Det yngre båtsmanshållet

System med roterade båtsmän

Båtsmännen var roterade på samma sätt som infanteristerna i armén. Se vidare det ständiga knekthållet för mer information. Systemen var i stort sett identiskt med det ständiga knekthållet, dvs rotebönder som underhöll en båtsman med tillhörande båtsmanstorp. Cheferna för båtsmanskompanierna skulle vara bosatta inom kompaniernas område och föra befälet över båtsmännen. Även befälen var indelta på samma sätt som inom armén. Det var inte lätt att värva båtsmän. Efter Skånska krigets slut, 1675, var den svenska båtsmansstyrkan cirka 5.000 man. Behovet var dock det dubbla. Man gjorde nu en utbyggnad av båtsmanshållet till att omfatta alla kustlandskap. Vidare skulle städernas båtsmanshåll grundas på dess rikedom. Denna omorganisation av båtsmanshållet var klar 1687 och kom att kallas det yngre båtsmanshållet. Bilden till höger visar linjeskeppet Kung Karl, sjösatt 1694. Foto Hans Högman 2017. Sjöhistoriska Museet, Stockholm.

System med indelta båtsmän

De båtsmanssystem som beskrivs ovan byggde på roteringsprincipen, dvs bönder som grupperades i båtsmansrotar och som satte upp en båtsman. Men det fanns även indelta båtsmän som sattes upp genom indeling på motsvande sätt som ryttarna i kavaleriet, dvs via rusthåll. Det fanns nämligen ett behov att, sedan Karlskrona örlogsstation grundats, ett större antal båtsmän skulle förläggas i Karlskronas omedelbara närhet för att snabbt kunna uppfordras vid behov. Därför infördes båtmansindelningen, dvs ett system med indelta båtsmän. Med indelningssystemet kunde mindre jordegendomar indelas för att hålla en båtsman. Istället lämnade kronan ersättning till båtsmannens underhåll bl.a. genom att efterskänka grundskatten. Den första gruppen indelningsbåtsmän (rusthållsbåtsmän) togs ut från de landskap som låg längst bort, från båtsmansdistrikten i Norrland och norra Finland. Från Norrland flyttades 488 båtsmän, från Gästrikland 56, Mellan- och södra Sveriges städer 301 och Finland 543, totalt 1.350 båtsmän plus familjer. Dessa förflyttades nu till Blekinge och södra Möre. Detta var den största tvångsvisa befolkningsomflyttningen under stormaktstiden. Omflyttningen skedd under den första delen av 1680-talet. När denna omfördelning var klar fanns cirka 2.300 indelningsbåtsmän i anslutning till Karlskrona örlogsstation. Tanken var att det skulle gå snabbt att mobilisera fartygen med besättningar. Systemet med indelningsbåtsmän förekom enbart i Blekinge och södra Möre. Majoriteten av alla båtsmän var dock roterade. Det svenska båtsmanssystemet bestod nu av 6 kompanier indelningsbåtsmän, 21 kompanier roteringsbåtsmän och 3 kompanier från städerna.

Karlskrona örlogsstation öppnas på 1680-

talet

Den svenska örlogsflottans huvudstation, Stockholms station, fanns mellan 1522 och 1680 i Stockholm. Karl XI ville ha flottan längre söder ut för att snabbare kunna möte fienden som kom söderifrån. Fienden var framför allt Danmark. Ryssland hade ingen flotta vid denna tid så inget hot kom över havet österifrån. Ryska östersjöflottans födelse räknas till år 1703 då ryssarna anlade flottbasen Kronstadt i Finska viken. Vidare ville Karl XI få en hamn som var isfri större delen av året. Man tittade på Kalmar och Karlshamn först men valet föll på Trossön i den Blekingska skärgården. Platsen kom att kallas "Karls-krona" efter Karl XI. Under 1680 flyttades större delen av flottan dit. För att skydda örlogsbasen byggdes tre bastioner runt basen och för att skydda inloppet till Karlskrona byggdes Kungsholms fort och Drottningskärs kastell vid Aspösund. Det första skepp som byggdes i Karlskrona var Götha som sjösattes 1686. År 1715 tar man åter ta örlogsstationen på Skeppsholmen, Stockholm, i bruk där en fanns då en mindre eskader. På 1720-talet förlades även den nya skärgårdsflottan till Stockholm. Inför det stora nordiska kriget, 1700 - 1721, bestod den svenska örlogsflottan av dels en värvad båtsmanselit och dels indelta och roterade båtsmän. De värvade båtsmännen utgjorde en oundgänglig beredskapsstyrka. En annan stor grupp var det enrollerade (inhyrda) sjömanskapet. Man erhöll även sjövant folk från handelsflottan. De roterade båtsmännen utgjordes av manskap från:

Styrka

De roterade kompaniernas styrka uppgick till 4.322 ordinarie samt 3.578 fördubblingsbåtsmän. De värvade båtsmännens antal i Karlskrona uppgick till 1.188 man. De indelta båtsmännen uppgick till 2.356. De kunde vara på plats i Karlskrona inom 8 - 12 dagar efter mobilisering. Totalt kunde flottan mobilisera ca: 11.400 båtsmän vid denna tid. Förutom dessa enrollerades ca: 3.000 båtsmän. Hur stor var då den svenska flottan i jämförelse med andra länders flottor vid denna tid?

Rysslands örlogsflottas födelseår brukar sättas till 1696. Som vi ser av tabellen var England redan nu den största sjönationen. Under 1717 undergick båtsmanshållet en genomgripande omorganisation. Karl XII lät sammanslå de kompanier som var likställda varandra till regementen: 2 värvade regementen som bestod av artillerivolontärregementet och kofferdiregementet, 5 indelta eller roterade regementen bestående av Sluproddarregementet, Västernorrlands änterkarlsregemente, Smålands äntergastregemente, norra och södra Roslags sjögastregemente samt Ölands sjögastregemente. Därtill kom Södermanlands äntergastregemente, Uppstädernas bösseskyttar, Bohus 2 kompanier, Skånes, Hallands och Blekings stadsbåtsmän. Södra Finlands och Ålands båtsmanskompanier kunde vid denna tid ej räknas in. Äntergast och änterkarlstyrkorna var organiserade på samman sätt. De skulle utrustas och övas som infanteriregementen av infanteribefäl. Denna organisation blev dock ej långvarig. Redan 1719 upplöstes de nya regementena och man återgick till den gamla organisationen.

Ryska kriget 1788 - 1790

Detta krig innehöll många sjöslag. Detta innebar i sin tur stora manskapsförluster som skulle ersättas. Några av de större sjöslagen var slaget vid Hogland 17/7 1788, slaget vid Öland 26/7 1789, första slaget vid Svensksund 24/8 1789 (galärflottan), slaget utanför Reval 13/5 1790, "Viborgska gatloppet" 3/7 1790 och andra slaget vid Svensksund 9/7 1790 (galärflottan). Enbart vid utbrytningen ur Viborgska viken dödades cirka 35% av manskapet i den gotländska båtsmansstyrkan. Se vidare: • Sjöslaget Viborgska gatloppet 1790 • Sjöslaget vid Svensksund 1790

Källreferenser

1. Svenska knektar, indelta soldater, ryttare och båtsmän i krig och fred av Lars Ericsson, 1997 2. Det gotländska båtsmanshållet 1646 - 1887, Kjell Olson, 1993 3. Försvarets civilförvaltning 1634 - 1865, utgiven 1994 av försvarets civilförvaltning 4. Från regalskepp till sjörobot av Bengt Ohrelius, 1984. 5. Om sjökriget, från Svensksund till smygteknik av Marco Smedberg 6. Skärgårdsflottan, redaktör Hans Norman, 2000 7. Wikipedia

Relaterade länkar

• Svenska krig • Gustav III:s ryska krig 1788 - 1790 • Sjöslaget Viborgska gatloppet 1790 • Sjöslaget vid Svensksund 1790 • Indelningsverket • Båtsmanshållet • Norrlands båtsmanskompanier • Svenska regementen och båtsmanskompanier • Örlogsflottan • Skärgårdsflottan (Arméns flotta) • Wäsby båtsmanstorp nr 58, Sollentuna Överst på sida

Båtsmansnamn

När båtsmanshållet kom till under 1600-talet var det sällsynt att särskilda båtsmansnamn användes. Det var dock viktigt att kunna identifiera en båtsman och man började därför att ge varje man ett särskilt namn. Rekryten fick sitt namn vid antagningen och namnet bands till en viss rote. Inom ett kompani skulle endast en båtsman inneha ett visst namn och normalt tog nästa man på samma rote föregångarens namn. Denna regel följdes dock inte alltid. Namn kunde också bytas efter särskilt medgivande. En mycket vanlig grupp båtsmansnamn var de namn som hade anknytning till rotens namn, by- eller sockennamn, exempelvis Billsta, Helgum, Hoting, Näsåker, Rogsta, Wäsby mfl. En annan vanlig kategori var de namn som hade en mer borgerlig karaktär, exempelvis Berg, Bergman, Broman, Burman, Forsman, Lindström, Stenberg, Vallman etc. Namn som direkt hade anknytning till båtsmän kan bl.a. delas upp i: • Utseende • Egenskaper • Militära sjötermer • Djur och växter • Natur • Lokal- och Nationalitet • Yrken Utseendenamn: Bred, Hög, Jätte, Kort, Liten, Låg, Lång, Nätt, Rödbrusig, Vitlock Egenskapsnamn: Ansenlig, Birhals, Bister, Bråttom, Dristig, Flink, Frimodig, Frisk, Fyllhund, Förbättrader, Glad, Grym, Hurtig, Kempe, Kvick, Lustig, Långsam, Mild, Modig, Rask, Springare, Stark, Törstig, Vrång, Våghals mfl. Militära sjötermer: Ankare, Bark, Boglina, Bom, Båk, Däck, Flagga, Fock, Kajman, Kompass, Köl, Lod, Mesan, Rå, Rånock, Segel, Sjöman, Strid, Styrman, Talja, Vimpel, Esping mfl. Djur och Växter: Al, Alm, Ask, Asp, Björk, Duva, Falk, Gran, Hassel, Hägg, Järv, Löv, Pil, Ros, Ruda, Tall mfl. Naturnamn: Backe, Berg, Bro, Dal, Damm, Fors, Holm, Klippa, Lund, Mo, Näs, Sjö, Skog, Sten, Strand, Sund, Vall mfl. Lokal- och nationalitetsnamn: Darlkarl, Engländare, Finne, Fransos, Gävlebo, Hällsing, Jämte, Lapp, Norman, Norrlänning, Ryss, Skotte, Smålänning, Tysk mfl. Yrkesnamn (med undantag för militära): Bagare, Bonde, Dräng, Klockare, Kock, Kolare, Målare, Smed, Svarvare, Timmerman m.fl.

Sjöerfarenhet - Befaren

Alla båtsmän hade notering om sin sjöerfarenhet (Befarenhet) i rullorna. Det fanns 4 olika grader: 1. Obefaren: Ingen eller mycket liten sjövana 2. Sjövan: Minst 6 månader till sjöss 3. Befaren: Minst ett år på Medelhavet eller liknande 4. Välbefaren: Minst 2 expeditioner om ett år på avlägsna vatten

Båtsmanshållet vakanssätts 1887

År 1887 sattes hela båtsmanhållet på vakans. Istället fick rotebönderna i båtsmanshållet betala en vakansavgift när en båtsman avgick ur tjänsten. Flottans ökade krav på kontinuerlig bemanning och sjömaterielens utveckling gjorde att försörjningen av båtsmän genom indelningsverket inte längre var funktionell. Som en ersättning för båtsmanskåren värvades istället en fast stam av manskap (sjömanskår) till Flottan, uppdelade på matros-, eldare-, hantverks-, minör- och fästningsartilleriavdelningar. År 1898 ändrades värvningssättet till flottans sjömanskår. Allt manskap skulle nu vara ständigt tjänstgörande och rekryteras antingen genom s.k. karlskrivning från Skeppsgossekåren eller genom kontraktsskrivning. Det var dock aldrig aktuellt att ersätta att ersätta de indelta båtsmännen med värnpliktiga båtsmän i beväringen. Sjötjänsten ombord på fartygen krävde en helt annan utbildning än vad beväringstjänsten kunde erbjuda. Dock gjordes vissa försök med ett mindre antal värnpliktiga i flottan. Det var däremot aldrig tal om att beväringar helt självständigt skulle bemanna några krigsfartyg. År 1889 övades 200 värnpliktiga i beväringen i flottan.

Tjänstgöring på örlogsstationerna

Till skillnad från soldaterna i armén organiserades båtsmännen inte i regementen utan enbart kompanier, så kallade båtsmanskompanier. Kompanierna tillhörde i sin tur en örlogsstation, vanligen Stockholms örlogsstation eller Karlskrona örlogsstation. Från 1700 har även funnits en örlogsstation i Göteborg, Göteborgs örlogsstation, men den lades ned 1870. Flottans båtsmän samlades med andra ord på örlogsstationerna i Stockholm eller Karlskrona. Här tjänstgjorde man i land med olika arbeten eller på skeppen under seglatser. Till sjöss bestod arbetet främst av sk. släparbete, vilket innebar bemanning av kanonerna, rodertjänst men även till väders bland master och segel. I regel var det okvalificerade arbetsuppgifter. En båtsman som kunde kompassen kallades befaren och fick ansvara för rorgång och handlodning. På ett normalstort skepp fanns 70 korpraler och volontärer (frivilliga som utbildade sig till officerare), 20 kofferdimatroser (tjänade civilt i handelsflottan), 250 båtsmän, 110 soldater, 30 skeppsgossar och 20 drängar. På mindre fartyg, exempelvis fregatter, fanns ca: 40 korpraler och volontärer, 10 kofferdimatroser, 20 båtsmän, 100 soldater, 20 skeppsgossar samt 15 drängar. Ett Linjeskepp hade under 1780-talet hade följande besättning: • 1 överstelöjtnant (fartygschef) • 2 kaptener • 2 löjtnanter • 2 fänrikar • 2 kadetter • 3 officerare från armén • 1 överstyrman • 2 medelstyrmän • 3 lärstyrmän • 4 konstaplar • 9 arklimästare • 1 överskeppare • 3 underskeppare • 6 högbåtsmän • 5 underofficerare från armén • 69 korpraler och volontärer • 20 kofferdimatroser • 255 båtsmän • 112 soldater från armén • 30 skeppsgossar • 20 drängar • 4 fältskärer • 5 betjänter • 7 hantverkare Örlogsfartygen hade även behov av mer erfaret sjöfolk än vad båtsmännen i båtsmanshållet kunde bidra med. Därför anställde örlogsflottan genom värvning sjömän från handelsflottan, kofferdibåtsmän. De hade lön från flottan men behövde bara tjänstgöra i örlogsflottan under 6 månader per år. Under resten av tiden kunde de tjänstgöra ombord på handelsfartygen. Kofferdibåtsmännens arbetsuppgifter ombord var i regel till väders uppe i riggen. Däremot behövde de inte hålla på med de vanliga båtsmännens släparbete. Kofferdibåtsmännen kom aldrig att utgöra någon större kategori i Sverige till skillnad mot Danmark. Fördelen för Danmark var att de därigenom hade en större andel erfaren och sjövan besättning men nackdelen var att det tog längre tid att mobilisera kofferdibåtsmännen än de svenska "vanliga" båtsmännen. Det förekom även värvad personal bland artilleripersonalen, sk. volontärer. De hade ansvar över artilleribetjäningen som utgjordes av båtsmännen i båtsmanshållet. Volontärerna var frivilliga som utbildade sig till underofficerare och officerare.

Skeppsgossekåren & skeppsgossar

Skeppsgossar var unga män, till och med barn, som gick under utbildning för att senare bli befäl. När de var 18 år gamla var de färdigutbildade och kunde antas som kofferdibåtsmän eller volontärer. Flottan behövde utbildad och sjövan personal och redan 1685 bildades skeppsgossekåren då en skeppsgosseskola inrättades i Karlskrona. Skeppsgossar utbildades därefter på kustorterna Karlskrona, Göteborg, Marstrand och Stockholm. Pojkarna som påbörjade sin utbildning var mellan 8 - 16 år gamla. Vintertid bodde de i kaserner och utbildades i läsning, skrivning, kristendom, språk och geografi tillsammans med sjömanskap och fysisk träning. Sommartid var de ute på praktik och seglade på flottans skolskepp. Det var en hård miljö för de unga pojkarna och det var inte ovanligt att de blev slagna både av befälen och de äldre skeppsgossarna. När skeppsgossarna fyllt 18 ansågs de vuxna och kunde börja som matroser i flottan. I slutet av 1700-talet fanns ca: 300 skeppsgossar. Skeppsgossekåren fanns kvar ända till 1939. Se vidare Skeppsgossekåren.

Manskapet

Manskapet hade sina sovkojer i de nedre regionerna av skeppet, där två man delade på en sängplats (en sov när den andre arbetade). Fyra båtsmän delade på en sjömanskista, där man förvarade sina personliga ägodelar och kläder. De flesta sjöexpeditionerna ägde rum i Östersjön eller på Nordsjön. Den huvudsakliga födan ombord utgjordes av bröd, öl, torrt kött och salt fisk. Precis som i armén hölls generalmönstringar under ledning av en högre officer vid amiralitetet. I flottan hölls generalmönstringar vart femte år. Före och efter en uppfordring (inkallelse) hölls beklädnadsmönstringar av kompanichefen och landshövdingen. Soldaterna i ett kompani inom armén kom från samma trakt och kände varandra (i regel omfattade ett kompani ett härad). Kompanierna i fält var den samma som hemma på roten. Detta bidrog till en mycket hög sammanhållning. I flottan gjorde man dock tvärt om, man spred på båtsmännen inom ett båtsmanskompani på olika fartyg. Om ett fartyg gick under så gjorde det ofta med man och allt. Om katastrofen var framme så skulle inte alla båtsmän i en socken eller härad mangrant följa med i djupet. För att få bättre kvalitet på officerarna ombord så bestämdes 1683 att ingen fick befordras till officer förrän han genomgått sjöofficersexamen och blivit godkänd.

Rekryteringen

Rekryteringen av båtsmän gick till på motsvarande sätt som rekryteringen av knektarna i armén. Oftast var det ur de egendomslösas led som männen hämtades, torparsöner, drängar, bondesöner som ej hade något att ärva samt söner till båtsmän. Under krigstid var rotebönderna befriade från att värva båtsmän. Skyldigheten inträdde först tre månader efter manskapets hemkomst. Precis som för knektarna upprättades ett kontrakt med båtsmännen, sk. båtsmanskontrakt. Där fanns inskrivet den sold båtsmannen skulle få. Solden betalades ut två gånger om året, vårpenningen i maj och höstpenningen i september. Solden behövde rotebönderna endast betala ut då båtsmannen var hemma på roten. Vid krigstid rekryterades även fördubblingsbåtsmän. Fördubblingsbåtsmännen erhöll i krigstid samma lön och utrustning som de ordinarie. Under fredstid hade fördubblingsmännen ingen lön alls. Båtsmanstorp Vidare fanns i kontraktet inskrivet att båtsmannen skulle ha ett båtsmanstorp med tillhörande hemkall. Hemkallet kunde bestå av bete, ved, material för stängsel, hö/halm, spannmålsprodukter, allt beroende på hur torpets odlingsmark var beskaffat. Torpen i båtsmanshållet (båtsmanstorpen) fungerade på samma sätt som soldattorpen i armén. Bilden till höger föreställer en rotetavla från ett båtsmanstorp i Häggnor, Nordingrå socken, Ångermanland. Detta torp ingick i Norrlands tredje båtsmanskompani (tidigare namn på kompaniet var 2:a Norrlands Båtsmanskompanis 1:a del), rote Spännare, nr 28. Fotot visas med tillstånd av Lennart Vessberg som tagit fotot. • Exempel på båtsmansrulla från Norrlands båtsmanskompani • Exempel på ett båtsmanskontrakt från 1857, Södermanlands 2. båtsmanskompani. • Wäsby båtsmanstorp 58, Södra Roslags 2:a båtsmanskompani. Sollentuna socken.

Uniformen

Båtsmannens beklädnad och utrustning var ytterligare en av de skyldigheter som båtsmansroten hade. Under den tid båtsmannen var uppfordrad skulle han erhålla klädespersedlar. De var utredningspersedlar (hängmatta, kappsäck av segelduk, täcke mm), beklädnadspersedlar (tröja, väst, långbyxor, strumpor, skjortor, hatt, läderskor m), handräckningsbeklädnadspersedlar (skor och strumpor). Beklädnadspersedlar utgick vid tjänstgöring som uppgick till minst 6 månader och handräckningsbeklädnadspersedlar utgick för tjänstgöring mellan 6 veckor och 2 månader. Någon enhetlig uniform fanns ej för sjöfolket förr. Några regler för hur hur klädseln skulle se ut fanns inte heller. Båtsmansbeklädnaden bestod under 1600-talet oftast av en jacka och ett par byxor av blått kläde. Jackan hade inga knappar utan hölls på plats av häktor. Under jackan bars en skjorta av lärft. Skorna var gjorda av smorläder. På 1690-talet gjorde man ett försök att införa regler för beklädnaden. Däremot så växlade uniformen mycket mellan olika landsdelar. Stadsbåtsmännen var i regel bättre klädda än de från landsbygden. Under slutet av 1700-talet började man införa mer enhetlig klädsel. Uniformen bestod nu av rock, vadmals- eller lärftbyxor samt långstrumpor. Senare erhöll de även en väst eller livstycke, underliv, tröja av vadmal, kort pajrock med kappa, skor med läderbotten samt en skotthatt. Jackan skulle vara blå med gult foder. Även västen skulle vara blå. Utseendemässigt kunde dock persedlarna variera mellan olika landskap. Fotot till höger föreställer en båtsman i uniform m/1778. Marinmuseum. Foto Hans Högman 2007. Först 1817 infördes en enhetsuniform. Även vadmalen skulle nu färgas blå. Uniformen skulle nu bestå av: kapprock eller kavaj av blå vadmal (stofferad med samma tyg från kragen skörtet två tum nedanför knät), Ståndkrage fem tum hög samt klaff med överklädd knapp. den skulle vara fodrad i livet med ylletyg samt i ärmarna med blågarns eller annan foderväv. En tröja av blå vadmal, med stoffering av samma typ från kragen till skörtet. En väst av blå vadmal med ärmar. Dubbla slag, ståndkrage tre tum hög. Två knapprader med nio släta mässingsknappar i vardera. Ett par långbyxor av blått vadmal med åtta släta mässingsknappar. En halsduk av mörk lärft. En hatt, ett par läderskor, två par ullstrumpor samt två skjortor. 1848 erhöll rotebönderna viss befrielse från beklädnadsskyldigheten. Under 1800-talet blev blåkragen allt större och skjortan öppen i halsen. Kragens ändamål var att skydda tröjan eller jackan mot fläckar från den nedhängande hårpiskan. Blankhatten och rundtröjan hängde med ganska länge. Bilden till höger visar båtsmansuniformer från 1832 (vänstra) respektive från 1849 (högra). Bilden till vänster visar en båtsman från 1856.

Uppfordring

Båtsmännen uppfordrades i regel till tjänstgöring under våren i fredstid. Uppfordringen bestämdes av den befälhavande amiralen vid den örlogsstation som båtsmannen tillhörde. Båtsmännen vid de roterade kompanierna uppfordrades antingen till helårstjänst eller till sex månaders sommartjänst vart tredje år. Då order om uppfordring kom skulle roten utrusta båtsmannen med utrustningspersedlar samt matsäck som skulle räcka fram till embarkeringsorten. Roten hade ingen skyldighet att skjutsa båtsmannen men däremot hans utrustning. Antagligen kunde båtsmannen åka med på lasset. När båtsmannen anlände till embarkeringsorten skulle kompanichefen visitera sin män. Han följde även med männen till örlogsstationen. Under sjöstrid användes huvuddelen av manskapet till arbete vid kanonerna. Båtsmännen uppgift var bla att hala i taljorna eller att med olika hjälpmedel rikta kanonerna i sidled. För själva gevärsstriderna och fäktningarna svarade i huvudsak soldaterna. Maten ombord var hårt saltad för att klara sig under en länge tid och bestod av kött, fläsk och fisk. Varje dag fick båtsmännen ca: halv liter brännvin. Maten och drickat intogs vid sk fatlag eller backlag, där borden var upphängda mellan kanonerna.

Bestraffningar ombord

Det var hård disciplin ombord och straffen för överträdelser var oftast ganska hårda. Straff som utdelades var att "springa rå" och att "kölhalas". Att springa rå innebar att förövaren hissades upp, med sammanbundna fötter, till storrån med en tyngd vid ena låret. Fästet lossades varvid förövaren föll ned och försvann under vattenytan. Med hjälp av linan halades han sen in. Fallet från storrån var relativt högt, omkring 16 meter. Kölhalning innebar att den som skulle bestraffas bands med ett rep runt midjan. Repet drogs sedan runt kölen på skeppet. En tyngd fästes vid förövaren som hissades upp i storrånnocken. Med repet firades sen mannen ned i vattnet och drogs under kölen och upp på den andra sidan och åter upp till storråns höjd. Vid passagen runt kölen hände det ofta att både armar och ben krossades eller att mannens nacke bröts. Tyngden var dock till för att förrövaren inte skulle slås mot kölen. Kölhalning var i det närmaste att betrakta som en dödsdom. Båda dessa straff avskaffades 1755. Att rymma från fartyget bestraffades med döden. Detsamma gällde den som överföll en vakt på post eller profoss i tjänst. Den vanligaste bestraffningen var spöslitning med den niosvansade katten. Den var en piska som bestod av ett kort träskaft försedd med nio smala tågändar försedda med vardera tre knutar. Den som skulle straffas hölls fast av sina kamrater medan han piskades med katten. Ett annat namn på katten var tjärtampen. Detta straff avskaffades 1798. Ytterliggare en bestraffningsform var gatlopp. Här fick den som skulle bestraffas springa i den gata som bildades mellan två led av besättningsmän där varje besättningsman som han passerade slog den springande med ett spö. Ett gatlopp räknades som två vändor. Den som dömts till fem gatlopp fick således springa tio vändor. Detta straff avskaffades 1812. Efter detta var fängelse på vatten och bröd den vanligaste bestraffningsformen.

Livet ombord

Den stora dödligheten ombord var ett stort problem. De flesta stupade inte i strid utan dog i olika sjukdomar. Besättningarna var stora som trängdes på ett litet utrymme. Trångboddheten och den bristande hygienen, dålig kost samt kyla och fukt skapade en grogrund för sjukdomar. Under 1740- talet började man införa system för att förbättra luften ombord. En uppfinning som kallades "väderväxlingsmaskin" gjorde livet lättare ombord. Det var två samarbetande handdrivna luftpumpar som med stor kapacitet skötte luftväxlingen. År 1676 infördes hängkojen vilket medförde en bättre komfort för sjömännen då de nu slapp sova på det hårda däcket. Det var roteböndernas ansvar att förse båtsmännen med hängkoj samt ett täcke. År 1742 bestämdes sen att varje man skulle sova i en egen koj. Tidigare hade två båtsmän turats om att använda en sådan. Toaletthanteringen ombord var under all kritik. Ombord fanns rännor av användes av besättningen som toalett. Dessa rännor spred en oerhörd stank i fartyget. Ombord fanns även knektar vars enda uppgift var striden. De hade inga uppgifter i fartygets skötsel. Tristessen lär nog ha varit hög bland dessa kategorier. Vidare låg fartygen långa tider i hamn varvid alla mer eller mindre var sysslolösa.

Stridsförberedelser

Inför en strid gick alla man tillverket enligt en väl inövad plan. Alla löstagbara föremål som kunde vara i vägen för en segelmanöver eller för pjäshanteringen eller öka de fientliga projektilernas splitterverkan stuvades i hålskeppet. trapporna mellan däcken ersattes med "strids- eller fäktstegar". Under- och märsrår, mässkot och ankare säkrades med kättingar och taljor. Särskilda vantstoppare hölls klara om något vantpar blev avskjutet. Våta hudar och presenningar gjordes i ordning för brandskyddet. på lämplig höjd över översta däcket spändes ett nät av tågvirke till skydd för fallande riggdetaljer. Däcken sandades för att manskapet inte skulle halka i blod- och vattenpölar. Ammunition hämtades upp till pjäserna, styckeport luckorna öppnades och kanonernas surrningar lösgjordes. När allt var klart intog besättningen sina stridspositioner. Projektiler, eld och vatten hotade besättningen. Träsplint yrde som pilar. På trossdäck ordnades förbandsplatsen. Fotografierna nedan föreställer artilleribesättningen på batteridäck ombord på ett örlogsfartyg under en sjöstrid, sent 1700-tal. Marinmuseum. Foto Hans Högman 2007.