Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2020-06-12

Indelningsverket under 1800-talet

Relaterade länkar

Detaljer om indelningsverket Beväringsinrättningen De militära inskrivningsnumren för värnpliktiga Den allmänna värnplikten 1885-års värnpliktslag Svenska regementen Uniformer vid den svenska armén Båtsmanshållet Båtsmanskompanierna i Västernorrland Artilleriet Södermanlands regemente Referenslitteratur

Källor

Svenska knektar, indelta soldater, ryttare och båtsmän i krig och fred, Lars Ericson, 1997 Kungliga Södermanlands regemente under 350 år, 1977 Närkingar i krig och fred. Närkes militärhistoria, del I. Stiftelsen Nerekies regementen 1989 Indelta inkomster, En studie av befälets indelning vid Upplands och Västerbottens infanteriregementen 1721–1833 av Fredrik Thisner, Uppsala universitet/Försvarshögskolan Överst på sidan
Avsnittet “Yngre indelningsverket” är uppdelad på flera sidor:
xxxx Mil xxxxx
 
xxxxxxxxxxxxx

Indelningsverket under 1800-talet

Inledning

En av de stora svagheterna med indelningsverket var att snabbt kunna gå upp i storlek (utöka dess numerär) samt att snabbt få fram ersättningssoldater i krig. Finska kriget 1808 – 1809 visade tydligt begränsningarna med indelningsverket vad avser dessa problem. Det gjordes många försök under indelningsverkets epok att lösa detta, bland annat med männingsregementen, vargeringen, fördubblingsmän mm. Under 1800-talet görs flera förändringar för att komma tillrätta med detta problem, bl.a. införandet av ett värnpliktssystem. Krigsmakten kom därför under 1800-talet att bestå av en stam av indelta- och värvade soldater kompletterad med värnpliktiga soldater. Även antalet indelta soldater utökades genom både extra rotering och nyrotering. Dessa förändringar ledde i slutändan till indelningsverkets avskaffande och införandet av allmän värnplikt. Vissa länder hade vid denna tid redan infört värnpliktssystem, bl.a. Frankrike. Under och efter finska kriget 1808 – 1809 gör Sverige olika försök att införa värnplikt som ett komplement till den indelta armén.

Lantvärnet 1808

Redan 1808 kom ett påbudet om lantvärnet vilket innebar att var fjärde/femte vapenför ogift man mellan 18 och 25-års ålder inskrevs i värnet. Samma år uttogs ca: 30.000 man till lantvärnet och fördelades landskapsvis på särskilda lantvärnsbataljoner. Men på grund av bristande utbildning och utrustning råkade hela lantvärnet i vanrykte. Ungefär 6.000 lantvärnsmän dog i olika fältsjukdomar (främst dysenteri) mellan hösten 1808 och våren 1809, dvs under finska kriget. Lantvärnet användes endast under en kortare period, nämligen under detta krig, och avvecklades 1811. År 1809 lades en proposition i riksdagen om inrättande av en nationalbeväring men rönte ingen framgång. Ett undantag var Gotlands nationalbeväring som upprättades 1811. Den var byggd på frivillig värnplikt. Den ryska ockupationen under finska kriget våren 1808 visade tydligt Gotlands bristande försvar och dess försvarsförmåga behövde stärkas. År 1887 omorganiserades Gotlands nationalbeväring till två separata förband.

Förstärkningsmanskapet 1810

Vid 1810-års riksdag beslöt man om uttagandet av 50.000 man förstärkningsmanskap. Syftet var att komplettera de ordinarie regementena till full styrka utan att belasta rotarna. Varje stad och socken skulle ställa 1 soldat (förstärkningskarl/förstärkningssoldat) på var 20:e vapenför person i åldern 20 - 45 år. Uttagningen av förstärkningsmanskapet var närmast att likna vid utskrivningar. Det ständiga knekthållet hade en gång i tiden accepterades av allmogen i de olika landskapen just därför att man skulle slippa de förhatliga utskrivningarna. I första hand skulle frivilliga antas och om detta inte räckte fick lotten avgöra. Dessvärre var det tillåtet att skaffa ersättare vilket favoriserade de rika. Dessa utskrivningar av förstärkningskarlar orsakade en hel del protester i landet, till och med upplopp. I Klågerupupproret i Skåne den 15/6 1811 dödades 30 - 40 upprorsmän när militären gick till anfall. Ytterligare 106 arresterades varav 21 av dem dömdes till döden. Enbart 2 av dessa avrättades dock. I Södermanland halshöggs drängen Jan Andersson Lennander för brottslig uppvigling. Systemet med förstärkningsmanskap avskaffades efter ett år.

Beväringen 1812

Den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte blev år 1810 Sveriges kronprins med namnet Carl Johan och han engagerade sig i dessa försök att stärka försvarsmakten genom utökning av dess numerär, dvs fler soldater. På grund av missnöjet med förstärkningsmanskapet lades år 1812 ett förslag i riksdagen om inrättandet av en allmän beväringsinrättning som ersättning för förstärkningsmanskapet. Förslaget bifölls den 27 oktober 1812 och beväringsinrättningen (nationalbeväringen) innebar en 5-årig värnplikt, nämligen från 21:a till 25:e året och omfattade alla vapenföra män. Däremot beviljades lejning, dvs en möjlighet till att leja någon annan att fullgöra tjänstgöringen. De lejda måste vara äldre än 25 år och maximalt 37 år gamla (40 om de redan var militärt övade). Denna rätt att undvika värnplikten gjorde att inrättningen blev impopulär då enbart de förmögna hade råd att göra detta. År 1860 ersattes lejdrätten med en möjlighet till att helt köpa sig fri från övningarna. Friköpsrätten avskaffades slutligen 1872. 1847-1848 års riksdag beslöt att beväringarna skulle utgöra en del av den reguljära armén och skulle tjänstgöra tillsammans med de indelta- och värvade soldaterna. Med beväringarna och nyroteringen kunde regementena därmed utökas med en tredje bataljon. För att beväringarnas bristande kunskaper inte skulle ställa till problem fördelades de på alla bataljonerna, dvs indelat knektar och beväringar blandades i samma bataljoner. Den tredje bataljonen existerade enbart när regementet var utkommenderat i fält, inte i fredsorganisationen. Detta skulle den dock komma att göra från 1892. År 1820 fastställdes övningstiden för beväringarna till 12 dagar vilka skulle genomföras under det första beväringsåret. Utbildningstiden var således kort men utökades succesivt under 1800-talet. Krimkriget påskyndade beslutet av längre övningstider för beväringen. År 1856 – 1857 års riksdag beslöt att utöka utbildningstiden till 30 dagar fördelade på två år. Beväringarna utbildades på respektive regementets övningshed. Läs mer om beväringen. Bilden intill är från ett beväringsmöte Malma hed den 21 maj 1867. Malma hed var Södermanlands regementes övningshed i Malmköping. Förläggningen, dvs tältlägret syns till vänster bakom beväringarna. Till höger syns den sk. Regementsbyggnaden (officersmässen) i Malmköping. Bild: Arsenalen Bildarkivet 2017.

Extra rotering 1810

Ett sätt att tillföra fler armén soldater var att utöka antalet rotar. En extra rotering skedde 1810 som sedan omarbetades 1825. Den extra roteringen innebar att jord som tidigare varit undantagen från rust- eller rotehållet nu roterades. Detta gällde enbart vid krig. Under kriget mot Napoleon 1813 - 1814 var den extra roteringen inkallad. Totalt inbringade den extra roteringen 3.258 rotar varav 2.670 rotar i knekthållet och 588 i båtsmanshållet. Bland annat resulterade detta 1811 i tillkomsten av två nya regementen, Norra- och Södra skånska regementet, dvs i det hittills oroterade Skåne.

Nyrotering 1825

Efter 1825 gjordes även en ny rotering som innebar att hittills oroterad jord som fanns på jord med sådan skyldighet nu roterades. Totalt inbringade nyroteringen 1.421 rotar varav 940 rotar i knekthållet och 481 i båtsmanshållet. Den preussiska upprustningen och dess framgångar i krigen 1866 och 1870 - 1871 visade vad en värnpliktsarmé kunde åstadkomma.

Lönereform 1833 - kontant lön

Varje officer och underofficer avlönades med ett boställe. Till varje befattning inom ett regemente fanns knutet ett visst boställe. Vartefter officeren avancerade bytte han alltså också boställe. För officerarna var principen att i stället för att kronan samlade in skatten från gårdarna och sedan betalade lön till befälen så utnyttjades resurserna direkt på platsen. Varje officer fick bostad och jord samt ta del av hela eller del av skatten från rotegårdar. Dessa gårdar som bidrog till officerarnas lön med sin skatt kallades fördelshemman. Ju högre tjänstegrad desto större boställe och fler gårdars skatt i lön. Det egentliga indelningsverket, dvs armébefälen (och rusthållen), grundades med andra ord på anvisning av kronan tillhöriga hemman och räntor. Genom 1833 års lönereform för den indelta armén fick en rad befattningshavare kontant lön istället för boställesförmån. Därefter upphörde det militära boställesbyggandet successivt och de befintliga befälsboställena utarrenderades. De befälskategorier som efter 1833 fortsatt skulle avlönas med boställen enligt lönereformens bestämmelser var regementschefer, majorer, skvadrons- och kompanichefer, fanjunkare och ytterligare två underofficerskategorier. Regementenas övriga boställen skulle utarrenderas, vanligen på 30 år. Det gamla indelta lönesättet för arméns befäl avskaffades slutgiltigt med 1875-års lönereglering. Från 1875 skulle samtliga officerare avlönas kontant, varvid avlöning genom boställen upphörde helt. De återstående boställena övergick nu till Domänverket, som utarrenderade dem till civila brukare eller sålde dem. Härmed var kärnan i indelningsverket, dvs jordens avkastning med boställen och indelning till officerarnas försörjning övergiven och ersatt med kontant avlöning. Redan år 1844 upphörde i princip allt militärt boställesbyggande.

Försvarsdebatten

Under 1860-talet intensifierades försvarsdebatten och indelningsverkets förmåga ifrågasattes allt mer. Den svenska armén var för liten och medelåldern på soldaterna för hög jämfört med värnpliktsarméerna som började organiseras i många europeiska länder. År 1875 lades ett förslag av överste och friherre Raab om en ny härordning byggd på allmän värnplikt men vann inget bifall då. Ett första resultat nåddes 1885 då en ny värnpliktslag antogs som ökade värnpliktstiden till 6 år i beväringen och 6 år i landstormen och övningstiden ökades till 42 dagar. De under 1860-talet framväxande skarpskytteföreningarna var i grunden ett försökt till bildandet av en folkmilis.

Ansvaret för uniformerna övertas av staten 1858

Det var rotens ansvar att hålla soldaten med uniform. Från 1806 skulle dock de indelta soldaterna själva underhålla sin livmundering mot en viss ersättning. Ersättningen beräknades på en brukningstid av tolv år vid fredstid. Från 1858 tog staten över kostnaden för soldaternas uniformer. Redan 1840 övertog kronan proviantansvaret för manskapet vid marscher och övningar, en skyldighet som rote- och rusthållarna nu helt befriades från. Se vidare Proviantansvar.

Ett systemskifte inleds

År 1873 beslöt riksdagen att utöka utbildningstiden. Syftet var delvis att stegvis avskaffa indelningsverket under en period av 33 år. År 1885-års härordning var ett steg i den riktningen då värnpliktstiden kraftigt utökades till 12 år, dvs åldrarna 21 till 33 år. Vidare utökades övningstiden från 30 till 42 dagar. Samtidigt avskrevs grundskatterna med 30% och staten övertog 30% av kostnaderna för indelningsverket. Principen för indelningsverket var att den indelta armén skulle försörjas av jorden. På 1790-talet täckte fortfarande de indelta räntorna och boställena huvuddelen av de indelta regementenas kostnader. På 1840-talet täckte den indelta delen av intäkterna enbart en tredjedel av kostnaderna vilket innebar att kontanta statsanslag nu stod för huvuddelen av driftskostnaderna. Den successiva övergången under 1800-talet av det svenska samhället från naturahushållning till penninghushållning och med den snabba tekniska och ekonomiska utvecklingen hängde inte indelningsverket med. Bönderna betungades inte bara av roteringen och hållandet av knektar utan betalade även en grundskatt som de betalade för jorden och som funnits sen medeltiden. Från bondehåll restes kravet att om allmän värnplikt skulle införas måste inte enbart roteringspålagorna försvinna utan även grundskatten. Därmed kom försvarsfrågan att sammankopplas med avskaffandet av denna särskilda skattebörda som åvilade bondejorden. Avskaffandet av grundskatten innebar ett stort skattebortfall för staten. Dessutom tillkom statens kostnader för det nya värnpliktsförsvaret vilket skulle finansieras via statsbudgeten. Så tidigt som under 1850-talet fördes diskussioner om indelningsverkets vara eller inte vara. Som vi ser nedan vakanssattes båtsmanshållet 1887. Redan 1812 befriades rotarna från skyldigheten att rekrytera soldater i krigstid. Indelningsverkets avskaffande kom därför att ske i etapper och i direkt samband med ett successivt avskrivande av grundskatterna. Generalstabens förslag år 1875 om införandet av allmän värnplikt bifölls som sagt inte. Men förslaget blev ändå ett första steg mot avskaffandet av indelningsverket genom införandet av kontant lön till befälen istället för avlöning via de tidigare indelta boställena och räntorna. Vidare, år 1877 infördes pensionsåldrar för befälet. Ytterligare ett steg var att 1877-års riksdag anvisade medel för utökning av antalet underbefäl i armén samt till förbättring av de värnpliktigas förläggningar på regementenas övningsheder. Förläggningsbaracker och kokinrättningar uppfördes på dessa mötesplatser samt att sängkläder införskaffades. På Malma hed, Södermanlands regementes mötesplats, byggdes 4 förläggningsbaracker åren 1877 – 1878 och år 1879 byggdes 2 kokhus utrustade med ångkokningsapparater. På bilden till höger ser vi värnpliktiga framför ett av kokhusen på Malma hed 1904. Bild: Arsenalen Bildarkivet 2017.

1885-års härordning

År 1885-års nya värnpliktslag trädde i kraft 1887. I den angavs att de värnpliktigas utbildningstid skulle ökas till 42 dagar, fördelade på 27 dagar under det första värnplitsåret (vid 21 års ålder) och 15 dagar under det andra. Värnpliktstiden utökades till 12 år varav de första 6 åren skulle fullgöras i beväringen och de 6 sista i den nyinrättade landstormen. Som kompensation till bönderna för den ökade värnpliktsbördan nedskrevs grundskatterna till 30%. Nu organiseras även inskrivningsmyndigheten och 1886-års inskrivningsförordning medförde en effektivare redovisning och kontroll av de värnpliktiga. För detta ändamål indelades Sverige i ett antal inskrivningsområden vilket följde den rådande infanteriorganisationen och benämndes efter varje regemente. Varje inskrivningsområde indelades i sin tur i bataljons- och kompaniområden. Inskrivningen (mönstringen) av de värnpliktiga i beväringen skedde kompaniområdesvis och ägde rum varje år under våren. Dessa mönstringar förrättades av bataljonsvis tillsatta inskrivningsnämnder. I inskrivningsnämnderna ingick både militär- och civil personal samt en militärläkare. Inskrivningsnummer: Varje värnpliktig tilldelades vid inskrivningen ett tre-ställigt inskrivningsnummer (värnpliktsnummer) och infördes i inskrivningsrullan. Inskrivningsnumret var på formen LLL KKK/ÅÅ, exempelvis 112 24/92, där 92 är inskrivningsåret (1892) och 24 är kompaniområdesnumret och 112 individens löpnummer i inskrivningsrullan för det året. Ansvaret för rullföringen låg på kompanichefen inom respektive kompaniområde. Läs mer om inskrivningsnumren De värnpliktigas Inskrivningsnummer hittar man i en egen kolumn i husförhörslängden och i de senare församlingsböckerna. Bilden till höger är ett utdrag ur en husförhörslängd och visar ett inskrivningsnummer i kolumnen "Värnpligt". Ytterligare en uppluckring av indelningsverket var den utökade användningen av rotarna till andra ändamål än det avsedda. För att finansiera utbyggnaden av volontärsinstitutionen undantogs fler rotar från sina åtaganden mot att de frigjorda medlen fick användas till avlönandet av volontärer, dvs. befälsaspiranter. För Södermanlands regemente innebar detta ett tillskott av 8 volontärer. År 1885-års härordning var ett påtagligt steg framåt för ett framtida avskaffande av indelningsverket.

Landstormen 1885

Riksdagen beslöt år 1885 att en landstorm skulle organiseras av de sex äldsta åldersklasserna, dvs 27-32-åringar. Från år 1892 av de åtta äldsta, dvs 33-40-åringar, och från 1914 35-42-åringar. Vid denna tid var landstormen dock endast en organisation på papperet och fick enbart inkallas vid krig till hemortens försvar. Från 1901 då den allmänna värnplikten infördes tillkom uppgiften att skydda fältarméns mobilisering. Båtsmanshållet vakanssätts 1887 År 1887 sattes hela båtsmanhållet på vakans. Istället fick rotebönderna i båtsmanshållet betala en vakansavgift när en båtsman avgick ur tjänst. Indragningen av båtsmanshållet sker dock stegvis. Flottans ökade krav på kontinuerlig bemanning och sjömaterielens utveckling gjorde att försörjningen av båtsmän genom indelningsverket inte längre var funktionell. Som en ersättning för båtsmanskåren värvades istället en fast stam av manskap (sjömanskår) till Flottan.

Båtsmanshållet vakanssätts 1887

År 1887 sattes hela båtsmanhållet på vakans. Istället fick rotebönderna i båtsmanshållet betala en vakansavgift när en båtsman avgick ur tjänst. Indragningen av båtsmanshållet sker dock stegvis. Flottans ökade krav på kontinuerlig bemanning och sjömaterielens utveckling gjorde att försörjningen av båtsmän genom indelningsverket inte längre var funktionell. Som en ersättning för båtsmanskåren värvades istället en fast stam av manskap (sjömanskår) till Flottan.

Förändringar 1892

1892 kom ett nytt förslag från generalstaben, utarbetad av generalmajor Axel Rappe, och var i viss mån en modifierad version av 1875-års förkastade förslag. Denna gång gick förslaget igenom. Förslaget innebar visserligen inte ett avskaffande av indelningsverket men ett stort steg framåt. Systemet med en stam av indelta knektar och beväring skulle fortfarande utgöra grunden för armén. Men förslaget innebar att en mobiliseringsplan för hela armén kunde möjliggöras, en mobiliseringsplan som motsvarade behoven. Det var två omständigheter som möjliggjorde detta; förlängningen av utbildningstiden samt utökandet av värnpliktstiden. År 1892 förlängs värnpliktstiden till 20 år och övningstiden utökas från 42 dagar till 90 dagar fördelade på första tjänstgöring på 68 dagar och en repetitionsövning på 22 dagar. För att markera att beväringens soldater nu ansågs någorlunda likvärdiga med stammen av indelta soldater fick de värnpliktiga hädanefter exercera tillsammans med de indelta soldaterna under hela regementsmötet. För att detta skulle fungera med de värnpliktigas inryckningstider förflyttades regementsmötet från försommaren till eftersommaren. Under dessa möten skulle regementet därför organiseras på tre bataljoner. Under värnpliktstiden, som var 20 år, skulle de värnpliktiga under de första 12 åren tillhöra beväringen (varav 8 år i första uppbådet och 4 år i andra uppbådet) och under de sista 8 åren i landstormen. Vidare beslöts att återstående grundskatter och indelningsbördor succesivt skulle avskaffas på 10 år. Detta var det parlamentariska priset för böndernas samtycke till den nu avsevärt förlängda värnpliktsbördan. Även de indelta soldaternas avlöning skulle hädanefter bestridas med statliga medel som finansierades genom ökade direkta inkomst- och förmögenhetsskatter. Planerna på att avskaffa indelningsverket upprörde många känslor, både inom militären och civilt. Framhävandet av de positiva dragen av den indelta armén var inget nytt. Även motståndet hade pågått en tid. Argumenten var känslomässiga i de båda lägren. Under hela 1800-talet fanns många vakanssatta rotar i den indelta armén, på sina håll så många som 10 – 20 st per kompani. Istället fick rotebönderna för dessa rotar betala en vakansavgift som gick till underhållet av regementets musiker, volontärer eller fylla ut befälens löner.

Allmän värnplikt 1901

Beslutet att avskaffa indelningsverket togs den 14 juni 1901. Då övergavs indelningsverket inklusive beväringen för ett system med allmän värnplikt där de indelta- och värvade regementena ersattes med en värnpliktsarmé. Man behöll dock en mindre värvad stam av befäl. Befälseskadern utökades från 1914 med reservbefäl, bl. a. reservofficerare och värnpliktiga officerare/underofficerare. Efter 1901 ändras den officiella benämningen på de inkallade männen från beväringar till värnpliktiga. Benämningen värnpliktig användes dock även före 1901. Omställningstiden av indelningsverket till ett värnpliktssystem beräknades till 12 år. År 1901 fanns det 22.000 indelt och 11.000 värvad militär personal i Sverige. År 1913 skulle detta antal vara nere i 13.800. Minskningen skulle främst ske genom att de indelta soldaterna utgick ur organisationen. Vid första världskrigets utbrott 1914 var de indelta krigsmakten nästan helt avvecklad även om många indelta soldater fortfarande var i tjänst och även inkallades i beredskapen under kriget. Det fanns dock ett behov av ett fast värvat manskap och underbefäl även efter 1901, främst inom specialtruppslagen och kavalleriet. Detta behov tillgodosågs genom att sk. volontärer anställdes på kontrakt. Den allmänna värnplikten innebar också längre och sammanhängande utbildningstider, vilket också inkluderade vintertid. Detta ställde krav på bättre förläggningar än de som fanns på övningshedarna. För varje regemente utsågs en stad i landskapet där regementet stationerades. I dessa städer började man nu uppföra kaserner. En värnpliktig uttagen för linjetjänst i infanteriet övades 1908 i 240 dagar varav 90 dagar utgjordes av 3 repetitionsövningar om vardera 30 dagar. Grundutbildningen (rekrytskolan) var således 150 dagar - 5 månader. De första värnpliktiga i det nya systemet ryckte in våren 1902. Läs mer om den allmänna värnplikten. Avskeden var svår för många av de indelta soldaterna i synnerhet för de som inte hade sin försörjning eller pension tryggad. Omställningen var även svår för många av officerarna som fäst sig vid de indelta knektarna. Många soldater kunde dock stanna kvar på soldattorpen, nu som brukare, dvs torpare åt rotebönderna.
Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2020-06-12

Indelningsverket under

1800-talet

Relaterade länkar

Detaljer om indelningsverket Beväringsinrättningen De militära inskrivningsnumren för värnpliktiga Den allmänna värnplikten 1885-års värnpliktslag Svenska regementen Uniformer vid den svenska armén Båtsmanshållet Båtsmanskompanierna i Västernorrland Artilleriet Södermanlands regemente Referenslitteratur

Källor

Svenska knektar, indelta soldater, ryttare och båtsmän i krig och fred, Lars Ericson, 1997 Kungliga Södermanlands regemente under 350 år, 1977 Närkingar i krig och fred. Närkes militärhistoria, del I. Stiftelsen Nerekies regementen 1989 Indelta inkomster, En studie av befälets indelning vid Upplands och Västerbottens infanteriregementen 1721–1833 av Fredrik Thisner, Uppsala universitet/Försvarshögskolan Överst på sidan

Indelningsverket under 1800-talet

Inledning

En av de stora svagheterna med indelningsverket var att snabbt kunna gå upp i storlek (utöka dess numerär) samt att snabbt få fram ersättningssoldater i krig. Finska kriget 1808 – 1809 visade tydligt begränsningarna med indelningsverket vad avser dessa problem. Det gjordes många försök under indelningsverkets epok att lösa detta, bland annat med männingsregementen, vargeringen, fördubblingsmän mm. Under 1800-talet görs flera förändringar för att komma tillrätta med detta problem, bl.a. införandet av ett värnpliktssystem. Krigsmakten kom därför under 1800-talet att bestå av en stam av indelta- och värvade soldater kompletterad med värnpliktiga soldater. Även antalet indelta soldater utökades genom både extra rotering och nyrotering. Dessa förändringar ledde i slutändan till indelningsverkets avskaffande och införandet av allmän värnplikt. Vissa länder hade vid denna tid redan infört värnpliktssystem, bl.a. Frankrike. Under och efter finska kriget 1808 – 1809 gör Sverige olika försök att införa värnplikt som ett komplement till den indelta armén.

Lantvärnet 1808

Redan 1808 kom ett påbudet om lantvärnet vilket innebar att var fjärde/femte vapenför ogift man mellan 18 och 25-års ålder inskrevs i värnet. Samma år uttogs ca: 30.000 man till lantvärnet och fördelades landskapsvis på särskilda lantvärnsbataljoner. Men på grund av bristande utbildning och utrustning råkade hela lantvärnet i vanrykte. Ungefär 6.000 lantvärnsmän dog i olika fältsjukdomar (främst dysenteri) mellan hösten 1808 och våren 1809, dvs under finska kriget. Lantvärnet användes endast under en kortare period, nämligen under detta krig, och avvecklades 1811. År 1809 lades en proposition i riksdagen om inrättande av en nationalbeväring men rönte ingen framgång. Ett undantag var Gotlands nationalbeväring som upprättades 1811. Den var byggd på frivillig värnplikt. Den ryska ockupationen under finska kriget våren 1808 visade tydligt Gotlands bristande försvar och dess försvarsförmåga behövde stärkas. År 1887 omorganiserades Gotlands nationalbeväring till två separata förband.

Förstärkningsmanskapet 1810

Vid 1810-års riksdag beslöt man om uttagandet av 50.000 man förstärkningsmanskap. Syftet var att komplettera de ordinarie regementena till full styrka utan att belasta rotarna. Varje stad och socken skulle ställa 1 soldat (förstärkningskarl/förstärkningssoldat) på var 20:e vapenför person i åldern 20 - 45 år. Uttagningen av förstärkningsmanskapet var närmast att likna vid utskrivningar. Det ständiga knekthållet hade en gång i tiden accepterades av allmogen i de olika landskapen just därför att man skulle slippa de förhatliga utskrivningarna. I första hand skulle frivilliga antas och om detta inte räckte fick lotten avgöra. Dessvärre var det tillåtet att skaffa ersättare vilket favoriserade de rika. Dessa utskrivningar av förstärkningskarlar orsakade en hel del protester i landet, till och med upplopp. I Klågerupupproret i Skåne den 15/6 1811 dödades 30 - 40 upprorsmän när militären gick till anfall. Ytterligare 106 arresterades varav 21 av dem dömdes till döden. Enbart 2 av dessa avrättades dock. I Södermanland halshöggs drängen Jan Andersson Lennander för brottslig uppvigling. Systemet med förstärkningsmanskap avskaffades efter ett år.

Beväringen 1812

Den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte blev år 1810 Sveriges kronprins med namnet Carl Johan och han engagerade sig i dessa försök att stärka försvarsmakten genom utökning av dess numerär, dvs fler soldater. På grund av missnöjet med förstärkningsmanskapet lades år 1812 ett förslag i riksdagen om inrättandet av en allmän beväringsinrättning som ersättning för förstärkningsmanskapet. Förslaget bifölls den 27 oktober 1812 och beväringsinrättningen (nationalbeväringen) innebar en 5-årig värnplikt, nämligen från 21:a till 25:e året och omfattade alla vapenföra män. Däremot beviljades lejning, dvs en möjlighet till att leja någon annan att fullgöra tjänstgöringen. De lejda måste vara äldre än 25 år och maximalt 37 år gamla (40 om de redan var militärt övade). Denna rätt att undvika värnplikten gjorde att inrättningen blev impopulär då enbart de förmögna hade råd att göra detta. År 1860 ersattes lejdrätten med en möjlighet till att helt köpa sig fri från övningarna. Friköpsrätten avskaffades slutligen 1872. 1847-1848 års riksdag beslöt att beväringarna skulle utgöra en del av den reguljära armén och skulle tjänstgöra tillsammans med de indelta- och värvade soldaterna. Med beväringarna och nyroteringen kunde regementena därmed utökas med en tredje bataljon. För att beväringarnas bristande kunskaper inte skulle ställa till problem fördelades de på alla bataljonerna, dvs indelat knektar och beväringar blandades i samma bataljoner. Den tredje bataljonen existerade enbart när regementet var utkommenderat i fält, inte i fredsorganisationen. Detta skulle den dock komma att göra från 1892. År 1820 fastställdes övningstiden för beväringarna till 12 dagar vilka skulle genomföras under det första beväringsåret. Utbildningstiden var således kort men utökades succesivt under 1800-talet. Krimkriget påskyndade beslutet av längre övningstider för beväringen. År 1856 – 1857 års riksdag beslöt att utöka utbildningstiden till 30 dagar fördelade på två år. Beväringarna utbildades på respektive regementets övningshed. Läs mer om beväringen. Bilden intill är från ett beväringsmöte Malma hed den 21 maj 1867. Malma hed var Södermanlands regementes övningshed i Malmköping. Förläggningen, dvs tältlägret syns till vänster bakom beväringarna. Till höger syns den sk. Regementsbyggnaden (officersmässen) i Malmköping. Bild: Arsenalen Bildarkivet 2017.

Extra rotering 1810

Ett sätt att tillföra fler armén soldater var att utöka antalet rotar. En extra rotering skedde 1810 som sedan omarbetades 1825. Den extra roteringen innebar att jord som tidigare varit undantagen från rust- eller rotehållet nu roterades. Detta gällde enbart vid krig. Under kriget mot Napoleon 1813 - 1814 var den extra roteringen inkallad. Totalt inbringade den extra roteringen 3.258 rotar varav 2.670 rotar i knekthållet och 588 i båtsmanshållet. Bland annat resulterade detta 1811 i tillkomsten av två nya regementen, Norra- och Södra skånska regementet, dvs i det hittills oroterade Skåne.

Nyrotering 1825

Efter 1825 gjordes även en ny rotering som innebar att hittills oroterad jord som fanns på jord med sådan skyldighet nu roterades. Totalt inbringade nyroteringen 1.421 rotar varav 940 rotar i knekthållet och 481 i båtsmanshållet. Den preussiska upprustningen och dess framgångar i krigen 1866 och 1870 - 1871 visade vad en värnpliktsarmé kunde åstadkomma.

Lönereform 1833 - kontant lön

Varje officer och underofficer avlönades med ett boställe. Till varje befattning inom ett regemente fanns knutet ett visst boställe. Vartefter officeren avancerade bytte han alltså också boställe. För officerarna var principen att i stället för att kronan samlade in skatten från gårdarna och sedan betalade lön till befälen så utnyttjades resurserna direkt på platsen. Varje officer fick bostad och jord samt ta del av hela eller del av skatten från rotegårdar. Dessa gårdar som bidrog till officerarnas lön med sin skatt kallades fördelshemman. Ju högre tjänstegrad desto större boställe och fler gårdars skatt i lön. Det egentliga indelningsverket, dvs armébefälen (och rusthållen), grundades med andra ord på anvisning av kronan tillhöriga hemman och räntor. Genom 1833 års lönereform för den indelta armén fick en rad befattningshavare kontant lön istället för boställesförmån. Därefter upphörde det militära boställesbyggandet successivt och de befintliga befälsboställena utarrenderades. De befälskategorier som efter 1833 fortsatt skulle avlönas med boställen enligt lönereformens bestämmelser var regementschefer, majorer, skvadrons- och kompanichefer, fanjunkare och ytterligare två underofficerskategorier. Regementenas övriga boställen skulle utarrenderas, vanligen på 30 år. Det gamla indelta lönesättet för arméns befäl avskaffades slutgiltigt med 1875-års lönereglering. Från 1875 skulle samtliga officerare avlönas kontant, varvid avlöning genom boställen upphörde helt. De återstående boställena övergick nu till Domänverket, som utarrenderade dem till civila brukare eller sålde dem. Härmed var kärnan i indelningsverket, dvs jordens avkastning med boställen och indelning till officerarnas försörjning övergiven och ersatt med kontant avlöning. Redan år 1844 upphörde i princip allt militärt boställesbyggande.

Försvarsdebatten

Under 1860-talet intensifierades försvarsdebatten och indelningsverkets förmåga ifrågasattes allt mer. Den svenska armén var för liten och medelåldern på soldaterna för hög jämfört med värnpliktsarméerna som började organiseras i många europeiska länder. År 1875 lades ett förslag av överste och friherre Raab om en ny härordning byggd på allmän värnplikt men vann inget bifall då. Ett första resultat nåddes 1885 då en ny värnpliktslag antogs som ökade värnpliktstiden till 6 år i beväringen och 6 år i landstormen och övningstiden ökades till 42 dagar. De under 1860-talet framväxande skarpskytteföreningarna var i grunden ett försökt till bildandet av en folkmilis.

Ansvaret för uniformerna övertas av staten

1858

Det var rotens ansvar att hålla soldaten med uniform. Från 1806 skulle dock de indelta soldaterna själva underhålla sin livmundering mot en viss ersättning. Ersättningen beräknades på en brukningstid av tolv år vid fredstid. Från 1858 tog staten över kostnaden för soldaternas uniformer. Redan 1840 övertog kronan proviantansvaret för manskapet vid marscher och övningar, en skyldighet som rote- och rusthållarna nu helt befriades från. Se vidare Proviantansvar.

Ett systemskifte inleds

År 1873 beslöt riksdagen att utöka utbildningstiden. Syftet var delvis att stegvis avskaffa indelningsverket under en period av 33 år. År 1885-års härordning var ett steg i den riktningen då värnpliktstiden kraftigt utökades till 12 år, dvs åldrarna 21 till 33 år. Vidare utökades övningstiden från 30 till 42 dagar. Samtidigt avskrevs grundskatterna med 30% och staten övertog 30% av kostnaderna för indelningsverket. Principen för indelningsverket var att den indelta armén skulle försörjas av jorden. På 1790-talet täckte fortfarande de indelta räntorna och boställena huvuddelen av de indelta regementenas kostnader. På 1840-talet täckte den indelta delen av intäkterna enbart en tredjedel av kostnaderna vilket innebar att kontanta statsanslag nu stod för huvuddelen av driftskostnaderna. Den successiva övergången under 1800-talet av det svenska samhället från naturahushållning till penninghushållning och med den snabba tekniska och ekonomiska utvecklingen hängde inte indelningsverket med. Bönderna betungades inte bara av roteringen och hållandet av knektar utan betalade även en grundskatt som de betalade för jorden och som funnits sen medeltiden. Från bondehåll restes kravet att om allmän värnplikt skulle införas måste inte enbart roteringspålagorna försvinna utan även grundskatten. Därmed kom försvarsfrågan att sammankopplas med avskaffandet av denna särskilda skattebörda som åvilade bondejorden. Avskaffandet av grundskatten innebar ett stort skattebortfall för staten. Dessutom tillkom statens kostnader för det nya värnpliktsförsvaret vilket skulle finansieras via statsbudgeten. Så tidigt som under 1850-talet fördes diskussioner om indelningsverkets vara eller inte vara. Som vi ser nedan vakanssattes båtsmanshållet 1887. Redan 1812 befriades rotarna från skyldigheten att rekrytera soldater i krigstid. Indelningsverkets avskaffande kom därför att ske i etapper och i direkt samband med ett successivt avskrivande av grundskatterna. Generalstabens förslag år 1875 om införandet av allmän värnplikt bifölls som sagt inte. Men förslaget blev ändå ett första steg mot avskaffandet av indelningsverket genom införandet av kontant lön till befälen istället för avlöning via de tidigare indelta boställena och räntorna. Vidare, år 1877 infördes pensionsåldrar för befälet. Ytterligare ett steg var att 1877-års riksdag anvisade medel för utökning av antalet underbefäl i armén samt till förbättring av de värnpliktigas förläggningar på regementenas övningsheder. Förläggningsbaracker och kokinrättningar uppfördes på dessa mötesplatser samt att sängkläder införskaffades. På Malma hed, Södermanlands regementes mötesplats, byggdes 4 förläggningsbaracker åren 1877 – 1878 och år 1879 byggdes 2 kokhus utrustade med ångkokningsapparater. På bilden till höger ser vi värnpliktiga framför ett av kokhusen på Malma hed 1904. Bild: Arsenalen Bildarkivet 2017.

1885-års härordning

År 1885-års nya värnpliktslag trädde i kraft 1887. I den angavs att de värnpliktigas utbildningstid skulle ökas till 42 dagar, fördelade på 27 dagar under det första värnplitsåret (vid 21 års ålder) och 15 dagar under det andra. Värnpliktstiden utökades till 12 år varav de första 6 åren skulle fullgöras i beväringen och de 6 sista i den nyinrättade landstormen. Som kompensation till bönderna för den ökade värnpliktsbördan nedskrevs grundskatterna till 30%. Nu organiseras även inskrivningsmyndigheten och 1886-års inskrivningsförordning medförde en effektivare redovisning och kontroll av de värnpliktiga. För detta ändamål indelades Sverige i ett antal inskrivningsområden vilket följde den rådande infanteriorganisationen och benämndes efter varje regemente. Varje inskrivningsområde indelades i sin tur i bataljons- och kompaniområden. Inskrivningen (mönstringen) av de värnpliktiga i beväringen skedde kompaniområdesvis och ägde rum varje år under våren. Dessa mönstringar förrättades av bataljonsvis tillsatta inskrivningsnämnder. I inskrivningsnämnderna ingick både militär- och civil personal samt en militärläkare. Inskrivningsnummer: Varje värnpliktig tilldelades vid inskrivningen ett tre- ställigt inskrivningsnummer (värnpliktsnummer) och infördes i inskrivningsrullan. Inskrivningsnumret var på formen LLL KKK/ÅÅ, exempelvis 112 24/92, där 92 är inskrivningsåret (1892) och 24 är kompaniområdesnumret och 112 individens löpnummer i inskrivningsrullan för det året. Ansvaret för rullföringen låg på kompanichefen inom respektive kompaniområde. Läs mer om inskrivningsnumren De värnpliktigas Inskrivningsnummer hittar man i en egen kolumn i husförhörslängden och i de senare församlingsböckerna. Bilden till höger är ett utdrag ur en husförhörslängd och visar ett inskrivningsnummer i kolumnen "Värnpligt". Ytterligare en uppluckring av indelningsverket var den utökade användningen av rotarna till andra ändamål än det avsedda. För att finansiera utbyggnaden av volontärsinstitutionen undantogs fler rotar från sina åtaganden mot att de frigjorda medlen fick användas till avlönandet av volontärer, dvs. befälsaspiranter. För Södermanlands regemente innebar detta ett tillskott av 8 volontärer. År 1885-års härordning var ett påtagligt steg framåt för ett framtida avskaffande av indelningsverket.

Landstormen 1885

Riksdagen beslöt år 1885 att en landstorm skulle organiseras av de sex äldsta åldersklasserna, dvs 27- 32-åringar. Från år 1892 av de åtta äldsta, dvs 33-40- åringar, och från 1914 35-42-åringar. Vid denna tid var landstormen dock endast en organisation på papperet och fick enbart inkallas vid krig till hemortens försvar. Från 1901 då den allmänna värnplikten infördes tillkom uppgiften att skydda fältarméns mobilisering. Båtsmanshållet vakanssätts 1887 År 1887 sattes hela båtsmanhållet på vakans. Istället fick rotebönderna i båtsmanshållet betala en vakansavgift när en båtsman avgick ur tjänst. Indragningen av båtsmanshållet sker dock stegvis. Flottans ökade krav på kontinuerlig bemanning och sjömaterielens utveckling gjorde att försörjningen av båtsmän genom indelningsverket inte längre var funktionell. Som en ersättning för båtsmanskåren värvades istället en fast stam av manskap (sjömanskår) till Flottan.

Båtsmanshållet vakanssätts 1887

År 1887 sattes hela båtsmanhållet på vakans. Istället fick rotebönderna i båtsmanshållet betala en vakansavgift när en båtsman avgick ur tjänst. Indragningen av båtsmanshållet sker dock stegvis. Flottans ökade krav på kontinuerlig bemanning och sjömaterielens utveckling gjorde att försörjningen av båtsmän genom indelningsverket inte längre var funktionell. Som en ersättning för båtsmanskåren värvades istället en fast stam av manskap (sjömanskår) till Flottan.

Förändringar 1892

1892 kom ett nytt förslag från generalstaben, utarbetad av generalmajor Axel Rappe, och var i viss mån en modifierad version av 1875-års förkastade förslag. Denna gång gick förslaget igenom. Förslaget innebar visserligen inte ett avskaffande av indelningsverket men ett stort steg framåt. Systemet med en stam av indelta knektar och beväring skulle fortfarande utgöra grunden för armén. Men förslaget innebar att en mobiliseringsplan för hela armén kunde möjliggöras, en mobiliseringsplan som motsvarade behoven. Det var två omständigheter som möjliggjorde detta; förlängningen av utbildningstiden samt utökandet av värnpliktstiden. År 1892 förlängs värnpliktstiden till 20 år och övningstiden utökas från 42 dagar till 90 dagar fördelade på första tjänstgöring på 68 dagar och en repetitionsövning på 22 dagar. För att markera att beväringens soldater nu ansågs någorlunda likvärdiga med stammen av indelta soldater fick de värnpliktiga hädanefter exercera tillsammans med de indelta soldaterna under hela regementsmötet. För att detta skulle fungera med de värnpliktigas inryckningstider förflyttades regementsmötet från försommaren till eftersommaren. Under dessa möten skulle regementet därför organiseras på tre bataljoner. Under värnpliktstiden, som var 20 år, skulle de värnpliktiga under de första 12 åren tillhöra beväringen (varav 8 år i första uppbådet och 4 år i andra uppbådet) och under de sista 8 åren i landstormen. Vidare beslöts att återstående grundskatter och indelningsbördor succesivt skulle avskaffas på 10 år. Detta var det parlamentariska priset för böndernas samtycke till den nu avsevärt förlängda värnpliktsbördan. Även de indelta soldaternas avlöning skulle hädanefter bestridas med statliga medel som finansierades genom ökade direkta inkomst- och förmögenhetsskatter. Planerna på att avskaffa indelningsverket upprörde många känslor, både inom militären och civilt. Framhävandet av de positiva dragen av den indelta armén var inget nytt. Även motståndet hade pågått en tid. Argumenten var känslomässiga i de båda lägren. Under hela 1800-talet fanns många vakanssatta rotar i den indelta armén, på sina håll så många som 10 – 20 st per kompani. Istället fick rotebönderna för dessa rotar betala en vakansavgift som gick till underhållet av regementets musiker, volontärer eller fylla ut befälens löner.

Allmän värnplikt 1901

Beslutet att avskaffa indelningsverket togs den 14 juni 1901. Då övergavs indelningsverket inklusive beväringen för ett system med allmän värnplikt där de indelta- och värvade regementena ersattes med en värnpliktsarmé. Man behöll dock en mindre värvad stam av befäl. Befälseskadern utökades från 1914 med reservbefäl, bl. a. reservofficerare och värnpliktiga officerare/underofficerare. Efter 1901 ändras den officiella benämningen på de inkallade männen från beväringar till värnpliktiga. Benämningen värnpliktig användes dock även före 1901. Omställningstiden av indelningsverket till ett värnpliktssystem beräknades till 12 år. År 1901 fanns det 22.000 indelt och 11.000 värvad militär personal i Sverige. År 1913 skulle detta antal vara nere i 13.800. Minskningen skulle främst ske genom att de indelta soldaterna utgick ur organisationen. Vid första världskrigets utbrott 1914 var de indelta krigsmakten nästan helt avvecklad även om många indelta soldater fortfarande var i tjänst och även inkallades i beredskapen under kriget. Det fanns dock ett behov av ett fast värvat manskap och underbefäl även efter 1901, främst inom specialtruppslagen och kavalleriet. Detta behov tillgodosågs genom att sk. volontärer anställdes på kontrakt. Den allmänna värnplikten innebar också längre och sammanhängande utbildningstider, vilket också inkluderade vintertid. Detta ställde krav på bättre förläggningar än de som fanns på övningshedarna. För varje regemente utsågs en stad i landskapet där regementet stationerades. I dessa städer började man nu uppföra kaserner. En värnpliktig uttagen för linjetjänst i infanteriet övades 1908 i 240 dagar varav 90 dagar utgjordes av 3 repetitionsövningar om vardera 30 dagar. Grundutbildningen (rekrytskolan) var således 150 dagar - 5 månader. De första värnpliktiga i det nya systemet ryckte in våren 1902. Läs mer om den allmänna värnplikten. Avskeden var svår för många av de indelta soldaterna i synnerhet för de som inte hade sin försörjning eller pension tryggad. Omställningen var även svår för många av officerarna som fäst sig vid de indelta knektarna. Många soldater kunde dock stanna kvar på soldattorpen, nu som brukare, dvs torpare åt rotebönderna.