satts åter 3-männingsförband upp i de landsdelar som "orkade med" detta.
Trots begränsningen att männingsförbanden enbart skulle användas inom landets gränser sattes de ändå in för att komplettera fältarmén.
Under åren 1700 - 1707 sattes totalt 14.700 soldater upp i de olika männingsförbanden.

Efter Karls XII:s död 1718 upplöstes somliga männingsförband och dessa soldater sattes in på vakanta rotar i de ordinarie regementena eller i värvade förband.

I Finland sattes även fördubblingsmanskap upp. I Estland och Livland organiserades lantmilisförband.

Vargeringssoldater:
Under Karl XII och Det stora nordiska kriget började rusthållare och rotehållare att skaffa reservkarlar, sk vargeringssoldater. De skulle snabbt kunna gå in vid förfall av den ordinarie soldaten. Dessa var ofta söner till den ordinarie soldaten.
Ett skäl till att man började använda vargeringssoldater var att rotebönderna ville slippa att själva behöva inställa sig till krigstjänst om de inte lyckades skaffa fram en ny soldat i tid. Detta kunde vara svårt i krigstider.

I  kriget med Ryssland tvingades allmogen år 1741 att skaffa vargeringskarlar. Dessa drogs samman och fick en viss utbildning. Två rotar tillsammans satte upp reservsoldat, vargeringsman. Vargeringen utgjorde en bataljon per regemente. De mönstrades och övades på hemorten men skulle enbart användas till komplettering av de ordinarie regementena. Det hände dock att kompletta vargeringsbataljoner deltog i kriget.
Under 1750-talet kom vargeringsinrättningen åter att bli frivillig.

Under Gustav III:s ryska krig 1788 - 1790 kom år 1790 order om att vargeringssoldater åter skulle sättas upp. Rotarna fick åter 2 och 2 fick sätta upp en reservsoldat. Redan 1791 bestämdes att vargeringen kunde  hållas vakant i fredstid.
Under 1808 - 1809 sattes vargeringen upp igen, nu för sista gången. Dessa fick nu en ny roll. Vargeringssoldaterna bildade tidvis egna bataljoner som tjänstgjorde parallellt med de ordinarie förbanden. År 1811 avskaffades vargeringen för gott.

År 1812 infördes Beväringsinrättningen som byggde på allmän värnplikt. Syftet var att komplettera de ordinarie regementena till full styrka utan att betunga rotarna.  

Överst på sidan

Mobilisering

Indelningsverket förde också med sig att man upprättade noggranna mobiliseringsplaner. Under det äldre indelningsverket med utskrivning tog det allt för lång tid att mobilisera. Det kunde då ta upp till 3 - 4 månader. Med det ständiga knekthållet kunde man mobilisera och få fram trupperna på lika många veckor.

Kompanierna hade egna samlingsplatser, sedan samlades man kompanivis på regementets samlingsplats. Respektive kompani kunde vara samlat på ca: två dagar. Efter 7 -9 dagar kunde hela regementet vara samlat och därefter påbörja marschen till någon gränsort eller utskeppningshamn.
Marschrutter fanns utstakade till gränserna eller till utskeppningshamnarna. Marschrutterna var även tidsberäknade så att inga uppstoppningar skulle uppstå. Marschtakten var i regel 1 - 2 mil per dag för ett regemente. Flera gånger gjordes provmobiliseringar för att kontrollera att allt fungerade och det gick snabbt.
Förråd fanns utplacerade dels för regementet som helhet men också kompanierna hade sk. trossbodar som låg på kompaniets samlingsplats. Kompaniets trossbod rymde trossvagnarna, tyngre gods, persedlar, ammunition, tält kokkittlar etc. Det var i regel roteböndernas uppgift att frakta kompanitrossen till regementes samlingsplats. Detta ansvar övertog staten 1887.

Indelningsverkets första prov kom år 1700 i och med Det Stora Nordiska Kriget bröt ut. Mobiliseringsplanerna fungerade utmärkt och den svenska armén drogs ihop mycket fort.
Den svenska krigsmakten bestod då av:

Truppslag I egentliga Sverige I Finland Totalt
Infanteriet 18.000 7.000 25.000
Kavalleriet 8.000 3.000 11.000
Flottan 6.600 600 7.200


Totalt ingick ca: 43.000 man i den indelta krigsmakten år 1700. I Sverige inklusive Finland fanns då 22 infanteriregementen och 12 kavalleriregementen
Utöver dessa hade man också de värvade förbanden.

I Sverige hade vi värvade soldater i Livgardet, ryttare i adelsfanan, artillerister vid rikets fästningar etc.
I baltländerna fanns ca: 6.500 under adelsfanan och i Tyskland fanns i de svenska provinserna ca: 10.000 tyska soldater fördelade på 2 kavalleriregementen och 7 infanteriregementen. Dessutom fanns i Sverige det Tyska livgardet till fots som var 1.000 man starkt. Totalt uppgick de värvade förbanden till 14 infanteri- och 9 kavalleriregementen.

Totalt kunde Sverige år 1700 mobilisera 76.000 man.
Den svenska krigsmakten var med andra ord mycket stark, vältränad och välutrustad, stark nog att kunna möta varje tänkbar fiende. I förhållande till folkmängden var den svenska krigsmakten dubbelt så stor som i något annat europeiskt land vid denna tid.

Problemet var att motståndarna gick ihop för att kunna mäta sig med Sverige. Hur stora arméer kunde då fienden ställa upp med?

Danmark 36.000 man varav ca: 14.000 i den danska provinsen Norge.
Tyska staterna:
Brandenburg och Preussen
22.000
Ryssland 40.000

I februari år 1700 gick sachsiska trupper under August II till anfall i det svenska Livland.
I april anföll Danmark Gottarp som var i förbund med Sverige.
I augusti anföll Ryssland Estland och Livland.

Hur svarade då Sverige på dessa anfall under år 1700? Den indelta armén mobiliserades mycket snabbt och effektivt. Efter ett svenskt anfall på Själland i juli 1700 tvingades Danmark att kapitulera. I november anföll Karl XII Narva och besegrade den ryska armén. I juli 1701 drevs sachsarna bort från Riga och Livland.

Enorma förluster

Karolinerkrigen medförde enorma förluster åren 1700 - 1721. Den totala summan är svår att beräkna men moderna beräkningar pekar på en slutsumma av 200.000 man. Av dessa kom 150.000 från det egentliga Sverige och 50.000 från Finland. Sveriges totala folkmängd var vid denna tid ca: 2 miljoner.
Detta var mycket påfrestande för de olika landsdelarna. I Östergötland gick 1.200 soldater i Östgöta infanteriregemente och 1000 ryttare från Östgöta kavalleri ut i kriget.
Under de första åren av kriget togs ytterligare 1.150 infanterister och 600 ryttare ut för att ersätta förlusterna. Vidare sattes ett 650 man starkt männingsregemente upp. Det fanns även 500 båtsmän som ersattes med ytterligare 200 man.
Efter Poltava 1709 fick östgötarna börja om från början. 1.200 nya soldater och 1.000 ryttare sattes upp. 1712 fick ytterligare 400 soldater skrivas ut och efter Tönningen 1713 ytterligare 650 soldater. Under de följande åren av kriget togs ytterligare 1.850 soldater, ryttare och båtsmän ut.
Landskapet som hade skyldighet att hålla 2.200 man satte upp minst 10.400 soldater under dessa år. Situationen var liknande i alla landsdelar.

 

Möten

Soldaterna skulle exerceras, övas regelbundet. Detta skedde dels kompanivis och dels regementsvis. Vidare hade man sk generalmönstringsmöten vart 3:e år.

Kompanimöten kunde ske flera gånger per år, exempelvis varje månad. Man samlades då vid respektive kompanichefs boställe för att övas i skytte, strid och exercis.

Regementsmöten hölls vanligen en gång per år under perioden maj - juni. De pågick i 2 - 3 veckor. På regementsmötena skulle man visa upp vad man kunde och noggranna visitationer gjordes. Därför drillades man noga innan ett regementsmöte samt lade ned en hel del tid på persedelvård.
Mötesplatserna kallades för hedar.
Kända är de många hedarna, Malma hed, Romme hed, Sanna hed, ladugårdsgärde etc.

Reveljen var tidig, vanligen vid 4-tiden. Sen följde 12-timmars exercis blandat med avbrott för mat. Korum, gudstjänster i fält, hölls både morgon och kväll. Sex man delade på ett tält. Maten lagade man själv i matlag. Varje kompani hade sin egen tross.

Glimtar från 1816 års regementsmöte vid Malmahed, Södermanlands regemente  
 

GeneralmönstringGeneralmönstringsmöten hölls i regel vart 3:e år. En generalmönstring var en inventering av regementet och ger en statusbild av hur regementet var sammansatt, både vad avser personal och utrustning (vid kavalleriet även hästarna) vid ett visst datum då regementet mönstrades. Vid varje generalmönstring nedtecknades allt noggrant i en sk. generalmönsterrulla.
Vid generalmönstringen var alla högre befäl närvarande. Högst ansvarig var en general. Det kunde även hända att kungen deltog. Vidare deltog även landshövdingen, som var målsman för indelningsverket i länet.
Regementena marscherade kompanivis upp till mönstringsbordet. Varje soldat ropades upp. Vid dessa möten kunde soldaten begära avsked eller avskedas om man ej längre dög på grund av dålig hälsa, ålder etc. Vidare skulle alla nya soldater (rekryter) godkännas, "approberas". Här kunde också soldaten framföra klagomål. Alla soldater fanns registrerade i Generalmönsterrullan som fördes av regementsskrivarna. I rullan registrerades uppgifter om soldaterna, alla förändringar i regementet etc.
Främst så var dessa möten till för att kontrollera soldaternas hälsa och krigsduglighet samt kontroll av all utrustning.
Även stridsövningar kunde förekomma på ett GM:s möte.
Bilden till höger visar ett generalmönstringsmöte.

Glimtar från 1817 års generalmönstring, Södermanlands regemente   

Arbetskommenderingar
Förutom ren fälttjänst kunde också soldaterna kommenderas ut på olika arbeten. Vanligt var byggnation av fästningar som Sveaborg, Karlsborg, Karlsten etc. Vidare kanalbyggande som Göta-, Hjälmare-, Väddö-kanal etc. Det kunde även vara vägbygge, rensning av färdvägar på vattnet, järnvägar mm.
Ytterligare en kommendering kunde vara brandvakt och fångvakt.
Kavalleriet var befriat från arbetskommenderingar.

Flottans   möten
Flottans båtsmän samlades på örlogsstationerna i Stockholm eller Karlskrona. Tjänsten varade antingen i land med olika arbeten, främst varvsarbete eller till sjöss med sk. släparbete som innebar betjäning av kanonerna, rodertjänst samt segelarbete "till väders". En båtsman som kunde kompassen kallades befaren och fick ansvara för rorgång och handlodning.
Ombord hade manskapet sina sina sovkojar i de nedre regionerna där två man delade sovkoj. En arbetade medan den andre sov. Fyra båtsmän delade en sjömanskista, där man förvarade personliga ägodelar och kläder. Kosten till sjöss utgjordes av hårt saltat kött, fläsk och fisk, håra rågbröd samt varje dag en halvliter brännvin.
På ett normal stort skepp tjänade 250 båtsmän, 110 soldater, 30 skeppsgossar och 20 drängar. Vidare fanns 70 korpraler och 20 kofferdimatroser (civila sjömän).

Även med båtsmän hölls generalmönstringar. Närvarande var då någon högre officer ur amiralitetet.


Överst på sidan

 

Soldattorpet

Officerarnas boställen:
Officerarnas boställen var också reglerade, precis som soldattorpen. Kaptensbostället var större än löjtnantens och fänrikens. Kaptensbostället bestod av 4 rum och kök. Löjtnantens och fänrikens boställe hade 3 rum och kök.

Till gårdarna hörde lada, stall, fähus, svinhus samt åkrar och ängar. Manskapsgården var byggd i trä och låg. Officeren var skyldig att underhålla byggnaderna

Soldattorp:
Soldattorpen varierade i de olika landskapen. I Mellansverige bestod de av ett stort kök, som samtidigt fungerade som vardagsrum och sovrum, samt en kammare och en inbyggd förstuga. Väggarna var timrad och taket var täckt av näver och torv. Vanliga mått var 24 fot lång, 14 fot bred samt 9 fot högt. De blev dock större under 1800-talet. Vidare ingick även fähus och lada. Rotetavla

På gaveln mot vägen hängde rotetavlan med kompaniets namn samt soldatens nummer och ibland även hans namn. Soldatens nummer och rotens nummer var samma nummer. Rotetavlorna kallades i början för soldatbrickor.
Rotetavlan på bilden intill är från Gripsholms kompani, rote 1017, Södermanlands regemente.
Från början var texten målad direkt på gaveln med röd text. Då bruket  med rödmålning av torpen blev allmän under 1700-talet övergick man istället till speciella svartmålade trätavlor med vit text. Med tiden kom utseendet på tavlorna att variera en hel del. Rotetavlan kunde även kallas soldattavla.

Intill torpet låg en liten åker (några tunnland) samt ett ängsområde som skulle ge ca: 2 lass hö. Det var ej den bästa jorden som bönderna upplät till soldattorpen.
Vidare erhöll soldaten en ko, några får eller en gris, några höns, utsäde, ved, bete för kreaturen samt rätt att låna en häst som dragdjur, bl.a. till kvarnskjutsar. Även fähus/ladugård, förråd samt dass ingick. Naturaprodukterna som soldaten fick av roten kallades hemkall. Allt detta reglerades i soldatkontraktet.

Soldaten skulle stå för de mindre reparationerna av torpet och rotebönderna för de större.
Torpbesiktningar hölls med några års mellanrum. När en soldat fick avsked eller förflyttades skede alltid en besiktning. Förutom soldaten var då rotebönderna samt representanter för militära och civila myndigheter närvarande. Speciella protokoll, sk. torpsyneprotokoll, upprättades över torpets brister samt vad som skulle rättas till.
Exempel på ett torpsyneprotokoll från 1842, Södermanlands regemente. 

I soldatkontraktet ingick även att soldaten skulle hjälpa till med handräckning åt rotebönderna. Soldattorp

Bilden intill visar ett soldattorp från Södermanlands regemente, rote 143, Livkompaniet. På gaveln syns rotetavlan. Torpet finns nu som museum på P10, Strängnäs.

I Dalarna, Gästrikland och Hälsingland var det ej vanligt med soldattorp som hölls av rotebönderna. Här var soldaten i regel självägande småbrukare.

Soldaten var borta en hel del från soldattorpet. Det var ej enbart i krig han var borta utan även i fredstid på övningar eller arbetskommenderingar.
Det var då soldathustruns ansvar att sköta torpet förutom en stor barnkull. Hon fick sköta djuren, mjölka, se till att skörden bärgades, så på våren, underhålla byggnaderna mm.
För att få gifta sig var soldaten tvungen att inhämta kaptenens tillstånd. På vissa håll var soldaten även tvungen att visa upp sin blivande brud för kaptenen.

Ryttartorp:
Även ryttarna hade torp på samma sätt som fotfolket. Rusthållaren höll honom med torp, häst och uniform. Hästen och uniformen förvarades hos rusthållaren.
Ryttarna ansågs vara finare än fotfolket och hade en högre status. De var karolinerarméns hemliga vapen, själva kilen i anfallet.

Båtsmanstorp:
Örlogsflottan bemannades från kustområdena men även från städerna. Båtsmännen från städerna kallades också för stadsbåtsmän.

Båtsmän var flottans motsvarigheter till knektarna. De bemannade örlogsfartygen. I övrigt var båtsmanshållen roterade på samma sätt som soldattorpen.
I krigstid skulle rotarna hålla reserver för de ordinarie båtsmännen, den sk fördubblingen.

Precis som för soldaterna var det rotarnas ansvar och skyldighet att värva nya båtsmän och de skulle utrustas med uniform, torp, uthus och åkermark, kreatur etc.

Rotebönderna hade också skyldighet att skjutsa båtsmännen till deras samlingsplatser samt att förse dem med färdmat.

Båtsmännen från kusttrakterna och kuststäderna ansågs ha mer sjövana och användes i regel som matroser och befäl. Båtsmännen som kom från inlandet fick i första hand bemanna kanonerna eller tjänstgöra som gevärsskyttar. De kallades därför även för bösseskyttar. De indelades i styckekompanier respektive bösseskyttarkompanier.

Efter grundutbildningen tjänstgjorde båtsmannen ofta en tid på olika fartyg i flottan.

Från 1641 var exempelvis Medelpads kustsocknar lagda under båtsmanshållet. Så småningom blev alla Medelpads socknar utom Tynderö överförda till sjöförsvaret.

Båtsmanshållet avskaffades 1887.

Mer om det svenska båtsmanshållet. Om båtsmanshållen i Ångermanland kan läsas på Olof Strömbergs hemsida.
Information om förhållandena i Båtsmanskompanierna i Medelpad och Ångermanland.
Överst på sidan

 

Vapen

Beväpningen skiljde sig dels mellan de olika truppslagen och dels mellan manskap och officerare.

Infanteriet var utrustade med musköter med en kaliber på 20 mm.
Före indelningsverket var det luntlåsmusköter och därefter flintlåsmusköter (Flintlås från 1690-talet och framåt). Musköten ersattes under mitten av 1800-talet med slaglåsgevär.
Gemensamt för musköterna var att de var mynningsladdare, dvs de laddades med kula och krut från pipans mynning. Piporna var slätborrade. Vikten var ca: 5 kg och längden runt 150 cm. Soldaterna göt själva kulorna.

Både luntlås- och flintlåsgevären var tunga och svårhanterliga. De krävde många handgrepp (ung 40 st) för att laddas. En väl drillad musketerare kunde ladda ett flintlåsgevär på 3 - 4 minuter. Vidare var det många faktorer som spelade in för att det skulle gå att fyra av geväret. Flintan måste vara felfri och krutet helt torrt. Minst vart 5:e skott klickade.

Kulan hade en dödande effekt på upp till 400 m. Däremot var precisionen mycket dålig med dessa slätborrade vapen. Kulans diameter var mindre än pipans kaliber och piporna var sällan 100%-igt raka.
Att under stress sikta med detta vapen som vägde 5 kg och var 150 cm långt var tungt och med en slätborrad pipa som gjorde att kulan tog sin egen riktning gjorde att kulan sällan tog var den skulle.

Man sköt därför ofta med hela led (vanligen på 3 led) samtidigt i sk salvor, på nära håll för att större eldverkan. Jag har sett uppgifter på så nära som 70 fot (21 m) vilket dock verkar vara i närmaste laget.

Dessa grovkalibriga vapen, ofta överladdade stötte våldsamt när man fyrade av dem. Händer och fingrar kunde slitas sönder och axeln kunde helt förlamas. Ofta satte man kolven på bröstets högra sida i stället för axeln när man sköt.
Det hände även att pipor och lås sprängdes.
Musketerarna var därför ofta mer rädda för sitt eget vapen än fiendens.

I och med övergången till flintlås under 1680-talet förbättrades framförallt funktionssäkerheten. Musköterna kunde nu även göras något lättare och mycket mer hållbara. Dock förblev precisionen låg ända fram till dess att de räfflade gevären infördes. Det skedde i samband med att bakladdarna kom i mitten av 1800-talet.

Räfflade gevär fanns även på 1700-talet. Men för att ett gevär med räfflad pipa skall ha någon effekt på precisionen måste kulan och pipans diameter vara lika så att kulan följer räfflingen och få en roterande rörelse.
Detta gjorde att räfflade mynningsladdare var mycket svåra att ladda. Kulan fick tryckas i med våld och geväret tog därför lång tid att ladda.

Till gevären hade man också bajonetter. Dessa började användas under 1690-talet och från början tilldelad de 12 grenadjärer som fanns i varje kompani. Bajonetten var 70 cm lång.

På 1870-talet kom bakladdningsgevär (Remington) som laddades baktill med metallpatroner.
Mausern som många känner till från sin värnplikt kom som första modell 1896. Nu kunde vapnet laddas med flera patroner samtidigt.

En tredjedel av infanteriet var utrustade med pikar istället för musköter. De var 6 m långa störar som i spetsen var metallskodd. Detta stångvapen försvann efter karolinerkrigen.
Grenadjärerna var även utrustade med 3-pundiga handgranater samt en typ av granatgevär.

Soldaterna var också utrustade med värjor fram till slutet av 1700-talet. Korpralerna hade redan innan dess bytt sina värjor mot huggare. Huggarna var kortare än värjorna. En mycket stor tillverkare av värjor var Wira bruk i Uppland.
Det fanns två grundmodeller av värjorna, kavallerivärjan från1675 och infanterivärjan från 1685. Infanterivärjan för manskapet, kallades kommissvärjan, hade enkel parerstång i stället för kavallerivärjans dubbla och en S-formad sidobygel på fästet. Båda värjorna hade en lång, tvåeggad klinga som var lämpad både för stöt och hugg. Officerarna hade en kommendervärja som var avsedd att markera deras egenskap av befäl. 
Kavallerivärjan hade en klinglängd på 95 cm, komissvärjan 91 cm och kommendervärjan 96 cm. Klinkländerna har varierat några cm inom vapentyperna.
Mer om blankvapen.

Befälen var utrustade med finkalibriga gevär, studsare.
Underofficerarna hade också bardisaner eller spontoner medan officerarna hade halvpikar. Dessa stångvapen försvann under slutet av 1700-talet.

Under 1800-talet var officerarna utrustade med värja och pistol. Pistolen byttes mot revolver under slutet av 1800-talet.

Kavalleriet var utrustad med värja, två pistoler och karbin. Dragonerna hade musköt i stället för karbin.
Dessa pistoler och karbiner genomgick samma utveckling som musköterna och gevären från luntlås, flintlås etc. Även beridet befäl inom infanteriet var utrustad med två pistoler.

Artilleriets kanoner kallades för stycken. Jämför Åkers Styckebruk i Södermanland som alltså tillverkade kanoner.

Överst på sidan

Soldatlivet

Soldaten i fält/slagfältet

En soldat måste vara tålig. I krig kunde det vara mycket långa marscher i dagar och veckor i sträck. Han måste stå ut med trötthet, hunger, kyla och väta.

När stora styrkor drogs ihop under primitiva förhållanden bröt ofta sjukdomar ut. Det var fler soldater som dog i smittsamma sjukdomar än i strid. Vanligt var rödsot, dysenteri.

Under vintern stannade kriget ofta upp. Man lade sig i vinterläger och inväntade våren och sommaren. Det var nästan omöjligt att ta sig fram med stora arméer, tross, artilleri etc. på dåliga, leriga, vattensjuka vägar (om vägar fanns).

Underhållet av en armé var mycket viktigt. Det gällde att få fram förstärkningar, ammunition, nytt material etc till trupperna.
Krig kunde enbart föras i områden där det fanns tillg��ng på mat. I detta avseende måste man vara självförsörjande. Man fick roffa åt sig av vad som fanns på trakten. Att bränna gårdar och fälten för en framryckande armé var mycket effektivt, vilket ryssarna praktiserade.

Slagfälten valdes med omsorg. Helst behövde man stora plana områden med höjder intill där den högsta ledningen kunde följa och försöka styra striden. Alla förband skulle inta sina platser. Det måste vara som att ställa upp sina pjäser inför ett schackparti, där man också såg vad fiendesidan hade för sig.

Det svenska infanteriets stridsenhet var bataljonen (600 man). Den ställdes upp på linje med 150 mans bredd och 4 man djup. Bataljonen bestod av 2/3 musketerare varav var 10:e var grenadjär och en 1/3 pikenerare.
Kavalleriets stridsenhet var skvadronen, ca: 250 ryttare formerade i en lätt plogformad linje på 2 eller 3 leds djup. Kavalleriet ställde upp på båda sidor om infanteriet, dvs på flyglarna.

Bredden på en infanteribataljon på linje var ca: 180 m. Om soldaterna slöt upp skuldra vid skuldra (slutna rotar) blev bredden 135 m.
Marschen till grupperingsområdet för strid skedde i kolonnformering med bataljonerna respektive skvadronerna bakom varandra i var sina kolonner. Antalet marschkolonner varierade beroende på utrymme etc. I grupperingsområdet skedde uppmarsch till slagordning med bataljonerna och skvadronerna grupperade i linje med tre kolonner (vänstra flygen, centern och högra flygeln). I slagordningen bredgrupperades förbanden i linje i höjd med varandra.
Inom varje bataljon grupperades oftast pikenerarna i mitten och musketerarna jämnt fördelade på sidorna. Ibland kunde pikenerarna fördelas bland musketerarna, dessa späckades då med pikenerare.

Uppmarsch och gruppering reglerades genom Ordres de Bataille, ofta en enkel skiss med de högre cheferna och förbanden inritade och namngivna. År 1680 gav Karl XI ut ett exercisreglemente för infanteriet. Mindre ändringar tillkom 1693 och året efter fastställde han "Dett nya maneret". År 1685 utgavs ett exercisreglemente för kavalleriet och dragonerna. De kompletterades 1695 för kavalleriet och 1696 för dragonerna.

Svenskarnas stridssätt var mycket offensivt. Det var anfallet som var det främsta medlet för seger.
Den karolinska taktiken utmärktes av en stor rörlighet och förmåga av att utnyttja tillfälligheter för att överraska motståndaren. Våra motståndare utnyttjade det betydligt stelare stridssättet som kallades lineartaktiken.

Att befinna sig mitt på slagfältet måste ha varit ett helvete. Damm från trupper och framrusande kavallerister. Rök och sot som stod tät från alla avfyrade musköter och kanoner. Svartkrutet gav en mycket tjock svart rök som gjorde att det efter ett tag mer eller mindre var omöjligt att se något, att skilja vän från fiende. Man tappade lätt orienteringen.

Sen skriken från alla sårade och döende, synen av alla kroppar sönderskjutna av kanonkulor eller styckade av ett värjhugg. Vidare ordergivning, trummor, hästars gnäggande, skottlossningen.

Det gällde i detta läge att hålla kontroll på kompanifanan och ordergivningen samtidigt som man skulle strida och anfalla fienden.

Om en soldat försökte fly fanns officerare längre bak som såg till att han snabbt återvände.

Ett slag kunde hålla på mycket länge, kanske i stark sommarhetta utan vatten eller i hällregn.

Under striden skulle sedan trupperna dirigeras av den högsta ledningen allt eftersom striden utvecklade sig. Det var inte lätt att få en klar överblick i all denna röra i röken och dammet.
Kurirer skickades med order och kontraorder till kompanierna.

Att leda en armé i strid måste ha varit som att styra en supertanker i en trång farled. Det tar lång tid innan något händer om man ändrar kurs eller fart.

Innan slagen hölls en gudstjänst där soldaterna försäkrades att Gud stod på deras sida. Varje regemente hade 3 präster, 1 regementspräst och 2 bataljonspräster.

Karl XI var noga med att inga fick gå genvägen till officersyrket. Adliga fick börja lägre ned i graderna och arbeta sig uppåt. Enbart adliga kunde befordras till officerare. Detta löste Karl XII på så sätt att han adlade duktiga soldater som sedan befordrades till officerare.

Läs om Jonas Brogrens levnadshändelser, en officer i början av 1800-talet (nedtecknat av Anders Brogren).
Ytterligare en knekts livsöde från denna tid: Sven Wallpol (av Rolf Ström).

Tapperhet i fält och till sjöss:
Officierare hade redan tidigt möjlighet att bli belönade för tapperhet vid strid genom att erhålla ordnar (Svärdsorden 1748). Först under Gustav III, nämligen 1789,  instiftades tapperhetsmedaljer för underofficerare och manskapet. Under Gustav IV tillkom en motsvarande medalj i guld för officerare.
Mer om svenska militära ordnar och tapperhetsmedaljer

Stridsteknik

Infanteriet

Även om motståndarnas taktik på papperet inte direkt skilde sig från den svenska (linjer av bataljoner, understödda av artilleri och med kavalleri på flyglarna) så var genomförandet ett annat på svensk sida. Framför allt hade man ett självförtroende, grundat på överlägsen utbildning och en stridsledning, som gav ett kvalitativt övertag i de sinsemellan mycket olika situationerna.
Man hade också en högre beredskap att bryta linjen för snabb omgruppering. Man vågade passera skogar och moras med grupperat infanteri, utan att riskera desertering och oordning. Den karolinska taktikens styrka låg i tillämpningen - att våga, vilja och kunna ta i tu med varje situation och därmed anpassa striden efter läget. Den svenska tillämpningen kunde i varje läge på ett bättre sätt använda terrängen till sin fördel.

Enligt den karolinska arméns instruktioner skulle infanteristerna avfyra sina musköter på 70 stegs (50 m) avstånd och därefter anfalla med pikar och bajonetter.
Taktiskt gick det till så att pikenerarna "högbar" sina pikar tills man kom på 70 stegs avstånd från fienden. De bakre ledens musketerare sluter upp i luckorna i de två främre leden och avger sina skott. Därefter drar de sina värjor och faller tillbaka på sina föregående platser bakom soldaterna i de främre leden. På 30 meters avstånd från fienden ger de två främre leden eld och drar därefter sina värjor och bryter tillsammans in mot fienden med blanka vapen (värjor och pikar). Magnus Stenbock modifierade detta genom att förkorta avståndet 30 m till att gälla i omedelbar anslutning till fienden, "tills man ser fienden i vitögat" (dvs snarare 30 steg).
Bataljonerna ryckte fram ansatsvis med växelvis eldgivning och omladdning av den del av infanteriet som stod stilla

När motståndarna öppnade eld på cirka 300 fots avstånd svarade inte karolinerna utan ryckte fram i stadig men snabb marsch. Det är omvittnat vilket intryck detta beteende hos det karolinska infanteriet hade på motståndarna. Den grova kalibern på de svenska vapen, 20 mm, avlossade på kort håll, hade fruktansvärd verkan.  Inom det korta avståndet kommer en sådan kula att slå ned en motståndare oberoende var kulan träffar på kroppen.
Under anfall fick man inte heller gå hukad utan skulle gå med heroiskt rakt huvud.
I respektive bataljon var linjerna 150 man bred och 4 man djup. I mitten stod pikenerarna.

Kavalleriet

Kavalleriet anföll i full galopp (fyrsprång) med sina värjor i högsta hugg. Man anföll med blankt stål. Parollen var anfall är bästa försvar.
Dessa stridstekniker ställde stora krav på disciplin och mod och var mycket effektivt. Anfall i fyrsprång, knä bakom knä, kunde bli förödande för fienden. En sådan formering kunde enbart bibehållas under ett kort moment vid en inbrytning. Man brydde sig inte om pistolerna vid anfall med fyrsprång. Det vanligaste tempot var därför trav, speciellt under anfallets första skede.

Kavallerihästarna:
De karolinska hästarna var inte särskilt vackra och relativt små. Men de var starka, sega, modiga och mycket uthålliga. Minihöjden var enligt 1626 års reglemente 9 kvarter och 2 tum bakom sadeln. Enligt 1680-års reglemente sattes minimihöjden till 10 kvarter "över manken". Då ändrades även höjdmåttet till att mätas över manken på hästen. En häst är högre över manken än bakom sadeln. Men detta ny krav på 10 kvarters höjd hade allmogen svårt att klara och redan år 1692 ändrades reglementet till att åter gälla 9 kvarter och två tums höjd bakom sadeln. Först 1777 höjdes detta mått med 2 tum.

Hur mycket motsvarar 9 kvarter och 2 tum i dagens mått? En kvart = 6 tum = 1/4 aln. En aln som var huvudmått var 59,4 cm. En kvart var då 14,85 cm och en tum var på den tiden 2,47 cm. 
Minimihöjden på hästarna var med dagens mått (9 kvart och 2 tum) ungefär 139 cm bakom sadeln. Idag mäter man en hästs höjd över manken och enligt Henry Waxberg (källa: 20) motsvarade måttet 139 cm bakom sadeln ungefär 144 cm på över manken (på den tidens hästar). 
Hästarna i det karolinska rytteriet hade ett mått över manken som låg mellan 144 och 148 cm. De hästar som användes i kavalleriet under 1900-talet hade en mankhöjd mellan 153 och 167 cm. Idag klassas en liten häst som 150 - 155 cm och en ponny kan var upp till 148 cm över manken. Så karolinerhästen var i storlek ungefär som en större ponny.
Ändå hade Sverige ett mycket slagkraftigt kavalleri under hela stormaktstiden, med förmåga till anfall i galopp, snabba förflyttningar och långa förföljelsemanövrar utan att hästarna tröttades ut. Så de karolinska hästarna var trots sin litenhet mycket effektiva ryttarhästar.

En häst som antogs till ryttarhäst skulle vara mellan 5 och 10 år gammal. Innan en häst antogs skulle rusthållaren visa upp den för kompanichefen och därefter för regementschefen. Den godtogs slutgiltigt (approberades) först vid nästa generalmönstring. Det samma gällde vid kassation.  Kassation skedde vid 20-års ålder på hästen. I realiteten var det dock tjänstbarheten som avgjorde när en häst mönstrades ut. 
Då en häst dog eller kasserades var rusthållaren skyldig att inom 3 - 4 månader skaffa en ny häst. I krigslägen skulle en kasserad häst kvarstå i numret tills en ny häst införskaffats. Förutom ryttarhästarna hade rusthållarna också ansvar för att hålla ett antal tross-klippare för tältlagstrossen (totalt ca: 25 per kompani). Dessa behövde de emellertid inte införskaffas i fredstid.

Färgerna skulle vara mörka, helst svart eller mörkare brun. Vare sig schimliga, gula eller vita hästar godtogs. Om fuxar användes fick svans och man inte vara ljusa. 
Som ryttarhäst användes i första hand vallacker. De var betydligt mer lätthanterliga än hingstar. Hingstar användes i första hand till avel. Endast i undantagsfall användes ston. Genom att hingstar och ston lämnades hemma hade man en relativt bra försörjning av nya ryttarhästar.
Under slutet av det Stora Nordiska Kriget fick man dock vara mindre nogräknad både vad avsåg färg och användandet av ston. Under perioden 1714 - 1717 uppgick andelen ston i rytteriförbanden till ca: 13 procent. I männingsförbanden kunde till och med klippare användas (en ren bondhäst). Dessa var i regel mindre än ryttarhästen.

Varje kavallerikompani hade 125 ryttare och ett kavalleriregemente bestod av 1.000 ryttarhästar, 435 pack- och tross-hästar samt 204 ridhästar för officerarna.
Hästarna tränades mycket noga, framförallt skulle de vänjas vid smällar, eld, trummor, vajande fanor.

Kavallerinfall:
Ett kavalleriskvadron ställde upp i tre led och anföll i en svag plogformation. Man red dessutom mycket tätt. Mitt i främsta ledet fanns fänriken, eller kornetten som han också kallades, med kompanifanan som var kompaniets riktmärke.
Tidigare vände kavalleriet efter att man avfyrat sina pistoler och sen kom nästa våg. Denna stridsteknik kallades karakollen och var strikt styrd av formalism som gjorde den mindre effektiv.
Karolinerna förföljde anfallen, såg fienden i vitögat och detta satte skräck i fiendeleden.
Mer om striden och olika typer av strid.
Mer om militära formeringar.

Den karolinska armén tog praktiskt taget alltid själv initiativet till en strids öppnande. De svenska arméerna uppträdde i regel långt från Sverige, med begränsade underhållsmöjligheter och ofta underlägsna i antal man. Detta krävde snabba avgöranden och därmed offensiv stridsteknik.

Ledning:
Den svenska arméns högsta ledning i fält utövades av kungen personligen under karolinertiden. Ledningen kunde även utövas av en överbefälhavare utsedd av kungen eller regeringen. Kungen eller utsedd överbefälhavare planerade och ledde personligen operationerna.
Inför en strid indelades och uppställdes armén i slagordning. Före och i början av karolinertiden bestod denna av en center (även kallad mitten) med infanteri samt två flyglar med kavalleri och dragoner. Senare blev dock sammanställningen mer flexibel.
För centern och flyglarna utsågs chefer, i regel fältmarskalk, general eller generallöjtnant. Varje linje (första och andra träffen) i centern respektive flyglarna fick också chefer ur generalitetet, i regel generalmajor. Direkt under kungen var vid strid generalfälttygmästaren högste chef för artilleriet. Han hade rang närmast efter fältmarskalk, dvs över general.

Operativ planering och övrig verksamhet för armén utöver den direkta stridsledningen sköttes av högkvarteret. Där ingick generalitetet och särskilda generaladjutanter av överstelöjtnants grad. Denna sistnämnda grupp hade vid strid att vara sambandsofficerare.

 

Rättskipning och bestraffning

De krigsartiklar som utfärdades av Karl XI den 2 mars 1683 kom att gälla ända till slutet av 1700-talet. De ersattes den 6 maj 1795 med nya krigsartiklar vilka dock upphävdes redan den 31 mars 1798 varefter nya utfärdades.

Som högre instans i mål rörande krigsdomstol fanns generalkrigsrätten som instiftades 1683. Denna domstol upphävdes 1774 och motsvarande mål skulle därefter hanteras av krigskollegium. Den 14 mars 1791 inrättades krigshovrätten, men redan den 1 januari 1795 upphörde dess verksamhet. Krigshovrätten återinfördes dock 1797. Den utgjorde en andra domstol för krigsmakten till lands. Som första domstol fanns en krigsrätt vid varje regemente. Som högsta instans över krigshovrätten stod konungens högsta domstol, inrättad 1789.
Regementskrigsrätterna upphörde då armén var sammandragen. Istället förordnades s.k. divisionrätt, som ansågs som en överdomstol. Vid vissa tillfällen då hären var sammandragen och i fält, tillsattes generalkrigsrätt och ståndrätt.
Regementskrigsrättens
medlemmar utgjordes av en regementsofficer som ordförande, två kaptener, två löjtnanter, en officer av 1. graden samt en auditör.
En auditör är en
jurist som biträder en militär chef vid avgörande av allvarliga disciplinärenden och angående skyldighet att ersätta värdefull egendom som skadats eller försvunnit. Auditören skall lämna ett yttrande och blir genom detta medansvarig för beslutet. Regementschefen, dvs översten, skulle vara ordförande i regementskrigsrätten men i regel delegerades arbetet till en major. Endast de mer komplicerade eller stora målen framfördes till regementschefen. Regementsprofossen eller regementsfältväbeln var åklagare.
Generalkrigsrätten var organiserad på ett liknande sätt som regementskrigsrätten men med fältmarskalken som ordförande. Generalkrigsrätten hade rätt att agera som Kungl. Majt. men kungen hade ensamrätt att revidera domarna. Benådning var också ett ansvar ansvar för kungen.

Den indelte soldaten stod egentligen både på krigsfot och fredsfot samtidigt. Detta innebar att han löd under både civila lagar och krigslagarna. I allt vad rörde tjänsten stod han under krigslagarna även då han fanns hemma på roten.
För vissa brott kunde han dessutom dömas både civilt och militärt.
Disciplinbrott såg man allvarligt på. Fylleri sågs ej med blida ögon. Vissa straff kunde utdelas på kompaninivå. Det var då en sak mellan kompanichefen och soldaten. Om däremot förseelsen gick vidare upp på regementsnivå och till översten så nedtecknades det i tjänstgöringsrullan och följde sedan soldaten under resten av hans tjänstgöringstid.

Att smäda guds namn innebar dödsstraff, det är det första som sägs i krigslagen. Samma straff gällde vid rymning och ordervägran.

Den militära bestraffningen kunde vara allt från dödsstraff till arrest, spöstraff eller gatlopp.

Gatlopp:
Vid gatlopp ställde man upp 300 soldater fördelade på två led om 150 man vardera. Varje soldat i leden var utrustad med ett spö. Den dömde fick därefter göra ett antal varv i den gata som bildades mellan soldaterna och där varje soldat som han passerade slog honom med sitt spö.Gatlopp
För att fullgöra ett varv i ett gatlopp måste den dömde gå både fram och tillbaka mellan leden av soldater och enligt regelverket skulle den dömde taktfast marschera medan han blev piskad av de uppställda soldaterna.
Bilden till höger föreställer ett gatlopp. Foto Hans Högman, 2007. Armémuseum.
Två underofficerare eskorterade den dömde för att förhindra att han ökade takten. Under tiden  slog kompaniets trumslagare marschtakten på sina trummor. De uppställda soldaterna i leden var tvungna att ta i ordentligt med sina spön. Det var nämligen belagt med straff om man slog för löst. Straffet för detta var samma antal gatlopp som för den dömde.

År 1777 kom bestämmelser om att prygel skulle ske med varsamhet. Men anledning härav utgick bestämmelser på regementena om att inte prygla någon av manskapet för andra brott än de, för vilka prygel var bestämt. De obehöriga prygelstraffen fortsatte dock och ännu på 1790-talet klagade rotehållarna att det blivit näst intill omöjligt att skaffa bra karlar och att rekryteringen försvårats pga. detta.Prygel
På 1810-talet fanns följande straffskala för prygelstraff:

Prygel utdömdes i par och ett par innebar tre slag.
Bilden till höger visar en soldat som bestraffas med prygel.
Foto Hans Högman, 2007. Armémuseum.
År 1795 infördes ett nytt straffredskap, den sk. "niosvansade katten". Den bestod av 9 stycken 22 tum långa och 1,5 linje tjocka snören med tre knutar på vardera, fästade vid ett 18 tum långt och 1 tum brett skaft.
Enligt 1798 års krigslagar fanns följande straffarter: arkebusering, halshuggning och stegling, landsflykt, fängelse, hängning, fästning, gatlopp, spö, böter och offentlig avbön. För officerare och underofficerare fanns dessutom risken att minsta tjänsten, degradering och supension. Efter 1812 års bestämmelser förvandlades spöstraffet i allmänhet till prygel. Gatlopp och degraderingsstraffet togs bort.
Civilrättsligt försvann gatloppet som straff redan år 1734.
"Emot Ett hvarf Gatulopp svarar Tjugo Prygel, och emot hvarje hvarf derutöfver Tio prygel".
Som extra judiciella bestraffningar för manskap fanns även arrest i låst rum, fängelse i låst och mörkt rum, fängelse vid vatten och bröd samt prygel. För underofficerare fanns i princip samma straff med undantag av prygel. Officerare kunde få arrest i eget rum eller tält eller arrest vid högvakt eller lägervakt.

Inom varje regemente fanns ett befäl som utförde bestraffningarna av soldaterna. Hans titel var regementsprofoss (regementsväbel). Till sin hjälp hade han 3 st profossdrängar. Profossen övervakade ordningen bland soldaterna, verkställde bestraffningar m.m. Profosstjänsten för gemena profosser avskaffades 1819. Tjänstegraden regementsväbel upphörde att vara en egen underofficersgrad år 1838.

I början av 1600-talet fanns vid regementena en rättegångsväbel, en regementsprofoss samt 3 gemena profosser. Efter 1683 års avlöningsstater fanns vid regementena en regementsprofoss och 3 gemena profosser. Regementsprofossen kallades också regementsväbel. Både regementsprofossen och de 3 gemena profosserna var indelta på samma sätt som underofficerarna.
Auditören hade efter stora nordiska kriget som regel 3 mönsterskrivareavdelningar till sin disposition.

Regementsväbeln och profosserna erhöll enligt 1756-års beklädnadsstat beklädningshjälp från kronan till ett värde motsvarande en soldats rock, väst, byxor och hatt. Övriga persedlar skulle de betala själva utom för profosserna värjan, som bekostades av kronan. Väbelns stav, profossernas gehäng, mössor och stridshammare kunde anskaffas med regementschefens medel.
På bekostnad av enskilda kassan vid Södermanlands regemente anskaffades år 1773 vid regementet en väbelsstav försedd med silverknapp och silverbeslag och dessutom en del tillbehör med flera dekorationer till väbelns uniform. Profossernas uniformsrockar pryddes med "litsor", som 1774 var blåa för den profoss som fanns anställd vid Nyköpings kompani, Södermanlands regemente. Till mössorna hörde plåtar. Till regementsväbeluniformen hörde en bröstplåt eller bricka med konungens namnchiffer i guld och emalj.

Krigsartiklarna från 1798, modifierade 1828,  upphävdes i och med 1868 års krigslagar. Överkrigsrätten och fältkrigsrätten ersatte med tiden generalkrigsrätten respektive divisionskrigsrätten.
Ledamöterna i en krigsrätt utgjordes av en regementsofficer som ordförande, två kaptener, en löjtnant och auditören.
Auditören hade tidigare varit i tjänst under alla regementsmöten med numera endast  när hans närvaro påkallades.

Soldater som dömts till fängelsestraff avtjänades i regel detta vid regementet, men det hände även att de fick avtjäna straffet i ett länshäkte. Verkställande av straff på roten hade vissa olägenheter, isynnerhet vintertid, då oeldade lokaler inte kunde användas för detta ändamål. Ofta fick man då hyra lämpliga lokaler. Tillsynen av de fängslade utövades vanligen av befälet och 1866 fick varje underofficer, som övervakade arresterade soldater vars brott avtjänades på roten, 5 riksdaler för varje arrestant.

För upprätthållande av ordningen på regementens mötesplatser fanns en officer kommenderad som jourhavande (vakthavande), vanligen en löjtnant eller fänrik. Regementsväbeln var direkt underställd honom.
Vid Södermanlands regementes befälsmöte på Malmahed år 1817 var regementsväbeln kommenderad att varje kväll visitera alla krogar i Malmköping. De skulle vara stängda vid denna tid och fria från gäster och alla som befann sig på utskänkningsställena kördes ut. Om någon av gästerna tillhörde regementets underbefäl rapporterades de till majorsexpeditionen. Vid dylika visiteringar används regementsväbels sin stav som tjänstetecken. För att upprätthålla ordningen i köpingen under mötet beordrades 2 underofficerare och 4 korpraler beväpnade med gevär att vid tapto inställa sig vid regementsbyggnaden i Malmköping för att erhålla förhållningsorder.
Vid 1835 års befälsmöte beordrades regementsväbeln att varje dag efter tapto med en patrull, bestående av en korpral och 2 vicekorpraler, patrullera i Malmköping för att visitera alla näringsställen och kvarter. Därefter skulle en muntlig rapport avges till adjutanten.

Som tjänstetecken  hade regementsväbelns förutom väbelsstaven även en bröstbricka (väbelsbrickan). Profossernas värjor ersattes med huggare mellan 1806 och 1809.

Vid 1833 års lönereglering fick auditören 500 riksdaler i lön och vid 1875 års lönestat 1.420 kronor. Uniformsbestämmelser för auditörerna  utfärdades flera gånger under 1800-talet. År 1847 fick de tillåtelse att bära vapenrock istället för frack.
Auditörerna hade före 1837 underlöjtnants rang men fick detta år löjtnants rang. Vice auditören fick samtidigt underlöjtnants rang.

Överst på sidan

 

Sjukvård

Redan på 1500-talet hade man ansvariga för sjukvården inom krigsmakten. I varje fänika fanns en sk. Bardskärare. Under det Äldre indelningsverket fanns två bardskärare per regemente till fot. I början av 1700-talet titulerades han Regements-Barberare, senare Regements-Fältskär. Från 1669 krävdes fältskärsexamen, som gav behörighet att utföra sårbehandling och mindre kirurgiska ingrepp.

Från 1717 bestod sjukvårdspersonalen på ett regemente av fältskären och hans tre gesäller (barberare/fältskärsgesäller). Fältskären var utbildad läkare. Regementsfältskären var skyldig att anskaffa de tre fältskärargesällerna och avlöna dem med medel från han lön och den indelning jämte räntor och löner som var anslagen till gesällerna. Till Fältskären fanns även ett boställe.

I fredstid var fältskären bosatt inom regementsområdet, dvs i den trakt där soldaterna bodde, och alla soldater hade fri sjukvård.Amputation

Fältskären sysslade främst med kirurgiska ingrepp. Han behandlade sår, öppnade bölder, amputerade lemmar etc. Brännjärn användes för att stilla blödningar.
Bilden till höger visar en fältskär som med sina medhjälpare utför en amputation. Foto Hans Högman, 2002. Armémuseum.

År 1797 bestämdes att för att bli utnämnd till regementsfältskär måste personen vara examinerad mästerfältskär (senare kirurgie magister) som "genom flitig handläggning förvärfat Sig all den insigt och öfning som vederbör". Kompanifältskärerna (de fd. fältskärsgesällerna) fick från 1789 tillstånd att bära underofficersuniform. För att antas skulle de nu vara "studiosi chirurgie", dvs medicine studerande, och godkända av Collegium Medicum.

År 1806 sammanfördes alla vid armén i krig och fred anställda läkare till fältläkarstaten, vilken 1812 ombildades till fältläkarkåren. Som militäriskt organiserad lydde under egen chef. Dess personal indelades i 4 klasser. Till första klassen räknades bland andra underläkarna vid regementena (kompanifältskärerna) med rang motsvarande en fanjunkare vid infanteriet; till andra klassen räknades bland andra regementsläkarna (regementsfältskärerna) med rang motsvarande en löjtnant vid infanteriet. Underläkarna skulle vara medicine och kirurgi kandidater och regementsläkarna medicine doktorer och kirurgie magistrar.
För fältläkarkåren kom 1812 ett nytt reglemente där den militära organisationen avskaffades. Underläkarna skulle ersättas med med bataljonsläkare, en vid varje bataljon. Regementsläkaren erhöll nu kaptens rang och bataljonsläkarna fänriks rang.
Bataljonsläkarna erhöll 150 riksdaler i lön, som delvis utgick från regementsläkarlönen och delvis med medel från regementet. Bataljonsläkarna tillsattes av Collegium Medicum.
Collegium Medicum inrättades år 1663 och erhöll 1797 högsta tillsyn och styrelse över hela "Medecinal Verket" i landet.  Collegium Medicum upplöstes 1813 och ersattes med Sundhetskollegium. År 1878 förändrades Sundhetskollegium till Medicinalstyrelsen.

För fältskärskåren faställdes uniform år 1806 och 1812.

I karolinerarmén var man införstådd med vikten av hygien i fält och soldaterna skulle hålla sig rena och tvättade. I fält skulle dricksvattnet kokas och tillsättas brännvin. Mögligt bröd fick ej ätas. Behov skulle uträttas i speciella latringropar. Med de kunskaper man då hade försökte man skydda sig mot epidemier.
När fältsjukan, vanligt var dysenteri, ändå utbröt skulle de sjuka vara isär från de friska och sjuka och sårade fick ej läggas ihop. Några effektiva mediciner fanns dock ej. Opium och alkohol ingick i fältskärens förråd.
Vidare försökte ledningen se till att de olika regementena ej kamperade på samma ställe så att ej alltför många drogs tätt ihop på ett litet område.

Enligt trossreglementet 1776 skulle regementena vara utrustade med en regementsfältkista och två bataljonsfältkistor för medicinskt bruk.
Medicinutrustningen utgjordes vid Södermanlands regemente år 1797 av en regementsinstrumentkista, två (en?) bataljonsinstrumentkistor, en packkista och en medikamentkista.
Enligt bestämmelser från 1813 skulle ett infanteriregemente på 3 bataljoner vara försett med en regementsinstrumentkista, en regementsmedikamentkista, två bataljonsinstrumentkistor, två bataljonsmedikamentkistor och tre medicinalpackkistor. Innehållet i dessa kistor finns förtecknade i generalmönsterrullorna.
För hantering av mindre sår befalldes 1812 att varje soldat skulle själv skaffa ett bandage, bestående av bindel, kompress och oluttrat fnöske. Detta bandage skulle de bära i ränseln under fälttåg.
Enligt 1813-års trossbestämmelser skulle det vid varje bataljon finnas 10 sjukfiltar och vid varje kompani 2 sjukbårar.

De medikamenter som gick åt för vårdandet av sjukt manskap betalades av kronan med de s.k. medikamentspenningarna. År 1748 ändrades villkoren för de indelta infanteriregementena. Då regementena var kommenderade inom sina egna stånd skulle rotarna stå för kostnaderna för att ersätta medikamenterna. Däremot när regementet var kommenderat i fält, på garnisonsorter eller i ståndkvarter så stod kronan för dessa kostnader. År 1771 ändrades dessa bestämmelser något så att kronan gick in med mer bidrag. År 1813 befriades rotarna från att behöva erlägga medikamentspenningar.

Redan 1688 ålades rotarna att sköta om sin soldat om han insjuknade hemma på roten och se till att fältskären tillkallades om så behövdes.

År 1852 omorganiserades fältläkarkåren och från och med nu benämns bataljonsläkarna för förste- respektive andre bataljonsläkare. På 1830-talet börjar man även använda sig av gemena soldater som biträden till läkarna, de s.k. medicinaldrängarna. De soldater som tjänstgjorde som medicinaldrängar erhöll extra ersättning för detta. De kallades även för sjukvakatre. År 1854 kom bestämmelser om utbildningskurser för sjukvårdssoldaterna vid de militära sjukhusen i Stockholm, Göteborg, Karlskrona, Kristianstad och Malmö. Två soldater per bataljon inom armén skulle kommenderas till dessa utbildningar. År 1888 ökades antalet sjukvårdssoldater. Nu skulle 2 soldater per kompani utbildas till sjukvårdssoldater och 1894 var utbildningen 4 månader lång. Till sjukvårdssoldater i tjänst utgick 8 öre i tobakspenning år 1858 och när de biträdde läkaren 11 öre i portionspenning om dagen. Sjukvårdssoldaterna hade särskilda utmärkelsetecken.
År 1852 erhöll förste bataljonsläkaren löjtnants rang och 1855 kaptens rang. Andre bataljonsläkaren fick samma år löjtnants rang och regementsläkaren majors rang.

Enligt bestämmelser från 1884 skulle det ingå en förbandsduk i soldaternas personliga fältutrustning. Den ersattes 1888 med ett antiseptiskt första förband.

För att ge allmogen bättre tillgång till läkarvård befallde Kungl. Maj:t 1817 att bataljonsläkarnas skulle ha särskilda i landskapet fastställa tjänstgöringsstationer och därmed komplettera provinsialläkarna. Redan år 1824 fick de dock tillstånd att bosätta sig var de ville inom bataljonens stånd där de bäst kunde få sin utkomst.

Garnisonssjukhus
Sverige har haft sju permanenta garnisonssjukhus (
militärsjukhus). Det äldsta, Allmänna Garnisonssjukhuset,  fanns på Kungsholmen i Stockholm. Det togs i bruk 1834 och var då Nordens största sjukhus med 34 sjuksalar och 430 patientplatser. I händelse av krig och farsoter kunde man ta emot 600 patienter. Sjukhuset lades ned 1969.
Allmänna Garnisonssjukhusets verksamhet började egentligen år 1811 men i en annan byggnad på Kungsholmen. Det fanns då  i en kasern som varit utnyttjad av Livgardet till häst. Senare beviljade Rikets ständer medel till byggnation av det nya
garnisonssjukhuset som stod färdigt 1834 och låg intill det gamla sjukhuset.
I mån av plats vårdades här även civila personer, både manlig och kvinnlig.
Karlsborgs garnisonssjukhus kom som nummer två när Försvarsmakten skulle bygga ut militärsjukvården i landet. Det stod färdigt 1881 och hade då 75 sängplatser. Sjukhuset moderniserades år 1915. Från 1923 tog man även emot civila patienter. År 1961 upphörde verksamheten på Karlsborgs garnisonssjukhus.
Garnisonssjukhus inrättades även på en rad andra orter i Sverige som Boden, Eksjö, Linköping, Skövde och Sollefteå.
I
Marinen fanns Amiralitetssjukhuset i Karlskrona.
Garnisonssjukhusen
har sina arkiv hos Krigsarkivet.

Överst på sidan

Själavård 

Redan på 1600-talet så ingick i de militära förbanden en regementspredikant och tre, sedermera två, predikantsbeställningar. Dessa tjänster benämndes senare för regementspräst samt förste- och andre bataljonspräst.
Enligt 1727 års bestämmelser skulle den ena bataljonsprästtjänsten dras in och den därmed förenade avlöningen fördelas på de två andra prästbefattningarna.
Under senare delen av 1700-talet tillsattes vid regementena extra ordinarie predikanter. Då dessa extra predikanter anställdes i större antal på regementena än vad som ansågs behövligt utfärdades ett direktiv hos K. M:t år 1774 där regementscheferna förbjöds att anställa fler än vad behovet påkallade. År 1784 befalldes att endast två präster fick tillsättas per regemente under fredstid. Båda dessa skulle vara ordinarie tjänster och den ena av prästerna skulle benämnas regementspastor.

Bataljonsprästen hade i regel även en tjänst i en civil församling. Ibland kunde dessa båda uppdrag "krocka" med varandra.
Enligt löneregleringen 1833 hade regementspastorn 300 riksdaler och efter 1875 års lönestat 980 kronor. Enligt bestämmelser från 1837 fick regementspastorn en rang motsvarande kapten, bataljonspredikanten en rang motsvarande underlöjtnant och extra ordinarie bataljonspredikanten en rang näst före fanjunkare.
År 1841 fick även regementspastorerna tillstånd att ta tjänster i församlingar och på läroverken vid sidan av sitt militära uppdrag.

Enligt bestämmelser från 1821 skulle regementspastorn förvara, ansvara och redovisa för kommunionskärlen.

Överst på sidan

 

Spelet  

Spelet var regementets musikkår. Redan på 1680-talet bestämdes att varje indelt infanteriregemente skulle ha 4 skalmejblåsare per regemente samt 2 trumslagare och 1 pipare per kompani (dvs 16 trumslagare och 8 pipare). Skalmejblåsare benämndes senare för hautboister och blåsinstrumentet de hanterade var vanligen oboe. Trumslagare, Södermanlands regemente 1765
Vid kavalleriet användes framförallt trumpeter och pukor. Normalt fanns en trumpetare per kompani även om liv- och överstelöjtnantens kompani kunde ha två.

Spelet var inte roterat, dvs de sattes inte upp via rotebönder som soldaterna. Istället rekryterades de på motsvarande sätt som underofficerarna (via indelning) och tilldelades som dom ett boställe. Spelets boställen drogs i många fall in efter stora nordiska kriget. Regementscheferna fick rätt att utarrendera dessa boställen och den överskottsränta som utarrenderingen inbringade skulle användas för spelets underhåll.
År 1775 bestämde K. M:t, att varje kompani fick använda en rotelön till en pipare, men inga musikanter fick "stå i nummer". År 1805 anslogs dock två rotenummer på varje kompani till spelet.
Till höger en trumslagare, Södermanlands regemente 1765.

Trumslagarna erhöll enligt 1756-års beklädnadsstat beklädningshjälp från kronan till ett värde motsvarande en soldats rock, väst, byxor och hatt. Övriga persedlar skulle de betala själva. Jämfört med soldaternas uniformer var spelets uniform betydligt mer dekorerad. År 1774 var uniformsrocken försedd med en stor mängd vita smalare och bredare beläggningssnören på skörtet, ficklocken och ärmarnas yttersidor.
Enligt reglementet fick varken trumslagarna eller piparna ha mustascher.

I början av det stora nordiska kriget fanns vid Södermanlands regemente 16 trätrummor, 8 revelj- och 8 marschpipor, 4 oboer samt 2 basuner (bleckblåsinstrument). År 1732 införskaffades mässingstrummor.
Inför Gustaf III:s ryska krig 1788 fanns vid Södermanlands regemente 12 klarinetter, 2 oboer, 2 valthorn, 2 trumpeter med banderoller, 2 basuner, 1 charlin med 14 klockor, skruvnyckel samt klubba, 1 klubba till bastrumman, 2 trianglar med slänglar, 2 bäcken (cymbal), 16 mässingtrummor och 8 fältpipor.
Regementenas musikkår leddes från slutet av 1700-talet av en musikdirektör. Södermanlands regementes förste musikdirektör hette Törnquist. Han blev antagen som musikant 1771 och blev musikdirektör 1774.

Överst på sidan

 

Soldatnamn

Redan på 1500-talet började man ge soldaterna särskilda namn men det var inte så vanligt, ca 5 - 10 % av soldaterna. Dalarna var ett av de landskap som tidigt brukade soldatnamn. I Västmanlands regemente hade alla soldatnamn på 1670-talet.
Ett system med soldatnamn infördes helt i det yngre indelningsverket. Omkring 1686 börjar de nya namnen dyka upp i rullorna, ibland med tillägg som "kallades tidigare för Karlsson".

Vid anställningen blev den nye soldaten tilldelad ett soldatnamn av sin Kompanichef. Namnen utdelades ganska fritt, kanske även efter förslag från den nye soldaten. Soldatnamnet skulle vara unikt inom kompaniet. Däremot kunde samma namn förekomma på andra kompanier inom regementet. I slutet av 1800-talet fanns exempelvis soldater med namnet "Berg" på samtliga 8 kompanier inom Södermanlands regemente. 

Ofta hade namnen krigiska anspelningar som Modig, Svärd, Sabel, Klang, Stål, Sköld etc.

Med de kunde även karakterisera soldaten som Glad, Munter, Rolig, Sträng, Lång, Flink, Fröjd etc. Andra namn kunde komma från djurriket som Mård, Djärv, Hjort, Örn etc.

Mycket vanligt var även att soldatnamnet hade anknytning till namnet på roten. Roten Sundby i Dunker, Södermanlands regemente, har haft soldaterna Sund, Sundqvist, Sundström, Sundin m. fl.

Det var även vanligt att den nya soldaten ärvde  den förre soldatens namn. Om den nye soldaten hade samma förnamn kan det vara svårt att lägga märke till bytet av soldat på torpet. Detta får man se upp med vid släktforskning, speciellt om han gifte sig med soldatänkan.

Det kunde även hända att en soldat bytte namn av någon anledning. Exempelvis så kunde den förre soldaten ha varit illa omtyckt på bygden och då ville nog den nya soldaten byta till ett annat namn.
I Tuna socken, Medelpad fanns 1687 båtsmannen Fyllhund. Fyra år senare har han namnet Förbättrader. Här har tydligen kompanichefen tyckt att han förbättrat sig och gett honom ett nytt namn.

En soldat som varit krigsfånge fick ofta ett nytt namn då han åter trädde i tjänst om han placerades på en ny rote i kompaniet. Namnet och det "gamla" torpet kunde då vara upptaget av en ny soldat.

Vid förflyttning till annan rote var det inte ovanligt att han "tog med sig" sitt soldatnamn till den nya roten. Om han flyttade inom kompaniet behöll soldaten i regel alltid sitt soldatnamn. Om han fick förflyttning till annat kompani var han ibland tvungen att byta namn då namnet kanske redan var upptaget i detta kompani.  En soldat kunde även råka ut för ett påtvingat namnbyte om exempelvis en korpral eller en mycket äldre soldat förflyttades till kompaniet och hade samma namn som en soldat där. Den yngre soldaten fick då i regel byta namn.
En soldat som blev befordrad till korpral fick flytta till "korpralrotens" soldattorp. Särskilda korpralsrotar upphörde dock den 21/1 1778.

Vid flottan infördes båtsmansnamn betydligt senare än i armén. Ännu på 1720-talet förekommer många son-namn. Vanliga båtsmansnamn kunde vara Boglina, Skot, Roddare, Kompass, Ankare, Klocka, Skytt, Flaggman.
De flesta namnen var dock identiska med soldatnamnen.

Varje soldat hade också ett nummer. Detta nummer tillhörde roten. Om en soldat fick förflyttning (transport) till en annan rote fick han alltid ett nytt nummer, nämligen det nummer som den nya roten hade.

Efter att bruket med soldatnamn införts p�� 1680-talet och under 1700-talet återtog i regel soldaten sitt patronymikon-namn efter avskedet. Under 1800-talet blir det mer vanligt att soldaten behöll sitt soldatnamn efter avskedet. (9, sid 23 och 5, sid 168).
Barn till soldater behöll i regel inte faderns soldatnamn utan tog tillbaka patronymikon-namnet. Detta kan dock variera i olika landskap men det blev vanligare på 1800-talet att barnen behöll soldatnamnet, framför allt då även soldaterna började behålla soldatnamnen som civila.

Även soldattorpet fick ett namn. Vanligast var att rotens namn också användes för torpet. Men även en soldats namn kunde ge namn åt torpet, exempelvis soldaten Ström - Strömsborg. I dessa fall var det vanligen den första soldaten i torpet som gav upphov till torpnamnet.

Soldatnamn vid de finska regementena:
Även soldaterna vid de finska regementena fick svenska soldatnamn, också i de finska språkområdena. Officerarna i de finska regementena var ofta rikssvenskar och de "finländska" officerarna pratade i regel svenska. Redan år 1689 bestämdes att svenska skulle vara kommandospråk i de finska regementena. Mer om finska soldatnamn.

En sällsam historia

I Västmanlands regemente fanns vid tiden för Poltava 1709 regementspastorn Georg Notmann. Det var pastorn som ansvarade för nattvardskärlen av silver som varje regemente medförde i fält. Dessa var dyrgripar för ett regemente. Efter slaget i Poltava tillfångatogs Notmann av ryssarna. Han hann dock först gräva ned nattvardskärlen. Efter 13 år i rysk fångenskap blev han fri. Han tog då vägen hem via Poltava och lyckades hitta platsen där han grävt ned kärlen. Han tog nu dessa med sig och lyckades under många faror föra dem hem till Sverige. Nattvardskärlen återbördades sen till regementet vid generalmönstringen 1729.

Exempel på kontrakt och andra handlingar

Glimtar från 1816 års regementsmöte vid Malmahed, Södermanlands regemente  
Glimtar från 1817 års generalmönstring, Södermanlands regemente

Trupper och truppslag

Regemente Ett regemente bestod av 8 kompanier á 150 man, dvs 1.200 st
Bataljon Militär enhet om 4 kompanier, dvs. 600 man. Bataljon var det svenska infanteriets stridsenhet. Översten var chef för 1:a bataljonen (Livbataljonen) och överstelöjtnanten chef för 2:a bataljonen. Benämningen infördes i Sverige under 1600-talets senare del som ersättning för den äldre benämningen skvadron och gällde då ett stridande förband om fyra kompanier.
Kompani Militär enhet om 150 man. Soldaterna inom ett kompani kom från samma trakt. Kompanichef var normalt en kapten. Begreppet kompani börjar användas runt 1616. Vanligen fanns 8 kompanier per regemente. Översten var chef över 1:a kompaniet (Livkompaniet). Även överstelöjtnanten och majoren var chef över var sitt kompani.
I Sverige infördes termen under 1600-talet såsom ersättning för de medeltida benämningarna fänika vid infanteriet och fana vid kavalleriet. Under de två följande århundradena ersattes kompani vid kavalleriet med skvadron och vid artilleriet med batteri.
Pluton Trupp på 30 - 50 man. Pluton är en senare benämning.
Kopralskap 24 soldater under ledning av en korpral. Det gick 6 korpralskap per kompani.
Rote Ett korpralskap indelades i 4 rotar om 6 man. Chef för varje rote var en rotemästare. Varje rote ställde upp på kolonn vilket innebär att ett korpralskap var 6 man djup och 4 man brett. Först i varje rote stod rotemästaren.
OBS, dessa rotar skall inte förväxlas med benämningen rote i det ständiga knekthållet som var ett antal gårdar som tillsammans underhöll en soldat med torp, lön och uniform etc.
Skvadron Formering inom kavalleriet. Skvadron var kavalleriets stridsenhet, vanligen 250 ryttare. Skvadronen bestod av 2 kavallerikompanier om 125 man.
Under första hälften av 1600-talet användes även skvadron inom infanteriet som beteckning på en stryka motsvarande en bataljon, dvs ca: 600 man.
I början av 1800-talet kom beteckningen skvadron istället att användas som beteckning på kavallerikompanier. Under vasatid avsåg skvadron förband av bataljonsstorlek, dvs ett stridande förband om fyra kompanier.
Brigad Taktiskt förband som är allsidigt sammansatt av bataljoner och kompanier ur olika truppslag. Brigaden omfattar vanligen ca 5 000 man med en överste (internationellt en brigadgeneral) som chef. Inom den svenska krigsmakten organiserades brigader ursprungligen av Gustav II Adolf.
Armé-
fördelning
Högre arméförband, sammansatt av två eller flera brigader samt lednings- och understödsförband ur olika truppslag. År 1889 indelades Sverige lantmilitärt i sex arméfördelningsområden, 1942 omorganiserade till militärområden. Den utländska motsvarigheten till arméfördelning är armédivision. Från år 2000 användes även i Sverige benämningen armédivision.

Begrepp:

Infanteriet Infanteriet både stred till fots och tog sig till stridsplatserna till fots. Kallades bl.a. fotfolket.
Artilleriet Artilleriet hade hand om och avfyrade kanonerna. Bestod från början av ett enda regemente. Först i slutet av 1700 kom flera artilleriregementen, Svea, Göta, Wendes och Finska artilleriregementet.
Kavalleriet Kavalleriet stred till häst och togs sig till stridsplatserna på hästryggen. Det fanns både lätt och tungt kavalleri..
Ryttare Kavallerist.
Livgardet Livgardet var inget indelt regemente utan bestod av värvade soldater som fick sin lön från kronan. I fredstid fanns regementet i Stockholm. Livgardet var ett elitförband som stod konungen nära och fungerade även som ett övningsförband för armén. Livgardet kom även att fungera som officersskola. Blev 1781 sk. rangregemente.
Dragon En beriden infanterist. De red till stridsplatserna med stred till fots. Ett infanteriförband som snabbt kunde förflyttas. Kom senare att ingå i det lätta kavalleriet. Under 1800-talet kom dragonerna att räknas som tungt kavalleri.
Husar Tillhörde det lätta kavalleriet med spaning och efterföljande som uppgift. Var beväpnade med sabel och karbin.
Kyrassiär Tillhörde det tunga kavalleriet. Bar kyrass som skydd (en lättare typ av harnesk) samt hjälm. Beväpningen utgjordes av rak värja och pistol.
Lansiär Ryttare beväpnad med lans.
Drabant Var under 1500-talet titel på en furstlig persons livvakt. Under G II A organiserades Kungliga Majestäts Drabanter som en kår av både ryttare och fotfolk.  Karl XII organiserade om kåren till att bestå av idel officerare och var ett exklusivt elitförband. Livdrabanterna var en skyddsstyrka för Karl XII och stod under kungens personliga chefskap. Numerären översteg aldrig 200 genom tapperhet utmärkta kaptener och löjtnanter från andra regementen. Sekundchefen var generalmajor och bar titeln kaptenlöjtnant, Drabantlöjtnanter hade rang av överstar, korpraler närmaste efter major, meniga hade rang närmast efter ryttmästare vid Livregementet till häst respektive kaptener vid Livdragonregementet.
År 1716 reorganiserades kåren till Livskavdronen och upplöstes med Karl XII:s död 1718. År 1721 reorganiserades en ny Livdrabantskår som bestod av adliga officerare och underofficerare. Upplöstes 1821.
Rangregementen År 1781 utfärdade Gustav III en ny rangordning som bla stadgade att officerare vid Livgardet (I1) och Lätta dragonerna (K1) "kommenderade vid alla tillfällen officerare utaf en högre grad framför dem". Även underofficerare vid rangregementen hade rang framför andra underofficerare. I1 och K1 var befriade från kommenderingar som inte anfördes av generalspersoner, utom då någon gardesofficer förde befälet.
Grenadjär Tillhörde infanteriet. Soldat som utbildats i att kasta handgranater. Var ett slags elitsoldater. Ca: tolv man i varje kompani var grenadjärer. Efter Nordiska kriget var de än ren elitstyrka då vapnens skottvidd gjorde att handgranater inte längre kunde användas. Grenadjärer uttogs bland de starkaste och bästa fotfolket. Under 1700-talet skulle de vara 180 cm långa samt ståtliga. Hade speciella uniformshattar.
Fältjägare Var förr den del av infanteriet som särskilt utbildades för i rekognoscering, strid i ordning och skjutning. Fältjägare sattes upp som elitförband sedan kriget mor Ryssland 1808-09 och påvisade behovet av ett infanteri specialutbildat för strid i ödemarksterräng. Den gröna uniformsfärgen, då ovanlig för svenska förhållanden, skulle skydda mot upptäckt i skog. När även övrigt infanteri övergick från täta formeringar till glesare skyttelinjer upphörde behovet av en särskild jägarinrättning.
Fotdragon Frikompanier.
Under det stora nordiska kriget användes under den ryska ockupationen av Finland s.k. frikompanier. Dessa kompanier kallades för fotdragoner och stod under befäl av en officer. Dessa frikompanier fick ett förordnande om att på eget bevåg bedriva ett gerillakrig mot fienden. De fick livnära sig på de byten de tog från fienden under sina strövtåg. De anföll posteringar, tog proviantforor och hindrade i allmänt fiendens operationer. Med sina snabba och lättrörliga trupper var de en ständig irritationskälla för fienden. Den användes också i spaningsuppdrag för att samla in information om fiendens förehavanden. Ofta tog man då fångar som förhördes noggrant. Personer eller förband som användes just i spionsyfte kallades partigängare.
Disciplinen varierade i hög grad bland frikompanierna. En del var mer eller mindre rena rövarband, s.k. "sissar" som ställde till problem för både vän och fiende. Det hände att dessa förband även plundrade bönderna. 
Två av de mer kända och legendomsusade frikaptenerna var Peter Långström och Stefan Löfving. Den sistnämnde skrev dagbok om sina äventyr som finns bevarade för eftervärlden.
Friryttare Friryttare.
År 1709, då de indelta kavalleriregementena skulle återuppsättas befallde Karl XII att vid varje kavallerikompani vid kavalleriregementena i Sverige skulle ytterligare 6 ryttare sättas upp, s.k. friryttare.
På varje kompani uttogs de sex bästa ryttarna och ställdes på värvad stat. I de uttagnas ställe skulle rusthållarna mot erhållande av legan sätta in annan ryttare. Kostnaden härför fördelades visserligen på samtliga rusthållare, men kändes dock som en ökad börda under dessa svåra tider.
Kravet för att bli friryttare var en viss ålder och längd, styrka och vighet, mm.
Efter Karl XII:s död 1718 upphörde systemet med friryttare och de flesta ryttarna lär åter ha hamnat vid deras ordinarie kompaniers rusthåll.
Pontonjär Den tidens ingenjörsoldater. Brobyggare etc.
Tivaljör Gevärsskytt i infanteriet under 1848 - 1871 avsedd att sprida oordning i fiendelinjerna.
Musketerare Infanterister med gevär som vapen
Pikenerare Infanterister med långa pikar som vapen. En tredjedel var utrustade med pikar. Pikar togs bort efter karloinerkrigen.
Båtsman Flottans manskap. Bemannade krigsfartygen.
Barberare Fältskär = Sjukvårdspersonal
Vargeringsman Reservsoldat som rotarna ålades att hålla i beredskap under vissa tider (varjeringsman)
Konstapel En titel inom artilleriet motsvarande korpral i infanteriet
Hantlangare En titel inom artilleriet för manskap
Skarpskytt Prickskytt
Rotering Roteringen under det yngre indelningsverket innebar att ett antal bondgårdar motsvarande ca: 2 mantal fick gå ihop som grupp (rote) och utrusta en knekt eller båtsman inklusive utrustning, lön och torp. Rotebönderna fick då frihet mot utskrivning.
Rustning Rustning innebar att ägaren av ett hemman utrustade en ryttare med utrustning, lön, torp och häst. Hemmansägaren befriades från skatt och rotering. Rustningen var frivillig.
Adelsfanan Kavallerienhet. Sattes upp omkring 1565 genom adelns rusttjänst. Samtliga officerare var av adlig börd. När kavalleriet organiserades i regementen på 1620-talet behöll adelsfanan sitt namn.
Hästar Valack = kastrerad hingst. Klippare = tross- och ridhäst av nordiskt ursprung. Fux = häst med täckhår i någon rödbrun nyans. Färgen på man och svans kan variera från nästan vit till mörkt brunröd. Huden är gråaktig och hovarna ljusa.
Karoliner Karl XII:s soldater, en benämning som har uppkommit ur Carolus, den latiniserade formen av namnet Karl.
Auditör En auditör är en jurist som biträder en militär chef vid avgörande av allvarliga disciplinärenden och angående skyldighet att ersätta värdefull egendom som skadats eller försvunnit. Auditören skall lämna ett yttrande och blir genom detta medansvarig för beslutet.
Adjutant En officer som biträder högre officer i tjänsten. Adjutanter bär ofta ägiljett som igenkänningstecken. Från 1827 kom bestämmelser om att förste adjutanternas tjänstegrad skulle likställas med löjtnanter.
Tjänstegraden bataljonsadjutant upphörde att vara en egen underofficersgrad år 1838.
Gatlopp Vid gatlopp ställde man upp 300 soldater fördelade på två led om 150 man vardera. Varje soldat i leden var utrustad med ett spö. Den dömde fick därefter göra ett antal varv i den gata som bildades mellan soldaterna och där varje soldat som han passerade slog honom med sitt spö.
För att fullgöra ett varv i ett gatlopp måste den dömde gå både fram och tillbaka mellan leden av soldater och enligt regelverket skulle den dömde taktfast marschera medan han blev piskad av de uppställda soldaterna.
Två underofficerare eskorterade den dömde för att förhindra att han ökade takten. Under tiden  slog kompaniets trumslagare marschtakten på sina trummor. De uppställda soldaterna i leden var tvungna att ta i ordentligt med sina spön. Det var nämligen belagt med straff om man slog för löst. Straffet för detta var samma antal gatlopp som för den dömde.
Volontär

Den militära termen volontär har haft lite olika betydelse genom åren. Framför allt under 1700-talet var det en beteckning på frivilliga som utbildade sig till underofficerare och officerare både vid armén och flottan.
Det förekom även volontärer bland artilleripersonalen i flottan, sjöartillerister. De kallades även marinärer och deras främsta uppgift var att betjäna sjöartilleriet.
Utbildning till underofficerare och officerare:
Ett vanligt sätt att bli officerare var att börja som volontär. Volontärerna var frivilliga som utbildade sig till underofficerare och officerare både vid armén och vid flottan. Volontärinrättningen tillkom redan under slutet av 1500-talet. Volontärer var då en del av manskapet, men hade en bättre ställning än de övriga soldaterna.
Under det yngre indelningsverket var volontärerna i regel skilda från indelningsverket och rustade sig själva mot kontantersättning och var att betraktas en grupp av blivande befäl.
Åldern på volontärerna fastställdes år 1730 till 15 år. År 1736 ändras åldern så att de kunde antas när de var tillräckligt gammal för att ”regera gevär”.
Volontärinrättningen bestod ända till 1952. För mer info, se volontärer - utbildning av officerare

 

Militära grader

Infanteriets befälsgrader i karolinerarmén

Överste Översten var chef för regementet. Han var även chef över första bataljonen (Livbataljonen) samt chef över första kompaniet (Livkompaniet).
Överstelöjtnant Var överstens ställföreträdare. Han var även chef över andra bataljonen (överstelöjtnantens bataljon) samt chef över ett av kompanierna - överstelöjtnantens kompani.
Major Majorens uppgifter var bl.a. den inre tjänsten. Han ansvarade för regementets vakter och kommenderingar. Vidare respektive kompanis styrka dvs hur många bland befälen och soldaterna som var stridsdugliga.
Majoren var även chef över ett av kompanierna - majorens kompani.
År 1756 tillfördes varje regemente en sekundmajor. Den tidigare majoren benämndes sedermera premiermajor. År 1807 ändrades benämningarna premiermajor, sekundmajor etc. till förste major, andre major etc. Från 1875 benämns alla majorstjänster för blott major. 
Regementskvartermästaren Hans ansvar var att ordna lägret i fält. Ett läger skulle vara uppställt på ett bestämt sätt. Han hade också ansvaret för förbandets underhåll och utrustning. Regementskvartermästaren hade i regel kaptens grad. År 1838 överförs alla civila och en del ekonomiska göromål från regementskvartersmästaren till regementskommissarien som tillsätts 1839.
Kapten Kaptenen var kompanichefen. Han skulle se till att kompaniet var väl tränat.
Ryttmästare En titel inom kavalleriet motsvarande kaptens grad
Löjtnant Löjtnanten var kaptenens ställföreträdare.
Fänrik Det var fänriken som bar kompaniets fana i strid och red i främsta ledet vid anfall. Fänriken skulle också sköta exercisen och inspektera de sjuka. Kallades kornett i kavalleriet. Fänriken hade också ansvaret för sjukvården på förbandet.
Fältväbel/Kvartermästare Underofficer och truppbefäl. Var kompaniets öga. Han ställde upp kompaniet och såg till att allt stod rätt till i rotar och leder. Han skulle kunna läsa och skriva och kunde straffa soldater för mindre förseelser.
Sergeant Sergeanten var i tjänsteställning strax under fältväbeln. Hade i stort samma uppgifter som denne men saknade befogenhet att utdela straff.
Förare Skulle noga ansvara för kompaniets fana som han överlämnade till fänriken då det drog ihop sig till strid. Han hade också hand om kompaniets sjuka. Denna tjänstetitel är mycket gammal. Titeln togs bort 1833.
Furir Furiren skulle utse kompaniets lägerplats. Han skulle också mottaga provianten och utdela den till kompaniet. Även titeln furir är mycket gammal.
Rustmästaren Rustmästaren ansvarade för ammunitionen och utdelade den till soldaterna enligt order. Han skulle också visitera gevären och se till att soldaterna höll sig rena och färdiga. Denna titel togs bort 1837.
Korpral Korpralen hade hand om ett korpralskap, vanligen 24 man. Han ansvarade för närvaron och ordningen i sitt korpralskap. Han tog även ut folk till kommenderingar och arbete.
Manskapet Tillsammans 150 i ett kompani, indelat i sex korpralskap om vardera 24 man och en korpral. Två korpralskap var pikenerare och fyra musketerare.
Kallades hantlangare inom artilleriet.
Spelet Kompaniets musikkår bestående av två trumslagare och en pipare.
Profoss Underofficer och titel på den person som hade att vaka över ordningen, beivra förbrytelser och ombesörja verkställigheten av straff inom ett regemente. Det fanns både regementsprofosser och kompaniprofosser (gemena profosser). Tjänsten för de gemena profosserna fanns kvar till 1815. Regementsprofossen kallades även för regementsväbel. Tjänstegraden regementsväbel upphörde att vara en egen underofficersgrad år 1838.
Fältpräst Varje regemente hade 1 regementspräst och två bataljonspräster med i fält.
Regementskrivaren I regementet ingick en regementskivare som skötte räkenskaperna och regementets korrespondens. Han ingick i regementsstaben.
Mönsterskrivaren Mönsterskrivaren skötte rullföringen. Även han ingick i regementsstaben.
Regements-fältskären Regementsläkaren. Till sin hjälp hade han vanligen tre gesäller. Fältskären kallades ursprungligen Bardskärare och senare Barberare.

 

Artilleriets befälsgrader i karolinerarmén

Överste Översten var chef för regementet
Överstelöjtnant Var överstens ställföreträdare
Major Majorens uppgifter var bl.a. den inre tjänsten. Han ansvarade för regementets vakter och kommenderingar. Vidare respektive kompanis styrka dvs hur många bland befälen och soldaterna som var stridsdugliga.
Regementskvartermästaren Hans ansvar var att ordna lägret i fält. Ett läger skulle vara uppställt på ett bestämt sätt. Han hade också ansvaret för förbandets underhåll och utrustning.
Kapten Kaptenen var kompanichefen. Han skulle se till att kompaniet var väl tränat.
Löjtnant Löjtnanten var kaptenens ställföreträdare.
Fänrik Det var fänriken som bar kompaniets fana i strid och red i främsta ledet vid anfall. Fänriken skulle också sköta exercisen och inspektera de sjuka. Kallades kornett i kavalleriet. Fänriken hade också ansvaret för sjukvården på förbandet.
Styckjunkare Underofficer och truppbefäl. Var kompaniets öga. Han ställde upp kompaniet och såg till att allt stod rätt till i rotar och leder. Han skulle kunna läsa och skriva och kunde straffa soldater för mindre förseelser. Kallades även överfyrvaktare.
Sergeant Sergeanten var i tjänsteställning strax under styckjunkaren. Hade i stort samma uppgifter som denne men saknade befogenhet att utdela straff.
Furir Furiren skulle utse kompaniets lägerplats. Han skulle också mottaga provianten och utdela den till kompaniet.
Konstapel En titel inom artilleriet motsvarande korpral i infanteriet
Lärkonstapel "Vice" konstapel
Hantlangare Artillerimanskapet
Övriga titlar Inom artilleriet fanns även ett stort antal titlar för de som arbetade med ammunition och övriga detaljer runt själva pjäserna: Tygmästare, fyrverkare (tillverkade ammunition) , vagnmästare, minörer mm.
Fyrverkare Fyrverkare kallades den personal som i äldre tider tillverkade fyrverk och betjänade vapen ur vilka fyr-, brand- och ljuskulor sköts ut. Alla fyrverkare sammanfördes under 1700-talet i fyrverkarkompanier men fördelades år 1779 ut på artillerikompanierna.

Tjänstegrad - tjänsteställning 

Normalt brukar det vara ett 1 - 1 förhållande mellan tjänstegrad och tjänsteställning, men inte alltid.

Regementschef är en tjänsteställning som normalt brukar innehas av en officer med överstes tjänstegrad. Efter krigsperioder fanns det i regel för många officerare med högre tjänstegrad än det fanns tjänster och det kunde då inträffa att exempelvis generalmajorer blev regementschefer. 

Kompanichef är en tjänsteställning som normalt innehas av en officer med kaptens tjänstegrad. Även här finns exempel på högre officerare som innehar tjänsten som kompanichefer, exempelvis majorer.
Det finns också exempel på lägre officerare som är tillförordnad på en högre tjänst, exempelvis löjtnanter som kompanichefer. 

Vidare kunde en officer ha flera tjänster.
Översten hade normalt tjänsteställningen som förbandschef. Men han hade även en tjänst som bataljonschef ���ver Livbataljonen (1:a bataljonen) samt dessutom en tjänst som kompanichef för Livkompaniet (1:a kompaniet). Eftersom officerarna fick lön efter den tjänst  de hade och inte efter tjänstegrad så hade en överste i princip lön för tre tjänster.
I regel hade inte översten så mycket tid över till livkompaniet, framförallt inte under krig. I praktiken skötte en tillförordnad löjtnant sysslan som kompanichef över Livkompaniet. Denne löjtnant fick en tjänstegrad som kaptenlöjtnant (en grad mellan kapten och löjtnant). 

Överstelöjtnanten hade en tjänst som ställföreträdande regementschef samt en tjänst som chef för 2:a bataljonen. Liksom översten hade han även en tjänst som kompanichef (Överstelöjtnantens kompani).

Majoren hade förutom sin ordinarie tjänst även en tjänst som kompanichef (Majorens kompani).

Lön:
Ytterligare en faktor som kunde skilja mellan liknande befattningar var hur de avlönades.
Åren 1751/52 infördes befattningarna stabsfänrik, stabslöjtnant och stabskapten inom den indelta krigsmakten. Dessa befattningar hade officers tjänsteställning men med lägre lön. Stabsfänriken hade underofficers lön, stabslöjtnanten hade fänriks lön och stabskaptenen hade löjtnants lön. Stabstjänster inrättades vid de kompanier som tillhörde de olika regementsofficerarna. År 1756 införs i även de indelta förbanden graden andre major (sekundmajor). Denna nya tjänsteställning fick majors rang men avlönades som kapten.
Adjutant var en position som infördes i den karolinska armén och levde sedan kvar i inofficiell form som en underofficerstjänst. År 1734 blev adjutant en officiell officersposition och upphöjdes då till en officerstjänst, men med underofficers lön.

[Militära tjänstegrader - historik]

 

Dagens befälsordning i det svenska försvaret

För information om den moderna befälsordningen i det svenska försvaret, se Dagens befälsordning i det svenska försvaret

Jämförelse av militära grader i Sverige, Storbritannien och USA.

 

Källor - Reference literature:

  Titel/Title Författare/Author Årtal
Year
1 Kungliga Södermanlands regemente under 350 år   1977
2 Karoliner Alf Åberg, Göte Göransson 1976
3 Soldater och soldattorp i Dunkers socken Evert Wahlberg 1989
4 Soldatnamn vid det indelta Södermanlands regemente Evert Wahlberg 1990
5 Svenska knektar, indelta soldater, ryttare och båtsmän i krig och fred Lars Ericson 1997
6 Veterinärväsende och krigsmanskassa Landstinget Sörmland 1988
7 Historiska roman: Narva Björn Holm 1997
8 Många blev borta av upplänningarna Sivert Svärling 1994
9 Båtsmän, ryttare och soldater, sid 99+ Anneta Guillemot 1988
10 Järvsö indelta kompani och Kramstalägret Olle Olsson-Brink 1988
11 Kungar och krigare, tre essäer om Karl X Gustav, Karl XI och Karl XII Anders Florén, Stellan Dahlgren, Jan Lindegren 1992
12 Närkingar i krig och fred. Närkes militärhistoria, del I. Stiftelsen Nerekies regementen 1989
13 Från Brunkeberg till Nordanvind, 500 år med svenskt infanteri Bertil Nelsson 1993
14 Försvarets civilförvaltning 1634 - 1865 Försvarets civilförvaltning 1994
15 Arméns förband, skolor och staber Björn Holmberg 1993
16 Kungl. Artilleriet, Karl XI:s och Karl XII:s tid. Redaktör Hans Ulfhielm 1993
17 Soldater och soldattorp i Fogdö socken Evert Wahlberg 1999
18 Den Karolinska Arméns uniformer under Stora Nordiska Kriget Lars-Eric Höglund 1995
19 Skånska kriget 1675 - 79, fanor och uniformer Lars-Eric Höglund 1999
20 Hästen i det karolinska rytteriet Henry Waxberg 1973
21 Stora Nordiska Kriget 1700 - 1721, Fanor och uniformer Lars-Eric Höglund, Åke Sälläs 2000
22 Kungl. Södermanlands regementes historia 1771 - 1915 Karl K:sson Leijonhufvud 1915

 

 

Överst på sidan

  Hans Högman
email

Copyright © Hans Högman, granskat 2013-07-08