Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-08-25

Svenska örlogsflottan

Historia och bakgrund

Allmogen hade sedan medeltiden varit indelad i sk skeppslag. Antalet skeppslag varierade mellan olika landsdelar. De hemman som ingick i skeppslagen skulle under krigstider tillhandahålla krigsskepp, utrustning och manskap. Varje skeppslag var i sin tur indelade i mindre enheter, ar (åror). Aren utgjordes av ett visst antal män och varje ar skulle utrusta en roddare för varje åra i skeppet. Man räknar den svenska flottans födelsedag som den 7 juni 1522 då de tio-tal fartyg som Gustav Vasa köpt av Hansan i Lübeck löper in i Slätbaken, Östergötland. Vid denna tid var Stockholm dess viktigaste förläggningsort. Flottan består år 1552 av 15 skepp och 20 galejor. Ursprungligen tillsattes en hövitsman per skepp men antalet ökades sedermera. Under Gustav Vasas tid ökades sen behovet väsentligt av erfaret sjöfolk. Han införde därför ett system där sjövana lantmän samt borgare i städerna uppfordrades till flottan. De erhöll samma sold som de värvade utländska knektarna. De män som kom att tjänstgöra på flottans skepp var dels båtsmän och dels sk. bösseskyttar. År 1544 värvas en fast sjömanskår som kompletteras genom utskrivningar. All personal införs nu i ett gemensamt register. År 1556 består örlogsflottans personal av 600 man varav 57 skeppare, 1 skrivare, 16 styrmän, 15 hövitsbåtsmän samt 276 hel- eller halvmän. År 1557 uppgick antalet båtsmän på 30 skepp till 733 förutom bösseskyttarna. Detta system var dock otillräckligt för den växande svenska örlogsflottan. Man började därför med utskrivning av manskapet. Utskrivningen grundade sig på att ett visst antal självägande bönder i kustlandskapen och i städerna togs ut för tjänstgöring. Vid 1610-års riksdag beslöts att på var tionde borgare i varje stad skulle en duglig karl anskaffas och brukas som båtsman. År 1618 utkom en förordning om hur utskrivningarna skulle gå till. Allt manfolk mellan 15 och 60 år skulle indelas i rotar. Bland skatte- och kronobönderna skulle 10 man bilda en rote. I varje rote skulle en vapenför man mellan 18 och 40 år utses. Detta system för utskrivningar visade sig dock mycket besvärligt och otillfredsställande. För varje utskrivningstillfälle krävdes riksdagens samtycke. Det var också svårt att i förväg veta hur många man en utskrivning kunde ge vilket försvårade planeringen. Utskrivningarna gav också rum för godtycke, mutor etc och kunde därmed ge undermåligt folk. Vidare hade rotarna ingen skyldighet att underhålla båtsmännen när de var hemförlovade under vintrarna varvid båtsmännen då ofta saknade inkomstmöjligheter. Rotarna hade inte heller någon skyldighet att tillse att båtsmännen återvände till örlogsstationerna på våren varvid det ofta hände att båtsmän inte ställde in sig till tjänstgöring igen. I samband med det yngre indelningsverket införs även det ständiga båtsmanshållet och därmed erhöll örlogsflottan ett bestämt antal båtsmän.

Befälsgrader och kontantlöner vid flottan åren 1580 - 1778

Örlogsflottan 

Innehåll denna sida:

Källreferenser

1. Svenska knektar, indelta soldater, ryttare och båtsmän i krig och fred av Lars Ericsson, 1997 2. Det gotländska båtsmanshållet 1646 - 1887, Kjell Olson, 1993 3. Försvarets civilförvaltning 1634 - 1865, utgiven 1994 av försvarets civilförvaltning 4. Från regalskepp till sjörobot av Bengt Ohrelius, 1984. 5. Om sjökriget, från Svensksund till smygteknik av Marco Smedberg 6. Skärgårdsflottan, redaktör Hans Norman, 2000 7. Wikipedia
Bilden föreställer svenska flottans utbrytning  genom ryssarnas första spärrlinje i Viborgska viken den 3  juli 1790. Först går linjeskeppet Dristigheten under befäl av  överstelöjtnant Johan af Puke. Bilden är ett fotografi av en  oljemålning från 2016 målad av Kjell Johansson, Österlen,  Skåne. Bilden visas med tillstånd av Kjell Johansson.     Fotot föreställer en sjöstrid ombord på ett örlogsfartyg, batteridäck, sent 1700-tal.  Marinmuseum. Foto Hans Högman 2007. Fotot föreställer en sjöstrid ombord på ett örlogsfartyg, batteridäck, sent 1700-tal.  Marinmuseum. Foto Hans Högman 2007.  Bilden visar sjöbefäl i örlogsflottan från tidigt 1900-tal. Bilden är ett vykort som har postats 1914 så bilden är tagen före detta årtal. Fotot är från egen samling, 2013.  Båtsman i uniform m/1778. Foto Hans Högman, 2007. Marinmuseum, Karlskrona. Arklimästare  (artilleriunderofficer) i uniform m/1778. Foto Hans Högman, 2007. Marinmuseum, Karlskrona. Bilden föreställer en modell av linjeskeppet  Enighteten (1732) eller möjligen Göta Lejon (1746). De båda fartygen var systerfartyg och byggda efter samma ritning. Foto Hans Högman, 2017. Sjöhistoriska Museet, Stockholm.

Örlogsfartygen

Från mitten av 1500-talet till början av 1800-talet skilde sig örlogsfartygen inte mycket åt. Efter hand har fartygsstorleken växt vilket inneburit att eldkraften ökat genom att fartygen kunnat föra fler kanoner. Kanonerna ställdes i batteridäck, vilket gav benämningen en-, två- eller tre-däckare. Normalt förde tre-däckarna 90 kanoner och två-däckarna mellan 50 - 80 kanoner. De stora örlogsfartygen, speciellt tre-däckarna, var svårmanövrerade samt personalkrävande. Engelska HMS Victory som var amiral Nelsons flaggskepp vid Trafalgar 1805 byggdes under åren 1759 - 65 var en tre-däckare med 104 kanoner på 2.100 tons deplacement. Hon hade en besättning på 850 man. Skrovet är 69 m långt och 16 m brett. Vid bra vind kunde hon komma upp i en fart av 10 knop. Till höger en bild på HMS Victory. Foto Hans Högman. Det svenska örlogsfartyget Kung Karl sjösattes 1694 och var då den svenska flottans största fartyg. Kung Karl hade ett deplacement på 2.700 tons. Fartyget var en tre- däckare med en bestyckning på 110 kanoner och en besättning på 850 man. Av kanonerna var 10 st 36-pundiga, 20 st 24-pundiga och 28 st 18-pundiga. Bilden till vänster visar Kung Karl. Foto Hans Högman 2017. Sjöhistoriska Museet, Stockholm.

Seglingsegenskaperna

Seglingsegenskaperna var inte direkt imponerande på dessa stora skepp. Den klumpiga skrovformen och det relativt grunda skrovet, som innebar en begränsning av barlasten, gjorde att seglingsegenskaperna var begränsade.  Ett välseglat örlogsskepp på 1600-talet kom upp i en fart av ca: 9 - 10 knop. Om det blåste från "fel" håll fick man i regel vänta på bättre vind då de grundgående skeppen kryssade dåligt. Avdriften blev stor.

Fartygens bestyckning

Kanonerna var det dominerande vapensystemet vid sjöstrider. Kanonerna var gjutna i järn, slätborrade mynningsladdare och benämndes efter kanonkulornas vikt som mättes i pund (1 pund = 0,454 kg). Kanonkulorna var av massivt järn. De större fartygen förde ofta kanoner av olika kalibrar, exempelvis både 12-, 42 och 36-punds kanoner. Kalibern på en 24-pundig kanon var 15 cm. Artilleridueller mellan fartygen utkämpades på allt mellan 50 till 500 meters avstånd. Man syftade då att med kulorna slå igenom linjeskeppens fartygssidor och därmed åstadkomma så stor förstörelse som möjligt. För att klara av detta behövdes ett grövre artilleri, vanligen 18 till 24 punds kanoner. I slutet av 1700-talet användes även 36-pundiga kanoner ombord. För att slå igenom ett linjeskepps bordläggning måste pjäserna vara fullgoda. Med detta menas att de klarade av att avfyras av med full laddning, vanligen en krutladdning som utgjorde 1/2 - 1/3 av kulans nominella vikt. De grövre pjäserna hade tack vara sin tyngd kort rekyl vilket var en fördel på fartygens trånga batteridäck. Bilden till höger visar regalskeppet Vasa, 1628. Skottvidd: Under gynnsamma förhållanden kunde man öppna eld på 700 m avstånd. Men för att få fullgod verkan lönade det sig i regel inte att öppna eld förrän på 500 m avstånd. Detta avstånd var också maximalt avstånd om man sköt dubbelt skarpt, dvs laddade kanonerna med två kulor. Effektivast var dock elden om man sköt på avstånd under 200 m, då kunde man skjuta med tre kanonkulor i rören. Man använde även sk. studsskjutning. Detta kunde ge ett betydligt längre skjutavstånd. Man sköt då kulan i en flack båge så at den studsade på vattenytan. En 24-pundare kunde med studsskjutning få en skottvidd på 2 km. Kulan förlorade dock kraft för varje studs och var därför lämpligast att använda för bekämpning av skärgårdsfartyg som hade svagare skrov. En 24-pundig kula som sköts med full laddning slog igenom en bordläggning med en tjocklek på 1,5 m på 100 m avstånd och en bordläggning på 1 m tjocklek på 600 m avstånd under förutsättning av perfekt träff (direkt efter studs och i rät anslags vinkel). Om avståndet ökade till 1250 m orkade kulan enbart slå igenom 45 cm bordläggning. Mindre pjäser förlorade snabbt kraft på längre avstånd än 125 m. Exempelvis så slog en 3-pundig kanon på 100 m avstånd igenom 75 cm bordläggning i ek. Närmast ovan vattenlinjen bestod ett linjeskepp av 80 cm ek, uppe vid relingen enbart 45 cm. Fotot till vänster föreställer en sjöstrid ombord på ett örlogsfartyg, batteridäck, sent 1700-tal. Marinmuseum. Foto Hans Högman 2007. Linjeskeppens samlade eldkraft avgjordes av antalet grova kanoner som kunde avfyras vid en bredsida. Normalt hade linjeskeppen mellan 25 och 40 kanoner per sida (babord / styrbord). Fregatterna hade mellan 10 och 20 kanoner per sida. Fartygen utsattes för stora påfrestningar när bredsidor avlossades. Samtidigt fick man även ta emot träff från ett fiendefartyg. Linjeskeppen var därför byggda med ett gediget och tungt skrov. De fick därför relativt stort djupgående, omkring 5 - 7 m. Trots att linjeskeppen hade en enorm eldkraft var det i stort omöjligt att skuta dem i sank. Det gick inte att få ett anslag under vattenytan, kulorna studsade. All träff blev därför över vattenytan, vilket inte medförde att de sjönk. Vid grov sjö kunde dock vatten forsa in, men hålen var lätta att täta med all kvarsittande träsplint. Eldens verkan var därför snarare ett medel för att bekämpa besättning, skada riggen, rodret för att göra dem manöver odugliga. De kunde då gå på grund eller lätt erövras av den andra sidan. Beskjutningen kunde också medföra att skeppet tog eld och därmed kanske satte eld på krutdurken så att de exploderade. Det var även vanligt att fartygen kolliderade i dimman efter krutröken. Fregatternas skrov var inte lika kraftigt som linjeskeppens, i stället var dessa fartyg betydligt bättre seglare. Förutom rundkulor fanns även kartescher som användes mot folk på däck samt kedje- och stånglod som användes för att göra fartygen manöverodugliga genom att skjuta sönder deras master och rigg. Då artillerielden endast i undantagsfall skadade fartygen så att de sjönk avgjordes sjöstriderna ofta genom att fiendefartygen bordades för att tas i närstrid. För närstrid användes soldater och lättare artilleripjäser, sk. nickhakar eller nickor. De var 2-, 3- eller 4-pundiga små kanoner, vanligen fästa på en gaffel eller en pivå som satt på relingen. Soldaterna var beväpnade med musköter, huggare, änterbilor, änterhakar och handgranater. Under andra hälften av 1700-talet tillämpades inte längre äntring av fiendefartyg, även om man fortsatte att öva för detta. Runt 1845 började man använda bakladdade kanoner på de svenska örlogsskeppen. En av de första bakladdarna som togs i bruk var en 12-pundig kanon. Under slutet av 1600-talet började man att segla på kolonn för att kunna samordna elden från flera fartygs bredsidor. Denna formering blev känd som slaglinjen. Tidigare hade striderna oftast skett i mindre ordnade former med närstrider och bordning. Se bilden till höger. Benämningen linjeskepp syftar på ett fartyg som var tillräckligt kraftfull för att gå i slaglinjen under strid. Linjeskeppen var i regel två-däckare och förde i vanligen 24-pundiga kanoner på undre batteridäck och 18-pundiga på övre. Till svårigheterna att leda en strid till sjöss var problemet med signaleringen. Detta skedde med olika signalflaggor men beroende på fri sikt, rök etc var det inte lätt att gå ut med ändrade order. Dessutom hade skeppen en stor tröghet, dvs det tog lång tid att vänd eller lägga om kurs beroende på vindarna och farvattnen. Det träslag som användes vid fartygsbygge var ek. Det var hårt och hade stor motståndskraft mot röta. För att bygga ett två-däckat linjeskepp under 1700-talet gick det åt cirka 2.000 ekar. Staten (kronan) gjorde därför anspråk på all ek som växte på krono- och skattejord samt på allmänningar. Tilden till höger visar örlogsfartyg som seglar på linje i ett sjöslag. Sjöslag: Som regel fick ett svagare bestyckat örlogsfartyg vika undan för ett kraftigare bestyckat fartyg eller en mindre grupp av örlogsfartyg fick vika undan för en större grupp, annat än rent tillfälligt beroende på förhållandena. En brigg fick vika undan för en fregatt, en fregatt för ett linjeskepp. Om en konfrontation var oundviklig där ett underlägset fartyg mötte ett överlägset strök det mindre fartyget i regel flagg. Ett fiendefartyg var dessutom en överförbar resurs så man hade inget att vinna på att skjuta fartyget i sank om man kunde ta det. Fartyg som besättningen tvingade ge upp till fienden, exempelvis pga av det skadats så att det blivit manöverodugligt eller gått på grund, spränges därför ofta av den egna besättningen så att det inte skulle falla i fiendehänder. Hårda och långa artilleridueller förekom vanligen enbart om båda parter var jämnstarka. Till sjöss hade man en betydligt bättre översikt av fienden än på land och kunde därför avgöra om det var lönt att ta strid eller vika undan.

Örlogsfartyg under 1800-talet

Mellan år 1800 och 1830 skedde ingen större förändring av flottans bestånd. Flottan bestod i princip av resterna efter Gustav III:s stolta flottor. Linjeskeppet "Karl III "stod färdigt 1819  och linjeskeppet "Karl XIV Johan" 1824. Båda hade ett deplacement på 2.600 ton.  Flottans sista och största linjeskepp "Stockholm" byggdes åren 1832 - 1856 och var på 2.850 ton. Både "Karl XIV Johan" och "Stockholm" försågs med en ångmotor på 800 hk under 1850-talet. Korvetten "Svalan", flottans första järnfartyg stod klar 1845. Roddflottan (Skärgårdsflottan) avfördes som stridsmedel så sent som 1871. Kanonslupar, kanonjollar etc. byggdes dock inte efter 1855. Flottans första ångfartyg var "Oden" och "Gylfe" som byggdes 1834. De var inte stridsfartyg utan snarare bogserare och transportfartyg. Det första ångdrivna stridsfartyget var ångkorvetten "HMS Thor" som stod klar 1841. Maskineriet var på 220 hk och hade ett deplacement på 1.280 ton. Samtliga dessa tre fartyg var hjulångare. Hjulångare slog aldrig igenom som stridsfartyg. Sidohjulen var för sårbara och tog för stor plats utmed fartygssidorna. Sveriges första propellerdrivna stridsfartyg, en av de första i Europa, var skruvångkorvetten "HMS Gefle" (Gävle). Hon byggdes på Karlskrona varv och sjösates i december 1847 samt levererades till flottan under 1848. Korvetten Gefles deplacement var 1.278 ton och var bestyckad med 4 bombkanoner och 4 tre-pundiga pjäser. Gävles längd var 52,5 m och breden 9,8 m. Hennes ångmaskin på 440 hk gav en fart på 9 knop.  Dessa tidiga ångfartyg var segelfartyg med rigg och segel samtidigt som de kunde drivas med ångkraft. "Gefle" hade en segelyta på 1.000 kvm och en besättning på 169 man. Vår första och enda ångfregatt var "HMS Vanadis" på 2.138 ton och med en bestyckning på 16 kanoner. Vanadis sjösattes 1862. Hennes längd var 64 m och och bredden 12,8 m. Vanadis var fregattriggad med tre master och 1.643 kvadratmeter segelyta. Stormasten nådde 46 meter över vattenytan. Bilden till höger visar HMS Vanadis. Fri bild Wikipedia. Flottans första ångdrivna järnfartyg var hjulångslupen "HMS Kare". Kare sjösattes den 10 april 1847 i Göteborg. Hennes  längd var 24,2 m och bredden 3,2 m och kunde framföras med en fart av 9 knop. Det första bepansrade fartyget var pansarskeppet "HMS Svea" på 3.000 ton. Hon sjösattes i december 1885 var bestyckad med 2 st 25 cm kanoner i ett bepansrat torn förut och 4 st 15 cm pansarskyddade pjäser i aktern. Hon var även utrustad med ett par 38 mm antitorpedbåtskanoner och en 38 cm undervattenstorpedtub. Kulsprutor och strålkastare satt lågt placerade på fartygssidan under fördäcket. "Svea" var även utrustad med elektricitet. Hennes 3.100 hk gav en fart på 15 knop. Sveas längd var 75,7 m och bredden 14,8 m. Fartyget av Svea-klass och systerfartyg till HMS Thule och HMS Göta. Fartyget fick ett relativt gott pansarskydd, motsvarande det som var vanligt hos utländska motsvarigheter. Bilden till vänster visar HMS Svea. Fri bild Wikipedia.

Några kända svenska krigsfartyg

Regalskeppet Vasa

Regalskeppet Vasa sjösattes 1628 och sjönk den 10 augusti samma år på sin jungfruresa. Vasas längd var 207 fot (69 m) och dess bredd 35 fot (11,7 m). Masten var 52 m hög. Vasas djupgående var 4,8 m och deplacementet 1.210 ton. Segelytan utgjorde 1.275 kvm. Hon hade en besättning på 145 sjömän och 300 soldater. Bestyckningen var på 64 kanoner, 48 st 24-pundare, 8 st 3-pundare, 2 st 1- pundare samt 6 stormstycken. De 24-pundiga kanonerna fanns både på det övre- och det undre batteridäcket. Stormstycken var grova kanoner som fungerade som jättelika hagelgevär med svärmar av muskötkulor. Några samtida örlogsskepp med Wasa: Äpplet, Kronan (gamla), Gamla svärdet, Riksnyckeln, Stockholm m. fl. Äpplet och Kronan var av samma storlek som Vasa.

Kronan

Byggdes i Stockholm under åren 1665 - 1672.  Hon sjösattes 1668 men blev slutgiltigt färdigställ först 1672 pga penningbrist. Byggherre var Francis Sheldon. Kronan var en tre-däckare och bestyckad med 126 kanoner. Deplacementet var på 2.140 ton. Längd: 53 m, bredd: 13 m, djupgående: 6,2 m. Besättningen var på 800 man varav 300 knektar. Kronan förliste utanför Öland då hon exploderade under en strid med en dansk-holländsk flotta den 1 juni 1676. Man har beräknat att så gott som samtliga ombord omkom, bland annat amiralen Lorentz Creutz.

Konung Karl

Flaggskepp för Karl XII under det stora nordiska kriget, sjösatt 1694. Konung Karl var flottans största skepp och hade ett deplacement på 2.700 ton. Fartyget var en tre-däckare med en bestyckning på 110 kanoner och en besättning på 850 man. Av kanonerna var 10 st 36- pundiga, 20 st 24-pundiga och 28 st 18-pundiga. Bilden till höger visar Kung Karl. Foto Hans Högman 2017. Sjöhistoriska Museet, Stockholm.

Dristigheten

Linjeskepp, byggd i Karlskrona av byggmästare Fredrik Henrik af Chapman, sjösatt i juli 1785. Bredd 49,6 m och 13,7 m bred. Djupgående 5,9 m. Deplacement 1.925 ton. Två-däckare med en bestyckning 64 kanoner: bl.a. 26 st 36-punds, 28 st 18-punds, 8 st 6- punds kanoner. Besättning: 567. Dristigheten var på sin tid en av svenska örlogsflottans slagkraftigaste och mest ryktbara linjeskepp, hade lägst nummer i flottan och seglade därmed främst i linjen vid sjöslagen. Hon deltog med framgång i Gustav III:s ryska krig, 1789-1790, då hon seglades under överstelöjtnanten Johan af Pukes befäl. Hon deltog bland annat i slaget vid Ölands södra udde den 26 juli 1789, vid anfallet på ryska flottan i sjöslaget vid Reval den 13 maj, under striderna utanför Kronstadt 3-4 juni, men framför allt vid Viborgska gatloppet den 3 juli 1790 då hon ledde genombrytningen av ryska flottan. 1806 genomgick hon en övergripande restauration och gjordes om till ett 74-kanonersskepp varpå hon deltog i Finska kriget, 1808-1809, samt i aktioner mot Norge 1814. Sedermera användes skeppet under en lång följd av år i fredliga övningsexpeditioner, 1856 förändrades hon till sjukskepp, ända tills hon utrangerades 1867.

Jagaren Malmö

H.M. Jagaren Malmö sjösattes 1928 och var på 1.040 ton. Fart 30 knop. Bestyckning tre 12 cm kanoner, lv-pjäser, torpedtuber samt minor. Bilden till höger visar Jagaren Malmö. Bilden är från ett vykort och ovanstående uppgifter står på baksidan av kortet. Kortet är från egen samling, 2013.

Kryssarna Göta Lejon och Tre kronor

Dessa två kryssare var Svenska flottans största fartyg genom tiderna. "Tre kronor" sjösattes 1946 och "Göta Lejon" 1947. De var nära 180 m långa med ett deplacement på 7.500 ton. Maskineriet på 90.000 hk gav en fart på dryga 30 knop. Huvudbestyckningen utgjordes av ett helautomatiskt 15 cm artilleri från Bofors. Huvudartilleritornen hade tre eldrör vardera. Fredsbesättningen uppgick till 455 man. Bilden till vänster visar kryssaren Göta Lejon. Wikipedia.

Underofficerare/underbefäl i respektive stat

Underbefälet indelades i tre grupper beroende på deras tjänst. De tillhörde antingen artilleristaten, styrmansstaten eller skepparstaten. Den första gruppen svarade för artilleriet ombord, styrmansstaten för navigeringen av fartygen och skepparstaten för arbetet med segel och i rigg. Artilleristaten: Flaggjunkare (från 1799) Flaggkonstapel Konstapel Arklimästare Styrmanstaten: Flaggjunkare (från 1799) Flaggstyrman Överstyrman Medelstyrman Lärstyrman Skepparstaten: Flaggjunkare (från 1799) Flaggskeppare Överskeppare Underskeppare Högbåtsman Kontantlönen utgick i dels årslön (som betalades ut halvårsvis) och del i hyreslön (när de var ombord) samt månadspenningar. Månadspenningarna utgjorde ersättning förd den kost som inte erhölls i natura ombord. Förutom kontantlön utgick även klädesersättningar. Vid löningen rodde löningsmännen från skepp till skepp. När de bordat skeppet mönstrades besättningen och infördes i flottans löneregister. Om vi tittar på lönen för perioden 1697 - 1715 så hade en amiral 4 gånger mer i lön än en kapten och 8 gånger mer än en överskeppare. Lönen för en löjtnant var 3/4 av en kaptens men 3 gånger så stor som en högbåtsmans. Högsta styrande organ för flottan var Amiralitetet. Chef för denna enhet var riksamiralen biträdd av en underamiral. I 1634-års regeringsform indelas rikets förvaltning in i fem kollegier bl.a. krigskollegium och amiralitetet eller amiralitetskollegium. En av amiralitetskollegiets uppgifter var att hålla mönstringar av sjöfolket. År 1636 var Carl Carlsson Gyllenhielm riksamiral och president för amiralitetskollegium. Det tjänsten innehade han fram till 1650. Gyllenhielm var en oäkta, men erkänd, son till Karl IX. Under Karl XII användes inte flottan i några offensiva insatser. År 1722 bestod flottan av 21 linjeskepp, 3 fregatter, 14 galärer och 4 pråmar. 1733 var numerären uppe i 23 linjeskepp, 15 fregatter, 14 galärer och ett pråmskepp. Efter Gustaf III:s stadskupp fick flottan något av en renässans då örlogsflottan rustades upp. Sveriges örlogsflagga Svenska flottans örlogsflagga är en tretungad svensk flagga. De första bestämmelserna om örlogsflaggan utfärdades år 1663. Av dessa framgick att örlogsfartyg och fästningar liksom svenska staten skulle föra tretungad flagga - örlogsflagga. Bilden till höger visar hur Sveriges örlogsflagga ser ut. Wikipedia. Som exempel kan nämnas att Svenska Ostindiska Companiet erhöll privilegiet att på sina fartyg få föra örlogsflaggan. Arméns flotta (skärgårdsflottan) använde dock en helblå tretungad örlogsflagga. Arméns flotta: År 1756 skapades även en flotta i armén (skärgårdsflottan) som bestod av två eskadrar galärer, Stockholms eskadern och den Finska eskadern. De stod under befäl av en general. Redan 1766 återfördes dessa eskadrar till örlogsflottan för 10 år senare åter tillhöra armén (Finska eskadern återfördes redan 1770). År 1780 uppgick örlogsflottans manskap till 11.228 man.
xxxx Mil xxxxx
 
xxxxxxxxxxxxx

Bilder

Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-08-25

Svenska örlogsflottan

Historia och bakgrund

Allmogen hade sedan medeltiden varit indelad i sk skeppslag. Antalet skeppslag varierade mellan olika landsdelar. De hemman som ingick i skeppslagen skulle under krigstider tillhandahålla krigsskepp, utrustning och manskap. Varje skeppslag var i sin tur indelade i mindre enheter, ar (åror). Aren utgjordes av ett visst antal män och varje ar skulle utrusta en roddare för varje åra i skeppet. Man räknar den svenska flottans födelsedag som den 7 juni 1522 då de tio-tal fartyg som Gustav Vasa köpt av Hansan i Lübeck löper in i Slätbaken, Östergötland. Vid denna tid var Stockholm dess viktigaste förläggningsort. Flottan består år 1552 av 15 skepp och 20 galejor. Ursprungligen tillsattes en hövitsman per skepp men antalet ökades sedermera. Under Gustav Vasas tid ökades sen behovet väsentligt av erfaret sjöfolk. Han införde därför ett system där sjövana lantmän samt borgare i städerna uppfordrades till flottan. De erhöll samma sold som de värvade utländska knektarna. De män som kom att tjänstgöra på flottans skepp var dels båtsmän och dels sk. bösseskyttar. År 1544 värvas en fast sjömanskår som kompletteras genom utskrivningar. All personal införs nu i ett gemensamt register. År 1556 består örlogsflottans personal av 600 man varav 57 skeppare, 1 skrivare, 16 styrmän, 15 hövitsbåtsmän samt 276 hel- eller halvmän. År 1557 uppgick antalet båtsmän på 30 skepp till 733 förutom bösseskyttarna. Detta system var dock otillräckligt för den växande svenska örlogsflottan. Man började därför med utskrivning av manskapet. Utskrivningen grundade sig på att ett visst antal självägande bönder i kustlandskapen och i städerna togs ut för tjänstgöring. Vid 1610-års riksdag beslöts att på var tionde borgare i varje stad skulle en duglig karl anskaffas och brukas som båtsman. År 1618 utkom en förordning om hur utskrivningarna skulle gå till. Allt manfolk mellan 15 och 60 år skulle indelas i rotar. Bland skatte- och kronobönderna skulle 10 man bilda en rote. I varje rote skulle en vapenför man mellan 18 och 40 år utses. Detta system för utskrivningar visade sig dock mycket besvärligt och otillfredsställande. För varje utskrivningstillfälle krävdes riksdagens samtycke. Det var också svårt att i förväg veta hur många man en utskrivning kunde ge vilket försvårade planeringen. Utskrivningarna gav också rum för godtycke, mutor etc och kunde därmed ge undermåligt folk. Vidare hade rotarna ingen skyldighet att underhålla båtsmännen när de var hemförlovade under vintrarna varvid båtsmännen då ofta saknade inkomstmöjligheter. Rotarna hade inte heller någon skyldighet att tillse att båtsmännen återvände till örlogsstationerna på våren varvid det ofta hände att båtsmän inte ställde in sig till tjänstgöring igen. I samband med det yngre indelningsverket införs även det ständiga båtsmanshållet och därmed erhöll örlogsflottan ett bestämt antal båtsmän.

Befälsgrader och kontantlöner vid flottan

åren 1580 - 1778

Örlogsflottan 

Källreferenser

1. Svenska knektar, indelta soldater, ryttare och båtsmän i krig och fred av Lars Ericsson, 1997 2. Det gotländska båtsmanshållet 1646 - 1887, Kjell Olson, 1993 3. Försvarets civilförvaltning 1634 - 1865, utgiven 1994 av försvarets civilförvaltning 4. Från regalskepp till sjörobot av Bengt Ohrelius, 1984. 5. Om sjökriget, från Svensksund till smygteknik av Marco Smedberg 6. Skärgårdsflottan, redaktör Hans Norman, 2000 7. Wikipedia

Underofficerare/underbefäl i respektive stat

Underbefälet indelades i tre grupper beroende på deras tjänst. De tillhörde antingen artilleristaten, styrmansstaten eller skepparstaten. Den första gruppen svarade för artilleriet ombord, styrmansstaten för navigeringen av fartygen och skepparstaten för arbetet med segel och i rigg. Artilleristaten: Flaggjunkare (från 1799) Flaggkonstapel Konstapel Arklimästare Styrmanstaten: Flaggjunkare (från 1799) Flaggstyrman Överstyrman Medelstyrman Lärstyrman Skepparstaten: Flaggjunkare (från 1799) Flaggskeppare Överskeppare Underskeppare Högbåtsman Kontantlönen utgick i dels årslön (som betalades ut halvårsvis) och del i hyreslön (när de var ombord) samt månadspenningar. Månadspenningarna utgjorde ersättning förd den kost som inte erhölls i natura ombord. Förutom kontantlön utgick även klädesersättningar. Vid löningen rodde löningsmännen från skepp till skepp. När de bordat skeppet mönstrades besättningen och infördes i flottans löneregister. Om vi tittar på lönen för perioden 1697 - 1715 så hade en amiral 4 gånger mer i lön än en kapten och 8 gånger mer än en överskeppare. Lönen för en löjtnant var 3/4 av en kaptens men 3 gånger så stor som en högbåtsmans. Högsta styrande organ för flottan var Amiralitetet. Chef för denna enhet var riksamiralen biträdd av en underamiral. I 1634-års regeringsform indelas rikets förvaltning in i fem kollegier bl.a. krigskollegium och amiralitetet eller amiralitetskollegium. En av amiralitetskollegiets uppgifter var att hålla mönstringar av sjöfolket. År 1636 var Carl Carlsson Gyllenhielm riksamiral och president för amiralitetskollegium. Det tjänsten innehade han fram till 1650. Gyllenhielm var en oäkta, men erkänd, son till Karl IX. Under Karl XII användes inte flottan i några offensiva insatser. År 1722 bestod flottan av 21 linjeskepp, 3 fregatter, 14 galärer och 4 pråmar. 1733 var numerären uppe i 23 linjeskepp, 15 fregatter, 14 galärer och ett pråmskepp. Efter Gustaf III:s stadskupp fick flottan något av en renässans då örlogsflottan rustades upp. Sveriges örlogsflagga Svenska flottans örlogsflagga är en tretungad svensk flagga. De första bestämmelserna om örlogsflaggan utfärdades år 1663. Av dessa framgick att örlogsfartyg och fästningar liksom svenska staten skulle föra tretungad flagga - örlogsflagga. Bilden till höger visar hur Sveriges örlogsflagga ser ut. Wikipedia. Som exempel kan nämnas att Svenska Ostindiska Companiet erhöll privilegiet att på sina fartyg få föra örlogsflaggan. Arméns flotta (skärgårdsflottan) använde dock en helblå tretungad örlogsflagga. Arméns flotta: År 1756 skapades även en flotta i armén  (skärgårdsflottan) som bestod av två eskadrar galärer, Stockholms eskadern och den Finska eskadern. De stod under befäl av en general. Redan 1766 återfördes dessa eskadrar till örlogsflottan för 10 år senare åter tillhöra armén (Finska eskadern återfördes redan 1770). År 1780 uppgick örlogsflottans manskap till 11.228 man.

Örlogsfartygen

Från mitten av 1500-talet till början av 1800-talet skilde sig örlogsfartygen inte mycket åt. Efter hand har fartygsstorleken växt vilket inneburit att eldkraften ökat genom att fartygen kunnat föra fler kanoner. Kanonerna ställdes i batteridäck, vilket gav benämningen en-, två- eller tre-däckare. Normalt förde tre-däckarna 90 kanoner och två-däckarna mellan 50 - 80 kanoner. De stora örlogsfartygen, speciellt tre-däckarna, var svårmanövrerade samt personalkrävande. Engelska HMS Victory som var amiral Nelsons flaggskepp vid Trafalgar 1805 byggdes under åren 1759 - 65 var en tre-däckare med 104 kanoner på 2.100 tons deplacement. Hon hade en besättning på 850 man. Skrovet är 69 m långt och 16 m brett. Vid bra vind kunde hon komma upp i en fart av 10 knop. Till höger en bild på HMS Victory. Foto Hans Högman. Det svenska örlogsfartyget Kung Karl sjösattes 1694 och var då den svenska flottans största fartyg. Kung Karl hade ett deplacement på 2.700 tons. Fartyget var en tre-däckare med en bestyckning på 110 kanoner och en besättning på 850 man. Av kanonerna var 10 st 36-pundiga, 20 st 24-pundiga och 28 st 18-pundiga. Bilden till vänster visar Kung Karl. Foto Hans Högman 2017. Sjöhistoriska Museet, Stockholm.

Seglingsegenskaperna

Seglingsegenskaperna var inte direkt imponerande på dessa stora skepp. Den klumpiga skrovformen och det relativt grunda skrovet, som innebar en begränsning av barlasten, gjorde att seglingsegenskaperna var begränsade.  Ett välseglat örlogsskepp på 1600-talet kom upp i en fart av ca: 9 - 10 knop. Om det blåste från "fel" håll fick man i regel vänta på bättre vind då de grundgående skeppen kryssade dåligt. Avdriften blev stor.

Fartygens bestyckning

Kanonerna var det dominerande vapensystemet vid sjöstrider. Kanonerna var gjutna i järn, slätborrade mynningsladdare och benämndes efter kanonkulornas vikt som mättes i pund (1 pund = 0,454 kg). Kanonkulorna var av massivt järn. De större fartygen förde ofta kanoner av olika kalibrar, exempelvis både 12-, 42 och 36-punds kanoner. Kalibern på en 24-pundig kanon var 15 cm. Artilleridueller mellan fartygen utkämpades på allt mellan 50 till 500 meters avstånd. Man syftade då att med kulorna slå igenom linjeskeppens fartygssidor och därmed åstadkomma så stor förstörelse som möjligt. För att klara av detta behövdes ett grövre artilleri, vanligen 18 till 24 punds kanoner. I slutet av 1700-talet användes även 36-pundiga kanoner ombord. För att slå igenom ett linjeskepps bordläggning måste pjäserna vara fullgoda. Med detta menas att de klarade av att avfyras av med full laddning, vanligen en krutladdning som utgjorde 1/2 - 1/3 av kulans nominella vikt. De grövre pjäserna hade tack vara sin tyngd kort rekyl vilket var en fördel på fartygens trånga batteridäck. Bilden till höger visar regalskeppet Vasa, 1628. Skottvidd: Under gynnsamma förhållanden kunde man öppna eld på 700 m avstånd. Men för att få fullgod verkan lönade det sig i regel inte att öppna eld förrän på 500 m avstånd. Detta avstånd var också maximalt avstånd om man sköt dubbelt skarpt, dvs laddade kanonerna med två kulor. Effektivast var dock elden om man sköt på avstånd under 200 m, då kunde man skjuta med tre kanonkulor i rören. Man använde även sk. studsskjutning. Detta kunde ge ett betydligt längre skjutavstånd. Man sköt då kulan i en flack båge så at den studsade på vattenytan. En 24-pundare kunde med studsskjutning få en skottvidd på 2 km. Kulan förlorade dock kraft för varje studs och var därför lämpligast att använda för bekämpning av skärgårdsfartyg som hade svagare skrov. En 24-pundig kula som sköts med full laddning slog igenom en bordläggning med en tjocklek på 1,5 m på 100 m avstånd och en bordläggning på 1 m tjocklek på 600 m avstånd under förutsättning av perfekt träff (direkt efter studs och i rät anslags vinkel). Om avståndet ökade till 1250 m orkade kulan enbart slå igenom 45 cm bordläggning. Mindre pjäser förlorade snabbt kraft på längre avstånd än 125 m. Exempelvis så slog en 3-pundig kanon på 100 m avstånd igenom 75 cm bordläggning i ek. Närmast ovan vattenlinjen bestod ett linjeskepp av 80 cm ek, uppe vid relingen enbart 45 cm. Fotot till vänster föreställer en sjöstrid ombord på ett örlogsfartyg, batteridäck, sent 1700- tal. Marinmuseum. Foto Hans Högman 2007. Linjeskeppens samlade eldkraft avgjordes av antalet grova kanoner som kunde avfyras vid en bredsida. Normalt hade linjeskeppen mellan 25 och 40 kanoner per sida (babord / styrbord). Fregatterna hade mellan 10 och 20 kanoner per sida. Fartygen utsattes för stora påfrestningar när bredsidor avlossades. Samtidigt fick man även ta emot träff från ett fiendefartyg. Linjeskeppen var därför byggda med ett gediget och tungt skrov. De fick därför relativt stort djupgående, omkring 5 - 7 m. Trots att linjeskeppen hade en enorm eldkraft var det i stort omöjligt att skuta dem i sank. Det gick inte att få ett anslag under vattenytan, kulorna studsade. All träff blev därför över vattenytan, vilket inte medförde att de sjönk. Vid grov sjö kunde dock vatten forsa in, men hålen var lätta att täta med all kvarsittande träsplint. Eldens verkan var därför snarare ett medel för att bekämpa besättning, skada riggen, rodret för att göra dem manöver odugliga. De kunde då gå på grund eller lätt erövras av den andra sidan. Beskjutningen kunde också medföra att skeppet tog eld och därmed kanske satte eld på krutdurken så att de exploderade. Det var även vanligt att fartygen kolliderade i dimman efter krutröken. Fregatternas skrov var inte lika kraftigt som linjeskeppens, i stället var dessa fartyg betydligt bättre seglare. Förutom rundkulor fanns även kartescher som användes mot folk på däck samt kedje- och stånglod som användes för att göra fartygen manöverodugliga genom att skjuta sönder deras master och rigg. Då artillerielden endast i undantagsfall skadade fartygen så att de sjönk avgjordes sjöstriderna ofta genom att fiendefartygen bordades för att tas i närstrid. För närstrid användes soldater och lättare artilleripjäser, sk. nickhakar eller nickor. De var 2-, 3- eller 4-pundiga små kanoner, vanligen fästa på en gaffel eller en pivå som satt på relingen. Soldaterna var beväpnade med musköter, huggare, änterbilor, änterhakar och handgranater. Under andra hälften av 1700-talet tillämpades inte längre äntring av fiendefartyg, även om man fortsatte att öva för detta. Runt 1845 började man använda bakladdade kanoner på de svenska örlogsskeppen. En av de första bakladdarna som togs i bruk var en 12-pundig kanon.

Linjetaktiken

Under slutet av 1600-talet började man att segla på kolonn för att kunna samordna elden från flera fartygs bredsidor. Denna formering blev känd som slaglinjen. Tidigare hade striderna oftast skett i mindre ordnade former med närstrider och bordning. Se bilden till höger. Benämningen linjeskepp syftar på ett fartyg som var tillräckligt kraftfull för att gå i slaglinjen under strid. Linjeskeppen var i regel två-däckare och förde i vanligen 24-pundiga kanoner på undre batteridäck och 18-pundiga på övre. Till svårigheterna att leda en strid till sjöss var problemet med signaleringen. Detta skedde med olika signalflaggor men beroende på fri sikt, rök etc var det inte lätt att gå ut med ändrade order. Dessutom hade skeppen en stor tröghet, dvs det tog lång tid att vänd eller lägga om kurs beroende på vindarna och farvattnen. Det träslag som användes vid fartygsbygge var ek. Det var hårt och hade stor motståndskraft mot röta. För att bygga ett två-däckat linjeskepp under 1700-talet gick det åt cirka 2.000 ekar. Staten (kronan) gjorde därför anspråk på all ek som växte på krono- och skattejord samt på allmänningar. Tilden till höger visar örlogsfartyg som seglar på linje i ett sjöslag. Sjöslag: Som regel fick ett svagare bestyckat örlogsfartyg vika undan för ett kraftigare bestyckat fartyg eller en mindre grupp av örlogsfartyg fick vika undan för en större grupp, annat än rent tillfälligt beroende på förhållandena. En brigg fick vika undan för en fregatt, en fregatt för ett linjeskepp. Om en konfrontation var oundviklig där ett underlägset fartyg mötte ett överlägset strök det mindre fartyget i regel flagg. Ett fiendefartyg var dessutom en överförbar resurs så man hade inget att vinna på att skjuta fartyget i sank om man kunde ta det. Fartyg som besättningen tvingade ge upp till fienden, exempelvis pga av det skadats så att det blivit manöverodugligt eller gått på grund, spränges därför ofta av den egna besättningen så att det inte skulle falla i fiendehänder. Hårda och långa artilleridueller förekom vanligen enbart om båda parter var jämnstarka. Till sjöss hade man en betydligt bättre översikt av fienden än på land och kunde därför avgöra om det var lönt att ta strid eller vika undan.

Örlogsfartyg under 1800-talet

Mellan år 1800 och 1830 skedde ingen större förändring av flottans bestånd. Flottan bestod i princip av resterna efter Gustav III:s stolta flottor. Linjeskeppet "Karl III "stod färdigt 1819  och linjeskeppet "Karl XIV Johan" 1824. Båda hade ett deplacement på 2.600 ton.  Flottans sista och största linjeskepp "Stockholm" byggdes åren 1832 - 1856 och var på 2.850 ton. Både "Karl XIV Johan" och "Stockholm" försågs med en ångmotor på 800 hk under 1850-talet. Korvetten "Svalan", flottans första järnfartyg stod klar 1845. Roddflottan (Skärgårdsflottan) avfördes som stridsmedel så sent som 1871. Kanonslupar, kanonjollar etc. byggdes dock inte efter 1855. Flottans första ångfartyg var "Oden" och "Gylfe" som byggdes 1834. De var inte stridsfartyg utan snarare bogserare och transportfartyg. Det första ångdrivna stridsfartyget var ångkorvetten "HMS Thor" som stod klar 1841. Maskineriet var på 220 hk och hade ett deplacement på 1.280 ton. Samtliga dessa tre fartyg var hjulångare. Hjulångare slog aldrig igenom som stridsfartyg. Sidohjulen var för sårbara och tog för stor plats utmed fartygssidorna. Sveriges första propellerdrivna stridsfartyg, en av de första i Europa, var skruvångkorvetten "HMS Gefle" (Gävle). Hon byggdes på Karlskrona varv och sjösates i december 1847 samt levererades till flottan under 1848. Korvetten Gefles deplacement var 1.278 ton och var bestyckad med 4 bombkanoner och 4 tre-pundiga pjäser. Gävles längd var 52,5 m och breden 9,8 m. Hennes ångmaskin på 440 hk gav en fart på 9 knop.  Dessa tidiga ångfartyg var segelfartyg med rigg och segel samtidigt som de kunde drivas med ångkraft. "Gefle" hade en segelyta på 1.000 kvm och en besättning på 169 man. Vår första och enda ångfregatt var "HMS Vanadis" på 2.138 ton och med en bestyckning på 16 kanoner. Vanadis sjösattes 1862. Hennes längd var 64 m och och bredden 12,8 m. Vanadis var fregattriggad med tre master och 1.643 kvadratmeter segelyta. Stormasten nådde 46 meter över vattenytan. Bilden till höger visar HMS Vanadis. Fri bild Wikipedia. Flottans första ångdrivna järnfartyg var hjulångslupen "HMS Kare". Kare sjösattes den 10 april 1847 i Göteborg. Hennes  längd var 24,2 m och bredden 3,2 m och kunde framföras med en fart av 9 knop. Det första bepansrade fartyget var pansarskeppet "HMS Svea" på 3.000 ton. Hon sjösattes i december 1885 var bestyckad med 2 st 25 cm kanoner i ett bepansrat torn förut och 4 st 15 cm pansarskyddade pjäser i aktern. Hon var även utrustad med ett par 38 mm antitorpedbåtskanoner och en 38 cm undervattenstorpedtub. Kulsprutor och strålkastare satt lågt placerade på fartygssidan under fördäcket. "Svea" var även utrustad med elektricitet. Hennes 3.100 hk gav en fart på 15 knop. Sveas längd var 75,7 m och bredden 14,8 m. Fartyget av Svea-klass och systerfartyg till HMS Thule och HMS Göta. Fartyget fick ett relativt gott pansarskydd, motsvarande det som var vanligt hos utländska motsvarigheter. Bilden till vänster visar HMS Svea. Fri bild Wikipedia.

Några kända svenska krigsfartyg

Regalskeppet Vasa

Regalskeppet Vasa sjösattes 1628 och sjönk den 10 augusti samma år på sin jungfruresa. Vasas längd var 207 fot (69 m) och dess bredd 35 fot (11,7 m). Masten var 52 m hög. Vasas djupgående var 4,8 m och deplacementet 1.210 ton. Segelytan utgjorde 1.275 kvm. Hon hade en besättning på 145 sjömän och 300 soldater. Bestyckningen var på 64 kanoner, 48 st 24- pundare, 8 st 3-pundare, 2 st 1-pundare samt 6 stormstycken. De 24-pundiga kanonerna fanns både på det övre- och det undre batteridäcket. Stormstycken var grova kanoner som fungerade som jättelika hagelgevär med svärmar av muskötkulor. Några samtida örlogsskepp med Wasa: Äpplet, Kronan (gamla), Gamla svärdet, Riksnyckeln, Stockholm m. fl. Äpplet och Kronan var av samma storlek som Vasa.

Kronan

Byggdes i Stockholm under åren 1665 - 1672.  Hon sjösattes 1668 men blev slutgiltigt färdigställ först 1672 pga penningbrist. Byggherre var Francis Sheldon. Kronan var en tre-däckare och bestyckad med 126 kanoner. Deplacementet var på 2.140 ton. Längd: 53 m, bredd: 13 m, djupgående: 6,2 m. Besättningen var på 800 man varav 300 knektar. Kronan förliste utanför Öland då hon exploderade under en strid med en dansk-holländsk flotta den 1 juni 1676. Man har beräknat att så gott som samtliga ombord omkom, bland annat amiralen Lorentz Creutz.

Konung Karl

Flaggskepp för Karl XII under det stora nordiska kriget, sjösatt 1694. Konung Karl var flottans största skepp och hade ett deplacement på 2.700 ton. Fartyget var en tre-däckare med en bestyckning på 110 kanoner och en besättning på 850 man. Av kanonerna var 10 st 36-pundiga, 20 st 24-pundiga och 28 st 18-pundiga. Bilden till höger visar Kung Karl. Foto Hans Högman 2017. Sjöhistoriska Museet, Stockholm.

Dristigheten

Linjeskepp, byggd i Karlskrona av byggmästare Fredrik Henrik af Chapman, sjösatt i juli 1785. Bredd 49,6 m och 13,7 m bred. Djupgående 5,9 m. Deplacement 1.925 ton. Två-däckare med en bestyckning 64 kanoner: bl.a. 26 st 36-punds, 28 st 18-punds, 8 st 6-punds kanoner. Besättning: 567. Dristigheten var på sin tid en av svenska örlogsflottans slagkraftigaste och mest ryktbara linjeskepp, hade lägst nummer i flottan och seglade därmed främst i linjen vid sjöslagen. Hon deltog med framgång i Gustav III:s ryska krig, 1789-1790, då hon seglades under överstelöjtnanten Johan af Pukes befäl. Hon deltog bland annat i slaget vid Ölands södra udde den 26 juli 1789, vid anfallet på ryska flottan i sjöslaget vid Reval den 13 maj, under striderna utanför Kronstadt 3-4 juni, men framför allt vid Viborgska gatloppet den 3 juli 1790 då hon ledde genombrytningen av ryska flottan. 1806 genomgick hon en övergripande restauration och gjordes om till ett 74-kanonersskepp varpå hon deltog i Finska kriget, 1808-1809, samt i aktioner mot Norge 1814. Sedermera användes skeppet under en lång följd av år i fredliga övningsexpeditioner, 1856 förändrades hon till sjukskepp, ända tills hon utrangerades 1867.

Jagaren Malmö

H.M. Jagaren Malmö sjösattes 1928 och var på 1.040 ton. Fart 30 knop. Bestyckning tre 12 cm kanoner, lv- pjäser, torpedtuber samt minor. Bilden till höger visar Jagaren Malmö. Bilden är från ett vykort och ovanstående uppgifter står på baksidan av kortet. Kortet är från egen samling, 2013.

Kryssarna Göta Lejon och Tre kronor

Dessa två kryssare var Svenska flottans största fartyg genom tiderna. "Tre kronor" sjösattes 1946 och "Göta Lejon" 1947. De var nära 180 m långa med ett deplacement på 7.500 ton. Maskineriet på 90.000 hk gav en fart på dryga 30 knop. Huvudbestyckningen utgjordes av ett helautomatiskt 15 cm artilleri från Bofors. Huvudartilleritornen hade tre eldrör vardera. Fredsbesättningen uppgick till 455 man. Bilden till vänster visar kryssaren Göta Lejon. Wikipedia.

Bilder

Fotot föreställer en sjöstrid ombord på ett örlogsfartyg, batteridäck, sent 1700-tal.  Marinmuseum. Foto Hans Högman 2007. Fotot föreställer en sjöstrid ombord på ett örlogsfartyg, batteridäck, sent 1700-tal.  Marinmuseum. Foto Hans Högman 2007. Båtsman i uniform m/1778. Foto Hans Högman, 2007. Marinmuseum, Karlskrona. Arklimästare  (artilleriunderofficer) i uniform m/1778. Foto Hans Högman, 2007. Marinmuseum, Karlskrona.  Bilden visar sjöbefäl i örlogsflottan från tidigt 1900-tal. Bilden är ett vykort som har postats 1914 så bilden är tagen före detta årtal. Fotot är från egen samling, 2013.  Bilden föreställer en modell av linjeskeppet  Enighteten (1732) eller möjligen Göta Lejon (1746). De båda fartygen var systerfartyg och byggda efter samma ritning. Foto Hans Högman, 2017. Sjöhistoriska Museet, Stockholm.   Bilden föreställer svenska flottans utbrytning  genom ryssarnas första spärrlinje i Viborgska viken den 3  juli 1790. Först går linjeskeppet Dristigheten under befäl av  överstelöjtnant Johan af Puke. Bilden är ett fotografi av en  oljemålning från 2016 målad av Kjell Johansson, Österlen,  Skåne. Bilden visas med tillstånd av Kjell Johansson.