Kapare i kronans tjänst

[Hem][Militaria][Historia][Släktforskning][Föregående sida]  - [Home][Genealogy][History][Military][Previous Page] [Swedish]

[Behov av svenska kapare] [Lars Gathe (Gathenhielm)] [Startsidan]
 

Vad var en kapare?

Vad var en kapare och vad var skillnaden mellan kapare och pirater (sjörövare)?

En kapare gjorde sina erövringar på uppdrag av sin regering. De hade i uppdrag att angripa och plundra fartyg, örlogs- såväl som handelsfartyg från fiendenationer. Som bevis att de agerade på uppdrag försågs kaparna med en skriftlig fullmakt, ett sk. kaparbrev (fribrev).

Skillnaden mellan kapare och pirater kan vara hårfin men piraten agerade för egen vinning och attackerade fartyg utan urskiljning. Pirater har funnits så länge det funnit kommersiell sjöfart.

Vilka nationers fartyg som kaparen fick attackera reglerades av kaparbrevet. Kapningen skulle ske efter givna regler, den fångna besättningen skulle behandlas på ett visst sätt och det erövrade bytet fördelas enligt instruktioner från kronan. Ofta skulle kronan ha sin del av bytet. Det hände dock att kaparen och hans besättning fick dela på hela bytet, bla för att locka fler att bli kapare.
Det var viktigt att bytet fördelades på rätt sätt. Engelska kapare i Västindien fick ta sitt byte till amiralitetsdomstolen på Jamaica som fastställde hyr bytet skulle fördelas. De inspekterade även bytet och fastslog värdet. Den svenska amiralitetsrätten i Göteborg fungerade på motsvarande sätt för de svenska kaparna, dvs som prisdomstol.

Kaparbrevet skyddade kaparen mot att bli hängd som sjörövare om de fångades utan skulle snarare betraktas som krigsfångar.

Kaparen kunde använda egna fartyg eller få utnyttja örlogsfartyg. Kaparverksamheten var ett led i krigföringen och kanske främst inriktad på handelskrig. Kapare var ett billigt och effektivt sätt att förstärka den reguljära örlogsflottan.
Om en kapare inte kunde uppvisa ett kaparbrev eller inte agerade enligt kaparbrevet kunde han dömas för sjöröveri och avrättas.

Under kriget mellan Frankrike och England - Holland åren 1689 - 1697 lyckades franska kapare ta hela 4.00 engelska och holländska fartyg.

Kapare har använts från 1500-talet och långt in på 1800-talet. Först 1856 deklarerades i Paris en överenskommelse att kaperi var ett brott mot krigslagarna. Både England och Frankrike anslöt sig men den unga och ännu svaga sjönationen USA vägrade.

Konvojer

Den svenska örlogsflottan ledde flera konvojer till Medelhavet för att skydda de svenska handelsfartygen mot kapare och pirater. År 1724 bildades ett särskilt konvojkommissariat för att organisera de svenska handelsfartygens trafik till Medelhavet. Ända fram till 1845 betalade Sverige attribut till Marocko för att skydda sig mot piratangrepp därifrån.
Läs mer om den svenska jakten på marockanska pirater.

Svenska örlogsflottan fattade en förordning om konvojverksamhet redan 1653. Första konvojresan ägde rum 1666 då det svenska örlogsfartyget "Svenska Lejonet" eskorterade handelsfartyg till Portugal. Totalt företogs ett 40-tal konvojexpeditioner under det fransk-engelsk-holländska kriget.
Under det stora nordiska kriget hade den svenska örlogsflottan mindre ledig kapacitet för konvojtjänst. Två resor gjordes dock 1703 och en 1704, båda  till Holland och England. Båda åren användes örlogsfartyget "Öland" om 48 kanoner och med en besättning på 200 man.
Den 28 juli krävde en engelsk flottstyrka att svenskarna skulle stryka segel (fira märsseglet) (se not 1)och hälsa på den engelska flaggan vilket dock "Ölands" kapten Gustav Psilander (1669-1738) vägrade om inte engelsmännen också saluterade den svenska flaggan. Resultatet blev en häftig strid där nio engelska fartyg efter drygt fyra timmars strid utanför Orford Ness lyckades betvinga "Öland". Öland plundrades, konvojerna beslagtogs och Psilander sattes i fängelse i England.
Handelsfartygen i konvojen släpptes efter ett tag och Psilander själv släpptes i slutet av augusti. Då Öland var illa tilltygat och behov av reparation kunde han inte återvända hem med fartyget förrän den 5 november. Fartyget förliste dock i hårt väder vid Skagen på väg tillbaka till Sverige men Psilander klarade sig.
Psilanders modiga men hopplösa kamp vid Orford Ness gillades av Karl XII men var mindre uppskattat av regeringen i Stockholm. Regeringen ville inte stöta sig med England vilket Karl XII inte drog sig för.

Den engelska flottans krav att deras flagga skulle hälsas samt att de krävde att få inspektera konvojerna orsakade många problem för sjöstaterna. Det var med andra ord inte enbart kapare som hotade de svenska fartygen.
År 1695 befalldes det svenska örlogsfartyget "Livland" att fira sitt märssegel trots att hon redan enligt internationellt bruk skjutit svenskt lösen. Kapten Per Olsson vägrade fira seglet och gjorde fartyget redo för strid. Efter en våldsam strid där flera av besättningen dödades och sårades gav "Livland" upp och togs av den engelska flottan till Plymouth. "Livland" frigavs senare men Per Olsson anklagades inför svensk amiralitetsrätt för att ha givit upp sitt fartyg. Han dömdes till döden men benådades i sista stund.

Året därpå dömdes löjtnant Klöfversköld på fartyget "Wachtmeister" för att han i strid, då fartygschefen Erik Ribbing dödats, låtit hala den svenska flaggan. Han dömdes till förlust av livet samt av ära och gods (Han lär dock inte ha avrättats).
Det finns många exempel på liknande incidenter.
Inga sjöofficerare fick, enligt sjöartiklarna, ge upp sitt fartyg så långe han hade möjlighet att försvara sig.

För att komma förbi problemet med att hala flaggan för engelsmännen befallde Karl XI 1695 att alla konvojchefer skulle låta bli att föra flagg efter att de passerat Skagen.
 

(Not 1: Kapten Butler på "Worcester" skriver i sin redogörelse för striden med Öland "expecting he would strike his topsail and pay the usual respect to her Majesty's ensigns" och "I asked him why he did not own her Majesty's sovereignty by striking to her colours". Källa 3.)

Pirater

De klassikiska farvattnen för pirater var Karibien och vattnen längs Syd- och Nordamerika, framförallt mellan åren 1650 - 1725.
Antalet pirater runt Atlantens kuster var som flest ca: 2.000 st och hade sin kulmen runt 1720. Totalt utfördes som mest 40 - 50 angrepp på fartyg per år.
Det starkaste piratfästet var ön New Providence på Bahamas. Minst hälften av alla pirater var från England eller de engelska kolonierna i Nordamerika.
Kriget mot piraterna utkämpades därför huvudsakligen av den engelska flottan, Royal Navy. Mellan 1716 och 1726 hängdes över 400 pirater som infångats.

Några av de mer kända piraterna var "Svartskägg" Edward Teach, "Calico Jack" John Rackam, Henry Morgan samt de båda kvinnliga piraterna Anne Bonny och Mary Read.
Den kanske allra mest kände och mytomspunna piraten var nog kapten William Kidd. Hans bana började som kapare 1689 då han attackerade franska handelsfartyg i Västindien för Englands räkning. År 1696 gjorde han misstaget att attackera ett engelskt handelsfartyg varvid kaparbrevets skydd upphörde att gälla. Han greps senare och fördes till London där han dömdes till döden på Old Bailey. I maj 1701 avrättades han genom hängning.
Efter år 1720 avtog piratverksamheten.

Norden

Under medeltiden var det vanligt med pirater runt Sveriges kuster. Från 1500-talet och framåt var det däremot vanligt med statligt understödda kapare.
En av de mer kända var den danske amiralen Sören Norby. Hans kaparverksamhet utgick från det då danska Visby.
Erik XIV använde kapare 1562 för att blockera den ryska handeln på Narva. Totalt kapade de svenska kaparna 41 fartyg i dessa vatten mellan 1562 och 1565.

Under 1660-talet uppträdde även svenska pirater i Östersjön. De adliga ynglingarna Gustav Adolf Skytte och Gustav Drake angrep 1661 ett holländskt fartyg mellan Bornholm och Ölands södra udde och lade beslag på lasten. De kunde dock infångas senare och dömdes till döden. I april 1663 arkebuserades Skytte på Jönköpings slott.

Både Sverige och Danmark använde kapare under de återkommande krigen under 1600-talet. En höjdpunkt nådde kaparverksamheten under det stora nordiska kriget, framförallt mellan 1710 och 1720. Även under det sista kriget mot Danmark 1814 användes kapare av båda sidor.

Så sent som under Krimkriget 1854 - 1856 uppträdde kapare i Östersjön, framförallt franska och engelska, för att attackera den ryska sjöfarten.k_vastsverige.gif (32103 bytes)

Behov av svenska kapare under det stora nordiska kriget

Några år in på 1710-talet hade den svenska örlogsflottans linjeskepp minskat i betydande antal. Bristen på nybyggande och framförallt bristen på underhåll gjorde att flottans stridsförmåga sjönk.
En del i förklaringen till detta att örlogsstaden Karlskrona med sina skeppsvarv drabbades år 1711 av en omfattande pestepidemi som skördade ca: 7.000 offer.
Vid det stora nordiska krigets utbrott mönstrade den svenska örlogsflottan 39 linjeskepp och 10 fregatter. År 1720 återstod 24 linjeskepp och 9 fregatter och andra mindre skepp.

Inför år 1715 års sjösäsong var problemen akuta. Nu hade även Ryssland tillgång till en flotta vilket innebar att hot mot Sverige även fanns på havet österut. Man räknar den ryska flottans födelseår till 1696.
År 1715 tvingas man nu åter ta örlogsstationen på Skeppsholmen, Stockholm i bruk (Den flyttades till Karlskrona 1682).
År 1700 hade även en örlogsstation inrättats i Göteborg men flottans nu begränsade resurser koncentrerades i Stockholm och Karlskrona. Göteborg var dock viktig för utrikeshandeln och behovet av egna civila kapare blir nu extra stor på västkusten.

Vid sidan av Nya Älvsborg i Göteborg var Marstrand med Karlstens fästning de starkaste fästena på västkusten.

Redan i början av det stora nordiska kriget opererade en polsk kapare i Östersjön. År 1701 förklarades han som laglös sjörövare av Sverige. Då Polen saknade egna hamnar ansågs att kungen av Polen inte hade rätt att utrusta kapare.
Den 28 maj 1701 lyckades fregatten "Postiljonen" med kapten Petter Rosenwall oskadligöra kaparen. Det var viktigt att säkra sjöfarten mellan Sverige och fältarmén på andra sidan Östersjön.
Även främmande handelsfartyg visiterades av den svenska flottan för att kontrollera om de förde krigsnyttiga varor i lasten.
Vidare utförde svenska örlogsflottan konvojtjänst för att skydda den egna handelsflottan. Dessa konvojexpeditioner var dock alltför få för att skydda all svensk handelssjöfart. Många svenska handelsfartyg gick förlorade till kapare.

År 1709 förklarade åter Danmark Sverige krig. Vid Göteborgs örlogsstation fanns vid denna tid 10 fregatter och 26 mindre fartyg. Ytterligare 2 brigantiner sändes till Göteborgs försvar. Det var "Fama" och ""Sofia" båda på 20 kanoner. De sändes ut för att kryssa mellan Marstrand och Skagen för att varna svenska sjöfarare som kom från Nordsjön. De hade också till uppdrag att kapa danska handelsfartyg.
I slutet av 1709 hade de kapat åtskilliga danska fartyg och allvarligt stört den danska förbindelsen mellan dess två huvuddelar, egentliga Danmark och Norge.
För att upprätthålla denna verksamhet behövde Sverige fler fartyg och nu tas kapare i anspråk. Tyvärr led kronan brist på både material och besättningar i Göteborg.

Familjen Gathe och deras kaparimperium

I Onsala, söder om Göteborg, fanns flera skeppsredare. En av den var Anders Gathe, 1647 - 1710. Han blev med tiden förmögen och hade andelar i inte mindre än 19 fartyg. Anders var gift med Kerstin Larsdotter och de hade tre söner, Christian 1682 - 1722, Lars 1689 - 1718 och Erik 1694 - 1712. Alla kom att engagera sig i rederiverksamhet och sjöförsvaret både i flottan och som kapare. Även Anders och Kerstins döttrar var med på ett hörn då de gifte sig med män som även de var i redarbranschen. Den äldsta dottern Christina gifte sig med Olof Knape, skeppsredare i Onsala.

Initiativet till kaperiverksamheten togs av magistraten i Göteborg. Den 18 november 1709 sände de en begäran om detta till Defensionskommissionen i Stockholm. Denna begäran godkändes den 9 februari 1710. Amiralen Erik Siöblad, chef för flottans eskader i Göteborg, fick ansvaret för att organisera det hela.

Varje kapare skulle lämna en borgen om 5 - 6.000 riksdaler (rd) som säkerhet för att neutrala fartyg inte skulle kapas. Då protesterna blev stora över detta höga belopp sänktes så borgen till 600 rd.
Det primära målet för kaparna var att störa sjöfarten till och från Ryssland och Danmark.
I mars 1710 var tre kaparrederier enrollerade. Kaparna kunde nu kvittera ut musköter, krut, handgranater och värjor som lån från kronans förråd. Kaparna slapp även betala tull för de varor de uppbringade.
De hade även rätt att föra den tretungade svenska örlogsflaggan på sina fartyg. På 1710-talet protesterade en hel del höga militärer mot att de civila svenska kaparna hade rätt att föra den tretungade örlogsflaggan. Karl XII ändrade dock inte på kaparnas rätt till detta.
Svenska örlogsfartyg hade inte heller rätt att tvinga kaparfartyg att stryka flagg. Kaparkaptenerna fick till och med samma rang som kaptenerna i örlogsflottan och antecknades i de militära rullor som officerare under Karl XII.

I juni 1710 söker Lars Gathe eller Lasse i Gatan som han kallades, om kaparbrev. Han utrustar nu med hjälp av sina kompanjoner den lila galjoten "Lille Jägaren". Befälhavare blir kofferdikaptenen Thore Moberg. De lyckas kapa ett antal fartyg som förs till Göteborg. Även Lars bror Christian söker om kaparbrev och ger sig ut i kaperiverksamhet. Lars var mestadels i land på grund av en höftskada men Christian seglade däremot ofta själv som kaparkapten.

1710 bygger familjen Gathe en fregatt för att användas i kaperiverksamheten, "Onsala Galej". Hon förde 8 kanoner och kom att bli den mest framgångsrika kaparfartyget fram till 1717 då det uppbringades av danska fartygsenheter från Norge. Lars hade henne fram till 1713 då hon kom över i brodern Christians ägo.
Under 1710 tas flera fartyg i bruk till familjens kaparverksamhet, bla "La Revange" på 8 kanoner som Christian själv seglar och "Svenska Vapnet" . Den sistnämnda förde 2 kanoner och 30 mans besättning. Hon var en mycket god seglare och kapade redan första hösten 5 fartyg. Hon blev ett stort problem för för danskarna i de norska farvattnen. Den danske amiralen Peder Tordenskjold i Norge försökte med alla medel stoppa henne. De lyckades till slut ta henne utanför Skagen.
Ytterligare kaparfartyg som Lasse hade intressen i under 1710 var galjonsriggade kaparfregatten "Vinthunden". Han hade 2 kanoner och 18 mans besättning. Lasse seglade i början själv detta fartyg som kaparkapten. Ett annat fartyg var fregatten "La Thriumphant" som familjen låtit bygga i Dunkerque. Kaparkapten på detta fartyg var Lasses kusin Nils Nilsson, en skicklig kapten som var fruktad av danskarna. Innan dess hade ha varit kaparkapten på "Siöblad". Även den yngre brodern Erik seglade som kaparkapten.

Av de 12 kaparfartyg som användes under 1710 hade Lasse intressen i minst sex av dessa, ofta tillsammans med sin mor, bror och sina svågrar.

Också Danmark använde kapare, även i Norge, som orsakade förluster bland svenska handelsfartyg. Dessa förluster var inget mot de förluster som orsakades den dansk-norska sjöfarten. De svenska kaparna inklusive Göteborgseskadern lyckades enbart under 1710 kapa ett hundratal fartyg som fördes till Göteborg. Värdet av de kapade godset uppgick till 240.000 riksdaler. Innan godset blev kaparnas skulle det upp i prisdomstolen som avgjorde om det var i legal kapning samt bestämde värdet på godset.

Under 1711 kryssade 27 kaparfartyg i västerhavet. Trots danskarnas intensivare jakt på de svenska kaparna så kapas 45 handelsfartyg under året. Dessa kapade fartyg representerade över 100.000 rd i pengar. Kaparfartyget "Vinthunden" hade störst framgång och kapade fem fartyg under året.
Under 1711 fördes svenska krigsfångar från Stavanger till Kristiania ombord på galären "Kristiania". Under resan lyckades svenskarna ta över fartyget och föra det till Göteborg  där det införlivades i Göteborgseskadern.

År 1712 företog även Göteborgseskadern själv ett antal kaparresor. Örlogsflottan led brist på pengar och för att stärka kassan så kapades ett antal danska handelsfartyg. Som ny chef över eskadern fanns nu amiralen och greven Axel Johan Lewenhaupt som i oktober 1711 efterträtt amiral Siöblad som fått lämna sin post.
Under 1712 fick dock Lewenhaupt "låna" ut sin personal till örlogsstationen i Karlskrona inför den räddningsaktion som planerades för svenska Pommern. General Stenbock och hans armé skulle då föras över till Nordtyskland med hjälp av flottans fartyg.
Då göteborgseskaderns fartyg nu tvingades ligga vid kaj fick nu kaparna en allt viktigare roll i västerhavet. Totalt fanns under 1712 ca: 20 kapare men de lyckades inte ta lika många byten som under 1711.
Under sommaren 1712 förlorar Lasse i Gatan fartyget "Vinthunden" som togs av en kraftigt bestyckad dansk kapare från Norge. Vinthundens kapten Johan Lewerentz dödas i striden.
Det var inte enbart på västkusten som svenska kapare förekom. Även på östkusten opererade kapare som hade till uppgift att störa den ryska handeln. Östkustkaparna opererade från Stockholm, Helsingfors och Karlskrona.

Under 1712 sätter danskarna in Peder Wessel, adlad Tordenskjold, i jakten på de svenska kaparna. Till sin hjälp har han snauen "Ormen". Han var djärv och framgångsrik och amiralitetet i Göteborg utfäster en belöning på 200 dukater till den som kunde erövra Ormen och föra henne till Göteborg. Vid denna tid hade Lasse fått en värdig konkurrent i  örlogskaptenen Johan Gustaf Anckarstierna  i Göteborg som uppbackad av ett antal köpmän i Stockholm gav sig in i kaparverksamheten på västkusten. Stockholmsköpmännen och Anckarstierna mönstrade 4 kaparfartyg. De lyckades bra men 1714 rapporteras han drunknad utanför Spaniens kust.

Under 1712 får även Lasse problem med de svenska myndigheterna. Bland annat anklagas har för att ha enrollerat flottans båtsmän ombord på sina fartyg.

Under 1713 hade man besättningar i Göteborgseskadern för att gå ut med fregatten "Marstrand". Överstelöjtnant Erik Gabriel Sparman lyckades med en expedition kapa ett antal danska handelfartyg på väg från England till Danmark.
Göteborgseskadern hade dock problem med att få ihop besättningar då kaparna illegalt börjat enrollera flottans båtsmän. Men även kaparna kände av bristen på sjöfolk under detta år.
I februari 1713 gick Lasse ut med kaparfartyget "La Revange" men hejdas av ett tullfartyg. Ombord har Lasse en last av back som inte var förtullad. Lasse försöker bryta sig ut men med hjälp av personal från Nya Älvsborgsfästning stoppas hon. Fartyget konfiskeras omedelbart och Lasse tas som fånge. Vad som sen händer är oklart men Lasse lyckas fly med besättning och fartyg inklusive lasten. Antagligen mutade han sig fri.
Lasse vistas nu i Frankrike en tid eftersom han eftersökt av de svenska myndigheterna. I april kapas ett fartyg från Lübeck på väg till Göteborg av en fransk kapare utanför Onsala halvön. Några i besättningen på kaparfartyget talade svenska och kaparkaptenen sågs aldrig av besättningen på det kapade fartyget. Man misstänker att detta fartyg var "La Revange" under befäl av Lasse. Antagligen höll sig Lasse gömd under däck. Man höll det för otroligt att franska kapare skulle uppehålla sig på den svenska västkusten. Lasse var med andra ord misstänkt för detta dåd.
I november 1713 återkom Lasse till Göteborg där han nu anklagades för sjöröveri.

En utredning startar som läggs fram i maj 1714. Bevisningen verkade peka i Lasses riktning men återigen händer något som gör att han går fri. Tydligen hade han en hög beskyddare. Den man tror skyddade Lasse och som hade tillräckligt makt för att lägga ned åtalet mot honom var antagligen guvernören i Göteborg, Carl Gustav Mörner. Antagligen hade Mörner finansiella intressen i Lasses verksamhet. När Lasse återvände till Göteborg i november 1713 visst han nog säkert att han skulle gå fri.
Från 1716 var Mörner generalguvernör och chef för den västra armén.

Lasse är nu åter i verksamhet men från 1714 sköter han nu kaparverksamheten från land mycket beroende på sin höftskada.

Under 1714 sänds tre fregatter och 2 brigantiner ut från Göteborgseskadern för att försöka ta en eskader på 4 fartyg på väg från London till Ryssland med vapen och ammunition samt ett antal europeiska officerare som låtit värva sig i Rysslands tjänst. På en av fregatterna, "Fredricus" är Christian Gathe kapten. Han hade nu återvänt till örlogsflottan. Man ligger utanför Skagen i väntan på fartygen. Då slår blixten ned i fregatten "Marstrand" som snabbt sjunker. Med i djupet följer 140 besättningsmän. Eskadern återvänder därefter till Göteborg.

Under hösten 1714 seglar tre engelska örlogsfartyg på västkusten. Det är Wollwich om 54 kanoner samt fregatterna Dolphin och Flamborough. De skulle eskortera en konvoj till Ryssland men ordern återkallades. I stället för att återvända seglade de uppför västkusten och beger sig till Marstrand. Där struntar de i den svenske kommendantens regler gällande främmande nationers fartyg. Fregatten "Älvsborg" med 46 kanoner sänds från Göteborg till Marstrand för att spärra inloppet och tillsammans med fästningens artilleri betvinga de engelska örlogsfartygen. Efter att Älvsborg gjorts stridsberedd gav de instängda engelsmännen vika och avseglar den 1 oktober. Chef för den engelska styrkan var kommendör Thomas Hamilton.
De engelska fartygens uppträdande var en klar demonstration mot de svenska kapningarna av engelska fartyg i Östersjön som idkade handel med bla Ryssland.

De 4 fartygen som man inväntade under 1714 på väg till Ryssland avseglade aldrig från England det året. Istället seglar de år 1715. Nu seglar de dock inte ensamma utan i en konvoj om 450 handelfartyg. De hade en massiv eskort i form av 20 engelska örlogsfartyg under ledning av amiralen Sir John Norris. De engelska fartygen hade tillsammans 1.132 kanoner. Ombord fanns 5.670 sjömän och soldater. I konvojen ingick även holländska handelsfartyg som hade egna örlogsfartyg med som skydd. De holländska örlogsmännen representerade 624 kanoner. Denna mycket starka bevakning gjorde att kaparna höll sig borta.

I början av 1715 utfärdar Karl XII ett nytt kaparreglemente som gav kaparna utökade befogenheter. Nu tillåts även att utländska kapare i kronans tjänst. En av de utländska kaparna som nu träder in i svensk tjänst var den engelske sjöofficeren Thomas Chapman. Han blir senare även chef för örlogsvarvet i Göteborg. Hans son, Fredrik Henrik af Chapman, adlades och kom att bli Sveriges mest betydande skeppsbyggmästare.
England blir allt mer irriterad av att deras sjöfart på Östersjön störs så kraftigt. I oktober 1715 kom en formell krigsförklaring mot Sverige. Bland annat lät George I engelska fartyg delta i belägringen av Stralsund i slutet av 1715.

Under 1715 hade 25 kapare opererat i västhavet. Även i Östersjön pågick intensiv kaparverksamhet. Enbart de svenska örlogsfartygen kapade för betydande värden som nu till stor del fyllde luckor i stadskassan. Totalt gav dessa kapningar 800.000 daler i kopparmynt till stadskassan.

Den 14 juli 1715 erhåller Lars Gathe burskap och blir borgare i Göteborg. I och med detta ökade hans sin ståndsställning i samhället. Han var det året den 14:e rikaste borgaren i Göteborg med en deklarerad inkomst på 22.530 rd. Redan år 1711 lämnade Lars Onsala och flyttar till Göteborg där han köper en tomt med fastighet för 2.400 daler. Fastigheten hade adressen Södra Hamngatan 23 (adressen motsvaras idag av Lilla Torget 3). Detta var en dryg månad innan bröllopet med hans blivande hustru Ingela.
Ytterligare ett kliv uppåt för Lars Gathe och hans bror Christian blir det då de adlas i december 1715 som tack för utförda insatser för landet. De adlas Gathenhielm.

År 1716 är bristen på besättningar prekär. I mars gick den svenska armén in i Norge. För att få fram förnödenheter till armén organiserades en stor transportflotta där Lars Gathenhielm hade 8 fartyg med. I trakten av Strömstad, vid Dynekilen, stöter de på en dansk flottstyrka under Tordenskjold. Efter 5 timmars strid faller hela transportstyrkan i danskarnas händer. En hel del fartyg hann dock sänkas. Lars förde själv befälet på en av fartygen, galären "Proserpina" men hann sätta sig i säkerhet.
Under 1716 opererade 20 kapare från Göteborg. Av dessa ägde Lars 9 st. Denna säsong var alla kapare lagda under samma kommando som leddes av Lars Gathenhielm. Lars erhöll kommendörs grad av Karl XII. Detta år fick Lars även nyttja kronans fregatt "Älvsborg". Med hennes 46 kanoner fick Lars en mycket slagfärdig kapare. Kapten Nils Nilsson var kaparkapten ombord på henne. Lars kunde utnyttja henne först när anfallet på Norge var över och hon seglade ut först den 23 september. Redan nästa dag går hon på grund norr om Strömstad och kapten Nilsson tvingas spränga henne för att den inte skulle komma i danska händer.
Ett annat fartyg som Lars hade betydligt bättre tur med var "Svenska Islandsfararen". Hon var på 28 kanoner och utrustades inte bara med koronans material utan även med besättning från kronan. Denna fregatt hade Lars på något osäkert "sätt" tagit över från Jonas Alströmer.

Danskt anfall på Göteborg:
Den svenska kaparna gjorde allt mer skada på den dansk-norska trafiken och amiral Tordenskjold får nu  i uppdrag att stoppa dem. Natten mellan 2 och 3 maj 1717 gör han ett anfall direkt mot deras hemmahamn, Göteborg.
Kaparna fungerade även bra som underrättelseenheter och staden Göteborg var förvarnad när anfallet kom. Med på den danska eskadern fanns även 1.800 soldater. Två fregatter som utlånats till Lars, "Halmstad" och "Fredricus" fanns som tur var kvar i Göteborg. De var klara att gå ut på kaparverksamt och därför fullt rustade. De kom nu att bli viktiga länkar i försvaret. En spärrlinje bildas från Nya varvet över till Rye Nabbe på andra sidan av Göta älv. Vidare fanns Nya Älvsborg bemannat och batterierna på Billingen och Rye Nabbe. Iinfanteri på Kärringberget. De svenska trupperna bestod dels av ett uppsatt regemente med Sachsiska krigsfångar, Smålands tre- och femmänningeregemente till fots samt ett elitförband, John Clausens grenadjärbataljon på 550 man.
Tordenskjolds styrkor tar sig förbi Nya Älvsborg men råkar sen i korseld mellan Nya Älvsborg och den svenska försvarslinjen tvärs över älven. På morgonkvisten tvingas Tordenskjold ta till reträtt och med hjälp av en ostlig vind tar sig de ut på öppet vatten. De hade då förlorat en del fartyg och tvingades lämna ytterligare några efter sig. De drar sig tillbaka skyddade av skottpråmen Archa Noae. Fregatterna som Lars disponerade hade en stor roll i utgången av striderna.

Även under 1717 disponerade Lars de två fregatterna "Halmstad" och "Fredricus" i sin kaparverksamhet vilket bidrog att västerhavet blev mer osäkert än tidigare. Till och med nere i Stora Bält kapades danska fartyg. Periodvis slog de ut sjötrafiken mellan Danmark och Norge.
I mars gick en konvoj på 8 fartyg från Norge till Danmark skyddad av 3 danska kryssare. Göta Älv var vid detta tillfälle tillfrusen men Lars lät såga upp en ränna i älven och lyckades ta sig ut på öppet vatten och kapa konvojen.

Då fregatten "Älvsborg", som Lars disponerade från kronan, gick förlorad under 1716 begav han sig till Frankrike och köpte en helt ny fregatt på 36 kanoner. Fregatten fick namnet "La Comte de Mörner". Fullt rustad användes den under 1717 med Nils Nilsson som kaparkapten. Hon hade en mycket lyckad kaparsäsong detta år. I augusti tog hon 7 danska och 2 holländska prisfartyg. I november 1717 kapade Lars fartyg "La Grande Familie" under befäl av kapten Samuel S:t Léger en dansk västindiefarare i Kattegatt. Värdet av lasten uppgick till flera hundra tusen daler silvermynt. Men priset var högt, över nio döda och sårade i hans besättning.

Men även kaparfartyg gick förlorade. I juni 1717 råkade "Svenska Islandsfararen" in i en strid med en dansk kryssare och blev så skadad at hon fick ge sig. Totalt förlorade Lars tre fartyg under 1717. Trots detta gjorde Lars rekordvinster under detta år. De allt kraftigare bestyckade kaparna gjorde betydligt längre räder, till och med till den Engelska kanalen.
De allt djärvare kapningarna och kapningarna långt ut från Sveriges kuster gjorde att myndigheterna begränsade kaparnas rätt under 1717. Bland annat behövde  neutrala staters fartyg enbart visa upp sina skeppshandlingar om de befann sig väster om Doggers bank. Alla kapare brydde sig dock inte om de nya bestämmelserna

Kaparkaptenen John Norcross:
Den mest berömde, men också mest ökände kaparkapten i Lars Gathenhielms kaparflotta var engelsmannen John Norcross. John var född i Liverpool 1688 och arbetat tidigare i Royal Navy. År 1716 kom han till Göteborg där han fick kontakt med Lars och blir kaparkapten hos honom.
Han opererade ibland på egen hand, utan tillstånd, dvs sysslade emellanåt med sjöröveri. Hans framfart oroade myndigheterna. I mars 1717 hade han med "La Trompeur" kapat postbåten mellan Holland och England. Detta retade upp myndigheterna i båda dessa länder. Även Frankrike som varit vänligt inställd till Sverige under det stora nordiska kriget började nu protestera mot de svenska kaparnas framfart.

I december kapade han ett holländskt fartyg utanför den holländska kusten. Han beger sig sen till Dunkerque, en känd kaparhamn, men de franska myndigheterna är uppretade på de svenska kaparna och Norcross fartyg och två andra av Gathenhielms fartyg tas i beslag. Under vapenhot lyckas Norcross fly. Svenska diplomater lyckades under 1718 få loss de svenska fartygen samt släppa anklagelserna på Norcross. Även de engelska myndigheterna sökte Norcross då han kapat fartyg mellan Skottland och Irland. Denna kapning kunde knappast ligga inom ramen för kaparbrevet.

Under 1718 lyckades Tordenskjold gripa Norcross men han lyckas återigen fly. Som hämnd planerade Norcross att kidnappa danske kronprinsen. Norcross lade sig i bakhåll under en bro vid Charlottenlund men misslyckades med sitt uppsåt. Under våren erövrade även Norcross en engelsk fregatt som han använde tillsammans med "Postiljonen" i sitt sjöröveri.
I januari 1719 arresterades Norcross av de svenska myndigheterna och placerades på Nya Älvsborg och dömdes i augusti till döden. Han lyckas återigen fly och fortsätter sin sjöröveriverksamhet. År 1726 fångas han in av danskarna men lyckas fly till Hamburg. Där förråddes han och hamnade åter i danska händer. Nu skulle han inte lyckas fly något mer. Han fick nu sitta i fängelse i Köpenhamn tills han dog 1758. Under stor del av denna tid hölls han fången i en bur till alla nyfiknas beskådan.

Lars Gathenhielm avlider:
Under 1718 var de flesta av Lars fartyg, 17 st närmare bestämt, upptagen för transporttjänst inför anfallet in i Norge. I kaparverksamheten under året var 13 kapare igång. Som extra stöd fick Lars disponera fregatterna "Varberg", "Halmstad" och "Fredricus" i sin kaparverksamhet.
I juni 1718 gick "Varberg" in i strid med en dansk fregatt, "Pommern" utanför Skagen. "Varberg" vann den striden och tog ifrån danskarna ett holländskt skepp, som just lämnat Göteborg, och som kapats av danskarna.
I mars var Lars inblandade i ett mål avseende otillåten utförsel av kopparplåt ur landet, dvs smuggling. Rättegången påbörjades den 15 mars 1718. Rättegången hann aldrig avslutas för den 25 april avlider Lars. Dödsorsaken var med största sannolikhet den sjukdom som gjort honom halvt invalidiserad, bentuberkulos. Lars begravs den 4 maj i gravkoret i Onsala kyrka.

Lars änka Ingela tar nu över verksamheten och leder den fram till sin död 1729. År 1722 gifter hon om sig med överste Isak Browald. Ingela behöll dock sitt namn Gathenhielm och begravdes tillsamman med sin förra man i gravkoret i Onsala kyrka.

Marstrand och Göteborg anfalls:
Innan freden med Danmark undertecknades pågick som vanligt kaparverksamheten under 1719. I april 1719 fanns 16 fartyg i Göteborg som kapats.
I mitten av sommaren 1719 gör danskarna under ledning av Tordenskjold en kraftansamling för att få slut på kaperiet och förmå Sverige att sluta fred. Den 11 juli inleds ett anfall på Marstrand. Den svenska fartygselden samt elden från Karlstens fästning går hårt åt danskarna men de lyckas ändå ta sig in. Större delen av Göteborgseskadern, som fanns i Marstrand, förstörs nu på order av den svenske flottiljchefen Erik Siöblad för att den inte skall falla i danskarnas händer. En stor del av besättningarna lyckas rädda sig in i Karlstens fästning. Den 15 juli får dock fästningen kapitulera som nu övergår i danska händer fram till den 12 november 1720.

Den 21 juli inleder Tordenskjold ett anfall mot Göteborg. Men efter en kraftig korseld från Nya Älvsborg under ledning av kommendanten Johan Lille och ett batteri på Arendal bemannat av Skaraborgs regemente tvingas danskarna tillbaka. Striderna pågick i flera dagar. Under natten till 1 september gör ett flertal svenska fartyg bemannade med armésoldater ett lyckat anfall mot den danska eskadern. Nio danska fartyg tas som byte.
Några veckor senare, natten mellan den 26 och 27 september är Tordenskjold tillbaka i skydd av mörkret. Han lyckas med en styrka tas sig ända in till Nya Varvet utan upptäckt där de försöker lösgöra flertalet fartyg. De upptäcks av vakterna och en strid uppstår. Ett av Gathenhielms fartyg "Comte de Mörner" sattes i brand och exploderar med en väldig smäll. Nu alarmeras Nya Älvsborg och alla militära posteringar runt älven. Danskarna får brått att ta sig därifrån men trots eld från Nya Älvsborg och batterierna på Kärringberget och Billingen lyckas danskarna bryta sig ut.

I slutet av oktober 1719 ingår Sverige och Danmark vapenstillestånd och den 3 juli 1720 skrivs fredsföredraget med Danmark under, utan förlust av land för någon av parterna.

Efter freden med Danmark drogs alla kaparbrev in på västkusten. För att kaparflottan inte skulle ligga och förfalla kom Ingela Gathenhielm på idén att hyra ut fartygen med besättningar till kronan. Kriget med Ryssland pågick fortfarande.
Den 30 augusti 1721 undertecknas slutgilltigen freden med Ryssland i Nystadt. I en befallning från kung Fredrik I den 8 september avbryts alla stridsaktiviteter mot Ryssland. Därmed upphör också all kaparverksamhet.

Vad betydde kaparnas insatser för Sverige?

Det är mycket troligt att de kapningar som Danmark utsattes för (där stundtals förbindelserna mellan dess landsdelar, dvs det egentliga Danmark och Norge helt var avbruten) bidrog till att Danmark var beredd att sluta fred 1720 utan några krav på Sverige. Den danska handelssjöfarten drabbades mycket svårt. De svenska kaparna trängde till och med ner i Bälten och störde förbindelsen mellan öarna.

Även Ryssland stördes kraftigt då landet endast kunde driva en begränsad handel i Östersjön. Landet var i stort behov av förnödenheter från västra Europa.

Vidare bidrog kaparna militärt genom att Västsverige fick fler fartyg att disponera i sitt försvar. Kaparna utgjorde  dessutom en viktig underrättelsekälla som kunde ge information om fiendens fartygsrörelser.
Nackdelen var att relationerna med västmakterna stördes då kapningarna ibland gick för långt.

Totalt opererade 156 kaparfartyg på västkusten mellan 1710 och 1720 varav Lars Gathenhielm ägde eller disponerade 48 av dem. England förlorade136 fartyg till svenska kapare under perioden. Amsterdams köpmän har skattat att de förlorade 965.000 floriner på grund av de svenska kapningarna. Man beräknar att ca:80 fartyg kapades i Lasses regi.  

En sida om pirater (commersen.se) 
 

Källor:

  Titel Författare Årtal
1 Lasse i Gatan, kaparkriget och det svenska stormaktsväldets fall Lars Ericson 1997
2 Historien om Sverige, Storhet och fall, sid 614+ Herman Lindqvist 1995
3 Avsnittet om konvojtjänst, Psilander och "Ölands" strid vid Orford Ness:
Bengt Nilsson, bibliotekarie vid Linköpings universitetsbibliotek.
Hemsida.
  1999

 

Överst på sidan

xxxx Mil xxxxxx

web analytics
 
xxxxxxxxxxxxx  

  Hans Högman
E-mail

Copyright © Hans Högman, granskat 2016-11-16