Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-10-26

Kungliga Södermanlands Regemente

Krig och fälttåg som Södermanlands regemente deltagit i (1)

Fälttåg: 1500-tal, 1600-tal, 1700-tal, 1800-tal

1500-tal

Frihetskriget 1521 Under det första året av frihetskriget, 1521, deltog en sörmländsk bondehär under befäl av hövitsmannen Lars Persson Hård då Nyköpingehus belägrades och intogs. En annan under stod under befäl av Lambert Matsson då Västerås slott intogs 1522. Nordiska sju-års kriget, 1563 - 1570 Under Det nordiska sju-års kriget, 1563 - 1570, gick fotfolket 1563 ombord på flottan och deltog i slaget vid Bornholm den 30 maj. Nyköpings fänika under ledning av Bengt Nilsson deltog 1567 i belägringen av Askershus, Norge. Under sommaren 1568 användes såväl Nyköpings fänika som Rekarne fänika under Tönne Olssons av Erik XIV mot de upproriska hertigarna. Dessa fänikor deltog i striderna vid Stenbro den 24/8 och vid Svärta äng 28/8 och därefter vid belägringen av Stockholm den 17 - 29 september1568. När hertig Johan tog över efter Erik 1568 användes södermanlänningarna mera sällan i Johans ryska krig. De användes dock bland annat som besättningar på fästningarna i Riga och Narva. Hertig Karls fälttåg mot Sigismund Samtliga Södermanlands fänikor deltog i Hertig Karls fälttåg mot Sigismund. År 1597 var fänikorna med hertig Karl i Finland. Fänikorna var även med vid Stegeborg den 9/9 1598 och vid Stångebro den 25/9 samma år, där de i sistnämnda slag fanns på infanteriets högerflygel. Vid denna tid fanns även en fjärde fänika i landskapet. Fänikornas styrka varierade mellan 200 till 400 man. Våren 1599 gick Södermanlands fänikor ombord på flottan för att från sjösidan inneslutna Kalmar och deltog i belägringen under mars och fram till den 12 maj då staden gav upp.

1600-tal

Under 1600 - 1601 var Södermanlands fänikor med vid intagandet av Dorpat i december 1600, då södermanlänningarna gjorde en mycket bra insats, samt vid den blodiga striden vid Kockenhusen i mars 1601. Någon fänika från Södermanland lär inte ha deltagit 1605 i slaget vid Krikholm, Livland då den svenska hären, trots överlägsenhet i antal, led en av sina största motgångar. Såväl infanteriet som rytteriet kastades över ända av det polska rytteriet. De svenska förlusterna var oerhörda. År 1609 fanns en av de södermanländska fänikorna med i Pernau där de försvarade fästningen. Under kriget med Danmark var 2 av fänikorna med vid undsättningen av Kalmar den 17 juli 1611. I september var minst en av fänikorna med Gustav II Adolf vid intagandet av Öland. Två av fänikorna var under början av 1612 med i anfallet mot Skåne. År 1613 deltar fänikorna i den misslyckade belägringen av Augdow, Livland. Under den andra belägringen 1614 lyckades man inta Augdow den 10 september. År 1617 utgår ett kompani till Reval för att förstärka garnisonen där och 1618 ett kompani till Sali med motsvarande uppgifter. Då Gustav II Adolf överförde en stor här till Riga 1621 uttogs ett fältregemente från Carl Filips hertigdöme omfattande 1200. Detta fältregemente deltog i Rigas belägring. Den15/9 intogs staden. År 1626 skeppas Södermanlands särskilda regemente tillsammans med huvudhären över till Preussen där de till en början förlades i Dirschau. Det trettio-åriga kriget Under det trettio-åriga kriget deltog regementet endast med mindre insatser och var dels på hemorten och hade dels garnisonstjänstgöring i Stettin, Pommern. I juni 1632 sänds ena bataljonen under befäl av överstelöjtnant Jöran Soop med drottningen till Tyskland för att där ingå i den armé med vilken Jakob Durwall skulle försvara floden Oder vid Frankfurt. Efter slaget vid Leipzig marscherade skvadronen (bataljonen) till Saales mynning för att delta i belägringen av Magdeburg som leddes av Johan Banér. Efter att de kejserliga trupperna i januari 1632 utrymt fästningen lades bataljonen i garnison där. År 1633 hemförlovades bataljonen. I juni 1634 eskorterade regementet Gustav II Adolfs lik när det fördes från Nyköping till Stockholm. Regementet deltog även i paraderna vid begravningsakten. Under de följande åren var regementet omväxlande upptagen av garnisonstjänst i Pommern samt i Sverige. Regementet deltog under dessa år även i kommenderingar till befästningsarbeten på Vaxholm och till arbeten på den nyanlagda Hjälmare kanal och Södertälje kanal. År 1643 när Sverige hamnade i krig med Danmark uppbringades den hemmavarande delen genom särskilda utskrivningar och deltog i fälttågen mot danskarna i södra och västra Sverige 1644 - 1645. Under krigets sista år deltog regementet i fälttåget i Böhmen och var med vid belägringen av Prag 1648. Karl X:s krig Under Karl X:s fälttåg i Polen utnyttjades regementet flitigt. År 1655 låg ena bataljonen i garnison i Stettin medan den andra ingick i huvudarmén. Denna bataljon deltog i slaget vid Nowodwor i augusti 1655. I oktober återförenades de båda bataljonerna i regementet. Kvar i Stettin låg dock ca: 100 man. Vidare deltog regementet i intagandet av Marienburg  i februari 1656 under Stenbocks befäl. I slaget vid Warszawa den 18 - 20 juli 1656 deltog regementet med 4 kompanier under ledning av Krister Svinhuvud som nu var ny regementschef. Under första dagen och första delen av den andra dagen stod regementet främst mellan Weichsel floden och Bialolenka skogen som skydd för det svenska artilleriet. Under andra delen av den andra dagen och under den tredje dagen i samma egenskap, nu på ytterst på den vänstra flygeln i den första träffen. Regementet deltog vid belägringen och stormningen av Fredriksodde, Danmark den 24/10 1657 under ledning av Karl Gustav Wrangel. Regementet var med på tåget på isen över Lilla- och Stora Bält den 30/1 1658. Under det andra kriget med Danmark var regementet med vid belägringen av Köpenhamn, augusti till oktober 1658 och den följande blockaden från lägret vid Brunnshöj (oktober 1658 - maj 1660). Södermanlänningarna deltog även vid den misslyckade stormningen av Köpenhamn natten till den 11 februari 1659. År 1660 blev Erik Dahlberg överstelöjtnant vid regementet, en tjänst han hade fram till 1674. Under fredsperioden därefter låg 4, sedermera 6 kompanier i garnison i Anklam, Pommern. De hemmavarande kompanierna deltog tidvis i byggandet av Drottningholms slott och Södertälje kanal. Under det Danska kriget återfördes kompanierna i Tyskland till Sverige och återförenades med huvudarmén några dagar efter slaget vid Lund 1676. År 1677 finns "Tysklands"-kompanierna i Halmstad och förenas nu med de övriga kompanierna i regementet.

1700-tal

Det stora nordiska kriget Efter 1670-talets krig fick regementet sättas upp på nytt. Redan hösten 1699, dvs innan det stora nordiska kriget bröt ut hade regementet fått order om att marschera till Karlskrona för att skeppas över till Pommern. Detta med anledning av Danmarks hotande rustningar. I maj förs regementet till Holstein där regementet deltog  fälttåget mot Danmark fram till freden i Traventhal. Därefter återfördes regementet till Pommern. År 1702 förenas regementet med Karl XII:s huvudarmé i Polen och deltog 1703 i belägringen och erövringen av staden Thorn där hela den sachsiska armén togs till fånga. Därefter finns regementet med i fältmarskalk Rehnskiölds armé och deltar i slaget vid Freaustadt den 3/2 1706. I slaget var regementet formerat på tre bataljoner och stod i mitten av slagordningen, närmast högerflygeln i den första träffen. Efter slaget följde regementet huvudarmén genom Polen, Sachsen och därifrån till Ryssland. Under slaget vid Poltava 1709 deltog inte regementet i själva slaget utan tillhörde de förband som belägrade fästningen i Poltava. När huvudarmén fick dra sig tillbaka från slaget blev belägringsstyrkorna attackerade och häftiga strider uppstår där regementets chef, överste Gabriel von Weidenhaijn stupade. Regementet står länge emot de ryska attackerna men måste tillslut dra sig bakåt och återförenar sig med resten av armén. En stor del av regementet, ca: 300 man, lyckades ta sig över floden Dnjepr och följde kungen till Turkiet. Resten gick i rysk fångenskap vid Perevolotjna den 30/6 1709. 1709 gick regementet således förlorat i Ryssland sånär som på ett tiotal rekryter som befann sig i Riga och de som tog sig till Bender. Karl XII utfärdade en order efter Poltava om att lantregementena till häst och fots skulle nyuppsättas. Inom kort stod ett nytt Södermanlands regemente redo. I detta regemente som rekryterades 1709 var medelåldern runt 26 år. Ca: 75% av dem var södermanlänningar. Detta nya regemente deltog i Magnus Stenbocks fälttåg i Skåne mot den danska infallet och led där en del förluster. I slaget vid Hälsingborg den 28/2 1710 var regementet formerat på två bataljoner under överste Coyets befäl och stod till vänster bland fotfolket i den andra träffen. Under striden kom de att möta det danska elitregementet, Drottningens livgarde till fot, som södermanlänningarna framgångsrikt slogs mot. Regementet fick ca: 91 stupade och 135 sårade under slaget. Före slaget var regementets styrka 1100 man. Detta regemente som sattes upp 1709 gick till stor del förlorat under de närmaste åren. 1715 hade inte mindre än 78% av regementet gått förlorat. Regementet fick nu återigen sättas upp på nytt. I november 1711 fanns regementet i Tyskland och deltog i segern vid Gadebusch den 20/12 1712 där regementet formerat på två svaga bataljoner under befäl av överstelöjtnant Schlippenbach och major Essen i infanteriets första träff stred mot det ryktbara danska grenadjärregementet. I januari 1713 blir Christer Reinhold von Schlippenbach chef över regementet. Under 1713 är regementet med i Stenbocks armé som vid fästningen i Tönningen kapitulerar den 6 maj efter en total brist på både livsmedel och vatten. För andra gången på kort tid måste regementet nu sättas upp på nytt, nu 1714. Mellan 1714 och 1715 deltar regementet i olika försvarsinsatser längs kusterna. I april 1714 finns 300 man ur regementet ombord på galärflottan och deltar bland annat i sjötåget i Åbo skärgård och vid slaget vid Jungfrusund den 27/7 där styrkan efter en hård strid blev tillfångatagen. I juni 1714 tågar 500 man till Stockholm och 110 man tas ut till tjänstgörning ombord på örlogsflottan. Sedan ytterligare 250 man ur regementet anlänt till Stockholm i augusti förläggs regementet i Roslagen för att skydda kusten mot ryska landstigningar. I april 1715 tillförs ytterligare 120 man till örlogsflottan. I januari 1716 tågar regementets andra bataljon till Värmland  där de ansluter till trupperna som där samlats för Karl X:s norska fälttåg. I slutet av februari går trupperna över gränsen in i Norge. Regementet deltar bla i striderna vid Backåsen. I april är bataljonen tillbaka i Sverige vid den bohuslänska gränsen. Under denna tid deltog bataljonen i det misslyckade överfallet av Fredrikshall den 24 juni där överste Schlippenbach och många av sörmlänningarna stupade. Innan Schlippenbach dog uttalade han en önskan om att hans vän, överstelöjtnant Rutger Fuchs vid Dalregementet skulle bli hans efterträdare. Detta beviljade Karl XII och Rutger Fuchs blir nu regementets nya chef. På hösten 1718 deltar hela regementet i Karl XII:s anfall in i Norge. Den 30 oktober går regementet över gränsen. Första bataljonen deltog i Fredrikshalls belägring, den andra bataljonen kom fram dit först den 6 december, dvs efter kungens död. Slaget vid Södra Stäket 13 augusti 1719 För att skydda Stockholm med omnejd förlas regementet i juni 1719 vid Danderyds kyrka norr om Stockholm. Redan i juli flyttas regementet till Skarpa äng i Skarpnäck söder om stan. I början av augusti stod det klart för den svenska ledningen att ryssarna i ett koncentrerat anfall skulle slå sig mot Stockholm och att de skulle ta passagen över Södra Stäket. Den 12 augusti 1719 visar sig en stor rysk styrka på Ingaröfjärden. Torsdagen den 13 augusti 1719 landstiger 6.000 ryssar vid Södra Stäket (området kallas idag Baggensstäket) utanför Saltsjöbaden i ett försök att inta Stockholm. Vid 14-tiden får Södermanlands-, Västmanlands- och Dalregementet order om att skyndsamt bege sig till Stäket. Sörmlänningarna som låg i Skarpnäck fanns närmast (1 3/4 mihl aflägsit) Stäket. Vid 20-tiden på kvällen får Södermanlands regemente order om att gå till anfall. Striderna började så snart södermanlänningarna närmade sig stridslinjen.  En häftig och långvarig eldstrid börjar nu och södermanlänningarna förföljer striden så länge mörkret tillåter detta. Ryssarna tvingas bakåt och då motståndet minskade lät överste Fuchs striden i det totala mörkret avstanna. Vid midnatt anländer Dalregementet och Västmanlands regemente men striderna är då i praktiken över. Ryssarna drar sig nu tillbaka till galärerna och retirerar över Baggensfjärden. Läs mer om Slaget vid Södra Stäket 1719.
Hattarnas krig 1741 - 1743 Under hösten 1739 skeppas drygt halva regementet, 750 man, till Finland. Ett kompani utgjorde besättning på fregatten Drottningholm vid örlogsflottan till skydd för sjötransporterna till Finland. Detta kompani anslöt sig till den övriga truppen i november. Under våren 1741 skeppas återstoden av regementet över som besättning på galäreskadern. Den 28/7 1741 förklarade Sverige Ryssland krig och Hattarnas krig började. Ambitionen var att ta tillbaka de landavträdelser som gjordes vid freden i Nystad år 1721. Södermanlands regemente ingick i general Karl Henrik Wrangels styrka om 3.500 man som ryckte fram mot ryska gränsen och slog läger vid Martilla den 14/8. Huvudhären, ca: 5.000 man, stod under befäl av general Henrik Magnus von Buddenbrock och fanns vid Kvarnby. Ytterligare 1.000 man fanns i fästningarna vid Villmarstrand respektive Fredrikshamn. Man väntade nu på överbefälhavaren general Charles Emil Lewenhaupt. Innan han anländer går den ryska hären den 22 augusti med 10.500 man under befäl av general James Keith över gränsen  två mil sydost om Villmarstrand. Den svenska kontingenten i Martilla låg närmast och marscherar nu till Villmarstrand utan att invänta huvudhären. I gryningen den 23 augusti 1741 står svenskarna uppställda i slagordning på fälten söder om Villmarstrand. Vid 14-tiden börjar ryssarna striden genom att ryska grenadjärer stormar det svenska artilleriet på Kvarnbacken. Detta anfall slås tillbaka och ryssarna vänder då anfallet mot den svenska vänstra flygeln. Då ryssarna går till anfall på vänsterflanken går finnarna och västerbottningarna framåt. De blir tillbakaträngda av den starkare ryska styrkan och efter den tredje ryska salvan flyr de finska förbanden in i fästningen. Västerbottningarna drar sig tillbaka mot Kvarnbacken. Södermanlänningarna och dalkarlarna stod på åsen i ett mycket fördelaktigt läge i centerns högerflank och fick stränga order att inte lämna denna ställning utan avvakta ryssarnas anlopp. Tvärt mot order går nu Dalregementet och Södermanlands regemente till anfall och lyckas driva ryssarna bakåt. Då man når en åker på södra sidan av dalen kommenderar överstelöjtnant Wasaborg vid Södermanlands regemente stopp för att man inte skulle vara i vägen för det egna artilleriet. Soldaterna uppfyllda av stridsiver och lär ha ropat "Gubbe är du rädd" och fortsatte anfallet. Även dalkarlarna fortsatte. De anfölls nu av ryskt kavalleri samt av en ny rysk linje och pressas tillbaka. Då svenskarna nu inte kunde utnyttja artilleriet tog den ryska övermakten ut sin rätt. Då södermanlänningarna och dalkarlarna lidit betydande förluster kunde de inte omgruppera på en ny linje utan var tvungna att dra sig ut på en holme i sjön Saimen, då staden redan var intagen av ryssarna. En del lyckades undkomma med båtar men de flesta, inklusive överstelöjtnant Wasaborg blev tillfångatagna. Hela den svenska styrkan måste nu dra sig tillbaka för den ryska övermakten. Ryssarna bränner och plundrar Villmarstrand. Många svenskar tas till fånga bla general Wrangel och nämnde överstelöjtnant Wasaborg. Även ryssarna får stora förluster i den tre timmar långa striden. Södermanlands regemente förlorade flest soldater av de svenska förbanden och förlusterna uppgick till 367 meniga och korpraler i döda och fångar. Av dess befäl stupade 8 och 23 togs till fånga. Varför general Wrangel valde att möta ryssarna framför staden i stället för inne från fästningen förblir en gåta. I oktober i Fredrikshamn förenar sig de överlevande från Södermanlands regemente med den styrka ur regementet som tjänstgjort på galärflottan. Regementet formeras nu på en bataljon om 500 man. I slutet av november deltar bataljonen i general Lewenhaupts expedition med 6.000 man över den ryska gränsen. I juni 1742 kommer en förstärkning om 542 man till Södermanlands regemente. Samtidigt kommenderas 200 man till Karlskrona för att tjänstgöra ombord på örlogsflottan. I juni bryter den ryske överbefälhavaren Peter von Lascy upp från Viborg med en styrka på 22.000 man. Den totala svenska armén i Finland räknade ca: 12.000 man. Ett starkt svenskt försvar var koncentrerat i Mendolaxpasset två mil sydost om Fredrikshamn. Ryssarna tvekade att anfalla detta. Ändå drar sig överste Fröberg, ansvarig för försvaret i passet, tillbaka till Fredrikshamn när ryssarna är i antågande. Även här är försvarsverken i gott skick och åter tvekar ryssarna att anfalla. De svenska styrkorna drar sig trots detta ändå bakåt och den 28 juni inleds återtåget. Hären intar nya ställningar vid Kymmene älv men då flottan måste retirera mot Borgå tvingas även armén till reträtt västerut. Ryssarna förföljer hela tiden. I augusti står den svenska armén i Helsingfors. Återstoden av Södermanlands regemente deltar i slutet av juni 1742 i det bedrövliga återtåget hären gjorde till Helsingfors. Inga fler drabbningar har inträffat sen Villmarstrand. Moralen var låg i förbanden och myteriet bland officerarna nära. Många officerare åkte hem för att närvara vid riksdagen som inkallats till den 20 augusti. Politiken kom före. Hären i Helsingfors kapitulerade den 24 augusti och de svenska trupperna får fritt återtåg, dock utan gevär. Den 26/8 kunde sörmlänningarna ta sig ombord på de fartyg som skulle transportera hem dem. Av de 200 man ur Södermanlands regemente som under kapten von Vicken beordrats att från den 15 juni 1742 tjänstgöra på örlogsflottan kom enbart 27 soldater tillbaka. Sjukdomar hade tagit de övrigas liv. Under 1743 drog regementet åter i fält. En styrka ur regementet deltog ombord på galärer och var med i rensningen av Åland från ryska trupper samt angrepp av ryska galärer i Åbo skärgård. En mindre styrka var inkvarterad på Ladugårdslandet, Stockholm och deltog i bevakningen av de arresterade generalerna Lewenhaupt och Buddenbrock. Den 30 september deltog 570 soldater och ett 40-tal befäl i paraderna i Karlskrona vid tronföljaren Adolf Fredriks ankomst. Danskarna hotade samtidigt med krig och styrkan från regementet som fanns i Karlskrona plus den hemmavarande delen av regementet fick order om att ansluta sig till den armé som samlades i Skåne för att möta det danska hotet. Regementet fick dock ändrade order och den 3 oktober begav sig Karlskronastyrkan i ilmarsch mot Vänersborg dit även ett 60-tal man plus befäl anlände från Södermanland. Efter förlikningen med Danmark i februari 1744 kom regementet i helhet hem i mars 1744. De befäl som togs tillfångna i Villmarstrand kom hem under vintern 1743/44. Kriget 1740 - 42 medförde oerhörda förluster för regementet. I slaget vid Villmarstrand 1741 förlorades 367 meniga soldater och korpraler. I september-oktober förlorades ytterligare 35 soldater. Under november-december avled 104 st i fältsjukan, i januari- februari ytterligare 62 och mars-april 21 st. Fram till april 1742 hade regementet förlorat 610 korpraler och meniga. Regementet fick återupprättas och nya rekryter antagas. Under 1742 förlorades 444 av dessa rekryter i Finland eller ombord på flottans skepp.Vid generalmönstringen (GM) år 1768 var antalet vakanser på regementet fortfarande 200. Kriget mot Ryssland sköttes mycket illa. De ledande generalerna Lewenhaupt och Buddenbrock blev dock ensamma syndabockar. Deras dödsdomar kom att förlama krigsledningen i nästa krig. Se karta. Överst på sidan Pommerska kriget 1757 - 1762 I augusti 1756 utlöstes ett storkrig i Europa. En koalition mellan Frankrike, Österrike, Sachsen, Spanien och Ryssland enades om att begränsa det allt starkare Preussen som i augusti anfallit Sachsen. Sverige lockades med i kriget med löften om att återfå de landområden som återlämnats till Preussen i freden år 1720. Vidare skulle Sverige erhålla bidrag till krigskostnaderna. De 3.000 man som fanns i garnison i svenska Pommern skulle förstärkas med 17.000 man från Sverige. I denna armé skulle 6 kompanier ur Södermanlands regemente ingå. Kriget beslutades i all hast ock var mycket dåligt förberett. Södermanlands regemente hade generalmönstring vid Dalarö den 11 augusti 1757 och skeppades sen till Stralsund och Greifswald och förlades senare i Wolgast. Svenskarna skulle anfalla Preussen genom att gå över gränsfloderna Peene och Trebel. En avdelning skulle under ledning av Hans Henrik von Liewen ta fästet Demmin och en annan under ledning av Jakob Albrekt von Lantingshausen, Anklam och en tredje under ledning av Augustin Ehrensvärd, Peenemünde skans på norra delen av ön Usedom. Under natten 12 - 13 september smög sig 50 grenadjärer ur Södermanlands regemente under ledning av löjtnant C J von Essen och 2 underofficerare med båtar mot Anklamer Fähre, stormade förläggningen där och tillfångatog 64 man. Ca 25 man under ledning av kapten von Schantz sändes fram för att bevaka mot förstaden till Anklam. Ett kompani under ledning av fänrik Hans Wattrang avancerade fram mot von Schantz och trängde in i staden genom att överrumpla posterna vid en av stadsportarna. Samtidigt trängde 200 man ur Dalregementet in genom en annan port. Major du Rietz förde en bataljon ur Södermanlands regemente till Usedom och besatte den 14/9 Swinemünde som preussarna utrymt. Vidare deltog en avdelning ur regementet i stormningen av Peenemünde skans den 23/9. I början av oktober samlades hela hären om 20.000 man i Anklam, 27 bataljoner infanteri och 31 skvadroner kavalleri. Högste ansvarig var fältmarskalken Mattias Alexander von Ungern-Sternberg. Förhållandena var dock dåliga i hären, det var brist på livsmedel, ammunition och utrustning i övrigt. Redan fanns 2.100 liggande i fältsjukan. Huvudstyrkan marscherar till Fredindshof där den befinner sig fram till november utan att några strider inträffar. Den 14/11 bryter hären upp och mot rådets anvisningar tågar man tillbaka till svenska Pommern där man söker vinterkvarter. Enligt rådets anvisningar skulle vinterlägret läggas på preussiskt område och där försörjas med vad man fick tag på. Två större styrkor lämnas dock i Anklam respektive Demmin. I december närmade sig en preussisk kår om 28.000 man. Samtidigt avsätts Ungern-Sternberg och G. F. von Rosen utses till ny befälhavare. Generalmajor Carpelan fick order att försvara Demmin med Södermanlands- och Västerbottens regemente, totalt 1600 man. Den 29/12 fick generalen en ny order om att utrymma staden som då redan var omringad av preussiska trupper. Carpelan avvisade ett kapitulationsförslag och staden utsattes för häftig beskjutning. Den 31/12 kom man överens med preussarna om fritt avtåg och nyårsdagen 1758 avmarscherade man mot Stralsund. Stralsund, dit den svenska huvudstyrkan dragit sig tillbaka, var dock innesluten av preussiska förband och den 9/1 gick södermanlänningarna i stället över till Rügen. Under april - juli var 500 man ur regementet ombord på galärflottan som uppträdde i Greifswaldbukten för att förhindra preussisk landstigning på Rügen. I juni upphävdes den preussiska belägringen av Stralsund. Under följande år karakteriseras kriget av att varje sommar sker inmarsch på fientligt område för att livnära armén och på hösten återtåg till vinterkvarteren. Svenskarna är inblandade i strider varje år. Sjukdomar krävde betydligt större förluster än striderna. Totalt förlorades ca: 30.000 man i kriget. Kriget visade också på en slags handlingsförlamning både hos ledningen och rådet där rädslan för repressalier eller bakslag var stor. Under hösten 1759 skall svenskarna återta öarna Usedom och Wollin. Då preussarna har fyra galioter i vattnen söder om öarna kan inget anfall göras förrän de eliminerats. Den 2/9 anländer en svensk galäreskader men vädret är för dåligt för strid. Den 10/9 går den svenska eskadern till anfall under ledning av kaptenlöjtnant Karl Rutensparre. Efter en kort äntringsstrid är alla tre fiendefartyg på vänsterflygeln erövrade. De preussiska fartygen på högerflygeln ta då till flykten. De svenska galärerna tar upp jakten och lyckas även ta dessa. Den svenska eskadern bestod av 4 galärer, 4 halvgalärer, 1 bombgaliot, och 14 barkasser samt några slupar. När preussarna förlorat kontrollen över vattnet drar sig deras infanteristyrkor på Usedom och Wollin tillbaka. Den 13/9 landstiger svenska trupperna på Wollin och öarna erövras raskt. I december 1761 besvärades den svenska hären av preussiska husarer som ständigt angrep svenska posteringar. För att stävja detta beslöt generallöjtnant Augustin Ehrensvärd, som nu var överbefälhavare, att gå till anfall med huvudstyrkan och inta preussarnas förråd vid Malchin. Södermanlands regemente marscherade den 22/12 mot Demmin. Major Stiernros uppmanade staden att ge sig vilket den också gjorde. Regementet stannade sen kvar i Demmin som garnison. Den 23/12 stormar en svensk frikår Malchin som intas men blev senare kringränd av nyanlända preussiska styrkor. Den 31/12 slår svenskarna tillbaka ett preussiskt försök att storma staden. Den 2/1 1762 undsatte Ehrensvärd de inringade i Malchin. Sörmlänningarna som ingick i avantgardet öppnade vid Neu Kalen vägen till de inringade. Preussarna drog sig tillbaka och svenskarna återgick till sina vinterläger. Den 22 maj 1762 slöts freden med Preussen. Ett kompani från regementet anländer hem i juli, resten först i november. Se karta. Gustav III:s ryska krig 1788 - 1790 År 1788 beslöt Gustav III att göra ett anfall mot S:t Petersburg. Detta som en försvarsåtgärd mot påstådda ryska anfallsplaner. Genom en tidigareläggning av regementsmötena kunde den svenska hären snabbt mobiliseras, detta redan i början av juni 1788. Södermanlands regemente samlades på Malma hed den 2 juni och den 13 juni avtågade regementet mot Stockholm under överstelöjtnant von Roxendorffs befäl. I Stockholm erhåller regementet nya gevär, 1755-års modell, samt nya huggare. Den 23 juni går man ombord på galärerna som tar regementet till Sveaborg. Hela regementet fanns på plats den 9 juli och hade en styrka på 933 man. En gränsstrid i Savolax den 28 juni ger kungen en anledning att starta kriget. Officerskåren som var starkt politiserad ser kriget som en anledning att visa sitt missnöje mot kungen och många avskedsansökningar lämnas in. I Södermanlands regemente lämnade 16 officerare in sina avskedsansökningar. Siegroth ingrep dock och hotade med krigsrätt om de inte återtog sin ansökningar. Den 25 juli seglar regementet med galärflottan till Fredrikshamn. Försenade av storm anländer de först den 3/8 och landstiger vid Brakkila. En avdelning ur regementet under befäl av major Malm samt 200 grenadjärer ur ett annat regemente utgör avantgardet och rycker fram mot Fredrikshamn och deltar i strid med ryssarnas förposter vid Sandby under kvällen. De politiska striderna fortsätter under hösten och hindrade praktiskt taget all stridsverksamhet. Hertig Karl som övertaget befälet sen Gustav III lämnat Finland utrymmer de ryska områdena och låter hären gå i vinterkvarter. Sjukdomar härjar i lägren och under senhösten avlider 51 man i regementet. I juni 1789 återstår 622 man av regementet som formeras på en bataljon. Till artilleriet kommenderas 64 st och 109 till en finsk jägarbataljon. Under 1788 hade nya soldater rekryterat i Södermanland. Dessa soldater plus de 208 man ur regementet som var kvar i Sverige beordras ned till Skåne i september 1788 för att möta det danska hotet. I januari 1789 är de tillbaka i Södermanland. I juni 1789 inkallas de på nytt och 400 sänds till Finland. Dessa rekryter var dock dåligt övade och sändes till Sveaborg för utbildning. I november 1789 anländer 362 av dem åter till regementet. Efter huvudhärens seger vid Uttis ansluter sig regementet till hären vid Liikala by. Regementet deltar i den fördelning av hären som sätter in ett motanfall mot Värälä. Den 2/7 bygger regementet en bro vid Anjala över Kymmene älv för att förbereda ett ett snabbt återtåg i händelse av motgångar för den armé som under Gustav III:s befäl den 21/7 ryckt in på ryskt område. Den 8/8 1789 angriper regementet under överste von Liewens befäl en rysk styrka som på bron gått över älven. Striden pågick i drygt 2 timmar och ryssarna tvingas till reträtt. I oktober 1789 fanns 173 sjuka vid regementet, vid årsskiftet 216. Under det fjärde kvartalet 1789 avled 105 man. Vid årskiftet räknade regementet 716 man. I april 1790 rycker regementet fram till Villikala. Den 19 - 20 maj deltog regementet i generalmajor von Paulis avdelning  i striderna vid Keltis baracker. I striderna stoppar regementet en rysk kringgångsrörelse och 14 sörmlänningar stupar och 22 såras. Bland de stupade fanns två befäl,  furir Lütger och rustmästare Häger. Efter striden erhåller befälhavaren, major B Ribbing svärdsorden, två löjtnanter befordrades och några andra befäl fick tapperhets penning. Efter galärflottans seger vid Svensksund den 9 juli 1790 slöts freden i Värälä den 14/8 1790. Den 24/8 påbörjas marschen hemåt och anländer regementet till Stockholm den 22/10. Se karta. Läs även om stridsreglementet från 1775 Regementets fälttåg - sida 2
xxxx Mil xxxxx
 
xxxxxxxxxxxxx
Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-10-26

Kungliga Södermanlands

Regemente

Krig och fälttåg som

Södermanlands regemente

deltagit i (1)

Fälttåg: 1500-tal, 1600-tal, 1700-tal, 1800-tal

1500-tal

Frihetskriget 1521 Under det första året av frihetskriget, 1521, deltog en sörmländsk bondehär under befäl av hövitsmannen Lars Persson Hård då Nyköpingehus belägrades och intogs. En annan under stod under befäl av Lambert Matsson då Västerås slott intogs 1522. Nordiska sju-års kriget, 1563 - 1570 Under Det nordiska sju-års kriget, 1563 - 1570, gick fotfolket 1563 ombord på flottan och deltog i slaget vid Bornholm den 30 maj. Nyköpings fänika under ledning av Bengt Nilsson deltog 1567 i belägringen av Askershus, Norge. Under sommaren 1568 användes såväl Nyköpings fänika som Rekarne fänika under Tönne Olssons av Erik XIV mot de upproriska hertigarna. Dessa fänikor deltog i striderna vid Stenbro den 24/8 och vid Svärta äng 28/8 och därefter vid belägringen av Stockholm den 17 - 29 september1568. När hertig Johan tog över efter Erik 1568 användes södermanlänningarna mera sällan i Johans ryska krig. De användes dock bland annat som besättningar på fästningarna i Riga och Narva. Hertig Karls fälttåg mot Sigismund Samtliga Södermanlands fänikor deltog i Hertig Karls fälttåg mot Sigismund. År 1597 var fänikorna med hertig Karl i Finland. Fänikorna var även med vid Stegeborg den 9/9 1598 och vid Stångebro den 25/9 samma år, där de i sistnämnda slag fanns på infanteriets högerflygel. Vid denna tid fanns även en fjärde fänika i landskapet. Fänikornas styrka varierade mellan 200 till 400 man. Våren 1599 gick Södermanlands fänikor ombord på flottan för att från sjösidan inneslutna Kalmar och deltog i belägringen under mars och fram till den 12 maj då staden gav upp.

1600-tal

Under 1600 - 1601 var Södermanlands fänikor med vid intagandet av Dorpat i december 1600, då södermanlänningarna gjorde en mycket bra insats, samt vid den blodiga striden vid Kockenhusen i mars 1601. Någon fänika från Södermanland lär inte ha deltagit 1605 i slaget vid Krikholm, Livland då den svenska hären, trots överlägsenhet i antal, led en av sina största motgångar. Såväl infanteriet som rytteriet kastades över ända av det polska rytteriet. De svenska förlusterna var oerhörda. År 1609 fanns en av de södermanländska fänikorna med i Pernau där de försvarade fästningen. Under kriget med Danmark var 2 av fänikorna med vid undsättningen av Kalmar den 17 juli 1611. I september var minst en av fänikorna med Gustav II Adolf vid intagandet av Öland. Två av fänikorna var under början av 1612 med i anfallet mot Skåne. År 1613 deltar fänikorna i den misslyckade belägringen av Augdow, Livland. Under den andra belägringen 1614 lyckades man inta Augdow den 10 september. År 1617 utgår ett kompani till Reval för att förstärka garnisonen där och 1618 ett kompani till Sali med motsvarande uppgifter. Då Gustav II Adolf överförde en stor här till Riga 1621 uttogs ett fältregemente från Carl Filips hertigdöme omfattande 1200. Detta fältregemente deltog i Rigas belägring. Den15/9 intogs staden. År 1626 skeppas Södermanlands särskilda regemente tillsammans med huvudhären över till Preussen där de till en början förlades i Dirschau. Det trettio-åriga kriget Under det trettio-åriga kriget deltog regementet endast med mindre insatser och var dels på hemorten och hade dels garnisonstjänstgöring i Stettin, Pommern. I juni 1632 sänds ena bataljonen under befäl av överstelöjtnant Jöran Soop med drottningen till Tyskland för att där ingå i den armé med vilken Jakob Durwall skulle försvara floden Oder vid Frankfurt. Efter slaget vid Leipzig marscherade skvadronen (bataljonen) till Saales mynning för att delta i belägringen av Magdeburg som leddes av Johan Banér. Efter att de kejserliga trupperna i januari 1632 utrymt fästningen lades bataljonen i garnison där. År 1633 hemförlovades bataljonen. I juni 1634 eskorterade regementet Gustav II Adolfs lik när det fördes från Nyköping till Stockholm. Regementet deltog även i paraderna vid begravningsakten. Under de följande åren var regementet omväxlande upptagen av garnisonstjänst i Pommern samt i Sverige. Regementet deltog under dessa år även i kommenderingar till befästningsarbeten på Vaxholm och till arbeten på den nyanlagda Hjälmare kanal och Södertälje kanal. År 1643 när Sverige hamnade i krig med Danmark uppbringades den hemmavarande delen genom särskilda utskrivningar och deltog i fälttågen mot danskarna i södra och västra Sverige 1644 - 1645. Under krigets sista år deltog regementet i fälttåget i Böhmen och var med vid belägringen av Prag 1648. Karl X:s krig Under Karl X:s fälttåg i Polen utnyttjades regementet flitigt. År 1655 låg ena bataljonen i garnison i Stettin medan den andra ingick i huvudarmén. Denna bataljon deltog i slaget vid Nowodwor i augusti 1655. I oktober återförenades de båda bataljonerna i regementet. Kvar i Stettin låg dock ca: 100 man. Vidare deltog regementet i intagandet av Marienburg  i februari 1656 under Stenbocks befäl. I slaget vid Warszawa den 18 - 20 juli 1656 deltog regementet med 4 kompanier under ledning av Krister Svinhuvud som nu var ny regementschef. Under första dagen och första delen av den andra dagen stod regementet främst mellan Weichsel floden och Bialolenka skogen som skydd för det svenska artilleriet. Under andra delen av den andra dagen och under den tredje dagen i samma egenskap, nu på ytterst på den vänstra flygeln i den första träffen. Regementet deltog vid belägringen och stormningen av Fredriksodde, Danmark den 24/10 1657 under ledning av Karl Gustav Wrangel. Regementet var med på tåget på isen över Lilla- och Stora Bält den 30/1 1658. Under det andra kriget med Danmark var regementet med vid belägringen av Köpenhamn, augusti till oktober 1658 och den följande blockaden från lägret vid Brunnshöj (oktober 1658 - maj 1660). Södermanlänningarna deltog även vid den misslyckade stormningen av Köpenhamn natten till den 11 februari 1659. År 1660 blev Erik Dahlberg överstelöjtnant vid regementet, en tjänst han hade fram till 1674. Under fredsperioden därefter låg 4, sedermera 6 kompanier i garnison i Anklam, Pommern. De hemmavarande kompanierna deltog tidvis i byggandet av Drottningholms slott och Södertälje kanal. Under det Danska kriget återfördes kompanierna i Tyskland till Sverige och återförenades med huvudarmén några dagar efter slaget vid Lund 1676. År 1677 finns "Tysklands"- kompanierna i Halmstad och förenas nu med de övriga kompanierna i regementet.

1700-tal

Det stora nordiska kriget Efter 1670-talets krig fick regementet sättas upp på nytt. Redan hösten 1699, dvs innan det stora nordiska kriget bröt ut hade regementet fått order om att marschera till Karlskrona för att skeppas över till Pommern. Detta med anledning av Danmarks hotande rustningar. I maj förs regementet till Holstein där regementet deltog  fälttåget mot Danmark fram till freden i Traventhal. Därefter återfördes regementet till Pommern. År 1702 förenas regementet med Karl XII:s huvudarmé i Polen och deltog 1703 i belägringen och erövringen av staden Thorn där hela den sachsiska armén togs till fånga. Därefter finns regementet med i fältmarskalk Rehnskiölds armé och deltar i slaget vid Freaustadt den 3/2 1706. I slaget var regementet formerat på tre bataljoner och stod i mitten av slagordningen, närmast högerflygeln i den första träffen. Efter slaget följde regementet huvudarmén genom Polen, Sachsen och därifrån till Ryssland. Under slaget vid Poltava 1709 deltog inte regementet i själva slaget utan tillhörde de förband som belägrade fästningen i Poltava. När huvudarmén fick dra sig tillbaka från slaget blev belägringsstyrkorna attackerade och häftiga strider uppstår där regementets chef, överste Gabriel von Weidenhaijn stupade. Regementet står länge emot de ryska attackerna men måste tillslut dra sig bakåt och återförenar sig med resten av armén. En stor del av regementet, ca: 300 man, lyckades ta sig över floden Dnjepr och följde kungen till Turkiet. Resten gick i rysk fångenskap vid Perevolotjna den 30/6 1709. 1709 gick regementet således förlorat i Ryssland sånär som på ett tiotal rekryter som befann sig i Riga och de som tog sig till Bender. Karl XII utfärdade en order efter Poltava om att lantregementena till häst och fots skulle nyuppsättas. Inom kort stod ett nytt Södermanlands regemente redo. I detta regemente som rekryterades 1709 var medelåldern runt 26 år. Ca: 75% av dem var södermanlänningar. Detta nya regemente deltog i Magnus Stenbocks fälttåg i Skåne mot den danska infallet och led där en del förluster. I slaget vid Hälsingborg den 28/2 1710 var regementet formerat på två bataljoner under överste Coyets befäl och stod till vänster bland fotfolket i den andra träffen. Under striden kom de att möta det danska elitregementet, Drottningens livgarde till fot, som södermanlänningarna framgångsrikt slogs mot. Regementet fick ca: 91 stupade och 135 sårade under slaget. Före slaget var regementets styrka 1100 man. Detta regemente som sattes upp 1709 gick till stor del förlorat under de närmaste åren. 1715 hade inte mindre än 78% av regementet gått förlorat. Regementet fick nu återigen sättas upp på nytt. I november 1711 fanns regementet i Tyskland och deltog i segern vid Gadebusch den 20/12 1712 där regementet formerat på två svaga bataljoner under befäl av överstelöjtnant Schlippenbach och major Essen i infanteriets första träff stred mot det ryktbara danska grenadjärregementet. I januari 1713 blir Christer Reinhold von Schlippenbach chef över regementet. Under 1713 är regementet med i Stenbocks armé som vid fästningen i Tönningen kapitulerar den 6 maj efter en total brist på både livsmedel och vatten. För andra gången på kort tid måste regementet nu sättas upp på nytt, nu 1714. Mellan 1714 och 1715 deltar regementet i olika försvarsinsatser längs kusterna. I april 1714 finns 300 man ur regementet ombord på galärflottan och deltar bland annat i sjötåget i Åbo skärgård och vid slaget vid Jungfrusund den 27/7 där styrkan efter en hård strid blev tillfångatagen. I juni 1714 tågar 500 man till Stockholm och 110 man tas ut till tjänstgörning ombord på örlogsflottan. Sedan ytterligare 250 man ur regementet anlänt till Stockholm i augusti förläggs regementet i Roslagen för att skydda kusten mot ryska landstigningar. I april 1715 tillförs ytterligare 120 man till örlogsflottan. I januari 1716 tågar regementets andra bataljon till Värmland  där de ansluter till trupperna som där samlats för Karl X:s norska fälttåg. I slutet av februari går trupperna över gränsen in i Norge. Regementet deltar bla i striderna vid Backåsen. I april är bataljonen tillbaka i Sverige vid den bohuslänska gränsen. Under denna tid deltog bataljonen i det misslyckade överfallet av Fredrikshall den 24 juni där överste Schlippenbach och många av sörmlänningarna stupade. Innan Schlippenbach dog uttalade han en önskan om att hans vän, överstelöjtnant Rutger Fuchs vid Dalregementet skulle bli hans efterträdare. Detta beviljade Karl XII och Rutger Fuchs blir nu regementets nya chef. På hösten 1718 deltar hela regementet i Karl XII:s anfall in i Norge. Den 30 oktober går regementet över gränsen. Första bataljonen deltog i Fredrikshalls belägring, den andra bataljonen kom fram dit först den 6 december, dvs efter kungens död. Slaget vid Södra Stäket 13 augusti 1719 För att skydda Stockholm med omnejd förlas regementet i juni 1719 vid Danderyds kyrka norr om Stockholm. Redan i juli flyttas regementet till Skarpa äng i Skarpnäck söder om stan. I början av augusti stod det klart för den svenska ledningen att ryssarna i ett koncentrerat anfall skulle slå sig mot Stockholm och att de skulle ta passagen över Södra Stäket. Den 12 augusti 1719 visar sig en stor rysk styrka på Ingaröfjärden. Torsdagen den 13 augusti 1719 landstiger 6.000 ryssar vid Södra Stäket (området kallas idag Baggensstäket) utanför Saltsjöbaden i ett försök att inta Stockholm. Vid 14-tiden får Södermanlands-, Västmanlands- och Dalregementet order om att skyndsamt bege sig till Stäket. Sörmlänningarna som låg i Skarpnäck fanns närmast (1 3/4 mihl aflägsit) Stäket. Vid 20-tiden på kvällen får Södermanlands regemente order om att gå till anfall. Striderna började så snart södermanlänningarna närmade sig stridslinjen.  En häftig och långvarig eldstrid börjar nu och södermanlänningarna förföljer striden så länge mörkret tillåter detta. Ryssarna tvingas bakåt och då motståndet minskade lät överste Fuchs striden i det totala mörkret avstanna. Vid midnatt anländer Dalregementet och Västmanlands regemente men striderna är då i praktiken över. Ryssarna drar sig nu tillbaka till galärerna och retirerar över Baggensfjärden. Läs mer om Slaget vid Södra Stäket 1719.
Hattarnas krig 1741 - 1743 Under hösten 1739 skeppas drygt halva regementet, 750 man, till Finland. Ett kompani utgjorde besättning på fregatten Drottningholm vid örlogsflottan till skydd för sjötransporterna till Finland. Detta kompani anslöt sig till den övriga truppen i november. Under våren 1741 skeppas återstoden av regementet över som besättning på galäreskadern. Den 28/7 1741 förklarade Sverige Ryssland krig  och Hattarnas krig började. Ambitionen var att ta tillbaka de landavträdelser som gjordes vid freden i Nystad år 1721. Södermanlands regemente ingick i general Karl Henrik Wrangels styrka om 3.500 man som ryckte fram mot ryska gränsen och slog läger vid Martilla den 14/8. Huvudhären, ca: 5.000 man, stod under befäl av general Henrik Magnus von Buddenbrock och fanns vid Kvarnby. Ytterligare 1.000 man fanns i fästningarna vid Villmarstrand respektive Fredrikshamn. Man väntade nu på överbefälhavaren general Charles Emil Lewenhaupt. Innan han anländer går den ryska hären den 22 augusti med 10.500 man under befäl av general James Keith över gränsen  två mil sydost om Villmarstrand. Den svenska kontingenten i Martilla låg närmast och marscherar nu till Villmarstrand utan att invänta huvudhären. I gryningen den 23 augusti 1741 står svenskarna uppställda i slagordning på fälten söder om Villmarstrand. Vid 14-tiden börjar ryssarna striden genom att ryska grenadjärer stormar det svenska artilleriet på Kvarnbacken. Detta anfall slås tillbaka och ryssarna vänder då anfallet mot den svenska vänstra flygeln. Då ryssarna går till anfall på vänsterflanken går finnarna och västerbottningarna framåt. De blir tillbakaträngda av den starkare ryska styrkan och efter den tredje ryska salvan flyr de finska förbanden in i fästningen. Västerbottningarna drar sig tillbaka mot Kvarnbacken. Södermanlänningarna och dalkarlarna stod på åsen i ett mycket fördelaktigt läge i centerns högerflank och fick stränga order att inte lämna denna ställning utan avvakta ryssarnas anlopp. Tvärt mot order går nu Dalregementet och Södermanlands regemente till anfall och lyckas driva ryssarna bakåt. Då man når en åker på södra sidan av dalen kommenderar överstelöjtnant Wasaborg vid Södermanlands regemente stopp för att man inte skulle vara i vägen för det egna artilleriet. Soldaterna uppfyllda av stridsiver och lär ha ropat "Gubbe är du rädd" och fortsatte anfallet. Även dalkarlarna fortsatte. De anfölls nu av ryskt kavalleri samt av en ny rysk linje och pressas tillbaka. Då svenskarna nu inte kunde utnyttja artilleriet tog den ryska övermakten ut sin rätt. Då södermanlänningarna och dalkarlarna lidit betydande förluster kunde de inte omgruppera på en ny linje utan var tvungna att dra sig ut på en holme i sjön Saimen, då staden redan var intagen av ryssarna. En del lyckades undkomma med båtar men de flesta, inklusive överstelöjtnant Wasaborg blev tillfångatagna. Hela den svenska styrkan måste nu dra sig tillbaka för den ryska övermakten. Ryssarna bränner och plundrar Villmarstrand. Många svenskar tas till fånga bla general Wrangel och nämnde överstelöjtnant Wasaborg. Även ryssarna får stora förluster i den tre timmar långa striden. Södermanlands regemente förlorade flest soldater av de svenska förbanden och förlusterna uppgick till 367 meniga och korpraler i döda och fångar. Av dess befäl stupade 8 och 23 togs till fånga. Varför general Wrangel valde att möta ryssarna framför staden i stället för inne från fästningen förblir en gåta. I oktober i Fredrikshamn förenar sig de överlevande från Södermanlands regemente med den styrka ur regementet som tjänstgjort på galärflottan. Regementet formeras nu på en bataljon om 500 man. I slutet av november deltar bataljonen i general Lewenhaupts expedition med 6.000 man över den ryska gränsen. I juni 1742 kommer en förstärkning om 542 man till Södermanlands regemente. Samtidigt kommenderas 200 man till Karlskrona för att tjänstgöra ombord på örlogsflottan. I juni bryter den ryske överbefälhavaren Peter von Lascy upp från Viborg med en styrka på 22.000 man. Den totala svenska armén i Finland räknade ca: 12.000 man. Ett starkt svenskt försvar var koncentrerat i Mendolaxpasset två mil sydost om Fredrikshamn. Ryssarna tvekade att anfalla detta. Ändå drar sig överste Fröberg, ansvarig för försvaret i passet, tillbaka till Fredrikshamn när ryssarna är i antågande. Även här är försvarsverken i gott skick och åter tvekar ryssarna att anfalla. De svenska styrkorna drar sig trots detta ändå bakåt och den 28 juni inleds återtåget. Hären intar nya ställningar vid Kymmene älv men då flottan måste retirera mot Borgå tvingas även armén till reträtt västerut. Ryssarna förföljer hela tiden. I augusti står den svenska armén i Helsingfors. Återstoden av Södermanlands regemente deltar i slutet av juni 1742 i det bedrövliga återtåget hären gjorde till Helsingfors. Inga fler drabbningar har inträffat sen Villmarstrand. Moralen var låg i förbanden och myteriet bland officerarna nära. Många officerare åkte hem för att närvara vid riksdagen som inkallats till den 20 augusti. Politiken kom före. Hären i Helsingfors kapitulerade den 24 augusti och de svenska trupperna får fritt återtåg, dock utan gevär. Den 26/8 kunde sörmlänningarna ta sig ombord på de fartyg som skulle transportera hem dem. Av de 200 man ur Södermanlands regemente som under kapten von Vicken beordrats att från den 15 juni 1742 tjänstgöra på örlogsflottan kom enbart 27 soldater tillbaka. Sjukdomar hade tagit de övrigas liv. Under 1743 drog regementet åter i fält. En styrka ur regementet deltog ombord på galärer och var med i rensningen av Åland från ryska trupper samt angrepp av ryska galärer i Åbo skärgård. En mindre styrka var inkvarterad på Ladugårdslandet, Stockholm och deltog i bevakningen av de arresterade generalerna Lewenhaupt och Buddenbrock. Den 30 september deltog 570 soldater och ett 40-tal befäl i paraderna i Karlskrona vid tronföljaren Adolf Fredriks ankomst. Danskarna hotade samtidigt med krig och styrkan från regementet som fanns i Karlskrona plus den hemmavarande delen av regementet fick order om att ansluta sig till den armé som samlades i Skåne för att möta det danska hotet. Regementet fick dock ändrade order och den 3 oktober begav sig Karlskronastyrkan i ilmarsch mot Vänersborg dit även ett 60-tal man plus befäl anlände från Södermanland. Efter förlikningen med Danmark i februari 1744 kom regementet i helhet hem i mars 1744. De befäl som togs tillfångna i Villmarstrand kom hem under vintern 1743/44. Kriget 1740 - 42 medförde oerhörda förluster för regementet. I slaget vid Villmarstrand 1741 förlorades 367 meniga soldater och korpraler. I september-oktober förlorades ytterligare 35 soldater. Under november-december avled 104 st i fältsjukan, i januari-februari ytterligare 62 och mars- april 21 st. Fram till april 1742 hade regementet förlorat 610 korpraler och meniga. Regementet fick återupprättas och nya rekryter antagas. Under 1742 förlorades 444 av dessa rekryter i Finland eller ombord på flottans skepp.Vid generalmönstringen (GM) år 1768 var antalet vakanser på regementet fortfarande 200. Kriget mot Ryssland sköttes mycket illa. De ledande generalerna Lewenhaupt och Buddenbrock blev dock ensamma syndabockar. Deras dödsdomar kom att förlama krigsledningen i nästa krig. Se karta. Överst på sidan Pommerska kriget 1757 - 1762 I augusti 1756 utlöstes ett storkrig i Europa. En koalition mellan Frankrike, Österrike, Sachsen, Spanien och Ryssland enades om att begränsa det allt starkare Preussen som i augusti anfallit Sachsen. Sverige lockades med i kriget med löften om att återfå de landområden som återlämnats till Preussen i freden år 1720. Vidare skulle Sverige erhålla bidrag till krigskostnaderna. De 3.000 man som fanns i garnison i svenska Pommern skulle förstärkas med 17.000 man från Sverige. I denna armé skulle 6 kompanier ur Södermanlands regemente ingå. Kriget beslutades i all hast ock var mycket dåligt förberett. Södermanlands regemente hade generalmönstring vid Dalarö den 11 augusti 1757 och skeppades sen till Stralsund och Greifswald och förlades senare i Wolgast. Svenskarna skulle anfalla Preussen genom att gå över gränsfloderna Peene och Trebel. En avdelning skulle under ledning av Hans Henrik von Liewen ta fästet Demmin och en annan under ledning av Jakob Albrekt von Lantingshausen, Anklam och en tredje under ledning av Augustin Ehrensvärd, Peenemünde skans på norra delen av ön Usedom. Under natten 12 - 13 september smög sig 50 grenadjärer ur Södermanlands regemente under ledning av löjtnant C J von Essen och 2 underofficerare med båtar mot Anklamer Fähre, stormade förläggningen där och tillfångatog 64 man. Ca 25 man under ledning av kapten von Schantz sändes fram för att bevaka mot förstaden till Anklam. Ett kompani under ledning av fänrik Hans Wattrang avancerade fram mot von Schantz och trängde in i staden genom att överrumpla posterna vid en av stadsportarna. Samtidigt trängde 200 man ur Dalregementet in genom en annan port. Major du Rietz förde en bataljon ur Södermanlands regemente till Usedom och besatte den 14/9 Swinemünde som preussarna utrymt. Vidare deltog en avdelning ur regementet i stormningen av Peenemünde skans den 23/9. I början av oktober samlades hela hären om 20.000 man i Anklam, 27 bataljoner infanteri och 31 skvadroner kavalleri. Högste ansvarig var fältmarskalken Mattias Alexander von Ungern- Sternberg. Förhållandena var dock dåliga i hären, det var brist på livsmedel, ammunition och utrustning i övrigt. Redan fanns 2.100 liggande i fältsjukan. Huvudstyrkan marscherar till Fredindshof där den befinner sig fram till november utan att några strider inträffar. Den 14/11 bryter hären upp och mot rådets anvisningar tågar man tillbaka till svenska Pommern där man söker vinterkvarter. Enligt rådets anvisningar skulle vinterlägret läggas på preussiskt område och där försörjas med vad man fick tag på. Två större styrkor lämnas dock i Anklam respektive Demmin. I december närmade sig en preussisk kår om 28.000 man. Samtidigt avsätts Ungern-Sternberg och G. F. von Rosen utses till ny befälhavare. Generalmajor Carpelan fick order att försvara Demmin med Södermanlands- och Västerbottens regemente, totalt 1600 man. Den 29/12 fick generalen en ny order om att utrymma staden som då redan var omringad av preussiska trupper. Carpelan avvisade ett kapitulationsförslag och staden utsattes för häftig beskjutning. Den 31/12 kom man överens med preussarna om fritt avtåg och nyårsdagen 1758 avmarscherade man mot Stralsund. Stralsund, dit den svenska huvudstyrkan dragit sig tillbaka, var dock innesluten av preussiska förband och den 9/1 gick södermanlänningarna i stället över till Rügen. Under april - juli var 500 man ur regementet ombord på galärflottan som uppträdde i Greifswaldbukten för att förhindra preussisk landstigning på Rügen. I juni upphävdes den preussiska belägringen av Stralsund. Under följande år karakteriseras kriget av att varje sommar sker inmarsch på fientligt område för att livnära armén och på hösten återtåg till vinterkvarteren. Svenskarna är inblandade i strider varje år. Sjukdomar krävde betydligt större förluster än striderna. Totalt förlorades ca: 30.000 man i kriget. Kriget visade också på en slags handlingsförlamning både hos ledningen och rådet där rädslan för repressalier eller bakslag var stor. Under hösten 1759 skall svenskarna återta öarna Usedom och Wollin. Då preussarna har fyra galioter i vattnen söder om öarna kan inget anfall göras förrän de eliminerats. Den 2/9 anländer en svensk galäreskader men vädret är för dåligt för strid. Den 10/9 går den svenska eskadern till anfall under ledning av kaptenlöjtnant Karl Rutensparre. Efter en kort äntringsstrid är alla tre fiendefartyg på vänsterflygeln erövrade. De preussiska fartygen på högerflygeln ta då till flykten. De svenska galärerna tar upp jakten och lyckas även ta dessa. Den svenska eskadern bestod av 4 galärer, 4 halvgalärer, 1 bombgaliot, och 14 barkasser samt några slupar. När preussarna förlorat kontrollen över vattnet drar sig deras infanteristyrkor på Usedom och Wollin tillbaka. Den 13/9 landstiger svenska trupperna på Wollin och öarna erövras raskt. I december 1761 besvärades den svenska hären av preussiska husarer som ständigt angrep svenska posteringar. För att stävja detta beslöt generallöjtnant Augustin Ehrensvärd, som nu var överbefälhavare, att gå till anfall med huvudstyrkan och inta preussarnas förråd vid Malchin. Södermanlands regemente marscherade den 22/12 mot Demmin. Major Stiernros uppmanade staden att ge sig vilket den också gjorde. Regementet stannade sen kvar i Demmin som garnison. Den 23/12 stormar en svensk frikår Malchin som intas men blev senare kringränd av nyanlända preussiska styrkor. Den 31/12 slår svenskarna tillbaka ett preussiskt försök att storma staden. Den 2/1 1762 undsatte Ehrensvärd de inringade i Malchin. Sörmlänningarna som ingick i avantgardet öppnade vid Neu Kalen vägen till de inringade. Preussarna drog sig tillbaka och svenskarna återgick till sina vinterläger. Den 22 maj 1762 slöts freden med Preussen. Ett kompani från regementet anländer hem i juli, resten först i november. Se karta. Gustav III:s ryska krig 1788 - 1790 År 1788 beslöt Gustav III att göra ett anfall mot S:t Petersburg. Detta som en försvarsåtgärd mot påstådda ryska anfallsplaner. Genom en tidigareläggning av regementsmötena kunde den svenska hären snabbt mobiliseras, detta redan i början av juni 1788. Södermanlands regemente samlades på Malma hed den 2 juni och den 13 juni avtågade regementet mot Stockholm under överstelöjtnant von Roxendorffs befäl. I Stockholm erhåller regementet nya gevär, 1755-års modell, samt nya huggare. Den 23 juni går man ombord på galärerna som tar regementet till Sveaborg. Hela regementet fanns på plats den 9 juli och hade en styrka på 933 man. En gränsstrid i Savolax den 28 juni ger kungen en anledning att starta kriget. Officerskåren som var starkt politiserad ser kriget som en anledning att visa sitt missnöje mot kungen och många avskedsansökningar lämnas in. I Södermanlands regemente lämnade 16 officerare in sina avskedsansökningar. Siegroth ingrep dock och hotade med krigsrätt om de inte återtog sin ansökningar. Den 25 juli seglar regementet med galärflottan till Fredrikshamn. Försenade av storm anländer de först den 3/8 och landstiger vid Brakkila. En avdelning ur regementet under befäl av major Malm samt 200 grenadjärer ur ett annat regemente utgör avantgardet och rycker fram mot Fredrikshamn och deltar i strid med ryssarnas förposter vid Sandby under kvällen. De politiska striderna fortsätter under hösten och hindrade praktiskt taget all stridsverksamhet. Hertig Karl som övertaget befälet sen Gustav III lämnat Finland utrymmer de ryska områdena och låter hären gå i vinterkvarter. Sjukdomar härjar i lägren och under senhösten avlider 51 man i regementet. I juni 1789 återstår 622 man av regementet som formeras på en bataljon. Till artilleriet kommenderas 64 st och 109 till en finsk jägarbataljon. Under 1788 hade nya soldater rekryterat i Södermanland. Dessa soldater plus de 208 man ur regementet som var kvar i Sverige beordras ned till Skåne i september 1788 för att möta det danska hotet. I januari 1789 är de tillbaka i Södermanland. I juni 1789 inkallas de på nytt och 400 sänds till Finland. Dessa rekryter var dock dåligt övade och sändes till Sveaborg för utbildning. I november 1789 anländer 362 av dem åter till regementet. Efter huvudhärens seger vid Uttis ansluter sig regementet till hären vid Liikala by. Regementet deltar i den fördelning av hären som sätter in ett motanfall mot Värälä. Den 2/7 bygger regementet en bro vid Anjala över Kymmene älv för att förbereda ett ett snabbt återtåg i händelse av motgångar för den armé som under Gustav III:s befäl den 21/7 ryckt in på ryskt område. Den 8/8 1789 angriper regementet under överste von Liewens befäl en rysk styrka som på bron gått över älven. Striden pågick i drygt 2 timmar och ryssarna tvingas till reträtt. I oktober 1789 fanns 173 sjuka vid regementet, vid årsskiftet 216. Under det fjärde kvartalet 1789 avled 105 man. Vid årskiftet räknade regementet 716 man. I april 1790 rycker regementet fram till Villikala. Den 19 - 20 maj deltog regementet i generalmajor von Paulis avdelning  i striderna vid Keltis baracker. I striderna stoppar regementet en rysk kringgångsrörelse och 14 sörmlänningar stupar och 22 såras. Bland de stupade fanns två befäl,  furir Lütger och rustmästare Häger. Efter striden erhåller befälhavaren, major B Ribbing svärdsorden, två löjtnanter befordrades och några andra befäl fick tapperhets penning. Efter galärflottans seger vid Svensksund den 9 juli 1790 slöts freden i Värälä den 14/8 1790. Den 24/8 påbörjas marschen hemåt och anländer regementet till Stockholm den 22/10. Se karta. Läs även om stridsreglementet från 1775 Regementets fälttåg - sida 2