Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2020-06-06

Indelningsverket - Soldaten (4b)

Soldattorpet

Officerarnas boställen

Officerarnas boställen var noggrant reglerade. Det fanns detaljerade modellritningar utfärdade över olika boställen för officerare (högre tjänstegrad – större boställe). Kaptensbostället var således större än löjtnantens och fänrikens. Kaptensbostället bestod av 4 rum och kök. Löjtnantens och fänrikens boställe hade 3 rum och kök. Till gårdarna hörde lada, stall, fähus, svinhus samt åkrar och ängar. Manskapsgården var byggd i trä och låg. Officeren var skyldig att underhålla byggnaderna.

Soldattorp

Till skillnad från officerarnas boställen fanns inga direkta ritningar utfärdade för soldat- och båtsmanstorpen. Anledningen var att soldattorpen skulle anpassas i utseende och storlek till de civila torpen i samma trakt. Karl XI angav i 1681 års husesynsordning att soldattorpen fick uppföras ”efter hwar och en Provincies Egenskaper och Bruk”. Detta innebar att soldattorpen fick olika utseende i olika landsdelar. I de skogsrika landskapen byggdes torpen som låga timmerhus (knuttimrade enkelstugor) på torpargrund med tak av grästorv medan det i skogfattiga trakter som södra Skåne och Gotland byggdes soldattorp med korsvirke, sten eller lera som byggnadsmaterial. Så soldattorpens utseende varierade i de olika landskapen. Vanligen bestod soldattorpen av en storstuga (stort kök) med eldstad (som samtidigt fungerade både som kök, vardagsrum och sovrum) samt en kammare och en inbyggd förstuga. Soldattorpen saknade innertak varför värmen från eldstaden stannade längst upp under yttertaket. Till soldattorpet fanns vanligen åkermark (några tunnland) och ängsmark som disponerades av soldaten och hans familj samt uthus, vanligen ladugård och svinhus etc. Soldattorpens fähus rymde i regel 1 – 2 kor, ett par får eller getter, någon enstaka gris samt höns. Vanligt mått på de tidiga soldattorpen var: 12 alnars längd, 8 alnar bredd (dvs ung. 7,1 x 4,8 m eller ca: 35 m2) samt 9 fots höjd. Soldattorpen blev dock större under 1800-talet. Vidare ingick även fähus och lada. Soldattorpen var från början omålade men under 1700-talet började de målas röda med Falu rödfärg. Under 1830-talet tilläts rotebönder och rusthållare bygga något större soldattorp och torpen försågs nu med innertak. Därmed fick torpen även ett vindsutrymme. För att det skulle kunna användas höjdes väggarna med 3 timmerstocksrader. För tillgång till vindsutrymmet togs en lucka upp i förstugans innertak och en stege eller trappa ledde upp till vinden. En del soldattorp hade luckan till vinden på ena gaveln. Soldattorpens storlek blev nu minst 8 x 5 m, dvs mer än 40 m2 eller mer och fler fönster sattes in. Vid denna tid utfärdades en rad detaljerade instruktioner om hur soldat-, båtsmans- och ryttartorpen skulle byggas. Soldattorp nr 143 vid livregementet, Södermanlands regemente, som idag finns på museet Arsenalen i Strängnäs, mäter 8,5 x 5,1 m (43 m2). Se ritningen intill. Den största gården i roten kallades stamrote eller huvudrote. Soldattorpet låg i regel på stamrotens mark. De övriga gårdarna i roten fick betala en avgift till gården på vars mark soldattorpet fanns som kompensation för detta och avgiften kallades planpenningar. Intill torpet låg en liten åker (några tunnland) samt ett ängsområde som skulle ge ca: 2 lass hö. Det var ej den bästa jorden som bönderna upplät till soldattorpen. Vidare erhöll soldaten en ko, några får eller en gris, några höns, utsäde, ved, bete för kreaturen samt rätt att låna en häst som dragdjur, bl.a. till kvarnskjutsar. Även fähus/ladugård, förråd samt dass ingick. Naturaprodukterna som soldaten fick av roten kallades hemkall. Allt detta reglerades i soldatkontraktet. Soldattorpens fähus rymde i regel 1 – 2 kor, ett par får eller getter, någon enstaka gris samt höns. Ytterst sällan förekom dragdjur som häst eller oxe utan här fick soldaten låna dragdjur av roten. Soldatens kontantlön bestod av legan (värvningspenningen) samt av en årslön. Årslönen var ofta låg men höjdes om torp och hemkall saknades. Soldattorpet var en form av tjänstebostad. När soldaten tog avsked fick han och familjen flytta ut från torpet för nu skulle den nye soldaten på roten flytta in. Rotetavlan För att skilja ut soldattorpen från andra torp förordnade Karl XI år 1695 att den gavel på soldattorpet som vette mot vägen skulle märkas i röd färg med kompaniets namn och knektens nummer. Soldattorpen var i början omålade och fick därmed en gråaktig patina med tiden. Då bruket med rödmålning av torpen blev allmän under 1700-talet började man även att rödfärga soldattorpen vilket gjorde att de målade kompaniuppgifterna på gaveln inte syntes. Istället övergick man till särskilda rotetavlor (soldattorpstavlor/torpbrickor), med samma information, tillverkade i trä som var svartmålade med vit text som monterades på gaveln eller ovan ytterdörren beroende på vilken del av torpet som syntes bäst från vägen. Med tiden kom utseendet på tavlorna att variera en hel del. Rotetavlan innehöll kompaniets namn samt soldatens nummer men ibland även hans namn. Soldatens nummer och rotens nummer var samma nummer. Rotetavlorna kallades i början även soldatbrickor. Rotetavlan på bilden intill är från Gripsholms kompani, rote 1017, Södermanlands regemente. Rotetavlan kunde även kallas soldattavla.

Soldattorp förekom inte överallt

Soldattorp förekom inte i hela landet. I Dalarna exempelvis saknades traditionella soldattorp. Alla soldattorp hade inte heller tillgång till åker- och ängsmark. Dessa torp hade dock i regel tillgång till en trädgårdstäppa. Soldaterna på sådana soldattorp fick istället ett större hemkall (naturaprodukter) av roten. År1874 fanns i Sverige 20 indelta infanteriregementen omfattande 20.239 soldater. Se vidare infanteriet. Till dessa förband fanns 16.724 rotar med soldattorp och 3.371 utan torp. Av de 16.724 torpförsedda rotarna var 14.724 försedda med åkerjord medan 2.379 enbart bestod av en stuga med ett mindre planteringsland (trädgårdsland/kåltäppa). Vid några förband saknades helt och hållet soldattorp av traditionell typ. Dalregementet är ett exempel på sådant förband. I Dalarna var det redan vid införandet av indelningsverkets angivet att dalregementets soldater varken skull erbjudas soldattorp eller inkvartering hos rotebönderna. I Dalarna var det istället vanligt att dalsoldaterna hade en egen stuga med en mindre, ofta mager, jordplätt. Västmanlands regemente hade 205 rotar i södra Dalarna. Åtminstone vid hälften av dessa rotar fanns dock soldattorp. Inte heller vid Hälsinge regemente i Gävleborgs län erbjöds soldaterna soldattorp. I de socknar där soldaterna inte hade tillgång till soldattorp löstes bostadsfrågan ofta av att knekten själv fick bygga en stuga på mark som erhölls av rotebönderna. I gengäld fick soldaten behålla torpet efter att han tagit avsked medan efterträdaren på roten fick bygga ett eget torp på annan del av rotens jord. Efter flera generationer kunde det således finnas flera soldattorp på en och samma rotes ägor varav endast en brukades av en aktiv soldat. Under 1800-talet förekom det att soldaten erhöll ett betydande kontantbelopp för att köpa sig ett eget torp i dessa socknar som saknade fasta soldattorp. De torplösa soldaterna bodde vanligen på egen jord, på arrenderad jord, hemma hos föräldrar som ägde egen jord eller arrenderade jord eller som dräng hos en arbetsgivare. Ett litet antal soldater, 114 i hela landet, saknade helt egen bostad. Under 1800-talet var det även vanligt att den nyanställde soldaten inte flyttade in i soldattorpet som tillhörde roten om han hade ett eget torp eller gård i trakten. Vid sådana fall utarrenderades soldattorpet till en civil brukare. Soldaten på roten fick då, med rotens medgivande, själv behålla arrendet från brukaren. År 1881 fanns det i hela landet 2.379 soldater som inte utnyttjade sina soldattorp. Se även Soldattorpen.

Torpbesiktning

Soldattorpen skulle skötas väl och underhållas av både soldaten och roten. Därför gjordes regelbundna inspektioner av soldattorpet, sk. torpsyn eller torpbesiktning. Soldaten skulle stå för de mindre reparationerna av torpet och rotebönderna för de större. Torpbesiktningar hölls med några års mellanrum, vanligen vart 3:e år. När en soldat fick avsked eller förflyttades skede alltid en besiktning, sk. av- och tillträdes besiktning. Förutom soldaten var rotebönderna samt representanter för militära och civila myndigheter närvarande vid besiktningarna. Brister noterades i särskilda torpsyneprotokoll och där framgick vad som skulle åtgärdas samt vad som skulle bekostas av soldaten och vad som skulle bekostas av roten. Bilden till höger visar en torpbesiktning. Foto Hans Högman, Arsenalen 2016. Exempel på ett torpsyneprotokoll från 1842, Södermanlands regemente. Exempel på ett torpsyneprotokoll för ett båtsmanstorp från 1886, Södermanlands Andra båtsmanskompani I soldatkontraktet ingick även att soldaten skulle hjälpa till med handräckning åt rotebönderna. I Dalarna, Gästrikland och Hälsingland var det inte vanligt med soldattorp som hölls av rotebönderna. Här var soldaten i regel självägande småbrukare. Soldaten var borta en hel del från soldattorpet. Det var ej enbart i krig han var borta utan även i fredstid på övningar eller arbetskommenderingar. Det var då soldathustruns ansvar att sköta torpet förutom en stor barnkull. Hon fick sköta djuren, mjölka, se till att skörden bärgades, så på våren, underhålla byggnaderna mm. För att få gifta sig var soldaten tvungen att inhämta kaptenens tillstånd. På vissa håll var soldaten även tvungen att visa upp sin blivande brud för kaptenen. Bilden intill visar ett soldattorp från Södermanlands regemente, rote 143, Livkompaniet. På gaveln syns rotetavlan. Torpet finns numera på militärmuseet Arsenalen, Strängnäs. Ryttartorp: Även ryttarna hade torp på samma sätt som fotfolket. Rusthållaren höll honom med torp, häst och uniform. Hästen och uniformen förvarades hos rusthållaren. Ryttarna ansågs vara finare än fotfolket och hade en högre status. Kavalleriet var karolinerarméns hemliga vapen, själva kilen i anfallet. Båtsmanstorp: Örlogsflottan bemannades från kustområdena men även från städerna. Båtsmännen från städerna kallades också för stadsbåtsmän. Båtsmän var flottans motsvarigheter till knektarna. De bemannade örlogsfartygen. I övrigt var båtsmanshållen roterade på samma sätt som soldattorpen. I Södra Möre och i Blekinge fanns dock båtsmän uppsatta som rusthåll. I krigstid skulle rotarna hålla reserver för de ordinarie båtsmännen, den sk fördubblingen. Precis som för soldaterna var det rotarnas ansvar och skyldighet att värva nya båtsmän och de skulle utrustas med uniform, torp, uthus och åkermark, kreatur etc. Rotebönderna hade också skyldighet att skjutsa båtsmännen till deras samlingsplatser samt att förse dem med färdmat. Båtsmännen från kusttrakterna och kuststäderna ansågs ha mer sjövana och användes i regel som matroser och befäl. Båtsmännen som kom från inlandet fick i första hand bemanna kanonerna eller tjänstgöra som gevärsskyttar. De kallades därför även för bösseskyttar. De indelades i styckekompanier respektive bösseskyttarkompanier. Efter grundutbildningen tjänstgjorde båtsmannen ofta en tid på olika fartyg i flottan. Från 1641 var exempelvis Medelpads kustsocknar lagda under båtsmanshållet. Så småningom blev alla Medelpads socknar utom Tynderö överförda till sjöförsvaret. Båtsmanshållet avskaffades 1887. Mer om det Svenska båtsmanshållet. Information om förhållandena i Båtsmanskompanierna i Medelpad och Ångermanland. Om båtsmännen i Ångermanland kan läsas på Olof Strömbergs hemsida. Sidan innehåller en sökbar databas.

Bilder på ett soldattorp

Bilderna nedan visar soldattorpet vid Bjärsätters rote, nr 143, Björkviks socken, Livkompaniet, Södermanlands regemente. Torpet finns idag på militärmuseet Arsenalen, Strängnäs. Den siste knekten som bodde i soldattorpet var 143 Carl Gustaf Dahl (1843 - 1932). Han antogs vid Södermanlands regemente år 1863 och tjänstgjorde som soldat fram till 1894. Bilden till höger visar Carl Gustaf Dahl med hustru Clara Ulrika Jonsdotter (1844 - 1921). Bild: Arsenalen, Strängnäs. Clara var född i soldattorpet, dotter till soldaten 143 Lager. År 1930 flyttades torpet från Björkvik till Södermanlands regemente i Strängnäs för att år 2010 flyttas till museet Arsenalen i Strängnäs. Just detta soldattorp byggdes antagligen först på 1700-talet är en en sk. enkelstuga och står på en torpargrund.

Indelningsverket och den indelte soldaten (4b)

Denna sida:
xxxx Mil xxxxx
 
xxxxxxxxxxxxx
Arsenalen. Foto, Hans Högman, 2016.
Avsnittet “Indelta soldater” är uppdelad på flera sidor:
Fotot föreställer soldattorpet “Bröet”, Malmköping, Södermanlands regemente och är taget cirka 1895. Bild: Arsenalen Bildarkivet 2017.
Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2020-06-06

Indelningsverket - Soldaten (4b)

Soldattorpet

Officerarnas boställen

Officerarnas boställen var noggrant reglerade. Det fanns detaljerade modellritningar utfärdade över olika boställen för officerare (högre tjänstegrad – större boställe). Kaptensbostället var således större än löjtnantens och fänrikens. Kaptensbostället bestod av 4 rum och kök. Löjtnantens och fänrikens boställe hade 3 rum och kök. Till gårdarna hörde lada, stall, fähus, svinhus samt åkrar och ängar. Manskapsgården var byggd i trä och låg. Officeren var skyldig att underhålla byggnaderna.

Soldattorp

Till skillnad från officerarnas boställen fanns inga direkta ritningar utfärdade för soldat- och båtsmanstorpen. Anledningen var att soldattorpen skulle anpassas i utseende och storlek till de civila torpen i samma trakt. Karl XI angav i 1681 års husesynsordning att soldattorpen fick uppföras efter hwar och en Provincies Egenskaper och Bruk”. Detta innebar att soldattorpen fick olika utseende i olika landsdelar. I de skogsrika landskapen byggdes torpen som låga timmerhus (knuttimrade enkelstugor) på torpargrund med tak av grästorv medan det i skogfattiga trakter som södra Skåne och Gotland byggdes soldattorp med korsvirke, sten eller lera som byggnadsmaterial. Så soldattorpens utseende varierade i de olika landskapen. Vanligen bestod soldattorpen av en storstuga (stort kök) med eldstad (som samtidigt fungerade både som kök, vardagsrum och sovrum) samt en kammare och en inbyggd förstuga. Soldattorpen saknade innertak varför värmen från eldstaden stannade längst upp under yttertaket. Till soldattorpet fanns vanligen åkermark (några tunnland) och ängsmark som disponerades av soldaten och hans familj samt uthus, vanligen ladugård och svinhus etc. Soldattorpens fähus rymde i regel 1 – 2 kor, ett par får eller getter, någon enstaka gris samt höns. Vanligt mått på de tidiga soldattorpen var: 12 alnars längd, 8 alnar bredd (dvs ung. 7,1 x 4,8 m eller ca: 35 m2) samt 9 fots höjd. Soldattorpen blev dock större under 1800-talet. Vidare ingick även fähus och lada. Soldattorpen var från början omålade men under 1700-talet började de målas röda med Falu rödfärg. Under 1830-talet tilläts rotebönder och rusthållare bygga något större soldattorp och torpen försågs nu med innertak. Därmed fick torpen även ett vindsutrymme. För att det skulle kunna användas höjdes väggarna med 3 timmerstocksrader. För tillgång till vindsutrymmet togs en lucka upp i förstugans innertak och en stege eller trappa ledde upp till vinden. En del soldattorp hade luckan till vinden på ena gaveln. Soldattorpens storlek blev nu minst 8 x 5 m, dvs mer än 40 m2 eller mer och fler fönster sattes in. Vid denna tid utfärdades en rad detaljerade instruktioner om hur soldat-, båtsmans- och ryttartorpen skulle byggas. Soldattorp nr 143 vid livregementet, Södermanlands regemente, som idag finns på museet Arsenalen i Strängnäs, mäter 8,5 x 5,1 m (43 m2). Se ritningen intill. Den största gården i roten kallades stamrote eller huvudrote. Soldattorpet låg i regel på stamrotens mark. De övriga gårdarna i roten fick betala en avgift till gården på vars mark soldattorpet fanns som kompensation för detta och avgiften kallades planpenningar. Intill torpet låg en liten åker (några tunnland) samt ett ängsområde som skulle ge ca: 2 lass hö. Det var ej den bästa jorden som bönderna upplät till soldattorpen. Vidare erhöll soldaten en ko, några får eller en gris, några höns, utsäde, ved, bete för kreaturen samt rätt att låna en häst som dragdjur, bl.a. till kvarnskjutsar. Även fähus/ladugård, förråd samt dass ingick. Naturaprodukterna som soldaten fick av roten kallades hemkall. Allt detta reglerades i soldatkontraktet. Soldattorpens fähus rymde i regel 1 – 2 kor, ett par får eller getter, någon enstaka gris samt höns. Ytterst sällan förekom dragdjur som häst eller oxe utan här fick soldaten låna dragdjur av roten. Soldatens kontantlön bestod av legan (värvningspenningen) samt av en årslön. Årslönen var ofta låg men höjdes om torp och hemkall saknades. Soldattorpet var en form av tjänstebostad. När soldaten tog avsked fick han och familjen flytta ut från torpet för nu skulle den nye soldaten på roten flytta in. Rotetavlan För att skilja ut soldattorpen från andra torp förordnade Karl XI år 1695 att den gavel på soldattorpet som vette mot vägen skulle märkas i röd färg med kompaniets namn och knektens nummer. Soldattorpen var i början omålade och fick därmed en gråaktig patina med tiden. Då bruket med rödmålning av torpen blev allmän under 1700-talet började man även att rödfärga soldattorpen vilket gjorde att de målade kompaniuppgifterna på gaveln inte syntes. Istället övergick man till särskilda rotetavlor (soldattorpstavlor/torpbrickor), med samma information, tillverkade i trä som var svartmålade med vit text som monterades på gaveln eller ovan ytterdörren beroende på vilken del av torpet som syntes bäst från vägen. Med tiden kom utseendet på tavlorna att variera en hel del. Rotetavlan innehöll kompaniets namn samt soldatens nummer men ibland även hans namn. Soldatens nummer och rotens nummer var samma nummer. Rotetavlorna kallades i början även soldatbrickor. Rotetavlan på bilden intill är från Gripsholms kompani, rote 1017, Södermanlands regemente. Rotetavlan kunde även kallas soldattavla.

Soldattorp förekom inte överallt

Soldattorp förekom inte i hela landet. I Dalarna exempelvis saknades traditionella soldattorp. Alla soldattorp hade inte heller tillgång till åker- och ängsmark. Dessa torp hade dock i regel tillgång till en trädgårdstäppa. Soldaterna på sådana soldattorp fick istället ett större hemkall (naturaprodukter) av roten. År1874 fanns i Sverige 20 indelta infanteriregementen omfattande 20.239 soldater. Se vidare infanteriet. Till dessa förband fanns 16.724 rotar med soldattorp och 3.371 utan torp. Av de 16.724 torpförsedda rotarna var 14.724 försedda med åkerjord medan 2.379 enbart bestod av en stuga med ett mindre planteringsland (trädgårdsland/kåltäppa). Vid några förband saknades helt och hållet soldattorp av traditionell typ. Dalregementet är ett exempel på sådant förband. I Dalarna var det redan vid införandet av indelningsverkets angivet att dalregementets soldater varken skull erbjudas soldattorp eller inkvartering hos rotebönderna. I Dalarna var det istället vanligt att dalsoldaterna hade en egen stuga med en mindre, ofta mager, jordplätt. Västmanlands regemente hade 205 rotar i södra Dalarna. Åtminstone vid hälften av dessa rotar fanns dock soldattorp. Inte heller vid Hälsinge regemente i Gävleborgs län erbjöds soldaterna soldattorp. I de socknar där soldaterna inte hade tillgång till soldattorp löstes bostadsfrågan ofta av att knekten själv fick bygga en stuga på mark som erhölls av rotebönderna. I gengäld fick soldaten behålla torpet efter att han tagit avsked medan efterträdaren på roten fick bygga ett eget torp på annan del av rotens jord. Efter flera generationer kunde det således finnas flera soldattorp på en och samma rotes ägor varav endast en brukades av en aktiv soldat. Under 1800-talet förekom det att soldaten erhöll ett betydande kontantbelopp för att köpa sig ett eget torp i dessa socknar som saknade fasta soldattorp. De torplösa soldaterna bodde vanligen på egen jord, på arrenderad jord, hemma hos föräldrar som ägde egen jord eller arrenderade jord eller som dräng hos en arbetsgivare. Ett litet antal soldater, 114 i hela landet, saknade helt egen bostad. Under 1800-talet var det även vanligt att den nyanställde soldaten inte flyttade in i soldattorpet som tillhörde roten om han hade ett eget torp eller gård i trakten. Vid sådana fall utarrenderades soldattorpet till en civil brukare. Soldaten på roten fick då, med rotens medgivande, själv behålla arrendet från brukaren. År 1881 fanns det i hela landet 2.379 soldater som inte utnyttjade sina soldattorp. Se även Soldattorpen.

Torpbesiktning

Soldattorpen skulle skötas väl och underhållas av både soldaten och roten. Därför gjordes regelbundna inspektioner av soldattorpet, sk. torpsyn eller torpbesiktning. Soldaten skulle stå för de mindre reparationerna av torpet och rotebönderna för de större. Torpbesiktningar hölls med några års mellanrum, vanligen vart 3:e år. När en soldat fick avsked eller förflyttades skede alltid en besiktning, sk. av- och tillträdes besiktning. Förutom soldaten var rotebönderna samt representanter för militära och civila myndigheter närvarande vid besiktningarna. Brister noterades i särskilda torpsyneprotokoll och där framgick vad som skulle åtgärdas samt vad som skulle bekostas av soldaten och vad som skulle bekostas av roten. Bilden till höger visar en torpbesiktning. Foto Hans Högman, Arsenalen 2016. Exempel på ett torpsyneprotokoll från 1842, Södermanlands regemente. Exempel på ett torpsyneprotokoll för ett båtsmanstorp från 1886, Södermanlands Andra båtsmanskompani I soldatkontraktet ingick även att soldaten skulle hjälpa till med handräckning åt rotebönderna. I Dalarna, Gästrikland och Hälsingland var det inte vanligt med soldattorp som hölls av rotebönderna. Här var soldaten i regel självägande småbrukare. Soldaten var borta en hel del från soldattorpet. Det var ej enbart i krig han var borta utan även i fredstid på övningar eller arbetskommenderingar. Det var då soldathustruns ansvar att sköta torpet förutom en stor barnkull. Hon fick sköta djuren, mjölka, se till att skörden bärgades, så på våren, underhålla byggnaderna mm. För att få gifta sig var soldaten tvungen att inhämta kaptenens tillstånd. På vissa håll var soldaten även tvungen att visa upp sin blivande brud för kaptenen. Bilden intill visar ett soldattorp från Södermanlands regemente, rote 143, Livkompaniet. På gaveln syns rotetavlan. Torpet finns numera på militärmuseet Arsenalen, Strängnäs. Ryttartorp: Även ryttarna hade torp på samma sätt som fotfolket. Rusthållaren höll honom med torp, häst och uniform. Hästen och uniformen förvarades hos rusthållaren. Ryttarna ansågs vara finare än fotfolket och hade en högre status. Kavalleriet var karolinerarméns hemliga vapen, själva kilen i anfallet. Båtsmanstorp: Örlogsflottan bemannades från kustområdena men även från städerna. Båtsmännen från städerna kallades också för stadsbåtsmän. Båtsmän var flottans motsvarigheter till knektarna. De bemannade örlogsfartygen. I övrigt var båtsmanshållen roterade på samma sätt som soldattorpen. I Södra Möre och i Blekinge fanns dock båtsmän uppsatta som rusthåll. I krigstid skulle rotarna hålla reserver för de ordinarie båtsmännen, den sk fördubblingen. Precis som för soldaterna var det rotarnas ansvar och skyldighet att värva nya båtsmän och de skulle utrustas med uniform, torp, uthus och åkermark, kreatur etc. Rotebönderna hade också skyldighet att skjutsa båtsmännen till deras samlingsplatser samt att förse dem med färdmat. Båtsmännen från kusttrakterna och kuststäderna ansågs ha mer sjövana och användes i regel som matroser och befäl. Båtsmännen som kom från inlandet fick i första hand bemanna kanonerna eller tjänstgöra som gevärsskyttar. De kallades därför även för bösseskyttar. De indelades i styckekompanier respektive bösseskyttarkompanier. Efter grundutbildningen tjänstgjorde båtsmannen ofta en tid på olika fartyg i flottan. Från 1641 var exempelvis Medelpads kustsocknar lagda under båtsmanshållet. Så småningom blev alla Medelpads socknar utom Tynderö överförda till sjöförsvaret. Båtsmanshållet avskaffades 1887. Mer om det Svenska båtsmanshållet. Information om förhållandena i Båtsmanskompanierna i Medelpad och Ångermanland. Om båtsmännen i Ångermanland kan läsas på Olof Strömbergs hemsida. Sidan innehåller en sökbar databas.

Bilder på ett soldattorp

Bilderna nedan visar soldattorpet vid Bjärsätters rote, nr 143, Björkviks socken, Livkompaniet, Södermanlands regemente. Torpet finns idag på militärmuseet Arsenalen, Strängnäs. Den siste knekten som bodde i soldattorpet var 143 Carl Gustaf Dahl (1843 - 1932). Han antogs vid Södermanlands regemente år 1863 och tjänstgjorde som soldat fram till 1894. Bilden till höger visar Carl Gustaf Dahl med hustru Clara Ulrika Jonsdotter (1844 - 1921). Bild: Arsenalen, Strängnäs. Clara var född i soldattorpet, dotter till soldaten 143 Lager. År 1930 flyttades torpet från Björkvik till Södermanlands regemente i Strängnäs för att år 2010 flyttas till museet Arsenalen i Strängnäs. Just detta soldattorp byggdes antagligen först på 1700-talet är en en sk. enkelstuga och står på en torpargrund.

Indelningsverket och den

indelte soldaten (4b)

Arsenalen. Foto, Hans Högman, 2016.
Fotot föreställer soldattorpet “Bröet”, Malmköping, Södermanlands regemente och är taget cirka 1895. Bild: Arsenalen Bildarkivet 2017.