Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-06-05

Trettioåriga kriget (2b)

Inledning

I och med att Gustav II Adolf nu även förfogade över Sachsens styrkor hade han en armé som i antal var större än Tillys. Mötet mellan de båda arméerna kom att ske vid byn Breitenfeld ett par km nordost om Leipzig. I den svenska armén fanns nu sida vid sida de svenska bondesoldaterna i sina grå kläder med en grön kvist i hatten (svenskarnas igenkänningstecken i strid) med de propert uniformerade sachsiska soldaterna. Enhetsuniform fanns inte vid denna tid i den svenska armén.

Gustav II Adolf: Slaget vid Breitenfeld den 7 september 1631

Tidigt på morgonen den 7 september 1631 började Tillys styrkor ( som bar vit armbindel som igenkänningstecken) att ställa upp på en ca: 3 km lång front på de öppna fälten vid Breitenfeld. Denna dag skulle bli ett möte mellan den gamla föråldrade spanska stridsskolan som Tilly representerade och den moderna stridsskola som Gustav II Adolf stod för. Tilly stred enligt den gamla spanska stridsskolan som använde sig av tunga långsamma fyrkanter som bildades av fotfolk. Fyrkanterna var 30 led djupa och ca: 40 led breda. De bestod framförallt av pikenerare med sina 6 m långa pikar samt av musketerare som stod i ytterkant. Dessa fyrkanter var mycket effektiva vid anfall men svåra att styra, förflytta och taktiskt omdisponera. Dess rytteri var bepansrat med medeltida rustningar som kunde väga 60 - 70 kg. De uppträdde formerade i täta kolonner och red till anfall i långsamt trav. Det första ledet avfyrade sina pistoler, vek åt sidan för att inta plats sist i kön, därefter avfyrade andra ledet sin pistoler osv. Artilleriet var tungt, grovkalibrigt och svårt att förflytta (krävde ett 30-tal hästar). Kanonerna användes i regel enbart i det inledande skedet av slaget. Musketerarnas musköter var långa och grova som krävde gaffelställning för att avfyras. Laddningen krävde 90 handgrepp och tog lång tid att ladda. Tillys armé bestod av 32.000 värvade soldater från Europas alla hörn. Gustav II Adolfs armé bestod av 40.000 man varav 8.000 ryttare samt 54 kanoner. Kärnan i armén utgjordes av de utskrivna svenska och finska soldaterna ledda av svenska härförare samt värvade soldater från hela Europa. Den svenska armén ställde upp i en modern slagordning med långa led som endast var 6 led djupa. Första avdelningen kallades träffen och den bakre för reserven eller andra träffen. I den svenska armén var andelen musketerare betydligt större och då man var formerade på led kunde fler musketerare skjuta samtidigt. De svenska pikenerarna hade kortare och mer lätthanterliga pikar. Musköterna var kortare och 2 kg lättare och kunde laddas och avfyras 3 ggr snabbare än motståndarsidans. De svenska enheterna var mer lättrörliga och kunde enklare omdisponeras under strid. Det svenska rytteriet uppträdde i mindre enheter och red till anfall me fyrsprång under stödda av musketerare. I stället för att vända efter att de avfyrat sina pistoler drog de sina värjor och red rakt in i fienden med hugg och slag. Det hade en mycket stor chockverkan. De var inte heller tungt bepansrade vilket gjorde dem mer lättrörliga. Artilleriet var väl organiserat, rörligt och standardiserat. Varje regemente hade även lättare 3-pundiga regementskanoner som aktivt kunde användas under striden. Den svenska armén var dessutom mycket vältränad och samövad.

Svenskarnas slagordning

Artilleriet: Ansvarig för artilleriet var överste Lennart Torstensson. Artilleriet var placerat i mitten längst fram. Bakom artilleriet stod de svenska och finska landskapsregementena. Högra flygeln: På den högra flygeln fanns kavalleri under ledning av general Johan Banér. Här fanns även kungen samt det finska rytteriet, hakkapelierna anförda av Lennart Stålhandske. Mellan kavallerienheterna fanns musketerare. Vänstra flygeln: På den vänstra flygeln fanns kavalleri under ledning av fältmarskalk Gustav Horn. Mellan kavallerienheterna fanns musketerare. Här fanns även de sachsiska styrkorna som stod allra längst till vänster. Sachsarna var delvis formaterade på det gamla sättet i fyrkanter samt delvis på de svenska sättet på led. Centern: Här fanns fotfolket: Kungens livgarde, Dalaregementet under Åke Oxenstierna, Upplands och Närke-Värmlands regemente under Axel Lillie, Östgöta regemente under Erik Hand, Västergötlands och Dals regemente under Karl Hård, Finnarna under Klas Hastfer, Johan Banérs tyska regemente, Niklas Chemnitz tyska skvadron, tyskt fotfolk under Sigfrid von Damitz, tyskt fotfolk under Adolf Theodor von Efferen-Hall, John Hamiltons och Hepburns skottar, Röda regementet med tyskar under Giesbrecht von Hogendorf, Donald Mac Keys skottska regemente under överste Robert Monroe, von Mitschefalls tyskar, tyskar under överste Robert Monroe of Fowles, Alexander Ramsays skottar, Johan Ruthwens regemente, överste Jakob Spens skottar under Jakob Lundsaine, överste Maximilians Teuffels tyska regemente samt Thurns, överste Waldsteins, Winckels och Vitzthums tyska regementen. Totalt 14.742 fotsoldater. Rytteriet: Östgötarna under Klas Dietrich von Sperreuter, Västgötarna under Erik Soop, Per Brahes småländska regemente under major Karberg, överstelöjtnant Torsten Stålhandskes och Wunschs finska skvadroner, livländska ryttare under Jürgen Aderkas, tyska ryttare under Baudessins, Caldenbach, Courvilles och Damitz, Döhnoffs kurländska skvadron, von Effren-Halls tyska regemente, Horns tyska livkompani, Kochtitzkys, Ortenburgs, rehngreven Otto Ludvigs, Schaffmanns, Sperreuters,  Taupadels och Åke Totts tyska ryttare. Totalt 8.064 ryttare. Sachsarna: De sachsiska andelen av styrkorna uppgick till 12.100 infanterister, bla von Arnims infanteriregemente och 5.225 ryttare, bla von Arnims livgarde och Bindaufs regemente. Sachsarna hade även mellan 10 - 20 kanoner. Högsta befälhavare över alla trupper var Gustav II Adolf.

Striden

Vid 9-tiden hade Tillys styrkor intagit sin slagordning. Svenskarna som anlände till platsen först något senare började direkt att förbereda sig för strid och inta sin slagordning. Svenskarnas fältrop var "Gud är med oss". Vid 11-tiden började de svenska trupperna komma i ordning. Att det drog ut på tiden berodde på mindre skärmytslingar med fienden. Svenskaran kom norrifrån. Vid 12-tiden öppnade Tilly eld med sina kanoner. Artilleriet fanns på en höjd, Galgenberg. Det var framförallt Sachsarna längst ut på den svenska vänsterflygeln som blev utsatta för artilleribeskjutningen. Det svenska tunga artilleriet var inte på plats och kunde inte besvara elden. Lennart Torstensson fick dock snabbt de 12 tunga pjäserna på plats och besvarade elden. Denna artilleriduell kom att pågå i 2 timmar. Då svenskarna hela tiden avancerade blev effekten av beskjutningen stor. Pappenheims ryttare på den kejserliga vänstra flygeln utsattes hårt av den svenska artilleribeskjutningen. Vid 14-tiden hade svenskarna intagit en utsträckning på 4 km. Vid 14-tiden anföll Pappenheims 5.500 ryttare den svenska högerflygeln som bla bestod av 5.000 ryttare. En våldsam ryttardrabbning började. Det svenska rytteriet var uppblandad med musketerare som mötte den anstormande fienden med plutonseld. Plutonseld var ett nytt sätt att skjuta på och innebar att man sköt samtidigt, första ledet knästående, andra ledet böjda och tredje ledet stående. Denna eldstorm hade en mycket stor effekt och kastade hela tiden tillbaka Pappenheims ryttare. Pappenheim och hans ryttare var därför tvungen att dra sig längre ut på flygeln. Svenskarna svarade dock med att snabbt förflytta sig och sätta upp samma mur som tidigare. Kvar framför svenskarnas högerflygel lämnade dock Pappenheim kvar Holsteins regemente samt två kavalleriregementen som hindrade den svenska högerflygeln från att avancera. De svenska ryttarna väntade med att avfyra sina pistoler tills dess de anfallande hade avfyrat sina. Därefter anföll de svenska ryttarna med sina värjor. Varje gång Pappenheim anföll slogs anfallet tillbaka. Detta upprepades hela sju gånger. Det var Rhengrevens reservregemente och andra träffens (reserven) skvadroner som hela tiden förflyttade sig och mötte Pappenheims anfall.

Berömda svenska slag, 1600-tal (2b)

En halvtimme efter Pappenheims första anfall runt 14.30 gick den katolska huvudarmén till anfall. Det var 12 stora fyrkanter av fotfolk med kavalleri på sidorna. Man tågade mot den svenska vänsterflygeln som leddes av Gustav Horn. Av någon anledning så ändras anfallsriktningen till att gå mot den sachsiska hären som stod till vänster om Horn. Sachsarnas styrkor bestod av 12.000 infanterister och von Bindaufs 2.500 ryttare. Den katolska högerflygelns vänstra kavallerienhet anföll mot den svenska mitten. Infanteri tågade även mot Horn och von Arnims sachsiska kavalleri. Överste Egon von Fürstenbergs 3.000 ryttare och 1.200 infanterister anfaller våldsamt den sachsiska centern och dessa vänstra flygel. Sachsarna drabbas av panik och börjar fly. Enheterna framför sachsarnas center vid artilleriet strider dock tappert och Fürstenberg lyckas enbart erövra två artilleripjäser. Även de sachsiska regementena Sachsen-Altenburg och Bindauf stred tappert och kämpade mot Baumgartens katolska kavalleri. Det sachsiska länsrytteriet tar till flykten och lämnar stridsplatsen. Även det sachsiska Bindaufska kavalleriet måste ge upp och flyr. Hans Rudolf von Bindauf själv skjuts till döds. Den sachsiske översten Wolf Adam von Steinau och de flesta av han ryttare tas till fånga. De snabba kroatiska ryttarna i den katolska armén (kallades krabater av svenskarna) förföljde de flyende sachsarna. Vid 15.30 närmar sig de 12 katolska fyrkanterna det sachsiska infanteriet som utan att inleda strid flyr från platsen. Det sachsiska artilleriet som saknade infanteristöd tog också till flykten. Den svenska trossen som fanns längre tillbaka bakom sachsarna plundras av sachsarna när de flyr. Trossen dras med i paniken och flyr även den. Kvar av sachsarna fanns nu bara livregementet med överste Taube och von Arnims livgarde. De förenar sig nu med den svenska vänsterflygeln. Gustav Horn och den svenska vänsterflygeln attackerades av Tillys vänstra centerflygel. Horn slår dock tillbaka anfallet som inte upprepas. I stället deltar dessa katolska trupper ni i anfallet mot sachsarna. Vid 16-tiden, efter att sachsarna flytt, hade den svenska hären helt plötsligt reducerats med 40%. I stället för de allierade sachsarna på den vänstra svenska sidan fanns nu fienden som riktade de erövrade sachsiska artilleripjäserna mot den svenska armén. Tilly påbörjande nu en vändning av de stora fyrkanterna på sin högra front för att sätta in en ny frontattack mot svenskarna. Att vända dessa stora fyrkanter var inte lätt och tog mycket lång tid. Man fick nu även vinden i ansiktet med damm och krutrök som hindrade sikten drastiskt. Under vändningsmanövern blev flera katolska regementen skiljda från de övriga trupperna och kom bort ifrån stridsområdet. Mot de vändande katolska styrkan med 18.000 infanterister och 3.000 ryttare stod nu Gustav horn med enbart 3.500 man. Under tiden slogs den svenska högerflygeln mot Pappenheims ryttare. Kungen sände över överste Teuffel för att ta reda på Horns situation men Teuffel blev dödligt sårad innan han hann tillbaka. Von Arnim red då själv över till Gustav II Adolf och berättade om sachsarnas nederlag och flykt. Gustav II Adolf rider då omedelbart över till vänsterflygeln för att få en blick över situationen. Han mötte först Caldenbachs kavalleriregemente som var i strid med katolskt infanteri som vänt två sachsiska kanoner mot svenskarna. G II A förde fram kavalleriet till anfall och gav därefter order om att regementen från den andra träffen (reserven) skulle ansluta sig till Horn. Hepburn och Vitzthum skulle med sina brigader med kraft anfalla de katolska styrkorna till vänster om Horn. G II A såg också till att styrkor omfördelades från frontavsnitt där de inte behövdes just då till Horn. På en mycket kort tid kunde en ny stark vänsterflygel bildas. Detta var en av styrkorna med den nya stridskola som G II A representerade. De svenska lättrörliga trupperna lyckades mycket snabbt inta stridslinje och med alla förstärkningar gick nu Horn till anfall. De lyckades bilda en halvmåne framför Tillys styrkor och hindra dem från att inta stridsformering. Horn hade tidigare lyckats pressa tillbaka det katolska rytteriet på hans kant mot deras infanteri så att de hindrades använda sina vapen. I Horns anfall med de förstärkta trupperna attackerar nu de svenska ryttarna, tätt följt av musketerare, i flera vågor. Samma anfallstaktik använde han med regementskanonerna där artilleristerna användes med de lätta kanonerna mellan musketerare. Detta tillämpades bla av den Gröna brigaden. De lätta kanonerna avlossades två gånger, sen sköt musketerarna en salva. Därefter rusade brigadens pikenerare mot fienden. Detta lamslog den katolska centern och orsakade stora förluster då kanonkulorna slog in i de täta fyrkanterna. Den katolska armén började vackla och dess kavalleri flydde och lämnade infanteriet utan skydd. Svenskarna anföll nu med både artilleri, infanteri och kavalleri. Det katolska infanteriet fortsatte dock envist att strida. G II A satte då in västgöta rytteriet i striden som anföll med beslutsamhet och slogs med värjor och bösskolvar man mot man. Den katolska hären upplöstes och började fly. De rasande svenskarna högg och slog efter de och de flesta i det katolska infanteriet dödades. Detta skedde vid 18-tiden. Efter Horns motanfall var dammet och krutröken så tät att man knappast kunde skilja på vän och fiende. Skottarna spelade en marschmelodi på sina trummor för att samla folket. Under tiden striderna pågick på vänsterflygeln stred Johan Banér och hans folk tappert på högerflygeln. Pappenheims anfallsiver började mattas och svenskarna gick till motanfall. Pappenheims ryttare började nu att fly. Kvar framför den svenska högerflygeln fanns två kavalleriregementen och Holsteins infanteriregemente. Nu sattes all kraft in mot dem och Banér anföll med musketerarkompanier och kavalleriregementet Ortenburg. Efter hård strid lyckas man även driva dem på flykten. Det katolska artilleriet sköt fortfarande mot svenskarna och med G II A i spetsen anföll huvuddelen av av högerflygeln artilleriet och lyckades erövra de båda batterierna. Vid detta anfall spelade Rhengrevens kavalleri en betydande roll. När Horns folk samtidigt förföljde de flyende katolska trupperna bildades ett samband mellan de båda svenska flyglarna. Vid Linkwald stod resterna av flera katolska regementen som gjorde kraftfullt motstånd och höll nästan stånd till siste man. Vid 19-tiden på kvällen började äntligen ett lugn att lägga sig över stridsfältet. Svenskarna slog läger direkt på slagfältet och "det blå mörkret" lade sig över de utmattade soldaterna. Den 72-årige Tilly sårades i striderna och var nära att bli tillfångatagen men räddades i sista stund av hertig Rudolf Maximilan av Sachsen-Lauenberg. Tillys förluster var förkrossande, minst 7.000 stupade och 6.000 tillfångatagna. Uppemot 5.000 man av de som lyckades fly slaktades av uppretade sachsiska bönder som de angrep dem med stor grymhet. Den kejserliga hären blev mer eller mindre utplånad. Cirka 60% av de katolska soldaterna dog eller tillfångatogs. Svenskarna förlorade 2.100 man i döda och sårade och sachsarna 2.000 man. Förlusterna av hästar var som vanligt mycket stor. Av de 9.000 hästar som deltog i slaget på den svenska sidan dödades 4.000. Nästa dag sökte man igenom fiendens läger och fann till och med krigskassan. Hela deras artilleri togs i beslag samt 120 fanor och standar som sändes hem till Sverige. Slaget vid Breitenfeld blev en mycket stor krigshistorisk och polistik seger och gjorde Gustav II Adolf till en legend efter detta. Gustav II Adolf: Löwe von Mitternacht  - Lejonet från Norden (eg midnattssolen). Källor: (4) sid 253-264, (9) sid 262-275, (10) sid 107-113.
xxxx Mil xxxxx
 
xxxxxxxxxxxxx
Berömda svenska slag, 1600-tal:
Innehåll denna sida:

Källreferenser, 1600-tal

  1.  Närkingar i krig och fred. Närkes militärhistoria, del I. Stiftelsen Nerekies regementen, 1989   2.  Kungliga Södermanlands regemente under 350 år, 1977   3.  Kungar och krigare, tre essäer om Karl X Gustav, Karl XI och Karl XII. Anders Florén, Stellan Dahlgren,Jan Lindegren, 1992   4 . Historien om Sverige, När Sverige blev stormakt. Herman Lindqvist, 1994   5.  Historien om Sverige, Storhet och fall. Herman Lindqvist, 1995   6.  Karoliner. Alf Åberg, Göte Göransson, 1976   7.  I karolinernas spår. Alf Åberg, 1959   8.  Poltava. Peter Englund, 1988   9.  Gustav II Adolf och hans folk. Göte Göransson, 1994 10.  Ofredssår. Peter Englund, 1993 11.  Focus 98, Norstedts Multimedia. 1997
Avsnittet “Trettioåriga kriget” är uppdelad på flera sidor:
Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-06-05

Trettioåriga kriget (2b)

Inledning

I och med att Gustav II Adolf nu även förfogade över Sachsens styrkor hade han en armé som i antal var större än Tillys. Mötet mellan de båda arméerna kom att ske vid byn Breitenfeld ett par km nordost om Leipzig. I den svenska armén fanns nu sida vid sida de svenska bondesoldaterna i sina grå kläder med en grön kvist i hatten (svenskarnas igenkänningstecken i strid) med de propert uniformerade sachsiska soldaterna. Enhetsuniform fanns inte vid denna tid i den svenska armén.

Gustav II Adolf: Slaget vid

Breitenfeld den 7 september

1631

Tidigt på morgonen den 7 september 1631 började Tillys styrkor ( som bar vit armbindel som igenkänningstecken) att ställa upp på en ca: 3 km lång front på de öppna fälten vid Breitenfeld. Denna dag skulle bli ett möte mellan den gamla föråldrade spanska stridsskolan som Tilly representerade och den moderna stridsskola som Gustav II Adolf stod för. Tilly stred enligt den gamla spanska stridsskolan  som använde sig av tunga långsamma fyrkanter som bildades av fotfolk. Fyrkanterna var 30 led djupa och ca: 40 led breda. De bestod framförallt av pikenerare med sina 6 m långa pikar samt av musketerare som stod i ytterkant. Dessa fyrkanter var mycket effektiva vid anfall men svåra att styra, förflytta och taktiskt omdisponera. Dess rytteri var bepansrat med medeltida rustningar som kunde väga 60 - 70 kg. De uppträdde formerade i täta kolonner och red till anfall i långsamt trav. Det första ledet avfyrade sina pistoler, vek åt sidan för att inta plats sist i kön, därefter avfyrade andra ledet sin pistoler osv. Artilleriet var tungt, grovkalibrigt och svårt att förflytta (krävde ett 30-tal hästar). Kanonerna användes i regel enbart i det inledande skedet av slaget. Musketerarnas musköter var långa och grova som krävde gaffelställning för att avfyras. Laddningen krävde 90 handgrepp och tog lång tid att ladda. Tillys armé bestod av 32.000 värvade soldater från Europas alla hörn. Gustav II Adolfs armé bestod av 40.000 man varav 8.000 ryttare samt 54 kanoner. Kärnan i armén utgjordes av de utskrivna svenska och finska soldaterna ledda av svenska härförare samt värvade soldater från hela Europa. Den svenska armén ställde upp i en modern slagordning med långa led som endast var 6 led djupa. Första avdelningen kallades träffen och den bakre för reserven eller andra träffen. I den svenska armén var andelen musketerare betydligt större och då man var formerade på led kunde fler musketerare skjuta samtidigt. De svenska pikenerarna hade kortare och mer lätthanterliga pikar. Musköterna var kortare och 2 kg lättare och kunde laddas och avfyras 3 ggr snabbare än motståndarsidans. De svenska enheterna var mer lättrörliga och kunde enklare omdisponeras under strid. Det svenska rytteriet uppträdde i mindre enheter och red till anfall me fyrsprång under stödda av musketerare. I stället för att vända efter att de avfyrat sina pistoler drog de sina värjor och red rakt in i fienden med hugg och slag. Det hade en mycket stor chockverkan. De var inte heller tungt bepansrade vilket gjorde dem mer lättrörliga. Artilleriet var väl organiserat, rörligt och standardiserat. Varje regemente hade även lättare 3-pundiga regementskanoner som aktivt kunde användas under striden. Den svenska armén var dessutom mycket vältränad och samövad.

Svenskarnas slagordning

Artilleriet: Ansvarig för artilleriet var överste Lennart Torstensson. Artilleriet var placerat i mitten längst fram. Bakom artilleriet stod de svenska och finska landskapsregementena. Högra flygeln: På den högra flygeln fanns kavalleri under ledning av general Johan Banér. Här fanns även kungen samt det finska rytteriet, hakkapelierna anförda av Lennart Stålhandske. Mellan kavallerienheterna fanns musketerare. Vänstra flygeln: På den vänstra flygeln fanns kavalleri under ledning av fältmarskalk Gustav Horn. Mellan kavallerienheterna fanns musketerare. Här fanns även de sachsiska styrkorna som stod allra längst till vänster. Sachsarna var delvis formaterade på det gamla sättet i fyrkanter samt delvis på de svenska sättet på led. Centern: Här fanns fotfolket: Kungens livgarde, Dalaregementet under Åke Oxenstierna, Upplands och Närke-Värmlands regemente under Axel Lillie, Östgöta regemente under Erik Hand, Västergötlands och Dals regemente under Karl Hård, Finnarna under Klas Hastfer, Johan Banérs tyska regemente, Niklas Chemnitz tyska skvadron, tyskt fotfolk under Sigfrid von Damitz, tyskt fotfolk under Adolf Theodor von Efferen-Hall, John Hamiltons och Hepburns skottar, Röda regementet med tyskar under Giesbrecht von Hogendorf, Donald Mac Keys skottska regemente under överste Robert Monroe, von Mitschefalls tyskar, tyskar under överste Robert Monroe of Fowles, Alexander Ramsays skottar, Johan Ruthwens regemente, överste Jakob Spens skottar under Jakob Lundsaine, överste Maximilians Teuffels tyska regemente samt Thurns, överste Waldsteins, Winckels och Vitzthums tyska regementen. Totalt 14.742 fotsoldater. Rytteriet: Östgötarna under Klas Dietrich von Sperreuter, Västgötarna under Erik Soop, Per Brahes småländska regemente under major Karberg, överstelöjtnant Torsten Stålhandskes och Wunschs finska skvadroner, livländska ryttare under Jürgen Aderkas, tyska ryttare under Baudessins, Caldenbach, Courvilles och Damitz, Döhnoffs kurländska skvadron, von Effren-Halls tyska regemente, Horns tyska livkompani, Kochtitzkys, Ortenburgs, rehngreven Otto Ludvigs, Schaffmanns, Sperreuters,  Taupadels och Åke Totts tyska ryttare. Totalt 8.064 ryttare. Sachsarna: De sachsiska andelen av styrkorna uppgick till 12.100 infanterister, bla von Arnims infanteriregemente och 5.225 ryttare, bla von Arnims livgarde och Bindaufs regemente. Sachsarna hade även mellan 10 - 20 kanoner. Högsta befälhavare över alla trupper var Gustav II Adolf.

Striden

Vid 9-tiden hade Tillys styrkor intagit sin slagordning. Svenskarna som anlände till platsen först något senare började direkt att förbereda sig för strid och inta sin slagordning. Svenskarnas fältrop var "Gud är med oss". Vid 11-tiden började de svenska trupperna komma i ordning. Att det drog ut på tiden berodde på mindre skärmytslingar med fienden. Svenskaran kom norrifrån. Vid 12-tiden öppnade Tilly eld med sina kanoner. Artilleriet fanns på en höjd, Galgenberg. Det var framförallt Sachsarna längst ut på den svenska vänsterflygeln som blev utsatta för artilleribeskjutningen. Det svenska tunga artilleriet var inte på plats och kunde inte besvara elden. Lennart Torstensson fick dock snabbt de 12 tunga pjäserna på plats och besvarade elden. Denna artilleriduell kom att pågå i 2 timmar. Då svenskarna hela tiden avancerade blev effekten av beskjutningen stor. Pappenheims ryttare på den kejserliga vänstra flygeln utsattes hårt av den svenska artilleribeskjutningen. Vid 14-tiden hade svenskarna intagit en utsträckning på 4 km. Vid 14-tiden anföll Pappenheims 5.500 ryttare  den svenska högerflygeln som bla bestod av 5.000 ryttare. En våldsam ryttardrabbning började. Det svenska rytteriet var uppblandad med musketerare som mötte den anstormande fienden med plutonseld. Plutonseld var ett nytt sätt att skjuta på och innebar att man sköt samtidigt, första ledet knästående, andra ledet böjda och tredje ledet stående. Denna eldstorm hade en mycket stor effekt och kastade hela tiden tillbaka Pappenheims ryttare. Pappenheim och hans ryttare var därför tvungen att dra sig längre ut på flygeln. Svenskarna svarade dock med att snabbt förflytta sig och sätta upp samma mur som tidigare. Kvar framför svenskarnas högerflygel lämnade dock Pappenheim kvar Holsteins regemente samt två kavalleriregementen som hindrade den svenska högerflygeln från att avancera. De svenska ryttarna väntade med att avfyra sina pistoler tills dess de anfallande hade avfyrat sina. Därefter anföll de svenska ryttarna med sina värjor. Varje gång Pappenheim anföll slogs anfallet tillbaka. Detta upprepades hela sju gånger. Det var Rhengrevens reservregemente och andra träffens (reserven) skvadroner som hela tiden förflyttade sig och mötte Pappenheims anfall.

Berömda svenska slag,

1600-tal (2b)

En halvtimme efter Pappenheims första anfall runt 14.30 gick den katolska huvudarmén till anfall. Det var 12 stora fyrkanter av fotfolk med kavalleri på sidorna. Man tågade mot den svenska vänsterflygeln som leddes av Gustav Horn. Av någon anledning så ändras anfallsriktningen till att gå mot den sachsiska hären som stod till vänster om Horn. Sachsarnas styrkor bestod av 12.000 infanterister och von Bindaufs 2.500 ryttare. Den katolska högerflygelns vänstra kavallerienhet anföll mot den svenska mitten. Infanteri tågade även mot Horn och von Arnims sachsiska kavalleri. Överste Egon von Fürstenbergs 3.000 ryttare och 1.200 infanterister anfaller våldsamt den sachsiska centern och dessa vänstra flygel. Sachsarna drabbas av panik och börjar fly. Enheterna framför sachsarnas center vid artilleriet strider dock tappert och Fürstenberg lyckas enbart erövra två artilleripjäser. Även de sachsiska regementena Sachsen-Altenburg och Bindauf stred tappert och kämpade mot Baumgartens katolska kavalleri. Det sachsiska länsrytteriet tar till flykten och lämnar stridsplatsen. Även det sachsiska Bindaufska kavalleriet måste ge upp och flyr. Hans Rudolf von Bindauf själv skjuts till döds. Den sachsiske översten Wolf Adam von Steinau och de flesta av han ryttare tas till fånga. De snabba kroatiska ryttarna i den katolska armén (kallades krabater av svenskarna) förföljde de flyende sachsarna. Vid 15.30 närmar sig de 12 katolska fyrkanterna det sachsiska infanteriet som utan att inleda strid flyr från platsen. Det sachsiska artilleriet som saknade infanteristöd tog också till flykten. Den svenska trossen som fanns längre tillbaka bakom sachsarna plundras av sachsarna när de flyr. Trossen dras med i paniken och flyr även den. Kvar av sachsarna fanns nu bara livregementet med överste Taube och von Arnims livgarde. De förenar sig nu med den svenska vänsterflygeln. Gustav Horn och den svenska vänsterflygeln attackerades av Tillys vänstra centerflygel. Horn slår dock tillbaka anfallet som inte upprepas. I stället deltar dessa katolska trupper ni i anfallet mot sachsarna. Vid 16-tiden, efter att sachsarna flytt, hade den svenska hären helt plötsligt reducerats med 40%. I stället för de allierade sachsarna på den vänstra svenska sidan fanns nu fienden som riktade de erövrade sachsiska artilleripjäserna mot den svenska armén. Tilly påbörjande nu en vändning av de stora fyrkanterna på sin högra front för att sätta in en ny frontattack mot svenskarna. Att vända dessa stora fyrkanter var inte lätt och tog mycket lång tid. Man fick nu även vinden i ansiktet med damm och krutrök som hindrade sikten drastiskt. Under vändningsmanövern blev flera katolska regementen skiljda från de övriga trupperna och kom bort ifrån stridsområdet. Mot de vändande katolska styrkan med 18.000 infanterister och 3.000 ryttare stod nu Gustav horn med enbart 3.500 man. Under tiden slogs den svenska högerflygeln mot Pappenheims ryttare. Kungen sände över överste Teuffel för att ta reda på Horns situation men Teuffel blev dödligt sårad innan han hann tillbaka. Von Arnim red då själv över till Gustav II Adolf och berättade om sachsarnas nederlag och flykt. Gustav II Adolf rider då omedelbart över till vänsterflygeln för att få en blick över situationen. Han mötte först Caldenbachs kavalleriregemente som var i strid med katolskt infanteri som vänt två sachsiska kanoner mot svenskarna. G II A förde fram kavalleriet till anfall och gav därefter order om att regementen från den andra träffen (reserven) skulle ansluta sig till Horn. Hepburn och Vitzthum skulle med sina brigader med kraft anfalla de katolska styrkorna till vänster om Horn. G II A såg också till att styrkor omfördelades från frontavsnitt där de inte behövdes just då till Horn. På en mycket kort tid kunde en ny stark vänsterflygel bildas. Detta var en av styrkorna med den nya stridskola som G II A representerade. De svenska lättrörliga trupperna lyckades mycket snabbt inta stridslinje och med alla förstärkningar gick nu Horn till anfall. De lyckades bilda en halvmåne framför Tillys styrkor och hindra dem från att inta stridsformering. Horn hade tidigare lyckats pressa tillbaka det katolska rytteriet på hans kant mot deras infanteri så att de hindrades använda sina vapen. I Horns anfall med de förstärkta trupperna attackerar nu de svenska ryttarna, tätt följt av musketerare, i flera vågor. Samma anfallstaktik använde han med regementskanonerna där artilleristerna användes med de lätta kanonerna mellan musketerare. Detta tillämpades bla av den Gröna brigaden. De lätta kanonerna avlossades två gånger, sen sköt musketerarna en salva. Därefter rusade brigadens pikenerare mot fienden. Detta lamslog den katolska centern och orsakade stora förluster då kanonkulorna slog in i de täta fyrkanterna. Den katolska armén började vackla och dess kavalleri flydde och lämnade infanteriet utan skydd. Svenskarna anföll nu med både artilleri, infanteri och kavalleri. Det katolska infanteriet fortsatte dock envist att strida. G II A satte då in västgöta rytteriet i striden som anföll med beslutsamhet och slogs med värjor och bösskolvar man mot man. Den katolska hären upplöstes och började fly. De rasande svenskarna högg och slog efter de och de flesta i det katolska infanteriet dödades. Detta skedde vid 18-tiden. Efter Horns motanfall var dammet och krutröken så tät att man knappast kunde skilja på vän och fiende. Skottarna spelade en marschmelodi på sina trummor för att samla folket. Under tiden striderna pågick på vänsterflygeln stred Johan Banér och hans folk tappert på högerflygeln. Pappenheims anfallsiver började mattas och svenskarna gick till motanfall. Pappenheims ryttare började nu att fly. Kvar framför den svenska högerflygeln fanns två kavalleriregementen och Holsteins infanteriregemente. Nu sattes all kraft in mot dem och Banér anföll med musketerarkompanier och kavalleriregementet Ortenburg. Efter hård strid lyckas man även driva dem på flykten. Det katolska artilleriet sköt fortfarande mot svenskarna och med G II A i spetsen anföll huvuddelen av av högerflygeln artilleriet och lyckades erövra de båda batterierna. Vid detta anfall spelade Rhengrevens kavalleri en betydande roll. När Horns folk samtidigt förföljde de flyende katolska trupperna bildades ett samband mellan de båda svenska flyglarna. Vid Linkwald stod resterna av flera katolska regementen som gjorde kraftfullt motstånd och höll nästan stånd till siste man. Vid 19-tiden på kvällen började äntligen ett lugn att lägga sig över stridsfältet. Svenskarna slog läger direkt på slagfältet och "det blå mörkret" lade sig över de utmattade soldaterna. Den 72-årige Tilly sårades i striderna och var nära att bli tillfångatagen men räddades i sista stund av hertig Rudolf Maximilan av Sachsen-Lauenberg. Tillys förluster var förkrossande, minst 7.000 stupade och 6.000 tillfångatagna. Uppemot 5.000 man av de som lyckades fly slaktades av uppretade sachsiska bönder som de angrep dem med stor grymhet. Den kejserliga hären blev mer eller mindre utplånad. Cirka 60% av de katolska soldaterna dog eller tillfångatogs. Svenskarna förlorade 2.100 man i döda och sårade och sachsarna 2.000 man. Förlusterna av hästar var som vanligt mycket stor. Av de 9.000 hästar som deltog i slaget på den svenska sidan dödades 4.000. Nästa dag sökte man igenom fiendens läger och fann till och med krigskassan. Hela deras artilleri togs i beslag samt 120 fanor och standar som sändes hem till Sverige. Slaget vid Breitenfeld blev en mycket stor krigshistorisk och polistik seger och gjorde Gustav II Adolf till en legend efter detta. Gustav II Adolf: Löwe von Mitternacht  - Lejonet från Norden (eg midnattssolen). Källor: (4) sid 253-264, (9) sid 262-275, (10) sid 107- 113.

Källreferenser, 1600-tal

  1.  Närkingar i krig och fred. Närkes militärhistoria, del I. Stiftelsen Nerekies regementen, 1989   2.  Kungliga Södermanlands regemente under 350 år, 1977   3.  Kungar och krigare, tre essäer om Karl X Gustav, Karl XI och Karl XII. Anders Florén, Stellan Dahlgren,Jan Lindegren, 1992   4 . Historien om Sverige, När Sverige blev stormakt. Herman Lindqvist, 1994   5.  Historien om Sverige, Storhet och fall. Herman Lindqvist, 1995   6.  Karoliner. Alf Åberg, Göte Göransson, 1976   7.  I karolinernas spår. Alf Åberg, 1959   8.  Poltava. Peter Englund, 1988   9.  Gustav II Adolf och hans folk. Göte Göransson, 1994 10.  Ofredssår. Peter Englund, 1993 11.  Focus 98, Norstedts Multimedia. 1997