xxxxxxxxxxxxx
| Namn | Levde | Biografi |
| Adlercreutz, Carl Johan | 1757 - 1815 | Överste, senare generalmajor.
Greve 1814. Han blev som 13-åring secundcorpral. Var av finländsk släkt från Nyland. Deltog i kriget med Ryssland 1808 - 1809 som generaladjutant. Segrarna vid Siikajoki, Revolaks och Lappo men även nederlaget vid Oravais är knutna till hans namn. Han var en av "1809 års män" och ingrep avgörande i statsvälvningen, då han lät arrestera Gustav IV Adolf för att förhindra dennes avresa till södra armén och därmed ett inbördeskrig. Adlercreutz blev statsråd och general 1810 och deltog som generalstabschef i fälttåget mot Napoleon 1813 samt vid norska fälttåget1814. Han tilldelades Läckö kungsgård på 50 år. Läckö slott döptes då om till Siikajoki. |
| af Klercker, Carl Natanael | 1734 - 1817 | General 1809; friherre. Klercker, som var tf överbefälhavare för armén i Finland vid ryska krigets utbrott 1808, mobiliserade skyndsamt armén. Efter Klingspors avgång i september 1808 fick han åter överbefälet, men tvingades till stillestånd samma år. |
| af Puke, Johan | 1751 - 1861 | Amiral, Puke var kapten på första svenska fartyget till kolonin Saint-Barthélemy. Ledde som sjöofficer på skeppet "Dristigheten" utbrytningen ur Viborgska viken år 1790, Viborgska gatloppet, under Gustav III krig 1788 - 1790. Under det ryska kriget 1808 - 1809 ledde han de sista striderna mot ryssarna i norra Sverige 1809 samt var den som förde den svenska flottan mot Norge 1814. |
| Aminoff, Johan Fredrik | General, finländare |
|
| Alexander I | 1777 - 1825 | Rysk tsar 1801, son och efterträdare till Paul I. Uppfostrad i liberal anda försökte Alexander I tidvis införa inre reformer men utan större framgång. Han anslöt sig 1805 till Napoleons fiender och kom därefter att främst ägna sig åt utrikespolitiken. Efter nederlag vid Austerlitz och Friedland slöt han 1807 i Tilsit förbund med Napoleon och erövrade 1808 Finland med dennes goda minne. Sedan Napoleons anfall mot Ryssland 1812 misslyckats bidrog Alexander I verksamt till hans fall och var en av de ledande vid Wienkongressen. Han var våger med Gustav IV Adolf. |
| Armfelt, Gustav Mauritz | 1757 - 1814 | Militär, diplomat; friherre, finländare. Genom sin charm och begåvning blev Armfelt Gustav III:s gunstling och vann snabbt betydande inflytande. Efter kungens död blev han medlem av förmyndarregeringen men utmanövrerades och sändes som minister till Neapel. Därifrån planlade han en statskupp, men planerna läckte ut och han dömdes 1794 till döden i sin frånvaro. Armfelt benådades av Gustav IV Adolf 1799 och kom åter i svensk tjänst. 1811 förvisades han på nytt. Han gick då i rysk tjänst, fick av tsaren finsk grevetitel och ägnade sina sista år åt Finlands intressen. |
| Barclay de Tolly, Mikael | General i ryska armén, fransman. | |
| Bernadotte, Jean Baptiste | 1763-1844 | Jean Baptiste Bernadotte (Karl
XIV Johan), född i Pau 1763. Släkten kommer från
Béarn i sydvästra Frankrike. Se vidare Karl XIV Johan. |
| Cronstedt, Carl Olof | 1756 - 1820 | Sjömilitär; greve. Var endast 9
år då han blev volontär vid Fredrik Adolfs
regemente. Deltog i amerikanska frihetskriget.
Under Gustav III:s ryska krig 1788 - 1790 bidrog
Cronstedt som flaggkapten och chef över
skärgårdsflottan till segern över den ryska
skärgårdsflottan vid Svensksund 1790. Han var
statssekreterare för sjöärendena 1790-92 och
generaladjutant för flottorna 1797 - 1801. Han
blev viceamiral 1801. Samma år föll Cronstedt i
onåd hos Gustav IV Adolf och blir skickat till
fästningen Sveaborg som kommendant. I mars 1808,
strax efter finska krigets utbrott, under
inverkan av defaitistiska kretsar överlämnade
hans Sveaborg till ryssarna. Sveaborg ansågs som
en av Europas starkaste fästningar. Efter ett
ryskt bombardemang krävde ryssarna att Sveaborg
skulle kapitulera. Efter ytterligare ett
bombardemang gick Cronstedt den 6 april med på
att överlämna både Sveaborg och den där liggande
finska eskadern ur skärgårdsflottan till
ryssarna. Kapitulationen skulle verkställas
såvida inte svensk hjälp hann fram för 3 maj
1808. Någon svensk hjälp han inte fram över det
isbelagda havet och kapitulationen verkställdes.
Sveaborgs fall innebar ett hårt slag mot den
svenska krigsföringen. Hans förräderi har
livligen diskuterats och Cronstedt blev starkt
kritiserad, angripen och skymfad för sitt dåd. Han dömdes i sin frånvaro till döden för förräderi samt att förlora adligt stånd, rättigheter och namn jämte medborgerligt anseende, heder och ära. I högre instans lades målet om förräderi ned efter ryska påtryckningar. Cronstedt gick personligen inte över i rysk tjänst, men väl hans barn. Han erhöll dock en rysk pension samt ersättning för aktier han förlorade i Sverige och för de personliga lån han tvingades ta för att rusta upp Sveaborg då kriget bröt ut. Han bodde på sitt gods Hertonäs, utanför Helsingfors efter 1809. |
| Cronstedt, Johan Adam | 1749 - 1936 | Johan Adam Cronstedt af Fullerö,
greve. Deltog i Gustav III:s ryska krig 1788 -
1790. När ryska kriget 1808 - 1809 bröt ut var
han överste och chef för Savolaksbrigaden.
Generallöjtnant 1809 och tf. landshövding i
Östergötlands län 1810 - 1817. Syssling med Carl
Olof Cronstedt på Sveaborg. Stockholmare. |
| Duncker, Joakim Zachris | - 1809 | Kapten, senare major HL201. Dör en hjältes död i kriget då han stupade i slaget vid Hörnefors 1809 och odödliggörs senare i Runebergs Fänrik Ståls sägner. Genom ackordssystemet blev han redan vid 5 års ålder furir Savolaks regemente. |
| Fahlander | Överstelöjtnant. Blev senare landshövding i Västerbotten och adlad med namnet Edelstam. | |
| Gripenberg, Carl Magnus | Major, kommendant på Svartholm, Gav fästningen till ryssarna, överlöpare. finländare. | |
| Gripenberg, Hans Henrik | 1754 - 1813 | Generalmajor 1808. Gripenberg
förde i finska kriget 1808-09 befälet i
Norrbotten och undertecknade därvid på eget
bevåg kapitulationen i Kalix, för vilket han
ställdes inför krigsrätt för förräderi. Av
finländsk släkt. Avlägset släkt med Carl Magnus
G. |
| Gustav IV Adolf | ||
| Jägerhorn, Fredrik Adolf | Överste. Cronstedts ställföreträdare p�� Sveaborg. Släkt med Cronstedt. Bror till en av Anjalamännen, Jan Anders Jägerhorn. Påverkade Cronstedt att ge upp f������stningen till ryssarna. Ryssvänlig överlöpare. Av finsk släkt. Belönades efter kriget av ryssarna genom att få en tjänst som landshövding i Kymmene län. | |
| Kamenski, Nikolai | General i ryska armén | |
| Karl XIII | 1748-1818 | Kung av Sverige 1809 och av
Norge 1814, andre son till Adolf Fredrik och
Lovisa Ulrika, hertig av Södermanland 1772.
Under brodern Gustav III:s ryska krig 1788-90
förde Karl befälet över flottan och en kort tid
även över armén. Försök från oppositionen att
använda den lättledde och viljesvage Karl mot
Gustav III misslyckades. Karl förblev vanligen
lojal mot sin bror. Efter Gustav III:s död blev han förmyndare för Gustav IV Adolf (1792-96) men överlät snart regeringsbördan till Gustaf Adolf Reuterholm. Efter statsvälvningen 1809 erhöll Karl kronan, men efter tronföljarvalet 1810 kom han helt i skuggan av Karl Johan, som blev den verklige regenten. Han gifte sig 1774 med kusinen Hedvig Elisabet Charlotta. Äktenskapet var barnlöst. |
| Karl XIV Johan | 1763-1844 | Svensk-norsk kung 1818, hette
från början Jean Baptiste Bernadotte, son till
en advokat i den sydfranska staden Pau. Från
menig soldat avancerade han under
revolutionskrigen till general. Han var
krigsminister och Napoleons främste rival vid
brumairekuppen och blev en av dennes främsta men
mest självständiga fältherrar. Han blev marskalk
och 1806 furste av Ponte Corvo men kom sedan i
spänt förhållande till den franske kejsaren. Detta var man okunnig om i Sverige, då Karl Johan mycket tack vare löjtnant Otto Mörners självrådiga förhandlingar i Paris valdes till Sveriges kronprins 1810. Man hoppades att härigenom med Napoleons hjälp kunna återerövra Finland. Karl Johan inriktade sig emellertid på att som ersättning för Finland erövra Norge. Detta ledde till förbund med Ryssland och deltagande i koalitionen mot Napoleon. Under kriget mot denne förde Karl Johan befälet över nordarmén, och efter slaget vid Leipzig 1813 vände han sig mot Danmark och tvingade det att avstå Norge i Kielfreden 1814. Genom konventionen i Moss 1814 och riksakten 1815 grundades så den svensk-norska unionen. Karl Johan kröntes till svensk kung den 11 maj 1818 och den 7 september följde ceremonin i Nidarosdomen, Trondheim, Norge. Han gifte sig 1798 med Désirée Clary. Som svensk-norsk drottning kallades hon Desideria. Paret fick 1799 sonen Oskar, sedermera Oskar I. |
| Karl August | 1768-1810 | Ursprungligen dansk prins,
Christian August. Svensk kronprins 1809, hertig
av Augustenborg. Karl August blev 1806
överbefälhavare i Norge och var under 1808-09
års krig mellan Danmark och Svreige Norges
egentlige härskare. Han slöt 1809
vapenstillestånd med Georg Adlersparre och
valdes samma år till svensk kronprins. Han
adopterades av Karl XIII och blev mycket populär
i Sverige. Då Karl August plötsligt avled under en trupprevy på Kvidinge hed i Skåne i maj 1810, spreds obefogade rykten att han blivit förgiftad. Som skyldiga utpekades gustavianerna, vilket ledde till de upplopp i Stockholm som kulminerade i det Fersenska mordet. |
| Katarina II | 1729 - 1796 | Katarina II (Katarina den
stora), rysk kejsarinna, ursprungligen prinsessa
av Anhalt- Zerbst, systerdotter till Adolf
Fredrik av Sverige; 1745 gift med sedermera tsar
Peter III. Katarina, som tidigt kom i opposition
mot sin make, sökte stöd mot honom i
nationalistkretsar och förberedde sig på att
överta makten. Tsaren undanröjdes vid en
palatsrevolution 1762, och Katarina utropades
till regerande kejsarinna. Katarina utövade makten i den upplysta despotismens anda och hyllade tidens franska bildningsideal. Vissa reformer i radikal anda genomfördes, bl a inom skolväsendet, men hennes planer på att upphäva livegenskapen förverkligades inte. Efter det svåra bondeupproret 1773-74 utvidgades i stället livegenskapen. I utrikespolitiken följde hon en fast, nationell linje. Vid Polens tre delningar 1772, 1793 och 1795 fick Ryssland den största biten. Katarinas planer beträffande Sverige omintetgjordes genom Gustav III:s statsvälvning och ryska krig. |
| Klingspor, Wilhelm Mauritz | 1744 - 1814 | Fältmarskalk 1808; greve 1779.
Utsågs 1802 att i i händelse av krig vara
överbefälhavare för armén i Finland. Under
Gustav III:s ryska krig var Klingspor chef över
arméns intendenturtjänst. Som överbefälhavare i kriget 1808-09 organiserade han den reträtt som ansågs vara nödvändig för att skydda armén. Han entledigades i september 1808 från överbefälet. Klingspor har klandrats för bristande initiativ. Han deltog i statsvälvningen 1809 och blev överståthållare i Stockholm samma år men måste avgå efter passivitet vid lynchningen av Axel von Fersen d.y. 1810. |
| Malm, Karl Henrik | Kapten. Slutade sina dagar som bonde i Savolaks. | |
| Palmfelt, August Fredrik | Överste, finländare. | |
| Paul I | 1754-1801 | Tsar av Ryssland 1796; son till Katarina II och Peter III. Paul deltog först (tillsammans med bl a Österrike och Storbritannien) i krig mot Frankrike men ändrade sedan politik och ingick 1800 ett väpnat neutralitetsförbund med Sverige, Danmark och Preussen mot Storbritannien och inledde förhandlingar med Napoleon. Snart därefter föll han dock offer för en sammansvärjning. Bland Pauls barn märks Alexander I och Nikolaus I. |
| Roth, John Jakob | Fältväbel | |
| Sandels, Johan August | 1764 - 1831 | Fältmarskalk 1824,
riksståthållare i Norge 1818-27; friherre 1809,
generallöjtnant 1813, greve 1815, 1818 general.
Sandels var vid början av kriget med Ryssland 1808-09 chef och överste över Savolaks jägarregemente men blir redan 1808 chef över Savolaksbrigaden och har besjungits av Runeberg i Fänrik Ståls sägner för sin seger över ryssarna vid Virta bro den 27 okt 1808. Under kriget mot Napoleon 1813 - 1814 var han fördelningschef i nordarmén som leddes av kronprins Karl Johan. Under sin ämbetstid som riksståthållare i Norge kom han i stark motsättning till Karl XIV Johan. Han fick avsked 1827. Stockholmare. |
| Sprengtporten, Göran Magnus | 1740 - 1819 | Blev rysk friherre 1799, finsk
greve 1809; halvbror till Jakob Magnus
Sprengtporten. G M Sprengtporten, som
understödde brodern vid revolutionen 1772 och
var 1775-78 den förste chefen över
Savolaksbrigaden. Utnämndes till överste 1775 då
han tog över den nybildade Savolaksbrigaden. Han
försåg manskapet med räfflade gevär vilket ökade
vapnens precision. Pipan gjordes kort för att
minska vikten vilket dock innebar att räckvidden
blev lägre. Han tog avsked 1780 och började förrädiskt välva planer på att lösrycka Finland från Sverige. Han gick 1786 i rysk tjänst och stred mot svenskarna i ryska kriget 1788-90, tjänstgjorde som Rysslands ambassadör i Paris 1800 och var 1808-09 den förste ryske generalguvernören över Finland. Överlöpare och förrädare. |
| Toll, Johan Christopher | 1743 - 1817 | General, HL152 Fältmarskalk 1807, generalguvernör i Skåne 1801-09; greve. Toll hjälpte Gustav III vid statsvälvningen 1772 och blev en av kungens förtrogna. För rysk-svenska kriget 1788-90 utarbetade han en fälttågsplan, som dock misslyckades, varför han föll i onåd. Han blev senare en av Gustav IV Adolfs mest betrodda män. Genom kallblodighet och skickliga förhandlingar lyckades han 1807 rädda svenska armén i Pommern undan fransk fångenskap. |
| von Buxhövden, Fredrik Vilhelm | 1750 - 1811 | Överbefälhavare över den ryska armé som 1808 trängde in i Finland. Från fd. Livland. HL195 |
| von Döbeln, George Carl | 1758 - 1820 | Generallöjtnant 1813; friherre.
Västgöten Döbeln kämpade mot engelsmännen på
fransk sida i Indien 1781-88. Han deltog
därefter i Gustav III:s ryska krig 1788 - 1790
som kapten. Han fick här, år 1788 vid Porrasalmi,
den skottskada i pannan som han senare dolde med
ett svart band. I ryska kriget 1808-09 var han
överste och chef för Björneborgsbrigaden Sina
största utmärkelser vann han då han segrade vid
bl a Siikajoki, Lappo och Jutas. Som befälhavare
på Åland tvingades han i februari 1809, p g a
uteblivna förstärkningar, att med sina trupper
retirera över det frusna havet till Sverige.
Därefter lyckades han som chef för en fördelning
i Västerbotten bl a rädda de stora förråden i
Umeå. Under fälttåget mot Napoleon i Tyskland
1813-14 anklagades Döbeln för orderbrott och
dömdes till döden men benådades efter en tids
fängelse och återfick sin rang. I Runebergs dikt "Döbeln vid Jutas" i verket "Fänrik Ståls sägner" kom Döbeln att bli odödlig. År 1811 chef för Norra Skånska Infanteriregementet. |
| von Fieandt, Otto Henrik | Major | |
| von Stedingk, Curt | Sveriges ambassadör i S:t Petersburg vid krigets utbrott. HL89 | |
| von Vegesack, Eberhard | Generalmajor, | |
| Zidén, Jakob Henrik | Löjtnant |
Källor, Poltava: (5) sid 436-495, (7) sid: 110 - 116, (8) sid: hela boken, (9) vissa namn som fanns med d?
xxxxxxxxxxxxx
xxxxxxxxxxxxx
Copyright © Hans Högman, granskat 2016-02-20