Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-06-05

Gustav IV Adolf, Kriget med Danmark 1808 - 1809 (10)

Inledning

Den 14 mars 1808 förklarar det med Frankrike allierade Danmark Sverige krig. Cirka 22.000 ur Napoleons trupper var på väg upp genom Danmark ledda av Jean Baptiste Bernadotte. De flesta i styrkan var spanjorer i fransk tjänst. Planen var att de tillsammans med 13.000 danska soldater skulle från Danmark, anfalla in i södra Sverige samt från Norge. Alla insatser skulle ske under franskt överbefäl. En försvårande omständighet för dem var att brittiska flottstyrkor kunde hota överskeppningarna. Den danska flottan var dessutom beslagtagen av britterna. Totalt kunde Sverige mobilisera 60.000 man och man riskerade nu ett tre-fronts krig, från söder, väster och öster. Det skulle bli svårt för den svenska armén att försvara sig från tre håll. Alla resurser mobiliserades och kungen befallde även att ett lantvärns skulle sättas upp. Idén med lantvärn var fransk. Gustav Adolf ville sätta in första stöten mot Danmark, endera mot Norge eller direkt mot Själland. Storbritannien som var Sveriges allierade sände 18 fartyg med 11.000 man till Sveriges hjälp. Styrkan anlände till Göteborg men fick inte gå iland förrän deras befälhavare, Sir John Moore, exakt visste vad hans trupper skulle användas till. Presidenten för krigskollegium, Gustav Tibell, ville att kungen skulle koncentrera resurserna på Finland och agerade illojalt i förhandlingarna med Moore. Det slutade med att Moore avseglade med sin flotta.

Kriget mot Danmark 1808 - 1809

I Skåne fanns 7.000 svenska soldater under befäl av fältmarskalken Johan Christopher Toll. Chef för västra armén mot Norge blev Gustav Mauritz Armfelt. Han satte upp sitt högkvarter i Värmland. I sin avdelning hade han sin 15.000 man fördelade längs den norska gränsen. Generalmajor Vegesack var chef för en styrka i Bohuslän som skulle samarbeta med britterna, men detta sprack när britterna gav sig i väg. Planen var att invadera Norge på tre ställen. Armfelt skulle gå in från Värmland med huvudstyrkan på 8.000 man. Överste Pontus Gahn skulle gå in från Dalarna med ett par tusen man och från Jämtland skulle överste Johan Bergenstråhle gå in med 2.000 tusen man. Bergenstråhle går in i Norge den 1 april från Jämtland men drar sig senare tillbaka till Sverige. Den 13 april 1808 går Armfelt in i Norge med en styrka på 8.000 man. De tar sig utan större besvär till Glommen men lyckas inte inta nyckelfästningen Kongsvinger. Den dansk-norska armén förfogade över betydligt fler soldater än Armfelt, närmare 30.000 man men fältarmén omfattade enbart 14.650 man. De led dessutom brist på material och var dåligt utbildade. Det norska försvaret leddes av den danske prinsen Christian August. Många av dessa styrkor var dock bundna till kusttrakterna till skydd mot eventuella engelska landstigningar. Endast cirka 5.000 man ur fältarmén kunde användas mot den svenskarna. De tvingas inta en defensiv hållning. Den brittiska flottans närvaro gjorde dessutom all postgång sjövägen mellan Danmark och Norge omöjlig. Den första större striden ägde rum den 18 april vid Lier, en mil söder om Kongsvinger. De svenska styrkorna lyckades här inta en stark norsk försvarsställning. Några större drabbningar sker inte därefter utan invasionen mer eller mindre stannar upp. Överste Gahns avdelning som gick in i Norge från Dalarna råkar dock illa ut och tvingas kapitulera. I slutet av april utkämpas en sjöstrid. Normännen sänder en styrka på 11 kanonjollar och 16 kanonslupar mot Strömstad för att där försöka förstöra de svenska förråden. Till sjöförsvar av Strömstad fanns kapten G H Nordberg med 5 fartyg ur skärgårdsflottan, antagligen kanonslupar. Slaget inträffar den 28 april 1808 och svenskarna vinner slaget. Den norska styrkan tvingas retirera med förluster. I maj görs nya försök att få igång det svenska anfallet. 5.700 soldater skickas under befäl av generalmajor von Vegesack mot Frederikshald. Den 19 maj får Armfelt order om att börja dra sig ut ur Norge. Gustav Adolf vill göra en landstigning på Själland och behöver manskap ur den västra armén. Endast en mindre styrka på 420 man lämnas kvar i Prestbakke. Någon landstigning på Själland kom dock aldrig till stånd. När de norska styrkorna blir varse om att den svenska armén dragit sig ut ur Norge går de den 10 juni till anfall juni mot den svenska styrka som fanns kvar vid Prestbakke. De lyckas ta större delen av den svenska styrkan tillfånga. Den 14 juni återtar dock den svenska armén Prestbakke. Den 12 september utkämpas en drabbning vid Berby då en spaningsavdelning ur Bohusläns regemente, under ledning av kapten C J Ström, råkar i strid med norska trupper. Striden blir häftig med cirka 50 mans förluster på bådas sidor. Vintern 1809 blir mycket svår för de norska styrkorna. Den brittiska flottblockaden av Norge slår mycket hårt. Se Karta över de norska gränstrakterna.

Gustav IV Adolf avsätts

Den 13 mars 1809 avsätts Gustav IV Adolf från tronen genom en statskupp. Formellt, i väntan på ny tronföljare, tar hertig Karl makten som Karl XIII. Danske prinsen Christian August får en förfrågan om han är intresserad att bli svensk tronföljare. Han ställer sig positiv till detta och striderna längs gränsen elimineras. Under sommaren 1809 trycker den danske kungen på och vill att Christian August skall gå till motoffensiv. Christian motsätter sig detta men tvingas ge efter då Frederik VI vill ha landförvärv innan freden. Christian låter dock enbart anfalla i norr där en norskt anfall sätts in mot Jämtland den 2 juli. I slutet av juli tvingar dock en svensk styrka ledd av general Georg Carl von Döbeln de norska styrkorna tillbaka till Norge. I Norge är situationen nu så svår att man överväger att upplösa armén i brist på livsmedel. Man befarar dessutom ett gemensamt anfall svenska och engelska trupper. I detta läge beslutar Frederik VI att söka fred med Sverige. Den 10 december 1809 undertecknas fredsfördraget i Jönköping. Danmarks planer att ta tillbaka Skåne gick i stöpet men de behöver och andra sidan inte avträda något land till Sverige i fredsförhandlingarna. Sverige fick hjälp från oväntat håll under inledningen av kriget. De spanska soldaterna i Bernadottes armé gör myteri strax efter att den franska styrkan anlänt till Danmark. Med hjälp av den brittiska flottan skeppas de bort från Danmark. Bernadotte beordras därefter tillbaka till sin guvernörspost i Hamburg. Med sig tar han de kvarvarande franska trupperna. Under hela konflikten med Danmark var den brittiska flottan en hjälp för Sverige och utgjorde ett hot mot eventuella danska landstigningar. Källor: (1) sid 55-70, (5) sid 364-390

Berömda svenska slag, 1800-tal (10)

Innehåll denna sida:
Berömda svenska slag, 1800-tal:

Källreferenser

1. Från Brunkeberg till Nordanvind. Bertil Nelsson, 1993 2. Historien om Sverige, När riket spränges och Bernadotte blev kung. Herman Lindqvist, 1998 3. Svenska regementenas historia. J Mankell, andra upplagan, 1866 4. Svenskt Biografiskt Lexikon, SBL  5. Svenska krig 1521 – 1814. Ulf Sundberg, 1998 6. Svensk militärhistorisk atlas, 2000 7. Skärgårdsflottan. Redaktör Hans Norman , 2000
xxxx Mil xxxxx
 
xxxxxxxxxxxxx
Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-06-05

Gustav IV Adolf, Kriget med

Danmark 1808 - 1809 (10)

Inledning

Den 14 mars 1808 förklarar det med Frankrike allierade Danmark Sverige krig. Cirka 22.000 ur Napoleons trupper var på väg upp genom Danmark ledda av Jean Baptiste Bernadotte. De flesta i styrkan var spanjorer i fransk tjänst. Planen var att de tillsammans med 13.000 danska soldater skulle från Danmark, anfalla in i södra Sverige samt från Norge. Alla insatser skulle ske under franskt överbefäl. En försvårande omständighet för dem var att brittiska flottstyrkor kunde hota överskeppningarna. Den danska flottan var dessutom beslagtagen av britterna. Totalt kunde Sverige mobilisera 60.000 man och man riskerade nu ett tre-fronts krig, från söder, väster och öster. Det skulle bli svårt för den svenska armén att försvara sig från tre håll. Alla resurser mobiliserades och kungen befallde även att ett lantvärns skulle sättas upp. Idén med lantvärn var fransk. Gustav Adolf ville sätta in första stöten mot Danmark, endera mot Norge eller direkt mot Själland. Storbritannien som var Sveriges allierade sände 18 fartyg med 11.000 man till Sveriges hjälp. Styrkan anlände till Göteborg men fick inte gå iland förrän deras befälhavare, Sir John Moore, exakt visste vad hans trupper skulle användas till. Presidenten för krigskollegium, Gustav Tibell, ville att kungen skulle koncentrera resurserna på Finland och agerade illojalt i förhandlingarna med Moore. Det slutade med att Moore avseglade med sin flotta.

Kriget mot Danmark 1808 - 1809

I Skåne fanns 7.000 svenska soldater under befäl av fältmarskalken Johan Christopher Toll. Chef för västra armén mot Norge blev Gustav Mauritz Armfelt. Han satte upp sitt högkvarter i Värmland. I sin avdelning hade han sin 15.000 man fördelade längs den norska gränsen. Generalmajor Vegesack var chef för en styrka i Bohuslän som skulle samarbeta med britterna, men detta sprack när britterna gav sig i väg. Planen var att invadera Norge på tre ställen. Armfelt skulle gå in från Värmland med huvudstyrkan på 8.000 man. Överste Pontus Gahn skulle gå in från Dalarna med ett par tusen man och från Jämtland skulle överste Johan Bergenstråhle gå in med 2.000 tusen man. Bergenstråhle går in i Norge den 1 april från Jämtland men drar sig senare tillbaka till Sverige. Den 13 april 1808 går Armfelt in i Norge med en styrka på 8.000 man. De tar sig utan större besvär till Glommen men lyckas inte inta nyckelfästningen Kongsvinger. Den dansk-norska armén förfogade över betydligt fler soldater än Armfelt, närmare 30.000 man men fältarmén omfattade enbart 14.650 man. De led dessutom brist på material och var dåligt utbildade. Det norska försvaret leddes av den danske prinsen Christian August. Många av dessa styrkor var dock bundna till kusttrakterna till skydd mot eventuella engelska landstigningar. Endast cirka 5.000 man ur fältarmén kunde användas mot den svenskarna. De tvingas inta en defensiv hållning. Den brittiska flottans närvaro gjorde dessutom all postgång sjövägen mellan Danmark och Norge omöjlig. Den första större striden ägde rum den 18 april vid Lier, en mil söder om Kongsvinger. De svenska styrkorna lyckades här inta en stark norsk försvarsställning. Några större drabbningar sker inte därefter utan invasionen mer eller mindre stannar upp. Överste Gahns avdelning som gick in i Norge från Dalarna råkar dock illa ut och tvingas kapitulera. I slutet av april utkämpas en sjöstrid. Normännen sänder en styrka på 11 kanonjollar och 16 kanonslupar mot Strömstad för att där försöka förstöra de svenska förråden. Till sjöförsvar av Strömstad fanns kapten G H Nordberg med 5 fartyg ur skärgårdsflottan, antagligen kanonslupar. Slaget inträffar den 28 april 1808 och svenskarna vinner slaget. Den norska styrkan tvingas retirera med förluster. I maj görs nya försök att få igång det svenska anfallet. 5.700 soldater skickas under befäl av generalmajor von Vegesack mot Frederikshald. Den 19 maj får Armfelt order om att börja dra sig ut ur Norge. Gustav Adolf vill göra en landstigning på Själland och behöver manskap ur den västra armén. Endast en mindre styrka på 420 man lämnas kvar i Prestbakke. Någon landstigning på Själland kom dock aldrig till stånd. När de norska styrkorna blir varse om att den svenska armén dragit sig ut ur Norge går de den 10 juni till anfall juni mot den svenska styrka som fanns kvar vid Prestbakke. De lyckas ta större delen av den svenska styrkan tillfånga. Den 14 juni återtar dock den svenska armén Prestbakke. Den 12 september utkämpas en drabbning vid Berby då en spaningsavdelning ur Bohusläns regemente, under ledning av kapten C J Ström, råkar i strid med norska trupper. Striden blir häftig med cirka 50 mans förluster på bådas sidor. Vintern 1809 blir mycket svår för de norska styrkorna. Den brittiska flottblockaden av Norge slår mycket hårt. Se Karta över de norska gränstrakterna.

Gustav IV Adolf avsätts

Den 13 mars 1809 avsätts Gustav IV Adolf från tronen genom en statskupp. Formellt, i väntan på ny tronföljare, tar hertig Karl makten som Karl XIII. Danske prinsen Christian August får en förfrågan om han är intresserad att bli svensk tronföljare. Han ställer sig positiv till detta och striderna längs gränsen elimineras. Under sommaren 1809 trycker den danske kungen på och vill att Christian August skall gå till motoffensiv. Christian motsätter sig detta men tvingas ge efter då Frederik VI vill ha landförvärv innan freden. Christian låter dock enbart anfalla i norr där en norskt anfall sätts in mot Jämtland den 2 juli. I slutet av juli tvingar dock en svensk styrka ledd av general Georg Carl von Döbeln de norska styrkorna tillbaka till Norge. I Norge är situationen nu så svår att man överväger att upplösa armén i brist på livsmedel. Man befarar dessutom ett gemensamt anfall svenska och engelska trupper. I detta läge beslutar Frederik VI att söka fred med Sverige. Den 10 december 1809 undertecknas fredsfördraget i Jönköping. Danmarks planer att ta tillbaka Skåne gick i stöpet men de behöver och andra sidan inte avträda något land till Sverige i fredsförhandlingarna. Sverige fick hjälp från oväntat håll under inledningen av kriget. De spanska soldaterna i Bernadottes armé gör myteri strax efter att den franska styrkan anlänt till Danmark. Med hjälp av den brittiska flottan skeppas de bort från Danmark. Bernadotte beordras därefter tillbaka till sin guvernörspost i Hamburg. Med sig tar han de kvarvarande franska trupperna. Under hela konflikten med Danmark var den brittiska flottan en hjälp för Sverige och utgjorde ett hot mot eventuella danska landstigningar. Källor: (1) sid 55-70, (5) sid 364-390

Berömda svenska slag,

1800-tal (10)

Källreferenser

1. Från Brunkeberg till Nordanvind. Bertil Nelsson, 1993 2. Historien om Sverige, När riket spränges och Bernadotte blev kung. Herman Lindqvist, 1998 3. Svenska regementenas historia. J Mankell, andra upplagan, 1866 4. Svenskt Biografiskt Lexikon, SBL  5. Svenska krig 1521 – 1814. Ulf Sundberg, 1998 6. Svensk militärhistorisk atlas, 2000 7. Skärgårdsflottan. Redaktör Hans Norman , 2000