Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-08-25

Inledning

Örlogsflottan

Allmogen hade sedan medeltiden varit indelad i sk skeppslag. Antalet skeppslag varierade mellan olika landsdelar. De hemman som ingick i skeppslagen skulle under krigstider tillhandahålla krigsskepp, utrustning och manskap. Varje skeppslag var i sin tur indelade i mindre enheter, ar (åror). Aren utgjordes av ett visst antal män och varje ar skulle utrusta en roddare för varje åra i skeppet. Man räknar den svenska flottans födelsedag som den 7 juni 1522 då de tio-tal fartyg som Gustav Vasa köpt av Hansan i Lübeck löper in i Slätbaken, Östergötland. Dessa fartyg kom att bli grunden till den svenska flottan.  Vid denna tid var Stockholm dess viktigaste förläggningsort. Flottan består år 1552 av 15 skepp och 20 galejor. Under Gustav Vasas tid ökas behovet väsentligt av erfaret sjöfolk. Han införde därför ett system där sjövana lantmän samt borgare i städerna uppfordrades till flottan. De erhöll samma sold som de värvade utländska knektarna. De män som kom att tjänstgöra på flottans skepp var dels båtsmän och dels sk. bösseskyttar. Detta system var dock otillräckligt för den växande svenska örlogsflottan. Man började därför med utskrivning av manskapet. Utskrivningen grundade sig på att ett visst antal självägande bönder i kustlandskapen och i städerna togs ut för tjänstgöring. I samband med det yngre indelningsverket införs även det ständiga båtsmanshållet och därmed erhöll örlogsflottan ett bestämt antal båtsmän. Från mitten av 1500-talet till början av 1800-talet skilde sig örlogsfartygen inte mycket åt. Efter hand har fartygsstorleken växt vilket inneburit att eldkraften ökat genom att fartygen kunnat föra fler kanoner. Kanonerna ställdes i batteridäck, vilket gav benämningen en-, två- eller tre-däckare. Normalt förde tre-däckarna 90 kanoner och två-däckarna mellan 50 - 80 kanoner. De stora örlogsfartygen, speciellt tre-däckarna, var svårmanövrerade samt personalkrävande. Seglingsegenskaperna var inte direkt imponerande på dessa stora skepp.  Ett välseglat örlogsskepp på 1600-talet kom upp i en fart av ca: 9 - 10 knop. Om det blåste från "fel" håll fick man i regel vänta på bättre vind då de grundgående skeppen kryssade dåligt. Avdriften blev stor. Kanonerna var det dominerande vapensystemet vid sjöstrider. Kanonerna var gjutna i järn, slätborrade mynningsladdare och benämndes efter kanonkulornas vikt som mättes i pund (1 pund = 0,454 kg). Kanonkulorna var av massivt järn. Under slutet av 1600-talet började man att segla på kolonn för att kunna samordna elden från flera fartygs bredsidor. Denna formering blev känd som slaglinjen och taktiken kallades linjetaktiken.. Tidigare hade striderna oftast skett i mindre ordnade former med närstrider och bordning. För mer information, se Örlogsflottan.

Skärgårdsflottan / Arméns flotta

Redan under slutet av det stora nordiska kriget och fram till freden i Nystadt 1721 stod det klart att Sverige måste ha en flotta som kan strida kustnära och i skärgården. När ryssarna härjade med sin nya galärflotta längs den svenska kusten hade svenska örlogsflottan svårt att hindra dem. Detta berodde på många orsaker men de stora linjeskeppen var för stora och för djupgående i trånga skärgårdspassager. Galärerna var överlägsna i dessa vatten. Då de även roddes kunde den anfalla även vid stiltje. De stora linjeskeppen och fregatterna var mycket sårbara i dessa lägen. Efter freden i Nystadt 1721 beslöt beslöt den svenska ledningen att örlogsflottan skulle anskaffa ett antal galärer. De stationeras på Skeppsholmen i Stockholm och eskadern kom att kallas Stockholms eskadern. Vid nästa krigsutbrott 1741 hade man dock enbart 21 galärer i galärflottan. Nu intensifierades ansträngningen med att skaffa en galärflotta. År 1750 hade galärflottan växt till ett 60-tal galärer. Den 18 oktober 1756 skapades en officiell arméflotta, skärgårdsflottan, genom ett förordnande i Kungl Maj:t. Galärerna skiljs nu från örlogsflottan och överförs till armén. Då skärgårdsflottan lydde under armén kallades den därför också arméns flotta. Den bestod 1756 av två eskadrar galärer, Stockholms eskadern och den nyuppsatta Finska eskadern. Inför Gustaf III:s ryska krig 1788 hade man byggt upp en stor skärgårdsflotta. Skärgårdsflottan skulle samverka med landstridskrafterna, skydda dess flank, underlätta truppförflyttningar och stödja deras offensiva operationer. Skärgårdsflottan fick år 1760 en egen tretungad flagga som var helt blå till skillnad från örlogsflottans tretungade gul-blå flagga. Beteckningar på grader och förband hämtades från armén. På skärgårdsflottans fartyg fanns både sjöbefäl och armébefäl. Den finska eskadern fick sitt manskap från Ålands och södra Finlands båtsmanskompanier samt norra Roslagens två kompanier. Till Stockholmseskadern anslogs Västernorrlands fyra kompanier. Skärgårdsflottans fartyg kunde både seglas framföras med rodd. I strid däremot roddes fartygen eller ankrades upp, men seglades aldrig. I strid används vanligen den sk. stationstaktiken. Den byggde på att en styrka ur skärgårdsflottan intog en fördelaktig position i skärgården där man ankrade upp till försvar.  Fartygen skulle ankras upp i lämpliga positioner för att bäst kunna beskjuta den fiende som försökte ta sig igenom stationen. Stridskrafterna på land hade en viktig roll i striden. Stationstaktiken kompletterades senare av af Chapman med en rörligare taktik som även byggde på anfall av fiendens flanker och rygg med mindre, mer lättrörliga fartyg, kanonsluparna och kanonjollarna, för att nå ett avgörande. För mer information, se Skärgårdsflottan.

Örlogsflottan och skärgårdsflottan

Källreferenser

1. Det gotländska båtsmanshållet 1646 - 1887, Kjell Olson, 1993 2. Försvarets civilförvaltning 1634 - 1865, utgiven 1994 av försvarets civilförvaltning 3. Svensksund, Gustaf III:s krig och skärgårdsflottan 1788 - 1790 av Stig Jägerskiöld, 1990. 4. Skärgårdsflottan, redaktör Hans Norman, 2000 5. Svenska knektar, indelta soldater, ryttare och båtsmän i krig och fred av Lars Ericsson, 1997 6. Från regalskepp till sjörobot av Bengt Ohrelius, 1984. 7. Om sjökriget, från Svensksund till smygteknik av Marco Smedberg 8. Wikipedia
xxxx Mil xxxxx
 
xxxxxxxxxxxxx
Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-08-25

Inledning

Örlogsflottan

Allmogen hade sedan medeltiden varit indelad i sk skeppslag. Antalet skeppslag varierade mellan olika landsdelar. De hemman som ingick i skeppslagen skulle under krigstider tillhandahålla krigsskepp, utrustning och manskap. Varje skeppslag var i sin tur indelade i mindre enheter, ar (åror). Aren utgjordes av ett visst antal män och varje ar skulle utrusta en roddare för varje åra i skeppet. Man räknar den svenska flottans födelsedag som den 7 juni 1522 då de tio-tal fartyg som Gustav Vasa köpt av Hansan i Lübeck löper in i Slätbaken, Östergötland. Dessa fartyg kom att bli grunden till den svenska flottan.  Vid denna tid var Stockholm dess viktigaste förläggningsort. Flottan består år 1552 av 15 skepp och 20 galejor. Under Gustav Vasas tid ökas behovet väsentligt av erfaret sjöfolk. Han införde därför ett system där sjövana lantmän samt borgare i städerna uppfordrades till flottan. De erhöll samma sold som de värvade utländska knektarna. De män som kom att tjänstgöra på flottans skepp var dels båtsmän och dels sk. bösseskyttar. Detta system var dock otillräckligt för den växande svenska örlogsflottan. Man började därför med utskrivning av manskapet. Utskrivningen grundade sig på att ett visst antal självägande bönder i kustlandskapen och i städerna togs ut för tjänstgöring. I samband med det yngre indelningsverket införs även det ständiga båtsmanshållet och därmed erhöll örlogsflottan ett bestämt antal båtsmän. Från mitten av 1500-talet till början av 1800-talet skilde sig örlogsfartygen inte mycket åt. Efter hand har fartygsstorleken växt vilket inneburit att eldkraften ökat genom att fartygen kunnat föra fler kanoner. Kanonerna ställdes i batteridäck, vilket gav benämningen en-, två- eller tre-däckare. Normalt förde tre-däckarna 90 kanoner och två- däckarna mellan 50 - 80 kanoner. De stora örlogsfartygen, speciellt tre-däckarna, var svårmanövrerade samt personalkrävande. Seglingsegenskaperna var inte direkt imponerande på dessa stora skepp.  Ett välseglat örlogsskepp på 1600-talet kom upp i en fart av ca: 9 - 10 knop. Om det blåste från "fel" håll fick man i regel vänta på bättre vind då de grundgående skeppen kryssade dåligt. Avdriften blev stor. Kanonerna var det dominerande vapensystemet vid sjöstrider. Kanonerna var gjutna i järn, slätborrade mynningsladdare och benämndes efter kanonkulornas vikt som mättes i pund (1 pund = 0,454 kg). Kanonkulorna var av massivt järn. Under slutet av 1600-talet började man att segla på kolonn för att kunna samordna elden från flera fartygs bredsidor. Denna formering blev känd som slaglinjen och taktiken kallades linjetaktiken.. Tidigare hade striderna oftast skett i mindre ordnade former med närstrider och bordning. För mer information, se Örlogsflottan.

Skärgårdsflottan / Arméns flotta

Redan under slutet av det stora nordiska kriget och fram till freden i Nystadt 1721 stod det klart att Sverige måste ha en flotta som kan strida kustnära och i skärgården. När ryssarna härjade med sin nya galärflotta längs den svenska kusten hade svenska örlogsflottan svårt att hindra dem. Detta berodde på många orsaker men de stora linjeskeppen var för stora och för djupgående i trånga skärgårdspassager. Galärerna var överlägsna i dessa vatten. Då de även roddes kunde den anfalla även vid stiltje. De stora linjeskeppen och fregatterna var mycket sårbara i dessa lägen. Efter freden i Nystadt 1721 beslöt beslöt den svenska ledningen att örlogsflottan skulle anskaffa ett antal galärer. De stationeras på Skeppsholmen i Stockholm och eskadern kom att kallas Stockholms eskadern. Vid nästa krigsutbrott 1741 hade man dock enbart 21 galärer i galärflottan. Nu intensifierades ansträngningen med att skaffa en galärflotta. År 1750 hade galärflottan växt till ett 60-tal galärer. Den 18 oktober 1756 skapades en officiell arméflotta, skärgårdsflottan, genom ett förordnande i Kungl Maj:t. Galärerna skiljs nu från örlogsflottan och överförs till armén. Då skärgårdsflottan lydde under armén kallades den därför också arméns flotta. Den bestod 1756 av två eskadrar galärer, Stockholms eskadern och den nyuppsatta Finska eskadern. Inför Gustaf III:s ryska krig 1788 hade man byggt upp en stor skärgårdsflotta. Skärgårdsflottan skulle samverka med landstridskrafterna, skydda dess flank, underlätta truppförflyttningar och stödja deras offensiva operationer. Skärgårdsflottan fick år 1760 en egen tretungad flagga som var helt blå till skillnad från örlogsflottans tretungade gul-blå flagga. Beteckningar på grader och förband hämtades från armén. På skärgårdsflottans fartyg fanns både sjöbefäl och armébefäl. Den finska eskadern fick sitt manskap från Ålands och södra Finlands båtsmanskompanier samt norra Roslagens två kompanier. Till Stockholmseskadern anslogs Västernorrlands fyra kompanier. Skärgårdsflottans fartyg kunde både seglas framföras med rodd. I strid däremot roddes fartygen eller ankrades upp, men seglades aldrig. I strid används vanligen den sk. stationstaktiken. Den byggde på att en styrka ur skärgårdsflottan intog en fördelaktig position i skärgården där man ankrade upp till försvar.  Fartygen skulle ankras upp i lämpliga positioner för att bäst kunna beskjuta den fiende som försökte ta sig igenom stationen. Stridskrafterna på land hade en viktig roll i striden. Stationstaktiken kompletterades senare av af Chapman med en rörligare taktik som även byggde på anfall av fiendens flanker och rygg med mindre, mer lättrörliga fartyg, kanonsluparna och kanonjollarna, för att nå ett avgörande. För mer information, se Skärgårdsflottan.

Örlogsflottan och

skärgårdsflottan

Källreferenser

1. Det gotländska båtsmanshållet 1646 - 1887, Kjell Olson, 1993 2. Försvarets civilförvaltning 1634 - 1865, utgiven 1994 av försvarets civilförvaltning 3. Svensksund, Gustaf III:s krig och skärgårdsflottan 1788 - 1790 av Stig Jägerskiöld, 1990. 4. Skärgårdsflottan, redaktör Hans Norman, 2000 5. Svenska knektar, indelta soldater, ryttare och båtsmän i krig och fred av Lars Ericsson, 1997 6. Från regalskepp till sjörobot av Bengt Ohrelius, 1984. 7. Om sjökriget, från Svensksund till smygteknik av Marco Smedberg 8. Wikipedia