Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2020-03-03
Infanteriregementen – organisation och beväpning Varje Infanteriregemente var organiserad på 3 bataljoner och varje bataljon bestod av 4 kompanier. Varje regemente hade, förutom de 12 kompanierna (fördelade på 3 bataljoner), ytterligare 2 kompanier; 1 kulsprutekompani (13.) och 1 specialkompani (14.). Totalt uppgick ett fältregemente till 3.500 man. Hästar var vid denna tid fortfarande det dominerande transportmedlet och ett infanteriregemente hade 343 hästar och 280 hästkärror. Förutom hästarna fanns även 58 bilar för trossen. Kulsprutekompaniet (13.) hade 3 kulspruteplutoner med totalt 12 st kulsprutor ksp m/36. Specialkompaniet (14.) hade en luftvärnskulsprutepluton med 4 dubbla luftvärnskulsprutor på trefotslavettage, 1 pansarvärnspluton med 4 st 37 mm pansarvärns-kanoner samt en pionjärpluton. En bataljon bestod förutom en beriden chef av stab, bataljonsstabskompani med bataljonstross, 3 skyttekompanier och ett tungt kompani. I bataljonstabskompaniet ingick även en jägarpluton för spaning. Det tunga kompaniet hade en kulsprutetropp, en granatkastarpluton med 4 st 8 cm granatkastare och en pansarvärns-luftvärnspluton med 3 st 20 mm luftvärnsautomatkanoner som kunde placeras i trefotslavett när pansarvärnsuppgifter skulle lösas. Ett skyttekompani bestod av en beriden chef, stab, 3 gevärsplutoner, en tung pluton och kompanitross. Den tunga plutonen bestod av en kulsprutetropp med 2 kulsprutor m/36 och en grantakastartropp med en 8 cm granatkastare. Gevärsplutonen bestod av chef, ställföreträdare, 4 gevärsgrupper och en lätt granatkastargrupp (47 mm granatkastare). Skyttegruppen hade en chef och en ställföreträdare samt 8 man och kan delas in i en kulsprutegevärsomgång och en gevärsomgång. Varje omgång hade 6 man utrustade med spade och 2 man med yxa. Gruppchefen, som var beväpnad med kpist, hade en taggtrådssax medan kg- skytten inte bar några verktyg. Bilden visar en vaktpost i Värmland under beredskapsåren. Foto Armémuseum på Digitaltmuseum. Den 1 april 1943 ändrades beväpning och organisation så att varje gevärsgrupp fick ytterligare en kpist. Två automatgevär m/42 tillfördes varje grupp. Vidare, varje gevärsskyttepluton fick ett 20 mm rekylfritt pansarvärnsgevär m/42 (”sk. bakblåsare”). Den tunga ksp m/36 ersattes av den lättare luftkylda ksp m/42 vid skyttekompanierna. Specialkompanierna tilldelades 12 cm granatkastare m/41 – en pluton med 3 pjäser. Ett modernt svenskt infanteri växte nu fram med skytte- och understödsenheter. Men marschhastigheten var fortfarande densamma som under det stora nordiska kriget (1700 – 1721), dvs 4 – 5 km/h på väg och 2 km/h i terräng. Gevärsplutonen hade egen häst och kärra för att kunna transportera de tunga vapnen. Om man lastade man av packningen från trossens gengasdrivna lastbilar kunde en pluton per kompani färdas i en hastighet av 40 – 50 km/h.

Begrepp

Kpist = kulsprutepistol Ksp = kulspruta Kg = kulsprutegevär Ag = Automatgevär Pvg = pansarvärnsgevär Pv-kanon/pvkan = pansarvärnskanon Lv-kanon/lvkan = luftvärnskanon Lvakan = luftvärnsautomatkanon Pluton = en underavdelning till ett kompani och brukar bestå av 20–40 soldater. En pluton är i sin tur indelad i ett antal grupper. Tropp = En underavdelning till pluton eller batteri, oftast motsvarande en halv pluton eller 2-3 grupper.

Beväpning

Gevär m/1896

Vid andra världskrigets utbrott var de allra flesta infanterisoldaterna beväpnad med gevär m/96. Gevär m/96 är ett repetergevär, system Mauser i kaliber 6,5 mm (6,5 × 55 mm) antaget av svenska krigsmakten år 1896. Ursprungligen köptes gevären in från tyska Waffenfabrik Mauser Oberndorf men licenstillverkades därefter av Carl Gustafs stads gevärsfaktori i Eskilstuna samt av Husqvarna Vapenfabrik. Bilden visar gevär m/1896, Armémuseum. Vidare tillverkade Husqvarna under åren 1942–1944 cirka 88 000 av det 14 cm kortare gevär m/38. Dessutom byggde Carl Gustafs om 55 000 gevär m/96 till gevär m/38 under åren 1938–1940. Cirka 5 300 särskilt utvalda gevär m/96 byggdes också om till kikarsiktesförsedda prickskyttegevär m/41 under åren 1941–1944. Gevär m/1896 kan utrustas med knivbajonett m/1896. Geväret laddas med fem patroner i magasinet, ytterligare en kan vid behov laddas i patronläget. Ammunitionen användes med fem patroner monterade på en laddram för att vapnet skulle kunna laddas om snabbt. Gevär m/96 har siktet graderat för avstånd 300–2 000 meter. Gevär m/38 har ett annat sikte, i tre olika modeller, graderade för 250–600 meter, 150–600 meter och 100–600 meter.

Kulsprutepistol, kpist

Kulsprutepistol kpist m/37 var försvarets första kulsprutepistol och var en svensk versionen av den finska kulsprutepistolen KP-31. Efter första världskrigets slut utvecklades kulsprutepistoler av många länder. Då Sverige under trettiotalet började rusta upp sin vapenarsenal, blev en kulsprutepistol aktuell. Modellen man utgick från och fastnade för, var den finska KP-31 eller ”M31”. Eftersom svenska försvaret endast hade en typ av pistolammunition, tillverkades kpist m/37 med denna kaliber. Kalibern var 9 mm (9x20mm) och omnämndes ”9mm patron m/07”. Denna ammunition var avsedd för svenska försvarets pistol m/07. Magasinet tillverkades för 56 patroner då pistolammunitionen låg i askar om 28st. Vapnet togs i bruk 1937. År 1939 köpte Försvarsmakten cirka 1.800 kulsprutepistoler modell Mp35 och 1.500 armépistoler modell Walther HP (P38) från Tyskland. Dessa vapen och ammunition (9x19mm) fick benämningen Kpist m/39, Pistol m/39 och Patron m/39. Det blev då också aktuellt att konvertera m/37 till denna nya ammunitionstyp som var både kraftigare och säkrare att använda i stavmagasin än vad 9x20mm var. Försvarsmakten kallade den konverterade varianten kpist m/37-39. Åren 1939-40 påbörjades konvertering en till m/37-39 och tillverkningen av m/37 upphörde. Kulsprutepistol kpist m/39 är en tysk kulsprutepistol, Maschinenpistole 35/I, i Sverige använd under beteckningen Kpist m/39. Våren 1940 levererades kulsprutepistolerna av typen MP 35/I till svenska försvaret. Kpist m/39 fanns med både 200 mm och 320 mm pipa. Dessa vapen (pistolen och K-pisten) var i kaliber 9x19 mm, vilket gjorde att Sverige införde en ny patron: 9mm Patron m/39. Samtliga nämnda kulsprutepistoler ersattes till slut av k-pist m/45 i Armén. Bilden visar kpist m/39 med lång pipa. Foto Armémuseum på Digitaltmuseum. Kulsprutepistol m/45 Carl Gustaf (K-pist m/45) är en svensk-tillverkad kulsprutepistol och är ett helautomatiskt vapen, avsett att skjuta automateld med. Vapnet fanns i tre modeller inom försvaret, m/45, m/45B samt m/45C. Ursprungsmodellen var svartfosfaterad men omålad, medan B- och C-modellerna målades olivgröna. B-modellen skilde sig från m/45 genom att bakstycket förstärktes och försågs med en extra hake för att hindra vapnets slutstycke att lossna. C-modellen hade en pipmantel med bajonettfäste som monterades på vapnet istället för den vanliga manteln. Vapnet är av en typ som i grundutförandet (m/45, B och C) endast kan avge helautomatisk eld, dvs. att genom att avtryckaren hålls inne kan vapnet avfyra magasinets samtliga patroner. För att kontrollerat kunna avfyra endast patronvis eld var man tvungen att lära sig att snabbt släppa avtryckaren mellan varje avfyrningstillfälle. Bilden visar kpist m/45B med det tillförlitliga 36-patroners magasinet. Wikipedia. Fakta kpist m/45: Kaliber 9 mm Mekanism Tungt slutstycke Eldhastighet 600 skott/min Utgångshastighet 420 m/s Effektiv räckvidd 300 m

Automatgevär m/42

Automatgevär m/42 (Ag m/42) var ett halvautomatiskt gevär i kaliber 6,5 mm (6,5 × 55 mm) i svensk tjänst och som utvecklades vid Ljungman Pump AB i början av andra världskriget. Det tillverkades av Gevärsfaktoriet i Eskilstuna. Totalt tillverkades ca 30 000 Ag m/42. Kalibern är 6,5 mm (6,5 × 55 mm) och magasinkapaciteten är 10 patroner. Vapnet fungerar enligt principen vipplås med gasuttag. Bilden visar ag m/42. Foto Gotlands försvarsmuseum på Digitaltmuseum samt Wikipedia.

Kulspruta, ksp

Kulspruta, kort ksp, är ett helautomatiskt snabbskjutande vapen som avfyrar samma typ av ammunition som gevär. En kulspruta är huvudsakligen avsedd för att avge understödjande eld och kan vara fast monterad i till exempel ett fordon eller flygplan eller monterad på en lavett. Eftersom syftet med kulsprutan vanligen är att avge understödjande eller nedhållande eld är det viktigt att den kan avge eld under relativt långa perioder. Det vanligaste ammunitionsmatningssystemet för kulsprutor är därför så kallad bandmatning. De tidiga kulsprutorna hade en eldhastighet på 300–400 skott per minut. Vid långvarig automateld kommer kulsprutans pipa att hettas upp till sådana temperaturer att den skadas. Kulsprutor har därför någon typ av kylsystem för pipan. I början var vattenkylning vanligast vilket dock gjorde vapnet tungt och otympligt och vattenkylning ersattes snart med luftkylning.

Kulspruta m/36

Kulspruta m/36 (Ksp m/36) är en vattenkyld kulspruta av Brownings konstruktion. Den användes främst som understödsvapen till infanteriet, i kaliber 6,5 mm (6,5 × 55 mm) och placerad i en vanlig trebenslavett. Ksp m/36 fanns även både i enkelt och dubbelt utförande som luftvärnskulspruta, i kaliber 8 mm patron m/32 placerad på ett luftvärnsstativ eller monterad på taket av ett fordon. Men den förekom även som fast beväpning i en del stridsvagnar. Bilden visar ksp m/36. Foto Arsenalen, Digitaltmuseum.

Kulspruta m/42

Kulspruta m/42 (Ksp m/42) är en luftkyld kulspruta av Brownings konstruktion. Ksp m/42 användes som understödsvapen till infanteriet, placerad i en vanlig trebenslavett. Den fanns ursprungligen i kaliber 6,5 mm (6,5 × 55 mm) och kaliber 8 mm (8 × 63 mm) men då den bland annat saknade fjädrad pjäsvagga och rekylen stumt togs upp av vapen och lavett förbjöds senare skjutning med den kraftigare 8 mm ammunitionen. Bilden visar ksp m/42. Armémuseum, Wikipedia.

Granatkastare

Granatkastare (militär förkortning: grk) är ett understödsvapen för markstridstrupper, först använt under första världskriget. Granatkastare används för indirekt eld mot mål som oftast inte är synliga från pjäsplatsen. Man använder därför, likt artilleriet, eldledare som via radio eller fälttelefon lämnar besked om hur granaterna träffar i förhållande till målet.

Granatkastare m/41 - 12 cm

Granatkastare m/41, ursprungligen tillverkad under beteckningen 120 Krh/40, är en granatkastare med 12 cm kaliber som utvecklades av finländska Tampella under 1930-talet. Bilden visar granatkastare m/41 – 12 cm. Wikipedia.
xxxx Mil xxxxx
 
xxxxxxxxxxxxx

Relaterade länkar

Beredskapsförband Kryptoavdelningen & FRA Militära underrättelsetjänsten Svenska regementen Svenska försvarets organisation under värnpliktsepoken Allmän värnplikt Förbandsnummer Truppslagstecken Förbandstecken Inskrivningsbok för värnpliktig i hären, 1940 Värnpliktiga inskrivningsnummer Svenska Arméns uniformer

Källor

Svenska försvarets hemsida: http://www.forsvarsmakten.se/sv/ Krigsmäns erinran, beredskapen 1939 - 1945, Åke Williams, 1989. Svenska arméns förband, skolor och staber, Björn Holmberg, 1993 Från Brunkeberg till Nordanvind, 500 år med svenskt infanteri av Bertil Nelsson, 1993 Beredskapsverket, AD. “Den svenska militära beredskapen 1937 - 1945”. Nationalencyklopedin Wikipedia Överst på sidan

Bofors 37 mm pansarvärnskanon m/38

Bofors 37 mm pansarvärnskanon (pvkan m/38) konstruerades av svenska Bofors under tidigt 1930-tal. Bofors 37 mm pvkan blev exporterad till ett flertal länder. Flera länder köpte licens för egentillverkning, bland annat Finland och Polen. Vapnet var populärt att montera på stridsvagnar och pansarbilar men användes mest som fältartilleri. Vapnet kom att användas i både spanska inbördeskriget och andra världskriget där den enkelt kunde slå ut lätta stridsvagnar och pansarbilar. Dess höga eldhastighet och mobilitet gjorde vapnet populärt bland trupper då man lätt kunde slå ut flera mål samt byta position i snabb följd. Bilden till höger visar infanterisoldater i uniform m/1939 med pansarvärnskanon m/1938. Fordonsmuseet Arsenalen, Strängnäs. Foto Hans Högman 2016.

Bofors 20 mm automatkanon m/40

Bofors 20 mm automatkanon är en svensk automatkanon tillverkad av Bofors. Kanonen fanns ursprungligen i såväl pansarvärnslavettage som luftvärnslavettage. Pjäsen hade i vanligaste utförandet ett roterande magasin om 36 patroner vilket medgav en hög eldhastighet. Själva automatkanonen använde rekylkraften för automateld. Hela pjäsen väger cirka 40 kg och kunde därför bäras utan lavettage av 1-2 man. Kanonen monterades på marinens mindre fartyg såsom lättare minsvepare och trängfartyg för luftvärnsskydd. Kanonen siktas manuellt genom höjd- och sidoriktning som i vissa modeller hade ballistisk inställning. Kanonen användes även på Sverige-klassens pansarskepp för att komplettera Bofors 40 mm kanon på mycket nära håll där det krävdes mycket höga rikt-hastigheter. I brist på mer kraftfulla pansarvärnskanoner så användes pjäsen på ett lätt trefotslavettage som kombinerad pansarvärnskanon och luftvärnskanon med beteckningen PansarVärnsLuftVärnskanon m/40. Med trefoten vägde pjäsen 65 kg och gick under smeknamnet gräshoppan på grund av att pjäsen hoppade under eldgivning. Bilden visar Bofors 20 mm automatkanon m/40 i rörlig lavett m/40. Armémuseum på Digitaltmuseum.

Bofors 40 mm automatkanon lvakan m/36

Bofors 40 mm är en svensk luftvärnsautomatkanon (lvakan) utvecklad och tillverkad av Bofors, samt tillverkad på licens världen över. Kanonen kom att bli Bofors största framgång någonsin. Kanonen fanns också i dubbellavettage. Internationellt kallas kanonen generellt för Bofors 40 mm L/60. Varianter: 40 mm lvakan m/36 – enpipig variant 40 mm lvakan m/40 – dubbelpipig variant 40 mm lvakan m/36-43 – dubbelpipig variant för lvkv m/43. Fakta: Kaliber 40 mm Eldhastighet 240 skott/min, senare 300 skott/min Utgångshastighet 1005 - 1025 m/s beroende på ammunitionstyp Effektiv räckvidd 12 500 m Bilden visar Bofors 40 mm luftvärnsautomatkanon m/40, dubbelpipig, ombord på kryssaren HMS Tre Kronor. Wikipedia. Efterföljaren kallades 40 mm lvakan m/48, internationellt kallad Bofors 40 mm L/70. Denna kanon har generellt varit lika lyckad som sin föregångare. 40 mm Lvakan m/48. Kanonen har bland annat ingått i arméförband såsom Lvakan-kompanier och i Lvbataljon 48.

Beredskapsåren 1939 - 1945

Inledning

Under andra världskriget stod Sverige neutralt. Sverige deltog inte aktivt i kriget men den svenska befolkning drabbades ändå indirekt. Ransonering infördes, civila fordon fick konverteras till gengasdrift och unga män inkallades för militärtjänstgöring. Försvarsmakten höjde beredskapen och partiell mobiliseringen genomfördes vilket innebar att värnpliktiga inkallades för beredskapstjänstgöring i fältförbanden. Både yngre och äldre värnpliktiga blev tvungna att göra beredskapstjänst under långa perioder. Industrin ställdes till stor del om för att sörja för försvarets behov. Den 30 november 1939 blev det finska vinterkriget ett faktum och den 2 december beslöt Sverige att mobilisera en arméfördelning för att skydda den svenska gränsen mot Finland och den 5 december beslutades att Marinen skulle minera Ålands hav för att hålla sovjetiska ubåtar borta från Bottenhavet. Den 9 april 1940 ockuperades både Danmark och Norge av tyska trupper. Vid den tidpunkten var huvuddelen av de svenska väpnade styrkorna förlagda vid den finska gränsen i Norrbotten och i princip var alla kustfästningar riktade österut mot Sovjetunionen. Den 11 april 1940 inleddes därför allmän mobilisering i Sverige och antalet man under vapen höjdes på några veckor från ca 60 000 till 320 000. Bilden till höger visar svenska soldater under beredskapsåren 1939 – 1945 ”någonstans i Sverige”. Foto Sture Högman. Svenska örlogsfartyg målades från den 23 juni 1940 med vita tvärstreck på däck och sidor för att de tydligt skulle kunna identifieras som neutrala fartyg och därmed undgå vådabeskjutning från de krigförande. När kriget bröt ut i september 1939 sade stadsminister Per Albin Hansson i ett tal att ”vår beredskap är god”. Det var en sanning med modifikation. År 1925, några år efter första världskriget, beslutade Riksdagen om stora neddragningar av försvaret, något som direkt påverkade beredskapen i början av andra världskriget. Det stora problemet neddragningarna var inte att krigsorganisationen nu hade färre utbildade soldater utan att en stor mängd yrkesofficerare och underofficerare fick sluta till följd av neddragningarna. När försvaret skulle gå upp i styrka 1939 saknades därför många erfarna och utbildade befäl. År 1936 påbörjas en viss upprustning av främst de militära vapnen. Inte mist satsades det på stridsvagnar men även flygvapnet rustas. I början av kriget fanns dock ett stort behov av upprustning och många extra regementen sattes upp, de sk. dubbleringsregementena. År 1942 klubbades ett viktigt försvarsbeslut igenom i Riksdagen (FB 42) som innebar en kraftigt höjd försvarsbudget, ”försvarets femårsplan”. Utbildningstiden av värnpliktiga ökas nu bl.a. till 450 dagar. Kryptoavdelningen vid den svenska militära underrättelsetjänsten lyckades i början av kriget knäcka de tyska krypteringskoderna och kunde därmed läsa de tyska diplomatiska telegrammen. I februari 1942 inträffade februarikrisen, då tyskarna påbörjade en uppbyggning av en slagstyrka i Norge för invasion av Sverige. Detta visste man om i Sverige, då man kunde avlyssna den tyska teletrafiken och som svar på detta mobiliserades totalt 300 000 man i en jättelik militärövning i Jämtland. På grund av det trängda utrikespolitiska läget som Sverige befann sig i ökade svenskarnas försvarsvilja och sammanhållningen var stor för att hålla landet berett på eventuella krigshandlingar. Totalt sett mer än en miljon svenska värnpliktiga inkallade för beredskapstjänstgöring åren 1939 – 1945. Tiden för andra världskriget 1939 – 1954 kallas beredskapstiden eller beredskapsåren i Sverige.
Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2020-03-03
Infanteriregementen – organisation och beväpning Varje Infanteriregemente var organiserad på 3 bataljoner och varje bataljon bestod av 4 kompanier. Varje regemente hade, förutom de 12 kompanierna (fördelade på 3 bataljoner), ytterligare 2 kompanier; 1 kulsprutekompani (13.) och 1 specialkompani (14.). Totalt uppgick ett fältregemente till 3.500 man. Hästar var vid denna tid fortfarande det dominerande transportmedlet och ett infanteriregemente hade 343 hästar och 280 hästkärror. Förutom hästarna fanns även 58 bilar för trossen. Kulsprutekompaniet (13.) hade 3 kulspruteplutoner med totalt 12 st kulsprutor ksp m/36. Specialkompaniet (14.) hade en luftvärnskulsprutepluton med 4 dubbla luftvärnskulsprutor på trefotslavettage, 1 pansarvärnspluton med 4 st 37 mm pansarvärns- kanoner samt en pionjärpluton. En bataljon bestod förutom en beriden chef av stab, bataljonsstabskompani med bataljonstross, 3 skyttekompanier och ett tungt kompani. I bataljonstabskompaniet ingick även en jägarpluton för spaning. Det tunga kompaniet hade en kulsprutetropp, en granatkastarpluton med 4 st 8 cm granatkastare och en pansarvärns-luftvärnspluton med 3 st 20 mm luftvärnsautomatkanoner som kunde placeras i trefotslavett när pansarvärnsuppgifter skulle lösas. Ett skyttekompani bestod av en beriden chef, stab, 3 gevärsplutoner, en tung pluton och kompanitross. Den tunga plutonen bestod av en kulsprutetropp med 2 kulsprutor m/36 och en grantakastartropp med en 8 cm granatkastare. Gevärsplutonen bestod av chef, ställföreträdare, 4 gevärsgrupper och en lätt granatkastargrupp (47 mm granatkastare). Skyttegruppen hade en chef och en ställföreträdare samt 8 man och kan delas in i en kulsprutegevärsomgång och en gevärsomgång. Varje omgång hade 6 man utrustade med spade och 2 man med yxa. Gruppchefen, som var beväpnad med kpist, hade en taggtrådssax medan kg-skytten inte bar några verktyg. Bilden visar en vaktpost i Värmland under beredskapsåren. Foto Armémuseum på Digitaltmuseum. Den 1 april 1943 ändrades beväpning och organisation så att varje gevärsgrupp fick ytterligare en kpist. Två automatgevär m/42 tillfördes varje grupp. Vidare, varje gevärsskyttepluton fick ett 20 mm rekylfritt pansarvärnsgevär m/42 (”sk. bakblåsare”). Den tunga ksp m/36 ersattes av den lättare luftkylda ksp m/42 vid skyttekompanierna. Specialkompanierna tilldelades 12 cm granatkastare m/41 – en pluton med 3 pjäser. Ett modernt svenskt infanteri växte nu fram med skytte- och understödsenheter. Men marschhastigheten var fortfarande densamma som under det stora nordiska kriget (1700 – 1721), dvs 4 – 5 km/h på väg och 2 km/h i terräng. Gevärsplutonen hade egen häst och kärra för att kunna transportera de tunga vapnen. Om man lastade man av packningen från trossens gengasdrivna lastbilar kunde en pluton per kompani färdas i en hastighet av 40 – 50 km/h.

Begrepp

Kpist = kulsprutepistol Ksp = kulspruta Kg = kulsprutegevär Ag = Automatgevär Pvg = pansarvärnsgevär Pv-kanon/pvkan = pansarvärnskanon Lv-kanon/lvkan = luftvärnskanon Lvakan = luftvärnsautomatkanon Pluton = en underavdelning till ett kompani och brukar bestå av 20–40 soldater. En pluton är i sin tur indelad i ett antal grupper. Tropp = En underavdelning till pluton eller batteri, oftast motsvarande en halv pluton eller 2-3 grupper.

Beväpning

Gevär m/1896

Vid andra världskrigets utbrott var de allra flesta infanterisoldaterna beväpnad med gevär m/96. Gevär m/96 är ett repetergevär, system Mauser i kaliber 6,5 mm (6,5 × 55 mm) antaget av svenska krigsmakten år 1896. Ursprungligen köptes gevären in från tyska Waffenfabrik Mauser Oberndorf men licenstillverkades därefter av Carl Gustafs stads gevärsfaktori i Eskilstuna samt av Husqvarna Vapenfabrik. Bilden visar gevär m/1896, Armémuseum. Vidare tillverkade Husqvarna under åren 1942–1944 cirka 88 000 av det 14 cm kortare gevär m/38. Dessutom byggde Carl Gustafs om 55 000 gevär m/96 till gevär m/38 under åren 1938–1940. Cirka 5 300 särskilt utvalda gevär m/96 byggdes också om till kikarsiktesförsedda prickskyttegevär m/41 under åren 1941–1944. Gevär m/1896 kan utrustas med knivbajonett m/1896. Geväret laddas med fem patroner i magasinet, ytterligare en kan vid behov laddas i patronläget. Ammunitionen användes med fem patroner monterade på en laddram för att vapnet skulle kunna laddas om snabbt. Gevär m/96 har siktet graderat för avstånd 300–2 000 meter. Gevär m/38 har ett annat sikte, i tre olika modeller, graderade för 250–600 meter, 150–600 meter och 100–600 meter.

Kulsprutepistol, kpist

Kulsprutepistol kpist m/37 var försvarets första kulsprutepistol och var en svensk versionen av den finska kulsprutepistolen KP-31. Efter första världskrigets slut utvecklades kulsprutepistoler av många länder. Då Sverige under trettiotalet började rusta upp sin vapenarsenal, blev en kulsprutepistol aktuell. Modellen man utgick från och fastnade för, var den finska KP-31 eller ”M31”. Eftersom svenska försvaret endast hade en typ av pistolammunition, tillverkades kpist m/37 med denna kaliber. Kalibern var 9 mm (9x20mm) och omnämndes ”9mm patron m/07”. Denna ammunition var avsedd för svenska försvarets pistol m/07. Magasinet tillverkades för 56 patroner då pistolammunitionen låg i askar om 28st. Vapnet togs i bruk 1937. År 1939 köpte Försvarsmakten cirka 1.800 kulsprutepistoler modell Mp35 och 1.500 armépistoler modell Walther HP (P38) från Tyskland. Dessa vapen och ammunition (9x19mm) fick benämningen Kpist m/39, Pistol m/39 och Patron m/39. Det blev då också aktuellt att konvertera m/37 till denna nya ammunitionstyp som var både kraftigare och säkrare att använda i stavmagasin än vad 9x20mm var. Försvarsmakten kallade den konverterade varianten kpist m/37-39. Åren 1939- 40 påbörjades konvertering en till m/37-39 och tillverkningen av m/37 upphörde. Kulsprutepistol kpist m/39 är en tysk kulsprutepistol, Maschinenpistole 35/I, i Sverige använd under beteckningen Kpist m/39. Våren 1940 levererades kulsprutepistolerna av typen MP 35/I till svenska försvaret. Kpist m/39 fanns med både 200 mm och 320 mm pipa. Dessa vapen (pistolen och K- pisten) var i kaliber 9x19 mm, vilket gjorde att Sverige införde en ny patron: 9mm Patron m/39. Samtliga nämnda kulsprutepistoler ersattes till slut av k-pist m/45 i Armén. Bilden visar kpist m/39 med lång pipa. Foto Armémuseum på Digitaltmuseum. Kulsprutepistol m/45 Carl Gustaf (K-pist m/45) är en svensk-tillverkad kulsprutepistol och är ett helautomatiskt vapen, avsett att skjuta automateld med. Vapnet fanns i tre modeller inom försvaret, m/45, m/45B samt m/45C. Ursprungsmodellen var svartfosfaterad men omålad, medan B- och C- modellerna målades olivgröna. B-modellen skilde sig från m/45 genom att bakstycket förstärktes och försågs med en extra hake för att hindra vapnets slutstycke att lossna. C- modellen hade en pipmantel med bajonettfäste som monterades på vapnet istället för den vanliga manteln. Vapnet är av en typ som i grundutförandet (m/45, B och C) endast kan avge helautomatisk eld, dvs. att genom att avtryckaren hålls inne kan vapnet avfyra magasinets samtliga patroner. För att kontrollerat kunna avfyra endast patronvis eld var man tvungen att lära sig att snabbt släppa avtryckaren mellan varje avfyrningstillfälle. Bilden visar kpist m/45B med det tillförlitliga 36-patroners magasinet. Wikipedia. Fakta kpist m/45: Kaliber 9 mm Mekanism Tungt slutstycke Eldhastighet 600 skott/min Utgångshastighet 420 m/s Effektiv räckvidd 300 m

Automatgevär m/42

Automatgevär m/42 (Ag m/42) var ett halvautomatiskt gevär i kaliber 6,5 mm (6,5 × 55 mm) i svensk tjänst och som utvecklades vid Ljungman Pump AB i början av andra världskriget. Det tillverkades av Gevärsfaktoriet i Eskilstuna. Totalt tillverkades ca 30 000 Ag m/42. Kalibern är 6,5 mm (6,5 × 55 mm) och magasinkapaciteten är 10 patroner. Vapnet fungerar enligt principen vipplås med gasuttag. Bilden visar ag m/42. Foto Gotlands försvarsmuseum på Digitaltmuseum samt Wikipedia.

Kulspruta, ksp

Kulspruta, kort ksp, är ett helautomatiskt snabbskjutande vapen som avfyrar samma typ av ammunition som gevär. En kulspruta är huvudsakligen avsedd för att avge understödjande eld och kan vara fast monterad i till exempel ett fordon eller flygplan eller monterad på en lavett. Eftersom syftet med kulsprutan vanligen är att avge understödjande eller nedhållande eld är det viktigt att den kan avge eld under relativt långa perioder. Det vanligaste ammunitionsmatningssystemet för kulsprutor är därför så kallad bandmatning. De tidiga kulsprutorna hade en eldhastighet på 300–400 skott per minut. Vid långvarig automateld kommer kulsprutans pipa att hettas upp till sådana temperaturer att den skadas. Kulsprutor har därför någon typ av kylsystem för pipan. I början var vattenkylning vanligast vilket dock gjorde vapnet tungt och otympligt och vattenkylning ersattes snart med luftkylning.

Kulspruta m/36

Kulspruta m/36 (Ksp m/36) är en vattenkyld kulspruta av Brownings konstruktion. Den användes främst som understödsvapen till infanteriet, i kaliber 6,5 mm (6,5 × 55 mm) och placerad i en vanlig trebenslavett. Ksp m/36 fanns även både i enkelt och dubbelt utförande som luftvärnskulspruta, i kaliber 8 mm patron m/32 placerad på ett luftvärnsstativ eller monterad på taket av ett fordon. Men den förekom även som fast beväpning i en del stridsvagnar. Bilden visar ksp m/36. Foto Arsenalen, Digitaltmuseum.

Kulspruta m/42

Kulspruta m/42 (Ksp m/42) är en luftkyld kulspruta av Brownings konstruktion. Ksp m/42 användes som understödsvapen till infanteriet, placerad i en vanlig trebenslavett. Den fanns ursprungligen i kaliber 6,5 mm (6,5 × 55 mm) och kaliber 8 mm (8 × 63 mm) men då den bland annat saknade fjädrad pjäsvagga och rekylen stumt togs upp av vapen och lavett förbjöds senare skjutning med den kraftigare 8 mm ammunitionen. Bilden visar ksp m/42. Armémuseum, Wikipedia.

Granatkastare

Granatkastare (militär förkortning: grk) är ett understödsvapen för markstridstrupper, först använt under första världskriget. Granatkastare används för indirekt eld mot mål som oftast inte är synliga från pjäsplatsen. Man använder därför, likt artilleriet, eldledare som via radio eller fälttelefon lämnar besked om hur granaterna träffar i förhållande till målet.

Granatkastare m/41 - 12 cm

Granatkastare m/41, ursprungligen tillverkad under beteckningen 120 Krh/40, är en granatkastare med 12 cm kaliber som utvecklades av finländska Tampella under 1930-talet. Bilden visar granatkastare m/41 – 12 cm. Wikipedia.

Relaterade länkar

Beredskapsförband Kryptoavdelningen & FRA Militära underrättelsetjänsten Svenska regementen Svenska försvarets organisation under värnpliktsepoken Allmän värnplikt Förbandsnummer Truppslagstecken Förbandstecken Inskrivningsbok för värnpliktig i hären, 1940 Värnpliktiga inskrivningsnummer Svenska Arméns uniformer

Källor

Svenska försvarets hemsida: http://www.forsvarsmakten.se/sv/ Krigsmäns erinran, beredskapen 1939 - 1945, Åke Williams, 1989. Svenska arméns förband, skolor och staber, Björn Holmberg, 1993 Från Brunkeberg till Nordanvind, 500 år med svenskt infanteri av Bertil Nelsson, 1993 Beredskapsverket, AD. “Den svenska militära beredskapen 1937 - 1945”. Nationalencyklopedin Wikipedia Överst på sidan

Bofors 37 mm pansarvärnskanon m/38

Bofors 37 mm pansarvärnskanon (pvkan m/38) konstruerades av svenska Bofors under tidigt 1930- tal. Bofors 37 mm pvkan blev exporterad till ett flertal länder. Flera länder köpte licens för egentillverkning, bland annat Finland och Polen. Vapnet var populärt att montera på stridsvagnar och pansarbilar men användes mest som fältartilleri. Vapnet kom att användas i både spanska inbördeskriget och andra världskriget där den enkelt kunde slå ut lätta stridsvagnar och pansarbilar. Dess höga eldhastighet och mobilitet gjorde vapnet populärt bland trupper då man lätt kunde slå ut flera mål samt byta position i snabb följd. Bilden till höger visar infanterisoldater i uniform m/1939 med pansarvärnskanon m/1938. Fordonsmuseet Arsenalen, Strängnäs. Foto Hans Högman 2016.

Bofors 20 mm automatkanon m/40

Bofors 20 mm automatkanon är en svensk automatkanon tillverkad av Bofors. Kanonen fanns ursprungligen i såväl pansarvärnslavettage som luftvärnslavettage. Pjäsen hade i vanligaste utförandet ett roterande magasin om 36 patroner vilket medgav en hög eldhastighet. Själva automatkanonen använde rekylkraften för automateld. Hela pjäsen väger cirka 40 kg och kunde därför bäras utan lavettage av 1-2 man. Kanonen monterades på marinens mindre fartyg såsom lättare minsvepare och trängfartyg för luftvärnsskydd. Kanonen siktas manuellt genom höjd- och sidoriktning som i vissa modeller hade ballistisk inställning. Kanonen användes även på Sverige-klassens pansarskepp för att komplettera Bofors 40 mm kanon på mycket nära håll där det krävdes mycket höga rikt-hastigheter. I brist på mer kraftfulla pansarvärnskanoner så användes pjäsen på ett lätt trefotslavettage som kombinerad pansarvärnskanon och luftvärnskanon med beteckningen PansarVärnsLuftVärnskanon m/40. Med trefoten vägde pjäsen 65 kg och gick under smeknamnet gräshoppan grund av att pjäsen hoppade under eldgivning. Bilden visar Bofors 20 mm automatkanon m/40 i rörlig lavett m/40. Armémuseum på Digitaltmuseum.

Bofors 40 mm automatkanon lvakan m/36

Bofors 40 mm är en svensk luftvärnsautomatkanon (lvakan) utvecklad och tillverkad av Bofors, samt tillverkad på licens världen över. Kanonen kom att bli Bofors största framgång någonsin. Kanonen fanns också i dubbellavettage. Internationellt kallas kanonen generellt för Bofors 40 mm L/60. Varianter: 40 mm lvakan m/36 – enpipig variant 40 mm lvakan m/40 – dubbelpipig variant 40 mm lvakan m/36-43 – dubbelpipig variant för lvkv m/43. Fakta: Kaliber 40 mm Eldhastighet 240 skott/min, senare 300 skott/min Utgångshastighet 1005 - 1025 m/s beroende på ammunitionstyp Effektiv räckvidd 12 500 m Bilden visar Bofors 40 mm luftvärnsautomatkanon m/40, dubbelpipig, ombord på kryssaren HMS Tre Kronor. Wikipedia. Efterföljaren kallades 40 mm lvakan m/48, internationellt kallad Bofors 40 mm L/70. Denna kanon har generellt varit lika lyckad som sin föregångare. 40 mm Lvakan m/48. Kanonen har bland annat ingått i arméförband såsom Lvakan- kompanier och i Lvbataljon 48.

Beredskapsåren 1939 -

1945

Inledning

Under andra världskriget stod Sverige neutralt. Sverige deltog inte aktivt i kriget men den svenska befolkning drabbades ändå indirekt. Ransonering infördes, civila fordon fick konverteras till gengasdrift och unga män inkallades för militärtjänstgöring. Försvarsmakten höjde beredskapen och partiell mobiliseringen genomfördes vilket innebar att värnpliktiga inkallades för beredskapstjänstgöring i fältförbanden. Både yngre och äldre värnpliktiga blev tvungna att göra beredskapstjänst under långa perioder. Industrin ställdes till stor del om för att sörja för försvarets behov. Den 30 november 1939 blev det finska vinterkriget ett faktum och den 2 december beslöt Sverige att mobilisera en arméfördelning för att skydda den svenska gränsen mot Finland och den 5 december beslutades att Marinen skulle minera Ålands hav för att hålla sovjetiska ubåtar borta från Bottenhavet. Den 9 april 1940 ockuperades både Danmark och Norge av tyska trupper. Vid den tidpunkten var huvuddelen av de svenska väpnade styrkorna förlagda vid den finska gränsen i Norrbotten och i princip var alla kustfästningar riktade österut mot Sovjetunionen. Den 11 april 1940 inleddes därför allmän mobilisering i Sverige och antalet man under vapen höjdes på några veckor från ca 60 000 till 320 000. Bilden till höger visar svenska soldater under beredskapsåren 1939 – 1945 ”någonstans i Sverige”. Foto Sture Högman. Svenska örlogsfartyg målades från den 23 juni 1940 med vita tvärstreck på däck och sidor för att de tydligt skulle kunna identifieras som neutrala fartyg och därmed undgå vådabeskjutning från de krigförande. När kriget bröt ut i september 1939 sade stadsminister Per Albin Hansson i ett tal att ”vår beredskap är god”. Det var en sanning med modifikation. År 1925, några år efter första världskriget, beslutade Riksdagen om stora neddragningar av försvaret, något som direkt påverkade beredskapen i början av andra världskriget. Det stora problemet neddragningarna var inte att krigsorganisationen nu hade färre utbildade soldater utan att en stor mängd yrkesofficerare och underofficerare fick sluta till följd av neddragningarna. När försvaret skulle gå upp i styrka 1939 saknades därför många erfarna och utbildade befäl. År 1936 påbörjas en viss upprustning av främst de militära vapnen. Inte mist satsades det på stridsvagnar men även flygvapnet rustas. I början av kriget fanns dock ett stort behov av upprustning och många extra regementen sattes upp, de sk. dubbleringsregementena. År 1942 klubbades ett viktigt försvarsbeslut igenom i Riksdagen (FB 42) som innebar en kraftigt höjd försvarsbudget, ”försvarets femårsplan”. Utbildningstiden av värnpliktiga ökas nu bl.a. till 450 dagar. Kryptoavdelningen vid den svenska militära underrättelsetjänsten lyckades i början av kriget knäcka de tyska krypteringskoderna och kunde därmed läsa de tyska diplomatiska telegrammen. I februari 1942 inträffade februarikrisen, då tyskarna påbörjade en uppbyggning av en slagstyrka i Norge för invasion av Sverige. Detta visste man om i Sverige, då man kunde avlyssna den tyska teletrafiken och som svar på detta mobiliserades totalt 300 000 man i en jättelik militärövning i Jämtland. På grund av det trängda utrikespolitiska läget som Sverige befann sig i ökade svenskarnas försvarsvilja och sammanhållningen var stor för att hålla landet berett på eventuella krigshandlingar. Totalt sett mer än en miljon svenska värnpliktiga inkallade för beredskapstjänstgöring åren 1939 – 1945. Tiden för andra världskriget 1939 – 1954 kallas beredskapstiden eller beredskapsåren i Sverige.