Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-06-05

Karl XII: Stora Nordiska Kriget 1700 - 1721 (5k)

Slaget vid Södra Stäket den 13 augusti 1719 - inledning

Efter Karl XII stupat den 30 november 1718 vid Haldens fästning i Fredrikshall i Norge väljs den 23 februari 1719 hans syster Ulrika Eleonora till ny regent av Sverige, Drottning Ulrika Eleonora. Den svenska planen är att sluta fred med alla fiender utom med ryssarna. Därefter är planen att försöka ingå i en allians med England för att kunna skaffa sig bästa möjliga villkor i freden med Ryssland. Även Ryssland vill ha fred men svenskarna fördröjer fredsförhandlingarna och efter den osäkerhet som uppstod vid maktskiftet efter Karl XII död sänder Peter den store sin galärflotta till Sverige 1719 för att härja längs kusterna. Många kustsamhällen sätts i brand. Mer än 10.000 människor blev hemlösa på grund av ryssarnas härjningar. Avsikten med att plundra och bränna var att sätta press på Sverige och få svenskarna till förhandlingsbordet samt att tvinga svenska regeringen till eftergifter i fredsförhandlingarna. Dessa härjningarna som den ryska galärflottan utförde längs mot den svenska civilbefolkningen den svenska östersjökusten 1719 – 1721 var inget annat än terroraktiviteter.  Även under 1720 härjas den svenska kusten av de ryska galärerna. Under 1720 ställer England sin flotta till Sveriges förfogande. Denna förstärkning av den svenska flottan fortsätter fram till den 30 augusti 1721 då Sverige ingår fred med Ryssland. I Stockholm slår Södermanlands regemente tillbaka ett ryskt landstigningsförsök vid Baggenstäket (Södra Stäket) den 13 augusti 1719. Den 11 juli 1719 nådde den ryska galärflottan Söderarms skärgård och Kapellskär där den delade upp sig i två avdelningar; en nordlig och en sydlig eskader. Den norra stod under ledning Peter von Lacy, den sydliga under Feodor Apraxin. Den södra eskadern drog sig långsamt söderöver genom Stockholms skärgård under det att Yxlan, Blidö, Ljusterö, Norröra, Söderöra och Rödlöga brändes och plundrades. Vågen av plundringar fortsatte söderut via Husarö, Östra Lagnö, Ingmarsö, Svartsö, Möja, Harö, Eknö och Sandhamn. Vid Vårholma gjorde man ett uppehåll för att utröna ifall ett anfall mot Fredriksborg och Vaxholms fästning var möjliga. Apraxin valde att inte anfalla utan fortsatte i stället vidare söderut och brände Djurö, Runmarö samt herrgårdarna Brevik och Fågelbro. Den 15 juli nådde Apraxins avdelning det första militära motståndet vid Dalarö skans. I stället för att anfalla fästningen valde han att göra en framstöt mot Stockholm via Baggensstäket.  Den 16 juli anföll en mindre styrka på cirka 500 kosacker och infanteri de svenska ställningarna vid Baggensstäket. De fann emellertid sundet spärrat av de tre svenska galärerna Svärdfisken, Jungfrun och Draken samt kanonpråmen Svarta Björn. Anfallet slogs tillbaka, men ryssarna lyckades bränna Boo och Beatelunds herrgårdar. Den ryska flottan fortsatte härjningarna söderut och mot Gålö, Ornö, Muskö och Utö. Den 23 juli brändes Trosa och dagen därpå även Nyköping trots hårt motstånd av svenska styrkor. I början av augusti 1719 drog sig både de Lacys och Apraxins flottor tillbaka mot Stockholms skärgård för att med förenade krafter försöka slå sig fram till Stockholm.  Den 13 augusti landsteg drygt sex tusen ryska trupper vid Baggensstäket, där svenska trupper under Baltzar von Dahlheim ägnat den föregående månaden åt att förskansa sig.

Slaget vid Baggensstäket (Södra Stäket) den 13 augusti 1719

För att skydda Stockholm med omnejd stationerades Södermanlands regemente i juni 1719 vid Danderyds kyrka norr om Stockholm. Redan i juli flyttas regementet till Skarpa äng i Skarpnäck söder om stan. I början av augusti stod det klart för den svenska ledningen att ryssarna i ett koncentrerat anfall skulle slå sig mot Stockholm och att de skulle ta passagen över Södra Stäket. Den 12 augusti 1719 visar sig en stor rysk styrka på Ingaröfjärden. Vid Stäket fanns ett par svenska galärer, bl.a. galären Jungfrun. Vidare hade man placerat 3 stenfyllda skutor som spärrar vid de två smalaste passagerna i sundet. I anslutning till spärrarna hade två skansar upprättats på var sida om sundet. Den första skansen låg på södra sidan av Knapens hål. Skansarna bemannades av ca: 400 man ur Södermanlands och Östergötlands tremänningeregemente till fot. Chef över försvararna var den erfarne fortifikationsöversten Balzar von Dahlheim. Torsdagen den 13 augusti 1719 landstiger 6.000 ryssar vid Södra Stäket (området kallas idag Baggensstäket) utanför Saltsjöbaden i ett försök att inta Stockholm. Generaladjutant Filip Tessin var denna dag i Stäket för att inspektera posteringarna och fick nu se den ryska galärflottan passera Fällström och nalkades Stäket. Tessin red snabbt till högkvarteret vid Stora Sköndal för att rapportera den kommande ryska landstigningen. Vid 14-tiden får Södermanlands-, Västmanlands- och Dalregementet order om att skyndsamt bege sig till Stäket. Sörmlänningarna som låg i Skarpnäck fanns närmast (1 3/4 mihl aflägsit) Stäket. Södermanlands regemente var inte fulltaliga utan räknade ca: 800 man. Den 2:a bataljonen under överstelöjtnant Henrik Johan von Essen skyndar i förväg i ilmarsch över Fisksätra, i besvärlig terräng, till Stäket. Bataljonen anländer till Stäkets torp (nuvarande Skatudden) vid Stäkets sydvästra mynning vid 19-tiden. De inväntar där första bataljonen med överste Rutger Fuchs. Bataljonerna grupperas för framryckning. Under tiden har tremänningsregementet varit inblandade i strider och lyckades fördröja ryssarna. Besättningen i skansarna understöddes av kanoneld från de galärer som låg i sundet väster om Baggensstäket. Vid 20-tiden på kvällen får Södermanlands regemente order om att gå till anfall. Det började nu bli mörkt. Enligt beräkningar redovisade i källa (1), sid 436, inträffade solnedgången kl 19.28 och skymningen varade i 50 minuter, dvs ca: 20 över åtta var det mörkt. I mörker och svår skogsterräng avancerar regementet, livbataljonen under överste Fuchs till vänster och den 2:a bataljonen under överstelöjtnant von Essen till höger. Livbataljonen hade att rycka fram i tät snårskog med branta klippblock. Det var omöjligt rycka fram på linje. I stället fick livbataljonen gå fram plutonsvis där respektive pluton fick finna bästa väg. Plutonvis framryckning var vid denna tid en helt främmande gruppering. De hade dock order om att självständigt sluta upp på linje så snart terrängen tillät detta. Livbataljonen hade överste von Dahlheim med sig som vägvisare. Andra bataljonen hade betydligt lättare terräng att rycka fram i. Ryssarna, vars landstigning fördröjts av tremänningsregementet, hade intagit stridgruppering i två linjer på ett öppet fält på Skogsö-sidan, söder om det smala sundet. Ryssarnas högra flank fanns ute mot Knapens hål och den vänstra flanken låg mot en bergknalle med tät skog. Striderna började så snart södermanlänningarna närmade sig stridslinjen.  När regementet formerade sig på linje möttes de av en kraftig eldgivning från ryssarna. En häftig och långvarig eldstrid börjar nu och södermanlänningarna förföljer striden så länge mörkret tillåter detta. Under striden försökte ryssarna med en bataljon slå en kil mellan de två sörmländska bataljonerna. En enhet ur livbataljonen lyckades dock slå tillbaka detta försök. Ryssarna tvingas bakåt och då motståndet minskade lät överste Fuchs striden i det totala mörkret avstanna. Sörmlänningarna drar sig något bakåt och grupperar om sig och förblir stående beredskapsläge under resten av natten. Vid midnatt anländer Dalregementet och Västmanlands regemente men striderna är då i praktiken över. Ryssarna drar sig nu tillbaka till galärerna och retirerar över Baggensfjärden. De svenska regementena har högsta beredskap under resten av natten. Under striden hade överstelöjtnant von Essen lindrigt skadats av ett skott i huvudet. Bilden ovan till höger visar vyn över Baggensstäket från skansen på norra sidan av sundet. Foto Hans Högman, 2002. Ryssarna gjorde även en landstigning norr om Stäket sundet, på Bo-landet. Artillerield från de svenska galärerna tvingade dock tillbaka ryssarna på denna front. Efter förlusten vid Södra Stäket gjorde ryssarna inga ytterligare försök att inta Stockholm. Ryssarnas förluster uppgick till ca: 400 - 500 man medan Södermanlands regementets döda och sårade stannade vid 100 man. Fuchs skriver i sin rapport: "Döde å wår sida är 1 öfver- och 2 under Officerare samt 25 gemena. Legerement  blesserade, Öfverst Lieutenanten, 3 officerare. Svårare sargade 2 Öfwer- och 6 under Officerare samt 61 gemene." Fuchs blev för denna bragd befordrad till generalmajor och von Essen till överste. Under hösten 1719 fick regementet en oväntad försträkning på 110 man. Det var soldater som suttit i rysk fångenskap sen Poltava 1709 och lyckats ta sig hem till Sverige och kunde nu åter träda i tjänst Under resten av tiden fram till freden 1721 användes regementet till skydd av Stockholm för att hindra ryska landstigningar. Våren 1720 fanns ca: 200 man ombord på örlogsflottan.

Berömda svenska slag, 1700-tal (5k)

xxxx Mil xxxxx
 
xxxxxxxxxxxxx
Innehåll denna sida:
Berömda svenska slag, 1700-tal:
Avsnittet “Stora Nordiska Kriget” är uppdelad på flera sidor:
Ovan, Överste Baltzar von Dahlheims försvarsplan för Södra Stäket, upprättad den 19 juli 1719, dvs drygt 3 veckor innan slaget. Kartan är orienterad med öst uppåt. Den beskrivande texten är på tyska och kan översättas ungefär enligt följande: Försänkningar i Stäksundet: Den första vid kronobommen A, Den andra vid bomstängslet B, Den tredje vid det röda huset Den fjärde vid krogen D. Försvaret (Die Defension) har jag i utgångsläget arrangerat med de fyra galärerna på platserna 1, 2, 3, 4, vilka alla fyra kan betäcka varandra och bestryka försänkningarna. Denna första gruppering tvingar fiendens styrka att driva bort infanteriet och galärerna och omgrupperas i sådant fall till det breda sundet som utmärks av 1. 2. 3. 4, ankrar upp och oberoende av fiendens infanteri bestryka den andra, tredje och fjärde försänkningen. Stéegh den 19 Juli 1719 / Dahlheim. Källa: Krigsarkivet, Stockholm. Fri bild Wikipedia.

Att hitta till Skogsö

Intill platsen för slaget restes ett monument år 1905. Monumentet ligger på en höjd längst ut på Skogsö. För att komma dit åker man till Saltsjöbaden och därefter mot Skogsö. På skogsö, tag av in på Monumentvägen. Tyvärr finns inga skyltar som visar vägen till monumentet. Bilden till höger visar monumentet från sjösidan. Foto Hans Högman, 2002. Den östra skansen låg på den södra sidan av den smalaste delen av sundet, vid Knapens hål. Mitt emot den västra skansen, som låg på den norra sidan om sundet, finns idag en kyrkogård och ett kapell (se (1) på kartan. På samma sida (norra sidan av sundet) och inte långt från skansen finns idag Gammeluddens vårdhem (se (2) på kartan). För att komma över till norra sidan måste man åka runt Lännersta sunden, och därefter ta vägen mot Gustavsberg. Efter Skurusundsbron. tag av till höger och följ Sockenvägen fram till Gammeluddsvägen. Farleden genom Baggensstäket är den äldsta farleden till Stockholm. Se även Södermanlands regementes historia

Källreferenser, 1700-tal

  1. Närkingar i krig och fred. Närkes militärhistoria, del I. Stiftelsen Nerekies regementen 1989   2. Kungliga Södermanlands regemente under 350 år, 1977   3. Kungar och krigare, tre essäer om Karl X Gustav, Karl XI och Karl XII. Anders Florén, Stellan Dahlgren, Jan Lindegren, 1992   4. Historien om Sverige, När Sverige blev stormakt. Herman Lindqvist, 1994   5. Historien om Sverige, Storhet och fall. Herman Lindqvist, 1995   6. Karoliner. Alf Åberg, Göte Göransson 1976   7. I karolinernas spår. Alf Åberg, 1959   8. Poltava. Peter Englund, 1988   9. Karl XII:s levnad. Frans G. Bengtsson (3:e utgåvan), 1989 10. Armfeldts fälttåg mot Trondheim 1718 – 1719. Svante Hedin, 1986 11. Svenska regementenas historia. J Mankell, andra upplagan, 1866 12. Svenskt Biografiskt Lexikon, SBL (CD) 13. Svensk militärhistorisk atlas, 2000 14. Svenska äventyr, 800 - 1710, 1710 – 1780. Lars Widding m.fl. 1996 15. Svenska krig 1521 – 1814. Ulf Sundberg, 1998
Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-06-05

Karl XII: Stora Nordiska Kriget

1700 - 1721 (5k)

Slaget vid Södra Stäket den 13 augusti 1719

- inledning

Efter Karl XII stupat den 30 november 1718 vid Haldens fästning i Fredrikshall i Norge väljs den 23 februari 1719 hans syster Ulrika Eleonora till ny regent av Sverige, Drottning Ulrika Eleonora. Den svenska planen är att sluta fred med alla fiender utom med ryssarna. Därefter är planen att försöka ingå i en allians med England för att kunna skaffa sig bästa möjliga villkor i freden med Ryssland. Även Ryssland vill ha fred men svenskarna fördröjer fredsförhandlingarna och efter den osäkerhet som uppstod vid maktskiftet efter Karl XII död sänder Peter den store sin galärflotta till Sverige 1719 för att härja längs kusterna. Många kustsamhällen sätts i brand. Mer än 10.000 människor blev hemlösa på grund av ryssarnas härjningar. Avsikten med att plundra och bränna var att sätta press på Sverige och få svenskarna till förhandlingsbordet samt att tvinga svenska regeringen till eftergifter i fredsförhandlingarna. Dessa härjningarna som den ryska galärflottan utförde längs mot den svenska civilbefolkningen den svenska östersjökusten 1719 – 1721 var inget annat än terroraktiviteter.  Även under 1720 härjas den svenska kusten av de ryska galärerna. Under 1720 ställer England sin flotta till Sveriges förfogande. Denna förstärkning av den svenska flottan fortsätter fram till den 30 augusti 1721 då Sverige ingår fred med Ryssland. I Stockholm slår Södermanlands regemente tillbaka ett ryskt landstigningsförsök vid Baggenstäket (Södra Stäket) den 13 augusti 1719. Den 11 juli 1719 nådde den ryska galärflottan Söderarms skärgård och Kapellskär där den delade upp sig i två avdelningar; en nordlig och en sydlig eskader. Den norra stod under ledning Peter von Lacy, den sydliga under Feodor Apraxin. Den södra eskadern drog sig långsamt söderöver genom Stockholms skärgård under det att Yxlan, Blidö, Ljusterö, Norröra, Söderöra och Rödlöga brändes och plundrades. Vågen av plundringar fortsatte söderut via Husarö, Östra Lagnö, Ingmarsö, Svartsö, Möja, Harö, Eknö och Sandhamn. Vid Vårholma gjorde man ett uppehåll för att utröna ifall ett anfall mot Fredriksborg och Vaxholms fästning var möjliga. Apraxin valde att inte anfalla utan fortsatte i stället vidare söderut och brände Djurö, Runmarö samt herrgårdarna Brevik och Fågelbro. Den 15 juli nådde Apraxins avdelning det första militära motståndet vid Dalarö skans. I stället för att anfalla fästningen valde han att göra en framstöt mot Stockholm via Baggensstäket.  Den 16 juli anföll en mindre styrka på cirka 500 kosacker och infanteri de svenska ställningarna vid Baggensstäket. De fann emellertid sundet spärrat av de tre svenska galärerna Svärdfisken, Jungfrun och Draken samt kanonpråmen Svarta Björn. Anfallet slogs tillbaka, men ryssarna lyckades bränna Boo och Beatelunds herrgårdar. Den ryska flottan fortsatte härjningarna söderut och mot Gålö, Ornö, Muskö och Utö. Den 23 juli brändes Trosa och dagen därpå även Nyköping trots hårt motstånd av svenska styrkor. I början av augusti 1719 drog sig både de Lacys och Apraxins flottor tillbaka mot Stockholms skärgård för att med förenade krafter försöka slå sig fram till Stockholm.  Den 13 augusti landsteg drygt sex tusen ryska trupper vid Baggensstäket, där svenska trupper under Baltzar von Dahlheim ägnat den föregående månaden åt att förskansa sig.

Slaget vid Baggensstäket (Södra

Stäket) den 13 augusti 1719

För att skydda Stockholm med omnejd stationerades Södermanlands regemente i juni 1719 vid Danderyds kyrka norr om Stockholm. Redan i juli flyttas regementet till Skarpa äng i Skarpnäck söder om stan. I början av augusti stod det klart för den svenska ledningen att ryssarna i ett koncentrerat anfall skulle slå sig mot Stockholm och att de skulle ta passagen över Södra Stäket. Den 12 augusti 1719 visar sig en stor rysk styrka på Ingaröfjärden. Vid Stäket fanns ett par svenska galärer, bl.a. galären Jungfrun. Vidare hade man placerat 3 stenfyllda skutor som spärrar vid de två smalaste passagerna i sundet. I anslutning till spärrarna hade två skansar upprättats på var sida om sundet. Den första skansen låg på södra sidan av Knapens hål. Skansarna bemannades av ca: 400 man ur Södermanlands och Östergötlands tremänningeregemente till fot. Chef över försvararna var den erfarne fortifikationsöversten Balzar von Dahlheim. Torsdagen den 13 augusti 1719 landstiger 6.000 ryssar vid Södra Stäket (området kallas idag Baggensstäket) utanför Saltsjöbaden i ett försök att inta Stockholm. Generaladjutant Filip Tessin var denna dag i Stäket för att inspektera posteringarna och fick nu se den ryska galärflottan passera Fällström och nalkades Stäket. Tessin red snabbt till högkvarteret vid Stora Sköndal för att rapportera den kommande ryska landstigningen. Vid 14-tiden får Södermanlands-, Västmanlands- och Dalregementet order om att skyndsamt bege sig till Stäket. Sörmlänningarna som låg i Skarpnäck fanns närmast (1 3/4 mihl aflägsit) Stäket. Södermanlands regemente var inte fulltaliga utan räknade ca: 800 man. Den 2:a bataljonen under överstelöjtnant Henrik Johan von Essen skyndar i förväg i ilmarsch över Fisksätra, i besvärlig terräng, till Stäket. Bataljonen anländer till Stäkets torp (nuvarande Skatudden) vid Stäkets sydvästra mynning vid 19-tiden. De inväntar där första bataljonen med överste Rutger Fuchs. Bataljonerna grupperas för framryckning. Under tiden har tremänningsregementet varit inblandade i strider och lyckades fördröja ryssarna. Besättningen i skansarna understöddes av kanoneld från de galärer som låg i sundet väster om Baggensstäket. Vid 20-tiden på kvällen får Södermanlands regemente order om att gå till anfall. Det började nu bli mörkt. Enligt beräkningar redovisade i källa (1), sid 436, inträffade solnedgången kl 19.28 och skymningen varade i 50 minuter, dvs ca: 20 över åtta var det mörkt. I mörker och svår skogsterräng avancerar regementet, livbataljonen under överste Fuchs till vänster och den 2:a bataljonen under överstelöjtnant von Essen till höger. Livbataljonen hade att rycka fram i tät snårskog med branta klippblock. Det var omöjligt rycka fram på linje. I stället fick livbataljonen gå fram plutonsvis där respektive pluton fick finna bästa väg. Plutonvis framryckning var vid denna tid en helt främmande gruppering. De hade dock order om att självständigt sluta upp på linje så snart terrängen tillät detta. Livbataljonen hade överste von Dahlheim med sig som vägvisare. Andra bataljonen hade betydligt lättare terräng att rycka fram i. Ryssarna, vars landstigning fördröjts av tremänningsregementet, hade intagit stridgruppering i två linjer på ett öppet fält på Skogsö-sidan, söder om det smala sundet. Ryssarnas högra flank fanns ute mot Knapens hål och den vänstra flanken låg mot en bergknalle med tät skog. Striderna började så snart södermanlänningarna närmade sig stridslinjen.  När regementet formerade sig på linje möttes de av en kraftig eldgivning från ryssarna. En häftig och långvarig eldstrid börjar nu och södermanlänningarna förföljer striden så länge mörkret tillåter detta. Under striden försökte ryssarna med en bataljon slå en kil mellan de två sörmländska bataljonerna. En enhet ur livbataljonen lyckades dock slå tillbaka detta försök. Ryssarna tvingas bakåt och då motståndet minskade lät överste Fuchs striden i det totala mörkret avstanna. Sörmlänningarna drar sig något bakåt och grupperar om sig och förblir stående beredskapsläge under resten av natten. Vid midnatt anländer Dalregementet och Västmanlands regemente men striderna är då i praktiken över. Ryssarna drar sig nu tillbaka till galärerna och retirerar över Baggensfjärden. De svenska regementena har högsta beredskap under resten av natten. Under striden hade överstelöjtnant von Essen lindrigt skadats av ett skott i huvudet. Bilden ovan till höger visar vyn över Baggensstäket från skansen på norra sidan av sundet. Foto Hans Högman, 2002. Ryssarna gjorde även en landstigning norr om Stäket sundet, på Bo-landet. Artillerield från de svenska galärerna tvingade dock tillbaka ryssarna på denna front. Efter förlusten vid Södra Stäket gjorde ryssarna inga ytterligare försök att inta Stockholm. Ryssarnas förluster uppgick till ca: 400 - 500 man medan Södermanlands regementets döda och sårade stannade vid 100 man. Fuchs skriver i sin rapport: "Döde å wår sida är 1 öfver- och 2 under Officerare samt 25 gemena. Legerement  blesserade, Öfverst Lieutenanten, 3 officerare. Svårare sargade 2 Öfwer- och 6 under Officerare samt 61 gemene." Fuchs blev för denna bragd befordrad till generalmajor och von Essen till överste. Under hösten 1719 fick regementet en oväntad försträkning på 110 man. Det var soldater som suttit i rysk fångenskap sen Poltava 1709 och lyckats ta sig hem till Sverige och kunde nu åter träda i tjänst Under resten av tiden fram till freden 1721 användes regementet till skydd av Stockholm för att hindra ryska landstigningar. Våren 1720 fanns ca: 200 man ombord på örlogsflottan.

Berömda svenska slag,

1700-tal (5k)

Ovan, Överste Baltzar von Dahlheims försvarsplan för Södra Stäket, upprättad den 19 juli 1719, dvs drygt 3 veckor innan slaget. Kartan är orienterad med öst uppåt. Den beskrivande texten är på tyska och kan översättas ungefär enligt följande: Försänkningar i Stäksundet: Den första vid kronobommen A, Den andra vid bomstängslet B, Den tredje vid det röda huset Den fjärde vid krogen D. Försvaret (Die Defension) har jag i utgångsläget arrangerat med de fyra galärerna på platserna 1, 2, 3, 4, vilka alla fyra kan betäcka varandra och bestryka försänkningarna. Denna första gruppering tvingar fiendens styrka att driva bort infanteriet och galärerna och omgrupperas i sådant fall till det breda sundet som utmärks av 1. 2. 3. 4, ankrar upp och oberoende av fiendens infanteri bestryka den andra, tredje och fjärde försänkningen. Stéegh den 19 Juli 1719 / Dahlheim. Källa: Krigsarkivet, Stockholm. Fri bild Wikipedia.

Att hitta till Skogsö

Intill platsen för slaget restes ett monument år 1905. Monumentet ligger på en höjd längst ut på Skogsö. För att komma dit åker man till Saltsjöbaden och därefter mot Skogsö. På skogsö, tag av in på Monumentvägen. Tyvärr finns inga skyltar som visar vägen till monumentet. Bilden till höger visar monumentet från sjösidan. Foto Hans Högman, 2002. Den östra skansen låg på den södra sidan av den smalaste delen av sundet, vid Knapens hål. Mitt emot den västra skansen, som låg på den norra sidan om sundet, finns idag en kyrkogård och ett kapell (se (1) på kartan. På samma sida (norra sidan av sundet) och inte långt från skansen finns idag Gammeluddens vårdhem (se (2) på kartan). För att komma över till norra sidan måste man åka runt Lännersta sunden, och därefter ta vägen mot Gustavsberg. Efter Skurusundsbron. tag av till höger och följ Sockenvägen fram till Gammeluddsvägen. Farleden genom Baggensstäket är den äldsta farleden till Stockholm. Se även Södermanlands regementes historia

Källreferenser, 1700-tal

  1. Närkingar i krig och fred. Närkes militärhistoria, del I. Stiftelsen Nerekies regementen 1989   2. Kungliga Södermanlands regemente under 350 år, 1977   3. Kungar och krigare, tre essäer om Karl X Gustav, Karl XI och Karl XII. Anders Florén, Stellan Dahlgren, Jan Lindegren, 1992   4. Historien om Sverige, När Sverige blev stormakt. Herman Lindqvist, 1994   5. Historien om Sverige, Storhet och fall. Herman Lindqvist, 1995   6. Karoliner. Alf Åberg, Göte Göransson 1976   7. I karolinernas spår. Alf Åberg, 1959   8. Poltava. Peter Englund, 1988   9. Karl XII:s levnad. Frans G. Bengtsson (3:e utgåvan), 1989 10. Armfeldts fälttåg mot Trondheim 1718 – 1719. Svante Hedin, 1986 11. Svenska regementenas historia. J Mankell, andra upplagan, 1866 12. Svenskt Biografiskt Lexikon, SBL (CD) 13. Svensk militärhistorisk atlas, 2000 14. Svenska äventyr, 800 - 1710, 1710 – 1780. Lars Widding m.fl. 1996 15. Svenska krig 1521 – 1814. Ulf Sundberg, 1998