Båtsmanshållet i Sverige

[Hem][Militaria][Historia][Släktforskning][Föregående sida]  
[Home][Genealogy][History][Military][Previous Page]

Relaterade länkar:
[Skärgårdsflottan] [Norrlands båtsmanskompanier] [Den indelte soldaten], [Svenska krig] [Svenska regementen & båtsmanskompanier]

Innehåll:
[Allmänt] [Båtsmanshållet] [Yngre båtsmanshållet][Indelningsbåtsmän] [Tjänstgöring] [Uniformen] [Bestraffningar] [Livet_ombord] [Båtsmansnamn] [Örlogsflottan] [Begrepp]

Allmänt

Allmogen hade sedan medeltiden varit indelad i sk skeppslag. Antalet skeppslag varierade mellan olika landsdelar. De hemman som ingick i skeppslagen skulle under krigstider tillhandahålla krigsskepp, utrustning och manskap.
Varje skeppslag var i sin tur indelade i mindre enheter, ar (åror). Aren utgjordes av ett visst antal män och varje ar skulle utrusta en roddare för varje åra i skeppet.

Man räknar den svenska flottans födelsedag som den 7 juni 1522 då de fartyg som Gustav Vasa köpt av Hansan i Lübeck löper in i Slätbaken, Östergötland.

Under Gustav Vasas tid ökades sen behovet väsentligt av erfaret sjöfolk. Han införde därför ett system där sjövana lantmän samt borgare i städerna uppfordrades till flottan. De erhöll samma sold som de värvade utländska knektarna. De män som kom att tjänstgöra på flottans skepp var dels båtsmän och dels sk. bösseskyttar.

Detta system var dock otillräckligt för den växande svenska örlogsflottan. Man började därför med utskrivning av manskapet. Utskrivningen grundade sig på att ett visst antal självägande bönder i kustlandskapen och i städerna togs ut för tjänstgöring.
Vid 1610-års riksdag beslöts att på var tionde borgare i varje stad skulle en duglig karl anskaffas och brukas som båtsman. År 1618 utkom en förordning om hur utskrivningarna skulle gå till. Allt manfolk mellan 15 och 60 år skulle indelas i rotar. Bland skatte- och kronobönderna skulle 10 man bilda en rote. I varje rote skulle en vapenför man mellan 18 och 40 år utses.
Detta system för utskrivningar visade sig dock mycket besvärligt och otillfredsställande. För varje utskrivningstillfälle krävdes riksdagens samtycke. Det var också svårt att i förväg veta hur många man en utskrivning kunde ge vilket försvårade planeringen. Utskrivningarna gav också rum för godtycke, mutor etc och kunde därmed ge undermåligt folk. Vidare hade rotarna ingen skyldighet att underhålla båtsmännen när de var hemförlovade under vintrarna varvid båtsmännen då ofta saknade inkomstmöjligheter. Rotarna hade inte heller någon skyldighet att tillse att båtsmännen återvände till örlogsstationerna på våren varvid det ofta hände att båtsmän inte ställde in sig till tjänstgöring igen.

I stället infördes ett system med det ständiga båtsmanshållet. Här skulle örlogsflottan erhålla ett bestämt antal båtsmän.

Överst på sidan

Båtsmanshållet Regalskeppet Vasa

År 1623 uppsattes fyra kompanier om vardera 400 man. Två av dessa sattes upp i Finland (Nylands- och Åbo läns kompanier), ett på Åland (Ålands kompani) samt ett i Uppland (Värmdö kompani).
Bönderna lovades att de som skaffade och underhöll en båtsman kostnadsfritt skulle erhålla ett mindre hemman för båtsmännen. Det skulle underlätta värvandet. Dessutom befriades dessa bönder från skatter och andra former av utskrivningar. Fyra skatte- eller kronobönder skulle hålla en båtsman.

År 1629 reglerades i ett avtal hur landets städer skulle förse flottan med båtsmän. Fem år senare, 1634 upprättades ett liknande avtal för landsbygdens socknar.

Flottan var med andra ord tidigt ute med ett system som till stora delar kom att likna det yngre indelningsverket som infördes 1682.

När båtsmännen kallades till tjänstgöring på någon örlogsstation, främst Karlskrona, Stockholm eller Göteborg, tog örlogsstationens - och vid seglatser fartygens - officerare över befälet. På det viset skilde sig båtsmanskompanierna från arméns förband, där såväl kompani- och regementsofficerare följde sina soldater både hemma och i fält.

I oktober år 1634 lades alla kustsocknar i landet under båtsmanshållet. Båtmännen indelades i rotar om 10 män. Rotarna ingick sen i kompanier om vardera 180 man. Kompanierna bildade tillsammans regementen.
1640 utvidgades båtsmansdistrikten så att alla socknar inom en mil från kusten tilldelades båtsmanshållet. För Norrland, Finland och Åland infördes att fem skatte- eller kronobönder skulle hålla en båtsman. I övriga distrikt skulle fortfarande fyra bönder hålla en båtsman.

Efter 1645 indelades båtsmännen i 17 kompanier som ingick i tre regementen.

Skeppsregementena

1:a skeppsregementet

Kompani Uppsatt
Södermanlands kompani 1641
Östgöta kompani 1641
Ölands kompani 1637
Gotlands kompani 1647
Smålands kompani 1635
Blekinge/Skåne kompani 1675

 

2:a skeppsregementet

Kompani Uppsatt
Roslags kompani 1640
Norrlands kompani 1638
Västgöta kompani 1638
Bohusläns kompani 1661
Hallands kompani 1675
Uppstädernas bösseskyttar 1638

 

3:e skeppsregementet

Kompani Uppsatt
Ålands kompani 1639
Åboläns kompani 1638
Nylands kompani 1640
Österbottens kompani 1637
Österbottens bösseskyttar 1675

Överst på sidan

Det yngre båtsmanshållet

Båtsmännen var roterade på samma sätt som infanteristerna i armén. Se vidare det ständiga knekthållet för mer information.
Systemen var i stort sett lika med rotebönder som underhöll en båtsman med båtsmanstorp. Cheferna för båtsmanskompanierna skulle vara bosatta inom kompaniernas område och föra befälet över båtsmännen. Även befälen var indelta på samma sätt som inom armén.

Det var inte lätt att värva båtsmän. Efter Skånska krigets slut, 1675, var den svenska båtsmans styrkan 5.000 man. Behovet var dock det dubbla. Man gjorde nu en utbyggnad av båtsmanshållet till att omfatta alla kustlandskap. Vidare skulle städernas båtsmanshåll grundas på dess rikedom. Denna omorganisation av båtsmanshållet var klar 1687 och kom att kallas det yngre båtsmanshållet.

System med indelta båtsmän
Ett annat önskemål var att, sedan Karlskrona örlogsstation grundats, ett större antal båtsmän skulle förläggas i stadens omedelbara närhet för att snabbt kunna uppfordras vid behov. Därför infördes båtmansindelningen, dvs ett system med indelta båtsmän. Med indelningssystemet kunde mindre jordegendomar indelas för att hålla en båtsman. Istället lämnade kronan ersättning till båtsmannens underhåll bl.a. genom att efterskänka grundskatten.

Den första gruppen indelningsbåtsmän (rusthållsbåtsmän) togs ut från de landskap som låg längst bort, från båtsmansdistrikten i Norrland och norra Finland. Från Norrland flyttades 488 båtsmän, från Gästrikland 56, Mellan- och södra Sveriges städer 301 och Finland 543, totalt 1.350 båtsmän plus familjer.
Dessa förflyttades nu till Blekinge och södra Möre. Detta var den största tvångsvisa befolkningsomflyttningen under stormaktstiden. Omflyttningen skedd under den första delen av 1680-talet.
När denna omfördelning var klar fanns 2.300 indelningsbåtsmän i anslutning till Karlskrona örlogsstation. Tanken var att det skulle gå snabbt att mobilisera fartygen med besättningar.
Systemet med indelningsbåtsmän förekom enbart i Blekinge och södra Möre.

Det svenska båtsmanssystemet bestod nu av 6 kompanier indelningsbåtsmän, 21 kompanier roteringsbåtsmän och 3 kompanier från städerna.

Den svenska örlogsflottans huvudstation fanns mellan 1522 och 1680 i Stockholm. Karl XI ville ha flottan längre söder ut för att snabbare kunna möte fienden som kom söderifrån. Fienden var framför allt Danmark. Ryssland hade ingen flotta vid denna tid så inget hot kom över havet österifrån. Ryska östersjöflottans födelse räknas till år 1703 då ryssarna anlade flottbasen Kronstadt i Finska viken.

Vidare ville Karl XI få en hamn som var isfri större delen av året.
Man tittade på Kalmar och Karlshamn först men valet föll på Trossön i den Blekingska skärgården. Platsen kom att kallas "Karls-krona" efter Karl XI. Under 1680 flyttades större delen av flottan dit.
För att skydda örlogsbasen byggdes tre bastioner runt basen och för att skydda inloppet till Karlskrona byggdes Kungsholms fort och Drottningskärs kastell vid Aspösund.

Det första skepp som byggdes i Karlskrona var Götha som sjösattes 1686.
Kvar i Stockholm fanns en mindre eskader och på 1720-talet förlades även skärgårdsflottan i Stockholm.

Inför det stora nordiska kriget, 1700 - 1721,  bestod den svenska örlogsflottan av dels en värvad båtsmanselit och dels indelta och roterade båtsmän. De värvade båtsmännen utgjorde en oundgänglig beredskapsstyrka. En annan stor grupp var det enrollerade (inhyrda) sjömanskapet. Man erhöll även sjövant folk från handelsflottan.
De roterade båtsmännen utgjordes av manskap från:

Roslagens 2 kompanier Norrlands 2 kompanier
Östergötlands kompani Södermanlands kompani
Tjusts kompani Smålands kompani
Bohusläns 2 kompanier Västergötlands kompani
Ålands o södra Finlands kompani Ölands 2 kompanier
Gotlands 2 kompanier Stockholms stads kompani
Skånska städernas kompani Uppstädernas kompani

De roterade kompaniernas styrka uppgick till 4.322 ordinarie samt 3.578 fördubblingsbåtsmän. De värvade båtsmännens antal i Karlskrona uppgick till 1.188 man. De indelta båtsmännen uppgick till 2.356. De kunde vara på plats i Karlskrona inom 8 - 12 dagar efter mobilisering. Totalt kunde flottan mobilisera ca: 11.400 båtsmän vid denna tid. Förutom dessa enrollerades ca: 3.000 båtsmän.

Hus stor var då den svenska flottan samt övriga länders flottor vid denna tid?

Land Antal fartyg 1700 Antal fartyg 1710 Antal fartyg
1720
Sverige 39 linjefartyg samt 10 fregatter och mindre fartyg 39 +17 24 + 9
Danmark 32 linjefartyg samt 10 fregatter och mindre fartyg 39 + 10 24 + 16
Ryssland Ett fåtal 4 + 7 33 + 13
Frankrike 108 linjefartyg   37
Holland 83 linjefartyg   56
England 127 linjefartyg   102

Rysslands örlogsflottas födelseår brukar sättas till 1696. Som vi ser av tabellen var England redan nu den största sjönationen.

Under 1717 undergick båtsmanshållet en genomgripande omorganisation. Karl XII lät sammanslå de kompanier som var likställda varandra till regementen: 2 värvade regementen som bestod av artillerivolontärregementet och kofferdiregementet, 5 indelta eller roterade regementen bestående av Sluproddarregementet, Västernorrlands änterkarlsregemente, Smålands äntergastregemente, norra och södra Roslags sjögastregemente samt Ölands sjögastregemente. Därtill kom Södermanlands äntergastregemente, Uppstädernas bösseskyttar, Bohus 2 kompanier, Skånes, Hallands och Blekings stadsbåtsmän. Södra Finlands och Ålands båtsmanskompanier kunde vid denna tid ej räknas in.
Äntergast och änterkarlstyrkorna var organiserade på samman sätt. De skulle utrustas och övas som infanteriregementen av infanteribefäl.

Denna organisation blev dock ej långvarig. Redan 1719 upplöstes de nya regementena och man återgick till den gamla organisationen.
 

Ryska kriget 1788 - 1790

Detta krig innehöll många sjöslag. Detta innebar i sin tur stora manskapsförluster som skulle ersättas. Några av de större sjöslagen var slaget vid Hogland 17/7 1788, slaget vid Öland 26/7 1789, första slaget vid Svensksund 24/8 1789 (galärflottan), slaget utanför Reval 13/5 1790, "Viborgska gatloppet" 3/7 1790 och andra slaget vid Svensksund 9/7 1790 (galärflottan). Enbart vid utbrytningen ur Viborgska viken dödades 35% av manskapet i den gotländska båtsmansstyrkan.
Överst på sidan
 

Tjänstgöring på örlogsstationerna sjöofficerare

Flottans båtsmän samlades på örlogsstationerna i Stockholm eller Karlskrona. Här tjänstgjorde man i land med olika arbeten eller på skeppen under seglatser. Till sjöss bestod arbetet främst av sk släparbete, vilket innebar bemanning av kanonerna, rodertjänst men även till väders bland master och segel. I regel var det okvalificerade arbetsuppgifter. En båtsman som kunde kompassen kallades befaren och fick ansvara för rorgång och handlodning.

På ett normal stort skepp fanns 70 korpraler och volontärer (frivilliga som utbildade sig till officerare),  20 kofferdimatroser (tjänade civilt i handelsflottan), 250 båtsmän, 110 soldater, 30 skeppsgossar och 20 drängar.
På mindre fartyg, exempelvis fregatter, fanns ca: 40 korpraler och volontärer, 10 kofferdimatroser, 20 båtsmän, 100 soldater, 20 skeppsgossar samt 15 drängar.

Linjeskepp hade under 1780-talet hade följande besättning:

Örlogsfartygen hade även behov av mer erfaret sjöfolk än vad båtsmännen i båtsmanshållet kunde bidra med. Därför anställde örlogsflottan genom värvning sjömän från handelsflottan, kofferdibåtsmän. De hade lön från flottan men behövde bara tjänstgöra i örlogsflottan under 6 månader per år. Under resten av tiden kunde de tjänstgöra ombord på handelsfartygen. Kofferdibåtsmännens arbetsuppgifter ombord var i regel till väders uppe i riggen. Däremot behövde de inte hålla på med de vanliga båtsmännens släparbete.
Kofferdibåtsmännen kom aldrig att utgöra någon större kategori i Sverige till skillnad mot Danmark. Fördelen för Danmark var att de därigenom hade en större andel erfaren och sjövan besättning men nackdelen var att det tog längre tid att mobilisera kofferdibåtsmännen än de svenska "vanliga" båtsmännen.

Det förekom även värvad personal bland artilleripersonalen, sk. volontärer. De hade ansvar över artilleribetjäningen som utgjordes av båtsmännen i båtsmanshållet. Volontärerna var frivilliga som utbildade sig till underofficerare och officerare.

Skeppsgossar var unga män, till och med barn, som gick under utbildning för att senare bli befäl. När de var 18 år gamla var de färdigutbildade och kunde antas som kofferdibåtsmän eller volontärer.
Redan 1685 inrättades en skeppsgosseskola i Karlskrona. I slutet av 1700-talet fanns ca: 300 skeppsgossar. Skeppsgossekåren fanns kvar ända till 1939.

Manskapet hade sina sovkojer i de nedre regionerna av skeppet, där två man delade på en sängplats (en sov när den andre arbetade). Fyra båtsmän delade på en sjömanskista, där man förvarade sina personliga ägodelar och kläder.
De flesta sjöexpeditionerna ägde rum i Östersjön eller på Nordsjön.
Den huvudsakliga födan ombord utgjordes av bröd, öl, torrt kött och salt fisk.

Precis som i armén hölls generalmönstringar under ledning av en högre officer vid amiralitetet. I flottan hölls generalmönstringar vart femte år. Före och efter en uppfordring (inkallelse) hölls beklädnadsmönstringar av kompanichefen och landshövdingen.

Soldaterna i ett kompani inom armén kom från samma trakt och kände varandra (i regel omfattade ett kompani ett härad). Kompanierna i fält var den samma som hemma på roten. Detta bidrog till en mycket hög sammanhållning.
I flottan gjorde man dock tvärt om, man spred på båtsmännen inom ett båtsmanskompani på olika fartyg. Om ett fartyg gick under så gjorde det ofta med man och allt. Om katastrofen var framme så skulle inte alla båtsmän i en socken eller härad mangrant följa med i djupet.

För att få bättre kvalitet på officerarna ombord så bestämdes 1683 att ingen fick befordras till officer förrän han genomgått sjöofficersexamen och blivit godkänd.

Rekryteringen

Rekryteringen av båtsmän gick till på motsvarande sätt som rekryteringen av knektarna i armén. Oftast var det ur de egendomslösas led som männen hämtades, torparsöner, drängar, bondesöner som ej hade något att ärva samt söner till båtsmän.
Under krigstid var rotebönderna befriade från att värva båtsmän. Skyldigheten inträdde först tre månader efter manskapets hemkomst. Precis som för knektarna upprättades ett kontrakt med båtsmännen. Där fanns inskrivet den sold båtsmannen skulle få. Solden betalades ut två gånger om året, vårpenningen i maj och höstpenningen i september. Solden behövde rotebönderna endast betala ut då båtsmannen var hemma på roten. Under krigstid skulle fördubblingsmännen ha samma sold som de ordinarie. Under fredstid hade fördubblingsmännen dock ingen lön alls.Rotetavla, båtsmanstorp

Vidare fanns i kontraktet inskrivet att båtsmannen skulle ha ett båtsmanstorp med tillhörande hemkall. Hemkallet kunde bestå av bete, ved, material för stängsel, hö/halm, spannmålsprodukter, allt beroende på hur torpets odlingsmark var beskaffat.
Torpen i båtsmanshållet fungerade på samma sätt som soldattorpen i armén.

Bilden till höger föreställer en rotetavla från ett båtsmanstorp i Häggnor, Nordingrå socken, Ångermanland. Detta torp ingick i Norrlands tredje båtsmanskompani (tidigare namn på kompaniet var 2:a Norrlands Båtsmanskompanis 1:a del), rote Spännare, nr 28. Fotot visas med tillstånd av Lennart Vessberg som tagit fotot.

Exempel på båtsmansrulla från Norrlands båtsmanskompani  

Exempel på ett båtsmanskontrakt från 1857, Södermanlands 2. båtsmanskompani.

Uniformen

Båtsman i uniform m/1778

Båtsmannen beklädnad och utrustning var ytterligare en av de skyldigheter som roten hade. Under den tid båtsmannen var uppfordrad skulle han erhålla klädespersedlar. De var utredningspersedlar (hängmatta, kappsäck av segelduk, täcke mm), beklädnadspersedlar (tröja, väst, långbyxor, strumpor, skjortor, hatt, läderskor m), handräckningsbeklädnadspersedlar (skor och strumpor). Beklädnadspersedlar utgick vid tjänstgöring som uppgick till minst 6 månader och handräckningsbeklädnadspersedlar utgick för tjänstgöring mellan 6 veckor och 2 månader.

Någon enhetlig uniform fanns ej för sjöfolket förr. Några regler för hur hur klädseln skulle se ut fanns inte heller. Båtsmansbeklädnaden bestod under 1600-talet oftast av en jacka och ett par byxor av blått kläde. Jackan hade inga knappar utan hölls på plats av häktor. Under jackan bars en skjorta av lärft. Skorna var gjorda av smorläder. På 1690-talet gjorde man ett försök att införa regler för beklädnaden. Däremot så växlade uniformen mycket mellan olika landsdelar. Stadsbåtsmännen var i regel bättre klädda än de från landsbygden.
Under slutet av 1700-talet började man införa mer enhetlig klädsel. Uniformen bestod nu av rock, vadmals- eller lärftbyxor samt långstrumpor. Senare erhöll de även en väst eller livstycke, underliv, tröja av vadmal, kort pajrock med kappa, skor med läderbotten samt en skotthatt.
Jackan skulle vara blå med gult foder. Även västen skulle vara blå. Utseendemässigt kunde dock persedlarna variera mellan olika landskap.
Fotot till höger föreställer en båtsman i uniform m/1778.
Marinmuseum. Foto Hans Högman 2007.

Först 1817 infördes en enhetsuniform. Även vadmalen skulle nu färgas blå. Uniformen skulle nu bestå av: kapprock eller kavaj av blå vadmal (stofferad med samma tyg från kragen skörtet två tum nedanför knät), Ståndkrage fem tum hög samt klaff med överklädd knapp. den skulle vara fodrad i livet med ylletyg samt i ärmarna med blågarns eller annan foderväv.
En tröja av blå vadmal, med stoffering av samma typ från kragen till skörtet. En väst av blå vadmal med ärmar.Båtsman 1856 Dubbla slag, ståndkrage tre tum hög. Två knapprader med nio släta mässingsknappar i vardera. Ett par långbyxor av blått vadmal med åtta släta mässingsknappar. En halsduk av mörk lärft. En hatt, ett par läderskor, två par ullstrumpor samt två skjortor.

1848 erhöll rotebönderna viss befrielse från beklädnadsskyldigheten. Under 1800-talet blev blåkragen allt större och skjortan öppen i halsen. Kragens ändamål var att skydda tröjan eller jackan mot fläckar från den nedhängande hårpiskan. Blankhatten och rundtröjan hängde med ganska länge.
Bilden till höger visar en båtsman från 1856.

Uppfordring

Båtsmännen uppfordrades till tjänstgöring under fredstid i regel under våren. Uppfordringen bestämdes av den befälhavande amiralen vid den örlogsstation som båtsmannen tillhörde. Båtsmännen vid de roterade kompanierna uppfordrades antingen till helårstjänst eller till sex månaders sommartjänst vart tredje år.

Då order om uppfordring kom skulle roten utrusta båtsmannen med utrustningspersedlar samt matsäck som skulle räcka fram till embarkeringsorten. Roten hade ingen skyldighet att skjutsa båtsmannen men däremot hans utrustning. Antagligen kunde båtsmannen åka med på lasset. När båtsmannen anlände till embarkeringsorten skulle kompanichefen visitera sin män. Han följde även med männen till örlogsstationen.

Under strid användes huvuddelen av manskapet till arbete vid kanonerna. Båtsmännen uppgift var bla att hala i taljorna eller att med olika hjälpmedel rikta kanonerna i sidled. För själva gevärsstriderna och fäktningarna svarade i huvudsak soldaterna.

Maten ombord var hårt saltad för att klara sig under en länge tid och bestod av kött, fläsk och fisk. Varje dag fick båtsmännen ca: halv liter brännvin. Maten och drickat intogs vid sk fatlag eller backlag, där borden var upphängda mellan kanonerna.

 

Bestraffningar ombord

Det var hård disciplin ombord och straffen för överträdelser var oftast ganska hårda.
Straff som utdelades var att "springa rå" och att "kölhalas".

Att springa rå innebar att förövaren hissades upp under storrån med en tyngd vid ena låret. Fästet lossades och förövaren försvann ned under vattenytan. Med hjälp av linan halades han sen in.

Kölhalning innebar att den som skulle bestraffas bands runt midjan med ett rep. Repet drogs runt kölen på skeppet. En tyngd fästes vid förövaren som hissades upp i storrånnocken. Med repet firades sen mannen ned i vattnet och drogs under kölen och up på den andra sidan. Vid passagen runt kölen hände det ofta att både armar och ben krossades eller att mannens nacke bröts. Kölhalning var i det närmaste att betrakta som en dödsdom.
Båda dessa straff avskaffades 1755.

Att rymma från fartyget bestraffades med döden. Detsamma gällde den som överföll en vakt på post eller profoss i tjänst.

Den vanligaste bestraffningen var spö med den niosvansade katten. Den bestod av ett träskaft försedd med nio repstumpar med vardera tre knutar. Den som skulle straffas hölls fast av sina kamrater medan han piskades med katten. Detta straff avskaffades 1798.

Ytterliggare en bestraffningsform var gatlopp. Här fick den som skulle bestraffas springa mellan två led av manskap som med käppar slog den springande. Detta straff avskaffades 1812.

Efter detta var fängelse på vatten och bröd den vanligaste bestraffningsformen. 

Livet ombord

Den stora dödligheten ombord var ett stort problem. De flesta stupade inte i strid utan dog i olika sjukdomar. Besättningarna var stora som trängdes på ett litet utrymme. Trångboddheten och den bristande hygienen, dålig kost samt kyla och fukt skapade en grogrund för sjukdomar. Under 1740-talet började man införa system för att förbättra luften ombord. En uppfinning som kallades "väderväxlingsmaskin" gjorde livet lättare ombord. Det var två samarbetande handdrivna luftpumpar som med stor kapacitet skötte luftväxlingen.

År 1676 infördes hängkojen vilket medf��rde en bättre komfort för sjömännen då de nu slapp sova på det hårda däcket. Det var roteböndernas ansvar att förse båtsmännen med hängkoj samt ett täcke.
År 1742 bestämdes sen att varje man skulle sova i en egen koj. Tidigare hade två båtsmän turats om att använda en sådan.
Toaletthanteringen ombord var under all kritik. Ombord fanns rännor av användes av besättningen som toalett. Dessa rännor spred en oerhörd stank i fartyget.
Ombord fanns även knektar vars enda uppgift var striden. De hade inga uppgifter i fartygets skötsel. Tristessen lär nog ha varit hög bland dessa kategorier. Vidare låg fartygen långa tider i hamn varvid alla mer eller mindre var sysslolösa.Sjöstrid ombord, sent 1700-tal

Stridsförberedelser:
Inför en strid gick alla man tillverket enligt en väl inövad plan. Alla löstagbara föremål som kunde vara i vägen för en segelmanöver eller för pjäshanteringen eller öka de fientliga projektilernas splitterverkan stuvades i hålskeppet. trapporna mellan däcken ersattes med "strids- eller fäktstegar". Under- och märsrår, mässkot och ankare säkrades med kättingar och taljor. Särskilda vantstoppare hölls klara om något vantpar blev avskjutet. Våta hudar och presenningar gjordes i ordning för brandskyddet. på lämplig höjd över översta däcket   spändes ett nät av tågvirke till skydd för fallande riggdetaljer. Däcken sandades för att manskapet inte skulle halka i blod- och vattenpölar.
Ammunition hämtades upp till pjäserna, styckeport luckorna öppnades och kanonernas surrningar lösgjordes.
När allt var klart intog besättningen sina stridspositioner.
Projektiler, eld och vatten hotade besättningen. Träsplint yrde som pilar. På trossdäck ordnades förbandsplatsen.
Fotot till höger föreställer en sjöstrid ombord på ett örlogsfartyg, batteridäck, sent 1700-tal.
Marinmuseum. Foto Hans Högman 2007.


 

Båtsmansnamn

När båtsmanshållet kom till under 1600-talet var det sällsynt att särskilda båtsmansnamn användes. Det var dock viktigt att kunna identifiera en båtsman och man började därför att ge varje man ett särskilt namn. Rekryten fick sitt namn vid antagningen och namnet bands till en viss rote. Inom ett kompani skulle endast en båtsman inneha ett visst namn och normalt tog nästa man på samma rote föregångarens namn. Denna regel följdes dock inte alltid. Namn kunde också bytas efter särskilt medgivande.
En vanlig grupp båtsmansnamn var de namn som hade anknytning till rotens namn, by- eller sockennamn, exempelvis Billsta, Helgum, Hoting, Näsåker, Rogsta mfl.

En annan vanlig kategori var de namn som hade en mer borgerlig karaktär, exempelvis Berg, Bergman, Broman, Burman, Forsman, Lindström, Stenberg, Vallman etc.

Namn som direkt hade anknytning till båtsmän kan bl.a. delas upp i:

Utseendenamn: Bred, Hög,  Jätte, Kort, Liten, Låg, Lång, Nätt, Rödbrusig, Vitlock

Egenskapsnamn: Ansenlig, Birhals, Bister, Bråttom, Dristig, Flink, Frimodig, Frisk, Fyllhund, Förbättrader, Glad, Grym, Hurtig, Kempe, Kvick, Lustig, Långsam, Mild, Modig, Rask, Springare, Stark, Törstig, Vrång, Våghals mfl.

Militära sjötermer: Ankare, Bark, Boglina, Bom, Båk, Däck, Flagga, Fock, Kajman, Kompass, Köl, Lod, Mesan, Rå, Rånock, Segel, Sjöman, Strid, Styrman, Talja, Vimpel, Esping mfl.

Djur och Växter: Al, Alm, Ask, Asp, Björk, Duva, Falk, Gran, Hassel, Hägg, Järv, Löv, Pil, Ros, Ruda, Tall mfl

Naturnamn: Backe, Berg, Bro, Dal, Damm, Fors, Holm, Klippa, Lund, Mo, Näs, Sjö, Skog, Sten, Strand, Sund, Vall mfl

Lokal- och nationalitetsnamn: Darlkarl, Engländare, Finne, Fransos, Gävlebo, Hällsing, Jämte, Lapp, Norman, Norrlänning, Ryss, Skotte, Smålänning, Tysk mfl

Yrkesnamn (med undantag för militära): Bagare, Bonde, Dräng, Klockare, Kock, Kolare, Målare, Smed, Svarvare, Timmerman m.fl.

Örlogsflottan

Den egentliga örlogsflottan i Sverige uppstår när Gustav Vasa år 1522 köper ett tio-tal fartyg från Hansan i Lübeck. Vid denna tid var Stockholm dess viktigaste förläggningsort. Flottan består år 1552 av 15 skepp och 20 galejor.

Ursprungligen tillsattes en hövitsman per skepp men antalet ökades sedermera. År 1544 värvas en fast sjömanskår som kompletteras genom utskrivningar. All personal införs nu i ett gemensamt register. År 1556 består örlogsflottans personal av 600 man varav 57 skeppare, 1 skrivare, 16 styrmän, 15 hövitsbåtsmän samt 276 hel- eller halvmän. År 1557 uppgick antalet båtsmän på 30 skepp till 733 förutom bösseskyttarna.

Befälsgrader och kontantlöner vid flottan år 1580 - 1778:

Personal

1580 (daler)

1623 (daler)

1660
(dl smt)

1697 och 1715
(dl smt)

1778
(rdr)

Överbefäl          
Riksamiral     7.500    
Amiral 400 2.600 3.000 1.600 1.200
Viceamiral 100 1.000 1.240   700
Hövitsman 18-48        
Major   810-885 800   200
Kapten 120 240 392 392 200
Löjtnant 120 270-360 300 300 100
Underlöjtnant     250    
Fänrik 120       80
Underbefäl          
Överskeppare   190-240 200 200  
Skeppare 10-36 190   150  
Högbåtsman 3-6 72-118 114 112 42
Styrman 11-21   324 200 50
Konstapel       200 66
Arklimästare 6-21 105      
Båtsmän          
Båtsman 1-7 24-50   8 (hemma)  
Bösseskytt 2-8 56 112    
Trummslagare 3-6 108-114   150  

Underbefälet indelades i tre grupper beroende på deras tjänst. De tillhörde antingen artilleristaten, styrmansstaten eller skepparstaten. Den första gruppen svarade för artilleriet ombord, styrmansstaten för navigeringen av fartygen och skepparstaten för arbetet med segel och i rigg. 

Underofficerare/underbefäl i respektive stat:

Artilleristaten:

Styrmanstaten:

Skepparstaten:

Kontantlönen utgick i dels årslön (som betalades ut halvårsvis) och del i hyreslön (när de var ombord) samt månadspenningar. Månadspenningarna utgjorde ersättning förd den kost som inte erhölls i natura ombord. Förutom kontantlön utgick även klädesersättningar. Vid löningen rodde löningsmännen från skepp till skepp. När de bordat skeppet mönstrades besättningen och infördes i flottans löneregister. 

Om vi tittar på lönen för perioden 1697 - 1715 så hade en amiral 4 gånger mer i lön än en kapten och 8 gånger mer än en överskeppare. Lönen för en löjtnant var 3/4 av en kaptens men 3 gånger så stor som en högbåtsmans.

Högsta styrande organ för flottan var amiralitetet. Chef för denna enhet var riksamiralen biträdd av en underamiral. I 1634-års regeringsform indelas rikets förvaltning in i fem kollegier bl.a. krigskollegium och amiralitetet eller amiralitetskollegium. En av amiralitetskollegiets uppgifter var att hålla mönstringar av sjöfolket. År 1636 var Carl Carlsson Gyllenhielm riksamiral och president för amiralitetskollegium. Det tjänsten innehade han fram till 1650. Gyllenhielm var en oäkta, men erkänd, son till Karl IX.

Under Karl XII användes inte flottan i några offensiva insatser. År 1722 bestod flottan av 21 linjeskepp, 3 fregatter, 14 galärer och 4 pråmar. 1733 var numerären uppe i 23 linjeskepp, 15 fregatter, 14 galärer och ett pråmskepp. Efter Gustaf III:s stadskupp fick flottan något av en renässans då örlogsflottan rustades upp.

År 1756 skapades även en flotta i armén (skärgårdsflottan) som bestod av två eskadrar galärer, Stockholms eskadern och den Finska eskadern. De stod under befäl av en general. Redan 1766 återfördes dessa eskadrar till örlogsflottan för 10 år senare åter tillhöra armén (Finska eskadern återfördes redan 1770). År 1780 uppgick örlogsflottans manskap till 11.228 man.

Fartygen:
Från mitten av 1500-talet till början av 1800-talet skilde sig örlogsfartygen inte mycket åt. Efter hand har fartygsstorleken växt vilket inneburit att eldkraften ökat genom att fartygen kunnat föra fler kanoner. Kanonerna ställdes i batteridäck, vilket gav benämningen en-, två- eller tre-däckare. Normalt förde tre-däckarna 90 kanoner och två-däckarna mellan 50 - 80 kanoner.HMS Victory
De stora örlogsfartygen, speciellt tre-däckarna, var svårmanövrerade samt personalkrävande. Engelska HMS Victory som var amiral Nelsons flaggskepp vid Trafalgar 1805 byggdes under åren 1759 - 65 var en tre-däckare med 104 kanoner på 2.100 tons deplacement. Hon hade en besättning på 850 man. Skrovet är 69 m långt och 16 m brett. Vid bra vind kunde hon komma upp i en fart av 10 knop.
Till höger en bild på HMS Victory. Foto Hans Högman.

Seglingsegenskaperna var inte direkt imponerande på dessa stora skepp. Den klumpiga skrovformen och det relativt grunda skrovet, som innebar en begränsning av barlasten, gjorde att seglingsegenskaperna var begränsade.  Ett välseglat örlogsskepp på 1600-talet kom upp i en fart av ca: 9 - 10 knop. Om det blåste från "fel" håll fick man i regel vänta på bättre vind då de grundgående skeppen kryssade dåligt. Avdriften blev stor.

Bestyckning:
Kanonerna
var det dominerande vapensystemet vid sjöstrider. Kanonerna var gjutna i järn, slätborrade mynningsladdare och benämndes efter kanonkulornas vikt som mättes i pund (1 pund = 0,454 kg). Kanonkulorna var av massivt järn. De större fartygen förde ofta kanoner av olika kalibrar, exempelvis både 12-, 42 och 36-punds kanoner. Kalibern på en 24-pundig kanon var 15 cm.

Artilleridueller mellan fartygen utkämpades på allt mellan 50 till 500 meters avstånd. Man syftade då att med kulorna slå igenom linjeskeppens fartygssidor och därmed åstadkomma så stor förstörelse som möjligt. För att klara av detta behövdes ett grövre artilleri, vanligen 18 till 24 punds kanoner. I slutet av 1700-talet användes även 36-pundiga kanoner ombord. 
För att slå igenom ett linjeskepps bordläggning måste pjäserna vara fullgoda. Med detta menas att de klarade av att avfyras av med full laddning, vanligen en krutladdning som utgjorde 1/2 - 1/3 av kulans nominella vikt. De grövre pjäserna hade tack vara sin tyngd kort rekyl vilket var en fördel på fartygens trånga batteridäck.
Skottvidd: Under gynnsamma förhållanden kunde man öppna eld på 700 m avstånd. Men för att få fullgod verkan lönade det sig i regel inte att öppna eld förrän på 500 m avstånd. Detta avstånd var också maximalt avstånd om man sköt dubbelt skarpt, dvs laddade kanonerna med två kulor. Effektivast var dock elden om man sköt på avstånd under 200 m, då kunde man skjuta med tre kanonkulor i rören.
Man använde även sk. studsskjutning. Detta kunde ge ett betydligt längre skjutavstånd. Man sköt då kulan i en flack båge så at den studsade på vattenytan. En 24-pundare kunde med studsskjutning få en skottvidd på 2 km. Kulan förlorade dock kraft för varje studs och var därför lämpligast att använda för bekämpning av skärgårdsfartyg som hade svagare skrov.Batteribetj?ing p??logsfartyg, Artillery at a man-of-war

En 24-pundig kula som sköts med full laddning slog igenom en bordläggning med en tjocklek på 1,5 m på 100 m avstånd och en bordläggning på 1 m tjocklek på 600 m avstånd under förutsättning av perfekt träff (direkt efter studs och i rät anslags vinkel). Om avståndet ökade till 1250 m orkade kulan enbart slå igenom 45 cm bordläggning. Mindre pjäser förlorade snabbt kraft på längre avstånd än 125 m. Exempelvis så slog en 3-pundig kanon på 100 m avstånd igenom 75 cm bordläggning i ek.
Närmast ovan vattenlinjen bestod ett linjeskepp av 80 cm ek, uppe vid relingen enbart 45 cm. 
Fotot till höger föreställer en sjöstrid ombord på ett örlogsfartyg, batteridäck, sent 1700-tal.
Marinmuseum. Foto Hans Högman 2007.

Linjeskeppens samlade eldkraft avgjordes av antalet grova kanoner som kunde avfyras vid en bredsida. Normalt hade linjeskeppen mellan 25 och 40 kanoner per sida (babord / styrbord). Fregatterna hade mellan 10 och 20 kanoner per sida. Fartygen utsattes för stora påfrestningar när bredsidor avlossades. Samtidigt fick man även ta emot träff från ett fiendefartyg. Linjeskeppen var därför byggda med ett gediget och tungt skrov. De fick därför relativt stort djupgående, omkring 5 - 7 m.

Trots att linjeskeppen hade en enorm eldkraft var det i stort omöjligt att skuta dem i sank. Det gick inte att få ett anslag under vattenytan, kulorna studsade. All träff blev därför över vattenytan, vilket inte medförde att de sjönk. Vid grov sjö kunde dock vatten forsa in, men hålen var lätta att täta med all kvarsittande träsplint. Eldens verkan var därför snarare ett medel för att bekämpa besättning, skada riggen, rodret för att göra dem manöver odugliga. De kunde då gå på grund eller lätt erövras av den andra sidan. Beskjutningen kunde också medföra att skeppet tog eld och därmed kanske satte eld på krutdurken så att de exploderade. Det var även vanligt att fartygen kolliderade i dimman efter krutröken.
Fregatternas skrov var inte lika kraftigt som linjeskeppens, i stället var dessa fartyg betydligt bättre seglare.

Förutom rundkulor fanns även kartescher som användes mot folk på däck samt kedje- och stånglod som användes för att göra fartygen manöverodugliga genom att skjuta sönder deras master och rigg. Då artillerielden endast i undantagsfall skadade fartygen så att de sjönk avgjordes sjöstriderna ofta genom att fiendefartygen bordades för att tas i närstrid
För närstrid användes soldater och lättare artilleripjäser, sk. nickhakar eller nickor. De var 2-, 3- eller 4-pundiga små kanoner, vanligen fästa på en gaffel eller en pivå som satt på relingen. Soldaterna var beväpnade med musköter, huggare, änterbilor, änterhakar och handgranater. Under andra hälften av 1700-talet tillämpades inte längre äntring av fiendefartyg, även om man fortsatte att öva för detta.

Runt 1845 började man använda bakladdade kanoner på de svenska örlogsskeppen. En av de första bakladdarna som togs i bruk var en 12-pundig kanon.

The navy linear tactic

Linjetaktiken:
Under slutet av 1600-talet började man att segla på kolonn för att kunna samordna elden från flera fartygs bredsidor. Denna formering blev känd som slaglinjen. Tidigare hade striderna oftast skett i mindre ordnade former med närstrider och bordning.
Se bilden till höger.
Benämningen linjeskepp syftar på ett fartyg som var tillräckligt kraftfull för att gå i slaglinjen under strid. Linjeskeppen var i regel två-däckare och förde i vanligen 24-pundiga kanoner på undre batteridäck och 18-pundiga på övre.
Till svårigheterna att leda en strid till sjöss var problemet med signaleringen. Detta skedde med olika signalflaggor men beroende på fri sikt, rök etc var det inte lätt att gå ut med ändrade order. Dessutom hade skeppen en stor tröghet, dvs det tog lång tid att vänd eller lägga om kurs beroende på vindarna och farvattnen. 

Det träslag som användes vid fartygsbygge var ek. Det var hårt och hade stor motståndskraft mot röta. För att bygga ett två-däckat linjeskepp under 1700-talet gick det åt cirka 2.000 ekar. Staten (kronan) gjorde därför anspråk på all ek som växte på krono- och skattejord samt på allmänningar.

Strid:
Som regel fick ett svagare bestyckat örlogsfartyg vika undan för ett kraftigare bestyckat fartyg eller en mindre grupp av örlogsfartyg fick vika undan för en större grupp, annat än rent tillfälligt beroende på förhållandena. En brigg fick vika undan för en fregatt, en fregatt för ett linjeskepp.
Om en konfrontation var oundviklig där ett underlägset fartyg mötte ett överlägset strök det mindre fartyget i regel flagg. Ett fiendefartyg var dessutom en överförbar resurs så man hade inget att vinna på att skjuta fartyget i sank om man kunde ta det. Fartyg som besättningen tvingade ge upp till fienden, exempelvis pga av det skadats så att det blivit manöverodugligt eller gått på grund, spränges därför ofta av den egna besättningen så att det inte skulle falla i fiendehänder.
Hårda och långa artilleridueller förekom vanligen enbart om båda parter var jämnstarka. Till sjöss hade man en betydligt bättre översikt av fienden än på land och kunde därför avgöra om det var lönt att ta strid eller vika undan.

Örlogsfartyg under 1800-talet

Mellan år 1800 och 1830 skedde ingen större förändring av flottans bestånd. Flottan bestod i princip av resterna efter Gustav III:s stolta flottor. Linjeskeppet "Karl III "stod färdigt 1819  och linjeskeppet "Karl XIV Johan" 1824. Båda hade ett deplacement på 2.600 ton.  Flottans sista och största linjeskepp "Stockholm" byggdes åren 1832 - 1856 och var på 2.850 ton. Både "Karl XIV Johan" och "Stockholm" försågs med en ångmotor på 800 hk under 1850-talet.

Korvetten "Svalan", flottans första järnfartyg stod klar 1845. Roddflottan avfördes som stridsmedel så sent som 1871. Kanonslupar, kanonjollar etc. byggdes dock inte efter 1855.
Flottans första ångfartyg var "Oden" och "Gylfe" som byggdes 1834. De var inte stridsfartyg utan snarare bogserare och transportfartyg. Det första ångdrivna stridsfartyget var ångkorvetten "Thor" som stod klar 1841. Maskineriet var på 220 nhk och hade ett deplacement på 1.280 ton. Samtliga dessa tre fartyg var hjulångare. Hjulångare slog aldrig igenom som stridsfartyg. Sidohjulen var för sårbara och tog för stor plats utmed fartygssidorna.

Sveriges första propellerdrivna stridsfartyg, en av de första i Europa, var skruvångkorvetten "Gävle" (Gefle). Hon byggdes på Karlskrona varv och sjösates i december 1847 samt levererades till flottan under 1848. Korvetten Gävles deplacement var 1.278 ton och var bestyckad med 4 bombkanoner och 4 tre-pundiga pjäser. Gävles längd var 52,5 m och breden 9,8 m. Hennes ångmaskin på 440 hk gav en fart på 9 knop. 
Dessa tidiga ångfartyg var segelfartyg med rigg och segel samtidigt som deSjöbefäl i örlogsflottan kunde drivas med ångkraft. "Gävle" hade en segelyta på 1.000 kvm och en besättning på 169 man.
Vår första och enda ångfregatt var "Vanadis" på 2.138 ton och med en bestyckning på 16 kanoner. Vanadis sjösattes 1862. Hennes längd var 64 m och och bredden 12,8 m.
Bilden till höger visar sjöbefäl i örlogsflottan från tidigt 1900-tal. Bilden är ett vykort som har postats 1914 så bilden är tagen före detta årtal. Fotot är från egen samling, 2013.

Flottans första ångdrivna järnfartyg var hjulångslupen "Kare". Kare sjösattes den 10 april 1847 i Göteborg. Hennes  längd var 24,2 m och bredden 3,2 m och kunde framföras med en fart av 9 knop.
Det första bepansrade fartyget var pansarbåten "Svea" på 3.000 ton. Hon sjösattes i december 1885 var bestyckad med 2 st 25 cm kanoner i ett bepansrat torn förut och 4 st 15 cm pansarskyddade pjäser i aktern. Hon var även utrustad med ett par 38 mm antitorpedbåtskanoner och en 38 cm undervattenstorpedtub. Kulsprutor och strålkastare satt lågt placerade på fartygssidan under fördäcket. "Svea" var även utrustad med elektricitet. Hennes 3.100 hk gav en fart på 15 knop. Sveas längd var 75,7 m och bredden 14,8 m.

Några kända svenska fartyg

Wasa:
Regalskeppet Wasa sjösattes 1628 och sjönk den 10 augusti samma år på sin jungfruresa. Vasas längd var 207 fot (69 m) och dess bredd 35 fot (11,7 m). Masten var 52 m hög. Vasas djupgående var 4,8 m och deplacementet 1.210 ton. Segelytan utgjorde 1.275 kvm. Hon hade en besättning på 145 sjömän och 300 soldater. Bestyckningen var på 64 kanoner, 48 st 24-pundare, 8 st 3-pundare, 2 st 1-pundare samt 6 stormstycken. De 24-pundiga kanonerna fanns både på det övre- och det undre batteridäcket. Stormstycken var grova kanoner som fungerade som jättelika hagelgevär med svärmar av muskötkulor.
Några samtida örlogsskepp med Wasa: Äpplet, Kronan (gamla), Gamla svärdet, Riksnyckeln, Stockholm m. fl.
Äpplet och Kronan var av samma storlek som Wasa.

Kronan:
Byggdes i Stockholm under åren 1665 - 1672.  Hon sjösattes 1668 men blev slutgiltigt färdigställ först 1672 pga penningbrist. Byggherre var Francis Sheldon. Kronan var en tre-däckare och bestyckad med 126 kanoner. Deplacementet var på 2.140 ton. Längd: 53 m, bredd: 13 m, djupgående: 6,2 m. Besättningen var på 800 man varav 300 knektar. Kronan förliste utanför Öland då hon exploderade under en strid med en dansk-holländsk flotta den 1 juni 1676. Man har beräknat att så gott som samtliga ombord omkom, bland annat amiralen Lorentz Creutz.

Konung Karl:
Flaggskepp för Karl XII under det stora nordiska kriget, sjösatt 1694. Konung Karl var flottans största skepp och hade ett deplacement på 2.700 ton. Fartyget var en tre-däckare med en bestyckning på 110 kanoner och en besättning på 850 man. Av kanonerna var 10 st 36-pundiga, 20 st 24-pundiga och 28 st 18-pundiga.

Dristigheten:
Linjeskepp, byggd i Karlskrona av byggmästare Fredrik Henrik af Chapman, sjösatt i juli 1785. Bredd 49,6 m och 13,7 m bred. Djupgående 5,9 m. Deplacement 1.925 ton. Två-däckare med en bestyckning 64 kanoner: bl.a. 26 st 36-punds, 28 st 18-punds, 8 st 6-punds kanoner. Besättning: 567.
Dristigheten var på sin tid en av svenska örlogsflottans slagkraftigaste och mest ryktbara linjeskepp, hade lägst nummer i flottan och seglade därmed främst i linjen vid sjöslagen.
Hon deltog med framgång i Gustav III:s ryska krig, 1789-1790, då hon seglades under överstelöjtnanten Johan af Pukes befäl. Hon deltog bland annat i slaget vid Ölands södra udde den 26 juli 1789, vid anfallet på ryska flottan i sjöslaget vid Reval den 13 maj, under striderna utanför Kronstadt 3-4 juni, men framför allt vid Viborgska gatloppet den 3 juli 1790 då hon ledde genombrytningen av ryska flottan. 1806 genomgick hon en övergripande restauration och gjordes om till ett 74-kanonersskepp varpå hon deltog i Finska kriget, 1808-1809, samt i aktioner mot Norge 1814. Sedermera användes skeppet under en lång följd av år i fredliga övningsexpeditioner, 1856 förändrades hon till sjukskepp, ända tills hon utrangerades 1867.

Kryssarna Göta Lejon och Tre kronor:
Dessa två kryssare var Svenska flottans största fartyg genom tiderna. "Tre kronor" sjösattes 1946 och "Göta Lejon" 1947. De var nära 180 m långa med ett deplacement på 7.500 ton. Maskineriet på 90.000 hk gav en fart på dryga 30 knop. Huvudbestyckningen utgjordes av ett helautomatiskt 15 cm artilleri från Bofors. Huvudartilleritornen hade tre eldrör vardera. Fredsbesättningen uppgick till 455 man.

Jagaren Malmö:H.M. Jagaren Malmö, sjösatt 1928
H.M. Jagaren Malmö sjösattes 1928 och var på 1.040 ton. Fart 30 knop. Bestyckning tre 12 cm kanoner, lv-pjäser, torpedtuber samt minor.
Bilden till höger visar Jagaren Malmö. Bilden är från ett vykort och ovanstående uppgifter står på baksidan av kortet. Kortet är från egen samling, 2013.

 

Begrepp

Begrepp Förklaring
Arklimästare Underofficer (lägsta underofficversgraden) vid örlogsflottans artilleristat, ansvarade för kanonerna, krutet, vapen, ammunition etc ombord. Titeln konstapel användes även för denna personalkategori. Övervakade och övade artilleribetjäningarnas arbete vid kanonerna. Fram till 1824 var arklimästaren sjöartilleriets lägsta befälsgrad. Inom flottan kallades aktersta delen av linjeskeppens understa kanondäck för arkli.
Arméns Flotta Kallades också för Galärflottan eller skärgårdsflottan. Sattes upp 1756 och var skild från örlogsflottan och ställd under egen chef. Denna flotta var förlagd i Stockholm och kallades efter år 1777 för Svenska eskadern. År 1770 upprättades arméns flotta i Finland. Denna förlades i Sveaborg och gick under namnet Finska eskadern. Arméns flotta slogs ihop med örlogsflottan 1823.
Befaren Med befaren menas en båtsman som var sjövan, det vill säga han hade gjort resor till sjöss och kunde jobbet ombord.
Blågarn Garn spunnet av blånor (grövre och simplare).
Buldan En grov vävnad av lin-, jute- eller hampgarn, som användes till säckar, segel mm. Buldan användes även till enklare kläder och brukade då vara randig.
Bullfång Bullfång (pajrock) kallades de kapprockar av vadmal som användes av  båtsmän.
Bussarong Skjort- eller blusliknande plagg av grovt bomulls- eller linnetyg. Användes för klädespersedlarnas bevarande under arbeten i land och till sjöss.
Bösseskytt De båtsmän som upprättades av städerna kallades från början för bösseskyttar. Sedermera betecknas de båtsmän som var beväpnade med eldhandvapen för bösseskyttar. De begagnades som infanteritrupp ombord och skulle avge eld på nära håll. De kunde även tjänstgöra vid fartygskanonerna.
Dubbel skjuts Innebar att då båtsmännen skulle förflyttas tilldelades dubbelt så många hästar och fordon så att båtsmännen med sina persedlar kunde transporteras åkande. Vid fotmarsch disponerade 16 båtsmän två hästar för att forsla persedlarna, vid dubbel skjuts, fyra hästar.
Edsöre Straff för begångna brott, då säkerheten ansågs på ett särskilt sätt åsidosatts.
Enrolleringsbåtsmän Inhyrda båtsmän
Frimånader Den tid, vanligen tre månader, inom vilken båtsmansvakanser skulle återbesättas av rotarna.
Fördubblingsbåtsmän Vid krigstid rekryterades även fördubblingsbåtsmän. Fördubblingsbåtsmännen erhöll i krigstid samma lön och utrustning som de ordinarie. Under fredstid hade fördubblingsmännen ingen lön alls.
Hemkall Bestod av vissa naturaförmåner som båtsmannen erhöll från roten, t.ex. spannmål, hö, halm mm. som ersättning eller komplettering av ett båtsmanstorps avkastning.
Holmskeppare Holmskeppare tog hand om skepp och redskap då skeppen låg i land och positionen motsvarade skepparens till sjöss.
Kofferdimatros Båtsman som i civilt tjänade i handelsflottan.
Kölhalning Kölhalning innebar att den som skulle bestraffas bands runt midjan med ett rep. Repet drogs runt kölen på skeppet. En tyngd fästes vid förövaren som hissades upp i storrånnocken. Med repet firades sen mannen ned i vattnet och drogs under kölen och up på den andra sidan. Straffet avskaffades 1755.
Linjeskepp Benämningen linjeskepp syftar på ett fartyg som var tillräckligt kraftfull för att gå i slaglinjen under strid. Linjeskeppen var i regel två-däckare och förde i vanligen 24-pundiga kanoner på undre batteridäck och 18-pundiga på övre. Beteckningen linjeskepp börjar användas under slutet av 1600-talet.
Lodja En roddbåt med åtta par åror, 12 m lång och något mindre än 4 m bred samt åtta bord hög. Den användes även som segelbåt. Amiralitetskollegium tillhandahöll segel, tåg och spik medan anskaffandet av virke och själva byggandet åvilade rotarna. Dessa båtar användes för att frakta båtsmännen till örlogsstationerna vid uppfordring.
Regalskepp Benämning under första hälften av 1600-talet på de största örlogsskeppen. Dessa skepp var på 200 - 450 läster och hade en bemanning på 100 - 130 man. 1 läst motsvarade ca: 1.600 kg.
Rotelagare Borgarna i en stadsrote kallades för rotelagare (jmf rotebonde).
Skaffare Befattningshavare ombord på örlogsfartyg med uppgift att förestå proviantförråd och sörja för utdelning av proviant och dylikt. Benämningen gäller även en person med uppgift att anskaffa livsmedel till ett örlogsfartyg.
Skeppare Underofficerare i örlogsflottan. De var arbetsledare för manskapet i det dagliga arbete på däck och uppe i riggen. Till sin hjälp hade de högbåtsmännen. Det fanns olika grader bland skepparna, i första hand under- och överskeppare.
Skärgårdsflottan Se arméns flotta
Springa rå Att springa rå innebar att förövaren hissades upp under storrån med en tyngd vid ena låret. Fästet lossades och förövaren försvann ned under vattenytan. Med hjälp av linan halades han sen in. Straffet avskaffades 1755.
Spö Maximistraffet var 40 par spö. Spöstraffet avskaffades i Sverige 1851.
Styrman Underofficer och medhjälpare till skepparen, framför allt med navigering som specialitet.
Stånd Betecknar det landområde inom vilket ett indelt förband var förlagt.
Tredje männen Tredje män eller tremänningar uttog efter mantalet och rekryteringssättet hade inte samband med rotarna. Av alla som kunde användas i krigstjänst och inte av andra skäl var undantagna t.ex. brukare av hemman fritogs, måste en tredjedel tas i anspråk.
Uppfordran Inkallelse till tjänstgöring
Vargeringskarl En reservkarl som var uttagen till respektive rote. Han var utsedd att träda i båtsmannen ställe om han dödades eller blev tillfångatagen.
Vartgeld Den avlöning som enrolleringsmanskapet erhöll i fredstid för att stå till förfogande i krigstid.
Örlogsfartyg Krigsfartyg

 

Källor:

  1. Svenska knektar, indelta soldater, ryttare och båtsmän i krig och fred av Lars Ericsson, 1997

  2. Det gotländska båtsmanshållet 1646 - 1887, Kjell Olson, 1993

  3. Försvarets civilförvaltning 1634 - 1865, utgiven 1994 av försvarets civilförvaltning

  4. Från regalskepp till sjörobot av Bengt Ohrelius, 1984.

  5. Om sjökriget, från Svensksund till smygteknik av Marco Smedberg

  6. Skärgårdsflottan, redaktör Hans Norman, 2000

  7. Wikipedia

 

Överst på sidan

xxxx Mil xxxxxx

web analytics
 
xxxxxxxxxxxxx

  Hans Högman
E-mail

Copyright © Hans Högman, granskat 2017-01-01 17:16