Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2020-10-27

Svenska frivilligkåren i Finland - 1

Finska vinterkriget

Finska vinterkriget utkämpades mellan Finland och Sovjetunionen, sedan Sovjetunionen den 30 november 1939, tre månader in i andra världskriget, anfallit Finland. Efter hårt och envist motstånd tvingades Finland den 12 mars 1940 gå med på fred då fredsavtalet undertecknades. Finland fick göra landavträdelser (10 procent av sin yta), bland annat Karelska näset. Efter att Sovjetunionen och Tyskland slutit Molotov–Ribbentroppakten fick Sovjetunionen en mycket stor handlingsfrihet vad gäller Baltikum och Finland. Detta gick då västmakterna England och Frankrike var uppbundna i krig med Tyskland. Under hösten 1939 tvingades Estland, Lettland och Litauen gå med på att tillåta sovjetiska militärbaser inom sina gränser. I oktober 1939 överlämnade Sovjet en mängd krav på Finland. Vid flera förhandlingar i november gjorde den finländska delegationen fler eftergifter vad gäller gränsjusteringar, men gick inte med på en sovjetisk marinbas på finsk mark. Tidigt på morgonen den 30 november 1939 öppnade sovjetiskt artilleri eld följt av infanteri som gick över gränsen in i Finland på Karelska näset. Sovjetunionen var överlägset Finland både till numerär, beväpning och utrustning. Finlands försvarsmakt bestod i detta skede av 200.000 man, 32 stridsvagnar och 119 flygplan. De finländska trupperna hade däremot övertag i kännedom av terrängen, vana vid vinterförhållanden och en mer självständig befälsordning. Med anledning av det sovjetiska anfallet på Finland den 30 november beslöt Sverige den 2 december att mobilisera en arméfördelning (division) på cirka 100.000 man för att skydda den svenska gränsen i Norrbotten mot Finland och den 5 december beslutades att Marinen skulle minera Ålands hav för att hålla sovjetiska ubåtar borta från Bottenhavet. När andra världskriget bröt ut den 1 september 1939 förklarade sig Sverige liksom ett antal andra länder som neutrala stater, bland dem Sverige, Norge, Danmark och Finland. När Vinterkriget bröt ut gjorde Sverige ett undantag från neutralitetspolitiken och regeringen deklarerade i december 1939 att Sverige skulle vara icke krigförande part med Finland i denna konflikt. Vi tog med andra ord parti för Finland i konflikten utan att gå med i kriget. Den svenska utrikesministern Rickard Sandler verkade för en Finlandsvänlig politik. Sandler förordade en avvaktande hållning och Sverige förklarade sig vara icke-krigförande, vilket innebar att det blev möjligt att stödja Finland materiellt och tillåta rekrytering av frivilliga. Föreningen Finlandshjälpen såg till att ordna fadderhem åt evakuerade finländska barn. Finlandskommittén organiserade värvning av män till en frivilligstyrka under parollen Finlands sak är vår. Totalt överlämnades från de svenska militära förråden till Finland (utöver frivilligkårens materiel) bland annat 131.000 gevär med 42 miljoner patroner, 450 kulsprutor, 132 fältkanoner, 100 luftvärnspjäser, 85 pansarvärnspjäser med 256.000 granater och 8 flygplan.

Svenska Frivilligkåren (SFK)

Svenska frivilligkåren organiserade de svenska medborgare som anmält sig som frivilliga på Finlands sida i Vinterkriget 1939 - 1940 mellan Finland och Sovjetunionen. Läget mellan Finland och Sovjetunionen hade under en längre tid varit mycket spänt och redan innan Sovjetunionens anfall på Finland den 30 november 1939 hade planer för en svensk frivilliginsats gjorts och samma dag som vinterkriget bröt ut öppnades frivilligbyråer på flera platser i Sverige. Till att börja med fick Svenska frivilligkåren inte annonsera, främst på grund av oro för reaktionen från Nazityskland. Finlandskommittén var den svenska frivilligrörelsens ledande organ i Sverige för Finlands sak under andra världskriget och dess organisatoriska centrum. På kvällen samma dag som vinterkriget bröt ut igångsattes under ledning av överstelöjtnant C. A. Ehrensvärd arbetet på att skapa en organisatorisk grund för en svensk frivilligkår. Finlandskommittén konstituerades den 4 december 1939 i Stockholm. Den 12 december erhöll Finlandskommittén klartecken från svenska regeringen på sin begäran om inköp av utrustning och vapen ur svenska militära förråd. Vidare krävdes tillstånd för värnpliktiga för att mitt under brinnande krig lämna landet. Likaså måste de svenska yrkesofficerarna få rätt till tjänstledighet* för att kunna träda ur svensk tjänst och strida i Finland. Även detta kunde ordnas. Den 13 december hade Finlandskommittén inne en annons i några Stockholmstidningar, där man under rubriken "Finland" kunde läsa adress och telefonnummer till frivilligbyrån i Stockholm. Den 15 december hade man en annons inne med rubriken "Finlands sak är vår". Det kom att bli hela Finlandsrörelsens motto. Insamlingar av olika slag igångsattes och uppslutningen blev stor. Bilden till höger visar en av de affischer som Finlandskommittén använde. Armémuseum. Den stora insamlingen för Finlands sak inbringade omkring 100 miljoner kronor vilket var en mycket stor summa då. Dessa medel finansierade inte enbart frivilligkåren utan mycket stora belopp kunde dessutom ställas till förfogande för Finlands regerings. Efter bara en månad hade 125 frivilligbyråer etablerats över hela Sverige. Frivilligbyråerna skrev kontrakt med de frivilliga. Sedan läkarundersökning, vaccination och andra formaliteter avklarats erhöll den frivillige tågbiljett till Haparanda jämte matkuponger. Den 21 december 1939 avreste den första kontingenten frivilliga från Stockholms central under högtidliga former. Bilden till vänster visar en frivilligbyrå i Stockholm. Bild: Finland, landet som kämpade. Runeberg. I Haparanda och Torneå tog frivilligkårens militära organisation vid. Först vid anmälan i Torneå tecknade rekryten avtal med Finlands regering om anställning för krigstjänst och det var först nu som de frivilliga fick sin militära, personliga utrustning. Så, i Finland tillhandahölls vad som erfordrades för den personliga utrustningen och beväpningen liksom större delen av den maskinella utrustningen för specialvapen och flyg. Finlands regering köpte detta väsentligen från Sverige med pengar, insamlade därstädes. Januari 1940 användes till övningar och kompletterande militär utbildning i Kemi i Finland, strax öster om Haparanda. Kårchefen, general Linder, anlände den 7 januari 1940 till Torneå tillsammans med stabschefen överstelöjtnant Ehrensvärd. Frivilligkåren var underställd Finlands överbefälhavare Gustaf Mannerheim. Bilden till vänster visar svenska frivilliga på väg till fronten. Bild: Finland, landet som kämpade. Runeberg. Kåren omfattade kårstab med kårstabskompani och signalkompani samt tre stridsgrupper (förstärkta bataljoner) understödda av artilleri och pansarvärn. Varje stridsgrupp bestod av stabskompani, plogpluton, tre skyttekompanier, ett jägarkompani, ett tungt kompani, tross och ett 7 cm artilleribatteri, en plogpluton samt underhållsförband. Även luftvärns-, ingenjörs- samt underhållsenheter ingick. Bilden till höger visar en patrull på skidor i snödräkt ur den svenska frivillingkåren i Finland. Bild: Wikipedia. I kåren ingick också ett självständigt jägarkompani, två motoriserade pansarvärnsplutoner, ingenjörkompani, luftvärnskompani, ett 7 cm luftvärnsbatteri, två bilkompanier, bevakningskompani, två sjukvårdsplutoner, m.m. vidare en flygflottilj om en jaktdivision (12 plan) och en lätt bombgrupp (4 plan). Vapen och utrustning hade huvudsakligen köpts in från den svenska armén. Kostnaden för att sätta upp och underhålla Svenska frivilligkåren under de sex månader den existerade betalades genom insamlingar från den svenska allmänheten och industrin. Den pensionerade generalen Ernst Linder (1868 - 1943) utsågs till kårens chef. Linder hade varit frivillig i Finland under Finska inbördeskriget 1918. Han var svensk generalmajor av finländsk härkomst. Totalt anmälde sig till Svenska frivilligkåren 12.705 man (727 av dess var norrmän). Av de anmälda antogs 8.260 svenskar i kåren. Sammanlagt deltog cirka 9.500 svenska frivilliga i Finland varav 8.260 tillhörde Svenska frivilligkåren. De norska frivilliga som antogs tjänstegjorde i egna grupper i den svenska frivilligkåren men under svenskt befäl då inga norska befäl fick tjänstledigt för att delta. Några andra utlänningar än norrmännen antogs inte i den svenska frivilligkåren. De många danskar som anmält sig, liksom frivilliga från andra länder, fick tjänstgöra i frivilligförband som organiserats av den finska krigsledningen då de bedömdes sakna naturliga förutsättningar för deltagande i vinterkrig i Nordfinland. Depå för utrustningen organiserades i Torneå och i Kemi och det var här de frivilliga utrustades. De olika förbanden i frivilligkåren ikvarterades runt Kemi och Karihaara. Här påbörjades sen en militär grundutbildning av de frivilliga soldaterna. Utbildningen och konditionsfrämjande aktiviteter, främst skidåkning och fältmässiga marscher, fortgick under hela januari. Svenska frivilligkåren anlände i slutet av februari 1940 till Sallafronten. Omkring 200 tjänstgjorde vid artilleriet i Vasa, ett drygt hundratal medverkade i luftförsvaret av Åbo och nästan lika många fanns i kustförsvaret vid Pellinge. Cirka 200 läkare och sjuksköterskor arbetade på militära och civila sjukhus. Svenska Röda Korset sände två ambulanser som upprättade två bassjukhus med fältsjukhus och Blå Stjärnan sände en hästambulans. 300 arbetare började i mars bygga en försvarslinje öster om Fredrikshamn. Bilden till vänster visar två svenska soldater i snödräkt med pansarvärnsvapen under vinterkriget. Bild: Wikipedia. Bilden till höger visar svenska frivilliga på väg till fronten på ett lastbilsflak. Bild: Finland, landet som kämpade. Runeberg. Finland tvingades sluta fred med Sovjetunionen den 12 mars 1940. Svenska frivilligkåren fick dock kvarstå i beredskap fram till mars månads slut. Den 1 april påbörjades avvecklingen av kåren och slutfördes på omkring tre veckor. Av kårens medlemmar stupade 38, omkring 50 sårades genom direkta stridshandlingar och över 130 frostskadades. Den 26 mars 1940 avtackade Finlands överbefälhavare, fältmarskalk Gustaf Mannerheim (1867 - 1951), Svenska frivilligkåren vid Paikanselkä, strax intill den tidigare frontlinjen. Mer om Svenska frivilligkårens verksamhet och organisation *Tjänstledighet När de frivilliga anlände till Finland för att tjänstgöra vid den Svenska frivilligkåren fick de skriva på ett anställningsavtal som innebar att de blev anställda av den finska krigsmakten. För de svenska stamanställda befälen innebar den ”tjänstledighet” de fick av det svenska försvaret att de fick begära avsked från försvaret men med rätt att återinträda i tjänst när de kom tillbaka från Finland.

Svenska Flygflottiljen F 19 i Finland

Svenska frivilligflottiljen i Finland eller F 19 Finland var ett svenskt frivilligt flygförband som bildade en flygflottilj som verkade 1940 i Finland under vinterkriget. Vid finska vinterkrigets utbrott var det finska flygvapnet illa rustat för krig. Som en förstärkning av finska flygvapnet skänkte den svenska regeringen den 8 december 1939 åtta stridsflygplan till Finland; tre jaktflygplan av typen Jaktfalkar J 6, tre spaningsflygplan av typen Fokker CV-E S 6 samt två Bristol Bulldog J 7. Flygplanen tillfördes det ordinarie finska flygvapnet som kraftsamlade luftförsvaret i södra Finland. För att hjälpa Finland gjordes inom den svenska flygstaben förberedelser för att sätta upp ett frivilligförband med en jaktflygdivision och en bombflygdivision i norra Finland. Regeringen gav 14 december 1939 sitt tillstånd till att ett frivilligt flygförband fick organiseras. Chef för flygflottiljen blev den dåvarande majoren Hugo Beckhammar, som redan före nyåret rekryterat cirka 240 frivilliga, som med tåg reste från Haparanda till Kemi i norra Finland för att förbereda baseringsplatsen i Veitsiluoto. Regeringen beslöt den 30 december att ställa stridsflygplan till frivilliga flygförbandets förfogande; fyra bombplan B 4 Hawker Hart, och tolv jaktplan J 8 Gloster Gladiator till flottiljens förfogande. Vid den tidpunkten motsvarade det en tredjedel av Flygvapnets jaktflyg. Detta var möjligt då Sverige hade en beställning på stort antal modernare jaktflygplan vars leverans man väntade på. Svenska frivilligflottiljen deltog i strid under vinterkriget med finska nationalitetsbeteckningar. Flottiljens arbetsuppgift var att bedriva spaning och anfall mot ryska flygbaser samt anfall mot ryska marktrupper. Bilden till vänster visar nummer 873 fänrik Ian Iacobi (1916 - 2008), flygförare (pilot) vid F 19, Svenska frivilligkåren i Finland under finska vinterkriget, 1940. Foto: Karl Johan Åke Sundström. Bild: Flygvapenmuseum, ID: FVMF.004280. DigitaltMuseum. Den 12 januari 1940 blev Iacobi den första svenska piloten i flygflottiljen att skjuta ner ett flygplan i luftstrid, en rysk Polikarpov I-15 . Flygförbandet organiserades med en flottiljstab, jaktdivision, lätt bombgrupp, transportgrupp samt ett stationskompani, totalt 250 man och två lottor. Den 8 januari kom man överens med de finska myndigheterna att anta namnet "19. flygflottiljen (F 19)" samt i Finland namnet "Flygregemente 5", förkortat ”Lento R 5”. Den 10 januari anlände flygplanen från Sverige och redan samma dag undsatte man en hårt ansatt finsk armégrupp som höll stånd vid Joutsijärvi trots upprepade ryska anfall. Under januari månad byggdes fem framskjutna flygbaser. Förberedelser gjordes även för att överföra en svensk flyggrupp med det tunga bombplanet B 3 till F 19 men innan flygplanen hann överföras var kriget över. Då vapenstilleståndet inträdde 13 mars 1940, hade F 19 opererat i 62 dagar, resultatet var tolv förstörda ryska flygplan och sex egna flygplansförluster, samt tre stupade svenska piloter. Nio J 8 och två B 4 återvände till Sverige i slutet av mars 1940 och placerades på svenska flottiljer. Bilden till höger visar sergeant Thure Hansson (nummer 858), flygskytt vid F19, Svenska flygflottiljen i Finland under finska vinterkriget, 1940. På axelklaffens syns flygflottiljens två vingar. På kragen syns frivilligkårens kårknapp med fyra händer (se vänster). Foto: Karl Johan Åke Sundström. Bild: Flygvapenmuseum, ID: FVMF.004290. DigitaltMuseum. Som vi ser av bilderna ovan bar även flygpersonalen svenska arméns fältuniform m/1939 (modifierad). Huvuddelen av de svenska jaktpiloterna var rekryterade ur Svea flygflottilj F 8 vid Barkaby, Stockholm, medan bombflygplanen kom från Jämtlands flygflottilj F 4 på Frösön. Jaktdivisionschefen blev kapten i det finska flygvapnet medan samtliga divisionens jaktflygare förordnades till fänrikar i det finska flygvapnet. Mer om den Svenska flygflottiljens flygplan och verksamhet.

Frivilligkårens uniform

Soldaterna i den svenska frivilligkåren i Finland var utrustade med svenska arméns fältuniform m/1939. Det gjordes dock några modifieringar av uniformen. De svenska knapparna togs bort och ersattes med knappar av finsk modell med det finska lejonet. På kragen bar man frivilligkårens kårknapp istället för truppslagstecken. På axelklaffarna bars avdelningsknapp som visade vilket förband man tillhörde. På mössorna bars finska nationalitetstecknet. I vinterutrustningen ingick livpäls och pälsmössa m/1909. Gradbeteckningarna på vapenrocken bars på ärmars nederkant enligt finskt manér. Officerarna hade rosor i guld som gradbeteckning medan lägre befäl hade streck i silver. Bilden till höger visar vapenrock m/1939 som användes av frivilligkåren i Finland. På axelklaffarna finns runda brickor av mässing med ingraverad armborst. På kragen finns kårknappen, två runda brickor med fyra händer (emblem för svenska frivilligkåren). På ärmuppslagets övre sida finns gradbeteckningen, två stjärnor - löjtnants grad (två rosor av gul metall). Knapparna är av vit metall, mörkgrå färg, vapenprydda med lejonvapnet. Bild: Armémuseum, ID: AM.020073. DigitaltMuseum. Vapenrocken ovan har burits av löjtnanten vid Svenska Frivilligkåren Melcher Wase Bo Gustaf Wernstedt, f. 1909. Wernstedt anställdes vid frivilligkåren den 26 december 1939 (nr 681), blev 2. adjutant vid I. stridsgruppens stab under överstelöjtnant Magnus Dyrssen. Wernstedt stupade den 7 mars 1940 under ett spaningsföretag bakom ryssarnas linjer vid Märkäjärvi. Han föll sydost om ryssarnas 2. linje under ett försök att till egen trupp rädda en i knäet svårt sårad menig krigskamrat, Winlöf från Sundsvall, vilken även han stupade. När Wernstedt kropp återfanns efter fredsslutet i mars var den plundrad av ryssarna så när som på underkläderna. Winlöf var plundrad på samma sätt med undantag av, att de blodiga byxorna inte var avtagna. Fältmössan var av gröngrått kläde, båtmodell, dvs utan skärm; Bilden till höger visar skidmössan med skärm. Under nationalitetsmärket är en knapp med det finska lejonet. Armémuseum, ID: AM.104313. DigitaltMuseum. Uniform m/1939 var när den utdelades till Svenska frivilligkåren helt ny. Uniformen hade vid detta tillfälle ännu inte distribuerats ut till den svenska armén. Se vidare Svenska frivilligkårens uniform.

Sammanfattning

Till Finland överlämnades totalt från de svenska militära förråden (utöver frivilligkårens materiel) bland annat 131.000 gevär med 42 miljoner patroner, 132 fältkanoner, 100 luftvärnspjäser, 85 pansarvärnspjäser med 256.000 granater och 8 stridsflygplan. Under vinterkriget, behövde Finland stora leveranser av krigsmateriel, samtidigt som landet var tvungen att exportera bland annat pappersprodukter. I Östersjön lurade sovjetiska ubåtar. Järnvägsförbindelsen via Torneå och Haparanda räckte inte till för ändamålet. Över den tillfrusna Kvarken, mellan Vasa och Holmsund öppnades då en vinterväg, där svenska och finländska lastbilar i mörker och kyla forslade avsevärda mängder gods till och från Finland. Denna dramatiska trafik kallas för Kvarkentrafiken medan den på finländska sidan ofta kallades "Vintergatan". Alla som deltog i den svenska frivilligkåren i Finland under Vinterkriget tilldelades en plakett. På plakettens åtsida finns ett lejonmotiv samt texten "FÖR NORDENS FRIHET OCH SVERIGES ÄRA". På frånsidan texten "SVENSKA FRIVILLIGKÅREN KRIGSTJÄNST I FINLAND 1940". Bild: Armémuseum, ID: AM.019223.

Kalla krigsvintrar

De kalla krigsvintrarna kallas de tre vintrarna 1939/1940–1941/1942, som var osedvanligt kalla i Sverige och resten av Norra Europa. Vintern 1939–1940 var kall eller mycket kall i så gott som hela Sverige. Vintern hamnar på fjärde eller femte plats bland århundradets kallaste. I Sverige hade man ett köldrekord på −53 °C från Malgoviks folkskola i Vilhelmina i södra Lappland den 13 december 1941. Det mycket kalla vädret vintern 1939/1940 gällde även Finland. Som vi ser på bilderna ovan är soldaterna väl påpälsade.

Flyktingbarn

Under vinterkriget 1939 – 1940 och fortsättningskriget 1941 – 1944 kom 70.000 finländska barn att skickas till de nordiska länderna, men huvudsakligen till Sverige. Av dessa kom 10.000 att adopteras av sina svenska familjer. Bilden till höger visar finska flyktingbarn som togs omhand på Lottakårens lokal, Uppsala maj 1942. Bild: Upplandsmuseet, ID: PS10592. DigitaltMuseum.

Fredsavtal

Den 7 mars 1940 anlände statsminister Ryti och en förhandlingsdelegation till Moskva. Finländarna blev tvungna att godta de sovjetiska kraven på bland annat Karelska näset, Viborg, Kexholm samt rätt att få arrendera Hangö udd. Fredsavtalet skrevs under den 12 mars 1940 och striderna upphörde den 13 mars klockan 11.00 (finsk tid).
xxxx Mil xxxxx
 
xxxxxxxxxxxxx

Relaterade länkar

Svenska frivilligkåren - start Svenska frivilligkåren - organisationen Svenska frivilligkåren - striderna Svenska frivilligkåren - stupade Svenska flygflottiljen och flygplanen i Finland Svenska frivilligkårens uniform Beredskapsåren 1939 - 1945 Beredskapsförband Kryptoavdelningen & FRA Militära underrättelsetjänsten Svenska regementen Svenska försvarets organisation under värnpliktsepoken Norska- och danska polistrupperna i Sverige under kriget Allmän värnplikt Förbandsnummer Svenska Arméns uniformer Svenska flygvapnets historia Luftbevakning & luftbevakningslottor

Källor

Svenska flygare i strid. Frivilligflottiljen F 19 i finska vinterkriget 1939-1940. Mikael Forslund. Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag, 2010. För Finlands frihet - Svenska frivilligkåren 1939-1940. Nicolas von Schmidt-Laussitz & Klaus Jürgen von Schmidt-Laussitz. 2008. F19 - En krönika. Den svenska flygflottiljen i Finland under vinterkriget 1939 - 1940. Greger Falk. 1988. G. Falk var flottiljadjutant vid flygflottiljen F19 under vinterkriget. F19, Frivilliga flygande för Finlands sak och politiken bakom. Jessica Eriksson, 2008. C-uppsats, Historia Luleå tekniska universitet. Svenska frivilligkåren – En återblick, Svensk Tidskrift, M. Silfverstolpe. Finland, landet som kämpade: den första sammanfattande skildringen i ord och bild av det finska kriget 1939-1940. Stockholm: Saxon & Lindström. 1940. Runeberg. I österled : en bokfilm om Svenska frivilligkåren. Red.: Örnulf Tigerstedt. Stockholm. 1940. Runeberg. Wikipedia Flygvapenmuseum Armémuseum Överst på sidan

Sovjetunionen bombar i Sverige

Även Sverige och svenska intressen utsattes för krigshandlingar under kriget. De sovjetiska bombningar av Norrbotten år 1940 ingick sannolikt i försöken att avskräcka Sverige från att engagera sig mer för Finland i vinterkriget. Redan vid utbrottet av finska vinterkriget 30 november 1939 varnade Sovjet via diplomatiska kanaler Sverige för att ”sympatiyttringar och hjälpaktioner kan leda till icke önskvärda komplikationer.” En tidig konkret varning var den sovjetiska U-båten, SC-311, beskjutning av den svenska ångaren Fenris den 5 januari 1940, vid Sydostbrotten strax söder om Umeå.

Bombningar av Luleå i 14 januari 1940

Vid det första flyguppdraget för den Svenska flygflottiljen F19 i Finland mot sovjetisk trupp vid Märkäjärvi den 12 januari 1940 kolliderade två av de anfallande bombplanen B-4 (Hawker Hart) och de svenska piloterna, Jung och Sterner hoppade i fallskärm men blev vid landningen tagna som sovjetiska krigsfångar. I början av maj 1940 släpptes de svenska piloterna från sin fångenskap. Sovjetiska svaret på detta flyganfall utförda av svenska piloter kom bara två dagar senare, den 14 januari,tre sovjetiska bombplan i snöstorm flög in söder om Luleå för att anfalla norrifrån. Störda av svensk luftvärnseld hamnade dock bomberna över Kallaxön. Materiella skador uppstod men turligt nog kom inga personer till skada. Svenska frivilliga flygflottiljen F 19 hade en flygbas i Veitsiluoto strax söder om staden Kemi i Finland och där gick flyglarm om en ankommande grupp ryska bombplan klockan 12.35. Det var -11 C kallt och dålig sikt på grund av snöfall och dimma. En rote svenska jaktplan stod i beredskap på basen men på grund av det dåliga vädret kunde jaktplanen inte gå upp. De sovjetiska bombplanen kan naturligtvis ha navigerat fel i det dåliga vädret, men flygrutten pekar på att målet kan ha varit flygfältsbygget på Kallaxheden. Flygfältet började byggas 1939 och stod klart 1940. Under hemflygningen mot basen i Kandalaksområdet tvingades de sovjetiska planen att nödlanda i Finland på grund av bränslebrist. Besättningarna tillfångatogs som krigsfångar och flygplanen togs i beslag. En besättningsmedlem lyckades fly och tog sig tillbaka till Ryssland.

Bombningen av Pajala i 21 februari 1940

Den 21 februari 1940 släppte 7 sovjetiska bombplan ett 150-tal flygbomber över Pajala i Norrbotten. Sex byggnader började brinna och två personer skadades lindrigt. Bombräden inleddes cirka 12:40 och sammanlagt släpptes 48 sprängbomber på mellan 60 och 100 kilo per styck samt ett hundratal brandbomber. De flesta av bomberna slog dock ned i byns utkanter, vilket kan tyda på att höjdläge och vindstyrka felbedömdes. De ryska bombplanen hade observerats i Kengis, närmare finska gränsen, och man han varna en del av de boende i Pajala som kunde söka skydd utomhus eller i sina hem. Det fanns ingen brandkår i Pajala men invånare släckte bränderna så gott det gick. Flera bomber slog ner intill kyrkan i Pajala, som dock klarade sig bortsett från ett antal fönster som krossades av tryckvågen. Troligtvis var de ryska bombplanen de tvåmotoriga Tupolev SB-2 och Iljushin DB-3. Bilden till höger visar Sven Westerbergs brinnande hus i Pajala efter att det träffats av en rysk brandbomb. Bild: Wikipedia. Vid cirka 12:00 fick en rote svenska jaktplan från Oskar basen nära Rovaniemi i Finland kontakt med en grupp ryska bombplan bestående av tre SB-2 och sju DB-3 från 5. OSAP. De båda svenska jaktplanen med piloterna Carl-Olof Steninger och Arne Frykholm gick till anfall i sina Gladiator J 8 och tillsammans sköt de ned en SB. Steninger skadesköt även en DB-3. Vidare sköt de båda jaktplanen ned en DB-3 som nödlandade intill Sikakoski, 18 km nordväst om Vuotso intill Petsamovägen. DB-3 hade normalt 4 besättningsmän men denna enbart 3. De tre ryska besättningsmännen försökte fly på skidor men blev tillfångatagna av finska marktrupper. Kulspruteskytten sköts när han försökte undkomma. Detta plan hade varit med i bombräden i Pajala. Bilden till vänster visar det ryska bombplanet Tupolev ANT-40/TB-SB. Fotot visar ett plan som tillfångatagits i Finland. Bild: Wikipedia. Sverige lämnade senare samma dag in en formell protest till Sovjetunionen. Till en början förnekade Sovjet att bombningen överhuvudtaget ägt rum, men den 6 mars erkändes att bomberna fällts av sovjetiska plan som “flugit vilse”. Detta var den enda av de ryska bombfällningarna över Sverige under andra världskriget som erkändes av den sovjetiska regeringen. Sovjetiska officerare inspekterade senare skadorna och Sovjetunionen betalade ut 40.000 kronor i skadestånd.

Ryska ubåtar 1942

Under 1942 utkämpade den svenska Marinen ett inofficiellt men högst reellt krig mot sovjetiska ubåtar i Östersjön, vilka angripit och sänkt svenska handelsfartyg. Något hundratal tyskar och ett okänt antal sovjetiska soldater eller sjömän dödades av svenska insatser eller minor. Vid totalt tretton tillfällen drabbades Sverige av direkta bombanfall.

Bombningarna i Stockholmstrakten 1944

Under kvällen och natten 22-23 februari 1944 bombas Sverige av sovjetiskt bombflyg. Flera platser kring Stockholm, Strängnäs och Södertälje drabbas. Inga människor avlider men två personer skadas i Stockholm. Fyra bomber exploderar vid Eriksdalslunden Södermalm. På kvällen den 22 februari 1944, strax innan klockan nio, flög bombflygplan in över Stockholm och fällde 4 bomber i Eriksdalslunden, nära Skanstull. Inga personer dog men en kvinna blev skadad av glassplitter och en man kastades i gatan av lufttrycket och bröt axeln. Av den nyuppförda Eriksdalsteatern återstod bara en grop, träd knäcktes och fönsterrutor i närheten splittrades av en 100 kg bomb. I Eriksdal skadades också ett pumphus från gamla Årstaverket. Många familjer fick utrymma sina hem. Bomber fälldes även på Blidö och Svartlöga i norra Stockholms skärgård, vid Stavsnäs och Järla samt i Strängnäs och i Pershagen vid Södertälje. Totalt identifierade den svenska luftbevakningen sex formeringar om minst ett flygplan vardera. Formering 1 som flög mot Strängnäs flög in över Svenska Högarna 14 minuter tidigare än formering 3, som flög mot Stockholm. Bombplanet över Strängnäs kretsade över staden i mer än tio minuter och fällde den stora bomben där klockan 20:52 medan den stora bomben som träffade Eriksdal i Stockholm fälldes 20:43. Inte fler än tre plan nådde dock in över det svenska fastlandet. I Strängnäs släpptes bomberna i anslutning till Södermanlands pansarregemente, P3. En större sprängbomb träffade 50–60 m från södra kasernen och fem mindre sprängbomber slog ned i isen norr om regementet. Tusentals fönsterrutor sprängdes i regementets byggnader, och även andra skador uppstodo. Senare hittades ytterligare bombnedslag bland annat på Tosterö. Totalt fälldes 10 spräng- och tre lysbomber i och omkring Strängnäs. Två soldater på regementet skadades av splitter. De sovjetiska bombfällningarna över östra Sverige 22–23 februari 1944 anses av många vara resultatet av ett misslyckat sovjetiskt försök att med bombflyg tvinga Finland ur kriget samt för att varna Sverige från att bistå Finland. Andra världskriget var inne i ett slutskede och Sovjetunionen ville inte att Sverige skulle ställa upp på Finlands sida bland annat genom att överföra trupper till Åland. Enligt en annan teori var bombningarna av Stockholm och Strängnäs en del av en sovjetisk kampanj, också med propaganda och diplomati, för att tvinga Sverige att släppa den ryske spionen Vasilij Sidorenko (dömd till tio års straffarbete på Långholmen), vars spionage delvis var riktat just mot pansarregementet i Strängnäs. I skarpa ordalag hade Sovjet vid upprepade tillfällen krävt att han skulle släppas. Eller så var det så att det sovjetiska bombflyget under andra världskriget hade notoriskt oduglig precision i sin navigering. Bilden till höger visar skadade träd efter den sovjetiska bombfällningen över Eriksdalsområdet i Stockholm den 22 februari 1944. Foto: Lennart af Petersens (1913- 2004). Stockholms stadsmuseum Bildnummer SSMF034063. Den sovjetiska inställningen var entydig. När svenska regeringen protesterade via svenska ambassaden i Moskva fick man som svar att inga sovjetiska plan hade varit i Sverige och att det bombsplitter med kyrilliska bokstäver som upphittats i Stockholm och strängnäs inte kunde härstamma från sovjetiska bomber. Ett ryskt sätt att bortförklara händelser som känns igen än idag.

Brittisk bombning i Sverige

Även de brittiskta bombplanen kunde navivgera fel under uppdrag. Tidigt på morgonen den 3 oktober 1940 fällde ett brittiskt bombflygplan av typen Armstrong Whitworth Whitley tre bomber över Malmö. Explosionerna orsakade förhållandevis små skador på närliggande hus. England sade sig inte ha med saken att göra, men övertygande bevis tvingade så småningom fram ett erkännande. Anfallet uppgavs vara ämnat mot Stettin. Omkring klockan 21:10 torsdagen den 18 november 1943 fällde ett brittiskt bomflygplan en minbomb och ett antal brandbomber över Lund. Två av dem träffade Sydsvenska Kraftaktiebolagets transformationsstation, och i utkanten av staden slog en bomb ner och bildade en stor krater. Flygplanet kretsade en stund över Lund och försvann mot Ystad, där det besköts av svenskt luftvärn. Tusentals fönsterrutor förstördes, men ingen skadades. Det ansågs ha varit ett brittiskt flygplan på hemväg, som släppt sin återstående bomblast. Planet var sannolikt ett av de bombplan av typ Avro Lancaster som vid denna tidpunkt börjat nattbomba Berlin i flottor med hundratals flygplan. Vid Kävlingevägen i Nöbbelöv, strax norr om staden, fälldes en minbomb i Bröderna Hanssons trädgårdsmästeri, som förstörde alla 17 växthusen med dahlior och tomatplantor och dödade 150 höns i familjens hönseri. Efter andra världskriget hörde brittiska myndigheter av sig till bröderna Hansson, som fick ersättning i pengar för sina förluster. Troligen användes en del av denna ersättning för att bygga de två villorna Kävlingevägen 53 och 55 och nya växthus där. Den 4 april 1945 angriper ett brittiskt flygplan av misstag ett svenskt tåg vid Skee station i norra Bohuslän. Det egentliga målet var ett tåg i Norge.
Svenska Frivilligkåren i Finland under vinterkriget. Bilden visar 2. Batteriets andra pjäs i skottögonblicket,  7,5 cm pjäs. Bild: Miliseum, ID: MILIF.003907. DigitaltMuseum. Svenska soldater vid Frivilligkåren har förstört en rysk stridsvagn T-26 på landsvägen Kemijärvi-Märkäjärvi under Vinterkriget. Bild: Wikipedia.

Andra svenska frivilliga förband under Vinterkriget

Förutom Svenska frivilligkåren hade det svenska artilleriet en egen frivilligverksamhet i Finland under Vinterkriget. Artilleriet hade en bas i staden Vasa i Österbotten med frivilliga artillerister. Förbandet bestod av 30 officerare samt 200 underofficerare och manskap. Under Vinterkriget köpte Åbo stad nio 7,5 cm luftvärnsautomatkanoner m/30 från Sverige. Cirka 40 man frivilliga från svenska Marinen tjänstgjorde samtidigt vid ett finskt luftvärnsbatteri som var placerat på en ö utanför staden.

Fortsättningskriget 1941 - 1944

Fortsättningskriget utkämpades mellan Finland och Sovjetunionen mellan den 25 juni 1941 och den 19 september 1944 under andra världskriget. Vapenvilan inleddes den 4 september klockan 07.00 för finländsk del, och Sovjetunionen avslutade krigsaktionerna ett dygn senare, den 5 september. Ett första fredsavtal skrevs under den 19 september, och det slutliga fredsavtalet skrevs under i Paris 1947. Finland befann sig i praktiken i undantagstillstånd sedan Vinterkriget. Finland blev mer och mer tvunget att göra ett val mellan Tyskland och Sovjetunionen, och eftersom Tyskland i hemlighet planerade ett anfall mot Sovjetunionen var man i stort behov av finska land- och havsområden som stödområden inför anfallet. Tyskarna var speciellt intresserade av Lappland för att kunna erövra Murmansk och Archangelsk, samt Finska viken och Karelska näset för att kunna erövra Leningrad. Koordineringsarbeten mellan Finland och Tyskland inleddes med förhandlingar med den högsta militärledningen i slutet på 1940. Finland fick vetskap om de tyska anfallsplanerna mot Sovjetunionen den 30 december 1940. Tyska trupper började anlända till Finland i början av 1941 och deras storlek skulle slutligen uppgå till omkring 200.000 man. I maj beslöt även den Finlands riksdag att sluta upp i det tyska anfallet mot Sovjetunionen. Vid Tysklands inledande av Operation Barbarossa - anfallet mot Sovjetunionen den 22 juni 1941 deklarerade Adolf Hitler att Finland stred sida vid sida med Tyskland.

Färre svenska frivilliga i Fortsättningskriget - Svenska frivilligbataljonen

Finlands vapenbrödraskap med Nazityskland gjorde det mycket svårare för många svenska Finlandsvänner att ge landet samma oreserverade stöd under det så kallade Fortsättningskriget. Men 2.800 svenska frivilliga anmälde sig och drygt 800 av dem deltog i den Svenska frivilligbataljonen som stred vid Hangöfronten under sommaren och hösten 1941. Svenskarna deltog i befrielsen av Hangö den 4 december 1941. Förlusterna var 26 döda och ett åttiotal sårade. Därefter avvecklades bataljonen och de frivilliga återvände hem. Den 20 december höll Frivilligbataljonen en avskedsparad genom Stockholms gator, med förbimarsch för överbefälhavaren general Olof Thörnell och kronprins Gustaf Adolf.

Frivilliga i Svirkompaniet

I början av 1942 organiserades en ny svensk frivilligstyrka, det så kallade Svirkompaniet, som sändes till Svirfronten mellan Ladoga och Onega. Där deltog svenskarna i ställningskriget under två år innan de sommaren 1944 var med i de fruktansvärda avvärjningsstriderna på Karelska näset. När kompaniet upplöstes i Åbo den 16 september 1944 hade 35 man stupat. Andra svenska frivilliga under fortsättningskriget var de 170 bilmekaniker som deltog i de så kallade verkstadsgrupperna, och ett hundratal man som slogs i två finlandssvenska regementen.
Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2020-10-27

Svenska frivilligkåren i

Finland - 1

Finska vinterkriget

Finska vinterkriget utkämpades mellan Finland och Sovjetunionen, sedan Sovjetunionen den 30 november 1939, tre månader in i andra världskriget, anfallit Finland. Efter hårt och envist motstånd tvingades Finland den 12 mars 1940 gå med på fred då fredsavtalet undertecknades. Finland fick göra landavträdelser (10 procent av sin yta), bland annat Karelska näset. Efter att Sovjetunionen och Tyskland slutit Molotov–Ribbentroppakten fick Sovjetunionen en mycket stor handlingsfrihet vad gäller Baltikum och Finland. Detta gick då västmakterna England och Frankrike var uppbundna i krig med Tyskland. Under hösten 1939 tvingades Estland, Lettland och Litauen gå med på att tillåta sovjetiska militärbaser inom sina gränser. I oktober 1939 överlämnade Sovjet en mängd krav på Finland. Vid flera förhandlingar i november gjorde den finländska delegationen fler eftergifter vad gäller gränsjusteringar, men gick inte med på en sovjetisk marinbas på finsk mark. Tidigt på morgonen den 30 november 1939 öppnade sovjetiskt artilleri eld följt av infanteri som gick över gränsen in i Finland på Karelska näset. Sovjetunionen var överlägset Finland både till numerär, beväpning och utrustning. Finlands försvarsmakt bestod i detta skede av 200.000 man, 32 stridsvagnar och 119 flygplan. De finländska trupperna hade däremot övertag i kännedom av terrängen, vana vid vinterförhållanden och en mer självständig befälsordning. Med anledning av det sovjetiska anfallet på Finland den 30 november beslöt Sverige den 2 december att mobilisera en arméfördelning (division) på cirka 100.000 man för att skydda den svenska gränsen i Norrbotten mot Finland och den 5 december beslutades att Marinen skulle minera Ålands hav för att hålla sovjetiska ubåtar borta från Bottenhavet. När andra världskriget bröt ut den 1 september 1939 förklarade sig Sverige liksom ett antal andra länder som neutrala stater, bland dem Sverige, Norge, Danmark och Finland. När Vinterkriget bröt ut gjorde Sverige ett undantag från neutralitetspolitiken och regeringen deklarerade i december 1939 att Sverige skulle vara icke krigförande part med Finland i denna konflikt. Vi tog med andra ord parti för Finland i konflikten utan att gå med i kriget. Den svenska utrikesministern Rickard Sandler verkade för en Finlandsvänlig politik. Sandler förordade en avvaktande hållning och Sverige förklarade sig vara icke-krigförande, vilket innebar att det blev möjligt att stödja Finland materiellt och tillåta rekrytering av frivilliga. Föreningen Finlandshjälpen såg till att ordna fadderhem åt evakuerade finländska barn. Finlandskommittén organiserade värvning av män till en frivilligstyrka under parollen Finlands sak är vår. Totalt överlämnades från de svenska militära förråden till Finland (utöver frivilligkårens materiel) bland annat 131.000 gevär med 42 miljoner patroner, 450 kulsprutor, 132 fältkanoner, 100 luftvärnspjäser, 85 pansarvärnspjäser med 256.000 granater och 8 flygplan.

Svenska Frivilligkåren (SFK)

Svenska frivilligkåren organiserade de svenska medborgare som anmält sig som frivilliga på Finlands sida i Vinterkriget 1939 - 1940 mellan Finland och Sovjetunionen. Läget mellan Finland och Sovjetunionen hade under en längre tid varit mycket spänt och redan innan Sovjetunionens anfall på Finland den 30 november 1939 hade planer för en svensk frivilliginsats gjorts och samma dag som vinterkriget bröt ut öppnades frivilligbyråer på flera platser i Sverige. Till att börja med fick Svenska frivilligkåren inte annonsera, främst på grund av oro för reaktionen från Nazityskland. Finlandskommittén var den svenska frivilligrörelsens ledande organ i Sverige för Finlands sak under andra världskriget och dess organisatoriska centrum. På kvällen samma dag som vinterkriget bröt ut igångsattes under ledning av överstelöjtnant C. A. Ehrensvärd arbetet på att skapa en organisatorisk grund för en svensk frivilligkår. Finlandskommittén konstituerades den 4 december 1939 i Stockholm. Den 12 december erhöll Finlandskommittén klartecken från svenska regeringen på sin begäran om inköp av utrustning och vapen ur svenska militära förråd. Vidare krävdes tillstånd för värnpliktiga för att mitt under brinnande krig lämna landet. Likaså måste de svenska yrkesofficerarna få rätt till tjänstledighet* för att kunna träda ur svensk tjänst och strida i Finland. Även detta kunde ordnas. Den 13 december hade Finlandskommittén inne en annons i några Stockholmstidningar, där man under rubriken "Finland" kunde läsa adress och telefonnummer till frivilligbyrån i Stockholm. Den 15 december hade man en annons inne med rubriken "Finlands sak är vår". Det kom att bli hela Finlandsrörelsens motto. Insamlingar av olika slag igångsattes och uppslutningen blev stor. Bilden till höger visar en av de affischer som Finlandskommittén använde. Armémuseum. Den stora insamlingen för Finlands sak inbringade omkring 100 miljoner kronor vilket var en mycket stor summa då. Dessa medel finansierade inte enbart frivilligkåren utan mycket stora belopp kunde dessutom ställas till förfogande för Finlands regerings. Efter bara en månad hade 125 frivilligbyråer etablerats över hela Sverige. Frivilligbyråerna skrev kontrakt med de frivilliga. Sedan läkarundersökning, vaccination och andra formaliteter avklarats erhöll den frivillige tågbiljett till Haparanda jämte matkuponger. Den 21 december 1939 avreste den första kontingenten frivilliga från Stockholms central under högtidliga former. Bilden till vänster visar en frivilligbyrå i Stockholm. Bild: Finland, landet som kämpade. Runeberg. I Haparanda och Torneå tog frivilligkårens militära organisation vid. Först vid anmälan i Torneå tecknade rekryten avtal med Finlands regering om anställning för krigstjänst och det var först nu som de frivilliga fick sin militära, personliga utrustning. Så, i Finland tillhandahölls vad som erfordrades för den personliga utrustningen och beväpningen liksom större delen av den maskinella utrustningen för specialvapen och flyg. Finlands regering köpte detta väsentligen från Sverige med pengar, insamlade därstädes. Januari 1940 användes till övningar och kompletterande militär utbildning i Kemi i Finland, strax öster om Haparanda. Kårchefen, general Linder, anlände den 7 januari 1940 till Torneå tillsammans med stabschefen överstelöjtnant Ehrensvärd. Frivilligkåren var underställd Finlands överbefälhavare Gustaf Mannerheim. Bilden till vänster visar svenska frivilliga på väg till fronten. Bild: Finland, landet som kämpade. Runeberg. Kåren omfattade kårstab med kårstabskompani och signalkompani samt tre stridsgrupper (förstärkta bataljoner) understödda av artilleri och pansarvärn. Varje stridsgrupp bestod av stabskompani, plogpluton, tre skyttekompanier, ett jägarkompani, ett tungt kompani, tross och ett 7 cm artilleribatteri, en plogpluton samt underhållsförband. Även luftvärns-, ingenjörs- samt underhållsenheter ingick. Bilden till höger visar en patrull på skidor i snödräkt ur den svenska frivillingkåren i Finland. Bild: Wikipedia. I kåren ingick också ett självständigt jägarkompani, två motoriserade pansarvärnsplutoner, ingenjörkompani, luftvärnskompani, ett 7 cm luftvärnsbatteri, två bilkompanier, bevakningskompani, två sjukvårdsplutoner, m.m. vidare en flygflottilj om en jaktdivision (12 plan) och en lätt bombgrupp (4 plan). Vapen och utrustning hade huvudsakligen köpts in från den svenska armén. Kostnaden för att sätta upp och underhålla Svenska frivilligkåren under de sex månader den existerade betalades genom insamlingar från den svenska allmänheten och industrin. Den pensionerade generalen Ernst Linder (1868 - 1943) utsågs till kårens chef. Linder hade varit frivillig i Finland under Finska inbördeskriget 1918. Han var svensk generalmajor av finländsk härkomst. Totalt anmälde sig till Svenska frivilligkåren 12.705 man (727 av dess var norrmän). Av de anmälda antogs 8.260 svenskar i kåren. Sammanlagt deltog cirka 9.500 svenska frivilliga i Finland varav 8.260 tillhörde Svenska frivilligkåren. De norska frivilliga som antogs tjänstegjorde i egna grupper i den svenska frivilligkåren men under svenskt befäl då inga norska befäl fick tjänstledigt för att delta. Några andra utlänningar än norrmännen antogs inte i den svenska frivilligkåren. De många danskar som anmält sig, liksom frivilliga från andra länder, fick tjänstgöra i frivilligförband som organiserats av den finska krigsledningen då de bedömdes sakna naturliga förutsättningar för deltagande i vinterkrig i Nordfinland. Depå för utrustningen organiserades i Torneå och i Kemi och det var här de frivilliga utrustades. De olika förbanden i frivilligkåren ikvarterades runt Kemi och Karihaara. Här påbörjades sen en militär grundutbildning av de frivilliga soldaterna. Utbildningen och konditionsfrämjande aktiviteter, främst skidåkning och fältmässiga marscher, fortgick under hela januari. Svenska frivilligkåren anlände i slutet av februari 1940 till Sallafronten. Omkring 200 tjänstgjorde vid artilleriet i Vasa, ett drygt hundratal medverkade i luftförsvaret av Åbo och nästan lika många fanns i kustförsvaret vid Pellinge. Cirka 200 läkare och sjuksköterskor arbetade på militära och civila sjukhus. Svenska Röda Korset sände två ambulanser som upprättade två bassjukhus med fältsjukhus och Blå Stjärnan sände en hästambulans. 300 arbetare började i mars bygga en försvarslinje öster om Fredrikshamn. Bilden till vänster visar två svenska soldater i snödräkt med pansarvärnsvapen under vinterkriget. Bild: Wikipedia. Bilden till höger visar svenska frivilliga på väg till fronten på ett lastbilsflak. Bild: Finland, landet som kämpade. Runeberg. Finland tvingades sluta fred med Sovjetunionen den 12 mars 1940. Svenska frivilligkåren fick dock kvarstå i beredskap fram till mars månads slut. Den 1 april påbörjades avvecklingen av kåren och slutfördes på omkring tre veckor. Av kårens medlemmar stupade 38, omkring 50 sårades genom direkta stridshandlingar och över 130 frostskadades. Den 26 mars 1940 avtackade Finlands överbefälhavare, fältmarskalk Gustaf Mannerheim (1867 - 1951), Svenska frivilligkåren vid Paikanselkä, strax intill den tidigare frontlinjen. Mer om Svenska frivilligkårens verksamhet och organisation *Tjänstledighet När de frivilliga anlände till Finland för att tjänstgöra vid den Svenska frivilligkåren fick de skriva på ett anställningsavtal som innebar att de blev anställda av den finska krigsmakten. För de svenska stamanställda befälen innebar den ”tjänstledighet” de fick av det svenska försvaret att de fick begära avsked från försvaret men med rätt att återinträda i tjänst när de kom tillbaka från Finland.

Svenska Flygflottiljen F 19 i

Finland

Svenska frivilligflottiljen i Finland eller F 19 Finland var ett svenskt frivilligt flygförband som bildade en flygflottilj som verkade 1940 i Finland under vinterkriget. Vid finska vinterkrigets utbrott var det finska flygvapnet illa rustat för krig. Som en förstärkning av finska flygvapnet skänkte den svenska regeringen den 8 december 1939 åtta stridsflygplan till Finland; tre jaktflygplan av typen Jaktfalkar J 6, tre spaningsflygplan av typen Fokker CV-E S 6 samt två Bristol Bulldog J 7. Flygplanen tillfördes det ordinarie finska flygvapnet som kraftsamlade luftförsvaret i södra Finland. För att hjälpa Finland gjordes inom den svenska flygstaben förberedelser för att sätta upp ett frivilligförband med en jaktflygdivision och en bombflygdivision i norra Finland. Regeringen gav 14 december 1939 sitt tillstånd till att ett frivilligt flygförband fick organiseras. Chef för flygflottiljen blev den dåvarande majoren Hugo Beckhammar, som redan före nyåret rekryterat cirka 240 frivilliga, som med tåg reste från Haparanda till Kemi i norra Finland för att förbereda baseringsplatsen i Veitsiluoto. Regeringen beslöt den 30 december att ställa stridsflygplan till frivilliga flygförbandets förfogande; fyra bombplan B 4 Hawker Hart, och tolv jaktplan J 8 Gloster Gladiator till flottiljens förfogande. Vid den tidpunkten motsvarade det en tredjedel av Flygvapnets jaktflyg. Detta var möjligt då Sverige hade en beställning på stort antal modernare jaktflygplan vars leverans man väntade på. Svenska frivilligflottiljen deltog i strid under vinterkriget med finska nationalitetsbeteckningar. Flottiljens arbetsuppgift var att bedriva spaning och anfall mot ryska flygbaser samt anfall mot ryska marktrupper. Bilden till vänster visar nummer 873 fänrik Ian Iacobi (1916 - 2008), flygförare (pilot) vid F 19, Svenska frivilligkåren i Finland under finska vinterkriget, 1940. Foto: Karl Johan Åke Sundström. Bild: Flygvapenmuseum, ID: FVMF.004280. DigitaltMuseum. Den 12 januari 1940 blev Iacobi den första svenska piloten i flygflottiljen att skjuta ner ett flygplan i luftstrid, en rysk Polikarpov I- 15 . Flygförbandet organiserades med en flottiljstab, jaktdivision, lätt bombgrupp, transportgrupp samt ett stationskompani, totalt 250 man och två lottor. Den 8 januari kom man överens med de finska myndigheterna att anta namnet "19. flygflottiljen (F 19)" samt i Finland namnet "Flygregemente 5", förkortat ”Lento R 5”. Den 10 januari anlände flygplanen från Sverige och redan samma dag undsatte man en hårt ansatt finsk armégrupp som höll stånd vid Joutsijärvi trots upprepade ryska anfall. Under januari månad byggdes fem framskjutna flygbaser. Förberedelser gjordes även för att överföra en svensk flyggrupp med det tunga bombplanet B 3 till F 19 men innan flygplanen hann överföras var kriget över. Då vapenstilleståndet inträdde 13 mars 1940, hade F 19 opererat i 62 dagar, resultatet var tolv förstörda ryska flygplan och sex egna flygplansförluster, samt tre stupade svenska piloter. Nio J 8 och två B 4 återvände till Sverige i slutet av mars 1940 och placerades på svenska flottiljer. Bilden till höger visar sergeant Thure Hansson (nummer 858), flygskytt vid F19, Svenska flygflottiljen i Finland under finska vinterkriget, 1940. På axelklaffens syns flygflottiljens två vingar. På kragen syns frivilligkårens kårknapp med fyra händer (se vänster). Foto: Karl Johan Åke Sundström. Bild: Flygvapenmuseum, ID: FVMF.004290. DigitaltMuseum. Som vi ser av bilderna ovan bar även flygpersonalen svenska arméns fältuniform m/1939 (modifierad). Huvuddelen av de svenska jaktpiloterna var rekryterade ur Svea flygflottilj F 8 vid Barkaby, Stockholm, medan bombflygplanen kom från Jämtlands flygflottilj F 4 på Frösön. Jaktdivisionschefen blev kapten i det finska flygvapnet medan samtliga divisionens jaktflygare förordnades till fänrikar i det finska flygvapnet. Mer om den Svenska flygflottiljens flygplan och verksamhet.

Frivilligkårens uniform

Soldaterna i den svenska frivilligkåren i Finland var utrustade med svenska arméns fältuniform m/1939. Det gjordes dock några modifieringar av uniformen. De svenska knapparna togs bort och ersattes med knappar av finsk modell med det finska lejonet. På kragen bar man frivilligkårens kårknapp istället för truppslagstecken. På axelklaffarna bars avdelningsknapp som visade vilket förband man tillhörde. På mössorna bars finska nationalitetstecknet. I vinterutrustningen ingick livpäls och pälsmössa m/1909. Gradbeteckningarna på vapenrocken bars på ärmars nederkant enligt finskt manér. Officerarna hade rosor i guld som gradbeteckning medan lägre befäl hade streck i silver. Bilden till höger visar vapenrock m/1939 som användes av frivilligkåren i Finland. På axelklaffarna finns runda brickor av mässing med ingraverad armborst. På kragen finns kårknappen, två runda brickor med fyra händer (emblem för svenska frivilligkåren). På ärmuppslagets övre sida finns gradbeteckningen, två stjärnor - löjtnants grad (två rosor av gul metall). Knapparna är av vit metall, mörkgrå färg, vapenprydda med lejonvapnet. Bild: Armémuseum, ID: AM.020073. DigitaltMuseum. Vapenrocken ovan har burits av löjtnanten vid Svenska Frivilligkåren Melcher Wase Bo Gustaf Wernstedt, f. 1909. Wernstedt anställdes vid frivilligkåren den 26 december 1939 (nr 681), blev 2. adjutant vid I. stridsgruppens stab under överstelöjtnant Magnus Dyrssen. Wernstedt stupade den 7 mars 1940 under ett spaningsföretag bakom ryssarnas linjer vid Märkäjärvi. Han föll sydost om ryssarnas 2. linje under ett försök att till egen trupp rädda en i knäet svårt sårad menig krigskamrat, Winlöf från Sundsvall, vilken även han stupade. När Wernstedt kropp återfanns efter fredsslutet i mars var den plundrad av ryssarna så när som på underkläderna. Winlöf var plundrad på samma sätt med undantag av, att de blodiga byxorna inte var avtagna. Fältmössan var av gröngrått kläde, båtmodell, dvs utan skärm; Bilden till höger visar skidmössan med skärm. Under nationalitetsmärket är en knapp med det finska lejonet. Armémuseum, ID: AM.104313. DigitaltMuseum. Uniform m/1939 var när den utdelades till Svenska frivilligkåren helt ny. Uniformen hade vid detta tillfälle ännu inte distribuerats ut till den svenska armén. Se vidare Svenska frivilligkårens uniform.

Sammanfattning

Till Finland överlämnades totalt från de svenska militära förråden (utöver frivilligkårens materiel) bland annat 131.000 gevär med 42 miljoner patroner, 132 fältkanoner, 100 luftvärnspjäser, 85 pansarvärnspjäser med 256.000 granater och 8 stridsflygplan. Under vinterkriget, behövde Finland stora leveranser av krigsmateriel, samtidigt som landet var tvungen att exportera bland annat pappersprodukter. I Östersjön lurade sovjetiska ubåtar. Järnvägsförbindelsen via Torneå och Haparanda räckte inte till för ändamålet. Över den tillfrusna Kvarken, mellan Vasa och Holmsund öppnades då en vinterväg, där svenska och finländska lastbilar i mörker och kyla forslade avsevärda mängder gods till och från Finland. Denna dramatiska trafik kallas för Kvarkentrafiken medan den på finländska sidan ofta kallades "Vintergatan". Alla som deltog i den svenska frivilligkåren i Finland under Vinterkriget tilldelades en plakett. På plakettens åtsida finns ett lejonmotiv samt texten "FÖR NORDENS FRIHET OCH SVERIGES ÄRA". På frånsidan texten "SVENSKA FRIVILLIGKÅREN KRIGSTJÄNST I FINLAND 1940". Bild: Armémuseum, ID: AM.019223.

Kalla krigsvintrar

De kalla krigsvintrarna kallas de tre vintrarna 1939/1940–1941/1942, som var osedvanligt kalla i Sverige och resten av Norra Europa. Vintern 1939–1940 var kall eller mycket kall i så gott som hela Sverige. Vintern hamnar på fjärde eller femte plats bland århundradets kallaste. I Sverige hade man ett köldrekord på −53 °C från Malgoviks folkskola i Vilhelmina i södra Lappland den 13 december 1941. Det mycket kalla vädret vintern 1939/1940 gällde även Finland. Som vi ser på bilderna ovan är soldaterna väl påpälsade.

Flyktingbarn

Under vinterkriget 1939 – 1940 och fortsättningskriget 1941 – 1944 kom 70.000 finländska barn att skickas till de nordiska länderna, men huvudsakligen till Sverige. Av dessa kom 10.000 att adopteras av sina svenska familjer. Bilden till höger visar finska flyktingbarn som togs omhand på Lottakårens lokal, Uppsala maj 1942. Bild: Upplandsmuseet, ID: PS10592. DigitaltMuseum.

Fredsavtal

Den 7 mars 1940 anlände statsminister Ryti och en förhandlingsdelegation till Moskva. Finländarna blev tvungna att godta de sovjetiska kraven på bland annat Karelska näset, Viborg, Kexholm samt rätt att få arrendera Hangö udd. Fredsavtalet skrevs under den 12 mars 1940 och striderna upphörde den 13 mars klockan 11.00 (finsk tid).

Relaterade länkar

Svenska frivilligkåren - start Svenska frivilligkåren - organisationen Svenska frivilligkåren - striderna Svenska frivilligkåren - stupade Svenska flygflottiljen och flygplanen i Finland Svenska frivilligkårens uniform Beredskapsåren 1939 - 1945 Beredskapsförband Kryptoavdelningen & FRA Militära underrättelsetjänsten Svenska regementen Svenska försvarets organisation under värnpliktsepoken Norska- och danska polistrupperna i Sverige under kriget Allmän värnplikt Förbandsnummer Svenska Arméns uniformer Svenska flygvapnets historia Luftbevakning & luftbevakningslottor

Källor

Svenska flygare i strid. Frivilligflottiljen F 19 i finska vinterkriget 1939-1940. Mikael Forslund. Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag, 2010. För Finlands frihet - Svenska frivilligkåren 1939- 1940. Nicolas von Schmidt-Laussitz & Klaus Jürgen von Schmidt-Laussitz. 2008. F19 - En krönika. Den svenska flygflottiljen i Finland under vinterkriget 1939 - 1940. Greger Falk. 1988. G. Falk var flottiljadjutant vid flygflottiljen F19 under vinterkriget. F19, Frivilliga flygande för Finlands sak och politiken bakom. Jessica Eriksson, 2008. C- uppsats, Historia Luleå tekniska universitet. Svenska frivilligkåren – En återblick, Svensk Tidskrift, M. Silfverstolpe. Finland, landet som kämpade: den första sammanfattande skildringen i ord och bild av det finska kriget 1939-1940. Stockholm: Saxon & Lindström. 1940. Runeberg. I österled : en bokfilm om Svenska frivilligkåren. Red.: Örnulf Tigerstedt. Stockholm. 1940. Runeberg. Wikipedia Flygvapenmuseum Armémuseum Överst på sidan

Sovjetunionen bombar i Sverige

Även Sverige och svenska intressen utsattes för krigshandlingar under kriget. De sovjetiska bombningar av Norrbotten år 1940 ingick sannolikt i försöken att avskräcka Sverige från att engagera sig mer för Finland i vinterkriget. Redan vid utbrottet av finska vinterkriget 30 november 1939 varnade Sovjet via diplomatiska kanaler Sverige för att ”sympatiyttringar och hjälpaktioner kan leda till icke önskvärda komplikationer.” En tidig konkret varning var den sovjetiska U-båten, SC-311, beskjutning av den svenska ångaren Fenris den 5 januari 1940, vid Sydostbrotten strax söder om Umeå.

Bombningar av Luleå i 14 januari 1940

Vid det första flyguppdraget för den Svenska flygflottiljen F19 i Finland mot sovjetisk trupp vid Märkäjärvi den 12 januari 1940 kolliderade två av de anfallande bombplanen B-4 (Hawker Hart) och de svenska piloterna, Jung och Sterner hoppade i fallskärm men blev vid landningen tagna som sovjetiska krigsfångar. I början av maj 1940 släpptes de svenska piloterna från sin fångenskap. Sovjetiska svaret på detta flyganfall utförda av svenska piloter kom bara två dagar senare, den 14 januari,tre sovjetiska bombplan i snöstorm flög in söder om Luleå för att anfalla norrifrån. Störda av svensk luftvärnseld hamnade dock bomberna över Kallaxön. Materiella skador uppstod men turligt nog kom inga personer till skada. Svenska frivilliga flygflottiljen F 19 hade en flygbas i Veitsiluoto strax söder om staden Kemi i Finland och där gick flyglarm om en ankommande grupp ryska bombplan klockan 12.35. Det var -11 C kallt och dålig sikt på grund av snöfall och dimma. En rote svenska jaktplan stod i beredskap på basen men på grund av det dåliga vädret kunde jaktplanen inte gå upp. De sovjetiska bombplanen kan naturligtvis ha navigerat fel i det dåliga vädret, men flygrutten pekar på att målet kan ha varit flygfältsbygget på Kallaxheden. Flygfältet började byggas 1939 och stod klart 1940. Under hemflygningen mot basen i Kandalaksområdet tvingades de sovjetiska planen att nödlanda i Finland på grund av bränslebrist. Besättningarna tillfångatogs som krigsfångar och flygplanen togs i beslag. En besättningsmedlem lyckades fly och tog sig tillbaka till Ryssland.

Bombningen av Pajala i 21 februari 1940

Den 21 februari 1940 släppte 7 sovjetiska bombplan ett 150-tal flygbomber över Pajala i Norrbotten. Sex byggnader började brinna och två personer skadades lindrigt. Bombräden inleddes cirka 12:40 och sammanlagt släpptes 48 sprängbomber på mellan 60 och 100 kilo per styck samt ett hundratal brandbomber. De flesta av bomberna slog dock ned i byns utkanter, vilket kan tyda på att höjdläge och vindstyrka felbedömdes. De ryska bombplanen hade observerats i Kengis, närmare finska gränsen, och man han varna en del av de boende i Pajala som kunde söka skydd utomhus eller i sina hem. Det fanns ingen brandkår i Pajala men invånare släckte bränderna så gott det gick. Flera bomber slog ner intill kyrkan i Pajala, som dock klarade sig bortsett från ett antal fönster som krossades av tryckvågen. Troligtvis var de ryska bombplanen de tvåmotoriga Tupolev SB-2 och Iljushin DB- 3. Bilden till höger visar Sven Westerbergs brinnande hus i Pajala efter att det träffats av en rysk brandbomb. Bild: Wikipedia. Vid cirka 12:00 fick en rote svenska jaktplan från Oskar basen nära Rovaniemi i Finland kontakt med en grupp ryska bombplan bestående av tre SB-2 och sju DB-3 från 5. OSAP. De båda svenska jaktplanen med piloterna Carl-Olof Steninger och Arne Frykholm gick till anfall i sina Gladiator J 8 och tillsammans sköt de ned en SB. Steninger skadesköt även en DB-3. Vidare sköt de båda jaktplanen ned en DB-3 som nödlandade intill Sikakoski, 18 km nordväst om Vuotso intill Petsamovägen. DB-3 hade normalt 4 besättningsmän men denna enbart 3. De tre ryska besättningsmännen försökte fly på skidor men blev tillfångatagna av finska marktrupper. Kulspruteskytten sköts när han försökte undkomma. Detta plan hade varit med i bombräden i Pajala. Bilden till vänster visar det ryska bombplanet Tupolev ANT-40/TB-SB. Fotot visar ett plan som tillfångatagits i Finland. Bild: Wikipedia. Sverige lämnade senare samma dag in en formell protest till Sovjetunionen. Till en början förnekade Sovjet att bombningen överhuvudtaget ägt rum, men den 6 mars erkändes att bomberna fällts av sovjetiska plan som “flugit vilse”. Detta var den enda av de ryska bombfällningarna över Sverige under andra världskriget som erkändes av den sovjetiska regeringen. Sovjetiska officerare inspekterade senare skadorna och Sovjetunionen betalade ut 40.000 kronor i skadestånd.

Ryska ubåtar 1942

Under 1942 utkämpade den svenska Marinen ett inofficiellt men högst reellt krig mot sovjetiska ubåtar i Östersjön, vilka angripit och sänkt svenska handelsfartyg. Något hundratal tyskar och ett okänt antal sovjetiska soldater eller sjömän dödades av svenska insatser eller minor. Vid totalt tretton tillfällen drabbades Sverige av direkta bombanfall.

Bombningarna i Stockholmstrakten 1944

Under kvällen och natten 22-23 februari 1944 bombas Sverige av sovjetiskt bombflyg. Flera platser kring Stockholm, Strängnäs och Södertälje drabbas. Inga människor avlider men två personer skadas i Stockholm. Fyra bomber exploderar vid Eriksdalslunden på Södermalm. På kvällen den 22 februari 1944, strax innan klockan nio, flög bombflygplan in över Stockholm och fällde 4 bomber i Eriksdalslunden, nära Skanstull. Inga personer dog men en kvinna blev skadad av glassplitter och en man kastades i gatan av lufttrycket och bröt axeln. Av den nyuppförda Eriksdalsteatern återstod bara en grop, träd knäcktes och fönsterrutor i närheten splittrades av en 100 kg bomb. I Eriksdal skadades också ett pumphus från gamla Årstaverket. Många familjer fick utrymma sina hem. Bomber fälldes även på Blidö och Svartlöga i norra Stockholms skärgård, vid Stavsnäs och Järla samt i Strängnäs och i Pershagen vid Södertälje. Totalt identifierade den svenska luftbevakningen sex formeringar om minst ett flygplan vardera. Formering 1 som flög mot Strängnäs flög in över Svenska Högarna 14 minuter tidigare än formering 3, som flög mot Stockholm. Bombplanet över Strängnäs kretsade över staden i mer än tio minuter och fällde den stora bomben där klockan 20:52 medan den stora bomben som träffade Eriksdal i Stockholm fälldes 20:43. Inte fler än tre plan nådde dock in över det svenska fastlandet. I Strängnäs släpptes bomberna i anslutning till Södermanlands pansarregemente, P3. En större sprängbomb träffade 50–60 m från södra kasernen och fem mindre sprängbomber slog ned i isen norr om regementet. Tusentals fönsterrutor sprängdes i regementets byggnader, och även andra skador uppstodo. Senare hittades ytterligare bombnedslag bland annat på Tosterö. Totalt fälldes 10 spräng- och tre lysbomber i och omkring Strängnäs. Två soldater på regementet skadades av splitter. De sovjetiska bombfällningarna över östra Sverige 22–23 februari 1944 anses av många vara resultatet av ett misslyckat sovjetiskt försök att med bombflyg tvinga Finland ur kriget samt för att varna Sverige från att bistå Finland. Andra världskriget var inne i ett slutskede och Sovjetunionen ville inte att Sverige skulle ställa upp på Finlands sida bland annat genom att överföra trupper till Åland. Enligt en annan teori var bombningarna av Stockholm och Strängnäs en del av en sovjetisk kampanj, också med propaganda och diplomati, för att tvinga Sverige att släppa den ryske spionen Vasilij Sidorenko (dömd till tio års straffarbete på Långholmen), vars spionage delvis var riktat just mot pansarregementet i Strängnäs. I skarpa ordalag hade Sovjet vid upprepade tillfällen krävt att han skulle släppas. Eller så var det så att det sovjetiska bombflyget under andra världskriget hade notoriskt oduglig precision i sin navigering. Bilden till höger visar skadade träd efter den sovjetiska bombfällningen över Eriksdalsområdet i Stockholm den 22 februari 1944. Foto: Lennart af Petersens (1913-2004). Stockholms stadsmuseum Bildnummer SSMF034063. Den sovjetiska inställningen var entydig. När svenska regeringen protesterade via svenska ambassaden i Moskva fick man som svar att inga sovjetiska plan hade varit i Sverige och att det bombsplitter med kyrilliska bokstäver som upphittats i Stockholm och strängnäs inte kunde härstamma från sovjetiska bomber. Ett ryskt sätt att bortförklara händelser som känns igen än idag.

Brittisk bombning i Sverige

Även de brittiskta bombplanen kunde navivgera fel under uppdrag. Tidigt på morgonen den 3 oktober 1940 fällde ett brittiskt bombflygplan av typen Armstrong Whitworth Whitley tre bomber över Malmö. Explosionerna orsakade förhållandevis små skador på närliggande hus. England sade sig inte ha med saken att göra, men övertygande bevis tvingade så småningom fram ett erkännande. Anfallet uppgavs vara ämnat mot Stettin. Omkring klockan 21:10 torsdagen den 18 november 1943 fällde ett brittiskt bomflygplan en minbomb och ett antal brandbomber över Lund. Två av dem träffade Sydsvenska Kraftaktiebolagets transformationsstation, och i utkanten av staden slog en bomb ner och bildade en stor krater. Flygplanet kretsade en stund över Lund och försvann mot Ystad, där det besköts av svenskt luftvärn. Tusentals fönsterrutor förstördes, men ingen skadades. Det ansågs ha varit ett brittiskt flygplan på hemväg, som släppt sin återstående bomblast. Planet var sannolikt ett av de bombplan av typ Avro Lancaster som vid denna tidpunkt börjat nattbomba Berlin i flottor med hundratals flygplan. Vid Kävlingevägen i Nöbbelöv, strax norr om staden, fälldes en minbomb i Bröderna Hanssons trädgårdsmästeri, som förstörde alla 17 växthusen med dahlior och tomatplantor och dödade 150 höns i familjens hönseri. Efter andra världskriget hörde brittiska myndigheter av sig till bröderna Hansson, som fick ersättning i pengar för sina förluster. Troligen användes en del av denna ersättning för att bygga de två villorna Kävlingevägen 53 och 55 och nya växthus där. Den 4 april 1945 angriper ett brittiskt flygplan av misstag ett svenskt tåg vid Skee station i norra Bohuslän. Det egentliga målet var ett tåg i Norge.
Svenska Frivilligkåren i Finland under vinterkriget. Bilden visar 2. Batteriets andra pjäs i skottögonblicket,  7,5 cm pjäs. Bild: Miliseum, ID: MILIF.003907. DigitaltMuseum. Svenska soldater vid Frivilligkåren har förstört en rysk stridsvagn T-26 på landsvägen Kemijärvi-Märkäjärvi under Vinterkriget. Bild: Wikipedia.

Andra svenska frivilliga förband

under Vinterkriget

Förutom Svenska frivilligkåren hade det svenska artilleriet en egen frivilligverksamhet i Finland under Vinterkriget. Artilleriet hade en bas i staden Vasa i Österbotten med frivilliga artillerister. Förbandet bestod av 30 officerare samt 200 underofficerare och manskap. Under Vinterkriget köpte Åbo stad nio 7,5 cm luftvärnsautomatkanoner m/30 från Sverige. Cirka 40 man frivilliga från svenska Marinen tjänstgjorde samtidigt vid ett finskt luftvärnsbatteri som var placerat på en ö utanför staden.

Fortsättningskriget 1941 - 1944

Fortsättningskriget utkämpades mellan Finland och Sovjetunionen mellan den 25 juni 1941 och den 19 september 1944 under andra världskriget. Vapenvilan inleddes den 4 september klockan 07.00 för finländsk del, och Sovjetunionen avslutade krigsaktionerna ett dygn senare, den 5 september. Ett första fredsavtal skrevs under den 19 september, och det slutliga fredsavtalet skrevs under i Paris 1947. Finland befann sig i praktiken i undantagstillstånd sedan Vinterkriget. Finland blev mer och mer tvunget att göra ett val mellan Tyskland och Sovjetunionen, och eftersom Tyskland i hemlighet planerade ett anfall mot Sovjetunionen var man i stort behov av finska land- och havsområden som stödområden inför anfallet. Tyskarna var speciellt intresserade av Lappland för att kunna erövra Murmansk och Archangelsk, samt Finska viken och Karelska näset för att kunna erövra Leningrad. Koordineringsarbeten mellan Finland och Tyskland inleddes med förhandlingar med den högsta militärledningen i slutet på 1940. Finland fick vetskap om de tyska anfallsplanerna mot Sovjetunionen den 30 december 1940. Tyska trupper började anlända till Finland i början av 1941 och deras storlek skulle slutligen uppgå till omkring 200.000 man. I maj beslöt även den Finlands riksdag att sluta upp i det tyska anfallet mot Sovjetunionen. Vid Tysklands inledande av Operation Barbarossa - anfallet mot Sovjetunionen den 22 juni 1941 deklarerade Adolf Hitler att Finland stred sida vid sida med Tyskland.

Färre svenska frivilliga i Fortsättningskriget -

Svenska frivilligbataljonen

Finlands vapenbrödraskap med Nazityskland gjorde det mycket svårare för många svenska Finlandsvänner att ge landet samma oreserverade stöd under det så kallade Fortsättningskriget. Men 2.800 svenska frivilliga anmälde sig och drygt 800 av dem deltog i den Svenska frivilligbataljonen som stred vid Hangöfronten under sommaren och hösten 1941. Svenskarna deltog i befrielsen av Hangö den 4 december 1941. Förlusterna var 26 döda och ett åttiotal sårade. Därefter avvecklades bataljonen och de frivilliga återvände hem. Den 20 december höll Frivilligbataljonen en avskedsparad genom Stockholms gator, med förbimarsch för överbefälhavaren general Olof Thörnell och kronprins Gustaf Adolf.

Frivilliga i Svirkompaniet

I början av 1942 organiserades en ny svensk frivilligstyrka, det så kallade Svirkompaniet, som sändes till Svirfronten mellan Ladoga och Onega. Där deltog svenskarna i ställningskriget under två år innan de sommaren 1944 var med i de fruktansvärda avvärjningsstriderna på Karelska näset. När kompaniet upplöstes i Åbo den 16 september 1944 hade 35 man stupat. Andra svenska frivilliga under fortsättningskriget var de 170 bilmekaniker som deltog i de så kallade verkstadsgrupperna, och ett hundratal man som slogs i två finlandssvenska regementen.