Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-06-05

Karl XI:s krig 1675 - 1679 (4)

Inledning

Efter Karl X Gustavs död hade vi en förmyndarregering. Denna regerings politik var mycket Frankrikevänlig och förmyndarregeringen ingick även i en försvarspakt med Frankrike. Under förmyndartiden underhölls varken armén eller flottan i någon större utsträckning. På höstriksdagen 1672 förklarades den 17-årige Karl XI för myndig. 1674 anslöt sig Brandenburg till Frankrikes fiender varför Sverige i enlighet med alliansförpliktelserna måste ingripa mot Brandenburg. Detta skedde i december samma år. Sverige var dåligt rustat för detta krig och kriget gick dåligt. Dessutom förklarade fler tyska stater Sverige krig. Även Danmark angrep Sverige. Hösten 1675 drabbade den svenska och den dansk-holländska flottan ihop i ett antal slag. Det slutade med svensk förlust och därmed försvann också möjligheten att underhålla armén i Tyskland. I ett sjöslag vid Ölands södra udde gick det mäktiga svenska krigsskeppet Kronan till botten.

Karl XI: Slaget vid Lund den 4 december 1676

Kristian V landsteg den 29 juni 1676 med en här på 15.000 man vid Råå söder om Helsingborg. Stora delar av Skåne och Blekinge erövrades av danskarna. I norra Skåne fick danskarna stöd av den lokala befolkningen där många tog till vapen, de sk. snapphanarna. Danskarna gick även in i Halland men den 17 augusti 1676 slog Karl XI och den svenska armén danskarna vid Fylleåbro intill Halmstad. Ca: 1.000 danskar dödades i striden och 1.500 togs till fånga. Efter slaget drog sig danskarna tillbaka till Skåne. Den 24 oktober 1676 gick Karl XI med en förstärkt här på ca 15.000 man in i Skåne. Danskarna hade då gått i vinterläger. Den svenska armén planer var att snabbt ta sig ner mot Landskrona men marschen försenades hela tiden av snapphanarnas bakhåll. Den danska armén fick därmed förvarning om vad som var på gång. Se karta över Skåne. Karl XI vände sig då mot Helsingborg i stället som också intogs. Målet var nu att nå Malmö för att undsätta Fabian von Fersen som fortfarande höll stånd mot danskarna. Marschen gick bra ända tills man kom fram till Kävlingeån vid Lilla Harrie. Ån var starkt översvämmad och hindrade armén att komma över. Alla broar var förstörda. Armén gjorde nu halt och slog läger. Vädret var uruselt och man hade knappt tillgång till några förnödenheter längre. Alla underhållstransporter norr i från överfölls av snapphanarna. Svält och sjukdomar härjade i lägret och många dog. Vid Skälshög, ett par kilometer söder om ån gick samtidigt danskarna i läger. Bilden till höger visar Erik Dahlbergs skiss över lägret vid Lilla Harrie. Mitt på bilden syns kyrkan och bakom denna, Kävlingeån. I början av december kom kylan och ån frös till. Detta kom som en räddning för Karl XI som då beslöt att anfalla det danska lägret. Trupperna var nu starkt reducerade p.g.a. av sjukdomar och många hade avlidit och något måste göras för att rädda Skåne. Kl fyra på morgonen den 4 december gick armén över ån. Av hären återstod nu enbart ca: 6.000 ryttare och ca: 2.000 fotfolk. I samband med uppbrottet antändes genom en olyckshändelse ett antal byggnader i lägret. Vare sig denna eldsvåda eller larmet som borde ha uppstått vid avmarschen, uppmärksammades i det danska lägret. Danskarna var tämligen säkra att svenskarna gått i vinterläger. Svenskarna tågade söderut i färdig slagordning med högra flygeln först, därefter centern och sist den vänstra flygeln. Danskarna upptäckte svenskarna först när de kommit fram till Stångebykyrka. Klockan hade då blivit 7:30. Den 11.000 man starka danska hären (6.000 ryttare och 5.000 fotfolk) fick nu brått att inta full stridsberedskap. Chef för den danska armén var general Carl von Arendorff. Svenskarna förstod att danskarna var varnade. Då överraskningsmomentet gått förlorat beslöt Karl XI att undvika strid vid Stångeby och i stället så snabbt som möjligt ta sig de 7 km till Lund där man vid Väderkvarnshöjden (Möllevångshöjden) skulle ha en strategiskt bättre position. Karl XI:s här satte av i ilmarsch. Danskarna gjorde likadant. Det kom att bli en kapplöpning med båda arméerna uppställda i stridsformering. Längst fram före alla andra var den svenska högra flygeln med Karl XI och rytteriet samt den danska vänstra flygeln med Kristian V  och dess rytteri. Efter kom fotfolket springande. I det svenska rytteriet i den högra flygeln fanns överste Gotthard Johan Budbergs 1:a kareliska dragonregemente, Livdrabanterna ledda av överstelöjtnant Hans Henrik von Siegroth, Livregementet till häst under överste Nils Bielke och därefter finskt rytteri från Åbo- Viborgs regemente. Hela flygeln leddes av generallöjtnant Otto Wilhelm von Fersen.

Förstriden

Svenskarna kom fram till Väderkvarnshöjden först. Klockan var nu 8:30. Striden började utan att hela armén kommit fram eller formerat sig. Siegroth och hans drabanter hamnade illa till och fick stora förluster. Även Budbergs finska dragoner hamnade i en besvärlig situation och skingrades efter ett danskt anfall. De finska dragonerna var nyrekryterade och saknade stridserfarenhet. Den danska förtruppen leddes av överstelöjtnant Hans Adam Basse. Under förstriden sårades den danske överbefälhavaren general Carl von Arendorff allvarligt av en skottskada i armen. När den egentliga striden mellan den svenska högerflygeln och den danska vänsterflygeln kom igång hade man bildat en front mellan Lerbäckshög och Väderkvarnshöjden. Klockan hade nu blivit 9:00. Svenskarna går till anfall först. Det svenska rytteriet lyckades vid 10-tiden få ett övertag och innan danskarna samlats till motanfall drev den svenska högerflygeln under ledning av Karl XI den danska vänstra flygeln på flykt norrut. Den danska vänsterflygeln leddes av generalmajor Anders Sandberg och med i den danska vänsterflygeln fanns även kung Kristian V och prins Georg. På bilden intill symboliseras förföljandet av de streckande linjerna. Att en härförare lämnar sin armé under pågående strid för att förfölja flyende fiendetrupper är mycket märkligt. Inte mindre märkligt blir det av att den svenske överbefälhavaren fältmarskalk Simon Grundel Helmfelt och chefen för kavalleriet Rutger von Ascheberg, följde med kungen i förföljandet. Denna förföljelse pågick länge och bland annat intog svenskarna trossen i det danska lägret. Jakten upphörde först uppe vid Kävlingeån. Dagsmejan hade nu gjort isen skör och flera hundra danska ryttare gick igenom isen och drunknade när de försökte tas sig över ån. Kung Kristian, prins Georg och gm Sandberg var bland de som lyckades sätta sig i säkerhet på andra sidan ån. Svenskarna jagade alla danskar på södra sidan av ån och sköt efter dem som försökte ta sig över till andra sidan. Trossvagnarna som danskarna tvingades lämna på den södra sidan plundrades. Klockan var nu ca: 11:30. Svenskarna avvaktade vad danskarna skulle ta sig till och stannade kvar vid övergången. Erik Dahlberg som kom upp från slaget nere i Lund försökte övertala kungen att återvända till slagfältet. Karl XI blir dock kvar här upp ett tag, vilket kan vara svårt att greppa då de svenska styrkorna vid Lund led förluster. Först vid 13:30-tiden ger sig högerflygeln av i full fart tillbaka mot Lund. Kvar lämnades 3 skvadroner rytteri för att bevaka övergångarna.

Striden i centern

Samtidigt som det svenska rytteriet i högerflygeln vid 10-tiden jagade iväg efter den danska vänsterflygeln drabbade de båda arméernas centrar samman. Chef för den svenska centern var generalmajor Martin Schultz. Fronten var ca: 1 km lång och både första och andra träffen i den svenska centern befann sig öster om Kävlingevägen och norr om Lerbäckshög. Danskarna fanns ytterligare 250 m österut. Den svenska centern hade till skillnad mot den danska tillgång till kavalleri vilket var en klar fördel då danskarna hade fler fotsoldater. Strax innan drabbningen i centern hände något mycket märkligt. En dansk kapten gick fram till det svenska fotfolket och utmanade major Hastfer på en personlig duell. En 25-årig gardeskapten vid namn Bernhard von Liewen tog i stället hans plats och lyckades döda dansken i duellen. Striden inleddes med en artilleriduell men danskarna hade betydligt mer artilleri än svenskarna. Artilleribeskjutningen orsakade stora skador i de svenska leden. Efter artilleribeskjutningen gick fotfolket till anfall men efter ett tag tvingades svenskarna att dra sig bakåt. Danskarna lyckades då erövra de svenska kanonerna. Chef för den danska centern var överste Johan von Cicignon. Högra flygeln av den svenska centern stod dock emot anfallet. Här fanns Livgardet under överste Christoffer Gyllenstierna och de gick till motanfall och lyckades bryta sig igenom danskanas första linje. Livgardet tvingades dock senare att retirera. Vid tolv-tiden lyckades svenskarna med en genombrytning understödda av eget kavalleri. Detta skedde under ledning av överste Gustav Carlsson (kungens halvbror) understödda av skvadroner ur regementet Gamla Östgötar. Ytterligare kavalleri sätts in allt efter som anfallet pågår. Anfallet ledde till att den danska centerns högra flank (norra) skiljdes från den övriga centern. Den danska centern råkar i upplösning och drar sig tillbaka med mycket stora förluster. Även i de svenska leden uppstod stora förluster. På båda sidor återstod nu endast mindre styrkor av infanteriet. Få bataljoner var stridsdugliga. Båda sidor drar sig nu tillbaka för att omgruppera.

Den svenska vänsterflygelns strid

Samtidigt som de båda arméernas centrar drabbade samman vid 10-tiden gick den danska högerflygeln till anfall mot den svenska vänsterflygeln. Även här var svenskarna numerärt underlägsna. Sverige hade 19 skvadroner i vänsterflygeln. Mot dem fanns 24 skvadroner i den danska högerflygeln. Svenskarna kommer i oordning vid anfallet och chefen för den svenska vänsterflygeln, generallöjtnant Johan Galle dödas. Chef för den danska högerflygeln var generallöjtnant Friedrich von Arensdorff. Avsikten med det danska anfallet var att ta svenskarnas vänsterflygel med en omfattningsmanöver. En trupp som stred mycket tappert var överste Burghausen finska dragonregemente. De saknade stridserfarenhet men kämpade tills de blev nedhuggna till siste man. Även överste Burghausen dog. Båda träffarna i den svenska vänsterflygeln led stora förluster och snart återstod enbart 5 skvadroner (av 19). Generalmajor Johan Bebedict Schönleben tog över ledningen av vänsterflygeln efter Galles död. Han lyckades till slut bryta sig ur den danska omslutningen med de 5 återstående skvadronerna.

Omgruppering

Vid 12-tiden drar sig både den svenska centern och den svenska vänsterflygeln bakåt för att omgruppera. Detta sker sydväst om Lerbäckshög. Pådrivare för omgrupperingen var amiral Hans Wachtmeister och han lyckas gjuta nytt mod i de svenska trupperna. Svenskarna organiserar de återstående styrkorna i en högerflygel om 9 skvadroner rytteri, en center om 5 - 6 bataljoner och en högerflygel om 9 skvadroner rytteri. Erik Dahlberg skickas nu upp mot Kävlinge ån för att leta kungen och få honom att återvända till striden med kavalleriet i den första högerflygeln. Efter omgrupperingen står nu de båda arméernas linjer i en öst-västlig riktning med svenskarna i söder strax norr om Väderkvarnshöjden.

Berömda svenska slag, 1600-tal (4)

Andra delen av slaget

Den andra drabbningen påbörjades vid 13-tiden och pågår i ca: 1 timme. Vid anfallet tvingades den svenska högerflygeln att retirera. Den svenska vänster flygeln lyckas bättre och pressade den danska högerflygeln bakåt. Centern stred tappert och lyckades stå emot det danska anfallet. Ammunitionsbrist börjar uppträda på bägge sidor varvid slaget övergick i en strid man mot man. Efter en timme drar sig båda arméerna bakåt för att samla krafter. Svenskarna drar sig närmare Lund och ställer nu upp med frontlinjen pekande mot nordväst.

Tredje delen av slaget

Striderna upptas på nytt vid 14-tiden och pågår på nytt i ungefär en timme. På båda sidor lider man stora förluster. Den vänstra svenska flygeln hade stora problem och pressades tillbaka av danskarna. Den svenska centern utsattes för ett tungt anfall. Denna strid i centern stod strax norr om Sliparebacken. Danskarna lyckades nu bryta sig igenom den första träffen i centern. Med hjälp av reserven lyckades dock svenskarna stoppa framryckningen.

Karl XI anländer

Vid 15-tiden på eftermiddagen förberedde sig danskarna för ett sista anfall. De hade fler soldater och mer artilleri. Svenskarna var nu grupperade runt Väderkvarnshöjden. I detta ögonblick kommer Karl XI tillbaka med huvuddelen av rytteriet i den högra flygeln (6 skvadroner). Danskarna trodde att detta var en förtrupp till en rejäl svensk förstärkning speciellt då de red i sporrsträck rakt mot de danska leden. För att ej bli inringade vände sig nu danskarna emot det svenska rytteriet. De betraktades som ett större hot än de svenska trupperna vid Väderkvarnshöjden. Karl XI försöker först gå runt danskarna och drar sig västerut. När han ser att danskarna vänder sina trupper mot dem inklusive kavalleriet vänder nu Karl XI skvadronerna mot danskarna och går till anfall. Den danska vänsterflygeln får ta emot det svenska anfallet och tar till flykten. Svenskarna hejdas dock av de danska pikenerarna och drar sig tillbaka för att omgruppera. Det andra anfallet hade mindre framgång än det första och ledde till stora förluster. Danska kavalleriet hade dock inte kraft kvar att förfölja svenskarna. De drar sig nu bakåt för att omgruppera vad som återstod av högerflygeln. Från att ha varit 6 skvadroner återstod nu drygt en skvadron stridsdugliga ryttare. Karl XI, Rutger von Ascheberg, Erik Dahlberg och en mindre trupp lyckades ta sig rakt igenom de danska linjerna vid första anfallet och förenar sig med den svenska huvudhären vid Väderkvarnshöjden. Denna genom brytning var både djärv och fräck, dock på gränsen till dumdristighet.

Fjärde delen av slaget

Kungens uppdykande göt mod i de svenska leden. En kvart efter att Karl XI anlänt till Väderkvarnshöjden går de svenska styrkorna där till anfall mot den danska "ryggen". Danskarna blev nu attackerade från två håll. Den ordnade striden blev mycket kort.Vid 16.30-tiden hade allt motstånd upphört. Danskarna flyr nu i panik. Slutstriden kom att stå söder om Vallkärra kyrka där den danska hären omringades. Striden gick nu över i ren massaker där de svenska ryttarna härjade villt bland det danska fotfolket. Slakten upphörde först då fältmarskalk Simon Grundel Helmfeldt anlände Vallkärra. Han beordrade att alla som "gav sig" skull skonas. Order om eldupphör kom vid 17-tiden då det redan blivit mörkt. Bilden till höger visar Erik Dahlbergs skiss över Vallkärra. Resterna av den danska armén lyckades ta sig till fästningen i Landskrona, som behärskades av danskarna. Detta var det blodigaste slaget i Nordisk krigshistoria. Denna dag stupade 9.000 soldater, ca: 4.000 svenskar och 5.000 danskar. Dessutom togs 1.500 danska fångar. Fler stupade i detta slag än i både Poltava och under D-day i Normandie. Svenskarna var numerärt underlägsna danskarna. 6.400 mot 10.500 danskar. Det var framförallt på fotfolket som danskarna var betydligt fler, 2.300 mot 5.800 danskar. Rytteriet var däremot mer jämnstarka i antal, 4.100 mot 4.700 danskar. Sverige hade dock fler dragoner (beridna soldater). Dragonerna beväpning var enklare än kavalleriets. I detta slag utnyttjades dragonerna som ryttare på båda sidor. Sverige hade även förstärk infanteriet i centern med kavalleri. Terräng förhållandena runt Lund var sådana att den numerärt större danska armén splittrades i flera mindre enheter. Detta var till svenskarnas fördel. Det svenska rytteriet var mycket mer offensiv i sin taktik. Det danska rytteriet använde använde den europeiska karakollska stridstekniken som innebar att ryttarna red i vågor, avfyrade sina pistoler och sen vände och ställde sig sist i leden. Svenska rytteriet var mer offensiv i sin stridsteknik. De red direkt på fienden och väntade in i det sista med att avfyra sina pistoler. Även det svenska fotfolket var mer offensiva än de danska vilket var avgörande då den nästan dubbelt så starka danska armén besegrades. Svenskarna använde även pikenerare mot infanteri vilket normalt enbart användes mot rytteri.

Svenskarnas slagordning

Som vanligt på 1600-talet ställde man upp taktiska enheter på linje. Enheterna som kallades för den vänstra flygeln, centern och den högra flygeln var fördubblad, den främre enheten kallades för träffen och den bakre för reserven. Chef för kavalleriet var Rutger von Ascheberg och generalkvartermästare var Erik Dahlberg.

Träffen (1:a linjen)

Vänstra flygeln: Smålands ryttare (1 skv.), Viborgs rytteri (5 skv.), Västgöta rytteri (4 skv.) och 2:a kareliska dragonregementet (2 skv.). Chef: generallöjtnant Johan Galle. Centern: Närke-Värmlands reg. (1 bat.), Livgardet under överste Christoffer Gyllenstierna (3 bat.), Skaraborgs reg (1 bat.), Dalareg (1 bat), Västgöta-Dals reg under överste Lars Mörner (1 bat), Hälsinge reg (1 bat) och Norrländska tremänningereg (1 bat.). Chef: generallöjtnant Martin Schultz von Ascheraden. Högra flygeln: 1:a kareliska dragonregementet (2 skv.), Livdrabanterna (1 skv.), Livregementet till häst under Nils Bielke ( 5 skv.) och Åbo-Viborgs regemente (4 skv.). Chef: generallöjtnant Otto Wilhelm von Fersen.

Reserven (2:a linjen)

Vänstra flygeln: Nya adelsfanan (4 skv.), Änkedrottningens rytteri (2 skv.), och 2:a kareliska dragonregementet (1 skv.). Chef: generalmajor Johan Benedikt von Schönleben. Centern: 1:a kareliska dragonregementet (2 skv.), gamla östgötar (1 skv.), Gästriklands-Hälsinglands tremänninge reg, (1 bat.), 2:a kareliska dragonregementet, småländska dragoner (1 skv.). Chef: generalmajor Barthold de Montaigne. Högra flygeln: Skåne-Bohus dragoner (1 skv.), Adelsfanan (2 skv.), Nya adelsfanan (2 skv), gamla smålänningar (1 skv.), Civilstatens dragoner (1 skv.). Chef: generalmajor Johan Leonard Wittenberg. Kriget var inte slut i och med slaget i Lund men svenskarna hade nu fått ett fotfäste i Skåne. Under 1677 brändes många byar och städer i Skåne på order av Kristian V för att försvåra för svenskarna. Under 1677 försökte även danskarna storma Malmös fästning men misslyckades. Kriget slutade på alla fronter 1679. Freden lämnade Sveriges gränser intakta. Även de tyska provinserna fick vi behålla. Detta berodde på Frankrike som genom kriget stärkt sin position. De stödde sina bundsförvanter Sverige och vägrade acceptera några landsförluster för Sverige. Fred slöts med Danmark i Lund den 27 september 1679. Källor: (1) sid 169-178, (3) sid 100-110, (5) sid 148-169, (12) och (14)
xxxx Mil xxxxx
 
xxxxxxxxxxxxx
Berömda svenska slag, 1600-tal:
Innehåll denna sida:

Källreferenser, 1600-tal

  1.  Närkingar i krig och fred. Närkes militärhistoria, del I. Stiftelsen Nerekies regementen, 1989   2.  Kungliga Södermanlands regemente under 350 år, 1977   3.  Kungar och krigare, tre essäer om Karl X Gustav, Karl XI och Karl XII. Anders Florén, Stellan Dahlgren,Jan Lindegren, 1992   4 . Historien om Sverige, När Sverige blev stormakt. Herman Lindqvist, 1994   5.  Historien om Sverige, Storhet och fall. Herman Lindqvist, 1995   6.  Karoliner. Alf Åberg, Göte Göransson, 1976   7.  I karolinernas spår. Alf Åberg, 1959   8.  Poltava. Peter Englund, 1988   9.  Gustav II Adolf och hans folk. Göte Göransson, 1994 10.  Ofredssår. Peter Englund, 1993 11.  Focus 98, Norstedts Multimedia. 1997 12. Slaget vid Lund (Ett mord och icke ett fältslag), Claes Wahlöö & Göran Larsson, 1998 13. Svenska krig 1521 – 1814, Ulf Sundberg, 1998 14. Skånska kriget 1675 – 1679, Claes-Göran Isacsson, 2000
Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-06-05

Karl XI:s krig 1675 - 1679 (4)

Inledning

Efter Karl X Gustavs död hade vi en förmyndarregering. Denna regerings politik var mycket Frankrikevänlig och förmyndarregeringen ingick även i en försvarspakt med Frankrike. Under förmyndartiden underhölls varken armén eller flottan i någon större utsträckning. På höstriksdagen 1672 förklarades den 17-årige Karl XI för myndig. 1674 anslöt sig Brandenburg till Frankrikes fiender varför Sverige i enlighet med alliansförpliktelserna måste ingripa mot Brandenburg. Detta skedde i december samma år. Sverige var dåligt rustat för detta krig och kriget gick dåligt. Dessutom förklarade fler tyska stater Sverige krig. Även Danmark angrep Sverige. Hösten 1675 drabbade den svenska och den dansk- holländska flottan ihop i ett antal slag. Det slutade med svensk förlust och därmed försvann också möjligheten att underhålla armén i Tyskland. I ett sjöslag vid Ölands södra udde gick det mäktiga svenska krigsskeppet Kronan till botten.

Karl XI: Slaget vid Lund den 4

december 1676

Kristian V landsteg den 29 juni 1676 med en här på 15.000 man vid Råå söder om Helsingborg. Stora delar av Skåne och Blekinge erövrades av danskarna. I norra Skåne fick danskarna stöd av den lokala befolkningen där många tog till vapen, de sk. snapphanarna. Danskarna gick även in i Halland men den 17 augusti 1676 slog Karl XI och den svenska armén danskarna vid Fylleåbro intill Halmstad. Ca: 1.000 danskar dödades i striden och 1.500 togs till fånga. Efter slaget drog sig danskarna tillbaka till Skåne. Den 24 oktober 1676 gick Karl XI med en förstärkt här på ca 15.000 man in i Skåne. Danskarna hade då gått i vinterläger. Den svenska armén planer var att snabbt ta sig ner mot Landskrona men marschen försenades hela tiden av snapphanarnas bakhåll. Den danska armén fick därmed förvarning om vad som var på gång. Se karta över Skåne. Karl XI vände sig då mot Helsingborg i stället som också intogs. Målet var nu att nå Malmö för att undsätta Fabian von Fersen som fortfarande höll stånd mot danskarna. Marschen gick bra ända tills man kom fram till Kävlingeån vid Lilla Harrie. Ån var starkt översvämmad och hindrade armén att komma över. Alla broar var förstörda. Armén gjorde nu halt och slog läger. Vädret var uruselt och man hade knappt tillgång till några förnödenheter längre. Alla underhållstransporter norr i från överfölls av snapphanarna. Svält och sjukdomar härjade i lägret och många dog. Vid Skälshög, ett par kilometer söder om ån gick samtidigt danskarna i läger. Bilden till höger visar Erik Dahlbergs skiss över lägret vid Lilla Harrie. Mitt på bilden syns kyrkan och bakom denna, Kävlingeån. I början av december kom kylan och ån frös till. Detta kom som en räddning för Karl XI som då beslöt att anfalla det danska lägret. Trupperna var nu starkt reducerade p.g.a. av sjukdomar och många hade avlidit och något måste göras för att rädda Skåne. Kl fyra på morgonen den 4 december gick armén över ån. Av hären återstod nu enbart ca: 6.000 ryttare och ca: 2.000 fotfolk. I samband med uppbrottet antändes genom en olyckshändelse ett antal byggnader i lägret. Vare sig denna eldsvåda eller larmet som borde ha uppstått vid avmarschen, uppmärksammades i det danska lägret. Danskarna var tämligen säkra att svenskarna gått i vinterläger. Svenskarna tågade söderut i färdig slagordning med högra flygeln först, därefter centern och sist den vänstra flygeln. Danskarna upptäckte svenskarna först när de kommit fram till Stångebykyrka. Klockan hade då blivit 7:30. Den 11.000 man starka danska hären (6.000 ryttare och 5.000 fotfolk) fick nu brått att inta full stridsberedskap. Chef för den danska armén var general Carl von Arendorff. Svenskarna förstod att danskarna var varnade. Då överraskningsmomentet gått förlorat beslöt Karl XI att undvika strid vid Stångeby och i stället så snabbt som möjligt ta sig de 7 km till Lund där man vid Väderkvarnshöjden (Möllevångshöjden) skulle ha en strategiskt bättre position. Karl XI:s här satte av i ilmarsch. Danskarna gjorde likadant. Det kom att bli en kapplöpning med båda arméerna uppställda i stridsformering. Längst fram före alla andra var den svenska högra flygeln med Karl XI och rytteriet samt den danska vänstra flygeln med Kristian V och dess rytteri.  Efter kom fotfolket springande. I det svenska rytteriet i den högra flygeln fanns överste Gotthard Johan Budbergs 1:a kareliska dragonregemente, Livdrabanterna ledda av överstelöjtnant Hans Henrik von Siegroth, Livregementet till häst under överste Nils Bielke och därefter finskt rytteri från Åbo-Viborgs regemente. Hela flygeln leddes av generallöjtnant Otto Wilhelm von Fersen.

Förstriden

Svenskarna kom fram till Väderkvarnshöjden först. Klockan var nu 8:30. Striden började utan att hela armén kommit fram eller formerat sig. Siegroth och hans drabanter hamnade illa till och fick stora förluster. Även Budbergs finska dragoner hamnade i en besvärlig situation och skingrades efter ett danskt anfall. De finska dragonerna var nyrekryterade och saknade stridserfarenhet. Den danska förtruppen leddes av överstelöjtnant Hans Adam Basse. Under förstriden sårades den danske överbefälhavaren general Carl von Arendorff allvarligt av en skottskada i armen. När den egentliga striden mellan den svenska högerflygeln och den danska vänsterflygeln kom igång hade man bildat en front mellan Lerbäckshög och Väderkvarnshöjden. Klockan hade nu blivit 9:00. Svenskarna går till anfall först. Det svenska rytteriet lyckades vid 10-tiden få ett övertag och innan danskarna samlats till motanfall drev den svenska högerflygeln under ledning av Karl XI den danska vänstra flygeln på flykt norrut. Den danska vänsterflygeln leddes av generalmajor Anders Sandberg och med i den danska vänsterflygeln fanns även kung Kristian V och prins Georg. På bilden intill symboliseras förföljandet av de streckande linjerna. Att en härförare lämnar sin armé under pågående strid för att förfölja flyende fiendetrupper är mycket märkligt. Inte mindre märkligt blir det av att den svenske överbefälhavaren fältmarskalk Simon Grundel Helmfelt och chefen för kavalleriet Rutger von Ascheberg, följde med kungen i förföljandet. Denna förföljelse pågick länge och bland annat intog svenskarna trossen i det danska lägret. Jakten upphörde först uppe vid Kävlingeån. Dagsmejan hade nu gjort isen skör och flera hundra danska ryttare gick igenom isen och drunknade när de försökte tas sig över ån. Kung Kristian, prins Georg och gm Sandberg var bland de som lyckades sätta sig i säkerhet på andra sidan ån. Svenskarna jagade alla danskar på södra sidan av ån och sköt efter dem som försökte ta sig över till andra sidan. Trossvagnarna som danskarna tvingades lämna på den södra sidan plundrades. Klockan var nu ca: 11:30. Svenskarna avvaktade vad danskarna skulle ta sig till och stannade kvar vid övergången. Erik Dahlberg som kom upp från slaget nere i Lund försökte övertala kungen att återvända till slagfältet. Karl XI blir dock kvar här upp ett tag, vilket kan vara svårt att greppa då de svenska styrkorna vid Lund led förluster. Först vid 13:30- tiden ger sig högerflygeln av i full fart tillbaka mot Lund. Kvar lämnades 3 skvadroner rytteri för att bevaka övergångarna.

Striden i centern

Samtidigt som det svenska rytteriet i högerflygeln vid 10-tiden jagade iväg efter den danska vänsterflygeln drabbade de båda arméernas centrar samman. Chef för den svenska centern var generalmajor Martin Schultz. Fronten var ca: 1 km lång och både första och andra träffen i den svenska centern befann sig öster om Kävlingevägen och norr om Lerbäckshög. Danskarna fanns ytterligare 250 m österut. Den svenska centern hade till skillnad mot den danska tillgång till kavalleri vilket var en klar fördel då danskarna hade fler fotsoldater. Strax innan drabbningen i centern hände något mycket märkligt. En dansk kapten gick fram till det svenska fotfolket och utmanade major Hastfer på en personlig duell. En 25-årig gardeskapten vid namn Bernhard von Liewen tog i stället hans plats och lyckades döda dansken i duellen. Striden inleddes med en artilleriduell men danskarna hade betydligt mer artilleri än svenskarna. Artilleribeskjutningen orsakade stora skador i de svenska leden. Efter artilleribeskjutningen gick fotfolket till anfall men efter ett tag tvingades svenskarna att dra sig bakåt. Danskarna lyckades då erövra de svenska kanonerna. Chef för den danska centern var överste Johan von Cicignon. Högra flygeln av den svenska centern stod dock emot anfallet. Här fanns Livgardet under överste Christoffer Gyllenstierna och de gick till motanfall och lyckades bryta sig igenom danskanas första linje. Livgardet tvingades dock senare att retirera. Vid tolv-tiden lyckades svenskarna med en genombrytning understödda av eget kavalleri. Detta skedde under ledning av överste Gustav Carlsson (kungens halvbror) understödda av skvadroner ur regementet Gamla Östgötar. Ytterligare kavalleri sätts in allt efter som anfallet pågår. Anfallet ledde till att den danska centerns högra flank (norra) skiljdes från den övriga centern. Den danska centern råkar i upplösning och drar sig tillbaka med mycket stora förluster. Även i de svenska leden uppstod stora förluster. På båda sidor återstod nu endast mindre styrkor av infanteriet. Få bataljoner var stridsdugliga. Båda sidor drar sig nu tillbaka för att omgruppera.

Den svenska vänsterflygelns strid

Samtidigt som de båda arméernas centrar drabbade samman vid 10-tiden gick den danska högerflygeln till anfall mot den svenska vänsterflygeln. Även här var svenskarna numerärt underlägsna. Sverige hade 19 skvadroner i vänsterflygeln. Mot dem fanns 24 skvadroner i den danska högerflygeln. Svenskarna kommer i oordning vid anfallet och chefen för den svenska vänsterflygeln, generallöjtnant Johan Galle dödas. Chef för den danska högerflygeln var generallöjtnant Friedrich von Arensdorff. Avsikten med det danska anfallet var att ta svenskarnas vänsterflygel med en omfattningsmanöver. En trupp som stred mycket tappert var överste Burghausen finska dragonregemente. De saknade stridserfarenhet men kämpade tills de blev nedhuggna till siste man. Även överste Burghausen dog. Båda träffarna i den svenska vänsterflygeln led stora förluster och snart återstod enbart 5 skvadroner (av 19). Generalmajor Johan Bebedict Schönleben tog över ledningen av vänsterflygeln efter Galles död. Han lyckades till slut bryta sig ur den danska omslutningen med de 5 återstående skvadronerna.

Omgruppering

Vid 12-tiden drar sig både den svenska centern och den svenska vänsterflygeln bakåt för att omgruppera. Detta sker sydväst om Lerbäckshög. Pådrivare för omgrupperingen var amiral Hans Wachtmeister och han lyckas gjuta nytt mod i de svenska trupperna. Svenskarna organiserar de återstående styrkorna i en högerflygel om 9 skvadroner rytteri, en center om 5 - 6 bataljoner och en högerflygel om 9 skvadroner rytteri. Erik Dahlberg skickas nu upp mot Kävlinge ån för att leta kungen och få honom att återvända till striden med kavalleriet i den första högerflygeln. Efter omgrupperingen står nu de båda arméernas linjer i en öst-västlig riktning med svenskarna i söder strax norr om Väderkvarnshöjden.

Berömda svenska slag,

1600-tal (4)

Andra delen av slaget

Den andra drabbningen påbörjades vid 13-tiden och pågår i ca: 1 timme. Vid anfallet tvingades den svenska högerflygeln att retirera. Den svenska vänster flygeln lyckas bättre och pressade den danska högerflygeln bakåt. Centern stred tappert och lyckades stå emot det danska anfallet. Ammunitionsbrist börjar uppträda på bägge sidor varvid slaget övergick i en strid man mot man. Efter en timme drar sig båda arméerna bakåt för att samla krafter. Svenskarna drar sig närmare Lund och ställer nu upp med frontlinjen pekande mot nordväst.

Tredje delen av slaget

Striderna upptas på nytt vid 14-tiden och pågår på nytt i ungefär en timme. På båda sidor lider man stora förluster. Den vänstra svenska flygeln hade stora problem och pressades tillbaka av danskarna. Den svenska centern utsattes för ett tungt anfall. Denna strid i centern stod strax norr om Sliparebacken. Danskarna lyckades nu bryta sig igenom den första träffen i centern. Med hjälp av reserven lyckades dock svenskarna stoppa framryckningen.

Karl XI anländer

Vid 15-tiden på eftermiddagen förberedde sig danskarna för ett sista anfall. De hade fler soldater och mer artilleri. Svenskarna var nu grupperade runt Väderkvarnshöjden. I detta ögonblick kommer Karl XI tillbaka med huvuddelen av rytteriet i den högra flygeln (6 skvadroner). Danskarna trodde att detta var en förtrupp till en rejäl svensk förstärkning speciellt då de red i sporrsträck rakt mot de danska leden. För att ej bli inringade vände sig nu danskarna emot det svenska rytteriet. De betraktades som ett större hot än de svenska trupperna vid Väderkvarnshöjden. Karl XI försöker först gå runt danskarna och drar sig västerut. När han ser att danskarna vänder sina trupper mot dem inklusive kavalleriet vänder nu Karl XI skvadronerna mot danskarna och går till anfall. Den danska vänsterflygeln får ta emot det svenska anfallet och tar till flykten. Svenskarna hejdas dock av de danska pikenerarna och drar sig tillbaka för att omgruppera. Det andra anfallet hade mindre framgång än det första och ledde till stora förluster. Danska kavalleriet hade dock inte kraft kvar att förfölja svenskarna. De drar sig nu bakåt för att omgruppera vad som återstod av högerflygeln. Från att ha varit 6 skvadroner återstod nu drygt en skvadron stridsdugliga ryttare. Karl XI, Rutger von Ascheberg, Erik Dahlberg och en mindre trupp lyckades ta sig rakt igenom de danska linjerna vid första anfallet och förenar sig med den svenska huvudhären vid Väderkvarnshöjden. Denna genom brytning var både djärv och fräck, dock på gränsen till dumdristighet.

Fjärde delen av slaget

Kungens uppdykande göt mod i de svenska leden. En kvart efter att Karl XI anlänt till Väderkvarnshöjden går de svenska styrkorna där till anfall mot den danska "ryggen". Danskarna blev nu attackerade från två håll. Den ordnade striden blev mycket kort.Vid 16.30-tiden hade allt motstånd upphört. Danskarna flyr nu i panik. Slutstriden kom att stå söder om Vallkärra kyrka där den danska hären omringades. Striden gick nu över i ren massaker där de svenska ryttarna härjade villt bland det danska fotfolket. Slakten upphörde först då fältmarskalk Simon Grundel Helmfeldt anlände Vallkärra. Han beordrade att alla som "gav sig" skull skonas. Order om eldupphör kom vid 17-tiden då det redan blivit mörkt. Bilden till höger visar Erik Dahlbergs skiss över Vallkärra. Resterna av den danska armén lyckades ta sig till fästningen i Landskrona, som behärskades av danskarna. Detta var det blodigaste slaget i Nordisk krigshistoria. Denna dag stupade 9.000 soldater, ca: 4.000 svenskar och 5.000 danskar. Dessutom togs 1.500 danska fångar. Fler stupade i detta slag än i både Poltava och under D-day i Normandie. Svenskarna var numerärt underlägsna danskarna. 6.400 mot 10.500 danskar. Det var framförallt på fotfolket som danskarna var betydligt fler, 2.300 mot 5.800 danskar. Rytteriet var däremot mer jämnstarka i antal, 4.100 mot 4.700 danskar. Sverige hade dock fler dragoner (beridna soldater). Dragonerna beväpning var enklare än kavalleriets. I detta slag utnyttjades dragonerna som ryttare på båda sidor. Sverige hade även förstärk infanteriet i centern med kavalleri. Terräng förhållandena runt Lund var sådana att den numerärt större danska armén splittrades i flera mindre enheter. Detta var till svenskarnas fördel. Det svenska rytteriet var mycket mer offensiv i sin taktik. Det danska rytteriet använde använde den europeiska karakollska stridstekniken som innebar att ryttarna red i vågor, avfyrade sina pistoler och sen vände och ställde sig sist i leden. Svenska rytteriet var mer offensiv i sin stridsteknik. De red direkt på fienden och väntade in i det sista med att avfyra sina pistoler. Även det svenska fotfolket var mer offensiva än de danska vilket var avgörande då den nästan dubbelt så starka danska armén besegrades. Svenskarna använde även pikenerare mot infanteri vilket normalt enbart användes mot rytteri.

Svenskarnas slagordning

Som vanligt på 1600-talet ställde man upp taktiska enheter på linje. Enheterna som kallades för den vänstra flygeln, centern och den högra flygeln var fördubblad, den främre enheten kallades för träffen och den bakre för reserven. Chef för kavalleriet var Rutger von Ascheberg och generalkvartermästare var Erik Dahlberg.

Träffen (1:a linjen)

Vänstra flygeln: Smålands ryttare (1 skv.), Viborgs rytteri (5 skv.), Västgöta rytteri (4 skv.) och 2:a kareliska dragonregementet (2 skv.). Chef: generallöjtnant Johan Galle. Centern: Närke-Värmlands reg. (1 bat.), Livgardet under överste Christoffer Gyllenstierna (3 bat.), Skaraborgs reg (1 bat.), Dalareg (1 bat), Västgöta-Dals reg under överste Lars Mörner (1 bat), Hälsinge reg (1 bat) och Norrländska tremänningereg (1 bat.). Chef: generallöjtnant Martin Schultz von Ascheraden. Högra flygeln: 1:a kareliska dragonregementet (2 skv.), Livdrabanterna (1 skv.), Livregementet till häst under Nils Bielke ( 5 skv.) och Åbo-Viborgs regemente (4 skv.). Chef: generallöjtnant Otto Wilhelm von Fersen.

Reserven (2:a linjen)

Vänstra flygeln: Nya adelsfanan (4 skv.), Änkedrottningens rytteri (2 skv.), och 2:a kareliska dragonregementet (1 skv.). Chef: generalmajor Johan Benedikt von Schönleben. Centern: 1:a kareliska dragonregementet (2 skv.), gamla östgötar (1 skv.), Gästriklands-Hälsinglands tremänninge reg, (1 bat.), 2:a kareliska dragonregementet, småländska dragoner (1 skv.). Chef: generalmajor Barthold de Montaigne. Högra flygeln: Skåne-Bohus dragoner (1 skv.), Adelsfanan (2 skv.), Nya adelsfanan (2 skv), gamla smålänningar (1 skv.), Civilstatens dragoner (1 skv.). Chef: generalmajor Johan Leonard Wittenberg. Kriget var inte slut i och med slaget i Lund men svenskarna hade nu fått ett fotfäste i Skåne. Under 1677 brändes många byar och städer i Skåne på order av Kristian V för att försvåra för svenskarna. Under 1677 försökte även danskarna storma Malmös fästning men misslyckades. Kriget slutade på alla fronter 1679. Freden lämnade Sveriges gränser intakta. Även de tyska provinserna fick vi behålla. Detta berodde på Frankrike som genom kriget stärkt sin position. De stödde sina bundsförvanter Sverige och vägrade acceptera några landsförluster för Sverige. Fred slöts med Danmark i Lund den 27 september 1679. Källor: (1) sid 169-178, (3) sid 100-110, (5) sid 148- 169, (12) och (14)

Källreferenser, 1600-tal

  1.  Närkingar i krig och fred. Närkes militärhistoria, del I. Stiftelsen Nerekies regementen, 1989   2.  Kungliga Södermanlands regemente under 350 år, 1977   3.  Kungar och krigare, tre essäer om Karl X Gustav, Karl XI och Karl XII. Anders Florén, Stellan Dahlgren,Jan Lindegren, 1992   4 . Historien om Sverige, När Sverige blev stormakt. Herman Lindqvist, 1994   5.  Historien om Sverige, Storhet och fall. Herman Lindqvist, 1995   6.  Karoliner. Alf Åberg, Göte Göransson, 1976   7.  I karolinernas spår. Alf Åberg, 1959   8.  Poltava. Peter Englund, 1988   9.  Gustav II Adolf och hans folk. Göte Göransson, 1994 10.  Ofredssår. Peter Englund, 1993 11.  Focus 98, Norstedts Multimedia. 1997