Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-08-25

Båtsmanskompanierna i Västernorrland

Inledning

Gustav II Adolf föreskrev att örlogsflottan skulle bemannas från en del kustområden. Från 1641 var Medelpads kustsocknar lagda under båtsmanshållet. Så småningom blev alla Medelpads socknar utom Tynderö överförda till sjöförsvaret.

Norrlands storregemente

Under 1500-talet fanns ett antal Norrlands fänikor. De kom i början av 1600-talet att bli Norrlands storregemente. Regementschef var då överste Duwall. Runt 1636 delas regementet i 2 delar, Hälsinge regemente och Västerbottens regemente. Hälsingland fick södra Norrland som upptagningsområde, medan Västerbotten fick norra. Kompanierna i Medelpad och Ångermanland kom då att tillhöra Västerbottens regemente. År 1646 överförs Medelpads och Ångermanlands kompanier till det nyuppsatta  Jämtlands dragonregemente. Både Jämtland och Härjedalen hade blivit svenska landskap genom freden i Brömsebro 1645, dvs året innan. Man ville nu snabbt få ett regemente till landskapet men man vågade vid denna tidpunkt inte rekrytera manskapet i de tidigare danska landskapen. Det börjande man med först 1680. Regementet kallades också för Medelpads, Ångermanlands och Jämtlands regemente eller Thomas Gerfflets regemente. Det var vanligt vid denna tid att regementena kallades efter dess befälhavare. Dragonregementet var namnet till trots oberidet, dock fanns i regementet ett kavallerikompani. (2)(3) Soldaten intill är en musketerare från Norrlands storregemente 1626. Dragonregementet hade en del hemman i södra Ångermanland som svarade för regementets soldater. Kavallerikompaniet hade på motsvarande sätt hemman anslagna i Medelpad. Ännu på 1690-talet förekommer åtskilliga medelpaddingar och ångermanlänningar i dessa två regementen. År 1661 överförs dock både Medelpad och Ångermanland till båtsmanshållet i enlighet med vad som beslutats 1641. År 1681 ingår Medelpads samtliga socknar, Tynderö undantagen, i båtsmanshållet. Tynderö socken i Medelpad befriades från utskrivning till armén på grund av den stora gäst- och skjutsningsskyldigheten som åvilade denna trakt. De erhöll detta privilegium i ett kungligt brev daterat mars 1614 i Härnösand. Enligt en utsaga erhöll de denna befrielse då de i svårt väder hjälpt Gustav II Adolf under hans resa i Norrland 1614. Befrielsen från utskrivning kom sedan även att gälla båtsmanshållet.

Norrlands båtsmanskompani - historik

Huvudbördan för de två västernorrländska landskapen var nu att sätta upp båtsmän till ett båtsmanskompani. Detta arbete med att sätta upp båtsmän i Västernorrland påbörjades redan 1634. Motståndet var dock stort då Västernorrland fortfarande hade utskrivning till armén. År 1638 var dock ett båtsmanskompani uppsatt kallat Norrlands båtsmanskompani. Kompaniet bestod av stads- och landsbygdsbåtsmän i Norrland med undantag av bösseskyttarna från Gästrikland. År 1652 mönstrade kompaniet 429 man. År 1660 var kompaniets chef kapten Anders Kruus.

Två kompanier 1687

Efter omorganisationen av båtsmanshållet och upprättandet av det yngre båtsmanshållet år 1687 delades kompaniet i två kompanier. Medelpad tillhörde Norrlands 1. båtsmanskompani och Ångermanland tillhörde Norrlands 2. båtsmanskompani. Fyra kompanier 1716 År 1716 delas de två norrländska båtsmanskompanierna ytterligare. De bildar nu fyra kompanier: Första Norrlands båtsmanskompanis 1:a del Första Norrlands båtsmanskompanis 2:a del Andra Norrlands båtsmanskompanis 1:a del Andra Norrlands båtsmanskompanis 2:a del Ett likartat men något annorlunda namn stöter man på bl.a. i Grills verk, nämligen: 1:a Norrlands första dels båtsmanskompani, 1:a Norrlands andra dels båtsmanskompani, 2:a Norrlands första dels båtsmanskompani och 2:a Norrlands andra dels båtsmanskompani. Båtsmännen från Medelpad kom att ingå i Första Norrlands båtsmanskompanis andra del. År 1875 ändras namnen till: Norrlands första båtsmanskompani Norrlands andra båtsmanskompani Norrlands tredje båtsmanskompani Norrlands fjärde båtsmanskompani De självägande bönderna, dvs de som hade hemmansbruk, var i stort undantagna från att behöva tjäna som båtsmän. Varje bonde var också tillförsäkrad att om möjligt få behålla en dräng och en pojke. Den viktigaste rekryteringskällan utgjordes av obesuttna drängar samt bondesöner. Därtill kom lösdrivarna, dvs de arbetslösa. En annan rekryteringstillgång utgjorde till en början de soldater som förut var utskrivna i socknarna. Dessa fick allmogen disponera för att roteras som båtsmän. Då båtsmanshållet utvidgades 1661 framhöll amiralitetskollegium att rotarna först skulle fyllas med de knektar som socknarna tidigare haft. I början fick de norrländska båtsmännen gå den långa vägen till örlogsstationen i Stockholm då båtsmännen skulle uppfordras, dvs inkallas till tjänstgörning. Utrustningen drogs dock med häst och vagn. Senare skjutsades även båtsmännen med häst och vagn. Man övergick dock snart till att transportera båtsmännen sjövägen. Detta skedde med lodjor. En lodja var en roddbåt med åtta par åror, 12 m lång, strax under 4 m bred och 8 bord hög. Den användes även som segelbåt. En lodja kunde transportera ca: 25 båtsmän. Amiralitetskollegium tillhandahöll segel och tåg samt spik och annat järn. Virke och själva byggandet fick rotarna stå för. Härmed befriades allmogen från det stora besvär med skjuts och gästningar av båtsmän på genommarsch. Tjänstgöringstiden var i regel under somrarna. Kompanierna inkallades på våren (så snart isen skjuter) och hemförlovades på hösten, vanligen i oktober, november.

Norrlands 4 båtsmanskompanier

N30, 1:a Norrlands Båtsmanskompanis 1:a del

Kompaniets upptagningsområde var norra Gästrikland, södra Hälsingland samt delar av norra Hälsingland.

N31, 1:a Norrlands Båtsmanskompanis 2:a del (109 rotar)

Kompaniets upptagningsområde var norra Hälsingland samt Medelpad. Följande socknar ingick i roteringen för kompaniet: (1) Norra Hälsingland: Tuna, Rogsta, Harmånger, Jättendal, Gnarp Medelpad: Njurunda, Tuna, Attmar, Stöde, Torp, Borgsjö, Haverö, Selånger, Sättna, Skön, Alnö, Timrå, Indal, Liden, Holm, Ljustorp och Hässjö År 1853 ingick i kompaniet 8 korpraler, 165 båtsmän varav 37 artilleribåtsmän. Kompaniets samlingsplatser: Hudiksvall, Sanna gästgivaregård i Tuna sn, Maji gästgivaregård i Njurunda samt i Sundsvalls stad. För min del är rotarna i Ljustorp och Hässjö intressanta på grund av mina anor där. Följande socknar och rotar utgjorde Medelpads båtsmanshåll: Siffrorna efter respektive rote är rotens nummer. Njurunda Å 70, Nolby 71, Mjösand och Dingersjö 72, Nyland och Junii 73, Dingersjö och Berga 74, Rotvik, Skedlo och Björkön 75, Ulfberg och Ovansjö 76, Maji 77, Gästa 78, Baggböle och Bredbyn 79, Ängom 80, Solberg 81, Hellgum 82. Totalt 13 rotar. Tuna Tunabyn och Allsta 83, Klingsta och Vii 84, Borgen och Vifsta 85, Målsta 86, Rundsvik 87, Sköle 88, Sköle och Rännö 89, Fors 90, Lunde och Ön 91. Totalt 9 rotar. Attmar Hamre 92, Harv och Skedvik 93, Böle 94, Sörfors och Fjolsta 95, Karläng och Sörfors 96, Specksta och Attmars by 97, Norlinsjö och Östansjö 98, Hassela 99. Totalt 8 rotar. Stöde Gröfte, Ökne och Gransjön 100, Västerlo 101, Kerfsta och Edsta 102, Nedansjö 103, Usland och Vigge 104, Ede 105, Fanbyn 106. Totalt 7 rotar. Torp Hångsta 107, Gullgård och Byn 108, Kongsta och Rogsta 109, Viken och Finsta 110, Vissland och Gissjö 111, Klostre, Flata och Tirsta 112, Klostre och Flata, Tirsta och Backen 113, Klöstre och Boda 114. Totalt 8 rotar. Borgsjö Ovansjö och Ånge 115, Partebo och Silre 116, Västernäs och Byn 117, Östernäs och Gubbyn 118, Västanå 119, Sillre 120. Totalt 6 rotar. Haverö Ön och Vallen 121, Kölsildre och Viken 122. Totalt 2 rotar. Selånger Södra och västra Åsen 123, Valla och Kolsta 124, Lillro 125, Håf, Näfsta och Kvarnsätt 126, Oxsta, Österro och Hällom 127, Bergsåker och Åhrom 128, Hulö 129, Granlo 130. Totalt 8 rotar. Sättna Byn och Östanå 131, Nora och Gårdtjärn 132, Bjerme 133, Kofland och Solom 134. Totalt 4 rotar. Skön Hästa och Hilsta 135, Näs och Knölsta 136, Filland 137, Tunaby och Korsta 138, Häle och Valknytt 139, Målås och Öråker 140, Hammol och Gudmundsby 141, Birsta och Byn 142, Birsta och Finsta 143. Totalt 9 rotar. Alnö Gista och Jerfvik 144, Båräng och Röde 145, Närsta och Näset 146, Strömsta och Säter 147, Vii och Elva 148, Fröst 149. Totalt 6 rotar. Timrå Näs och Skytteberg 150, Fröland och Merlo 151, Öden och Laggarberg 152, Örsill och Vifsta 153, Hamsta 154, Berge och Lunde (i Hässjö) 155, Byn och Rii 156. Totalt 7 rotar. Indal Loning 157, Halsta och Toming 158, Hängsta och Bjällsta 159, Säter och Miksäter 160, Arklo och Kårsta 161, Östanskär och Åse 162. Totalt 6 rotar. Liden Boda, Järkvissle och Silre 163, Boda, Järkvissle,  Silre och Dacke 164, Backen och Märrgård 165. Totalt 3 rotar. Holm Åsen, Österbyn och Vike 166 (ingick fram till mitten av 1800-talet i Liden) Ljustorp Lagfors 167, Edsta 168, Björkom, Löfberg och Mälberg 169, Högland och Öppom 170, Frötuna och Edsåker 171, Åsäng, Frötuna och Stafre 172. Totalt 6 rotar. Hässjö Strand och Söråker 173, Stafre och Torsbo 174, Krigsbyn 175, Västansjö och Backås 176, Västerå 177, Krånge och Strind 178. Totalt 6 rotar. Totalt fanns 109 rotar i kompaniet. Medelpads båtsmanshåll: [Båtsmän i Medelpad år 1850] [Båtsmansnamn i Medelpad] [Båtsmanstorpen i Medelpad] [Sockenkarta Medelpad] [Exempel på båtsmansrulla från Medelpad] [Norrlands båtsmanskompanier under det yngre indelningsverket] 

Båtsmanshållet i Västernorrland (1)

N32, 2:a Norrlands Båtsmanskompanis 1:a del

Kompaniets upptagningsområde var södra Ångermanland.

N33, 2:a Norrlands Båtsmanskompanis 2:a del

Kompaniets upptagningsområde var norra Ångermanland samt Umeå-trakten.   Samtliga Norrlands kompanier löd under Stockholms örlogsstation. Under tidsperioden 1756 - 1823 anslogs Västernorrlands 4 båtsmanskompanier till Arméns flotta, Stockholmseskadern i skärgårdsflottan. Västernorrlands länsindelning genom tiderna.

Uppfordran av Norrlands båtsmän före 1687 (6)

Uppfordran, inställning till tjänstgöring, ägde rum redan under åren 1639 och 1641. Dessa uppfordran var bland de första som Västernorrlands båtsmän deltog i. Ytterligare uppfodran sker åren 1645 - 1647.

Norrlands båtsmän och danska kriget 1657 - 1660

Inför kriget med Danmark 1657 skulle hela flottan rustas. Redan i februari 1657 erhöll Norrlands båtsmanskompani med fullt tal, ordinarie och fördubbling, order om uppfordran senast den 16 april. Om havet inte var öppen vid denna tid skulle förflyttningen ske landsvägen. Först i juli inkallades bösseskyttarna. Norrlandsbåtsmännen var hemma under vintern 1657/58 och inkallades på nytt våren 1658 när "isen skjuter". Även vintern 1658/59 var merparten av norrlandsbåtsmännen hemma. Våren 1659 uppfordrades bla Medelpads 71 och Ångermanlands 165 båtsmän samt lika många fördubblingsbåtsmän. Båtsmännen skulle till örlogsstationen i Stockholm för att där ingå som besättningar på örlogsfartygen. Dessa fartyg skulle redan vid islossningen segla därifrån. Efter freden med Danmark den 27 maj 1660 var båtsmännen hemma under 1661 och 1662.

Norrländskt örlogssvarv

Ett skeppsvarv och två sågar anlades i Västernorrland för byggande av örlogsfartyg. Båtsmännen i närliggande trakter fick tas i anspråk för skeppsbyggandet. En såg alandes i Sollefteå vid Bruksåns mynning i Ångermanälven. Den andra sågen anlades i Sillre i Medelpad vid Indalsälven (6 km NO om Indalslidens kyrka). Sågarna anlades 1663. Ett skeppsvarv började uppföras 1665 vid Lövgrundsholmen (senare kallad skeppsholmen) i Indalsälvens mynning. Varvet stod klart 1666. Fartygen i Norrland byggdes i furu och gran. Eken, som var det normala träslaget man använde till skeppsbyggeri, höll på att bli en bristvara söderut och man ville pröva gran och furu. Det sista och största skeppet som byggdes på varvet var "Laxen", ett medelstort skepp, 130 fot långt med 50 kanoner. Det stod klart i mars 1678. Åsikten att blott ek lämpade sig för byggnation av örlogsfartyg fick till följd att furuskeppsbyggeriet i Norrland upphörde. Under 1679 påbörjades nedläggningen av skeppsvarvet i Norrland. Några båtsmän inkallades inte för detta arbete. Skeppet Nordstiernan reparerades som sista fartyg i varvet och seglade 1680 med varvets personal redskap och verktyg till Stockholm. Redskapen och verktygen forslades sedan vidare till Kalmar. Mer om de Fartyg som byggdes vid varvet.

Norrlands båtsmän och danska kriget 1675 - 1679

Redan innan kriget med Danmark bröt ut i september 1675 inkallades kompaniet i juni samma år. Detta gällde såväl ordinarie- som fördubblingsbåtsmännen. Kompanichefen beordrades att skyndsamt förflytta kompaniet på dess lodjor till "holmen" i Stockholm. Kvar vid varven och sågarna fick erfordrligt antal båtsmän vara kvar. Våren 1676 skulle inställning ske i slutet av mars och förflyttningen skulle ske landsvägen. Det saknades dock båtsmän och det var stora svårigheter att genomföra kompletteringar. Amiralitetskollegium fick uppmana alla landshövdingar i riket att låta efterspana och eftersända till Stockholm alla båtsmän som på grund av sjukdom eller ohörsamhet var kvar i hemorten eller rymda. Från predikstolarna skulle förkunnas att de rotar som dolde båtsmän skulle betänka det straff som kunde följa. Landshövding i Västernorrland vid denna tid var Carl Sparre. Flottan kunde inte heller gå ut på grund av brist på folk efter sjöoperationernas olyckliga utgång 1676. Det sista krigsåret 1679 erhöll kompanichefen major Olof Eriksson Borg marschorder i mars. Kompaniet jämte fördubbling skulle marschera till Stockholm. Från Stockholm skulle de transporteras sjövägen till Kalmar där flottan låg. Vid denna marsch till Stockholm saknades många. Från Medelpad saknades 21, från Ångermanland 69 båtsmän. Dessutom hade 2 från Medelpad och 11 man från Ångermanland rymt. Det inträffade stora manskapsförluster under krigsåren och att ersätta alla dessa var mycket krävande. Dessa var i Medelpad och Ångermanland stora men dock ej så omfattande som i en del rotar som under 1675 och 1676 nödgades prestera 5 - 6 båtsmän, fördubblingen inräknad. De flesta dödsfallen orsakades av "fältsjukan". Under 1676 reducerades båtsmanstalet i Ångermanland med minst 215 man och i Medelpad med minst 69. Detta utgjorde i Ångermanland 33% av den ordinarie- och fördubblingsstyrkan och i Medelpad 25%. Av båtsmännen i Medelpad förlorades i Selånger 8 av 10, i Timrå 7 av 10, Tuna 6 av 14, Attmar 4 av 14, Alnö och Ljustorp 3 av 10, Borgsjö och Liden 1 av 12 resp. 1 av 10. Haverö och Hässjö förlorade ingen båtsman. Båtsmanssocknarna blev vid båtsmanshållets införande tillförsäkrade att vara befriade från utskrivning av knektar. Men efter krigsutbrottet  med Danmark 1675 måste manskap till armén anskaffas för att hålla gränsvakt mot det danska Norge. För detta ändamål uttogs var tredje man (tremänning) som kunde bära vapen. Av alla som inte fritogs, tex. brukare av hemman, togs var tredje man i anspråk. Även båtsmanssocknarna var tvungna att prestera dessa soldater. Det sägs i resolutionen som Kungl Maj:t antog den 25 september 1675 att all allmoge i riket var skyldig att "när nöden åtränger" försvara fäderneslandet mot inkräktare. Brukandet av jorden fick dock inte taga skada och om möjligt skulle bofasta bönder slippa uttagning. Tredje män hade tidigare tagits ut 1644 och 1657 till försvar av gränsen till Jämtland (den äldre riksgränsen). Båtsmanshållet var dock dessa år begränsade till kustsocknarna, som knappast berördes av dessa uppbåd. År 1675 var läget ett annat, då omfattade båtsmanshållet i både Medelpad och Ångermanland även de delar av landskapen som låg vid gränsen mot Jämtland och som kunde hotas av fientliga trupper. Det blev dock protester från allmogen som hänvisade till den tidigare befrielsen. Uttagningen av tredje män genomfördes emellertid trots allmogens motsträvighet. Tredjemännen från båtsmanssocknarna tillfördes två regementen, Generalen och landshövdingen Carl Sparres regemente och överste Peter Örneklous regemente. Det sistbenämnda "Hälsinge tremänningar" rekryterades i huvudsak från Hälsingland. Carl Sparres regemente bestod av tredje män från Jämtland, Ångermanland (396 st) och Medelpad (237 st). År 1681 fanns i Ångermanland 1.662 rotehemman och i Medelpad 480. I Ångermanland var det fyra (ibland fem) rotebönder som tillsammans måste prestera en tremänning. I Medelpad var trycket större på bönderna, här måste två rotebönder prestera en tremänning. I Ångermanland fanns vid denna tid 132 frihetshemman och i Medelpad 55 st. Dessa hemman var helt undantagna från all form av rotering etc. Dessa boställen var i regel indelta och beboddes officerare, civila befallningshavare, präster, gästgivare och postbönder. Av Ångermanlands frihetshemman beboddes 27 av officerare och i Medelpad av 5. Från Sparres regemente avdelades på sommaren en styrka som skulle förena sig med armén i södra Sverige. Befälet fördes av överstelöjtnant Zacharias Ribbing. Förbandet som förstärkts deltog i slaget vid Lund den 4 december 1676. I detta företag ingick ett kompani från Ångermanland och två från Medelpad. Trots att rymningarna var stora under förflyttningen deltog åtskilliga tredje män från Medelpad och Ångermanlands båtsmanssocknar i detta betydelsefulla slag. Sju tredje män från Sollefteå stupade i slaget. Regementet som även gjorde ett anfall in i Norge återfördes till Jämtland på hösten 1677. Dessa tredje män togs sen från regementet för att komplettera båtsmansstyrkan. Båtsmanshållets område utsattes för ett intrång av en trupp från danska Norge under hösten 1677. De lyckades ödelägga Graninge bruk som ägdes av Carl Sparre. Bruket hade nyligen anlagts. Sparre hade hösten 1677 samlat sina styrkor efter återtåget från Jämtland i trakten av Borgsjö i Medelpad.Gränsen mellan Ångermanland och Jämtland låg därför oskyddad. Bruksfolket kunde inte göra motstånd och bruket ödelades. Sedan allmogen i Sollefteå, Långsele och Helgums socknar gått man ur huse för att ingripa mot inkräktarna, drog sig dessa tillbaka till Jämtland utan strid.

Tvångsförflyttning av Norrlands båtsmän till Blekinge. (6)

År 1680 flyttades större delen av örlogsflottan i den nyanlagda örlogsstationen Karlskrona. Mer om orsakerna till denna förflyttning finns på "Båtsmanshållet i Sverige". Man ville även ha en större båtsmansstyrka i direkt anslutning till örlogsstationen för att snabbt kunna uppfordras vid behov, dvs en slags beredskap. Detta åstadkoms genom en mycket stor tvångsförflyttning, framför allt från båtsmanshållen i Norrland och norra Finland. Dessa båtsmän blev en indelt båtsmansstyrka i Blekinge och Södra Möre till skillnad från övriga båtsmäns som var roterade. Detta innebar att de rotar vars båtsmän förflyttades, vakanssattes. Rotarna slapp skyldigheten att prestera båtsmän men var tvungen att erlägga en vakansavgift om 50 daler km årligen i fredstid och det dubblett i krigstid. Att få erlägga vakansavgift istället för att hålla båtsmän innebar en lindring för befolkningen i dessa socknar. Kostnaden för att hålla båtsmän uppgick till mer än vakansavgiften. Vakanstiden varade mellan 1681 och 1686. Generalmönstring av Norrlands båtsmanskompani hölls 1680. I februari 1681 beordrades båtsmännen med familj att vid första öppet vatten ta sig till Karlskrona för att bli förlagda i Blekinge. Rotarna skulle ge båtsmännen två månaders kost inför avresan. Transporten skedde sjövägen. Ansvarigt befäl var löjtnanten Anund Fägerman. Den 29 juli 1681 anlände norrlands båtsmän till Karlskrona med 511 båtsmän, 59 hustrur och 64 barn. 15 båtsmän var kvar hemma sjuka, 8 hade rymt på vägen och två hade dött. Den ordinarie kompanichefen major Anders Borg hade beordrats med tre skepp att göra en fraktresa till Spanien med skeppet Månen. I besättningen ingick 28 man från Norrlands båtsmanskompani. Övriga båtsmän arbetade som timmermän i Riga och Kalmar. Totalt flyttades 448 ordinarie- och fördubblingsbåtsmän till Blekinge från Norrlands båtsmanskompani. Från Ångermanland 247 (av 323 möjliga), från Medelpad 74 (av 97) och från Hälsingland 127 (av 172).  Totalt fanns 592 (323 + 97 + 172) båtsmän i kompaniet vilket innebar att 168 inte kom med. Av dessa hade10 befordrats till underofficerare, 86 hade dött sen generalmönstringen, 12 hade rymt, 30 var avskedade och hemförlovade, 10 var skeppstimmermän, 1  sjuk i Karlskrona och 9 hade inte inställt sig. Vid denna tidpunkt var befolkningen i Ångermanland 9.433 personer och i Medelpad 4.307. Avgången i Ångermanland utgjorde ca: 5,3% och i Medelpad 3,4%. Med andra ord som var detta en stor avgång från landskapen. Båtsmännen från Norrland koncentrerades till trakten öster och norr om Karlskrona. Finlands och Gästriklands båtsmän placerades i västra Blekinge. Städernas båtsmän indelades i mellersta Blekinge, från Karlskrona till norr och väster om Karlshamn. Inga från Medelpad placerades i Södra Möre och endast 5 från Ångermanland. Hela 269 från Finland placerades dock i Södra Möre. Omplaceringen av båtsmännen till södra Sverige var ett oerhört intrång i båtsmännens och dess familjers liv. De upprycktes från sin hemort och förflyttades till en ort mycket långt hemifrån. Detta måste särskilt ha känts för båtsmanshustrurna som sannolikt aldrig tidigare lämnat hemorten. Under den första uppbyggnadsperioden i Karlskrona rådde bristfälliga förhållanden. Bostäderna var dåliga och maten knapp. Ofta led båtsmännen brist på både kläder och skor. Detta ledde till avskräckande skildringar som spreds i landet och ökade motviljan att flytta dit. Därav de många rymningarna.
Innehåll denna sida:

Källreferenser

1. Facimil utgåva av "Statistiskt sammandrag af svenska indelningsverket”, 2: bandet av C. Grill från 1856, utgiven av Svenska Släktforskningsförbundet 1988. 2. Svenska knektar, indelta soldater, ryttare och båtsmän i krig och fred av Lars Ericsson, 1997, sid 61. 3. Grafisk framställning utvisande de svenska infanteriregementenas härstamning före genomförandet av 1925 års härordning, utarbetad av F. Wernstedt. 4. Medelpads båtsmän av Lennart Nordin, 1967. 5. Från Brunkeberg till Nordanvind, 500 år med svenskt infanteri, Bertil Nelsson, 1993.  6. Båtsmanshållet i Ångermanland och Medelpad av Carl Hamnström, 1972
xxxx Mil xxxxx
 
xxxxxxxxxxxxx
Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-08-25

Båtsmanskompanierna i

Västernorrland

Inledning

Gustav II Adolf föreskrev att örlogsflottan skulle bemannas från en del kustområden. Från 1641 var Medelpads kustsocknar lagda under båtsmanshållet. Så småningom blev alla Medelpads socknar utom Tynderö överförda till sjöförsvaret.

Norrlands storregemente

Under 1500-talet fanns ett antal Norrlands fänikor. De kom i början av 1600-talet att bli Norrlands storregemente. Regementschef var då överste Duwall. Runt 1636 delas regementet i 2 delar, Hälsinge regemente och Västerbottens regemente. Hälsingland fick södra Norrland som upptagningsområde, medan Västerbotten fick norra. Kompanierna i Medelpad och Ångermanland kom då att tillhöra Västerbottens regemente. År 1646 överförs Medelpads och Ångermanlands kompanier till det nyuppsatta  Jämtlands dragonregemente. Både Jämtland och Härjedalen hade blivit svenska landskap genom freden i Brömsebro 1645, dvs året innan. Man ville nu snabbt få ett regemente till landskapet men man vågade vid denna tidpunkt inte rekrytera manskapet i de tidigare danska landskapen. Det börjande man med först 1680. Regementet kallades också för Medelpads, Ångermanlands och Jämtlands regemente eller Thomas Gerfflets regemente. Det var vanligt vid denna tid att regementena kallades efter dess befälhavare. Dragonregementet var namnet till trots oberidet, dock fanns i regementet ett kavallerikompani. (2)(3) Soldaten intill är en musketerare från Norrlands storregemente 1626. Dragonregementet hade en del hemman i södra Ångermanland som svarade för regementets soldater. Kavallerikompaniet hade på motsvarande sätt hemman anslagna i Medelpad. Ännu på 1690-talet förekommer åtskilliga medelpaddingar och ångermanlänningar i dessa två regementen. År 1661 överförs dock både Medelpad och Ångermanland till båtsmanshållet i enlighet med vad som beslutats 1641. År 1681 ingår Medelpads samtliga socknar, Tynderö undantagen, i båtsmanshållet. Tynderö socken i Medelpad befriades från utskrivning till armén på grund av den stora gäst- och skjutsningsskyldigheten som åvilade denna trakt. De erhöll detta privilegium i ett kungligt brev daterat mars 1614 i Härnösand. Enligt en utsaga erhöll de denna befrielse då de i svårt väder hjälpt Gustav II Adolf under hans resa i Norrland 1614. Befrielsen från utskrivning kom sedan även att gälla båtsmanshållet.

Norrlands båtsmanskompani -

historik

Huvudbördan för de två västernorrländska landskapen var nu att sätta upp båtsmän till ett båtsmanskompani. Detta arbete med att sätta upp båtsmän i Västernorrland påbörjades redan 1634. Motståndet var dock stort då Västernorrland fortfarande hade utskrivning till armén. År 1638 var dock ett båtsmanskompani  uppsatt kallat Norrlands båtsmanskompani. Kompaniet bestod av stads- och landsbygdsbåtsmän i Norrland med undantag av bösseskyttarna från Gästrikland. År 1652 mönstrade kompaniet 429 man. År 1660 var kompaniets chef kapten Anders Kruus.

Två kompanier 1687

Efter omorganisationen av båtsmanshållet och upprättandet av det yngre båtsmanshållet år 1687 delades kompaniet i två kompanier. Medelpad tillhörde Norrlands 1. båtsmanskompani och Ångermanland tillhörde Norrlands 2. båtsmanskompani. Fyra kompanier 1716 År 1716 delas de två norrländska båtsmanskompanierna ytterligare. De bildar nu fyra kompanier: Första Norrlands båtsmanskompanis 1:a del Första Norrlands båtsmanskompanis 2:a del Andra Norrlands båtsmanskompanis 1:a del Andra Norrlands båtsmanskompanis 2:a del Ett likartat men något annorlunda namn stöter man på bl.a. i Grills verk, nämligen: 1:a Norrlands första dels båtsmanskompani, 1:a Norrlands andra dels båtsmanskompani, 2:a Norrlands första dels båtsmanskompani och 2:a Norrlands andra dels båtsmanskompani. Båtsmännen från Medelpad kom att ingå i Första Norrlands båtsmanskompanis andra del. År 1875 ändras namnen till: Norrlands första båtsmanskompani Norrlands andra båtsmanskompani Norrlands tredje båtsmanskompani Norrlands fjärde båtsmanskompani De självägande bönderna, dvs de som hade hemmansbruk, var i stort undantagna från att behöva tjäna som båtsmän. Varje bonde var också tillförsäkrad att om möjligt få behålla en dräng och en pojke. Den viktigaste rekryteringskällan utgjordes av obesuttna drängar samt bondesöner. Därtill kom lösdrivarna, dvs de arbetslösa. En annan rekryteringstillgång utgjorde till en början de soldater som förut var utskrivna i socknarna. Dessa fick allmogen disponera för att roteras som båtsmän. Då båtsmanshållet utvidgades 1661 framhöll amiralitetskollegium att rotarna först skulle fyllas med de knektar som socknarna tidigare haft. I början fick de norrländska båtsmännen gå den långa vägen till örlogsstationen i Stockholm då båtsmännen skulle uppfordras, dvs inkallas till tjänstgörning. Utrustningen drogs dock med häst och vagn. Senare skjutsades även båtsmännen med häst och vagn. Man övergick dock snart till att transportera båtsmännen sjövägen. Detta skedde med lodjor. En lodja var en roddbåt med åtta par åror, 12 m lång, strax under 4 m bred och 8 bord hög. Den användes även som segelbåt. En lodja kunde transportera ca: 25 båtsmän. Amiralitetskollegium tillhandahöll segel och tåg samt spik och annat järn. Virke och själva byggandet fick rotarna stå för. Härmed befriades allmogen från det stora besvär med skjuts och gästningar av båtsmän på genommarsch. Tjänstgöringstiden var i regel under somrarna. Kompanierna inkallades på våren (så snart isen skjuter) och hemförlovades på hösten, vanligen i oktober, november.

Norrlands 4 båtsmanskompanier

N30, 1:a Norrlands Båtsmanskompanis 1:a

del

Kompaniets upptagningsområde var norra Gästrikland, södra Hälsingland samt delar av norra Hälsingland.

N31, 1:a Norrlands Båtsmanskompanis 2:a

del (109 rotar)

Kompaniets upptagningsområde var norra Hälsingland samt Medelpad. Följande socknar ingick i roteringen för kompaniet: (1) Norra Hälsingland: Tuna, Rogsta, Harmånger, Jättendal, Gnarp Medelpad: Njurunda, Tuna, Attmar, Stöde, Torp, Borgsjö, Haverö, Selånger, Sättna, Skön, Alnö, Timrå, Indal, Liden, Holm, Ljustorp och Hässjö År 1853 ingick i kompaniet 8 korpraler, 165 båtsmän varav 37 artilleribåtsmän. Kompaniets samlingsplatser: Hudiksvall, Sanna gästgivaregård i Tuna sn, Maji gästgivaregård i Njurunda samt i Sundsvalls stad. För min del är rotarna i Ljustorp och Hässjö intressanta på grund av mina anor där. Följande socknar och rotar utgjorde Medelpads båtsmanshåll: Siffrorna efter respektive rote är rotens nummer. Njurunda Å 70, Nolby 71, Mjösand och Dingersjö 72, Nyland och Junii 73, Dingersjö och Berga 74, Rotvik, Skedlo och Björkön 75, Ulfberg och Ovansjö 76, Maji 77, Gästa 78, Baggböle och Bredbyn 79, Ängom 80, Solberg 81, Hellgum 82. Totalt 13 rotar. Tuna Tunabyn och Allsta 83, Klingsta och Vii 84, Borgen och Vifsta 85, Målsta 86, Rundsvik 87, Sköle 88, Sköle och Rännö 89, Fors 90, Lunde och Ön 91. Totalt 9 rotar. Attmar Hamre 92, Harv och Skedvik 93, Böle 94, Sörfors och Fjolsta 95, Karläng och Sörfors 96, Specksta och Attmars by 97, Norlinsjö och Östansjö 98, Hassela 99. Totalt 8 rotar. Stöde Gröfte, Ökne och Gransjön 100, Västerlo 101, Kerfsta och Edsta 102, Nedansjö 103, Usland och Vigge 104, Ede 105, Fanbyn 106. Totalt 7 rotar. Torp Hångsta 107, Gullgård och Byn 108, Kongsta och Rogsta 109, Viken och Finsta 110, Vissland och Gissjö 111, Klostre, Flata och Tirsta 112, Klostre och Flata, Tirsta och Backen 113, Klöstre och Boda 114. Totalt 8 rotar. Borgsjö Ovansjö och Ånge 115, Partebo och Silre 116, Västernäs och Byn 117, Östernäs och Gubbyn 118, Västanå 119, Sillre 120. Totalt 6 rotar. Haverö Ön och Vallen 121, Kölsildre och Viken 122. Totalt 2 rotar. Selånger Södra och västra Åsen 123, Valla och Kolsta 124, Lillro 125, Håf, Näfsta och Kvarnsätt 126, Oxsta, Österro och Hällom 127, Bergsåker och Åhrom 128, Hulö 129, Granlo 130. Totalt 8 rotar. Sättna Byn och Östanå 131, Nora och Gårdtjärn 132, Bjerme 133, Kofland och Solom 134. Totalt 4 rotar. Skön Hästa och Hilsta 135, Näs och Knölsta 136, Filland 137, Tunaby och Korsta 138, Häle och Valknytt 139, Målås och Öråker 140, Hammol och Gudmundsby 141, Birsta och Byn 142, Birsta och Finsta 143. Totalt 9 rotar. Alnö Gista och Jerfvik 144, Båräng och Röde 145, Närsta och Näset 146, Strömsta och Säter 147, Vii och Elva 148, Fröst 149. Totalt 6 rotar. Timrå Näs och Skytteberg 150, Fröland och Merlo 151, Öden och Laggarberg 152, Örsill och Vifsta 153, Hamsta 154, Berge och Lunde (i Hässjö) 155, Byn och Rii 156. Totalt 7 rotar. Indal Loning 157, Halsta och Toming 158, Hängsta och Bjällsta 159, Säter och Miksäter 160, Arklo och Kårsta 161, Östanskär och Åse 162. Totalt 6 rotar. Liden Boda, Järkvissle och Silre 163, Boda, Järkvissle,  Silre och Dacke 164, Backen och Märrgård 165. Totalt 3 rotar. Holm Åsen, Österbyn och Vike 166 (ingick fram till mitten av 1800-talet i Liden) Ljustorp Lagfors 167, Edsta 168, Björkom, Löfberg och Mälberg 169, Högland och Öppom 170, Frötuna och Edsåker 171, Åsäng, Frötuna och Stafre 172. Totalt 6 rotar. Hässjö Strand och Söråker 173, Stafre och Torsbo 174, Krigsbyn 175, Västansjö och Backås 176, Västerå 177, Krånge och Strind 178. Totalt 6 rotar. Totalt fanns 109 rotar i kompaniet. Medelpads båtsmanshåll: [Båtsmän i Medelpad år 1850] [Båtsmansnamn i Medelpad] [Båtsmanstorpen i Medelpad] [Sockenkarta Medelpad] [Exempel på båtsmansrulla från Medelpad] [Norrlands båtsmanskompanier under det yngre indelningsverket] 

Båtsmanshållet i

Västernorrland (1)

N32, 2:a Norrlands Båtsmanskompanis 1:a

del

Kompaniets upptagningsområde var södra Ångermanland.

N33, 2:a Norrlands Båtsmanskompanis 2:a

del

Kompaniets upptagningsområde var norra Ångermanland samt Umeå-trakten.   Samtliga Norrlands kompanier löd under Stockholms örlogsstation. Under tidsperioden 1756 - 1823 anslogs Västernorrlands 4 båtsmanskompanier till Arméns flotta, Stockholmseskadern i skärgårdsflottan. Västernorrlands länsindelning genom tiderna.

Uppfordran av Norrlands

båtsmän före 1687 (6)

Uppfordran, inställning till tjänstgöring, ägde rum redan under åren 1639 och 1641. Dessa uppfordran var bland de första som Västernorrlands båtsmän deltog i. Ytterligare uppfodran sker åren 1645 - 1647.

Norrlands båtsmän och danska kriget 1657 -

1660

Inför kriget med Danmark 1657 skulle hela flottan rustas. Redan i februari 1657 erhöll Norrlands båtsmanskompani med fullt tal, ordinarie och fördubbling, order om uppfordran senast den 16 april. Om havet inte var öppen vid denna tid skulle förflyttningen ske landsvägen. Först i juli inkallades bösseskyttarna. Norrlandsbåtsmännen var hemma under vintern 1657/58 och inkallades på nytt våren 1658 när "isen skjuter". Även vintern 1658/59 var merparten av norrlandsbåtsmännen hemma. Våren 1659 uppfordrades bla Medelpads 71 och Ångermanlands 165 båtsmän samt lika många fördubblingsbåtsmän. Båtsmännen skulle till örlogsstationen i Stockholm för att där ingå som besättningar på örlogsfartygen. Dessa fartyg skulle redan vid islossningen segla därifrån. Efter freden med Danmark den 27 maj 1660 var båtsmännen hemma under 1661 och 1662.

Norrländskt örlogssvarv

Ett skeppsvarv och två sågar anlades i Västernorrland för byggande av örlogsfartyg. Båtsmännen i närliggande trakter fick tas i anspråk för skeppsbyggandet. En såg alandes i Sollefteå vid Bruksåns mynning i Ångermanälven. Den andra sågen anlades i Sillre i Medelpad vid Indalsälven (6 km NO om Indalslidens kyrka). Sågarna anlades 1663. Ett skeppsvarv började uppföras 1665 vid Lövgrundsholmen (senare kallad skeppsholmen) i Indalsälvens mynning. Varvet stod klart 1666. Fartygen i Norrland byggdes i furu och gran.  Eken, som var det normala träslaget man använde till skeppsbyggeri, höll på att bli en bristvara söderut och man ville pröva gran och furu. Det sista och största skeppet som byggdes på varvet var "Laxen", ett medelstort skepp, 130 fot långt med 50 kanoner. Det stod klart i mars 1678. Åsikten att blott ek lämpade sig för byggnation av örlogsfartyg fick till följd att furuskeppsbyggeriet i Norrland upphörde. Under 1679 påbörjades nedläggningen av skeppsvarvet i Norrland. Några båtsmän inkallades inte för detta arbete. Skeppet Nordstiernan reparerades som sista fartyg i varvet och seglade 1680 med varvets personal redskap och verktyg till Stockholm. Redskapen och verktygen forslades sedan vidare till Kalmar. Mer om de Fartyg som byggdes vid varvet.

Norrlands båtsmän och danska kriget 1675 -

1679

Redan innan kriget med Danmark bröt ut i september 1675 inkallades kompaniet i juni samma år. Detta gällde såväl ordinarie- som fördubblingsbåtsmännen. Kompanichefen beordrades att skyndsamt förflytta kompaniet på dess lodjor till "holmen" i Stockholm. Kvar vid varven och sågarna fick erfordrligt antal båtsmän vara kvar. Våren 1676 skulle inställning ske i slutet av mars och förflyttningen skulle ske landsvägen. Det saknades dock båtsmän och det var stora svårigheter att genomföra kompletteringar. Amiralitetskollegium fick uppmana alla landshövdingar i riket att låta efterspana och eftersända till Stockholm alla båtsmän som på grund av sjukdom eller ohörsamhet var kvar i hemorten eller rymda. Från predikstolarna skulle förkunnas att de rotar som dolde båtsmän skulle betänka det straff som kunde följa. Landshövding i Västernorrland vid denna tid var Carl Sparre. Flottan kunde inte heller gå ut på grund av brist på folk efter sjöoperationernas olyckliga utgång 1676. Det sista krigsåret 1679 erhöll kompanichefen major Olof Eriksson Borg marschorder i mars. Kompaniet jämte fördubbling skulle marschera till Stockholm. Från Stockholm skulle de transporteras sjövägen till Kalmar där flottan låg. Vid denna marsch till Stockholm saknades många. Från Medelpad saknades 21, från Ångermanland 69 båtsmän. Dessutom hade 2 från Medelpad och 11 man från Ångermanland rymt. Det inträffade stora manskapsförluster under krigsåren och att ersätta alla dessa var mycket krävande. Dessa var i Medelpad och Ångermanland stora men dock ej så omfattande som i en del rotar som under 1675 och 1676 nödgades prestera 5 - 6 båtsmän, fördubblingen inräknad. De flesta dödsfallen orsakades av "fältsjukan". Under 1676 reducerades båtsmanstalet i Ångermanland med minst 215 man och i Medelpad med minst 69. Detta utgjorde i Ångermanland 33% av den ordinarie- och fördubblingsstyrkan och i Medelpad 25%. Av båtsmännen i Medelpad förlorades i Selånger 8 av 10, i Timrå 7 av 10, Tuna 6 av 14, Attmar 4 av 14, Alnö och Ljustorp 3 av 10, Borgsjö och Liden 1 av 12 resp. 1 av 10. Haverö och Hässjö förlorade ingen båtsman. Båtsmanssocknarna blev vid båtsmanshållets införande tillförsäkrade att vara befriade från utskrivning av knektar. Men efter krigsutbrottet  med Danmark 1675 måste manskap till armén anskaffas för att hålla gränsvakt mot det danska Norge. För detta ändamål uttogs var tredje man  (tremänning) som kunde bära vapen. Av alla som inte fritogs, tex. brukare av hemman, togs var tredje man i anspråk. Även båtsmanssocknarna var tvungna att prestera dessa soldater. Det sägs i resolutionen som Kungl Maj:t antog den 25 september 1675 att all allmoge i riket var skyldig att "när nöden åtränger" försvara fäderneslandet mot inkräktare. Brukandet av jorden fick dock inte taga skada och om möjligt skulle bofasta bönder slippa uttagning. Tredje män hade tidigare tagits ut 1644 och 1657 till försvar av gränsen till Jämtland (den äldre riksgränsen). Båtsmanshållet var dock dessa år begränsade till kustsocknarna, som knappast berördes av dessa uppbåd. År 1675 var läget ett annat, då omfattade båtsmanshållet i både Medelpad och Ångermanland även de delar av landskapen som låg vid gränsen mot Jämtland och som kunde hotas av fientliga trupper. Det blev dock protester från allmogen som hänvisade till den tidigare befrielsen. Uttagningen av tredje män genomfördes emellertid trots allmogens motsträvighet. Tredjemännen från båtsmanssocknarna tillfördes två regementen, Generalen och landshövdingen Carl Sparres regemente och överste Peter Örneklous regemente. Det sistbenämnda "Hälsinge tremänningar" rekryterades i huvudsak från Hälsingland. Carl Sparres regemente bestod av tredje män från Jämtland, Ångermanland (396 st) och Medelpad (237 st). År 1681 fanns i Ångermanland 1.662 rotehemman och i Medelpad 480. I Ångermanland var det fyra (ibland fem) rotebönder som tillsammans måste prestera en tremänning. I Medelpad var trycket större på bönderna, här måste två rotebönder prestera en tremänning. I Ångermanland fanns vid denna tid 132 frihetshemman och i Medelpad 55 st. Dessa hemman var helt undantagna från all form av rotering etc. Dessa boställen var i regel indelta och beboddes officerare, civila befallningshavare, präster, gästgivare och postbönder. Av Ångermanlands frihetshemman beboddes 27 av officerare och i Medelpad av 5. Från Sparres regemente avdelades på sommaren en styrka som skulle förena sig med armén i södra Sverige. Befälet fördes av överstelöjtnant Zacharias Ribbing. Förbandet som förstärkts deltog i slaget vid Lund den 4 december 1676. I detta företag ingick ett kompani från Ångermanland och två från Medelpad. Trots att rymningarna var stora under förflyttningen deltog åtskilliga tredje män från Medelpad och Ångermanlands båtsmanssocknar i detta betydelsefulla slag. Sju tredje män från Sollefteå stupade i slaget. Regementet som även gjorde ett anfall in i Norge återfördes till Jämtland på hösten 1677. Dessa tredje män togs sen från regementet för att komplettera båtsmansstyrkan. Båtsmanshållets område utsattes för ett intrång av en trupp från danska Norge under hösten 1677.  De lyckades ödelägga Graninge bruk som ägdes av Carl Sparre. Bruket hade nyligen anlagts. Sparre hade hösten 1677 samlat sina styrkor efter återtåget från Jämtland i trakten av Borgsjö i Medelpad.Gränsen mellan Ångermanland och Jämtland låg därför oskyddad. Bruksfolket kunde inte göra motstånd och bruket ödelades. Sedan allmogen i Sollefteå, Långsele och Helgums socknar gått man ur huse för att ingripa mot inkräktarna, drog sig dessa tillbaka till Jämtland utan strid.

Tvångsförflyttning av Norrlands

båtsmän till Blekinge. (6)

År 1680 flyttades större delen av örlogsflottan i den nyanlagda örlogsstationen Karlskrona. Mer om orsakerna till denna förflyttning finns på "Båtsmanshållet i Sverige". Man ville även ha en större båtsmansstyrka i direkt anslutning till örlogsstationen för att snabbt kunna uppfordras vid behov, dvs en slags beredskap. Detta åstadkoms genom en mycket stor tvångsförflyttning, framför allt från båtsmanshållen i Norrland och norra Finland. Dessa båtsmän blev en indelt båtsmansstyrka i Blekinge och Södra Möre till skillnad från övriga båtsmäns som var roterade. Detta innebar att de rotar vars båtsmän förflyttades, vakanssattes. Rotarna slapp skyldigheten att prestera båtsmän men var tvungen att erlägga en vakansavgift om 50 daler km årligen i fredstid och det dubblett i krigstid. Att få erlägga vakansavgift istället för att hålla båtsmän innebar en lindring för befolkningen i dessa socknar. Kostnaden för att hålla båtsmän uppgick till mer än vakansavgiften. Vakanstiden varade mellan 1681 och 1686. Generalmönstring av Norrlands båtsmanskompani hölls 1680. I februari 1681 beordrades båtsmännen med familj att vid första öppet vatten ta sig till Karlskrona för att bli förlagda i Blekinge. Rotarna skulle ge båtsmännen två månaders kost inför avresan. Transporten skedde sjövägen. Ansvarigt befäl var löjtnanten Anund Fägerman. Den 29 juli 1681 anlände norrlands båtsmän till Karlskrona med 511 båtsmän, 59 hustrur och 64 barn. 15 båtsmän var kvar hemma sjuka, 8 hade rymt på vägen och två hade dött. Den ordinarie kompanichefen major Anders Borg hade beordrats med tre skepp att göra en fraktresa till Spanien med skeppet Månen. I besättningen ingick 28 man från Norrlands båtsmanskompani. Övriga båtsmän arbetade som timmermän i Riga och Kalmar. Totalt flyttades 448 ordinarie- och fördubblingsbåtsmän till Blekinge från Norrlands båtsmanskompani. Från Ångermanland 247 (av 323 möjliga), från Medelpad 74 (av 97) och från Hälsingland 127 (av 172).  Totalt fanns 592 (323 + 97 + 172) båtsmän i kompaniet vilket innebar att 168 inte kom med. Av dessa hade10 befordrats till underofficerare, 86 hade dött sen generalmönstringen, 12 hade rymt, 30 var avskedade och hemförlovade, 10 var skeppstimmermän, 1  sjuk i Karlskrona och 9 hade inte inställt sig. Vid denna tidpunkt var befolkningen i Ångermanland 9.433 personer och i Medelpad 4.307. Avgången i Ångermanland utgjorde ca: 5,3% och i Medelpad 3,4%. Med andra ord som var detta en stor avgång från landskapen. Båtsmännen från Norrland koncentrerades till trakten öster och norr om Karlskrona. Finlands och Gästriklands båtsmän placerades i västra Blekinge. Städernas båtsmän indelades i mellersta Blekinge, från Karlskrona till norr och väster om Karlshamn. Inga från Medelpad placerades i Södra Möre och endast 5 från Ångermanland. Hela 269 från Finland placerades dock i Södra Möre. Omplaceringen av båtsmännen till södra Sverige var ett oerhört intrång i båtsmännens och dess familjers liv. De upprycktes från sin hemort och förflyttades till en ort mycket långt hemifrån. Detta måste särskilt ha känts för båtsmanshustrurna som sannolikt aldrig tidigare lämnat hemorten. Under den första uppbyggnadsperioden i Karlskrona rådde bristfälliga förhållanden. Bostäderna var dåliga och maten knapp. Ofta led båtsmännen brist på både kläder och skor. Detta ledde till avskräckande skildringar som spreds i landet och ökade motviljan att flytta dit. Därav de många rymningarna.

Källreferenser

1. Facimil utgåva av "Statistiskt sammandrag af svenska indelningsverket”, 2: bandet av C. Grill från 1856, utgiven av Svenska Släktforskningsförbundet 1988. 2. Svenska knektar, indelta soldater, ryttare och båtsmän i krig och fred av Lars Ericsson, 1997, sid 61. 3. Grafisk framställning utvisande de svenska infanteriregementenas härstamning före genomförandet av 1925 års härordning, utarbetad av F. Wernstedt. 4. Medelpads båtsmän av Lennart Nordin, 1967. 5. Från Brunkeberg till Nordanvind, 500 år med svenskt infanteri, Bertil Nelsson, 1993.  6. Båtsmanshållet i Ångermanland och Medelpad av Carl Hamnström, 1972