Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-10-26

Kungliga Södermanlands Regemente

Malma hed, Sjukvård, Tjänstgöring, Krigsorganisationen, Stridsreglementen, Kompanibilder 1863

Regementets krigsorganisation, 1800-talets andra hälft

Det var inte enbart de indelta soldaterna som utbildades och tränades på övningshedarna utan även de värnpliktiga i Beväringsinrättningen (1812 - 1901). Utbildningen av beväringarna kallades beväringsmöten. Liksom regementsmötena skedde även beväringsmötena under sommaren. Det kunde då vara ganska trångt på övningsheden med både indelta soldater och beväringar som skulle utbildas. Beväringarna utbildades av regementets egen befälskår. Beväringarna bildade inte egna förband (undantag finns) utan ingick i krigsorganisationen som en del av de etablerade regementena. Ett infanteriregemente hade vanligen 1200 soldater organiserad på 2 bataljoner. I krigsorganisationen förstärkte beväringarna regementena som därmed kunde utökas med en tredje bataljon. Beväringarna fördelades så att alla tre bataljonerna bestod av både indelta soldater (stamsoldater) och beväringsmän. Den indelta armén bestod under 1800-talet av cirka 25.000 soldater kompletterad med värvade regementen uppgående till 6 – 7.000 man. Beväringarna är inte inräknade i dessa siffror. Bilden till höger visar soldater i fältmundering, uniform m/1886.

1855-års krigsorganisation

Vid mitten av 1800-talet bestod ett infanteriregemente i krigsorganisationen av regementsstab, 2 linjebataljoner, en reservbataljon samt en halvdepåbataljon. Bemanningen i regementet uppgick till 3.500 man, varav 1.082 stamsoldater (indelta soldater) och 2.260 beväringar. Dessutom fanns en befälskår på 98 befäl. Fördelningen mellan stamsoldaterna och beväringsmännen var följande: Linjebataljonerna: 800 stamsoldater och 1096 beväringsmän. Reservbataljonen: 200 stamsoldater och 760 beväringsmän Halvdepåbataljonen: 82 stamsoldater och 404 beväringsmän Den uniform som användes vid denna tid var m/1845 och beväpningen var gevär m/1840, ett slaglåsgevär, dvs mynningsladdat.

1876/1877 års krigsorganisation

I 1876/1877 års krigsorganisation har styrkan utökats från 3.500 till 4.384 man fördelad på 4.255 stridande och 129 man icke- stridande. De icke-stridande utgjordes till största delen av trosskuskar. I övrigt var krigsorganisationen i sort sett den samma som 1855, dvs en regementsstab, 2 linjebataljoner och 1 reservbataljon. Dessutom, vid mobilisering skulle vissa kontingenter utgå till andra enheter i krigsorganisationen på drygt 1.300 man.

Regementsstaben

Regementsstaben bestod av regementschefen, regementskvartermästaren, regementsväbeln samt 6 trosskuskar/hästskötare ur beväringen. Totalt fanns i staben 9 personer.

Bataljonerna

I varje infanteriregemente ingick 2 linjebataljoner och 1 reservbataljon. Varje bataljon bestod i sin tur av 4 kompanier (dvs totalt 12 kompanier).

Linjebataljonsstaberna

Varje linjebataljon hade en bataljonsstab bestående av 1 bataljonschef, 1 regementsadjutant, 1 spel samt 15 icke-stridande. De icke stridande var: 1 läkare 1 kommissarie 1 gevärshantverkare 2 sjukvårdare 10 trosskuskar/hästskötare

Linjebataljonerna

De två linjebataljoner bestod av vardera 4 kompanier. I varje bataljon ingick även 24 icke-stridande: 4 sjukbärare ur stammen 16 sjukbärare ur beväringen 4 trosskuskar/hästskötare ur beväringen

Linjekompanierna

De 4 kompanierna per linjebataljon hade en total sammansättning enligt följande: 12 kompaniofficerare 8 underofficerare 12 ur spelet 72 stamkorpraler/vice korpraler 228 stamsoldater 700 beväringsmän 24 icke-stridande (se ovan) Totalt ingick per linjebataljon 1000 soldater inklusive korpralerna samt 20 ur befälet och 12 ur spelet.

Reservbataljonen

Reservbataljonen bestod även den av en stab och 4 kompanier. De 4 kompanierna hade följande sammansättning: 8 kompaniofficerare 12 underofficerare 190 stamsoldater 538 beväringsmän 24 icke-stridande (se ovan) Totalt ingick 835 man i reservbataljonen med all personal.

Hästar

Regementets behov av hästar uppgick till 70 st, varav 9 ridhästar och 61 trosshästar. Vidare ingick 39 vagnar av olika slag, alla tvåspannsvagnar.

Beväpning

Den beväpning som soldaterna hade vid mitten av 1870-talet var gevär m/1867. Gevär m/1867 är ett gevär med Remington-mekanism i kaliber 12,77×44 mm. Det var bakladdat och det första vapnet i det svenska försvaret med patronhylsa av metall och integrerad tändhatt. År 1896 ersattes detta vapen med gevär m/1896. Det är ett repetergevär system Mauser i kaliber 6,5 × 55 mm. Det laddades med 5 skott i msagasinet och ett i loppet. Gevär m/1896 var ute på förbanden runt år 1900.

Uniform

Uniformen som användes var m/1860.

Förklaringar

Stamsoldat = fast anställd soldat, dvs indelt soldat Stammen = fast anställda soldater Beväringsman = beväring, dvs värnpliktig i beväringen (beväringsinrättningen) Spelet = militärmusiker som i fält användes för att förmedla order på långa avstånd, sk. signalgivning. I infanteriet användes musikinstrumenten trummor och flöjter.

Stridsreglementen

1775-års stridsreglemente

Den stridstaktik som tillämpades vid denna tid var den rådande lineartaktiken. Den beskrivs i detalj i 1775-års stridsreglemente. Reglementet förändrades något 1781 men används även under 1800-talets första hälft. I mitten av 1800-talet börjar man att till viss del frångå denna slutna formeringar till förmån för mer spridda formeringar. Nedan följer en beskrivning av lineartaktiken. Ett regemente så snart det utgör 600 man och därutöver, uppställes alltid på tvenne bataljoner, och luckan mellan dem är 20 alnar (6 m), om ej annat anbefalles, Livbataljonen till höger och Överstelöjtnantens till vänster. I de regementen som har tre bataljoner, står det yngsta mitt uti.” I Södermanlands regemente finns följande kompanier i de två bataljonerna: Livbataljonen: Livkompaniet Vinåkers kompani Nyköpins kompani Oppunda kompani Livbataljonen var översten bataljon och kallas även översten bataljon eller första bataljonen. Överstelöjtnants bataljon: Strängnäs kompani Öster Rekarne kompani Väster Rekarne kompani Gripsholms kompani Överstelöjtnants bataljon kallas även andra bataljonen. Lineartaktiken Lineartaktiken var en stridstaktik under 1700-talet, där infanteriet stod uppställt i tre till fyra man djupa led, vilket gav möjlighet till att skjuta med ett stort antal gevär samtidigt. Lineartaktiken medförde att infanteriets tidigare beväpning med pik försvann. Lineartaktiken utvecklades främst i Preussen av Fredrik II (1712 - 1786). I Frankrike bröt Napoleon (1769 – 1821) med lineartaktiken genom införandet av sin kolonntaktik. 1775-års stridsreglemente Lineartaktiken kännetecknas av stelhet i formerna och av raka linjer i rörelsen. Framryckning mot fienden på linje i öppen terräng var den eftersträvade formeringen. Striden utfördes med styrkan formerad på linje i tre led under rörelse framåt och med slutmålet att låta bajonettanfallet fälla avgörandet. Under framryckningen, före det avgörande bajonettanfallet, beskjuts fienden med eld från kanoner och musköter. Alltefter luckor uppstår i främsta ledet i form av stupade och sårade skall dessa luckor fyllas på från de två bakre leden. På så sätt bibehålls kraften i första ledet vid det avgörande bajonettanfallet. Muskötelden under framryckningen ges genom salveld. Under salvorna fordras den nogaste aktning, att karlen lägger väl och nedåt an, med käften vid anslaget, samt att tredje ledets gevärsmynningar sträcks väl framom det första ledets huvuden. Vidare: Då man på öppet fält vill på stället mottaga fienden rycka kanonerna 30, 40 á 50 steg framför fronten eller så långt, att deras skott kunna göra bästa verkan utan att de äventyras, grenadjärerna och piketen kunna också rycka fram, om chefen så finner nödigt. Då fienden kommit på 200 alnars (60 m) distans, draga kanonerna sig tillbaka i sina luckor, och därefter börjas chargen med hel bataljon, med divisioner, plutoner eller troppar efter omständigheterna. Då fienden kommit ungefär 80 alnar (24 m) nära, gives tecken med trumman, ifall man chargerar med avdelningar, att elden skall upphöra, då de som skjutit, ladda. På ungefär 50 á 60 alnar (18 m) gives med tvenne eftersta leden salva av hela bataljonen, bajonetten fälles och gås på, men kanonerna bliva stående. Källa: Kongl. Maj:ts nådiga förordning och reglemente för regementerna till for. Fastställd 1775. Stockholm 1775.

1848-års stridsreglemente

Vid denna tid användes fortfarande strid i sluten ordning enligt lineartaktikens principer men strid i spridda formeringar blev allt vanligare. I 1848-års stridsreglemente används ett nytt begrepp ”den blandade stridsformen”. Den beskrivs som: I det blandade stridssättet är den spridda striden stundom den huvudsakliga, stundom underordnad den slutna.” Utgångspunkten var att bataljonen skall formeras så att 2/3 av styrkan avsätts för den slutna och 1/3 för den spridda ordningen. Slutna stridssättet fordrar noggrann anslutning och rättning i rotar och led för att bibehålla sammanhang i alla rörelser, en samlad, stundom samtidig eld och kraftigt bajonettanfall i sluten massa. Spridda stridssättet fordrar att varje karl enskilt, ehuru i samband med sina sidomän, från vilka han är skild med större eller mindre mellanrum, utför striden, förnämligast med eld men stundom även med bajonetten. Källa: Exercis-reglemente för regementen till fot. Fastställd 1848. Stockholm 1848. Överst på sidan  
xxxx Mil xxxxx
 
xxxxxxxxxxxxx
Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-10-26

Kungliga Södermanlands

Regemente

Malma hed, Sjukvård, Tjänstgöring, Krigsorganisationen, Stridsreglementen, Kompanibilder 1863

Regementets krigsorganisation,

1800-talets andra hälft

Det var inte enbart de indelta soldaterna som utbildades och tränades på övningshedarna utan även de värnpliktiga i Beväringsinrättningen (1812 - 1901). Utbildningen av beväringarna kallades beväringsmöten. Liksom regementsmötena skedde även beväringsmötena under sommaren. Det kunde då vara ganska trångt på övningsheden med både indelta soldater och beväringar som skulle utbildas. Beväringarna utbildades av regementets egen befälskår. Beväringarna bildade inte egna förband (undantag finns) utan ingick i krigsorganisationen som en del av de etablerade regementena. Ett infanteriregemente hade vanligen 1200 soldater organiserad på 2 bataljoner. I krigsorganisationen förstärkte beväringarna regementena som därmed kunde utökas med en tredje bataljon. Beväringarna fördelades så att alla tre bataljonerna bestod av både indelta soldater (stamsoldater) och beväringsmän. Den indelta armén bestod under 1800-talet av cirka 25.000 soldater kompletterad med värvade regementen uppgående till 6 – 7.000 man. Beväringarna är inte inräknade i dessa siffror. Bilden till höger visar soldater i fältmundering, uniform m/1886.

1855-års krigsorganisation

Vid mitten av 1800-talet bestod ett infanteriregemente i krigsorganisationen av regementsstab, 2 linjebataljoner, en reservbataljon samt en halvdepåbataljon. Bemanningen i regementet uppgick till 3.500 man, varav 1.082 stamsoldater (indelta soldater) och 2.260 beväringar. Dessutom fanns en befälskår på 98 befäl. Fördelningen mellan stamsoldaterna och beväringsmännen var följande: Linjebataljonerna: 800 stamsoldater och 1096 beväringsmän. Reservbataljonen: 200 stamsoldater och 760 beväringsmän Halvdepåbataljonen: 82 stamsoldater och 404 beväringsmän Den uniform som användes vid denna tid var m/1845 och beväpningen var gevär m/1840, ett slaglåsgevär, dvs mynningsladdat.

1876/1877 års krigsorganisation

I 1876/1877 års krigsorganisation har styrkan utökats från 3.500 till 4.384 man fördelad på 4.255 stridande och 129 man icke-stridande. De icke- stridande utgjordes till största delen av trosskuskar. I övrigt var krigsorganisationen i sort sett den samma som 1855, dvs en regementsstab, 2 linjebataljoner och 1 reservbataljon. Dessutom, vid mobilisering skulle vissa kontingenter utgå till andra enheter i krigsorganisationen på drygt 1.300 man.

Regementsstaben

Regementsstaben bestod av regementschefen, regementskvartermästaren, regementsväbeln samt 6 trosskuskar/hästskötare ur beväringen. Totalt fanns i staben 9 personer.

Bataljonerna

I varje infanteriregemente ingick 2 linjebataljoner och 1 reservbataljon. Varje bataljon bestod i sin tur av 4 kompanier (dvs totalt 12 kompanier).

Linjebataljonsstaberna

Varje linjebataljon hade en bataljonsstab bestående av 1 bataljonschef, 1 regementsadjutant, 1 spel samt 15 icke-stridande. De icke stridande var: 1 läkare 1 kommissarie 1 gevärshantverkare 2 sjukvårdare 10 trosskuskar/hästskötare

Linjebataljonerna

De två linjebataljoner bestod av vardera 4 kompanier. I varje bataljon ingick även 24 icke-stridande: 4 sjukbärare ur stammen 16 sjukbärare ur beväringen 4 trosskuskar/hästskötare ur beväringen

Linjekompanierna

De 4 kompanierna per linjebataljon hade en total sammansättning enligt följande: 12 kompaniofficerare 8 underofficerare 12 ur spelet 72 stamkorpraler/vice korpraler 228 stamsoldater 700 beväringsmän 24 icke-stridande (se ovan) Totalt ingick per linjebataljon 1000 soldater inklusive korpralerna samt 20 ur befälet och 12 ur spelet.

Reservbataljonen

Reservbataljonen bestod även den av en stab och 4 kompanier. De 4 kompanierna hade följande sammansättning: 8 kompaniofficerare 12 underofficerare 190 stamsoldater 538 beväringsmän 24 icke-stridande (se ovan) Totalt ingick 835 man i reservbataljonen med all personal.

Hästar

Regementets behov av hästar uppgick till 70 st, varav 9 ridhästar och 61 trosshästar. Vidare ingick 39 vagnar av olika slag, alla tvåspannsvagnar.

Beväpning

Den beväpning som soldaterna hade vid mitten av 1870-talet var gevär m/1867. Gevär m/1867 är ett gevär med Remington- mekanism i kaliber 12,77×44 mm. Det var bakladdat och det första vapnet i det svenska försvaret med patronhylsa av metall och integrerad tändhatt. År 1896 ersattes detta vapen med gevär m/1896. Det är ett repetergevär system Mauser i kaliber 6,5 × 55 mm. Det laddades med 5 skott i msagasinet och ett i loppet. Gevär m/1896 var ute på förbanden runt år 1900.

Uniform

Uniformen som användes var m/1860.

Förklaringar

Stamsoldat = fast anställd soldat, dvs indelt soldat Stammen = fast anställda soldater Beväringsman = beväring, dvs värnpliktig i beväringen (beväringsinrättningen) Spelet = militärmusiker som i fält användes för att förmedla order på långa avstånd, sk. signalgivning. I infanteriet användes musikinstrumenten trummor och flöjter.

Stridsreglementen

1775-års stridsreglemente

Den stridstaktik som tillämpades vid denna tid var den rådande lineartaktiken. Den beskrivs i detalj i 1775-års stridsreglemente. Reglementet förändrades något 1781 men används även under 1800-talets första hälft. I mitten av 1800-talet börjar man att till viss del frångå denna slutna formeringar till förmån för mer spridda formeringar. Nedan följer en beskrivning av lineartaktiken. Ett regemente så snart det utgör 600 man och därutöver, uppställes alltid på tvenne bataljoner, och luckan mellan dem är 20 alnar (6 m), om ej annat anbefalles, Livbataljonen till höger och Överstelöjtnantens till vänster. I de regementen som har tre bataljoner, står det yngsta mitt uti.” I Södermanlands regemente finns följande kompanier i de två bataljonerna: Livbataljonen: Livkompaniet Vinåkers kompani Nyköpins kompani Oppunda kompani Livbataljonen var översten bataljon och kallas även översten bataljon eller första bataljonen. Överstelöjtnants bataljon: Strängnäs kompani Öster Rekarne kompani Väster Rekarne kompani Gripsholms kompani Överstelöjtnants bataljon kallas även andra bataljonen. Lineartaktiken Lineartaktiken var en stridstaktik under 1700-talet, där infanteriet stod uppställt i tre till fyra man djupa led, vilket gav möjlighet till att skjuta med ett stort antal gevär samtidigt. Lineartaktiken medförde att infanteriets tidigare beväpning med pik försvann. Lineartaktiken utvecklades främst i Preussen av Fredrik II (1712 - 1786). I Frankrike bröt Napoleon (1769 – 1821) med lineartaktiken genom införandet av sin kolonntaktik. 1775-års stridsreglemente Lineartaktiken kännetecknas av stelhet i formerna och av raka linjer i rörelsen. Framryckning mot fienden på linje i öppen terräng var den eftersträvade formeringen. Striden utfördes med styrkan formerad på linje i tre led under rörelse framåt och med slutmålet att låta bajonettanfallet fälla avgörandet. Under framryckningen, före det avgörande bajonettanfallet, beskjuts fienden med eld från kanoner och musköter. Alltefter luckor uppstår i främsta ledet i form av stupade och sårade skall dessa luckor fyllas på från de två bakre leden. På så sätt bibehålls kraften i första ledet vid det avgörande bajonettanfallet. Muskötelden under framryckningen ges genom salveld. Under salvorna fordras den nogaste aktning, att karlen lägger väl och nedåt an, med käften vid anslaget, samt att tredje ledets gevärsmynningar sträcks väl framom det första ledets huvuden. Vidare: Då man på öppet fält vill på stället mottaga fienden rycka kanonerna 30, 40 á 50 steg framför fronten eller så långt, att deras skott kunna göra bästa verkan utan att de äventyras, grenadjärerna och piketen kunna också rycka fram, om chefen så finner nödigt. Då fienden kommit på 200 alnars (60 m) distans, draga kanonerna sig tillbaka i sina luckor, och därefter börjas chargen med hel bataljon, med divisioner, plutoner eller troppar efter omständigheterna. Då fienden kommit ungefär 80 alnar (24 m) nära, gives tecken med trumman, ifall man chargerar med avdelningar, att elden skall upphöra, då de som skjutit, ladda. På ungefär 50 á 60 alnar (18 m) gives med tvenne eftersta leden salva av hela bataljonen, bajonetten fälles och gås på, men kanonerna bliva stående. Källa: Kongl. Maj:ts nådiga förordning och reglemente för regementerna till for. Fastställd 1775. Stockholm 1775.

1848-års stridsreglemente

Vid denna tid användes fortfarande strid i sluten ordning enligt lineartaktikens principer men strid i spridda formeringar blev allt vanligare. I 1848-års stridsreglemente används ett nytt begrepp ”den blandade stridsformen”. Den beskrivs som: I det blandade stridssättet är den spridda striden stundom den huvudsakliga, stundom underordnad den slutna.” Utgångspunkten var att bataljonen skall formeras så att 2/3 av styrkan avsätts för den slutna och 1/3 för den spridda ordningen. Slutna stridssättet fordrar noggrann anslutning och rättning i rotar och led för att bibehålla sammanhang i alla rörelser, en samlad, stundom samtidig eld och kraftigt bajonettanfall i sluten massa. Spridda stridssättet fordrar att varje karl enskilt, ehuru i samband med sina sidomän, från vilka han är skild med större eller mindre mellanrum, utför striden, förnämligast med eld men stundom även med bajonetten. Källa: Exercis-reglemente för regementen till fot. Fastställd 1848. Stockholm 1848. Överst på sidan