Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2020-06-06

Indelningsverket - Trupp (6a)

Förbandsbeteckningar

Regemente Ett regemente bestod av 8 kompanier á 150 man, dvs 1.200 st Bataljon Militär enhet om 4 kompanier, dvs. 600 man. Bataljon var det svenska infanteriets stridsenhet. Översten var chef för 1:a bataljonen (Livbataljonen) och överstelöjtnanten chef för 2:a bataljonen. Benämningen infördes i Sverige under 1600-talets senare del som ersättning för den äldre benämningen skvadron och gällde då ett stridande förband om fyra kompanier. Infanterikompani Militär enhet om 150 man. Soldaterna inom ett kompani kom från samma trakt. Kompanichef var normalt en kapten. Begreppet kompani börjar användas runt 1616. Vanligen fanns 8 kompanier per regemente. Översten var chef över 1:a kompaniet (Livkompaniet). Även överstelöjtnanten och majoren var chef över var sitt kompani. I Sverige infördes termen under 1600-talet såsom ersättning för de medeltida benämningarna fänika vid infanteriet och fana vid kavalleriet. Under de två följande århundradena ersattes kompani vid kavalleriet med skvadron och vid artilleriet med batteri. Kavallerikompani Militär enhet om 125 ryttare. Ryttarna inom ett kompani kom från samma trakt. Kompanichef var normalt en ryttmästare(kapten). Vanligen fanns 8 kompanier per regemente. Kavallerikompaniet ställde upp tre led djupt i en svag plogformation inför strid. Benämningen ”skvadron” som beteckning på ett kavallerikompani började användas först efter 1814. Pluton Trupp på 30 - 50 man. Pluton är en senare benämning. Kopralskap 24 soldater under ledning av en korpral. Det gick 6 korpralskap per kompani. Rote Ett korpralskap indelades i 4 rotar om 6 man. Chef för varje rote var en rotemästare. Varje rote ställde upp på kolonn vilket innebär att ett korpralskap var 6 man djup och 4 man brett. Först i varje rote stod rotemästaren. OBS, dessa rotar skall inte förväxlas med benämningen rote i det ständiga knekthållet som var ett antal gårdar som tillsammans underhöll en soldat med torp, lön och uniform etc. Skvadron Skvadronen var en större taktisk stridsenhet i det karolinska kavalleriet bestående av två eller flera kompanier. Två eller flera kompanier om vardera 125 ryttare bildade då tillsammans en skvadron som samverkade i vågor. Varje kompani uppträdde i sin sina egna formationer men samverkade med andra kompanier. Under första hälften av 1600-talet användes även skvadron inom infanteriet som beteckning på en stryka motsvarande en bataljon, dvs ca: 600 man. I början av 1800-talet kom beteckningen skvadron istället att användas som beteckning på kavallerikompanier. Under vasatid avsåg skvadron förband av bataljonsstorlek, dvs ett stridande förband om fyra kompanier. Se även Kavallerikompani kontra skvadron Brigad Taktiskt förband som är allsidigt sammansatt av bataljoner och kompanier ur olika truppslag. Brigaden omfattar vanligen ca 5 000 man med en överste (internationellt en brigadgeneral) som chef. Inom den svenska krigsmakten organiserades brigader ursprungligen av Gustav II Adolf. Armé-fördelning Högre arméförband, sammansatt av två eller flera brigader samt lednings- och understödsförband ur olika truppslag. År 1889 indelades Sverige lantmilitärt i sex arméfördelningsområden, 1942 omorganiserade till militärområden. Den utländska motsvarigheten till arméfördelning är armédivision. Från år 2000 användes även i Sverige benämningen armédivision.

Begrepp

Infanteri Infanteriet både stred till fots och tog sig till stridsplatserna till fots. Kallades bl.a. fotfolket. Artilleri Artilleriet hade hand om och avfyrade kanonerna. Bestod från början av ett enda regemente. Först i slutet av 1700 kom flera artilleriregementen, Svea, Göta, Wendes och Finska artilleriregementet. Kavalleri Kavalleriet stred till häst och togs sig till stridsplatserna på hästryggen. Det fanns både lätt och tungt kavalleri.. Ryttare Kavallerist. Livgardet Livgardet var inget indelt regemente utan bestod av värvade soldater som fick sin lön från kronan. I fredstid fanns regementet i Stockholm. Livgardet var ett elitförband som stod konungen nära och fungerade även som ett övningsförband för armén. Livgardet kom även att fungera som officersskola. Blev 1781 sk. rangregemente. Dragon En beriden infanterist. De red till stridsplatserna med stred till fots. Ett infanteriförband som snabbt kunde förflyttas. Kom senare att ingå i det lätta kavalleriet. Under 1800-talet kom dragonerna att räknas som tungt kavalleri. Husar Tillhörde det lätta kavalleriet med spaning och efterföljande som uppgift. Var beväpnade med sabel och karbin. Kyrassiär Tillhörde det tunga kavalleriet. Bar kyrass som skydd (en lättare typ av harnesk) samt hjälm. Beväpningen utgjordes av rak värja och pistol. Lansiär Ryttare beväpnad med lans. Drabant Var under 1500-talet titel på en furstlig persons livvakt. Under G II A organiserades Kungliga Majestäts Drabanter som en kår av både ryttare och fotfolk. Karl XII organiserade om kåren till att bestå av idel officerare och var ett exklusivt elitförband. Livdrabanterna var en skyddsstyrka för Karl XII och stod under kungens personliga chefskap. Numerären översteg aldrig 200 genom tapperhet utmärkta kaptener och löjtnanter från andra regementen. Sekundchefen var generalmajor och bar titeln kaptenlöjtnant, Drabantlöjtnanter hade rang av överstar, korpraler närmaste efter major, meniga hade rang närmast efter ryttmästare vid Livregementet till häst respektive kaptener vid Livdragonregementet. År 1716 reorganiserades kåren till Livskavdronen och upplöstes med Karl XII:s död 1718. År 1721 reorganiserades en ny Livdrabantskår som bestod av adliga officerare och underofficerare. Upplöstes 1821. Rangregementen År 1781 utfärdade Gustav III en ny rangordning som bla stadgade att officerare vid Livgardet (I1) och Lätta dragonerna (K1) "kommenderade vid alla tillfällen officerare utaf en högre grad framför dem". Även underofficerare vid rangregementen hade rang framför andra underofficerare. I1 och K1 var befriade från kommenderingar som inte anfördes av generalspersoner, utom då någon gardesofficer förde befälet. Grenadjär Tillhörde infanteriet. Soldat som utbildats i att kasta handgranater. Var ett slags elitsoldater. Ca: tolv man i varje kompani var grenadjärer. Efter Nordiska kriget var de än ren elitstyrka då vapnens skottvidd gjorde att handgranater inte längre kunde användas. Grenadjärer uttogs bland de starkaste och bästa fotfolket. Under 1700-talet skulle de vara 180 cm långa samt ståtliga. Hade speciella uniformshattar. Fältjägare Var förr den del av infanteriet som särskilt utbildades för i rekognoscering, strid i ordning och skjutning. Fältjägare sattes upp som elitförband sedan kriget mor Ryssland 1808-09 och påvisade behovet av ett infanteri specialutbildat för strid i ödemarksterräng. Den gröna uniformsfärgen, då ovanlig för svenska förhållanden, skulle skydda mot upptäckt i skog. När även övrigt infanteri övergick från täta formeringar till glesare skyttelinjer upphörde behovet av en särskild jägarinrättning. Fotdragon Frikompanier. Under det stora nordiska kriget användes under den ryska ockupationen av Finland s.k. frikompanier. Dessa kompanier kallades för fotdragoner och stod under befäl av en officer. Dessa frikompanier fick ett förordnande om att på eget bevåg bedriva ett gerillakrig mot fienden. De fick livnära sig på de byten de tog från fienden under sina strövtåg. De anföll posteringar, tog proviantforor och hindrade i allmänt fiendens operationer. Med sina snabba och lättrörliga trupper var de en ständig irritationskälla för fienden. Den användes också i spaningsuppdrag för att samla in information om fiendens förehavanden. Ofta tog man då fångar som förhördes noggrant. Personer eller förband som användes just i spionsyfte kallades partigängare. Disciplinen varierade i hög grad bland frikompanierna. En del var mer eller mindre rena rövarband, s.k. "sissar" som ställde till problem för både vän och fiende. Det hände att dessa förband även plundrade bönderna. Två av de mer kända och legendomsusade frikaptenerna var Peter Långström och Stefan Löfving. Den sistnämnde skrev dagbok om sina äventyr som finns bevarade för eftervärlden. Friryttare Friryttare. År 1709, då de indelta kavalleriregementena skulle återuppsättas befallde Karl XII att vid varje kavallerikompani vid kavalleriregementena i Sverige skulle ytterligare 6 ryttare sättas upp, s.k. friryttare. På varje kompani uttogs de sex bästa ryttarna och ställdes på värvad stat. I de uttagnas ställe skulle rusthållarna mot erhållande av legan sätta in annan ryttare. Kostnaden härför fördelades visserligen på samtliga rusthållare, men kändes dock som en ökad börda under dessa svåra tider. Kravet för att bli friryttare var en viss ålder och längd, styrka och vighet, mm. Efter Karl XII:s död 1718 upphörde systemet med friryttare och de flesta ryttarna lär åter ha hamnat vid deras ordinarie kompaniers rusthåll. Pontonjär Den tidens ingenjörsoldater. Brobyggare etc. Tivaljör Gevärsskytt i infanteriet under 1848 - 1871 avsedd att sprida oordning i fiendelinjerna. Musketerare Infanterister med gevär som vapen Pikenerare Infanterister med långa pikar som vapen. En tredjedel var utrustade med pikar. Pikar togs bort efter karloinerkrigen. Båtsman Flottans manskap. Bemannade krigsfartygen. Barberare Fältskär = Sjukvårdspersonal Vargeringsman Reservsoldat som rotarna ålades att hålla i beredskap under vissa tider (varjeringsman) Konstapel En titel inom artilleriet motsvarande korpral i infanteriet Hantlangare En titel inom artilleriet för manskap Skarpskytt Prickskytt Rotering Roteringen under det yngre indelningsverket innebar att ett antal bondgårdar motsvarande ca: 2 mantal fick gå ihop som grupp (rote) och utrusta en knekt eller båtsman inklusive utrustning, lön och torp. Rotebönderna fick då frihet mot utskrivning. Rustning Rustning innebar att ägaren av ett hemman utrustade en ryttare med utrustning, lön, torp och häst. Hemmansägaren befriades från skatt och rotering. Rustningen var frivillig. Adelsfanan Kavallerienhet. Sattes upp omkring 1565 genom adelns rusttjänst. Samtliga officerare var av adlig börd. När kavalleriet organiserades i regementen på 1620-talet behöll adelsfanan sitt namn. Hästar Valack = kastrerad hingst. Klippare = tross- och ridhäst av nordiskt ursprung. Fux = häst med täckhår i någon rödbrun nyans. Färgen på man och svans kan variera från nästan vit till mörkt brunröd. Huden är gråaktig och hovarna ljusa. Karoliner Karl XII:s soldater, en benämning som har uppkommit ur Carolus, den latiniserade formen av namnet Karl. Auditör En auditör är en jurist som biträder en militär chef vid avgörande av allvarliga disciplinärenden och angående skyldighet att ersätta värdefull egendom som skadats eller försvunnit. Auditören skall lämna ett yttrande och blir genom detta medansvarig för beslutet. Adjutant En officer som biträder högre officer i tjänsten. Adjutanter bär ofta ägiljett som igenkänningstecken. Från 1827 kom bestämmelser om att förste adjutanternas tjänstegrad skulle likställas med löjtnanter. Tjänstegraden bataljonsadjutant upphörde att vara en egen underofficersgrad år 1838. Gatlopp Vid gatlopp ställde man upp 300 soldater fördelade på två led om 150 man vardera. Varje soldat i leden var utrustad med ett spö. Den dömde fick därefter göra ett antal varv i den gata som bildades mellan soldaterna och där varje soldat som han passerade slog honom med sitt spö. För att fullgöra ett varv i ett gatlopp måste den dömde gå både fram och tillbaka mellan leden av soldater och enligt regelverket skulle den dömde taktfast marschera medan han blev piskad av de uppställda soldaterna. Två underofficerare eskorterade den dömde för att förhindra att han ökade takten. Under tiden slog kompaniets trumslagare marschtakten på sina trummor. De uppställda soldaterna i leden var tvungna att ta i ordentligt med sina spön. Det var nämligen belagt med straff om man slog för löst. Straffet för detta var samma antal gatlopp som för den dömde. Volontär Den militära termen volontär har haft lite olika betydelse genom åren. Framför allt under 1700-talet var det en beteckning på frivilliga som utbildade sig till underofficerare och officerare både vid armén och flottan. Det förekom även volontärer bland artilleripersonalen i flottan, sjöartillerister. De kallades även marinärer och deras främsta uppgift var att betjäna sjöartilleriet. Utbildning till underofficerare och officerare: Ett vanligt sätt att bli officerare var att börja som volontär. Volontärerna var frivilliga som utbildade sig till underofficerare och officerare både vid armén och vid flottan. Volontärinrättningen tillkom redan under slutet av 1500-talet. Volontärer var då en del av manskapet, men hade en bättre ställning än de övriga soldaterna. Under det yngre indelningsverket var volontärerna i regel skilda från indelningsverket och rustade sig själva mot kontantersättning och var att betraktas en grupp av blivande befäl. Åldern på volontärerna fastställdes år 1730 till 15 år. År 1736 ändras åldern så att de kunde antas när de var tillräckligt gammal för att ”regera gevär”. Volontärinrättningen bestod ända till 1952. För mer info, se Volontärer - utbildning av officerare Männingsförband Männingsförband var extra uppsatta förband utöver de ordinarie förbanden i armén. Exempel på olika typer av männingsförband är tre-männingsförband, fyr-männingsförband och fem-männingsförband. Tre-männingsförband innebar att rotarna gick ihop 3 och 3 och tillsammans svarade för ytterligare en soldat. För att sätta upp fem-männingsförband gick rotarna ihop 5 och 5 för att svara för en reservsoldat och för fyr-männingsförbanden 4 och 4. Avsikten med dessa förband var att de skulle användas till landets försvar när de ordinarie förbanden låg i fält utomlands och skulle enbart användas inom landets gränser. Ett annat ord för männingssoldat var, åtminstone i Dalarna, utskottskarl.

Indelningsverket och den indelte soldaten (6a)

Avsnittet “Trupp” är uppdelad på flera sidor:
xxxx Mil xxxxx
 
xxxxxxxxxxxxx
Denna sida:
Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2020-06-06

Indelningsverket - Trupp (6a)

Förbandsbeteckningar

Regemente Ett regemente bestod av 8 kompanier á 150 man, dvs 1.200 st Bataljon Militär enhet om 4 kompanier, dvs. 600 man. Bataljon var det svenska infanteriets stridsenhet. Översten var chef för 1:a bataljonen (Livbataljonen) och överstelöjtnanten chef för 2:a bataljonen. Benämningen infördes i Sverige under 1600- talets senare del som ersättning för den äldre benämningen skvadron och gällde då ett stridande förband om fyra kompanier. Infanterikompani Militär enhet om 150 man. Soldaterna inom ett kompani kom från samma trakt. Kompanichef var normalt en kapten. Begreppet kompani börjar användas runt 1616. Vanligen fanns 8 kompanier per regemente. Översten var chef över 1:a kompaniet (Livkompaniet). Även överstelöjtnanten och majoren var chef över var sitt kompani. I Sverige infördes termen under 1600-talet såsom ersättning för de medeltida benämningarna fänika vid infanteriet och fana vid kavalleriet. Under de två följande århundradena ersattes kompani vid kavalleriet med skvadron och vid artilleriet med batteri. Kavallerikompani Militär enhet om 125 ryttare. Ryttarna inom ett kompani kom från samma trakt. Kompanichef var normalt en ryttmästare(kapten). Vanligen fanns 8 kompanier per regemente. Kavallerikompaniet ställde upp tre led djupt i en svag plogformation inför strid. Benämningen ”skvadron” som beteckning på ett kavallerikompani började användas först efter 1814. Pluton Trupp på 30 - 50 man. Pluton är en senare benämning. Kopralskap 24 soldater under ledning av en korpral. Det gick 6 korpralskap per kompani. Rote Ett korpralskap indelades i 4 rotar om 6 man. Chef för varje rote var en rotemästare. Varje rote ställde upp på kolonn vilket innebär att ett korpralskap var 6 man djup och 4 man brett. Först i varje rote stod rotemästaren. OBS, dessa rotar skall inte förväxlas med benämningen rote i det ständiga knekthållet som var ett antal gårdar som tillsammans underhöll en soldat med torp, lön och uniform etc. Skvadron Skvadronen var en större taktisk stridsenhet i det karolinska kavalleriet bestående av två eller flera kompanier. Två eller flera kompanier om vardera 125 ryttare bildade då tillsammans en skvadron som samverkade i vågor. Varje kompani uppträdde i sin sina egna formationer men samverkade med andra kompanier. Under första hälften av 1600-talet användes även skvadron inom infanteriet som beteckning på en stryka motsvarande en bataljon, dvs ca: 600 man. I början av 1800-talet kom beteckningen skvadron istället att användas som beteckning på kavallerikompanier. Under vasatid avsåg skvadron förband av bataljonsstorlek, dvs ett stridande förband om fyra kompanier. Se även Kavallerikompani kontra skvadron Brigad Taktiskt förband som är allsidigt sammansatt av bataljoner och kompanier ur olika truppslag. Brigaden omfattar vanligen ca 5 000 man med en överste (internationellt en brigadgeneral) som chef. Inom den svenska krigsmakten organiserades brigader ursprungligen av Gustav II Adolf. Armé-fördelning Högre arméförband, sammansatt av två eller flera brigader samt lednings- och understödsförband ur olika truppslag. År 1889 indelades Sverige lantmilitärt i sex arméfördelningsområden, 1942 omorganiserade till militärområden. Den utländska motsvarigheten till arméfördelning är armédivision. Från år 2000 användes även i Sverige benämningen armédivision.

Begrepp

Infanteri Infanteriet både stred till fots och tog sig till stridsplatserna till fots. Kallades bl.a. fotfolket. Artilleri Artilleriet hade hand om och avfyrade kanonerna. Bestod från början av ett enda regemente. Först i slutet av 1700 kom flera artilleriregementen, Svea, Göta, Wendes och Finska artilleriregementet. Kavalleri Kavalleriet stred till häst och togs sig till stridsplatserna på hästryggen. Det fanns både lätt och tungt kavalleri.. Ryttare Kavallerist. Livgardet Livgardet var inget indelt regemente utan bestod av värvade soldater som fick sin lön från kronan. I fredstid fanns regementet i Stockholm. Livgardet var ett elitförband som stod konungen nära och fungerade även som ett övningsförband för armén. Livgardet kom även att fungera som officersskola. Blev 1781 sk. rangregemente. Dragon En beriden infanterist. De red till stridsplatserna med stred till fots. Ett infanteriförband som snabbt kunde förflyttas. Kom senare att ingå i det lätta kavalleriet. Under 1800-talet kom dragonerna att räknas som tungt kavalleri. Husar Tillhörde det lätta kavalleriet med spaning och efterföljande som uppgift. Var beväpnade med sabel och karbin. Kyrassiär Tillhörde det tunga kavalleriet. Bar kyrass som skydd (en lättare typ av harnesk) samt hjälm. Beväpningen utgjordes av rak värja och pistol. Lansiär Ryttare beväpnad med lans. Drabant Var under 1500-talet titel på en furstlig persons livvakt. Under G II A organiserades Kungliga Majestäts Drabanter som en kår av både ryttare och fotfolk. Karl XII organiserade om kåren till att bestå av idel officerare och var ett exklusivt elitförband. Livdrabanterna var en skyddsstyrka för Karl XII och stod under kungens personliga chefskap. Numerären översteg aldrig 200 genom tapperhet utmärkta kaptener och löjtnanter från andra regementen. Sekundchefen var generalmajor och bar titeln kaptenlöjtnant, Drabantlöjtnanter hade rang av överstar, korpraler närmaste efter major, meniga hade rang närmast efter ryttmästare vid Livregementet till häst respektive kaptener vid Livdragonregementet. År 1716 reorganiserades kåren till Livskavdronen och upplöstes med Karl XII:s död 1718. År 1721 reorganiserades en ny Livdrabantskår som bestod av adliga officerare och underofficerare. Upplöstes 1821. Rangregementen År 1781 utfärdade Gustav III en ny rangordning som bla stadgade att officerare vid Livgardet (I1) och Lätta dragonerna (K1) "kommenderade vid alla tillfällen officerare utaf en högre grad framför dem". Även underofficerare vid rangregementen hade rang framför andra underofficerare. I1 och K1 var befriade från kommenderingar som inte anfördes av generalspersoner, utom då någon gardesofficer förde befälet. Grenadjär Tillhörde infanteriet. Soldat som utbildats i att kasta handgranater. Var ett slags elitsoldater. Ca: tolv man i varje kompani var grenadjärer. Efter Nordiska kriget var de än ren elitstyrka då vapnens skottvidd gjorde att handgranater inte längre kunde användas. Grenadjärer uttogs bland de starkaste och bästa fotfolket. Under 1700-talet skulle de vara 180 cm långa samt ståtliga. Hade speciella uniformshattar. Fältjägare Var förr den del av infanteriet som särskilt utbildades för i rekognoscering, strid i ordning och skjutning. Fältjägare sattes upp som elitförband sedan kriget mor Ryssland 1808-09 och påvisade behovet av ett infanteri specialutbildat för strid i ödemarksterräng. Den gröna uniformsfärgen, då ovanlig för svenska förhållanden, skulle skydda mot upptäckt i skog. När även övrigt infanteri övergick från täta formeringar till glesare skyttelinjer upphörde behovet av en särskild jägarinrättning. Fotdragon Frikompanier. Under det stora nordiska kriget användes under den ryska ockupationen av Finland s.k. frikompanier. Dessa kompanier kallades för fotdragoner och stod under befäl av en officer. Dessa frikompanier fick ett förordnande om att på eget bevåg bedriva ett gerillakrig mot fienden. De fick livnära sig på de byten de tog från fienden under sina strövtåg. De anföll posteringar, tog proviantforor och hindrade i allmänt fiendens operationer. Med sina snabba och lättrörliga trupper var de en ständig irritationskälla för fienden. Den användes också i spaningsuppdrag för att samla in information om fiendens förehavanden. Ofta tog man då fångar som förhördes noggrant. Personer eller förband som användes just i spionsyfte kallades partigängare. Disciplinen varierade i hög grad bland frikompanierna. En del var mer eller mindre rena rövarband, s.k. "sissar" som ställde till problem för både vän och fiende. Det hände att dessa förband även plundrade bönderna. Två av de mer kända och legendomsusade frikaptenerna var Peter Långström och Stefan Löfving. Den sistnämnde skrev dagbok om sina äventyr som finns bevarade för eftervärlden. Friryttare Friryttare. År 1709, då de indelta kavalleriregementena skulle återuppsättas befallde Karl XII att vid varje kavallerikompani vid kavalleriregementena i Sverige skulle ytterligare 6 ryttare sättas upp, s.k. friryttare. På varje kompani uttogs de sex bästa ryttarna och ställdes på värvad stat. I de uttagnas ställe skulle rusthållarna mot erhållande av legan sätta in annan ryttare. Kostnaden härför fördelades visserligen på samtliga rusthållare, men kändes dock som en ökad börda under dessa svåra tider. Kravet för att bli friryttare var en viss ålder och längd, styrka och vighet, mm. Efter Karl XII:s död 1718 upphörde systemet med friryttare och de flesta ryttarna lär åter ha hamnat vid deras ordinarie kompaniers rusthåll. Pontonjär Den tidens ingenjörsoldater. Brobyggare etc. Tivaljör Gevärsskytt i infanteriet under 1848 - 1871 avsedd att sprida oordning i fiendelinjerna. Musketerare Infanterister med gevär som vapen Pikenerare Infanterister med långa pikar som vapen. En tredjedel var utrustade med pikar. Pikar togs bort efter karloinerkrigen. Båtsman Flottans manskap. Bemannade krigsfartygen. Barberare Fältskär = Sjukvårdspersonal Vargeringsman Reservsoldat som rotarna ålades att hålla i beredskap under vissa tider (varjeringsman) Konstapel En titel inom artilleriet motsvarande korpral i infanteriet Hantlangare En titel inom artilleriet för manskap Skarpskytt Prickskytt Rotering Roteringen under det yngre indelningsverket innebar att ett antal bondgårdar motsvarande ca: 2 mantal fick gå ihop som grupp (rote) och utrusta en knekt eller båtsman inklusive utrustning, lön och torp. Rotebönderna fick då frihet mot utskrivning. Rustning Rustning innebar att ägaren av ett hemman utrustade en ryttare med utrustning, lön, torp och häst. Hemmansägaren befriades från skatt och rotering. Rustningen var frivillig. Adelsfanan Kavallerienhet. Sattes upp omkring 1565 genom adelns rusttjänst. Samtliga officerare var av adlig börd. När kavalleriet organiserades i regementen på 1620-talet behöll adelsfanan sitt namn. Hästar Valack = kastrerad hingst. Klippare = tross- och ridhäst av nordiskt ursprung. Fux = häst med täckhår i någon rödbrun nyans. Färgen på man och svans kan variera från nästan vit till mörkt brunröd. Huden är gråaktig och hovarna ljusa. Karoliner Karl XII:s soldater, en benämning som har uppkommit ur Carolus, den latiniserade formen av namnet Karl. Auditör En auditör är en jurist som biträder en militär chef vid avgörande av allvarliga disciplinärenden och angående skyldighet att ersätta värdefull egendom som skadats eller försvunnit. Auditören skall lämna ett yttrande och blir genom detta medansvarig för beslutet. Adjutant En officer som biträder högre officer i tjänsten. Adjutanter bär ofta ägiljett som igenkänningstecken. Från 1827 kom bestämmelser om att förste adjutanternas tjänstegrad skulle likställas med löjtnanter. Tjänstegraden bataljonsadjutant upphörde att vara en egen underofficersgrad år 1838. Gatlopp Vid gatlopp ställde man upp 300 soldater fördelade på två led om 150 man vardera. Varje soldat i leden var utrustad med ett spö. Den dömde fick därefter göra ett antal varv i den gata som bildades mellan soldaterna och där varje soldat som han passerade slog honom med sitt spö. För att fullgöra ett varv i ett gatlopp måste den dömde gå både fram och tillbaka mellan leden av soldater och enligt regelverket skulle den dömde taktfast marschera medan han blev piskad av de uppställda soldaterna. Två underofficerare eskorterade den dömde för att förhindra att han ökade takten. Under tiden slog kompaniets trumslagare marschtakten på sina trummor. De uppställda soldaterna i leden var tvungna att ta i ordentligt med sina spön. Det var nämligen belagt med straff om man slog för löst. Straffet för detta var samma antal gatlopp som för den dömde. Volontär Den militära termen volontär har haft lite olika betydelse genom åren. Framför allt under 1700-talet var det en beteckning på frivilliga som utbildade sig till underofficerare och officerare både vid armén och flottan. Det förekom även volontärer bland artilleripersonalen i flottan, sjöartillerister. De kallades även marinärer och deras främsta uppgift var att betjäna sjöartilleriet. Utbildning till underofficerare och officerare: Ett vanligt sätt att bli officerare var att börja som volontär. Volontärerna var frivilliga som utbildade sig till underofficerare och officerare både vid armén och vid flottan. Volontärinrättningen tillkom redan under slutet av 1500-talet. Volontärer var då en del av manskapet, men hade en bättre ställning än de övriga soldaterna. Under det yngre indelningsverket var volontärerna i regel skilda från indelningsverket och rustade sig själva mot kontantersättning och var att betraktas en grupp av blivande befäl. Åldern på volontärerna fastställdes år 1730 till 15 år. År 1736 ändras åldern så att de kunde antas när de var tillräckligt gammal för att ”regera gevär”. Volontärinrättningen bestod ända till 1952. För mer info, se Volontärer - utbildning av officerare Männingsförband Männingsförband var extra uppsatta förband utöver de ordinarie förbanden i armén. Exempel på olika typer av männingsförband är tre-männingsförband, fyr-männingsförband och fem-männingsförband. Tre- männingsförband innebar att rotarna gick ihop 3 och 3 och tillsammans svarade för ytterligare en soldat. För att sätta upp fem- männingsförband gick rotarna ihop 5 och 5 för att svara för en reservsoldat och för fyr- männingsförbanden 4 och 4. Avsikten med dessa förband var att de skulle användas till landets försvar när de ordinarie förbanden låg i fält utomlands och skulle enbart användas inom landets gränser. Ett annat ord för männingssoldat var, åtminstone i Dalarna, utskottskarl.

Indelningsverket och den

indelte soldaten (6a)