Båtsmanskompanierna i Västernorrland

[Hem][Militaria][Historia][Släktforskning][Föregående sida]
[Home][Genealogy][History][Military][Previous Page] [Swedish]

Innehåll:
[Norrlands båtsmanskompanier] [Båtsmän i Medelpad 1850 ] [Norrlands storregemente] [Uppfordran av Norrlands båtsmän] [Förflyttning till Blekinge] [Yngre Båtsmanshållet] [Marockanska sjörövare ][Båtsmansrulla]  [Västernorrlands infanteriregemente] [Lv5] [Båtmanshållet i Sverige] [Den indelte soldaten], [Svenska krig]
[Båtsmanshållen i Medelpad & Ångermanland (Olof Strömbergs hemsida)], [Västernorrlands länsindelning] [Kapare i kronans tjänst][Jakten på marockokanska sjörövare

Allmänt

Gustav II Adolf föreskrev att örlogsflottan skulle bemannas från en del kustområden. Från 1641 var Medelpads kustsocknar lagda under båtsmanshållet. Så småningom blev alla Medelpads socknar utom Tynderö överförda till sjöförsvaret.

Norrlands storregemente

Under 1500-talet fanns ett antal Norrlands fänikor. De kom i början av 1600-talet att bli Norrlands storregemente. Regementschef var då överste Duwall.
Runt 1636 delas regementet i 2 delar, Hälsinge regemente och Västerbottens regemente.

Hälsingland fick södra Norrland som upptagningsområde, medan Västerbotten fick norra. Kompanierna i Medelpad och Ångermanland kom då att tillhöra Västerbottens regemente. Musketerare i Norrlands storregemente 1626.
1646 överförs Medelpads och Ångermanlands kompanier till det nyuppsatta  Jämtlands dragonregemente.
Både Jämtland och Härjedalen hade blivit svenska landskap genom freden i Brömsebro 1645, dvs året innan. Man ville nu snabbt få ett regemente till landskapet men man vågade vid denna tidpunkt inte rekrytera manskapet i de tidigare danska landskapen. Det börjande man med först 1680.
Regementet kallades också för Medelpads, Ångermanlands och Jämtlands regemente eller Thomas Gerfflets regemente. Det var vanligt vid denna tid att regementena kallades efter dess befälhavare. Dragonregementet var namnet till trots oberidet, dock fanns i regementet ett kavallerikompani. (2)(3)
Soldaten intill är en musketerare från Norrlands storregemente 1626.

Dragonregementet hade en del hemman i södra Ångermanland som svarade för regementets soldater. Kavallerikompaniet hade på motsvarande sätt hemman anslagna i Medelpad. Ännu på 1690-talet förekommer åtskilliga medelpaddingar och ångermanlänningar i dessa två regementen.
1661 överförs dock både Medelpad och Ångermanland till båtsmanshållet i enlighet med vad som beslutats 1641. År 1681 ingår Medelpads samtliga socknar, Tynderö undantagen, i båtsmanshållet.

Tynderö socken i Medelpad befriades från utskrivning till armén på grund av den stora gäst- och skjutsningsskyldigheten som åvilade denna trakt. De erhöll detta privilegium i ett kungligt brev daterat mars 1614 i Härnösand. Enligt en utsaga erhöll de denna befrielse då de i svårt väder hjälpt Gustav II Adolf under hans resa i Norrland 1614. Befrielsen från utskrivning kom sedan även att gälla båtsmanshållet.

Norrlands båtsmanskompani:

Huvudbördan för de två västernorrländska landskapen var nu att sätta upp båtsmän till ett båtsmanskompani. Detta arbete med att sätta upp båtsmän i Västernorrland påbörjades redan 1634. Motståndet var dock stort då Västernorrland fortfarande hade utskrivning till armén. År 1638 var dock ett båtsmanskompani uppsatt kallat Norrlands båtsmanskompani. Kompaniet bestod av stads- och landsbygdsbåtsmän i Norrland med undantag av bösseskyttarna från Gästrikland. År 1652 mönstrade kompaniet 429 man. År 1660 var kompaniets chef kapten Anders Kruus.

Två kompanier:
Efter omorganisationen av båtsmanshållet och upprättandet av det yngre båtsmanshållet år 1687 delades kompaniet i två kompanier. Medelpad tillhörde Norrlands 1. båtsmanskompani och Ångermanland Norrlands 2. båtsmanskompani.

År 1716 delas de två norrländska båtsmanskompanierna ytterligare. De bildar nu fyra kompanier: Första Norrlands båtsmanskompanis 1:a del, Första Norrlands båtsmanskompanis 2:a del, Andra Norrlands båtsmanskompanis 1:a del och Andra Norrlands båtsmanskompanis 2:a del.
Ett likartat men något annorlunda namn stöter man på bl.a. i Grills verk, nämligen:
1:a Norrlands första dels båtsmanskompani, 1:a Norrlands andra dels båtsmanskompani, 2:a Norrlands första dels båtsmanskompani och 2:a Norrlands andra dels båtsmanskompani.
Båtsmännen från Medelpad kom att ingå i 1:a Norrlands båtsmanskompanis andra del.

År 1875 ändras namnen till Norrlands första-, andra-, tredje- och fjärde båtsmanskompani.

De självägande bönderna, dvs de som hade hemmansbruk, var i stort undantagna från att behöva tjäna som båtsmän. Varje bonde var också tillförsäkrad att om möjligt få behålla en dräng och en pojke. Den viktigaste rekryteringskällan utgjordes av obesuttna drängar samt bondesöner. Därtill kom lösdrivarna, dvs de arbetslösa. En annan rekryteringstillgång utgjorde till en början de soldater som förut var utskrivna i socknarna. Dessa fick allmogen disponera för att roteras som båtsmän. Då båtsmanshållet utvidgades 1661 framhöll amiralitetskollegium att rotarna först skulle fyllas med de knektar som socknarna tidigare haft.

I början fick de norrländska båtsmännen gå den långa vägen till örlogsstationen i Stockholm då båtsmännen skulle uppfordras, dvs inkallas till tjänstgörning. Utrustningen drogs dock med häst och vagn. Senare skjutsades även båtsmännen med häst och vagn. Man övergick dock snart till att transportera båtsmännen sjövägen. Detta skedde med lodjor.

En lodja var en roddbåt med åtta par åror, 12 m lång, strax under 4 m bred och 8 bord hög. Den användes även som segelbåt. En lodja kunde transportera ca: 25 båtsmän. Amiralitetskollegium tillhandahöll segel och tåg samt spik och annat järn. Virke och själva byggandet fick rotarna stå för.
Härmed befriades allmogen från det stora besvär med skjuts och gästningar av båtsmän på genommarsch.

Tjänstgöringstiden var i regel under somrarna. Kompanierna inkallades på våren (så snart isen skjuter) och hemförlovades på hösten, vanligen i oktober, november.

 

Norrlands Båtsmanskompanier  HMS Victory

N30, 1:a Norrlands Båtsmanskompanis 1:a del

Kompaniets upptagningsområde var norra Gästrikland, södra Hälsingland samt delar av norra Hälsingland.

 

N31, 1:a Norrlands Båtsmanskompanis 2:a del (109 rotar)

Kompaniets upptagningsområde var norra Hälsingland samt Medelpad. Följande socknar ingick i roteringen för kompaniet: (1)

Landskap Socknar
Norra Hälsingland Tuna, Rogsta, Harmånger, Jättendal, Gnarp
Medelpad Njurunda, Tuna, Attmar, Stöde, Torp, Borgsjö, Haverö, Selånger, Sättna, Skön,
Alnö, Timrå, Indal, Liden, Holm, Ljustorp och Hässjö

År 1853 ingick i kompaniet 8 korpraler, 165 båtsmän varav 37 artilleribåtsmän.
Kompaniets samlingsplatser var: Hudiksvall, Sanna gästgivaregård i Tuna sn, Maji gästgivaregård i Njurunda samt i Sundsvalls stad.

För min del är rotarna i Ljustorp och Hässjö intressanta på grund av mina anor där.
Följande rotar och socknar utgjorde Medelpads båtsmanshåll:

Socken Rotar (inkl rotenummer)
Njurunda Å 70, Nolby 71, Mjösand och Dingersjö 72, Nyland och Junii 73, Dingersjö och Berga 74, Rotvik, Skedlo och Björkön 75, Ulfberg och Ovansjö 76, Maji 77, Gästa 78, Baggböle och Bredbyn 79, Ängom 80, Solberg 81, Hellgum 82. Totalt 13 rotar.
Tuna Tunabyn och Allsta 83, Klingsta och Vii 84, Borgen och Vifsta 85, Målsta 86, Rundsvik 87, Sköle 88, Sköle och Rännö 89, Fors 90, Lunde och Ön 91. Totalt 9 rotar.
Attmar Hamre 92, Harv och Skedvik 93, Böle 94, Sörfors och Fjolsta 95, Karläng och Sörfors 96, Specksta och Attmars by 97, Norlinsjö och Östansjö 98, Hassela 99. Totalt 8 rotar.
Stöde Gröfte, Ökne och Gransjön 100, Västerlo 101, Kerfsta och Edsta 102, Nedansjö 103, Usland och Vigge 104, Ede 105, Fanbyn 106. Totalt 7 rotar.
Torp Hångsta 107, Gullgård och Byn 108, Kongsta och Rogsta 109, Viken och Finsta 110, Vissland och Gissjö 111, Klostre, Flata och Tirsta 112, Klostre och Flata, Tirsta och Backen 113, Klöstre och Boda 114. Totalt 8 rotar.
Borgsjö Ovansjö och Ånge 115, Partebo och Silre 116, Västernäs och Byn 117, Östernäs och Gubbyn 118, Västanå 119, Sillre 120. Totalt 6 rotar.
Haverö Ön och Vallen 121, Kölsildre och Viken 122. Totalt 2 rotar.
Selånger Södra och västra Åsen 123, Valla och Kolsta 124, Lillro 125, Håf, Näfsta och Kvarnsätt 126, Oxsta, Österro och Hällom 127, Bergsåker och Åhrom 128, Hulö 129, Granlo 130. Totalt 8 rotar.
Sättna Byn och Östanå 131, Nora och Gårdtjärn 132, Bjerme 133, Kofland och Solom 134. Totalt 4 rotar.
Skön Hästa och Hilsta 135, Näs och Knölsta 136, Filland 137, Tunaby och Korsta 138, Häle och Valknytt 139, Målås och Öråker 140, Hammol och Gudmundsby 141, Birsta och Byn 142, Birsta och Finsta 143. Totalt 9 rotar.
Alnö Gista och Jerfvik 144, Båräng och Röde 145, Närsta och Näset 146, Strömsta och Säter 147, Vii och Elva 148, Fröst 149. Totalt 6 rotar.
Timrå Näs och Skytteberg 150, Fröland och Merlo 151, Öden och Laggarberg 152, Örsill och Vifsta 153, Hamsta 154, Berge och Lunde (i Hässjö) 155, Byn och Rii 156. Totalt 7 rotar.
Indal Loning 157, Halsta och Toming 158, Hängsta och Bjällsta 159, Säter och Miksäter 160, Arklo och Kårsta 161, Östanskär och Åse 162. Totalt 6 rotar.
Liden Boda, Järkvissle och Silre 163, Boda, Järkvissle,  Silre och Dacke 164, Backen och Märrgård 165. Totalt 3 rotar.
Holm Åsen, Österbyn och Vike 166 (ingick fram till mitten av 1800-talet i Liden)
Ljustorp Lagfors 167, Edsta 168, Björkom, Löfberg och Mälberg 169, Högland och Öppom 170, Frötuna och Edsåker 171, Åsäng, Frötuna och Stafre 172. Totalt 6 rotar.
Hässjö Strand och Söråker 173, Stafre och Torsbo 174, Krigsbyn 175, Västansjö och Backås 176, Västerå 177, Krånge och Strind 178. Totalt 6 rotar.

Totalt 109 rotar.

Båtsmän i Medelpad år 1850   Båtsmansnamn i Medelpad   Båtsmanstorpen i Medelpad  Medelpads karta
Exempel på båtsmansrulla från Medelpad  

Överst på sidan


N32, 2:a Norrlands Båtsmanskompanis 1:a del

Kompaniets upptagningsområde var södra Ångermanland.

 

N33, 2:a Norrlands Båtsmanskompanis 2:a del

Kompaniets upptagningsområde var norra Ångermanland samt Umeå-trakten.
 

Samtliga dessa kompanier löd under Stockholms örlogsstation. Under tidsperioden 1756 - 1823 anslogs Västernorrlands 4 båtsmanskompanier till arméns flotta, Stockholmseskadern i skärgårdsflottan.
Västernorrlands länsindelning genom tiderna.
 

Uppfordran av Norrlands båtsmän före 1687 (6)

Uppfordran, inställning till tjänstgöring, ägde rum redan under åren 1639 och 1641. Dessa uppfordran var bland de första som Västernorrlands båtsmän deltog i. Vidare 1645 - 1647.

Danska kriget 1657 - 1660:
Inför kriget med Danmark 1657 skulle hela flottan rustas. Redan i februari 1657 erhöll Norrlands båtsmanskompani med fullt tal, ordinarie och fördubbling, order om uppfordran senast den 16 april. Om havet inte var öppen vid denna tid skulle förflyttningen ske landsvägen. Först i juli inkallades bösseskyttarna. Norrlandsbåtsmännen var hemma under vintern 1657/58 och inkallades på nytt våren 1658 när "isen skjuter". Även vintern 1658/59 var merparten av norrlandsbåtsmännen hemma. Våren 1659 uppfordrades bla Medelpads 71 och Ångermanlands 165 båtsmän samt lika många fördubblingsbåtsmän. Båtsmännen skulle till örlogsstationen i Stockholm för att där ingå som besättningar på örlogsfartygen. Dessa fartyg skulle redan vid islossningen segla därifrån. Efter freden med Danmark den 27 maj 1660 var båtsmännen hemma under 1661 och 1662.

Norrländskt örlogssvarv:
Ett skeppsvarv
och två sågar anlades i Västernorrland för byggande av örlogsfartyg. Båtsmännen i närliggande trakter fick tas i anspråk för skeppsbyggandet. En såg alandes i Sollefteå vid Bruksåns mynning i Ångermanälven. Den andra sågen anlades i Sillre i Medelpad vid Indalsälven (6 km NO om Indalslidens kyrka). Sågarna anlades 1663. Ett skeppsvarv började uppföras 1665 vid Lövgrundsholmen (senare kallad skeppsholmen) i Indalsälvens mynning. Varvet stod klart 1666.
Fartygen i Norrland byggdes i furu och gran. Eken, som var det normala träslaget man använde till skeppsbyggeri, höll på att bli en bristvara söderut och man ville pröva gran och furu.
Det sista och största skeppet som byggdes på varvet var "Laxen", ett medelstort skepp, 130 fot långt med 50 kanoner. Det stod klart i mars 1678. Åsikten att blott ek lämpade sig för byggnation av örlogsfartyg fick till följd att furuskeppsbyggeriet i Norrland upphörde.
Under 1679 påbörjades nedläggningen av skeppsvarvet i Norrland. Några båtsmän inkallades inte för detta arbete. Skeppet Nordstiernan reparerades som sista fartyg i varvet och seglade 1680 med varvets personal redskap och verktyg till Stockholm. Redskapen och verktygen forslades sedan vidare till Kalmar.
Mer om de fartyg som byggdes vid varvet

Danska kriget 1675 - 1679:
Redan innan kriget med Danmark bröt ut i september 1675 inkallades kompaniet i juni samma år. Detta gällde såväl ordinarie- som fördubblingsbåtsmännen. Kompanichefen beordrades att skyndsamt förflytta kompaniet på dess lodjor till "holmen" i Stockholm. Kvar vid varven och sågarna fick erfordrligt antal båtsmän vara kvar. Våren 1676 skulle inställning ske i slutet av mars och förflyttningen skulle ske landsvägen. Det saknades dock båtsmän och det var stora svårigheter att genomföra kompletteringar. Amiralitetskollegium fick uppmana alla landshövdingar i riket att låta efterspana och eftersända till Stockholm alla båtsmän som på grund av sjukdom eller ohörsamhet var kvar i hemorten eller rymda. Från predikstolarna skulle förkunnas att de rotar som dolde båtsmän skulle betänka det straff som kunde följa. Landshövding i Västernorrland vid denna tid var Carl Sparre. Flottan kunde inte heller gå ut på grund av brist på folk efter sjöoperationernas olyckliga utgång 1676.

Det sista krigsåret 1679 erhöll kompanichefen major Olof Eriksson Borg marschorder i mars. Kompaniet jämte fördubbling skulle marschera till Stockholm. Från Stockholm skulle de transporteras sjövägen till Kalmar där flottan låg. Vid denna marsch till Stockholm saknades många. Från Medelpad saknades 21, från Ångermanland 69 båtsmän. Dessutom hade 2 från Medelpad och 11 man från Ångermanland rymt.

Det inträffade stora manskapsförluster under krigsåren och att ersätta alla dessa var mycket krävande. Dessa var i Medelpad och Ångermanland stora men dock ej så omfattande som i en del rotar som under 1675 och 1676 nödgades prestera 5 - 6 båtsmän, fördubblingen inräknad. De flesta dödsfallen orsakades av "fältsjukan".
Under 1676 reducerades båtsmanstalet i Ångermanland med minst 215 man och i Medelpad med minst 69. Detta utgjorde i Ångermanland 33% av den ordinarie- och fördubblingsstyrkan och i Medelpad 25%.

Av båtsmännen i Medelpad förlorades i Selånger 8 av 10, i Timrå 7 av 10, Tuna 6 av 14, Attmar 4 av 14, Alnö och Ljustorp 3 av 10, Borgsjö och Liden 1 av 12 resp. 1 av 10. Haverö och Hässjö förlorade ingen båtsman.

Båtsmanssocknarna blev vid båtsmanshållets införande tillförsäkrade att vara befriade från utskrivning av knektar. Men efter krigsutbrottet  med Danmark 1675 måste manskap till armén anskaffas för att hålla gränsvakt mot det danska Norge. För detta ändamål uttogs var tredje man (tremänning) som kunde bära vapen. Av alla som inte fritogs, tex. brukare av hemman, togs var tredje man i anspråk. Även båtsmanssocknarna var tvungna att prestera dessa soldater. Det sägs i resolutionen som Kungl Maj:t antog den 25 september 1675 att all allmoge i riket var skyldig att "när nöden åtränger" försvara fäderneslandet mot inkräktare. Brukandet av jorden fick dock inte taga skada och om möjligt skulle bofasta bönder slippa uttagning.
Tredje män hade tidigare tagits ut 1644 och 1657 till försvar av gränsen till Jämtland (den äldre riksgränsen). Båtsmanshållet var dock dessa år begränsade till kustsocknarna, som knappast berördes av dessa uppbåd. År 1675 var läget ett annat, då omfattade båtsmanshållet i både Medelpad och Ångermanland även de delar av landskapen som låg vid gränsen mot Jämtland och som kunde hotas av fientliga trupper.
Det blev dock protester från allmogen som hänvisade till den tidigare befrielsen. Uttagningen av tredje män genomfördes emellertid trots allmogens motsträvighet. Tredjemännen från båtsmanssocknarna tillfördes två regementen, Generalen och landshövdingen Carl Sparres regemente och överste Peter Örneklous regemente. Det sistbenämnda "Hälsinge tremänningar" rekryterades i huvudsak från Hälsingland. Carl Sparres regemente bestod av tredje män från Jämtland, Ångermanland (396 st) och Medelpad (237 st). År 1681 fanns i Ångermanland 1.662 rotehemman och i Medelpad 480. I Ångermanland var det fyra (ibland fem) rotebönder som tillsammans måste prestera en tremänning. I Medelpad var trycket större på bönderna, här måste två rotebönder prestera en tremänning.
I Ångermanland fanns vid denna tid 132 frihetshemman och i Medelpad 55 st. Dessa hemman var helt undantagna från all form av rotering etc. Dessa boställen var i regel indelta och beboddes officerare, civila befallningshavare, präster, gästgivare och postbönder. Av Ångermanlands frihetshemman beboddes 27 av officerare och i Medelpad av 5.

Från Sparres regemente avdelades på sommaren en styrka som skulle förena sig med armén i södra Sverige. Befälet fördes av överstelöjtnant Zacharias Ribbing. Förbandet som förstärkts deltog i slaget vid Lund den 4 december 1676. I detta företag ingick ett kompani från Ångermanland och två från Medelpad. Trots att rymningarna var stora under förflyttningen deltog åtskilliga tredje män från Medelpad och Ångermanlands båtsmanssocknar i detta betydelsefulla slag.
Sju tredje män från Sollefteå stupade i slaget.
Regementet som även gjorde ett anfall in i Norge återfördes till Jämtland på hösten 1677. Dessa tredje män togs sen från regementet för att komplettera båtsmansstyrkan.

Båtsmanshållets område utsattes för ett intrång av en dansk trupp från Norge under hösten 1677. De lyckades ödelägga Graninge bruk som ägdes av Carl Sparre. Bruket hade nyligen anlagts. Sparre hade hösten 1677 samlat sina styrkor efter återtåget från Jämtland i trakten av Borgsjö i Medelpad.Gränsen mellan Ångermanland och Jämtland låg därför oskyddad. Bruksfolket kunde inte göra motstånd och bruket ödelades. Sedan allmogen i Sollefteå, Långsele och Helgums socknar gått man ur huse för att angripa mot inkräktarna, drog sig dessa tillbaka till Jämtland utan strid.

Förflyttning av Norrlands båtsmanskompani till Blekinge. (6)

År 1680 flyttades större delen av örlogsflottan i den nyanlagda örlogsstationen Karlskrona. Mer om orsakerna till denna förflyttning finns på "Båtsmanshållet i Sverige".
Man ville även ha en större båtsmansstyrka i direkt anslutning till örlogsstationen för att snabbt kunna uppfordras vid behov, dvs en slags beredskap. Detta åstadkoms genom en mycket stor tvångsförflyttning, framför allt från båtsmanshållen i Norrland och norra Finland. Dessa båtsmän blev en indelt båtsmansstyrka i Blekinge och Södra Möre till skillnad från övriga båtsmäns som var roterade.

Detta innebar att de rotar vars båtsmän förflyttades, vakanssattes. Rotarna slapp skyldigheten att prestera båtsmän men var tvungen att erlägga en vakansavgift om 50 daler km årligen i fredstid och det dubblett i krigstid. Att få erlägga vakansavgift istället för att hålla båtsmän innebar en lindring för befolkningen i dessa socknar. Kostnaden för att hålla båtsmän uppgick till mer än vakansavgiften.
Vakanstiden varade mellan 1681 och 1686.

Generalmönstring av Norrlands båtsmanskompani hölls 1680. I februari 1681 beordrades båtsmännen med familj att vid första öppet vatten ta sig till Karlskrona för att bli förlagda i Blekinge. Rotarna skulle ge båtsmännen två månaders kost inför avresan. Transporten skedde sjövägen. Ansvarigt befäl var löjtnanten Anund Fägerman. Den 29 juli 1681 anlände kompaniet i Karlskrona med 511 båtsmän, 59 hustrur och 64 barn. 15 båtsmän var kvar hemma sjuka, 8 hade rymt på vägen och två hade dött.
Den ordinarie kompanichefen major Anders Borg hade beordrats med tre skepp att göra en fraktresa till Spanien med skeppet Månen. I besättningen ingick 28 man från Norrlands båtsmanskompani.
Övriga båtsmän arbetade som timmermän i Riga och Kalmar.

Totalt flyttades 448 ordinarie- och fördubblingsbåtsmän till Blekinge från Norrlands båtsmanskompani. Från Ångermanland 247 (av 323 möjliga), från Medelpad 74 (av 97) och från Hälsingland 127 (av 172).  Totalt fanns 592 (323 + 97 + 172) båtsmän i kompaniet vilket innebar att 168 inte kom med. Av dessa hade10 befordrats till underofficerare, 86 hade dött sen generalmönstringen, 12 hade rymt, 30 var avskedade och hemförlovade, 10 var skeppstimmermän, 1  sjuk i Karlskrona och 9 hade inte inställt sig.

Vid denna tidpunkt var befolkningen i Ångermanland 9.433 personer och i Medelpad 4.307. Avgången i Ångermanland utgjorde ca: 5,3% och i Medelpad 3,4%. Med andra ord som var detta en stor avgång från landskapen.

Båtsmännen från Norrland koncentrerades till trakten öster och norr om Karlskrona. Finlands och Gästriklands båtsmän placerades i västra Blekinge. Städernas båtsmän indelades i mellersta Blekinge, från Karlskrona till norr och väster om Karlshamn. Inga från Medelpad placerades i Södra Möre och endast 5 från Ångermanland. Hela 269 från Finland placerades dock i Södra Möre.

Omplaceringen av båtsmännen till södra Sverige var ett oerhört intrång i båtsmännens och dess familjers liv. De upprycktes från sin hemort och förflyttades till en ort mycket långt hemifrån. Detta måste särskilt ha känts för båtsmanshustrurna som sannolikt aldrig tidigare lämnat hemorten.
Under den första uppbyggnadsperioden i Karlskrona rådde bristfälliga förhållanden. Bostäderna var dåliga och maten knapp. Ofta led båtsmännen brist på både kläder och skor. Detta ledde till avskräckande skildringar som spreds i landet och ökade motviljan att flytta dit. Därav de många rymningarna.

Det yngre båtsmanshållet (6)

Efter freden med Danmark 1679 inleddes en fredsperiod som varade seklet ut. Under denna period gjordes en upprustning av den svenska flottan. Nya skepp byggdes och besättningarna fick grundlig övning. Vidare blev båtsmanshållet fast organiserat och omfattande bestämmelser om dess verksamhet utfärdades.

Efter örlogsflottans förstärkning uppstod under 1680-talets ändra hälft en brist på båtsmän. En första åtgärd var 1685 att låta städerna prestera båtsmän i stället för vakansavgifter. I Norrland gällde denna föreskrift endast Gävle. Landshövdingen i Västernorrland Lennart Ribbing kunde redan 1686 rapportera att Gävle hade sina 25 bösseskyttar färdiga. Övriga städer i Västernorrland hade tillstånda att fortsätta erlägga vakansavgift.
I januari 1686 kom dock en ny föreskrift att rotarna i städerna och på landet i Västernorrland, Finland, Nyland samt Öster- och Västerbotten åter skulle prestera såväl ordinarie- som fördubblingsbåtsmän.

Denna reorganisation av båtsmanshållet vilket speciellt omfattade Norrlands båtsmän brukar betecknas som det yngre båtsmanshållet och var klar 1687. Den största skillnaden mot tidigare var att de grunder som båtsmanshållet vilade på nu ordnades och reglerades. Rotehållarnas skyldigheter var som tidigare att anskaffa och leja båtsmän samt att lämna underhåll till båtsmännen. Under fredstid skulle varje rote prestera en båtsman, under krigstid två. Båtsmanshållet kom i stort att likna det ständiga knekthållet som nu inrättades för infanteriet i armén.
Som motprestation befriades allmogen och borgarna i städerna från utskrivningar. En väsentlig skillnad mot tidigare var att rotebönderna måste anskaffa båtsmännen utan motsvarande skattelindring.
Båtsmannen fick ej avlägsna sig från roten mer än två mil utan att meddela detta till rotmästaren.

Efter förberedelser och överläggningar med allmogen i Norrland vintern 1687/88 insände landshövdingen den 14 februari 1688 den överenskommelse som träffats med de norrländska rotehållarna. Kungen fastställde förslaget den 2 mars 1688 genom en förordning som benämndes "Confirmationen på Afhandlingen emellan allmogen och båtsmännen i Wester Norrland"

Förslaget som kom att kallas "Confirmationen" innebar i stort följande:

Detta sätt att lösa förhållande mellan båtsmän och rotebönder kunde lätt leda till tvister. Det kanske inte heller var lätt för bonden att ha båtsmannen med familj boende hos sig. Det blev därför tidigt vanligt att upplåta torp för båtsmännen. I Confirmationen saknades det dock bestämmelser om detta.Rotetavla, båtsmanstorp
Under det äldre båtsmanshållet hade man redan börjat tilldela båtsmännen torp. Detta blev gängse bruk i Norrland även under det yngre båtsmanshållet, men rotarna hade inte någon skyldighet att göra detta. Om rotarna inte kunde erlägga vare sig husrum eller torp blev rotarna i Norrland skyldig att erlägga hushyra.

Bilden till höger föreställer en rotetavla från ett båtsmanstorp i Häggnor, Nordingrå socken, Ångermanland. Detta torp ingick i Norrlands tredje båtsmanskompani (tidigare namn på kompaniet var 2:a Norrlands Båtsmanskompanis 1:a del ), rote Spännare, nr 28. Fotot visas med tillstånd av Lennart Vessberg som tagit fotot.

Båtsmannen fick även vart tredje år utredningspersedlar som hängmata, bullfång (pajrock eller kapprock av vadmal),  täcke samt en låstunna (tunna försedd med en låsanordning eller låstapp). Då båtsmannen arbetade hos bonden försågs han i fredstid med en släpmundering av vadmal med en skjorta, ett par strumpor och ett par skor.

Vid krigstid rekryterades även fördubblingsbåtsmän. Dessa anskaffade rotarna, första gången de sattes upp, var för sig men när någon avgång inträffade ersattes de på samma sätt som de ordinarie med turordningen bland rotarna i socknen. Fördubblingsbåtsmännen erhöll i krigstid samma lön och utrustning som de ordinarie.

Städernas båtsmän:
Borgarnas skyldigheter mot städernas båtsmän reglerades i föreskrifter utfärdade 1690. Borgarna i en stadsrote kallades för rotelagare (jmf rotebonde). De fick anskaffa båtsmannen, betala legan som uppgick till 50 daler km (den fick ej överstiga 60 d km). Om de inte kunde prestera en godtagbar rekryt måste en av dem efter lottning tjänstgöra. Kostnaden för båtsmännens årliga lön om 24 daler km och underhåll fördelades på hela borgerskapet efter öretalet enligt en särskilt uppgjord rulla.
Magistraten i städerna måste skaffa båtsmännen fria husrum eller om det var brist på rum, lämna hyresersättning. Denna ersättning var ofta på fyra daler km.
Städernas båtsmanshåll grundades inte på jorden (stadsjorden) utan på borgarnas antal i varje stad. Då båtsmannen var hemma i staden och inte uppfordrad fick han varje år i mars ett par skor, ett par strumpor och en skjorta. Vid uppfordring i freds- eller krigstid fick han dessutom då han lämnade staden ett par skor, ett par strumpor, en skjorta, en blå klädesdräkt, en blå mössa eller skotthatt, en hängmatta och en rya. Efterhand så togs en tredjedel av värdet av detta ut av borgarna varefter fullständiga utrustningar skaffades och lades i förråd. Detta medförde att båtsmännen kunde göras resklara mycket snabbare vid uppfordran. I Härnösand hängde år 1689 15 båtsmansdräkter i stora vårdstugan.

Man fick inte ta något av båtsmannens lön för att bistå den hemmavarande hustrun utan hans tillåtelse om detta. Under båtsmannens uppfordran kunde hans hemmavarande hustru och barn i många fall få utstå svåra umbäranden.

Rotarnas sammansättning:
Rotarna ordnades så att de skulle vara jämngoda, dvs gårdarna i en rote borde ha samma ekonomiska bärighet och helst ligga närma varandra. Normalt bildade 5 mantal av skatte- och kronohemman en rote i Norrland. När rotarna sammansattes räknades både 1/2, 2/4, 4/8 hemman som ett mantal. I Ångermanland betraktades 24 seland som ett hemman. Ett mantal i roten uppgick mao till 12 seland och rotens storlek uppskattades till 60 seland. I Medelpad utgjorde 48 mål ett hemman. Mantalet var sålunda 24 mål och rotens storlek 120 mål.
Seland var ett arealmått i Ångermanland och omfattade 1/3 hektar. Mål var ett arealmått som användes i Hälsingland och Medelpad och omfattade 1/9 hektar. Ett seland motsvarade cirka tre mål.

Befrielse:
Säterier var befriade från båtsmansroteringen vad själva säterigården anbelangar men icke de hemman som låg utanför "rå och rör". Holms säteri i Överlännäs, som ägdes av Carl Sparre var det enda säteriet i Västernorrland.
Från rotering befriades: alla prästhemman, alla länsmäns-, gästgivares- och postbönders hemman. Häradshövdingars- och kronofogdars boställen (var de skattehemman befriades de inte). Vidare ödehemman och avhysta hemman som ej beboddes eller inte brukades. 

Två kompanier:
I Norrland nu hade allmogen åtagit sig att i fredstid hålla 600 båtsmän och i krigstid dubbelt så många. Denna stryka delades nu i två kompanier om 300 man vardera. Till chef för Norrlands första båtsmanskompani utsågs kapten Axel Anckarklo och för Norrlands andra båtsmanskompani utsågs kapten Olof Wrångh. Dessa båda kompanier uppsattes den 10 oktober 1687.
Första kompaniet omfattade städerna Gävle, Söderhamn, Hudiksvall och Sundsvall samt rotarna längs Gästriklands- och Hälsinglands kusttrakter samt hela Medelpad.
Andra kompaniet omfattade staden Härnösand samt rotarna på landsbygden i Ångermanland.

Antalet rotar ökades för att uppnå förstärkningen i antal båtsmän. I Medelpad tillfördes 17 nya båtsmän och därmed 17 nya rotar. Selånger utökades med 3, Njurunda, Tuna och Timrå 2 vardera samt Attmar, Sättna, Skön, Alnö, Indal, Ljustorp och Hässjö vardera med 1. För att uppnå detta fick man minska antalet hemman per rote.

Rotarnas storlek kunde variera både inom socknen och mellan socknarna. I Ångermanland kunde vissa vara mindre än 60 seland medan andra i enskaka fall uppgå till 80 seland. I Medelpad var alla rotar större än 120 mål, den minsta roten var på 133 mål och den största på 218. I medeltal var rotarna i Ångermanland på 64 seland (22,1 hektar) och i Medelpad 164 mål (18,1 hektar). Bördan för rotebönderna var något större i Medelpad än i Ångermanland.

Antalet bönder i rotarna var i regel fler än 5. Oftast måste flera mindre jordbruk sammanföras till en enhet som motsvarade ett mantal. Ibland ingick upp till 13 hemman i en rote. I Norrland var, till skillnad från slättlandskapen söderut,   jordbrukarna självägande bönder, men enheterna var små. Därför måste många hemman sammanföras för att bilda en rote om ett mantal.

Norrlandskompanierna tillhörde Stockholmseskadern fram till 1756 med undantag för 1717-1719 då de bildade Änterkarlsregementet.

Fyra kompanier:
År 1716 delas Norrlands två kompanier i fyra.

Marschväg:
I det yngre båtsmanshållet var rotarna befriade från att hålla lodjor för sjötransport av båtsmännen. Transporten fick nu ske landvägen och en speciell tågordning upprättades för detta. Detta gjorde att de bönder som fanns längs marschvägarna belastades extra hårt. För att minska denna orättvisa infördes en särskild skatt, durchtåtgärd, och den skulle upptas av alla skattskyldiga.  Med dessa medel hade landhövdingen i uppdrag att de till att proviant och furage uppköptes och sändes till de orter där truppen hade sitt nattläger. Vid kallt väder skulle även ved inköpas. Varje dygn tilldelades båtsmannen en kanna svagöl, 1 mark (425 g) kött, 1/2 mark fläsk eller smör och 1 1/2 mark svart bröd. För transport av persedlar erhölls en häst per åtta meniga. Förflyttningen gick till så att man marscherade i tre dagar sen hade man en dags vila. Våren 1688 var den första uppfordran efter omorganiseringen av båtsmanshållet.

Norrlands andra kompani hade den längsta marschvägen till Gävle och skulle bryta upp från Säbrå den 21 mars. Landshövding Otto Wellingk fastställde marschrutt för förflyttningen. Truppen från södra Ångermanland som stod under befäl av kapten Wrångh bestod av 458 man och förflyttades enligt följande:

Dag Nattförläggning i ort: Antal mils
förflyttning
21 mars Hässjö sn 3
22 Sundsvall 2
23 Njurunda 1,5
24 Vilodag  
25 Grarps sn 2,5
26 Harmångers sn 2
27 Hudiksvall 2,5
28 Vilodag  
29 Njutångers sn 1,5
30 Enångers sn 1,75
31 vilodag  
1 april Södrala sn 2,5
2 Skog sn 2
3 Hamrånge sn 3
4 Vilodag  
5 Gävle 3,25

Den norra gruppen i Ångermanlands stod under befäl av löjtnant Springer bestod av 248 man och beräknades ha fyra marschdagar plus en vilodag extra.
Sedan båtsmännen besiktigats i Gävle fortsatte kapten Wrånghs manskap till Uppland den 7 april och löjtnant Springers manskap den 13 april.

Manskapet hemförlovades i september. De sjuka transporterades sjövägen till sina rotar. Hela 506 man skickades med krejaren  Bartholomeus (mindre lastfartyg) under befäl av kapten Wrångh. En farsot utbröt vilken blev katastrofal bland de hårt packade manskapet. Resan varade i 32 dagar och totalt avled 101 man. För norrlands andra kompani fick denna uppfordran många avgångar. Totalt dog 210 man i andra kompaniet vilket utgjorde 30%, en mycket hög avgång. 97 st hade dött under sjöexpeditionen.

Båtsmännen utsattes under uppfordringarna för större påfrestningar än knektarna i armén. De förflyttades enbart inom landskapet och var därmed inte heller lika utsatta för smittorisker. Båtsmännen var även inkallade längre tid än knektarna. Å andra sidan kunde det förflyta flera år mellan båtsmännens inkallelser under det att knektarna måste tjänstgöra varje år.

År 1692  förskrevs att rotarna i manskapsrullan skulle upptas i en viss och ständigt behållen ordning. Detta för att underlätta redovisningen av båtsmännen. Varje rote, och därmed varje båtsman, tilldelades ett nummer, generalnummer. Dessa nummer löpte genom hela kompaniet och båtsmännen skulle i fortsättningen redovisas efter dessa. Det förbjöds att göra några ändringar vid kompletteringarna.
År 1694 genomfördes en generalmönstring av de båda Norrlandskompanierna. Detta var den första efter omorganiseringen 1687.

Uniform:
Under det äldre båtsmanshållet var båtsmännen klädd som en vanlig "dagakarl". Efter att det yngre båtsmanshållet införts 1687 gjordes vissa försök att få en enhetlig klädsel för båtsmännen. Denna klädsel skulle bestå av en rock av blått kläde med gul boj. I rocken skulle skulle finnas 18 mässingsknappar framtill, 2 knappar i vardera sida, 1 baktill och 3 på vardera ärm. Vidare ett par byxor av samma kläde och en blå båtsmansmössa. I de norrländska städerna saknades tillräckliga kvantiteter blått kläde, gul boj samt mässingsknappar. En hemställan skickades till amiralitetskollegiet om att kollegiet anskaffade dessa persedlar så att allmogen kunde inköpa dessa till ett drägligt pris.
Kollegiet svarade att de givna föreskrifterna endast gällde båtsmännen i städerna. Lantrotarna kunde även i fortsättningen använda vadmal men kläderna skulle skäras till efter den beskrivna modellen.
År 1696 gjordes en framställan av landshövding Frölich till amiralitetskollegium om en modell och beskrivning om hur kläderna borde göras. Orsaken var att de olika lantrotarnas kläder fortfarande var olika gjorda.

Träning:
Båtsmännen erhöll utbildning under tjänstgörningsperioderna. Detta skedde på de segelfartyg som under somrarna var sjösatta. För övning mellan uppfordringarna hade redan år 1666 förordnats att en tredjedel av all besättning på köpmansskeppen skulle i fredstid utgöras av kronans båtsmän.
Då båtsmännen var hemma skulle rotmästaren lära dem att förstå kompassen. För detta ändamål erhöll rotmästarna en kompasskiva. När en båtsman antogs var han i regel outbildad (obefaren), och fick sedan successivt utbildning
vid olika övningar.

Alla båtsmän hade notering om sin Befarenhet. Det fanns 4 olika grader:

Obefaren: Ingen eller mycket liten sjövana
Sjövan: Minst 6 månader till sjöss
Befaren: Minst ett år på Medelhavet eller liknande
Välbefaren: Minst 2 expeditioner om ett år på avlägsna vatten


Stora nordiska kriget 1700 - 1721:
Under hösten 1699 ingick Danmark, Polen och Ryssland en anfallsförbund mot Sverige. I februari 1700 ryckte polska trupper in i Livland och i mars anföll Danmark den svenska bundsförvanten Holstein. Detta var upptakten till det stora nordiska kriget.
Flottan medverkade detta år vid de svenska truppernas övergång av Öresund. Med hjälp av engelska och holländska flottstyrkor hölls den danska flottan i hamn.
Redan i november utgick order där landshövdingarna uppmanades att ofördröjligen anskaffa fördubblingsbåtsmän. Det fanns vissa problem att efterkomma denna order. I det norrländska båtsmanshållet hade fördubblingsbåtsmännen varit befriade från uppfordring efter år 1689. Dessa båtsmän hade också fått tillstånd att flytta från sina rotar. Detta försvårade deras återkallelse till tjänstgöring. För att höja båtsmännens användbarhet avskedades i januari 1700 skröpliga båtsmän och ersattes med friska och dugliga. Första uppfordran under kriget för norrlands båtsmännen kom i samband med krigsutbrottet mot Danmark då både ordinarie- och fördubblingsbåtsmännen inkallades tidigt. Norrlandsbåtsmännen tjänstgjorde till sjöss i samband med det danska kriget och vid transporterna av trupper till Baltikum.
Ångermanlänningarna hade en förlustsiffra på 58 man men drabbades under hemmarschen av en epidemi då 122 man dog. Medelpadsbåtsmännen drabbades av större förluster under sjöexpeditionen, 79 man. Det var framförallt fördubblingsbåtsmännen som drabbades och inträffade i september 1700. Båtsmännen hemförlovades under senhösten 1700.

Därefter uppfordrades båtsmännen årligen fram till 1710 för trupptransporttjänst. I regel varvade man mellan ordinarie- och fördubblingsbåtsmännen så att de kom att tjänstgöra olika år. Efter 1710 rustades åter flottan upp och såväl ordinarie- som fördubblingsbåtsmännen uppfordrades. Detta ställde större krav på befolkningen i dessa trakter. Det var problem att få fram ersättningsbåtsmän, lika så var det problem i rotarna att skaffa nödvändig utrustning till båtsmännen.

Under 1717 inför det norska fälttåget omorganiserades båtsmanshållet. Alla båtsmän organiserades i 7 sjöregementen varav 3 organiserades som infanteritrupp. De norrländska båtsmännen kom att tillhöra den senare kategorin som slogs ihop till ett regemente, Västernorrlands Änterkarlsregemente. Chef var amiralen Erik Didrik Taube. Dessa båtsmän skulle nu utrustas, beväpnas och övas som fotfolk. De norrländska båtsmanskompanierna bildade var sin bataljon om högst 712 man. Bataljonerna indelades i två fotkompanier vilka motsvarade halva båtsmanskompanierna, 356 man.
Efter Karl XII:s död indrogs dessa sjöregementen i början av 1719 och den gamla båtsmansorganisationen återtogs.
Från 1719 till freden 1721 uppfordrades norrlandsbåtsmännen årligen till Stockholmseskadern.

Under tiden fram till 1709 upprätthöll den starka svenska flottan riskfria förbindelser mellan Sverige och de svenska trupperna på andra sidan Östersjön. Ryssland började under denna tid att bygga upp en flotta.
Efter att Danmark gått med i kriget igen 1710 behärskade Sverige inte längre helt och hållet sjövägarna över Östersjön. Under 1712 förde flottan över Magnus Stenbock med en armé till de svenska provinserna i Nord Tyskland.
Efter Karl XII:s återkomst till Sverige 1715 blev flottans uppgift vakthållning i Finska viken samt skyddsvakt i Stockholms skärgård.
Inför kriget i danska Norge deltog inte huvudflottan utan enbart Göteborgseskadern. Denna eskader kunde inte hålla de danska sjöstridskrafterna på avstånd vilket inverkade menligt på det svenska fälttåget. Fred slöts med Danmark 1720.

Kapare:
Efter att Danmark åter gått med i kriget 1710 behövde framförallt Göteborgseskadern förstärkas. Detta gjordes bland annat genom att anlita civila kapare som hade i uppdrag av staten, via sk. kaparbrev, störa den danska handelssjöfarten så mycket som möjligt genom att kapa dess fartyg och föra dem till Göteborg. Kaparna fick i regel behålla så mycket som möjligt av det kapade. Även på östkusten användes kapare för att störa den ryska sjöfarten.
Läs mer om kapare i kronans tjänst

Under åren 1719 - 1721 drabbades den svenska östkusten av den ryska galärflottan. Under 1719 insattes den ryska galärflottan mot Rådmansö och norrut upp till Gävletrakten samt söderut mot Vikbolandet. Den svenska flottan ingrep först i augusti men då hade redan ryssarna dragit sig tillbaka. Under 1720 kryssade huvuddelen av den svenska flottan i Finska vikens mynning för att förhindra större ryska operationer till sjöss. Ryssarna gick då i stället över vid Kvarken och skövlade Umeå med omnejd. Ryska företag mot mot mellersta Sverige avvärjdes.
Under 1721, det sista krigsåret, hindrade huvudflottan samt Stockholmseskadern fientliga landstigningar i Stockholmsområdet. Övriga kusterna låg däremot fria och ryssarna med galärer brandskattade norrlandskusten från Gävle upp till Piteå.
I slutet av maj och i början av juni 1721 drabbades Medelpads- och Ångermanlands kusttrakter av den ryska galärflottan. I landskapen fanns knappt några trupper. Både ordinarie- och fördubblingsbåtsmännen fanns i Stockholm sen april. Endast ca 80 båtsmän fanns i Sundsvall på två större och fyra mindre galärer som låg i hamnen. Befäl för dem var kommendör Wibbling, chef för första båtsmanskompaniet. Den 25 maj brändes Galtströms järnbruk i Njurunda ned av ryssarna. Samma dag anlände galärflottan till Sundsvall. Major Fieandt hade befälet över försvaret av Sundsvalls stridskrafter, av reguljärt manskap fanns endast 50 jämtlandsdragoner. Dessutom hade allmogen uppbådats samt de ovan nämnda båtsmännen. Läs mer om ryssarnas härjningar i Sundsvallsområdet.

Den 30 maj hade ryssarna kommit till Härnösand som antändes. Därefter härjades Härnön, Säbrå, Stigsjö och Häddånger. Nästa dag fortsatte ryssarna upp i Ångermanälven och brände längs stränderna upp till Lunde. Den 2 juni var det Nätras tur och sen Nordmaling. Först den 7 juni lämnade ryssarna Ångermanland. Totalt brändes 649 gårdar i Ångermanland och 243 i Medelpad.

Fred slöts med Ryssland i Nystadt 1721.

Den svenska örloggsflottan hade svårt att ta upp kamp med de ryska galärerna i de trånga svenska kustvattnen. Detta berodde på många orsaker men de stora linjeskeppen var för stora och för djupgående i trånga skärgårdspassager.
Galärerna var överlägsna i dessa vatten. Då galärerna även roddes kunde de anfalla även vid stiltje. De stora linjeskeppen och fregatterna var mycket sårbara i dessa lägen.
Efter freden1721 stod det klart att Sverige måste ha en flotta som kan strida kustnära och i skärgården och den svenska ledningen beslöt att örlogsflottan skulle anskaffa ett antal galärer.

På grund av den ödeläggelse som ryssarna orsakade längs den norrländska kusten beslutade kammarkollegium 1721 om lindring i utlagor mm för befolkningen i dessa trakter. Städerna Sundsvall och Härnösand erhöll 8 frihetsår samt befriades från båtsmanshållet. I juni 1721 uppmanade landshövdingen i Västernorrland befolkningen i de socknar som skonats att hjälpa dem som fanns i de avbrända områdena samt att lämna timmer för husbygge. Vidare slapp man sätta upp fördubblingsbåtsmän under fredstid.


Frihetstiden 1721 - 1771:
Under denna period rådde fred med undantag av åren 1741 - 1743 (Ryska kriget) och 1757 - 1762 (Pommerska kriget).

Inför det Ryska kriget utbrott flyttades örlogsflottan till Finska viken utanför Fredrikshamn där den uppehöll sig under somrarna. Under vintrarna var flottan förlagd i Karlskrona. Meningen var att flottan skulle samverka med landstridskrafterna vid anfall mot den ryska gränsen.
På grund av svårartad skeppssjuka som härjade bland besättningarna kunde flottan ej samverka. Stockholms galäreskader, där norrlandsbåtsmännen ingick, förenade sig på somrarna med örlogsflottan utan att nämnvärt ingripa i krigshändelserna. Större delen av galäreskadern övervintrade i Fredrikshamn 1741 - 42 och 1742 - 43 i Stockholm.
Detta gällde alla norrländska båtsmän.
De mycket stora förlusterna av båtsmän på grund av sjukdomar ställde stora krav på rotarna att få fram ersättningsmanskap inför 1742.

Under mars 1741 uppfordrades 178 av Medelpads ordinarie båtsmän. Fördubblingsbåtsmännen uppfordrades i slutet av maj. Då allmogen under 20-års tid varit befriad från att sätta upp fördubblingsbåtsmän visade rotarna ett motstånd mot detta, speciellt som detta krig, hattarna krig, betraktades som ett anfallskrig. Trots alla protester kunde ändå fördubblingsbåtsmännen rekryteras.

Då freden slöts i Åbo den 7 augusti 1743 befann sig örlogsflottan vid Hangö udd och galäreskadern i Ålands skärgård. Galär eskadern togs hem till Stockholm för att biträda vid det sk. dalaupprorets kvävande.

År 1756 inrättades arméns flotta som innebar att galärflottan skiljde från örlogsflottan. Galärflottan delades i två enheter, den Svenska eskadern och den Finska eskadern. Samtliga norrlandskompanier ingick i den Svenska eskadern. Denna omorganisation kunde först genomföras i sin helhet efter det Pommerska kriget. Båtsmanskompaniernas sammansättning i kompanier upphörde. I stället sammansattes kompanierna i fördelningar varav Norrlandskompanierna tillhörde den åttonde fördelningen.

Under mitten av 1700-talet började man att använda enrolleringsbåtsmän. Systemet hade tidigare endast  tillämpats i Skåne, Halland och Bohuslän men utsträcktes nu till alla kustsocknar. Systemet innebar att flottan i krigstid fick tillgång på sjöbefaret folk, tex. på sådana som idkade sjöfart eller högsjöfiske. Dessa enrolleringsmän erhöll i fredstid lön, wartgeld. Denna uppgick till 4 daler sm för de som var fyllda 17 år. Mellan 14 och 17 år var lönen endast hälften. Detta innebar samtidigt att antalet båtsmän kunde minskas. Det ansågs att städernas båtsmän var mindre dugliga i sjötjänst. Alla städer med undantag av Stockholms båtsmanskompani vakanssattes både i fred- och krigstid. Den vakansavgift som dessa städer fick betala användes för att finansiera enrolleringsmanskapet. Vakansavgiften uppgick till 30 daler sm per båtsman.
Enrolleringsmanskapet ingick inte i båtsmanskompanierna men hade ett visst samband med dem. Enrolleringsmanskapet tillförde inte några större mängder män. Under 1758 uppgick de till 109 man vid den svenska eskadern. Systemet upphörde 1790.

Inför det Pommerska kriget blev det örlogsflottans uppgift att överföra de svenska trupperna till Stralsund samt att skydda den svenska handeln i Nordsjön mot engelska övergrepp. Under de följande åren biträdde flottan vid intagandet av Usedom samt för blockad av de preussiska hamnarna.
Galäreskadern tillkämpade sig 1758 och 1759 herraväldet över Stettiner Hof. Efter att fred slutits i Hamburg 1762 bestod sjöstridskrafternas insats i att transportera hem de svenska trupperna.
I detta krig deltog norrlandsbåtsmännen i mycket stor utsträckning. Norrlandsbåtsmännen som tillhörde den svenska eskadern tjänstgjorde endast i mindre omfattning på denna. De flesta kom att tjänstgöra vid örlogsflottan. Även sättet att inkalla båtsmännen ändrades i detta krig. I stället för att inkalla all personal ur kompanidelarna inkallades mindre enheter från flera kompanier. Inkallelseperioderna var även längre än vanligt. De flesta var förlagda i Pommern. Då båtsmän som tjänstgjorde där und 1759 hemförlovades inte utan blev kvar även under 1760.

Jakten på marockanska sjörövare:
I januari 1759 utrustades två fregatter, Adolph Ulric och Jason för kryssning på marockanska sjörövare. Till besättningen avdelades 70 man från alla Norrlandskompanierna. Från Medelpad och norra Hälsingland deltog 21 båtsmän. Fartygen avseglade från Stockholm i maj 1759 och återkom först  i december 1760.
Denna sjökommendering till Medelhavsvattnen måste ha varit en upplevelse för norrlandsbåtsmännen.
Läs mer om expeditionen till Medelhavet och jakten på marockanska sjörövare

Nyrekrytering av båtsmän underlättades genom en föreskrift 1727. Om en rote fick vakans borde den ersättas med lösdrivare (någon som saknade arbete och fast bostad), om det fanns någon i den socken där vakansen uppstått.

År 1733 återupptogs båtsmännens tjänstgöring på handelsfartyg. Eftersom örlogsfartygen endast i begränsad omfattning rustades under fredstid var detta ett bra sätt för båtsmännen att få erfarenhet i sjöväsendet. Var tionde man på varje kompanidel fick årligen permitteras för att ta hyra på kofferdifartyg. Det hände att framförallt ogifta män rymde under dessa resor. Därför tillät man inte från 1748 att ogifta båtsmän fick ta hyra på handelsfartygen så till vida de inte deponerade 100 daler sm.

Under 1766 gjordes en ändring av Stockholmseskaderns sammansättning. Ändringen innebar att Första Norrlands båtsmanskompanis första och andra del återfördes till örlogsflottan. Härmed kom Medelpadsbåtsmännen att åter tjänstgöra på örlogsfartygen och deras tjänstgöringsort blev nu Karlskrona. Första uppfordran till Karlskrona kom under 1767. Under 1770 återfördes även Norrlands andra kompanis första del till örlogsflottan.


Gustavianska tiden 1771 - 1792:
Efter Gustav III:s statskupp 1772 fanns risk för att Ryssland och Danmark skulle ingripa för att återställa till det tidigare regeringsskicket. Stora åtgärder vidtogs för att möta ett sådant anfall. Skärgårdsflottan rustades upp och örlogsflottan förstärktes.

Som skydd för den svenska handeln kryssade svenska flotteskadrar i Nordsjön och Östersjön åren  1779, 1780, 1794 och 1800. Dessutom disponerades flottan för konvojtjänst samt för expeditioner till Medelhavet. Under dessa tjänstgöringar fick båtsmännen nyttiga övningar under krigsmässiga förhållanden.60-kanonsskeppet Vasa, 1700-tal

Fred rådde fram till den 29 juni 1788 då Sverige anföll Ryssland. Planen var att arméns huvudstyrka skulle från Helsingfors anfalla Petersburg och med örlogsflottan slå ut de ryska flottenheter som fanns i Finska viken.
Svenska eskadern i arméns flotta klargjordes och överfördes till Finland där den förenade sig med den Finska eskadern vid Sveaborg.

Den svenska örlogsflottan lyckades inte ta herraväldet över Finska viken. Ett oavgjort slag utkämpade vid Hogland den 17 juli. För armén del omintetgjordes alla offensiva företag med Anjalförbundet.
Under hösten kunde örlogsflottan återföras till Karlskrona. Besättningarna hade svårt härjats av sjukdomar. Den svenska skärgårdseskadern återfördes till Stockholm.

I juni 1789 anföll ryssarna. Av arméstridskrafterna utfördes endast resultatlösa gränsstrider. På grund av den stormiga riksdagen 1789 blev krigsförberedelserna eftersatta och örlogsflottan kunde utlöpa först i juli. Inte heller detta år kunde örlogsflottan inta herraväldet i Finska viken. Ett oavgjort slag utkämpades vid Ölands södra udde. Besättningarna led även detta år svårt av skeppssjukan. Skärgårdsflottan hindrades i sina operationer av ryska örlogsfartyg som alltjämt kunde uppträda i finska vatten. Den Svenska eskadern kunde först i oktober föras till Helsingfors. Den 24 augusti  utkämpade den Finska eskadern ett oavgjort slag med den ryska skärgårdsflottan utanför Fredrikshamn, det första slaget vid Svensksund.

Ett avgörande till sjöss var nödvändigt. Efter grundliga förberedelser löpte de båda flottorna ut tidigt på våren 1790. Avsikten var att skärgårdsflottan och örlogsflottan tillsammans skulle söka upp och slå de ryska sjöstridskrafterna. Man trängde djup in i Finska viken och blev på grund av vindförhållandena tvungen att ankra upp i Viborgska viken. Här blev man kvar i en månad innan vindriktningen ändrade och under denna tid kunde ryssarna stänga till utloppet. Svenskarna kunde dock bryta sig ut den 3 juli, det Viborgska gatloppet. Örlogsflottan seglade därefter till Helsingfors för reparation. Skärgårdsflottan, som mer eller mindre klarade sig helskinnad ur gatloppet, seglade till Svensksund där den vann en lysande seger över den ryska skärgårdsflottan den 7 juli. Efter detta slöts fred med Ryssland den 14 augusti 1790 i Värälä.

Redan 1776 och 1770 överfördes större delen av de norrländska båtsmanskompanierna från skärgårdsflottan till örlogsflottan. Efter protester från de norrländska rotarna om att det var för långt till Karlskrona vid uppfordran samt då den Svenska eskadern behövde förstärkning togs ett beslut vid 1772 års riksdag om att återföra de norrländska kompanierna till arméns flotta. Under 1777 kom första kompaniets första del att åter tillhöra örlogsflottan men redan nästa år var de åter tillbaka till Svenska eskadern i Stockholm. Vidare kom direktiv 1772 att alla vakanser åter skulle tillsättas i båtsmanshållet.

Under krigsåren tjänstgjorde norrlandsbåtsmännen till sjöss och deltog i sjöstrider i större omfattning än vid något tidigare krigstillfälle. Även fördubblingsbåtsmännen var uppfordrade.
Huvuddelen av båtsmännen som följde den Svenska eskadern till Helsingfors 1788 fick under vinter återvända till sina hemorter. Vägen från Helsingfors togs i november över Vasa och på isen över Kvarken. Under tiden i Helsingfors hade en del av norrlandsbåtsmännen ingått i örlogsflottans besättningar. De avmönstrades i Karlskrona i december.
Även våren 1789 uppfordrades både ordinarie- och fördubblingsbåtsmännen (även från städerna). Marschen tillbaka togs även den över isen vid Kvarken. Förflyttningen gjordes med marche forcée (snabb förflyttning). Framme i Helsingfors mönstrade de på den Svenska eskadern. Från de olika kompanidelarna fördelades manskapet i maj 1789 enligt följande:

Kompanidel Besättningar
på fartyg
Tjänst i land Sjuka Totalt
1:a komp, 1:a del 188 23 12 223
1:a komp, 2:a del
(Medelpad)
191 29 13 223
2:a komp, 1:a del 191 33 12 236
2:a komp, 2:a del 191 35 21 247

Summa:

761 120 58 939

Även 1789 överfördes åtskilliga norrlandsbåtsmän att tjänstgöra vid örlogsflottan. Av medelpadsbåtsmännen fanns 45 vid örlogsflottan och 39 av ångermanlänningarna. De medföljde flottan till Karlskrona och avmönstrades över vintern. De vid skärgårdsflottan i Finland fick kvarstanna där över vintern 1789/90.

Redan i början av januari 1790 utfärdades en befallning att de kraftigaste ansträngningar skulle vidtas för att samtliga ordinarie- och fördubblingsrotar blev kompletta. Alla vakanser skulle besättas. Vid kronovarvet i Stockholm arbetades det för högtryck.

I mitten av februari 1790 var manskapet i de norrländska båtsmankompanierna fördelade enligt följande:

Kompanidel Tjänst på
eskadern
Tjänst på
Sveaborg
Sjuka Totalt
1:a komp, 1:a del 76 31 48 155
1:a komp, 2:a del
(Medelpad)
68 27 63 158
2:a komp, 1:a del 79 29 52 160
2:a komp, 2:a del 85 36 62 183
Summa: 308 123 225 656

Antalet båtsmän har minskat betydligt i jämförelse med maj 1789. Hela 283 man har stupat, dött eller tillfångatagits. Antalet sjuka är nu 225 mot 58 året innan. Landshövdingarna i Härnösand och Gävle att uppmanades att snarast uppbåda alla hemmavarande, förut sjuka och nyrekryterade.

Örlogsflottans och skärgårdseskadrarnas insatser under 1790 blev avgörande för kriget.

Efter fredsslutet återställdes båtsmanshållet till samma storlek som innan kriget. Alla fördubblingsbåtsmän avmönstrades. Av ordinarie båtsmän vakanssattes 25% mot vakansavgift. Städernas båtsmän vakanssattes åter mot avgift.


Tiden 1792 - 1814:
Efter Gustav III:s tid följde en tid av stagnation för flottenheterna. För skärgårdsflottan blev följderna inte så stora. Örlogsflottan däremot var   i behov av upprustning, bland annat behövdes nya fartyg.
Gustav IV Adolf hade 1805 förbundit sig att delta i kriget mot Napoleon genom att föra över trupper till svenska Pommern. Trupperna blev kvar i Pommern till 1807 då armén återtransporterades. I februari 1808 bröt Ryssland freden med Sverige och Danmark förklarade samtidigt Sverige krig. Svenska flottenheter skyddade Sverige tillsammans med engelska flottenheter för anfall från Danmark.
Arméstridskrafterna i Finland tvingades att retirera till Uleåborg. Den 3 maj 1808 gav sig Sveaborg vilket fick till följd att att hela den därvarande Finska skärgårdseskadern förlorades. Örlogsflottan samlades i juni vid Hangöudd för att förhindra ryska fartyg att tränga in i Åbo skärgård. De ryska flottan drevs tillbaka till Baltischport där den blockerades. I september återvände örlogsflottan till Sverige. Den Svenska skärgårdseskadern lyckades inte ta herraväldet i Åbo skärgård men kunde täcka flera landstigningsförsök i Finland samt hindra ryska anfall mot Åland. I slutet av oktober beordrades eskadern till Stockholm. Hemresan blev mycket prövande på grund av köld och sjukdomar och tog en hel månad. Genom kapitulationen den 19 november överlämnades Finland till ryssarna. Resten av den finska armén retirerade in i Sverige.
Under sommaren 1809 behärskades Östersjön av de förenade svenska och engelska flottorna och kunde avvärja varje hot mot de svenska kusterna. Åland intogs dock av ryssarna. Ryssarna lyckades även tränga in i Västerbotten. Den Svenska eskadern beordrades till vakthållning i Stockholms norra skärgård för att hindra invasion från Åland till Roslagen. I och med detta hindrades ryssarna från att bränna kusttrakterna som de gjort 1719. Delar av örlogsflottan och skärgårdsflottan användes under sommaren för att transportera den norra armén som befann sig i Härnösand till Västerbotten för att avskära ryssarnas förbindelser norrut. Detta bidrog till att ryssarna lämnade södra Västerbotten men något avgörande kom inte till stånd. De svenska trupperna återskeppades och sjöstridskrafterna återvände till Stockholm och Karlskrona. Fred med Ryssland slöts den 6 januari 1810.

Förutom kriget med Ryssland rådde även krigsillstånd med Danmark och Frankrike. Vid årsskiftet 1809/10 fick Sverige även fred med dessa länder.
I fredsvillkoren med Frankrike måste Sverige anta kontinentalsystemet vilket innebar att engelska fartyg och handelsvaror utestängdes. Detta ledde till att Sverige kom i krig med England. Detta krig blev enbart ett skenkrig då Sverige endast i ringa omfattning anslöt sig till kontinentalsystemet.
Napoleon accepterade inte Sveriges hållning till detta och anföll på nyåret 1812 svenska Pommern. I början av 1813 ingick Sverige i det förbund som bildades mot Napoleon. Sverige förband sig att delta med trupper och i samband med detta slöts fred med England. Svenska trupper fördes över till norra Tyskland och deltog i några mindre drabbningar. Trupperna sparades för att anfalla Danmark och därmed ta Norge från Danmark. I och med freden i Kiel i januari 1814 kom nu Norge att tillhöra Sverige.

Under denna tid hade Sverige ett betryggande herravälde till sjöss. År 1813 fick flottan i uppdrag att transportera 30.000 soldater till Pommern och under 1814 åter transportera hem dem igen.
Då norrmännen motsatte motsatte sig föreningen med Sverige drogs delar av de svenska sjöstridskrafterna samman till Strömstad vilket medverkade till att betvinga norrmännen.


Tiden 1814 och fram till 1887 då båtsmanshållet avvecklades:
Under början av denna period organiserades förstärkningsmanskapet och därefter beväringsmanskapet. Allmogen erhöll därmed en betydlig lättnad då rotehållarna befriades från att hålla fördubblingsbåtsmän.
En extra rotering kom till stånd 1811.

Under denna period fram till båtsmanshållets avveckling ändrades inte de ordinarie båtmännens antal, vare sig totalt eller för var socken i Medelpad och Ångermanland.

Den extra roteringen från 1811 ändrades till viss del 1817.
En ny extra rotering genomfördes 1823. I denna extra rotering ingick endast privilegierad jord som var fri från ordinarie rotering. I Västernorrland bildades 18 rotar på detta sätt. Det sattes främst upp från prästgårdsjordar.
Dessa rotar var enbart ålagda att sätta upp och utrusta manskap efter samma grunder som gällde för den ordinarie roteringen. De slapp även att under fredstid erlägga avgift för befrielsen att anskaffa båtsmän. I krigstid hade dessa rotehållare rätt att om de så önskade prestera en häst i stället för en utrustad båtsman. Dessa hästar skulle i krigstid tillföras armén.
I Västernorrland valde 12 av de 18 rotarna att prestera hästar.

År 1825 genomfördes även en ny ordinarie rotering av icke privilegierad oroterad krono- och skattejord. Denna rotering omfattade samma typ av jord som år 1811. Anledningen till dessa nya ordinarie roteringar var att det i början av 1800-talet fanns en hel del nyupptagen jord som inte var roterad.
I denna nya rotering kom även häradshövdinge-, länsmans- och fjärdingsmansboställen samt posthemman att ingå i roteringen. Tynderö socken i Medelpad var som tidigare befriad från rotering.
De nya rotarna var i fredstid vakanta mot erläggande av vakansavgift.

I Västernorrland bildades 52 hela nya rotar med denna nya rotering. 1811-års rotering medförde 68 nya rotar men reducerades senare till 12. Totalt tillfördes 64 nya rotar i dessa två ordinarie roteringar.

Städernas båtsmansrotar vakanssattes år 1792 på 25 år. Vid 1815 års riksdag begärde borgarståndet att dessa rotar skulle få vara vakanssatta även i framtiden. Rätten att hålla dessa rotar förlängdes med 10 år dock med högre vakansavgift. Sundsvall och Härnösand ingick kontrakt i september 1818 om att betala vakansavgift enligt de nya förutsättningarna. År 1824 erhöll städerna tillstånd att tillvidare få hålla sina rotar vakanssatta. Nya vakansavgifter för städerna fastställdes 1839. Sundsvall skulle nu erlägga vakansavgift för 6 1/4 och Härnösand 4 3/4:s båtsmän.

I början av perioden tog man även ut ett sjöbeväringsmanskap som skulle utgöra en reserv för flottan. En utbildning planerades 1819 vid Stockholms örlogsstation under 14 dagar i september. Någon utbildning kom inte till stånd detta år. I ett nytt direktiv  1822 bestämdes att sjöbeväringen skulle utbildas under 12 dagar med vapenövningar inom varje län. Även denne gång inställdes övningarna. Från 1823 skulle sjöbeväringarna övas tillsammans med arméns beväringsmanskap.
I Västernorrland kom inte någon utbildning tillstånd under 1823 - 1826. Därefter utbildades enbart arméns beväringsmanskap av officerare från Jämtlands fältjägarregemente. Från 1837 vapenövades alla värnpliktsskyldiga ungdomar i Västernorrland. Denna utbildning övertogs 1855 av den nyuppsatta Vester-Norrlands beväringsbataljon.

För båtsmanshållet del bodde inte kompanicheferna inom kompaniområdet som fallet var för knekthållet. I stället fanns de på örlogsstationerna. För att upprätthålla ordning och disciplin bland båtsmännen på hemorten bestämdes 1816 att en officer skulle bo och vistas inom respektive båtsmanskompani. Officerarna hade också till uppgift att tillse att båtsmännen erhöll sina laglig rättigheter. Till sin hjälp hade han sjökorpraler. Dessa utsåg kompanichefen bland båtsmän som gjort sig kända för pålitlighet och nyktert leverne. Manskapet indelades i korpralskap som bestod av 25 man och vars rotar låg intill varandra. I Medelpad utsågs 6 sjökorpraler och i Ångermanland 7 st. Som distinktionstecken bar de en sexuddig silverstjärna mitt fram på hatten. De fick också högre avlöning under tjänstgöring vid station eller till sjöss om två skilling. Under uppfordring befriades de från släparbete i land.
Det föreskrevs vidare att kompanichefen skulle infinna sig till gudstjänst än i den ena, än i den andra av de kyrkor som fanns inom kompaniet för att vaka över båtsmännen.

Båtsmanshållet indelades 1819 i fem distrikt i stället för som från 1762 i fördelningar. Den femte distriktet utgjordes av Stockholms stads kompani, Norra Roslags första och andra delar samt de fyra delarna från Norrlands kompani. År 1873 ändrades denna indelning till enbart fyra distrikt, Norra, Södra, Östra och Västra.
År 1874 ändrades även benämningen på Norrlandskompaniets delar till:

Redan 1875 ändrades namnen igen till:

År 1878 bestod Stockholms örlogsstation av de fyra Norrlandskompanierna, de fyra Roslagskompanierna samt av de två Södermanlandskompanierna samt av Bohus- och Västgötalands kompanier. Bohus första kompani överfördes senare till Karlskrona station.

Antagandet av en ny värnpliktslag 1885 var början till indelningsverkets successiva avveckling och övergång till en försvarsorganisation av stam och beväring.

Allt eftersom sjökrigsmaterielen utvecklades med nytt sjöartilleri, ångdrift etc. ställdes nya krav på bemanningen av fartygen. Båtsmännen ansågs inte kunna uppfylla dessa nya fordringar. Efter många utredningar beslöts 1887 att hela båtsmanshållet skulle sättas på vakans.  Beslutet innebar att rothållarna fick erlägga vakansavgift allt eftersom rotarna vakanssattes.

 

Västernorrlands infanteriregementeVästernorrlands infanteriregemente, I21

Nuvarande Västernorrlands infanteriregemente, I21, i Sollefteå bildades 1853 under namnet Västernorrlands beväringsbataljon. Denna beväring hade tidigare utbildats vid Jämtlands fältjägarregemente. 1887 ändrades namnet till Västernorrlands bataljon. 1893 bildades slutligen regementet Västernorrlands infanteriregemente. Regementets nummer var I29 fram till 1902. Mellan 1902 och 1928 var numret I28 och därefter I21. Regementets övningsplats var fram till 1898 Sånga mo och därefter ett läger i Sollefteå till kasernerna stod klara 1911 då regementet flyttade in.

 

Sundsvalls luftvärnsregementeSundsvalls luftvärnsregemente, LV5

I oktober 1940 placerades en beredskapsdivision ur A10 för luftförsvaret av Sundsvall. 1941 organiseras den om som Sundsvalls luftvärnsdivision. I oktober 1942 Sundsvalls luftvärnskår. I juli 1974 omvandlas kåren till Sundsvalls luftvärnsregemente. Regementet drogs in  i juli 1982.

 

 

Källor:

  1. Facimil utgåva av "Statistiskt sammandrag af svenska indelningsverket, 2: bandet av C. Grill från 1856, utgiven av Svenska Släktforskningsförbundet 1988.
  2. Svenska knektar, indelta soldater, ryttare och båtsmän i krig och fred av Lars Ericsson, 1997, sid 61.
  3. Grafisk framställning utvisande de svenska infanteriregementenas härstamning före genomförandet av 1925 års härordning, utarbetad av F. Wernstedt.
  4. Medelpads båtsmän av Lennart Nordin, 1967.
  5. Från Brunkeberg till Nordanvind, 500 år med svenskt infanteri, Bertil Nelsson, 1993.  
  6. Båtsmanshållet i Ångermanland och Medelpad av Carl Hamnström, 1972 

 

Överst på sidan

xxxx Mil xxxxx

web analytics
 
xxxxxxxxxxxxx  

  Hans Högman
E-mail

Copyright © Hans Högman, granskat 2016-11-16 11:41