Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2018-01-15

Indelningsverket - Soldaten (4a)

Rekrytering

Inledning

Det var roteböndernas ansvar att värva en ny soldat. Efter 1810 hade de det ansvaret enbart i fredstider. Ny soldat skulle värvas inom 3 månader efter den förre soldaten avlidit eller begärt avsked. I krigstid före mars månads utgång (detta p.g.a. av att krig ej fördes på vintern). Om roten inte lyckades rekrytera en ny soldat kunde i värsta fall en rotebonde själv få ta på sig uniformen och draga i fält. Värvningen skedde främst bland de egendomslösa, fattiga, drängar etc. Under fredstid var det ett sätt att komma upp sig, få ett eget torp, uniform etc. Det var också vanligt att söner till en soldat tog värvning. En ny soldat skulle presenteras för och godkännas av kompanichefen. Detta skedde vanligen på kompanichefens boställe eller vid särskilda rekryteringsmöten. Blev en soldat godkänd antogs han som rekryt. Soldat blev han först efter godkännande på nästa generalmönstringsmöte (GM), approberad.

Soldatkontraktet

På mötet granskades och godkändes även det kontrakt som rotebönderna upprättat med soldaten. I kontraktet stod hur mycket som rotebönderna skulle betala i engångssumma (lega), i lön och i naturaprodukter av olika slag som matvaror, utsäde, ved, kvarnskjutsar osv (hemkall). Utbetalning av legan delades i regel upp på två tillfällen. Förutom hemkallet utgick även en kronotunna säd till soldaten årligen. Roten skulle även hålla soldaten med torp och tillhörande mark. Legan var ursprungligen satt till 100 Dkm och roten hade inte rätt att bjuda över detta belopp. Dock kunde de i samråda med knekten använda ett lägre belopp. Den årliga lönen sattes till 35 Dkm men ändrades senare till 20 Dkm. Exempel på soldatkontrakt från 1895, Södermanlands regemente. Exempel på ett båtsmanskontrakt från 1857, Södermanlands 2. båtsmanskompani. Från år 1743 var rotehållaren skyldig att föra bok över soldatens fordringar och skyldigheter på roten. Avlöningen betalades ut av rotemästaren runt midsommar och fram på hösten och alltid i närvaro av en officer och kronobetjäning. Dessa sammankomster kallades för Likvidationsmöten. Ålder på en ny soldat skulle ligga mellan 18 och 36 år under 1700-talet. Han skulle vara väl byggd, frisk och sund och minst 5 fot 8 lång (172 cm). Dessutom skulle han visa upp ett intyg från prästen om god frejd. Vidare skulle han genomgå en läkarundersökning. Exempel på prästintyg, Exempel på läkarintyg, Exempel på intyg från arbetsgivare Kravet på längd och ålder har ändrats genom åren. År 1775 bestämdes att en knekts längd skulle vara 5 fot 9 tum (175 cm). Under ryska kriget 1788 - 1790 sänktes kravet till 5 fot 6 tum (167 cm) då behovet av manskap ökade. År 1819 sänktes maximiåldern på nya rekryter till 30 år och 1871 var den nere i 25 år. En ny soldat ansågs utbildad efter 3 år. Hade en dräng som värvats som soldat kvar tid på sitt kontrakt med en bonde kunde han bli soldat först efter att detta kontrakt gått ut. Detta skedde i regel i oktober varje år. Soldatkontrakt bröt ej legokontrakt. Kontraktet var inte tidsbegränsat utan löpte "tillsvidare". Avsked från armén kunde en knekt erhålla först vid en generalmönstring, GM. Det kunde ske på knektens egen begäran eller på order från armén. Skälet kunde vara hög ålder, krigsskada eller sjukdom. En regementschef kunde även mönstra ut en knekt mellan generalmönstringarna om rotehållaren stödde förslaget eller själv fört fram ett sådant förslag. Detta kallades för "interimsavsked" och skulle godkännas av nästa GM. För att en knekt skulle få avsked på egen begäran måste han ha ett giltigt skäl. Ett sådant skäl kunde vara ålder eller sjukdom. Han var då tvungen att ha ett intyg från Regementsläkaren. Det var inte alltid avsked beviljades, framför allt inte om man trodde att han kunde tjäna som soldat ytterligare en tid. I krigstid var reglerna för avsked hårdare. Giltiga skäl var enbart ålderssvaghet och svårartad sjukdom/kroppsskada. En soldat kunde också avskedas om han begått något brott. Det kunde vara stöld, vanfrejd, liderlighet, grövre våldsbrott etc. I Generalmönsterrullan står då att soldaten "kasserades". Under åren 1700 - 1718 sattes många regementen upp flera gånger på grund av stora förluster/fångenskap. Hälsinge regemente fick sättas upp 3 gånger för att ersätta alla stupade. Det första regementet mer eller mindre utplånades vid Lisena 1708 och resterna av regementet togs i fångenskap vid Poltava. Det andra deltog i Tönningen 1713 och hamnade i dansk fångenskap. Av tredje dog mer än hälften i köld och svält på de Jämtländska fjällen nyårsnatten 1719 under reträtten till Sverige under General Armfeldt. Under 1714/1715 var bristen på manskap så stor att man tog till tvångsvärvning. Detta ledde i sin tur att rymningar och undanhållande ökade. Efter värvning var det inte alltid det fanns ett soldattorp åt den nye soldaten, framför allt inte i början av indelningsverket. Vid avsked behöll soldaten sin lön till den månad han avgick. Avsked efter 25 mars innebar att han fick bo kvar på soldattorpet till den 30 september. För avsked efter den 30 september kunde ha stanna på torpet till den 14 mars året därpå. Soldatänkor hade samma rättigheter, dock fick hon inte lyfta återstående lön. Då tiden hon fick bo kvar på torpet löpt ut fick hon flytta, ofta till ett okänt öde. I bland kunde den nya soldaten gifta sig med soldatänkan. Om en knekts son värvades som ersättare på roten kunde den gamle knekten och hans hustru få bo kvar som inhysingar på torpet.

Pension - gratial

Den pension som soldaten erhöll då han tog avsked från det militära räckte inte långt. Pension fick man vid 50-års ålder och 25-30 års tjänstetid och utbetalades från Krigsmanshuset i Vadstena,  - den militära pensionsstiftelsen. Krigsmanshuset i Vadstena grundades 1647 (på initiativ av Drottning Kristina) där de gamla klosterbyggnaderna användes som ett slags äldreboende och veteransjukhus för krigsinvalider. År 1757 avskildes officerare och underofficerare från Krigsmanshuset genom Pensionskassans inrättande. Kvar i Krigsmanshuset fanns därefter enbart meniga och korpraler. År 1783 ombildades Krigsmanshuset till Krigsmanshuskassan. Veteransjukhuset och boendet för krigsveteraner i Vadstena stängdes 1783. Som mest vistades ett hundratal krigsinvalider i Vadstena. Tre år senare, 1790, inrättades en invalidkår i Karlshamn. Här kunde krigsinvaliderna få försörjning och göra enklare vakttjänst. Denna inrättning lades ned 1834 och de intagna flyttades till en ny invalidkår som bildats på Ulriksdals slott i Stockholm år 1822. Här vistades ett 80-tal invalider från armén och skärgårdsflottan. Invalidkåren på Ulriksdal lades ned 1849 och då försvann Sveriges sista veteransjukhus. Invaliderna överfördes nu till Danvikens hospital, söder om Stockholm. Understöd utgick dock inte automatiskt om soldaten hade passerat en viss åldersgräns (50 år) och tjänstgjort i minst 25 - 30 år vid avskedet. Vanligen krävdes ett hedrande uppförande under hela tjänstetiden samt att soldaten bedömdes sakna förmåga att försörja sig själv efter avskedet. Om han till viss grad bedömdes som arbetsför fick han, om han blev tilldelat understöd, vanligen ett lägre belopp. Före 1730 fick sällan soldater något understöd om han inte varit sårad.  Han fick lämna torpet där han bott och brukat jorden under lång tid. Det kunde dock hända att han fick bo kvar så länge han levde. Om han var frisk och orkade kunde han få en tjänst som dräng hos någon bonde eller enklare sysslor i socknen. Ofta var det fattigvården som väntade. De som var understödstagare, gratialister, hämtade vanligen ut sitt bidrag (gratial) vid regementets likvidationsmöten. Det var då regementsskrivaren som delade ut pengarna och sen redovisade utbetalningarna till krigsmanshuskassan. Om soldaten var behörig till pension (gratial) står det ofta i generalmönsterrullan då soldaten mönstrades ut "anmälan till underhåll". Om en soldat beviljats avsked vid en generalmönstring men ännu inte uppfyllde villkoren med avseende på ålder eller antal tjänsteår kunde avsked med pension ändå bilviljas om soldaten kvarstod i tjänst fram tills dess han uppfyllde villkoren. Man ser då noteringen "anmäles till underhåll på expectance". Expectance = väntan. Under 1800-talet delade man in gratialisterna i fyra klasser.

Indelningsverket och den indelte soldaten (4a)

xxxx Mil xxxxx
 
xxxxxxxxxxxxx
Avsnittet “Indelta soldater” är uppdelad på flera sidor:
Denna sida:
Beloppen har naturligtvis ändrats genom åren. När bidragstagaren kom upp i en ålder av 65 respektive 75 år kunde han flyttas upp i närmast högre klass. Den indelte soldaten fick redan under 1680- och 90-talen lära sig läsa samt till viss del även skriva. Han skulle bland annat kunna läsa reglementen och instruktioner. Åtskilliga soldater och officerare både skrev hem samt förde dagbok. Brev och dagböcker som gjort att vi idag känner till en hel del om hur livet i fält var på denna tid. Denna läskunskap hos knektarna gjorde att de utnyttjades av sockeninvånarna för hjälp med att läsa brev etc. Se även Söka pensionsuppgifter i rullorna

Rekrytering av befäl

Rekrytering av befäl skedde på fyra sätt: Beställning, transport, värvning eller befordran inom regementet. Beställning innebar att en person erhöll officersfullmakt. Denna fullmakt kunde i fredstid enbart konungen eller den högsta myndigheten utfärda. I krigstider kunde dessa även utfärdas temporärt av regementschefer tom kaptens grad. Transport (förflyttning) från annat förband var vanligt från och med kaptens grad och innebar nästan alltid en befordran. Värvning förekom till alla befälstjänster t.o.m. löjtnants grad. Värvning kan ha gällt för ett år eller ett fälttåg i sänder. Befordran inom regementet var ytterligare ett sätt att tillsätta befäl. Det var vanligt att det lägre befälet rekryterades inom förbandet genom befordran. I den karolinska armén fanns en stor andel officerare som ej var adelsmän. Krigen hade givit de ofrälse stora möjligheter att utmärka sig och vinna meriter och avancera som officer. År 1700 fanns 1.000 officerstjänster, i slutet av kriget fanns det 1.300 adliga officerare och 2.600 ofrälse officerare. Efter det stora nordiska kriget och freden i Nystad 1721 stod Sverige med en överdimensionerad armé. Många regementen avrustades, främst de extrauppsatta och därmed fanns det även för många officerare. I kampen om vilka officerare som skulle få vara kvar i tjänst efter krigsslutet var det de ofrälse officerarna som drog det kortaste strået. De hade den kortaste tjänstetiden och de sämsta kontakterna jämfört med sina adliga kollegor. Det var inte gratis att bli officer. För underofficers- och officerstjänster var efterträdare till en avgående officer tvungen att erlägga en kontant summa till företrädaren. Detta kallades för ackord. Den tillträdande officeren köpte tjänsten av sin företrädare. Läs mer om Rekrytering och utbildning av officerare samt Ackordssystemet I neddragningen av armén var det infanteriregementena som drabbades. Rusthållarna var tydligen en stark grupp och skickliga lobbyister för kavalleriet drabbades inte av nedskärningarna. Därför hade Sverige under hela 1700-talet ett kavalleri som var dimensionerat för den karolinska stormaktens behov. Först under 1790-talet gjordes neddragningar inom kavalleriet. Dessa kavalleriregementen avrustades ej utan gjordes om till infanteri, sk rusthållsinfanteri. Organisationen med rusthållare bibehölls för dessa trupper. Därmed fick Sverige även ett indelt infanteri som bestod av dessa avsuttna kavallerister. Dessa avsuttna kavalleriregementen var omorganiserade till infanteri på viss tid. Detta förlänges dock senare för att till sist permanentas. Månadstraktamenten i fält enligt 1714-års stat:
Under marscher tillämpades vissa tågordningar där det fastställdes antalet ridhästar, klippare och drängar för varje befattningshavare. Enligt tågordningen 1719 hade en kavalleriöverste rätt till 5 ridhästar, 8 klippare och 7 drängar samt 1 daler per dygn i underhåll. Motsvarande för en ryttmästare var 3 - 4 - 4. En infanteriöverste hade rätt till 2 ridhästar, 8 klippare och 5 drängar samt 1 daler per dygn i underhåll. Underofficerare och gemena hade fritt underhåll i proviant.

Tapperhet i fält och till sjöss

Officierare hade redan tidigt möjlighet att bli belönade för tapperhet vid strid genom att erhålla ordnar (Svärdsorden 1748). Först under Gustav III, nämligen 1789,  instiftades tapperhetsmedaljer för underofficerare och manskapet. Under Gustav IV tillkom en motsvarande medalj i guld för officerare. Mer om Svenska militära ordnar och tapperhetsmedaljer.
Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2018-01-15

Indelningsverket - Soldaten (4a)

Rekrytering

Inledning

Det var roteböndernas ansvar att värva en ny soldat. Efter 1810 hade de det ansvaret enbart i fredstider. Ny soldat skulle värvas inom 3 månader efter den förre soldaten avlidit eller begärt avsked. I krigstid före mars månads utgång (detta p.g.a. av att krig ej fördes på vintern). Om roten inte lyckades rekrytera en ny soldat kunde i värsta fall en rotebonde själv få ta på sig uniformen och draga i fält. Värvningen skedde främst bland de egendomslösa, fattiga, drängar etc. Under fredstid var det ett sätt att komma upp sig, få ett eget torp, uniform etc. Det var också vanligt att söner till en soldat tog värvning. En ny soldat skulle presenteras för och godkännas av kompanichefen. Detta skedde vanligen på kompanichefens boställe eller vid särskilda rekryteringsmöten. Blev en soldat godkänd antogs han som rekryt. Soldat blev han först efter godkännande på nästa generalmönstringsmöte (GM), approberad.

Soldatkontraktet

På mötet granskades och godkändes även det kontrakt som rotebönderna upprättat med soldaten. I kontraktet stod hur mycket som rotebönderna skulle betala i engångssumma (lega), i lön och i naturaprodukter av olika slag som matvaror, utsäde, ved, kvarnskjutsar osv (hemkall). Utbetalning av legan delades i regel upp på två tillfällen. Förutom hemkallet utgick även en kronotunna säd till soldaten årligen. Roten skulle även hålla soldaten med torp och tillhörande mark. Legan var ursprungligen satt till 100 Dkm och roten hade inte rätt att bjuda över detta belopp. Dock kunde de i samråda med knekten använda ett lägre belopp. Den årliga lönen sattes till 35 Dkm men ändrades senare till 20 Dkm. Exempel på soldatkontrakt från 1895,  Södermanlands regemente. Exempel på ett båtsmanskontrakt från 1857, Södermanlands 2. båtsmanskompani. Från år 1743 var rotehållaren skyldig att föra bok över soldatens fordringar och skyldigheter på roten. Avlöningen betalades ut av rotemästaren runt midsommar och fram på hösten och alltid i närvaro av en officer och kronobetjäning. Dessa sammankomster kallades för Likvidationsmöten. Ålder på en ny soldat skulle ligga mellan 18 och 36 år under 1700-talet. Han skulle vara väl byggd, frisk och sund och minst 5 fot 8 lång (172 cm). Dessutom skulle han visa upp ett intyg från prästen om god frejd. Vidare skulle han genomgå en läkarundersökning. Exempel på prästintyg, Exempel på läkarintyg, Exempel på intyg från arbetsgivare Kravet på längd och ålder har ändrats genom åren. År 1775 bestämdes att en knekts längd skulle vara 5 fot 9 tum (175 cm). Under ryska kriget 1788 - 1790 sänktes kravet till 5 fot 6 tum (167 cm) då behovet av manskap ökade. År 1819 sänktes maximiåldern på nya rekryter till 30 år och 1871 var den nere i 25 år. En ny soldat ansågs utbildad efter 3 år. Hade en dräng som värvats som soldat kvar tid på sitt kontrakt med en bonde kunde han bli soldat först efter att detta kontrakt gått ut. Detta skedde i regel i oktober varje år. Soldatkontrakt bröt ej legokontrakt. Kontraktet var inte tidsbegränsat utan löpte "tillsvidare". Avsked från armén kunde en knekt erhålla först vid en generalmönstring, GM. Det kunde ske på knektens egen begäran eller på order från armén. Skälet kunde vara hög ålder, krigsskada eller sjukdom. En regementschef kunde även mönstra ut en knekt mellan generalmönstringarna om rotehållaren stödde förslaget eller själv fört fram ett sådant förslag. Detta kallades för "interimsavsked" och skulle godkännas av nästa GM. För att en knekt skulle få avsked på egen begäran måste han ha ett giltigt skäl. Ett sådant skäl kunde vara ålder eller sjukdom. Han var då tvungen att ha ett intyg från Regementsläkaren. Det var inte alltid avsked beviljades, framför allt inte om man trodde att han kunde tjäna som soldat ytterligare en tid. I krigstid var reglerna för avsked hårdare. Giltiga skäl var enbart ålderssvaghet och svårartad sjukdom/kroppsskada. En soldat kunde också avskedas om han begått något brott. Det kunde vara stöld, vanfrejd, liderlighet, grövre våldsbrott etc. I Generalmönsterrullan står då att soldaten "kasserades". Under åren 1700 - 1718 sattes många regementen upp flera gånger på grund av stora förluster/fångenskap. Hälsinge regemente fick sättas upp 3 gånger för att ersätta alla stupade. Det första regementet mer eller mindre utplånades vid Lisena 1708 och resterna av regementet togs i fångenskap vid Poltava. Det andra deltog i Tönningen 1713 och hamnade i dansk fångenskap. Av tredje dog mer än hälften i köld och svält på de Jämtländska fjällen nyårsnatten 1719 under reträtten till Sverige under General Armfeldt. Under 1714/1715 var bristen på manskap så stor att man tog till tvångsvärvning. Detta ledde i sin tur att rymningar och undanhållande ökade. Efter värvning var det inte alltid det fanns ett soldattorp åt den nye soldaten, framför allt inte i början av indelningsverket. Vid avsked behöll soldaten sin lön till den månad han avgick. Avsked efter 25 mars innebar att han fick bo kvar på soldattorpet till den 30 september. För avsked efter den 30 september kunde ha stanna på torpet till den 14 mars året därpå. Soldatänkor hade samma rättigheter, dock fick hon inte lyfta återstående lön. Då tiden hon fick bo kvar på torpet löpt ut fick hon flytta, ofta till ett okänt öde. I bland kunde den nya soldaten gifta sig med soldatänkan. Om en knekts son värvades som ersättare på roten kunde den gamle knekten och hans hustru få bo kvar som inhysingar på torpet.

Pension - gratial

Den pension som soldaten erhöll då han tog avsked från det militära räckte inte långt. Pension fick man vid 50-års ålder och 25-30 års tjänstetid och utbetalades från Krigsmanshuset i Vadstena,  - den militära pensionsstiftelsen. Krigsmanshuset i Vadstena grundades 1647 (på initiativ av Drottning Kristina) där de gamla klosterbyggnaderna användes som ett slags äldreboende och veteransjukhus för krigsinvalider. År 1757 avskildes officerare och underofficerare från Krigsmanshuset genom Pensionskassans inrättande. Kvar i Krigsmanshuset fanns därefter enbart meniga och korpraler. År 1783 ombildades Krigsmanshuset till Krigsmanshuskassan. Veteransjukhuset och boendet för krigsveteraner i Vadstena stängdes 1783. Som mest vistades ett hundratal krigsinvalider i Vadstena. Tre år senare, 1790, inrättades en invalidkår i Karlshamn. Här kunde krigsinvaliderna få försörjning och göra enklare vakttjänst. Denna inrättning lades ned 1834 och de intagna flyttades till en ny invalidkår som bildats på Ulriksdals slott i Stockholm år 1822. Här vistades ett 80-tal invalider från armén och skärgårdsflottan. Invalidkåren på Ulriksdal lades ned 1849 och då försvann Sveriges sista veteransjukhus. Invaliderna överfördes nu till Danvikens hospital, söder om Stockholm. Understöd utgick dock inte automatiskt om soldaten hade passerat en viss åldersgräns (50 år) och tjänstgjort i minst 25 - 30 år vid avskedet. Vanligen krävdes ett hedrande uppförande under hela tjänstetiden samt att soldaten bedömdes sakna förmåga att försörja sig själv efter avskedet. Om han till viss grad bedömdes som arbetsför fick han, om han blev tilldelat understöd, vanligen ett lägre belopp. Före 1730 fick sällan soldater något understöd om han inte varit sårad.  Han fick lämna torpet där han bott och brukat jorden under lång tid. Det kunde dock hända att han fick bo kvar så länge han levde. Om han var frisk och orkade kunde han få en tjänst som dräng hos någon bonde eller enklare sysslor i socknen. Ofta var det fattigvården som väntade. De som var understödstagare, gratialister, hämtade vanligen ut sitt bidrag (gratial) vid regementets likvidationsmöten. Det var då regementsskrivaren som delade ut pengarna och sen redovisade utbetalningarna till krigsmanshuskassan. Om soldaten var behörig till pension (gratial) står det ofta i generalmönsterrullan då soldaten mönstrades ut "anmälan till underhåll". Om en soldat beviljats avsked vid en generalmönstring men ännu inte uppfyllde villkoren med avseende på ålder eller antal tjänsteår kunde avsked med pension ändå bilviljas om soldaten kvarstod i tjänst fram tills dess han uppfyllde villkoren. Man ser då noteringen "anmäles till underhåll på expectance". Expectance = väntan. Under 1800-talet delade man in gratialisterna i fyra klasser.

Indelningsverket och den

indelte soldaten (4a)

Beloppen har naturligtvis ändrats genom åren. När bidragstagaren kom upp i en ålder av 65 respektive 75 år kunde han flyttas upp i närmast högre klass. Den indelte soldaten fick redan under 1680- och 90- talen lära sig läsa samt till viss del även skriva. Han skulle bland annat kunna läsa reglementen och instruktioner. Åtskilliga soldater och officerare både skrev hem samt förde dagbok. Brev och dagböcker som gjort att vi idag känner till en hel del om hur livet i fält var på denna tid. Denna läskunskap hos knektarna gjorde att de utnyttjades av sockeninvånarna för hjälp med att läsa brev etc. Se även Söka pensionsuppgifter i rullorna

Rekrytering av befäl

Rekrytering av befäl skedde på fyra sätt: Beställning, transport, värvning eller befordran inom regementet. Beställning innebar att en person erhöll officersfullmakt. Denna fullmakt kunde i fredstid enbart konungen eller den högsta myndigheten utfärda. I krigstider kunde dessa även utfärdas temporärt av regementschefer tom kaptens grad. Transport (förflyttning) från annat förband var vanligt från och med kaptens grad och innebar nästan alltid en befordran. Värvning förekom till alla befälstjänster t.o.m. löjtnants grad. Värvning kan ha gällt för ett år eller ett fälttåg i sänder. Befordran inom regementet var ytterligare ett sätt att tillsätta befäl. Det var vanligt att det lägre befälet rekryterades inom förbandet genom befordran. I den karolinska armén fanns en stor andel officerare som ej var adelsmän. Krigen hade givit de ofrälse stora möjligheter att utmärka sig och vinna meriter och avancera som officer. År 1700 fanns 1.000 officerstjänster, i slutet av kriget fanns det 1.300 adliga officerare och 2.600 ofrälse officerare. Efter det stora nordiska kriget och freden i Nystad 1721 stod Sverige med en överdimensionerad armé. Många regementen avrustades, främst de extrauppsatta och därmed fanns det även för många officerare. I kampen om vilka officerare som skulle få vara kvar i tjänst efter krigsslutet var det de ofrälse officerarna som drog det kortaste strået. De hade den kortaste tjänstetiden och de sämsta kontakterna jämfört med sina adliga kollegor. Det var inte gratis att bli officer. För underofficers- och officerstjänster var efterträdare till en avgående officer tvungen att erlägga en kontant summa till företrädaren. Detta kallades för ackord. Den tillträdande officeren köpte tjänsten av sin företrädare. Läs mer om Rekrytering och utbildning av officerare  samt Ackordssystemet I neddragningen av armén var det infanteriregementena som drabbades. Rusthållarna var tydligen en stark grupp och skickliga lobbyister för kavalleriet drabbades inte av nedskärningarna. Därför hade Sverige under hela 1700-talet ett kavalleri som var dimensionerat för den karolinska stormaktens behov. Först under 1790-talet gjordes neddragningar inom kavalleriet. Dessa kavalleriregementen avrustades ej utan gjordes om till infanteri, sk rusthållsinfanteri. Organisationen med rusthållare bibehölls för dessa trupper. Därmed fick Sverige även ett indelt infanteri som bestod av dessa avsuttna kavallerister. Dessa avsuttna kavalleriregementen var omorganiserade till infanteri på viss tid. Detta förlänges dock senare för att till sist permanentas. Månadstraktamenten i fält enligt 1714-års stat:
Under marscher tillämpades vissa tågordningar där det fastställdes antalet ridhästar, klippare och drängar för varje befattningshavare. Enligt tågordningen 1719 hade en kavalleriöverste rätt till 5 ridhästar, 8 klippare och 7 drängar samt 1 daler per dygn i underhåll. Motsvarande för en ryttmästare var 3 - 4 - 4. En infanteriöverste hade rätt till 2 ridhästar, 8 klippare och 5 drängar samt 1 daler per dygn i underhåll. Underofficerare och gemena hade fritt underhåll i proviant.

Tapperhet i fält och till sjöss

Officierare hade redan tidigt möjlighet att bli belönade för tapperhet vid strid genom att erhålla ordnar (Svärdsorden 1748). Först under Gustav III, nämligen 1789,  instiftades tapperhetsmedaljer för underofficerare och manskapet. Under Gustav IV tillkom en motsvarande medalj i guld för officerare. Mer om Svenska militära ordnar och tapperhetsmedaljer.