Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-10-26

Kungliga Södermanlands Regemente

Krig och fälttåg som Södermanlands regemente deltagit i (2)

Fälttåg: 1500-tal, 1600-tal, 1700-tal, 1800-tal

1800-tal

Pommerska kriget 1805 - 1807 (1810) År 1805 gick Gustav IV Adolf med i kriget mot Napoleon och anslöt sig till koalitionen mellan Ryssland-Österrike-England. Gustav IV Adolf skulle föra befälet över en här bestående av 12.000 svenskar, 15.000 ryssar och 10.000 engelsmän. Via engelskt bidrag med pengar kunde en svensk här på 9.000 man i oktober 1805 sändas till Stralsund. I Södermanlands regemente togs en styrka på 600 man ut. Det var inte en av bataljonerna som sändes utan ur alla 8 kompanier tog man 75 man, totalt 600 st. Man lämnade hemorten den 11 oktober och redan den 16 oktober skeppades styrkan från Karlskrona och den 24:e lade man till i Stralsund. Här tilldelades bataljonen arméns 4:e brigad under befäl av överste von Vegesack. I detta krig var man bättre förberedd på ett rörligt krig i Pommern än i kriget där 1757 - 1762. Varje brigad bestod av 3 infanteribataljoner, 6 kavalleriskvadroner och ett ridande artilleribatteri. Varje bataljon hade dessutom 2 jägarplutoner om vardera 50 man. Först i december 1805 gick Södermanlandsbataljonen och den svenska huvudhären fram till Elbe och Lauenburg. Gustav IV Adolf var dock rädd att Preussen skulle infalla i Pommern i fall svenskarna lämnade området så Gustav drog tillbaka hären till Pommern. Södermanlandsbataljonen låg från maj 1806 i Stralsund. I januari 1807 kom ersättningsmanskap till bataljonen. De hade haft en minst sagt besvärlig överresa då skonerten Flundran strandade på överfarten. Manskapet lyckades dock rädda sig iland på Bornholm. Utrustningen och förnödenheterna gick dock förlorat i havet. Den 28 januari 1807 anföll franska styrkor om 15.000 man. En kolonn fransmän anföll över Demmin och en annan över Anklam. Sörmlandsjägarna som ingick i bevakningsstyrkan vid Anklam tvingades snabbt bakåt. Vid striderna i Teschenhagen kämpade jägarna tappert mot övermakten. Här tillfångatogs 8 jägare och 6 sårades. Den 30 januari var Stralsund innesluten. Överste Vegesack brigad hade till uppgift att bevaka den södra fronten eller Frankenfront. Den 12 februari ingick bataljonens jägare i ett utfall för att driva bort fransmännen vid en framskjuten postering som de intagit vid denna front. Utfallet lyckades och posteringen fick överges av fransmännen. Sörmlandsbataljonen gick den 15 februari över till Rügen föra att ingripa mot franska landstigningsförsök. Försvaret av Stralsund fördes aktivt av svenskarna som hela tiden gjorde utfall och störde fransmännen. Sörmlandsjägarna deltog livligt i utfallen under februari och mars. Den 14 mars gjordes ett utfall med 3 bataljoner, 3 skvadroner och kanoner under ledning av överste Cardell. Målet var en fransk redutt vid Knieperfront. Sörmlandsjägarna försökte tränga in i redutten bakifrån men misslyckades. I striden stupade 19 av jägarna och en tillfångatogs. Den 1 april 1807 gjorde svenskarna ett stort utfall från Stralsund och lyckades driva fransmännen bakåt ut ur Pommern. Detta skedde på två kolonner. Sörmlandsbataljonen ingick i den östra och var inblandad i striderna vid Voigtshagen. Den 4 april hade svenskarna tagit tillbaka både Demmin och Anklam. Redan den 16 april gick åter general Mortier och fransmännen till anfall. Vid bron Finkelbrücke, 3 mil söder om Anklam, höll en svensk styrka med Södermanlandsbataljonen och en bataljon från Västgötadals regemente stånd i 4 timmar. Sörmlänningarna blev kringrända men lyckades med ett bajonettanfall slå sig ut. Söder om Anklam höll de tillbaka fransmännen medan övriga förband gick tillbaka över bron där. 15 sörmlänningar blev tillfångatagna av fransmännen. Den 18 april inleddes ett stillestånd med Frankrike. Sörmlandsbataljonen fick till uppgift att bevaka gränsen vid Greifswald. Den 20 juni fanns i bataljonen enbart 433 man i stridsbart skick. Den 2 juli sade Gustav IV Adolf upp stilleståndet och den 13 juli anfaller fransmännen och redan den 15 juli var svenskarna åter instängda i Stralsund. Natten till den 19-20 augusti överfördes de svenska styrkorna till ön Rügen för att skona Stralsund mot ett franskt anfall. I strider den 25 augusti tillfångatogs 22 sörmlänningar och en stupade. Den 7 september inleds förhandlingar om stillestånd vilket innebar att svenskarna skulle lämna Rügen inom en månad. Den 26 september skeppades sörmlänningarna på örlogsflottan till Karlskrona. Den 12 oktober var bataljonen hemma i Södermanland. Se karta. Ryska kriget 1808 - 1809 Knektarna skulle inte bli hemma på rotarna särskilt länge. I slutet av februari 1808 bröt ett tvåfrontskrig ut mot Ryssland och Danmark. Ryska trupper gick in i Finland och Södermanlands regementet ingick i den reservarmé som i mars drogs samman i Örebro. Gustav IV Adolf ville först besegra danskarna innan han vände sig mot ryssarna. I april 1808 var Södermanlands regemente med bland de styrkor som tågade till Värmland och gränsen mot Norge. Chef för den västra armén, som räknade 15.000 man, var Gustav Mauritz Armfelt. Planen var att gå in i Norge från tre punkter, Armfelt från Värmland med 5.000 man, gm Vegesack från Bohuslän samt Bergenstråhle från Jämtland. Södermanlands 1:a bataljonen tilldelades den 3:e brigaden under överste Cederström som ingick i arméns högra flygel. Södermanlands 2:a bataljonen ingick i 4:e brigaden under överste Cronstedt som fanns på samma flygel. Den 15 april 1808 inföll den svenska västra armén in i Norge från Värmland. Södermanlands regementes 1:a bataljon gick med sina jägare som förtrupp från Östervallskog till Örjesjön i Norge där de förskansade sig och slog tillbaka några mindre norska anfall. Den 20 april var 1:a bataljonen inblandad i strider vid Sunds kvarnar. Regementets 2:a bataljon och 4.e brigaden nådde den 14 april Silbodal. Hit anlände i slutet av juni även en vargeringsbataljon ur regementet om 589 man. I början av juni fördes västra armén tillbaka till Sverige. I juli och augusti låg regementet vid Ed med bevakning av gränsen som uppgift. Till försvar av Finland fanns där ca: 20.000 man varav 7.000 fanns på Sveaborg. Försvaret organiserades på tre grupper  ledda av överste August Fredrik Palmfelt, överste Carl Johan Adlercreutz respektive överste Johan Adam Cronstedt (syssling till kommendanten på Sveaborg). I händelse av vinterkrig var planen för Finland att dra tillbaka styrkorna till Österbotten. När isarna gick upp på våren och man fick förstärkningar från Sverige skulle man gå till offensiv. Totalt kunde Sverige mobilisera ca: 60.000 man. Efter att Sveaborg kapitulerat den 3 maj 1808 och ryssarna trängt så långt norrut som Uleåborg samlades svenska styrkor längs östkusten för att skeppas till Finland. Kommendanten på Sveaborg Carl Olof Cronstedt gav upp fästningen utan egentlig strid. De ryska styrkorna var i praktiken för få för en belägring, än mindre skulle de klara en stormning. De saknade även tungt artilleri. På Sveaborg fanns 7.000 man plus hela finska eskadern av skärgårdsflottan om ca: 200 båtar, vapen, kanoner mm som nu gratis kom i ryssarnas händer. För detta blev Cronstedt dömd till högförräderi av generalkrigsrätten. I september marscherade Södermanlands regemente till Gävle för att den 22 september 1808 gå ombord på fartygen till Finland. Överfarten kom dock att dröja på grund av dåligt väder och i slutet av november skeppades regementet till Åland. Här inkvarterades regementet över vintern med bevakningsuppdrag. I januari 1809 frös isen och ryska styrkor trängde fram till Kymlinge, halvvägs mellan Åbo och Åland. De svenska förbanden på Åland uppgick till cirka 5.500 man. General von Döbeln sänds till Åland för att leda försvaret. Den 14 mars 1809 nåddes von Döbeln av budskapet att Gustav IV Adolf avsatts i en statkupp. von Döbeln förhandlade då med ryssarna om stillestånd och den 16 - 17 mars 1809 marscherar de svenska styrkorna tillbaka till Sverige på isen.  Södermanlands regementes 2:a bataljon utgjorde arriärgardet under major von Engelbrechtens ledning. Som sista förband lämnade de sina ställningar vid Bomarsund under eftermiddagen den 16 mars. Natten den 17-18 mars anlände huvudstyrkan i snöstorm till Grisslehamn. Hela vägen angreps den sörmländska bataljonen av kosackpatruller. Vid Signhildsskär anfölls bataljonen av 2 ryska skvadroner från var sitt  håll. Bataljonen tvingades kapitulera och tillfångatogs. Kvar på Åland fanns också alla sjuka och sårade som även de gick i rysk fångenskap. Totalt förlorade Södermanlands regemente mellan 600 - 800 man i stupade och fångna män under tillbakatåget. Efter återkomsten tilldelades 1:a bataljonen till Kustarmén, 1 brigaden, och deltog bland annat i försvaret av Väddö. Då regementet efter återkomsten var rätt sargat erhöll man förstärkningar från Södermanland och räknade nu 700 man fördelat på två bataljoner. Den svenska norra armén var trängd av ryssarna i Umeå-trakten och den 8 augusti skeppades på flottan en expeditionskår från Upplandskusten till Umeå. Flottan bestod av 2 linjeskepp, en fregatt samt ett större antal fartyg ur skärgårdsflottan. Styrkan skulle landsättas norr om de ryska styrkorna och skära av deras reträttmöjligheter. Chefen för denna kår var Södermanlands regementschef, generallöjtnant Gustav Wachtmeister. Södermanlands regemente ingick i 1:a brigaden under överste Fleetwood. Den norra armén var i strider med ryssarna huvudhär vid Öreälven, 4 mil söder om Umeå. Den 5 juli hade Sandels gjort ett anfall på ryssarna vid Hörnefors som dock slutade i ett nederlag. Den 17 augusti landstiger den 7.000 man starka kåren vid Ratan, 4 mil norr om Umeå. Ryssarna blir nu klämda mellan två sköldar. Vid Djäkneboda undankastas ett ryskt regemente. Kåren fortsätter till Sävar och går den 18:e i ställning där. Södermanlands 1:a bataljon hade sin ställning bakom en höjd, Krutbrånet. Bataljonens jägare fanns i framskjutna positioner på båda sidor om Umeåvägen. Ryssarna vänder nu norrut och tidigt på morgonen den 19 augusti anfaller 5000 ryssar expeditionskåren vid Sävar. Striden blir mycket häftig. Jägarposteringarna kastades bakåt och 1:a bataljonen försökte hålla ställningarna vid vägen men hotades vid flankerna. Den 2:a bataljonen rycker fram till undsättning. Vid vägen och i skogen ned mot Sävarån pågår striden fram och tillbaka. När ammunitionen började ta slut drar sig bataljonerna tillbaka. Ryssarna läge är utsatt men Wachtmeister tror att han håller på att bli urflankerad av ryssarna och ger order om återtåg. Striden har gått till historien som det första slag som en underlägsen rysk styrka besegrat en svensk. Kåren drar sig tillbaka till Ratan. Den 20 augusti går den ryske befälhavaren Kamenskij åter till anfall. Denna gång kan det svenska artilleriet sättas in direkt mot ryssarna vilket stoppar anfallet. Då striderna pågår nära havet kan även flottans artilleri sättas in mot ryssarna. Ryssarna tvingas dra sig tillbaka. Den 23 augusti utrymmer ryssarna Umeå och drar sig norrut till Piteå. Dessa två strider var mycket blodiga och svenskarna förlorade ca: 1000 man, ryssarna ca: 1500 man. Södermanlands regementes förluster uppgår till 73 stupade och 72 sårade. Regementets tappra insatser uppmärksammades och 1810 belönades ett 50-tal Sörmlandsknektar med medaljen " för tapperhet i fält". Den 22 augusti skeppas kåren tillbaka till Uppland och efter freden med Ryssland i Fredrikshamn den 17 september 1809 återvänder regementet hemåt. De anländer den 5 oktober till Strängnäs. Därifrån marscherar respektive kompani till sina hemorter. I december fanns ännu 341 man kvar i rysk fångenskap. Överst på sidan Kriget mot Napoleon, 1813 - 1814 Redan 1812 drogs en armé samman i Skåne i avsikt att invadera Danmark. Ändamålet var att tvinga Danmark att avstå Norge till Sverige. Södermanlands regemente räknade 1.815 man inklusive förstärkningsmanskapet, fördelade på 3 bataljoner och marscherade till Stockholm den 4 augusti 1812 för krigsövningar. I slutet av oktober skeppades regementet till Blekinge. Anfallet mot Danmark uppsköts dock och regementet transporterades hem. År 1812 infördes ett nytt system för anskaffande av nya soldater i krigstid som komplement till de ordinarie soldaterna. Det var den extra roteringen samt det s k förstärkningsmanskapet. Från 1813 även beväringen. Under vinter upprustades armén och omfattande krigsförberedelser pågick. De 3 sörmländska bataljonerna samlades åter den 24 april 1813 i Södertälje och i början av maj skeppas regementet från Dalarö på örlogsflottan till Pommern för att slåss mot Napoleon. Den 14 maj anländer regementet till Stralsund. Regementet tilldelas arméns 1:a division under gm Posse och 2:a brigaden under regementschefen överste Reuterskiöld och var formerat på 3 bataljoner. I regementet ingick 1.002 ordinarie knektar, 249 man från den extra roteringen samt 404 man förstärkningsmanskap, totalt 1.655 man. I slutstriderna mot Napoleon skulle kronprins Karl Johan leda den nordtyska hären, den s k Nordarmén. Nordarmén uppgick till 155.000 man, bestående främst av svenska, preussiska och ryska trupper. Södermanlands regemente deltog i marscherna i nordtyskland och bevistade slagen vid Grossbeeren den 23 augusti, Dennewizt den 6 september och Leipzig den 18 oktober dock utan att aktivt sättas in i striderna. Jägarna deltog dock i stormningen av Leipzig. Det svenska beridna artilleriet deltog i alla dessa slag. Efter att fästningen Friedrichsorts intagits den 19 december förlades bataljonen under major Ljungberger där i garnison under några dagar. Under julhelgen avlöstes de av en annan bataljon.
Kriget mot Danmark 1813 - 1814 Den andra bataljonen ingick i de svenska styrkor som under ledning av generallöjtnant Sköldebrand tågar norrut mot Danmark. Karl Johan leder personligen hela kåren där även ryska trupper ingår. Den 6 november 1813 står kåren i Hannover och den 1 december i Boitzenburg. Därefter marscherar Karl Johan mot Lübeck som intas utan strid den 5 december. Den 7 december anfaller Sköldebrant med 900 man kavalleri ur Mörners husarer, förstärkta med styrkor ur Skånska husarerna samt Schillerska husarerna och karabinjärerna, en många gånger större dansk styrka vid Bornhöft, 3 mil söder om Kiel. Striden brukar betraktas som svensk seger och danskarna tvingas retirera. Sverige förlorade 76 man och 128 hästar. Danskarna förlorade 200 man och lika många togs tillfånga. Den 10 december går den svenska armén in i Kiel. Danmark försöker nu rädda situationen med diplomatiska medel och den 15 december beviljar Karl Johan danskarnas begäran om ett stillestånd. Stilleståndet undertecknas i Rendsburg och gäller i 14 dagar men omfattar inte fästningarna Fredriksort och Glückstadt. Den 19 december kapitulerar Fredriksort och förutom Glückstadt är nu hela Holstein i svenskarnas händer. Den 5 januari 1814 kapitulerar även danskarnas sista fäste i Holstein, Glückstadt. Den 6 januari 1814 bryter nu Karl Johans armé upp från Kiel och tränger in i Schleswig som översvämmas av svenskt kavalleri och ryska kosacker. När trupperna når Kolding kapitulerar Danmark och den 15 januari 1814 undertecknas i Kiel fredsavtalet mellan Sverige/England och Danmark. I fredsavtalet avsäger sig Danmark hela Norge som nu tillfaller Sverige. Som kompensation avträder Sverige Pommern och ön Rügen till Danmark. Danmark kommer dock aldrig att få dessa områden då de tillfaller Preussen enligt Wien-kongressen 1814. Norge hade tillhört Danmark sen Kalmarunionen. Redan den 20 januari tågar den svenska armén söderut från Kiel för att ansluta sig till kriget mot Napoleon. Armén marscherar via Köln och Aachen i västra Tyskland till Liège i Belgien. Med i marschen är även Södermanlands regemente. Den 9 april 1814 finns regementet i Bryssel. Napoleon avsätts den 2 april och nordarmén upplöses. Den 30 maj 1814 undertecknas fredsavtalet med Frankrike. Överst på sidan Norska fälttåget 1814 Den 25 april 1814 lämnade regementet Bryssel och anländer via Rostock till Göteborg den 8 juli. Kronprins Karl Johan har för avsikt att säkerställa förvärvet av Norge genom att marschera in i Norge. En armé om 45.000 man dras ihop och flottan rustas. Den norska armén kunde ställa 30.000 man på fötter men de var illa utrustade, dåligt utbildade och saknade erfaren militär ledning. Den svenska armén samlas vid den norska gränsen och delades upp i tre kårer. Den första under ledning av gm Carl Henrik Posse, den andra under generallöjtnant Johan August Sandels och den tredje under generallöjtnant Gustaf Boije af Gennäs. Vidare fanns en reservarmé under ledning av fältmarskalk Hans Henrik von Essen. Flottan stod under ledning av amiral Johan af Puke.  Den 26 juli inleder Sverige kriget då den svenska flottan anfaller en avdelning av den norska skärgårdsflottan vid Hvalöarna söder om Fredriksstad. Skärgårdsflottan luckas fly undan men svenskarna med Mörners husarer intar öarna nästa dag. Den 30 juli infaller en armékår i Norge under ledning av general Hans Henrik von Essen vid Prestbakke och tågar mot Frederikshald och Frederikstens fästning. Den 2 augusti går arméns 1:a division under gm Lagerbring, där Södermanlands regemente ingår i 2:a brigaden, in i Norge vid Svinesund mot Glommen. Den 3:e intas Kragerön. Ön är strategiskt viktig då den utgör nyckeln till hamnstaden Frederiksstad och därmed fästningen där. Den 4 augusti kapitulerar fästningen. På ett fåtal dagar har Norges försvar av dess södra landsdel rasat samman. Den svenska armén tränger längre in i landet. Den 5 augusti vinner dock norrmännen strider vid Midskog. Mellan den 6 och 8 augusti avancerar de svenska styrkorna upp mot Glommen. Karl Johan beslutar sig om att gå över Glommen för att sätta den norska armén under stor press. Generalmajor Mörner får uppdrag att gå över Glommen vid Kjölbergsbro. Tidigt den 14 augusti börjar de svenska trupperna att reparera den förstörda bron. De beskjuts hela tiden av norska trupper. Mörner ger då order till överste Skjöldebrand att med Livgrenadjärsregementets jägare ta sig över Glommen med båtar och driva bort de norska trupperna. Detta går helt enligt planerna. I anfallet stupar 3 svenskar och 15 sårade, 30 norrmän tas till fånga. Skjöldebrand såras själv av en kula i benet vid anfallet. Den 14 augusti 1814 undertecknas stilleståndet i Moss och därefter avslutas alla krigsaktiviteter. Den 4 november ingås en union mellan Sverige och Norge efter förhandlingar i Oslo och den svenske kungen, Karl XIII, väljs även till kung av Norge av stortinget. Sveriges förste riksståthållare i Norge blev fältmarskalk Hans Henric von Essen. Södermanlands regementet tillhörde de förband som beordrades kvar i Norge efter stilleståndet. De var förlagda i Frederiksstad och vid övergångarna av Glommen. Förts när norska stortinget valt Karl XIII som kung kunde regementet påbörja marschen hemåt. I regementet fanns då 1.235 man. Marschen gick över Ed, Åmål, Karlstad. Den 30 november upplöstes regementet i Vretsta och respektive kompani tågade till sina kompanibodar för inlämning av materielen. Se karta. Regementets fälttåg - sida 1 Överst på sidan
xxxx Mil xxxxx
 
xxxxxxxxxxxxx
Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-10-26

Kungliga Södermanlands

Regemente

Krig och fälttåg som

Södermanlands regemente

deltagit i (2)

Fälttåg: 1500-tal, 1600-tal, 1700-tal, 1800-tal

1800-tal

Pommerska kriget 1805 - 1807 (1810) År 1805 gick Gustav IV Adolf med i kriget mot Napoleon och anslöt sig till koalitionen mellan Ryssland-Österrike-England. Gustav IV Adolf skulle föra befälet över en här bestående av 12.000 svenskar, 15.000 ryssar och 10.000 engelsmän. Via engelskt bidrag med pengar kunde en svensk här på 9.000 man i oktober 1805 sändas till Stralsund. I Södermanlands regemente togs en styrka på 600 man ut. Det var inte en av bataljonerna som sändes utan ur alla 8 kompanier tog man 75 man, totalt 600 st. Man lämnade hemorten den 11 oktober och redan den 16 oktober skeppades styrkan från Karlskrona och den 24:e lade man till i Stralsund. Här tilldelades bataljonen arméns 4:e brigad under befäl av överste von Vegesack. I detta krig var man bättre förberedd på ett rörligt krig i Pommern än i kriget där 1757 - 1762. Varje brigad bestod av 3 infanteribataljoner, 6 kavalleriskvadroner och ett ridande artilleribatteri. Varje bataljon hade dessutom 2 jägarplutoner om vardera 50 man. Först i december 1805 gick Södermanlandsbataljonen och den svenska huvudhären fram till Elbe och Lauenburg. Gustav IV Adolf var dock rädd att Preussen skulle infalla i Pommern i fall svenskarna lämnade området så Gustav drog tillbaka hären till Pommern. Södermanlandsbataljonen låg från maj 1806 i Stralsund. I januari 1807 kom ersättningsmanskap till bataljonen. De hade haft en minst sagt besvärlig överresa då skonerten Flundran strandade på överfarten. Manskapet lyckades dock rädda sig iland på Bornholm. Utrustningen och förnödenheterna gick dock förlorat i havet. Den 28 januari 1807 anföll franska styrkor om 15.000 man. En kolonn fransmän anföll över Demmin och en annan över Anklam. Sörmlandsjägarna som ingick i bevakningsstyrkan vid Anklam tvingades snabbt bakåt. Vid striderna i Teschenhagen kämpade jägarna tappert mot övermakten. Här tillfångatogs 8 jägare och 6 sårades. Den 30 januari var Stralsund innesluten. Överste Vegesack brigad hade till uppgift att bevaka den södra fronten eller Frankenfront. Den 12 februari ingick bataljonens jägare i ett utfall för att driva bort fransmännen vid en framskjuten postering som de intagit vid denna front. Utfallet lyckades och posteringen fick överges av fransmännen. Sörmlandsbataljonen gick den 15 februari över till Rügen föra att ingripa mot franska landstigningsförsök. Försvaret av Stralsund fördes aktivt av svenskarna som hela tiden gjorde utfall och störde fransmännen. Sörmlandsjägarna deltog livligt i utfallen under februari och mars. Den 14 mars gjordes ett utfall med 3 bataljoner, 3 skvadroner och kanoner under ledning av överste Cardell. Målet var en fransk redutt vid Knieperfront. Sörmlandsjägarna försökte tränga in i redutten bakifrån men misslyckades. I striden stupade 19 av jägarna och en tillfångatogs. Den 1 april 1807 gjorde svenskarna ett stort utfall från Stralsund och lyckades driva fransmännen bakåt ut ur Pommern. Detta skedde på två kolonner. Sörmlandsbataljonen ingick i den östra och var inblandad i striderna vid Voigtshagen. Den 4 april hade svenskarna tagit tillbaka både Demmin och Anklam. Redan den 16 april gick åter general Mortier och fransmännen till anfall. Vid bron Finkelbrücke, 3 mil söder om Anklam, höll en svensk styrka med Södermanlandsbataljonen och en bataljon från Västgötadals regemente stånd i 4 timmar. Sörmlänningarna blev kringrända men lyckades med ett bajonettanfall slå sig ut. Söder om Anklam höll de tillbaka fransmännen medan övriga förband gick tillbaka över bron där. 15 sörmlänningar blev tillfångatagna av fransmännen. Den 18 april inleddes ett stillestånd med Frankrike. Sörmlandsbataljonen fick till uppgift att bevaka gränsen vid Greifswald. Den 20 juni fanns i bataljonen enbart 433 man i stridsbart skick. Den 2 juli sade Gustav IV Adolf upp stilleståndet och den 13 juli anfaller fransmännen och redan den 15 juli var svenskarna åter instängda i Stralsund. Natten till den 19-20 augusti överfördes de svenska styrkorna till ön Rügen för att skona Stralsund mot ett franskt anfall. I strider den 25 augusti tillfångatogs 22 sörmlänningar och en stupade. Den 7 september inleds förhandlingar om stillestånd vilket innebar att svenskarna skulle lämna Rügen inom en månad. Den 26 september skeppades sörmlänningarna på örlogsflottan till Karlskrona. Den 12 oktober var bataljonen hemma i Södermanland. Se karta. Ryska kriget 1808 - 1809 Knektarna skulle inte bli hemma på rotarna särskilt länge. I slutet av februari 1808 bröt ett tvåfrontskrig ut mot Ryssland och Danmark. Ryska trupper gick in i Finland och Södermanlands regementet ingick i den reservarmé som i mars drogs samman i Örebro. Gustav IV Adolf ville först besegra danskarna innan han vände sig mot ryssarna. I april 1808 var Södermanlands regemente med bland de styrkor som tågade till Värmland och gränsen mot Norge. Chef för den västra armén, som räknade 15.000 man, var Gustav Mauritz Armfelt. Planen var att gå in i Norge från tre punkter, Armfelt från Värmland med 5.000 man, gm Vegesack från Bohuslän samt Bergenstråhle från Jämtland. Södermanlands 1:a bataljonen tilldelades den 3:e brigaden under överste Cederström som ingick i arméns högra flygel. Södermanlands 2:a bataljonen ingick i 4:e brigaden under överste Cronstedt som fanns på samma flygel. Den 15 april 1808 inföll den svenska västra armén in i Norge från Värmland. Södermanlands regementes 1:a bataljon gick med sina jägare som förtrupp från Östervallskog till Örjesjön i Norge där de förskansade sig och slog tillbaka några mindre norska anfall. Den 20 april var 1:a bataljonen inblandad i strider vid Sunds kvarnar. Regementets 2:a bataljon och 4.e brigaden nådde den 14 april Silbodal. Hit anlände i slutet av juni även en vargeringsbataljon ur regementet om 589 man. I början av juni fördes västra armén tillbaka till Sverige. I juli och augusti låg regementet vid Ed med bevakning av gränsen som uppgift. Till försvar av Finland fanns där ca: 20.000 man varav 7.000 fanns på Sveaborg. Försvaret organiserades på tre grupper  ledda av överste August Fredrik Palmfelt, överste Carl Johan Adlercreutz respektive överste Johan Adam Cronstedt (syssling till kommendanten på Sveaborg). I händelse av vinterkrig var planen för Finland att dra tillbaka styrkorna till Österbotten. När isarna gick upp på våren och man fick förstärkningar från Sverige skulle man gå till offensiv. Totalt kunde Sverige mobilisera ca: 60.000 man. Efter att Sveaborg kapitulerat den 3 maj 1808 och ryssarna trängt så långt norrut som Uleåborg samlades svenska styrkor längs östkusten för att skeppas till Finland. Kommendanten på Sveaborg Carl Olof Cronstedt gav upp fästningen utan egentlig strid. De ryska styrkorna var i praktiken för få för en belägring, än mindre skulle de klara en stormning. De saknade även tungt artilleri. På Sveaborg fanns 7.000 man plus hela finska eskadern av skärgårdsflottan om ca: 200 båtar, vapen, kanoner mm som nu gratis kom i ryssarnas händer. För detta blev Cronstedt dömd till högförräderi av generalkrigsrätten. I september marscherade Södermanlands regemente till Gävle för att den 22 september 1808  gå ombord på fartygen till Finland. Överfarten kom dock att dröja på grund av dåligt väder och i slutet av november skeppades regementet till Åland. Här inkvarterades regementet över vintern med bevakningsuppdrag. I januari 1809 frös isen och ryska styrkor trängde fram till Kymlinge, halvvägs mellan Åbo och Åland. De svenska förbanden på Åland uppgick till cirka 5.500 man. General von Döbeln sänds till Åland för att leda försvaret. Den 14 mars 1809 nåddes von Döbeln av budskapet att Gustav IV Adolf avsatts i en statkupp. von Döbeln förhandlade då med ryssarna om stillestånd och den 16 - 17 mars 1809 marscherar de svenska styrkorna tillbaka till Sverige på isen.  Södermanlands regementes 2:a bataljon utgjorde arriärgardet under major von Engelbrechtens ledning. Som sista förband lämnade de sina ställningar vid Bomarsund under eftermiddagen den 16 mars. Natten den 17-18 mars anlände huvudstyrkan i snöstorm till Grisslehamn. Hela vägen angreps den sörmländska bataljonen av kosackpatruller. Vid Signhildsskär anfölls bataljonen av 2 ryska skvadroner från var sitt  håll. Bataljonen tvingades kapitulera och tillfångatogs. Kvar på Åland fanns också alla sjuka och sårade som även de gick i rysk fångenskap. Totalt förlorade Södermanlands regemente mellan 600 - 800 man i stupade och fångna män under tillbakatåget. Efter återkomsten tilldelades 1:a bataljonen till Kustarmén, 1 brigaden, och deltog bland annat i försvaret av Väddö. Då regementet efter återkomsten var rätt sargat erhöll man förstärkningar från Södermanland och räknade nu 700 man fördelat på två bataljoner. Den svenska norra armén var trängd av ryssarna i Umeå-trakten och den 8 augusti skeppades på flottan en expeditionskår från Upplandskusten till Umeå. Flottan bestod av 2 linjeskepp, en fregatt samt ett större antal fartyg ur skärgårdsflottan. Styrkan skulle landsättas norr om de ryska styrkorna och skära av deras reträttmöjligheter. Chefen för denna kår var Södermanlands regementschef, generallöjtnant Gustav Wachtmeister. Södermanlands regemente ingick i 1:a brigaden under överste Fleetwood. Den norra armén var i strider med ryssarna huvudhär vid Öreälven, 4 mil söder om Umeå. Den 5 juli hade Sandels gjort ett anfall på ryssarna vid Hörnefors som dock slutade i ett nederlag. Den 17 augusti landstiger den 7.000 man starka kåren vid Ratan, 4 mil norr om Umeå. Ryssarna blir nu klämda mellan två sköldar. Vid Djäkneboda undankastas ett ryskt regemente. Kåren fortsätter till Sävar och går den 18:e i ställning där. Södermanlands 1:a bataljon hade sin ställning bakom en höjd, Krutbrånet. Bataljonens jägare fanns i framskjutna positioner på båda sidor om Umeåvägen. Ryssarna vänder nu norrut och tidigt på morgonen den 19 augusti anfaller 5000 ryssar expeditionskåren vid Sävar. Striden blir mycket häftig. Jägarposteringarna kastades bakåt och 1:a bataljonen försökte hålla ställningarna vid vägen men hotades vid flankerna. Den 2:a bataljonen rycker fram till undsättning. Vid vägen och i skogen ned mot Sävarån pågår striden fram och tillbaka. När ammunitionen började ta slut drar sig bataljonerna tillbaka. Ryssarna läge är utsatt men Wachtmeister tror att han håller på att bli urflankerad av ryssarna och ger order om återtåg. Striden har gått till historien som det första slag som en underlägsen rysk styrka besegrat en svensk. Kåren drar sig tillbaka till Ratan. Den 20 augusti går den ryske befälhavaren Kamenskij åter till anfall. Denna gång kan det svenska artilleriet sättas in direkt mot ryssarna vilket stoppar anfallet. Då striderna pågår nära havet kan även flottans artilleri sättas in mot ryssarna. Ryssarna tvingas dra sig tillbaka. Den 23 augusti utrymmer ryssarna Umeå och drar sig norrut till Piteå. Dessa två strider var mycket blodiga och svenskarna förlorade ca: 1000 man, ryssarna ca: 1500 man. Södermanlands regementes förluster uppgår till 73 stupade och 72 sårade. Regementets tappra insatser uppmärksammades och 1810 belönades ett 50-tal Sörmlandsknektar med medaljen " för tapperhet i fält". Den 22 augusti skeppas kåren tillbaka till Uppland och efter freden med Ryssland i Fredrikshamn den 17 september 1809 återvänder regementet hemåt. De anländer den 5 oktober till Strängnäs. Därifrån marscherar respektive kompani till sina hemorter. I december fanns ännu 341 man kvar i rysk fångenskap. Överst på sidan Kriget mot Napoleon, 1813 - 1814 Redan 1812 drogs en armé samman i Skåne i avsikt att invadera Danmark. Ändamålet var att tvinga Danmark att avstå Norge till Sverige. Södermanlands regemente räknade 1.815 man inklusive förstärkningsmanskapet, fördelade på 3 bataljoner och marscherade till Stockholm den 4 augusti 1812 för krigsövningar. I slutet av oktober skeppades regementet till Blekinge. Anfallet mot Danmark uppsköts dock och regementet transporterades hem. År 1812 infördes ett nytt system för anskaffande av nya soldater i krigstid som komplement till de ordinarie soldaterna. Det var den extra roteringen samt det s k förstärkningsmanskapet. Från 1813 även beväringen. Under vinter upprustades armén och omfattande krigsförberedelser pågick. De 3 sörmländska bataljonerna samlades åter den 24 april 1813 i Södertälje och i början av maj skeppas regementet från Dalarö på örlogsflottan till Pommern för att slåss mot Napoleon. Den 14 maj anländer regementet till Stralsund. Regementet tilldelas arméns 1:a division under gm Posse och 2:a brigaden under regementschefen överste Reuterskiöld och var formerat på 3 bataljoner. I regementet ingick 1.002 ordinarie knektar, 249 man från den extra roteringen samt 404 man förstärkningsmanskap, totalt 1.655 man. I slutstriderna mot Napoleon skulle kronprins Karl Johan leda den nordtyska hären, den s k Nordarmén. Nordarmén uppgick till 155.000 man, bestående främst av svenska, preussiska och ryska trupper. Södermanlands regemente deltog i marscherna i nordtyskland och bevistade slagen vid Grossbeeren den 23 augusti, Dennewizt den 6 september och Leipzig den 18 oktober dock utan att aktivt sättas in i striderna. Jägarna deltog dock i stormningen av Leipzig. Det svenska beridna artilleriet deltog i alla dessa slag. Efter att fästningen Friedrichsorts intagits den 19 december förlades bataljonen under major Ljungberger där i garnison under några dagar. Under julhelgen avlöstes de av en annan bataljon.
Kriget mot Danmark 1813 - 1814 Den andra bataljonen ingick i de svenska styrkor som under ledning av generallöjtnant Sköldebrand tågar norrut mot Danmark. Karl Johan leder personligen hela kåren där även ryska trupper ingår. Den 6 november 1813 står kåren i Hannover och den 1 december i Boitzenburg. Därefter marscherar Karl Johan mot Lübeck som intas utan strid den 5 december. Den 7 december anfaller Sköldebrant med 900 man kavalleri ur Mörners husarer, förstärkta med styrkor ur Skånska husarerna samt Schillerska husarerna och karabinjärerna, en många gånger större dansk styrka vid Bornhöft, 3 mil söder om Kiel. Striden brukar betraktas som svensk seger och danskarna tvingas retirera. Sverige förlorade 76 man och 128 hästar. Danskarna förlorade 200 man och lika många togs tillfånga. Den 10 december går den svenska armén in i Kiel. Danmark försöker nu rädda situationen med diplomatiska medel och den 15 december beviljar Karl Johan danskarnas begäran om ett stillestånd.  Stilleståndet undertecknas i Rendsburg och gäller i 14 dagar men omfattar inte fästningarna Fredriksort och Glückstadt. Den 19 december kapitulerar Fredriksort och förutom Glückstadt är nu hela Holstein i svenskarnas händer. Den 5 januari 1814 kapitulerar även danskarnas sista fäste i Holstein, Glückstadt. Den 6 januari 1814 bryter nu Karl Johans armé upp från Kiel och tränger in i Schleswig som översvämmas av svenskt kavalleri och ryska kosacker. När trupperna når Kolding kapitulerar Danmark och den 15 januari 1814 undertecknas i Kiel fredsavtalet mellan Sverige/England och Danmark. I fredsavtalet avsäger sig Danmark hela Norge som nu tillfaller Sverige. Som kompensation avträder Sverige Pommern och ön Rügen till Danmark. Danmark kommer dock aldrig att få dessa områden då de tillfaller Preussen enligt Wien- kongressen 1814. Norge hade tillhört Danmark sen Kalmarunionen. Redan den 20 januari tågar den svenska armén söderut från Kiel för att ansluta sig till kriget mot Napoleon. Armén marscherar via Köln och Aachen i västra Tyskland till Liège i Belgien. Med i marschen är även Södermanlands regemente. Den 9 april 1814 finns regementet i Bryssel. Napoleon avsätts den 2 april och nordarmén upplöses. Den 30 maj 1814 undertecknas fredsavtalet med Frankrike. Överst på sidan Norska fälttåget 1814 Den 25 april 1814 lämnade regementet Bryssel och anländer via Rostock till Göteborg den 8 juli. Kronprins Karl Johan har för avsikt att säkerställa förvärvet av Norge genom att marschera in i Norge. En armé om 45.000 man dras ihop och flottan rustas. Den norska armén kunde ställa 30.000 man på fötter men de var illa utrustade, dåligt utbildade och saknade erfaren militär ledning. Den svenska armén samlas vid den norska gränsen och delades upp i tre kårer. Den första under ledning av gm Carl Henrik Posse, den andra under generallöjtnant Johan August Sandels och den tredje under generallöjtnant Gustaf Boije af Gennäs. Vidare fanns en reservarmé under ledning av fältmarskalk Hans Henrik von Essen. Flottan stod under ledning av amiral Johan af Puke.  Den 26 juli inleder Sverige kriget då den svenska flottan anfaller en avdelning av den norska skärgårdsflottan vid Hvalöarna söder om Fredriksstad. Skärgårdsflottan luckas fly undan men svenskarna med Mörners husarer intar öarna nästa dag. Den 30 juli infaller en armékår i Norge under ledning av general Hans Henrik von Essen vid Prestbakke och tågar mot Frederikshald och Frederikstens fästning. Den 2 augusti går arméns 1:a division under gm Lagerbring, där Södermanlands regemente ingår i 2:a brigaden, in i Norge vid Svinesund mot Glommen. Den 3:e intas Kragerön. Ön är strategiskt viktig då den utgör nyckeln till hamnstaden Frederiksstad och därmed fästningen där. Den 4 augusti kapitulerar fästningen. På ett fåtal dagar har Norges försvar av dess södra landsdel rasat samman. Den svenska armén tränger längre in i landet. Den 5 augusti vinner dock norrmännen strider vid Midskog. Mellan den 6 och 8 augusti avancerar de svenska styrkorna upp mot Glommen. Karl Johan beslutar sig om att gå över Glommen för att sätta den norska armén under stor press. Generalmajor Mörner får uppdrag att gå över Glommen vid Kjölbergsbro. Tidigt den 14 augusti börjar de svenska trupperna att reparera den förstörda bron. De beskjuts hela tiden av norska trupper. Mörner ger då order till överste Skjöldebrand att med Livgrenadjärsregementets jägare ta sig över Glommen med båtar och driva bort de norska trupperna. Detta går helt enligt planerna. I anfallet stupar 3 svenskar och 15 sårade, 30 norrmän tas till fånga. Skjöldebrand såras själv av en kula i benet vid anfallet. Den 14 augusti 1814 undertecknas stilleståndet i Moss och därefter avslutas alla krigsaktiviteter. Den 4 november ingås en union mellan Sverige och Norge efter förhandlingar i Oslo och den svenske kungen, Karl XIII, väljs även till kung av Norge av stortinget. Sveriges förste riksståthållare i Norge blev fältmarskalk Hans Henric von Essen. Södermanlands regementet tillhörde de förband som beordrades kvar i Norge efter stilleståndet. De var förlagda i Frederiksstad och vid övergångarna av Glommen. Förts när norska stortinget valt Karl XIII som kung kunde regementet påbörja marschen hemåt. I regementet fanns då 1.235 man. Marschen gick över Ed, Åmål, Karlstad. Den 30 november upplöstes regementet i Vretsta och respektive kompani tågade till sina kompanibodar för inlämning av materielen. Se karta. Regementets fälttåg - sida 1 Överst på sidan