Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-06-05

Gustav IV Adolf, Kriget med Ryssland 1808 - 1809 (9a)

Inledning

Det stridsreglemente som användes under de krig Sverige var inblandade under 1800-talets början var 1775-års reglemente. I avsnittet nedan benämns soldaterna i den svenska armén som svenskar oberoende av var de är födda, exempelvis i den finska delen av det svenska riket. På samma sätt kallas armén i Finland för den svenska armén eller den svenska armén i Finland. Naturligtvis var så gott som alla soldater som var roterade i de regementen som var uppsatta i Finland också födda där. Den 21 februari 1808, mitt i den kalla vintern, går kejsar Alexanders ryska trupper över den svensk-ryska gränsen in i Finland. Klockan 6 på morgonen hörs den första skottväxlingen vid Abborfors. De ryska styrkorna går över gränsen vid Keltis, Anjala, Hirvikoski och Strömfors. Endast i Anjala möter de något större motstånd och fördröjs några timmar. De formar sig på två fronter, en sydlig kustnära och en som går mot Savolaks. Efter ett dygn var den sydliga ryska kolonnen framme vid Lovisa och två dagar senare i Borgå. Den ryska huvudstyrkan som kom efter de första trupperna gick över gränsen vid Abborfors. Totalt uppgår den ryska anfallsstyrkan till 24.000 man. Man hade dock via diplomatiska kanaler starkt överdrivit storleken. Sverige trodde sig ha en armé på cirka 60.000 man mot sig. Överbefälhavare i den ryska armén var general Friedrich Wilhelm von Buxhövden. Anledningen till att ryssarna gick till anfall mitt i vintern var att det då var lättare att marschera fram på alla de tillfrysta sjöarna. Vidare kunde inte de svenska och brittiska flottorna ställa till problem på vintern samt att Sverige inte skulle kunna bistå armén i Finland med överskeppningar av soldater.

Kriget med Ryssland 1808 - 1809

Söndagen den 7 februari lästes en allmän mobiliseringsorder upp i Finlands kyrkor. Sveriges ambassadör i S:t Petersburg, Curt von Stedingk, hade den 29 januari skickat ett bud med en kurir till den svenska tf. överbefälhavaren i Finland, den 73 år gamle general Carl Natanel af Klercker, om att en rysk attack var nära förestående. Den egentlige överbefälhavaren för Finland var Wilhelm Mauritz Klingspor, men han var på tjänsteresa i Sverige. Klercker reagerar omedelbart och kurirer sänds ut till alla regementen med order om allmän mobilisering. En febril verksamhet startar nu för att få armén på krigsfot. Förråd fylls på och utrustning kompletteras. Armén befann sig egentligen i miserabelt skick. Man fick 20 dagar på sig innan ryssarna gick över gränsen. Till sitt försvar hade Klercker cirka 22.000 man, 7.000 av dem fanns på Sveaborg. Resten fördelades på tre brigader. Huvudstyrkan på 10.000 man förläggs längs den södra gränsen. Den första leddes av överste August Fredrik Palmfelt och den andra av överste Carl Johan Adlercreutz. En tredje brigad på 4.000 man, Savolaksbrigaden, leddes av överste Johan Adam Cronstedt (syssling till kommendanten på Sveaborg) och fanns i Savolaks. Försvarsplanen för Finland i händelse av ett krig på vintern var att huvudarmén under motstånd skulle dra sig norrut till Österbotten. Så många soldater som möjligt skulle övervintra i fästningarna Svartholm, Sveaborg och Hangö. Ryssarna skulle då få svårt att övervintra i det glest befolkade centrala Finland. Vidare skulle de tvingas att binda stora styrkor vid fästningarna. När sen isen gick upp till våren skulle förstärkningar skickas från Sverige och motoffensiv sättas in. Detta var väl knappast en försvarsstrategi i karolineranda. Se Karta över Finland 1809 Meddelandet att ryssarna gått till anfall, anlände med kurir till Stockholm den 2 mars. Gustav IV Adolf blev mycket upprörd och chockad. Han lät genast arrestera den ryske ministern i Stockholm. Upprördheten och arresteringen var inte i första hand ett resultat av anfallet utan av det etikbrott rysslands kejsare Alexander begått då han inte utfärdade en formell krigsförklaring före anfallet. Klercker hoppades kunna anfalla den ryska armén vid gränsen men då han inte hinner göra detta i tid beslutar han att de svenska trupperna skall dras samman vid Tavastehus. von Buxhövden tror att svenskarna drar sig tillbaka till Helsingfors och låter sin huvudarmé marschera längs kusten. Endast en avdelning går mot Tavastehus. Den 28 februari inser han sitt misstag och ger nu nya order. Den ryska huvudstyrkan finns nu framme i Borgå. Tre kolonner dirigeras om mot Tavastehus och en fjärde får fortsätta mot Helsingfors för att observera Sveaborgs fästning. Den svenska överbefälhavaren för armén i Finland, general Klingspor, har nu kommit tillbaka till Finland och i Tavastehus beslutar han nu att dra tillbaka de svenska styrkorna till Österbotten. Han är övertygad om de ryska styrkornas överlägsenhet. Med Sveaborg intakt, och fungerande som säkerhet i södra Finland, förföljer han försvarsplanen. Armén har nu att marschera 50 mil i djup snö och sträng kyla upp till Uleåborg. Den 14 mars 1808 förklarade även Danmark krig med Sverige vilket kom att binda armén i Sverige vid den västra gränsen (se vidare Kriget med Danmark). När Buxhövden inser att svenskarna inte kommer att försvara Tavastehus låter han endast en mindre avdelning förfölja svenskarna medan huvuddelen av styrkorna ockuperar södra Finland. Den 22 mars intas Åbo. De retirerande svenska styrkorna var inte medveten om att endast en mindre avdelning förföljde dem. Målet för svenskarna var Uleåborg. Där skulle Klingspor förena sina styrkor med Johan Adam Cronstedts 4.000 man starka brigad som var på väg från Savolaks.

Savolaksbrigaden

I början av 1800-talet tillämpades i den svenska armén den sk. brigadtanken, dvs självständiga stridsgrupper där truppslagen samverkade. I en brigad ingick som huvudstyrka 1- 2 infanteriregementen kompletterade med 1- 3 skvadroner kavalleri, oftast lätta dragoner. De användes främst för spaning, skydd och bevakning. Vidare var artilleriet fördelat på brigaderna som ett regementsartilleri med lätta 6-pundiga eller 3-pundiga fältkanoner. Vanligen 4 - 10 pjäser. För strid i spridd ordning var varje brigad utrustad med jägare. Jägar-regementen hade satts upp i gränstrakterna och från 1806 fanns dessutom vid varje bataljon 100 man jägare. Jägarna fördelades på 2 plutoner och kunde hållas samman i en särskild division. I form av en kedja skulle jägarna användas för att betäcka fronten. De användes även för bevaknings- och patrulluppdrag. Beväpningen var 1809 fortfarande slätborrade gevär med 20 mm kaliber. Bajonett ingick i utrustningen hos alla soldater. Nu var pikarna definitivt borta. Armén i Finland hade dessutom behållet ett sidovapen, huggaren. Grenadjärerna fanns endast kvar till namnet, handgranaterna var borta. Istället hade jägarna tillkommit i de militära förbanden. Jägarförband: Redan år 1745 sattes Savolaks jägarkår upp. Sedan dess har jägarförband funnits i den svenska armén. Deras uppgift var framför allt att framför det egna infanteriet i spridd ordning spana på och bekämpa fienden. Med erfarenhet från ryska kriget 1788 - 1790 uppsattes runt år 1800 flera jägarförband med uppgift att utföra spaning och strid i ödemark och skog. Efterhand blev den spridda ordningen allmänt använd i allt infanteri och jägarnas betydelse minskade. I början av 1900-talet fanns namnet jägare enbart kvar som namn på ett förband - Jämtlands fältjägarregemente. Under 1930-talet fanns vissa förband med jägarplutoner. Först vid andra världskriget organiserades särskilda jägarförband igen. År 1910 bildades en skidlöparbataljon vid Norrbottens regemente som 1945 förlades i Kiruna och förvandlades till Arméns Jägarskola. År 1952 grundades Arméns Fallskärmsjägarskola. Idag finns jägarförband i följande krigsförband: norrlandsjägare, kustjägare, gränsjägare och flygbasjägare. Jägarutbildningen bedrivs vid Lapplands jägarregemente, Norrlands dragonregemente, Livregementets husarer, Vaxholms kustartilleriregemente och Skaraborgs flygflottilj. Savolaksbrigaden sattes upp 1775 och dess förste chef var överste Göran Magnus Spregtporten. Han var tillika chef för Savolaks infanteriregemente. Brigadens uppgift var att med lätta rörliga trupper hindra och störa fiendens operationer i det inre av Finland, dvs i Savolaks och Karelen. Spregtporten försåg brigaden med räfflade vapen. Räfflorna ökade precisionen men då piporna gjordes korta för att minska vikten på vapnen fick de kortare räckvidd. Spregtporten bytte 1780 dock sida och gick över till ryssarna år 1786 inför Gustav III:s ryska krig 1788 - 1790. Under detta krig hade Curt von Stedingk befälet över brigaden. När kriget med Ryssland 1808 - 1809 bröt ut hade överste Johan Adam Cronstedt befälet över brigaden. Savolaksbrigaden hade då följande sammansättning:

Berömda svenska slag, 1800-tal (9a)

Innehåll denna sida:
Berömda svenska slag, 1800-tal:
Avsnittet “Kriget med Ryssland” är uppdelad på flera sidor:
Med sig hade brigaden 8 stycken 3-pundiga kanoner samt en hel del pjäser som tagits ur arméflottans eskader på sjön Saimen. I slutet av februari 1808 fanns brigaden vid S:t Michel. De fick order från Klingspor att under försvar dra sig tillbaka till Jorhois och där fördröja fienden så länge det gick. Därefter skulle de retirera till Kuopio. Cronstedt dröjde dock kvar i S:t Michel så länge att han höll på att bli avskuren. De fick nu så brått att ge sig i väg att man inte han få med sig allt ur förråden. Det de inte kunde ta med sig brändes. Cronstedt gick sen i ställning vid Leppävirta, söder om Kuopio. Samtidigt rycker en rysk styrka på ett par bataljoner mot honom. I stället för att göra en fälla för ryssarna ställer han upp ett par bataljoner på isen för att möta dem. Det blev ingen strid och under skydd av mörkret drar han sig upp mot Koupio. Den ryska 5:e divisionen var på väg mot Vasa via Kuopio och inte mot Uleåborg som Cronstedt trodde. Ryssarnas avsikt var att skära av reträttvägen för den svenska huvudhären. Den ryska divisionen uppgick till cirka 5.000 man. Den var obetydligt större än Cronstedts brigad och han skulle kunnat möta dem i strid. I stället sätter greve Cronstedt av med högsta hastighet upp till Uleåborg. Trots att huvudhären hade ett betydande försprång anländer Cronstedt den 29 mars med Savolaksbrigaden som första brigad till Uleåborg, som om det var en tävling och prestation att komma dit först. Då han hade order om att fördröja ryssarna frammarsch fick han en kraftig reprimand av Klingspor. Han fråntogs formellt befälet över Savolaksbrigaden. I stället för att ge brigaden till någon annan delar nu Klingspor brigaden. Den "nya" Savolaksbrigaden (halverad) får överste Johan August Sandels som chef. Cronstedt får befälet över den andra halvan som då inte får behålla namnet "Savolaksbrigaden". Sandels var tidigare chef över Savolaks jägarregemente. Under Sandels befäl får brigaden följande utseende: Förband: Från Österbottens regemente: Överstelöjtnantens bataljon Från Västerbottens regemente: Livbataljonen Från Savolaks jägarregemente: Livbataljonen Kajana bataljon (sannolikt 2 kompanier) Från Kareliska dragonkåren: 1 skvadron Från Finska artilleriregementet: 4 st. 6-pundiga kanoner Totalt: 1.484 man

Uleåborg

Den 16 april 1808 utkämpas en strid med de förföljande ryssarna vid Pyhäjoki, 35 km söder om Brahestad. Ryssarna stoppas upp och moralen i den svenska armén stärks. Då Klingspors adjutant blir tillfångatagen ersätts han med överste Carl Johan Adlercreutz och George Carl von Döbeln får ta över hans brigad. Den 18 april utkämpas ytterligare en strid med ryssarna, nu vid Siikajoki, 35 km söder om Uleåborg. Detta slag leder till en svensk seger. I slutet av striden vacklar den ryska centern och Adlercreutz sätter in ett anfall som spränger den ryska linjen. Därefter förföljer svenskarna de flyende ryssarna ända till mörkrets inbrott. Adlercreutz fick svärdsordens storkors för sin bragd. I slaget stupade cirka 400 ryssar och närmare 200 svenskar. I slutet av av april kommer underrättelser om att ryssarna planerar att gå till anfall. För att förekomma ryssarna beslutar Klingspor att själv gå till anfall. Första anfallet sätts in mot ryska ställningar vid Revolaks, sydost om Siikajoki. Adlercreutz leder den 27 april det inledande anfallet. Han lider dock förluster och måste dra sig tillbaka. Strax efteråt sätter Cronstedt i ett anfall söderifrån med sin brigad. De lyckas driva undan ryssarnas flankskydd och tvingar dem att utrymma höjden vid Revolaks kyrka. Därefter gick Cronstedt över Siikakoki älv med hela brigaden. Ryssarna som var 1.500 besegrades helt. Den ryske general Bulatoff, som hade sitt kvarter i prästgården, togs till fånga när den stormades. Cronstedt fick vid detta slag en upprättelse för sina insatser under det tidigare återtåget. Cirka 200 ryssar stupade och 400 togs till fånga. De svenska förlusterna var 94 man. Efter slaget utnämndes Klingspor till fältmarskalk. Både Johan Adam Cronstedt och Johan August Sandels fick svärdsordens storkors. Efter slaget slog ryssarna till reträtt, först till Pyhäjoki och sen till Gamla Karleby. Klingspor utnyttjade dock inte situationen med ett större anfall mot det retirerande ryssarna. Den svenska arméns högkvarter låg i Brahestad. Armén delades upp på 5 avdelningar under George Carl von Döbeln, Johan Adam Cronstedt, Johan August Sandels, August Fredrik Palmfelt och Hans Henrik Gripenberg. I slutet av april 1808 sänds Sandels med sin Savolaksbrigad, den 5:e brigaden, söderut mot Savolaks. En mindre styrka under major Otto Henrik von Fieandt sänds mot mellersta Finland och Klingspor flyttar fram sin avdelning söderut så att Lohteå blir den sydligaste grupperingen. Klingspor har nu full kontroll över norra Finland. Den 3 maj kommer dock Carl Olof Cronstedts näsliga kapitulation av Sveaborg vilket kom som ett hårt slag mot den svenska krigsföringen. En tredjedel av armén i Finland försvann i och med kapitulationen.

Fästningen Sveaborg

Fästningen Sveaborg ligger utanför Helsingfors. Planer på en sjöfästning utanför Helsingfors framlades redan på 1730-talet. I Augustin Ehrensvärds försvarsplan för Finland ingick uppbyggandet av en sjö- och landfästning. Mindre arbeten kom också igång men först efter en ny plan år 1750 tog arbetet fart på allvar. Fästningsarbetena leddes av Ehrensvärd själv och konstruerades enligt Vaubans bastionssystem på holmarna utanför Helsingfors. De främsta försvarsverken var Gustavssvärd på Vargskär vid huvudinloppet till staden, Skanslandet, Vargö med hamnanläggningar för både örlogsflottan och skärgårdsflottan samt Västra, Stora och Lilla Öster Svartö. I finska munnar förvandlades namnet Sveaborg till Viapori. Sveaborg betraktades av sin samtid som ett av de främsta fästningarna i Europa. Vad som än hände i Finland skulle Sveaborg finnas kvar som utgångspunkt för en motoffensiv mot fienden. Sveaborg var även bas för den Finska eskadern i skärgårdsflottan. Arbetena på detta enorma byggnadsföretag utfördes huvudsakligen av utkommenderade indelta soldater. När kriget med Ryssland bröt ut i februari 1808 var fästningen inte helt utbyggd, men väl utrustat. Garnisonen på fästningen omfattade 6.750 man, 200 officerare, 743 kanoner som kunde skjutas från vallarna samt stora förråd av kanonkulor, krut och proviant. Totalt fanns dock över 2.000 kanoner på fästningen. Många av dessa kanoner ingick i skärgårdsflottan. På fästningen fanns totalt 9.250 personer inklusive cirka 700 civilmilitärer och 1.800 hustrur och barn till befäl och manskap. Cronstedt hann aldrig skicka iväg kvinnorna och barnen innan ryssarna anlände. Däremot hann han rusta en hel del, fylla på förråden etc. En över 5 meter bred isränna bröts runt fästningen. Efter att ryssarna "fått" Svartholm (se nedan) vänder de sig mot Sveaborg. Kommendant på Sveaborg var sen 1801 viceamiral Carl Olof Cronstedt. Fästingen var redo för en lång belägring. I försvarsplanen skulle den lilla träkåkstaden Helsingfors brännas för att inte falla i rysarnas händer. Detta gjorde dock aldrig Cronstedt. Den 2 mars 1808 anlände ryssarna till Helsingfors. Den styrka som fanns till försvar av staden under befäl av överste Henrik Johan Gutoffsky försvann så snabbt in på Sveaborg att många soldater blev kvar i staden. Kvar lämnades 18 kanoner, 20.000 kanonkulor, 4.000 bomber och granater, 4.500 gevär mm som nu föll i ryssarnas händer. Buxhövden kom till Helsingfors med en rysk styrka på 2.000 man. Denna styrka var alldeles för liten för att storma fästningen. Han hade inte heller något belägringsartilleri med sig. De kunde knappt göra en regelrätt belägring utan snarare bevaka fästningen. Det var 800 meter från fastlandet och det artilleri han hade med sig kunde inte skjuta så långt. Ryssarna installerar sig nu i Helsingfors. Cronstedt skulle, med sina starka trupper, enkelt ha kunnat göra ett utfall från fästningen och återta Helsingfors. Något utfall gjordes emellertid inte. Efter 2 veckor får ryssarna fram tyngre artilleri som ställs upp på Ulriksborgen och Skatudden. De hade också rörligt artilleri som kunde flyttas runt på nätterna. Den 19 mars öppnar ryssarna eld med sina kanoner mot Sveaborg. Elden besvarade från fästningen. Buxhövden insåg dock ganska snart att det skulle bli mycket svårt, om inte omöjligt, att ta Sveaborg med de vapen och styrkor han hade till sitt förfogande. Han beslutar sig därför att ta till list och psykologisk krigföring. Bombardemangen skulle mjuka upp besättningen på Sveaborg, göra det svårt att sova på nätterna. Med andra ord nöta ut besättningen samtidigt som de skulle bearbetas med meddelanden om att ge upp. Han använde sig av svenska överlöpare, bl.a. Anjalamännen i denna psykologiska kamp. Han skickare också fram anhöriga kvinnor som hade till uppgift att övertala sina män.

Sveket på Sveaborg börjar

Den 21 mars skickade Buxhövden fram sin första förhandlare, Suchtelen, som på fästningen togs emot av Cronstedts ställföreträdare, överste Fredrik Adolf Jägerhorn. Fredrik Adolf Jägerhorn var bror till den ökände Anjalamannen Jan Anders Jägerhorn. Fredrik var liksom sin bror ryssvän. Suchtelen föreslog att Helsingfors skulle betraktas som neutralt område, där inga strider fick ske. Av någon märklig anledning gick Cronstedt med på detta. Kanske hade Jägerhorn övertalat honom. Nu kunde ryssarna tryggt sova i sina sängar om nätterna. Jägerhorn påbörjar nu sitt förräderi genom att försöka övertyga Cronstedt och de andra officerarna att ge upp inför ryssarna. Den 23 mars går Cronstedt med på att personligen lämna fästningen och träffa Suchtelen. Detta var åter ett mangrant brott mot reglerna, en kommendant på en belägrad fästning fick absolut inte lämna fästningen för att möta fienden utanför murarna. Suchtelen föreslår kapitulation på hedersamma villkor, Cronstedt och hans familj skulle få lämna Sveaborg. Cronstedt avböjer för tillfället men går med på eldupphör så att post kunde utbytas. Resultatet av detta var att utländska tidningar (särskilt utvalda av ryssarna) med negativa besked om kriget skickades in till fästningen. Detta kom att ytterligare styra beslutet mot kapitulation. Vidare fick de information på flygblad om hur bra det var i Ryssland och vilken lysande framtid som väntade för de som gick över till ryssarna. Cronstedt gjorde inget försök att stoppa detta. Efter mötet med Suchtelen kallar Cronstedt samman ett möte med de högsta officerarna (13 till antalet) för att diskutera situationen. Sex eller sju av officerarna var födda i Finland. Samtliga närvarande avvisade tanken på kapitulation. Bombardemanget av Sveaborg fortsätter. Totalt sköts 1.565 kanonskott över Sveaborg som svarade med 2.477 skott. Någon större skada än krossade rutor gjorde inte det ryska kanonkulorna. Bland drygt 9.000 personer på fästningen dödades enbart 1 officer och 5 soldater. 31 personer skadades allvarligt och något fler fick lättare skador. Mindre eldsvådor uppstod men kunde omedelbart släckas. Den 2 april kunde Cronstedt tänka sig ett stillestånd fram till mitten på maj då kanske hjälp skulle kunna hinna fram från Sverige när isarna gått upp. Ryssarna sade blankt nej, men om Cronstedt kunde tänka sig att lämna över öarna Långörn, Väster Svartö och Lilla Öster Svartö så kunde de gå med på ett stillestånd till den 3 maj. Enligt det avtal som slöts skulle ryssarna ta över öarna men inte befästa dem. Cronstedt borde ha vetat bättre än att lita på ryssarnas löften. De befäste omedelbart öarna. I avtalet bestämdes att fästningen skulle lämnas över till ryssarna intakt med kanoner, ammunition och förråd om inte svensk hjälp anlänt innan den 3 maj. Avtalet skrevs under den 6 april. Isarna låg då kompakta så det var redan då tveksamt om någon svensk flottstyrka skulle kunna ta sig till Sveaborg. De kurirer som Cronstedt skickade till Stockholm blev omedelbart fördröjda av ryssarna så att de inte skulle kunna hinna fram till Stockholm i tid. De högre officerarna var nu helt inställda på kapitulation medan de yngre officerarna och manskapet ville slåss. Flera av de yngre officerarna, ledda av kapten Jacob Du Rietz vid Enkedrottningen Lifregemente, var nära att göra uppror.

Kapitulationen av Sveaborg

Den 3 maj 1808 hade fortfarande inga fartyg kommit till undsättning varvid kapitulationen verkställdes. Ett efter ett tågade regementen ut ur fästningen, först kom det värvade Adlercreutzska regementet. Sist uttågade Enkedrottingens Lifregemente. Alla finländska soldater fick bege sig hem medan de svenska sändes i rysk fångenskap. Enligt de instruktioner Cronstedt hade skulle han bränna skärgårdsflottan i händelse av kapitulation så att den inte skulle kunna falla i ryssarnas händer. Inte heller detta verkställde Cronstedt. Nu blev 6.939 ryska fångar, varav 6.336 var soldater. Detta var en tredjedel av hela armén i Finland. Det ryska bytet blev enormt, 2.133 kanoner, 63.840 kilo krut, 17.867 handgranater, musköter, värjor mm. Dessutom fick ryssarna hela den Finska eskadern ur skärgårdsflottan, totalt över 200 fartyg av varierande storlek med kanoner segel och all annan utrustning. Vidare fick ryssarna mycket stora mänger livsmedel ut förråden. Allt detta för att Cronstedt gav upp utan egentligt motstånd, helt i strid med de order han hade. Sveaborgs fall innebar ett hårt slag mot den svenska krigsföringen. Hans förräderi har livligt diskuterats och Cronstedt blev starkt kritiserad, angripen och skymfad för sitt dåd. Cronstedt dömdes i sin frånvaro till döden för förräderi samt att förlora adligt stånd, rättigheter och namn jämte medborgerligt anseende, heder och ära. I högre instans lades dock målet om förräderi ned efter ryska påtryckningar. Cronstedt gick personligen inte över i rysk tjänst, men han erhöll en rysk pension samt ersättning för aktier han förlorade i Sverige och för de personliga lån han tvingades ta för att rusta upp Sveaborg då kriget bröt ut. Jägerhorn belönades efter kriget av ryssarna med att få en tjänst som landshövding i Kymmene län. I samband med Finlands självständighet 1917 döptes fästningen om till Suomenlinna (Finlandsborg). Namnet på svenska är dock fortfarande Sveaborg.

Fästningen Svartholm

Svartholm var en sjöfästning vid kusten strax söder om Lovisa, väster om Fredrikshamn. Fästningen var inte i toppskick men hade en garnison på 700 soldater och 21 officerare. Kommendant var den finske majoren Carl Magnus Gripenberg. I början av kriget belägrades fästningen av en rysk styrka på 1.700 man. Ryssarna hade inget tungt belägringsartilleri vilket dock fästningen hade. Med den beväpning, ammunition och proviant fästningen hade skulle de ha kunnat hålla ut mycket länge, trots fästningens brister. Redan efter en vecka tar Gripenberg den 9 mars 1808 kontakt med ryssarna och börjar förhandla om kapitulation och ett överlämnande av fästningen. Den 18 mars marscherade fästningsgarnisonen ut. Enligt avtalet med ryssarna lämnades kanoner och förråd i orört skick. Inte en enda soldat på fästningen hade skadats under belägringselden. Gripenberg var en överlöpare och förrådde fästningen. Han gick därefter omedelbart över i rysk tjänst. I ryssarnas händer hamnade nu 86 mörsare, 200 gevär, ammunition och proviantförråden.

Hangö udd

Även på Hangö udd fanns en garnison. De lämnade frivilligt skansen innan ryssarna anlände. På skansen fanns 55 färdigladdade kanoner.

Tiden efter Sveaborgs kapitulation

Ryssarna som också intagit Åland tvingas utrymma ögruppen den 9 maj efter en folkresning ledd av länsman Erik Arén och pastorsadjunkten Henrik Johan Gummérus. Till sin hjälp hade de även en mindre svensk styrka. Detta förstärkte hotet mot den ryska invasionsarmén. De oroade sig för svenska landstigningar. Sverige hade med hjälp av den brittiska flottan fullt herravälde på havet. Sveaborgs kapitulation hade dock omöjliggjort landstigning på den finska sydkusten. Den engelska flottan patrullerade mycket aggressivt i Finska viken vilket tvingade tsar Alexander att avsätta hela 50.000 man till skydd för landstigningar längs den ryska kusten. Del 1 om kriget med Ryssland 1808 -1809  Del 2 om kriget med Ryssland 1808 -1809 Del 3 om kriget med Ryssland 1808 -1809  Persongalleri

Källreferenser

1. Från Brunkeberg till Nordanvind. Bertil Nelsson, 1993 2. Historien om Sverige, När riket spränges och Bernadotte blev kung. Herman Lindqvist, 1998 3. Svenska regementenas historia. J Mankell, andra upplagan, 1866 4. Svenskt Biografiskt Lexikon, SBL  5. Svenska krig 1521 – 1814. Ulf Sundberg, 1998 6. Svensk militärhistorisk atlas, 2000 7. Skärgårdsflottan. Redaktör Hans Norman , 2000
xxxx Mil xxxxx
 
xxxxxxxxxxxxx
Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-06-05

Gustav IV Adolf, Kriget med

Ryssland 1808 - 1809 (9a)

Inledning

Det stridsreglemente som användes under de krig Sverige var inblandade under 1800-talets början var 1775-års reglemente. I avsnittet nedan benämns soldaterna i den svenska armén som svenskar oberoende av var de är födda, exempelvis i den finska delen av det svenska riket. På samma sätt kallas armén i Finland för den svenska armén eller den svenska armén i Finland. Naturligtvis var så gott som alla soldater som var roterade i de regementen som var uppsatta i Finland också födda där. Den 21 februari 1808, mitt i den kalla vintern, går kejsar Alexanders ryska trupper över den svensk-ryska gränsen in i Finland. Klockan 6 på morgonen hörs den första skottväxlingen vid Abborfors. De ryska styrkorna går över gränsen vid Keltis, Anjala, Hirvikoski och Strömfors. Endast i Anjala möter de något större motstånd och fördröjs några timmar. De formar sig på två fronter, en sydlig kustnära och en som går mot Savolaks. Efter ett dygn var den sydliga ryska kolonnen framme vid Lovisa och två dagar senare i Borgå. Den ryska huvudstyrkan som kom efter de första trupperna gick över gränsen vid Abborfors. Totalt uppgår den ryska anfallsstyrkan till 24.000 man. Man hade dock via diplomatiska kanaler starkt överdrivit storleken. Sverige trodde sig ha en armé på cirka 60.000 man mot sig. Överbefälhavare i den ryska armén var general Friedrich Wilhelm von Buxhövden. Anledningen till att ryssarna gick till anfall mitt i vintern var att det då var lättare att marschera fram på alla de tillfrysta sjöarna. Vidare kunde inte de svenska och brittiska flottorna ställa till problem på vintern samt att Sverige inte skulle kunna bistå armén i Finland med överskeppningar av soldater.

Kriget med Ryssland 1808 - 1809

Söndagen den 7 februari lästes en allmän mobiliseringsorder upp i Finlands kyrkor.  Sveriges ambassadör i S:t Petersburg, Curt von Stedingk, hade den 29 januari skickat ett bud med en kurir till den svenska tf. överbefälhavaren i Finland, den 73 år gamle general Carl Natanel af Klercker, om att en rysk attack var nära förestående. Den egentlige överbefälhavaren för Finland var Wilhelm Mauritz Klingspor, men han var på tjänsteresa i Sverige. Klercker reagerar omedelbart och kurirer sänds ut till alla regementen med order om allmän mobilisering. En febril verksamhet startar nu för att få armén på krigsfot. Förråd fylls på och utrustning kompletteras. Armén befann sig egentligen i miserabelt skick. Man fick 20 dagar på sig innan ryssarna gick över gränsen. Till sitt försvar hade Klercker cirka 22.000 man, 7.000 av dem fanns på Sveaborg. Resten fördelades på tre brigader. Huvudstyrkan på 10.000 man förläggs längs den södra gränsen. Den första leddes av överste August Fredrik Palmfelt och den andra av överste Carl Johan Adlercreutz. En tredje brigad på 4.000 man, Savolaksbrigaden, leddes av överste Johan Adam Cronstedt (syssling till kommendanten på Sveaborg) och fanns i Savolaks. Försvarsplanen för Finland i händelse av ett krig på vintern var att huvudarmén under motstånd skulle dra sig norrut till Österbotten. Så många soldater som möjligt skulle övervintra i fästningarna Svartholm, Sveaborg och Hangö. Ryssarna skulle då få svårt att övervintra i det glest befolkade centrala Finland. Vidare skulle de tvingas att binda stora styrkor vid fästningarna. När sen isen gick upp till våren skulle förstärkningar skickas från Sverige och motoffensiv sättas in. Detta var väl knappast en försvarsstrategi i karolineranda. Se Karta över Finland 1809 Meddelandet att ryssarna gått till anfall, anlände med kurir till Stockholm den 2 mars. Gustav IV Adolf blev mycket upprörd och chockad. Han lät genast arrestera den ryske ministern i Stockholm. Upprördheten och arresteringen var inte i första hand ett resultat av anfallet utan av det etikbrott rysslands kejsare Alexander begått då han inte utfärdade en formell krigsförklaring före anfallet. Klercker hoppades kunna anfalla den ryska armén vid gränsen men då han inte hinner göra detta i tid beslutar han att de svenska trupperna skall dras samman vid Tavastehus. von Buxhövden tror att svenskarna drar sig tillbaka till Helsingfors och låter sin huvudarmé marschera längs kusten. Endast en avdelning går mot Tavastehus. Den 28 februari inser han sitt misstag och ger nu nya order. Den ryska huvudstyrkan finns nu framme i Borgå. Tre kolonner dirigeras om mot Tavastehus och en fjärde får fortsätta mot Helsingfors för att observera Sveaborgs fästning. Den svenska överbefälhavaren för armén i Finland, general Klingspor, har nu kommit tillbaka till Finland och i Tavastehus beslutar han nu att dra tillbaka de svenska styrkorna till Österbotten. Han är övertygad om de ryska styrkornas överlägsenhet. Med Sveaborg intakt, och fungerande som säkerhet i södra Finland, förföljer han försvarsplanen. Armén har nu att marschera 50 mil i djup snö och sträng kyla upp till Uleåborg. Den 14 mars 1808 förklarade även Danmark krig med Sverige vilket kom att binda armén i Sverige vid den västra gränsen (se vidare Kriget med Danmark). När Buxhövden inser att svenskarna inte kommer att försvara Tavastehus låter han endast en mindre avdelning förfölja svenskarna medan huvuddelen av styrkorna ockuperar södra Finland. Den 22 mars intas Åbo. De retirerande svenska styrkorna var inte medveten om att endast en mindre avdelning förföljde dem. Målet för svenskarna var Uleåborg. Där skulle Klingspor förena sina styrkor med Johan Adam Cronstedts 4.000 man starka brigad som var på väg från Savolaks.

Savolaksbrigaden

I början av 1800-talet tillämpades i den svenska armén den sk. brigadtanken, dvs självständiga stridsgrupper där truppslagen samverkade. I en brigad ingick som huvudstyrka 1- 2 infanteriregementen kompletterade med 1- 3 skvadroner kavalleri, oftast lätta dragoner. De användes främst för spaning, skydd och bevakning. Vidare var artilleriet fördelat på brigaderna som ett regementsartilleri med lätta 6-pundiga eller 3- pundiga fältkanoner. Vanligen 4 - 10 pjäser. För strid i spridd ordning var varje brigad utrustad med jägare. Jägar-regementen hade satts upp i gränstrakterna och från 1806 fanns dessutom vid varje bataljon 100 man jägare. Jägarna fördelades på 2 plutoner och kunde hållas samman i en särskild division. I form av en kedja skulle jägarna användas för att betäcka fronten. De användes även för bevaknings- och patrulluppdrag. Beväpningen var 1809 fortfarande slätborrade gevär med 20 mm kaliber. Bajonett ingick i utrustningen hos alla soldater. Nu var pikarna definitivt borta. Armén i Finland hade dessutom behållet ett sidovapen, huggaren. Grenadjärerna fanns endast kvar till namnet, handgranaterna var borta. Istället hade jägarna tillkommit i de militära förbanden. Jägarförband: Redan år 1745 sattes Savolaks jägarkår upp. Sedan dess har jägarförband funnits i den svenska armén. Deras uppgift var framför allt att framför det egna infanteriet i spridd ordning spana på och bekämpa fienden. Med erfarenhet från ryska kriget 1788 - 1790 uppsattes runt år 1800 flera jägarförband med uppgift att utföra spaning och strid i ödemark och skog. Efterhand blev den spridda ordningen allmänt använd i allt infanteri och jägarnas betydelse minskade. I början av 1900-talet fanns namnet jägare enbart kvar som namn på ett förband - Jämtlands fältjägarregemente. Under 1930-talet fanns vissa förband med jägarplutoner. Först vid andra världskriget organiserades särskilda jägarförband igen. År 1910 bildades en skidlöparbataljon vid Norrbottens regemente som 1945 förlades i Kiruna och förvandlades till Arméns Jägarskola. År 1952 grundades Arméns Fallskärmsjägarskola. Idag finns jägarförband i följande krigsförband: norrlandsjägare, kustjägare, gränsjägare och flygbasjägare. Jägarutbildningen bedrivs vid Lapplands jägarregemente, Norrlands dragonregemente, Livregementets husarer, Vaxholms kustartilleriregemente och Skaraborgs flygflottilj. Savolaksbrigaden sattes upp 1775 och dess förste chef var överste Göran Magnus Spregtporten. Han var tillika chef för Savolaks infanteriregemente. Brigadens uppgift var att med lätta rörliga trupper hindra och störa fiendens operationer i det inre av Finland, dvs i Savolaks och Karelen. Spregtporten försåg brigaden med räfflade vapen. Räfflorna ökade precisionen men då piporna gjordes korta för att minska vikten på vapnen fick de kortare räckvidd. Spregtporten bytte 1780 dock sida och gick över till ryssarna år 1786 inför Gustav III:s ryska krig 1788 - 1790. Under detta krig hade Curt von Stedingk befälet över brigaden. När kriget med Ryssland 1808 - 1809 bröt ut hade överste Johan Adam Cronstedt befälet över brigaden. Savolaksbrigaden hade då följande sammansättning:

Berömda svenska slag,

1800-tal (9a)

Med sig hade brigaden 8 stycken 3-pundiga kanoner samt en hel del pjäser som tagits ur arméflottans eskader på sjön Saimen. I slutet av februari 1808 fanns brigaden vid S:t Michel. De fick order från Klingspor att under försvar dra sig tillbaka till Jorhois och där fördröja fienden så länge det gick. Därefter skulle de retirera till Kuopio. Cronstedt dröjde dock kvar i S:t Michel så länge att han höll på att bli avskuren. De fick nu så brått att ge sig i väg att man inte han få med sig allt ur förråden. Det de inte kunde ta med sig brändes. Cronstedt gick sen i ställning vid Leppävirta, söder om Kuopio. Samtidigt rycker en rysk styrka på ett par bataljoner mot honom. I stället för att göra en fälla för ryssarna ställer han upp ett par bataljoner på isen för att möta dem. Det blev ingen strid och under skydd av mörkret drar han sig upp mot Koupio. Den ryska 5:e divisionen var på väg mot Vasa via Kuopio och inte mot Uleåborg som Cronstedt trodde. Ryssarnas avsikt var att skära av reträttvägen för den svenska huvudhären. Den ryska divisionen uppgick till cirka 5.000 man. Den var obetydligt större än Cronstedts brigad och han skulle kunnat möta dem i strid. I stället sätter greve Cronstedt av med högsta hastighet upp till Uleåborg. Trots att huvudhären hade ett betydande försprång anländer Cronstedt den 29 mars med Savolaksbrigaden som första brigad till Uleåborg, som om det var en tävling och prestation att komma dit först. Då han hade order om att fördröja ryssarna frammarsch fick han en kraftig reprimand av Klingspor. Han fråntogs formellt befälet över Savolaksbrigaden. I stället för att ge brigaden till någon annan delar nu Klingspor brigaden. Den "nya" Savolaksbrigaden (halverad) får överste Johan August Sandels som chef. Cronstedt får befälet över den andra halvan som då inte får behålla namnet "Savolaksbrigaden". Sandels var tidigare chef över Savolaks jägarregemente. Under Sandels befäl får brigaden följande utseende: Förband: Från Österbottens regemente: Överstelöjtnantens bataljon Från Västerbottens regemente: Livbataljonen Från Savolaks jägarregemente: Livbataljonen Kajana bataljon (sannolikt 2 kompanier) Från Kareliska dragonkåren: 1 skvadron Från Finska artilleriregementet: 4 st. 6-pundiga kanoner Totalt: 1.484 man

Uleåborg

Den 16 april 1808 utkämpas en strid med de förföljande ryssarna vid Pyhäjoki, 35 km söder om Brahestad. Ryssarna stoppas upp och moralen i den svenska armén stärks. Då Klingspors adjutant blir tillfångatagen ersätts han med överste Carl Johan Adlercreutz och George Carl von Döbeln får ta över hans brigad. Den 18 april utkämpas ytterligare en strid med ryssarna, nu vid Siikajoki, 35 km söder om Uleåborg. Detta slag leder till en svensk seger. I slutet av striden vacklar den ryska centern och Adlercreutz sätter in ett anfall som spränger den ryska linjen. Därefter förföljer svenskarna de flyende ryssarna ända till mörkrets inbrott. Adlercreutz fick svärdsordens storkors för sin bragd. I slaget stupade cirka 400 ryssar och närmare 200 svenskar. I slutet av av april kommer underrättelser om att ryssarna planerar att gå till anfall. För att förekomma ryssarna beslutar Klingspor att själv gå till anfall. Första anfallet sätts in mot ryska ställningar vid Revolaks, sydost om Siikajoki. Adlercreutz leder den 27 april det inledande anfallet. Han lider dock förluster och måste dra sig tillbaka. Strax efteråt sätter Cronstedt i ett anfall söderifrån med sin brigad. De lyckas driva undan ryssarnas flankskydd och tvingar dem att utrymma höjden vid Revolaks kyrka. Därefter gick Cronstedt över Siikakoki älv med hela brigaden. Ryssarna som var 1.500 besegrades helt. Den ryske general Bulatoff, som hade sitt kvarter i prästgården, togs till fånga när den stormades. Cronstedt fick vid detta slag en upprättelse för sina insatser under det tidigare återtåget. Cirka 200 ryssar stupade och 400 togs till fånga. De svenska förlusterna var 94 man. Efter slaget utnämndes Klingspor till fältmarskalk. Både Johan Adam Cronstedt och Johan August Sandels fick svärdsordens storkors. Efter slaget slog ryssarna till reträtt, först till Pyhäjoki och sen till Gamla Karleby. Klingspor utnyttjade dock inte situationen med ett större anfall mot det retirerande ryssarna. Den svenska arméns högkvarter låg i Brahestad. Armén delades upp på 5 avdelningar under George Carl von Döbeln, Johan Adam Cronstedt, Johan August Sandels, August Fredrik Palmfelt och Hans Henrik Gripenberg. I slutet av april 1808 sänds Sandels med sin Savolaksbrigad, den 5:e brigaden, söderut mot Savolaks. En mindre styrka under major Otto Henrik von Fieandt sänds mot mellersta Finland och Klingspor flyttar fram sin avdelning söderut så att Lohteå blir den sydligaste grupperingen. Klingspor har nu full kontroll över norra Finland. Den 3 maj kommer dock Carl Olof Cronstedts näsliga kapitulation av Sveaborg vilket kom som ett hårt slag mot den svenska krigsföringen. En tredjedel av armén i Finland försvann i och med kapitulationen.

Fästningen Sveaborg

Fästningen Sveaborg ligger utanför Helsingfors.  Planer på en sjöfästning utanför Helsingfors framlades redan på 1730-talet. I Augustin Ehrensvärds försvarsplan för Finland ingick uppbyggandet av en sjö- och landfästning. Mindre arbeten kom också igång men först efter en ny plan år 1750 tog arbetet fart på allvar. Fästningsarbetena leddes av Ehrensvärd själv och konstruerades enligt Vaubans bastionssystem på holmarna utanför Helsingfors. De främsta försvarsverken var Gustavssvärd på Vargskär vid huvudinloppet till staden, Skanslandet, Vargö med hamnanläggningar för både örlogsflottan och skärgårdsflottan samt Västra, Stora och Lilla Öster Svartö. I finska munnar förvandlades namnet Sveaborg till Viapori. Sveaborg betraktades av sin samtid som ett av de främsta fästningarna i Europa. Vad som än hände i Finland skulle Sveaborg finnas kvar som utgångspunkt för en motoffensiv mot fienden. Sveaborg var även bas för den Finska eskadern i skärgårdsflottan. Arbetena på detta enorma byggnadsföretag utfördes huvudsakligen av utkommenderade indelta soldater. När kriget med Ryssland bröt ut i februari 1808 var fästningen inte helt utbyggd, men väl utrustat. Garnisonen på fästningen omfattade 6.750 man, 200 officerare, 743 kanoner som kunde skjutas från vallarna samt stora förråd av kanonkulor, krut och proviant. Totalt fanns dock över 2.000 kanoner på fästningen. Många av dessa kanoner ingick i skärgårdsflottan. På fästningen fanns totalt 9.250 personer inklusive cirka 700 civilmilitärer och 1.800 hustrur och barn till befäl och manskap. Cronstedt hann aldrig skicka iväg kvinnorna och barnen innan ryssarna anlände. Däremot hann han rusta en hel del, fylla på förråden etc. En över 5 meter bred isränna bröts runt fästningen. Efter att ryssarna "fått" Svartholm (se nedan) vänder de sig mot Sveaborg. Kommendant på Sveaborg var sen 1801 viceamiral Carl Olof Cronstedt. Fästingen var redo för en lång belägring. I försvarsplanen skulle den lilla träkåkstaden Helsingfors brännas för att inte falla i rysarnas händer. Detta gjorde dock aldrig Cronstedt. Den 2 mars 1808 anlände ryssarna till Helsingfors. Den styrka som fanns till försvar av staden under befäl av överste Henrik Johan Gutoffsky försvann så snabbt in på Sveaborg att många soldater blev kvar i staden. Kvar lämnades 18 kanoner, 20.000 kanonkulor, 4.000 bomber och granater, 4.500 gevär mm som nu föll i ryssarnas händer. Buxhövden kom till Helsingfors med en rysk styrka på 2.000 man. Denna styrka var alldeles för liten för att storma fästningen. Han hade inte heller något belägringsartilleri med sig. De kunde knappt göra en regelrätt belägring utan snarare bevaka fästningen. Det var 800 meter från fastlandet och det artilleri han hade med sig kunde inte skjuta så långt. Ryssarna installerar sig nu i Helsingfors. Cronstedt skulle, med sina starka trupper, enkelt ha kunnat göra ett utfall från fästningen och återta Helsingfors. Något utfall gjordes emellertid inte. Efter 2 veckor får ryssarna fram tyngre artilleri som ställs upp på Ulriksborgen och Skatudden. De hade också rörligt artilleri som kunde flyttas runt på nätterna. Den 19 mars öppnar ryssarna eld med sina kanoner mot Sveaborg. Elden besvarade från fästningen. Buxhövden insåg dock ganska snart att det skulle bli mycket svårt, om inte omöjligt, att ta Sveaborg med de vapen och styrkor han hade till sitt förfogande. Han beslutar sig därför att ta till list och psykologisk krigföring. Bombardemangen skulle mjuka upp besättningen på Sveaborg, göra det svårt att sova på nätterna. Med andra ord nöta ut besättningen samtidigt som de skulle bearbetas med meddelanden om att ge upp. Han använde sig av svenska överlöpare, bl.a. Anjalamännen i denna psykologiska kamp. Han skickare också fram anhöriga kvinnor som hade till uppgift att övertala sina män.

Sveket på Sveaborg börjar

Den 21 mars skickade Buxhövden fram sin första förhandlare, Suchtelen, som på fästningen togs emot av Cronstedts ställföreträdare, överste Fredrik Adolf Jägerhorn. Fredrik Adolf Jägerhorn var bror till den ökände Anjalamannen Jan Anders Jägerhorn. Fredrik var liksom sin bror ryssvän. Suchtelen föreslog att Helsingfors skulle betraktas som neutralt område, där inga strider fick ske. Av någon märklig anledning gick Cronstedt med på detta. Kanske hade Jägerhorn övertalat honom. Nu kunde ryssarna tryggt sova i sina sängar om nätterna. Jägerhorn påbörjar nu sitt förräderi genom att försöka övertyga Cronstedt och de andra officerarna att ge upp inför ryssarna. Den 23 mars går Cronstedt med på att personligen lämna fästningen och träffa Suchtelen. Detta var åter ett mangrant brott mot reglerna, en kommendant på en belägrad fästning fick absolut inte lämna fästningen för att möta fienden utanför murarna. Suchtelen föreslår kapitulation på hedersamma villkor, Cronstedt och hans familj skulle få lämna Sveaborg. Cronstedt avböjer för tillfället men går med på eldupphör så att post kunde utbytas. Resultatet av detta var att utländska tidningar (särskilt utvalda av ryssarna) med negativa besked om kriget skickades in till fästningen. Detta kom att ytterligare styra beslutet mot kapitulation. Vidare fick de information på flygblad om hur bra det var i Ryssland och vilken lysande framtid som väntade för de som gick över till ryssarna. Cronstedt gjorde inget försök att stoppa detta. Efter mötet med Suchtelen kallar Cronstedt samman ett möte med de högsta officerarna (13 till antalet) för att diskutera situationen. Sex eller sju av officerarna var födda i Finland. Samtliga närvarande avvisade tanken på kapitulation. Bombardemanget av Sveaborg fortsätter. Totalt sköts 1.565 kanonskott över Sveaborg som svarade med 2.477 skott. Någon större skada än krossade rutor gjorde inte det ryska kanonkulorna. Bland drygt 9.000 personer på fästningen dödades enbart 1 officer och 5 soldater. 31 personer skadades allvarligt och något fler fick lättare skador. Mindre eldsvådor uppstod men kunde omedelbart släckas. Den 2 april kunde Cronstedt tänka sig ett stillestånd fram till mitten på maj då kanske hjälp skulle kunna hinna fram från Sverige när isarna gått upp. Ryssarna sade blankt nej, men om Cronstedt kunde tänka sig att lämna över öarna Långörn, Väster Svartö och Lilla Öster Svartö så kunde de gå med på ett stillestånd till den 3 maj. Enligt det avtal som slöts skulle ryssarna ta över öarna men inte befästa dem. Cronstedt borde ha vetat bättre än att lita på ryssarnas löften. De befäste omedelbart öarna. I avtalet bestämdes att fästningen skulle lämnas över till ryssarna intakt med kanoner, ammunition och förråd om inte svensk hjälp anlänt innan den 3 maj. Avtalet skrevs under den 6 april. Isarna låg då kompakta så det var redan då tveksamt om någon svensk flottstyrka skulle kunna ta sig till Sveaborg. De kurirer som Cronstedt skickade till Stockholm blev omedelbart fördröjda av ryssarna så att de inte skulle kunna hinna fram till Stockholm i tid. De högre officerarna var nu helt inställda på kapitulation medan de yngre officerarna och manskapet ville slåss. Flera av de yngre officerarna, ledda av kapten Jacob Du Rietz vid Enkedrottningen Lifregemente, var nära att göra uppror.

Kapitulationen av Sveaborg

Den 3 maj 1808 hade fortfarande inga fartyg kommit till undsättning varvid kapitulationen verkställdes. Ett efter ett tågade regementen ut ur fästningen, först kom det värvade Adlercreutzska regementet. Sist uttågade Enkedrottingens Lifregemente. Alla finländska soldater fick bege sig hem medan de svenska sändes i rysk fångenskap. Enligt de instruktioner Cronstedt hade skulle han bränna skärgårdsflottan i händelse av kapitulation så att den inte skulle kunna falla i ryssarnas händer. Inte heller detta verkställde Cronstedt. Nu blev 6.939 ryska fångar, varav 6.336 var soldater. Detta var en tredjedel av hela armén i Finland. Det ryska bytet blev enormt, 2.133 kanoner, 63.840 kilo krut, 17.867 handgranater, musköter, värjor mm. Dessutom fick ryssarna hela den Finska eskadern ur skärgårdsflottan, totalt över 200 fartyg av varierande storlek med kanoner segel och all annan utrustning. Vidare fick ryssarna mycket stora mänger livsmedel ut förråden. Allt detta för att Cronstedt gav upp utan egentligt motstånd, helt i strid med de order han hade.  Sveaborgs fall innebar ett hårt slag mot den svenska krigsföringen. Hans förräderi har livligt diskuterats och Cronstedt blev starkt kritiserad, angripen och skymfad för sitt dåd. Cronstedt dömdes i sin frånvaro till döden för förräderi samt att förlora adligt stånd, rättigheter och namn jämte medborgerligt anseende, heder och ära. I högre instans lades dock målet om förräderi ned efter ryska påtryckningar. Cronstedt gick personligen inte över i rysk tjänst, men han erhöll en rysk pension samt ersättning för aktier han förlorade i Sverige och för de personliga lån han tvingades ta för att rusta upp Sveaborg då kriget bröt ut. Jägerhorn belönades efter kriget av ryssarna med att få en tjänst som landshövding i Kymmene län. I samband med Finlands självständighet 1917 döptes fästningen om till Suomenlinna (Finlandsborg). Namnet på svenska är dock fortfarande Sveaborg.

Fästningen Svartholm

Svartholm var en sjöfästning vid kusten strax söder om Lovisa, väster om Fredrikshamn. Fästningen var inte i toppskick men hade en garnison på 700 soldater och 21 officerare. Kommendant var den finske majoren Carl Magnus Gripenberg. I början av kriget belägrades fästningen av en rysk styrka på 1.700 man. Ryssarna hade inget tungt belägringsartilleri vilket dock fästningen hade. Med den beväpning, ammunition och proviant fästningen hade skulle de ha kunnat hålla ut mycket länge, trots fästningens brister. Redan efter en vecka tar Gripenberg den 9 mars 1808 kontakt med ryssarna och börjar förhandla om kapitulation och ett överlämnande av fästningen. Den 18 mars marscherade fästningsgarnisonen ut. Enligt avtalet med ryssarna lämnades kanoner och förråd i orört skick. Inte en enda soldat på fästningen hade skadats under belägringselden. Gripenberg var en överlöpare och förrådde fästningen. Han gick därefter omedelbart över i rysk tjänst. I ryssarnas händer hamnade nu 86 mörsare, 200 gevär, ammunition och proviantförråden.

Hangö udd

Även på Hangö udd fanns en garnison. De lämnade frivilligt skansen innan ryssarna anlände. På skansen fanns 55 färdigladdade kanoner.

Tiden efter Sveaborgs kapitulation

Ryssarna som också intagit Åland tvingas utrymma ögruppen den 9 maj efter en folkresning ledd av länsman Erik Arén och pastorsadjunkten Henrik Johan Gummérus. Till sin hjälp hade de även en mindre svensk styrka. Detta förstärkte hotet mot den ryska invasionsarmén. De oroade sig för svenska landstigningar. Sverige hade med hjälp av den brittiska flottan fullt herravälde på havet. Sveaborgs kapitulation hade dock omöjliggjort landstigning på den finska sydkusten. Den engelska flottan patrullerade mycket aggressivt i Finska viken vilket tvingade tsar Alexander att avsätta hela 50.000 man till skydd för landstigningar längs den ryska kusten. Del 1 om kriget med Ryssland 1808 -1809  Del 2 om kriget med Ryssland 1808 -1809 Del 3 om kriget med Ryssland 1808 -1809  Persongalleri

Källreferenser

1. Från Brunkeberg till Nordanvind. Bertil Nelsson, 1993 2. Historien om Sverige, När riket spränges och Bernadotte blev kung. Herman Lindqvist, 1998 3. Svenska regementenas historia. J Mankell, andra upplagan, 1866 4. Svenskt Biografiskt Lexikon, SBL  5. Svenska krig 1521 – 1814. Ulf Sundberg, 1998 6. Svensk militärhistorisk atlas, 2000 7. Skärgårdsflottan. Redaktör Hans Norman , 2000