Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-06-05

Gustav IV Adolf, Kriget med Ryssland 1808 - 1809 (9c)

Ryssarna avancerar åter söderut i norra Sverige

De ryska styrkorna i norra Sverige fick i mars 1809 order om att dra sig tillbaka till Finland då fredsförhandlingar med Sverige skulle börja. Den 27 mars 1809 marscherar Barclay de Tollys avdelning i Umeå tillbaka till Vasa igen över Kvarken. Kvar på sjukhusen i Umeå låg hundratals sårade och sjuka ryska soldater. Den ryska styrkan längst i norr under befäl av Anselm de Giboy utrymmer dock inte Sverige utan går söderut. Den 8 maj finns de i Piteå. Det svenska försvaret i norr består nu av 5.000 man under ledning av generallöjtnant Fabian Wrede. Den 15 maj tvingar ryssarna en svensk styrka i Skellefteå om 800 man under befäl av överstelöjtnant Furumark att kapitulera. Slaget stod vid Lejonströmsbron. Den svenska styrkan hade order att rasera alla broar för att fördröja ryssarnas framryckning. Vid Lejonströmsbron fick ryssarna kontakt med svenskarna. Ryssarna öppnade eld från den norra stranden. Svenskarna fortsatte dock sitt arbete och lyckades förstöra bron så pass att den inte kunde användas av passerade artilleri och kavalleri. Till skydd hade även svenskarna en kanon. Ryssarna anföll sen över isen och kanonen föll i ryssarnas händer. Kanonen återtas dock av svenskarna som därefter retirerar söderut. De tvingades dock strax kapitulera till den betydligt större ryska styrkan.. Ryssarna fortsätter därefter söderut. Målet är Umeå där det åter finns stora svenska förråd. von Döbeln, som är ny chef i Umeå, lyckas med stora ansträngningar få undan förråden innan ryssarna intar staden den 31 maj. Öre älv, 40 km söder om Umeå, blir den nya gränsen mellan de svenska och ryska styrkorna.  Sandels tar över befälet över de svenska trupperna. Ryssarna har vid det här laget stora problem med underhållet. Sandels, som har god kunskap om ryssarnas problem, beslutar att gå till anfall mot ryssarna. Den 2 juli går svenskarna över Öre älv och avancerare till Hörnefors. På kvällningen den 5 juli går ryssarna till anfall under ledning av general Alexejeff. Major Joakim Zachris Duncker, hjälten från Savolaksbrigadens strider i Finland, stupar i slaget. Striden slutar med ett svenskt nederlag och svenskarna drar sig tillbaka till sina tidigare positioner. Vid tillbakadragandet bildade Duncker arriärgarde med sin Savolaksbrigad. Det var under dessa arriärstrider som Duncker sårades allvarligt. Ryssarna tog honom till Hörnefors bruk där han avled nästa dag. Han jordfästes av ryssarna under militära högtidligheter på Umeås kyrkogård invid koret söder om kyrkan. I samma grav jordfästes även kosackchefen, överste Aerekoff, som också stupade i striden. Den 1 augusti tar Kamenskij över befälet över de ryska styrkorna i norra Sverige. Deras underhållsproblem förvärras hela tiden. Norra Sverige kan inte föda den ryska armén och den svenska flottan hindrar effektivt alla ryska underhållstransporter sjövägen. Kamenskij måste endera avancera söderut eller dra sig ur Sverige för att inte hans avdelning skall gå under.

Undsättningsexpeditionen från Stockholm i augusti 1809

Samtidigt förbereds en svensk undsättningsexpedition i Stockholm mot Umeå. Ryssarna har i de pågående fredförhandlingarna krävt förutom Finland även delar av Västerbotten. För att få en bättre position i förhandlingarna planeras nu en insats för att slå Kamenskijs styrka och driva dem norrut. Arméstyrkan består av kustarmén förstärkta med ytterligare förband. Kustarmén fanns i trakterna runt Uppsala och Norrtälje. Den 8 augusti 1809 avseglar en svensk flottstyrka från Gräddö i Norrtäljetrakten. Den består av två linjefartyg, 1 fregatt från Karlskrona örlogsstation samt ett antal större fartyg ur skärgårdsflottan, främst från Stockholmseskader, totalt ett 50-tal fartyg. Befälet över skärgårdsflottans enheter hade major Carl Johan Wirsén. De deltagande fartygen var: Linjeskeppen Adolf Fredrik och Försiktigheten Örlogsfregatten Jarramas 12 kanonslupar ur 1:a bataljonen av Öresundseskadern 20 kanonslupar och 4 haubitsslupar ur 2:a och 5:e bataljonerna av Stockholmeskadern 4 mösarslupar ur mösardivisionen av Stockholmeskadern 6 galärer; Taube, Småland, von Rosen, Westerwik, Wästmanland och Westgötha-Dahl från Stockholmeskadern 1 däckad kanonslupsdivision om 4 nya kanonslupar från Kalmar Ett stort antal Rosslagsskutor ( 20 - 40 st) Ombord på de ingående transportfartygen finns 6.800 soldater. De förband som ingick var Södermanlands regemente Upplands regemente Jönköpingsregemente Västmanlandsregement Engelbrechtska regementet En bataljon ur Livgardet Ombord på skärgårdsflottan fanns cirka 1.000 båtsmän från skärgårdsflottans lantvärn och på örlogsflottans fartyg 2.500 man. Skärgårdsflottans uppgift var att understödja trupperna under landstigningen samt vid behov göra anfall längs kusten för att splittra de ryska stridskrafterna. För att klara försörjning av den proviant som behövdes under expeditionen var man tvungen att hyra in ett stort antal Roslagsskutor med besättning. Ansvarig för underhållsfrågorna var generalintendent Gustaf Fredrik Klingstedt. Den svenska- och den engelska örlogsflottan höll den ryska örlogsflottan på plats i Finska viken varför det inte förelåg något hot för expeditionen från den ryska flottan. Kustarmén embarkerade på Grädda. Bataljonen från Svea Livgarde och den ena bataljonen från Västmanlands regemente embarkerade på galärerna i Stockholm. Endast ett fåtal kavallerienheter ingick i styrkan beroende på de begränsade möjligheterna att transportera hästar ombord. Ur kustarmén ingick 18 ryttare och från Stockholmsgarnison 30 ryttare. Ryttarna gick ombord på Björnö, söder om Dalarö. Expeditionskåren var organiserad på tre brigader samt ett kavalleridetachement. Första brigaden bestod av Södermanlands-, Jönköpings- och Västmanlands regementen. Andra brigaden bestod av en bataljon ur Svea Livgarde, Kronobergs regemente samt en bataljon ur vardera Drottningens Livregemente och Engelbrechtska regementet och tredje brigaden av tre bataljoner ur Livgrenadjärregementet, Upplands regemente, 50 oberidna skarpskyttar från Livgardet till häst, 48 kavallerister med 59 hästar (de flesta från Livgardet till häst), 230 man från artilleriet med 230 hästar och 12 st 6-pundiga kanoner och 2 st 8-pundiga haubitsar. Chefen för Södermanlands regemente, tillika befälhavare över kustarmén, general Gustav Wachtmeister för befälet över truppstyrkan. Amiral Johan Puke var högste ansvarig för hela expeditionen samt högste ansvarigt befäl över flottstyrkan. Han seglar ombord på fartyget "Konung Adolf Fredrik". Detta är första gången som linjeskepp seglat så långt norrut. Puke var en gammal sjöräv och ledde som sjöofficer på skeppet "Dristigheten" utbrytningen ur Viborgska viken år 1790, det sk. Viborgska gatloppet, under Gustav III ryska krig 1788 - 1790. I Stockholm pågår fortfarande intriger mellan kuppmakarna främst mellan krigsminister Adelsparre och general Adlercreutz. Adlercreutz borde ha varit den givne ledaren för uppdraget men Adelsparre ville till varje pris få bort honom från makt och inflytande. Första delmålet var Härnösand. Här skulle högsta ledningen för expeditionen tillsammans med norra arméns chef, general Fabian Wrede slutgiltigt besluta om lämplig landstigningsplats. Örlogsflottans fartyg anländer till Härnösand på kvällen den 11 augusti. Skärgårdsflottan anländer den 13 augusti. Planen var att anfalla Kamenskij från två håll. Wachtmeisters stryka, som landsätts norr om Umeå, skulle anfalla från norr och Wredes styrka från söder. Wredes styrkor uppgick till 3.400 man men väntade 1.500 man som förstärkningar från Värmland. Dessa beräknades dock anlända först den 25 augusti. Planen var att Wrede skulle dra på sig ryssarnas söder om Umeå för att landstigningen skulle kunna ske norr om Umeå vid Ratan utan att bli upptäckt. Den 15 augusti seglar kåren vidare mot Ratan. Man gick då öster om Holmön (i höjd med Umeå) för att inte bli upptäckta av ryssarna. Den 16 augusti anländer flotteskadern till Ratan, 45 km norr om Umeå där trupperna landsätts först nästa dag på grund av dimma. Den 17 augusti driver en landsatta svensk styrka undan en rysk enhet vid Djäkneboda. Den 18 augusti inleder skärgårdsflottan sina aktioner mot kusten för att försvåra ryska trupptransporter. En enhet om 9 kanonslupar under kapten Otto Gustaf Nordenskölds befäl försöker ta sig uppför Umeälven in mot Umeå i avsikt att förstöra bron över älven för att skära av de ryska styrkorna på båda sidor. De ryska batterierna längs älven var dock för starka kanonsluparna. Kamenskij hamnar nu i en svår situation. Wachtmeister avancerar med sin styrka på 6.800 man till Sävar, 20 km norr om Umeå. Den 19 augusti skulle Wachtmeister anfalla från norr samtidigt som Wrede anföll från söder. Wachtmeister blir emellertid liggande i Sävar i stället för att gå mot Umeå enligt planen. Herrgården i Sävar blev högkvarter för officerarna. Även Wrede kommer i väg senare än planen. Den ende som förföljde enligt planen var Nordensköld.

Slaget vid Sävar den 19 augusti 1809

Kamenskij utnyttjar situationen och beslutar slå till mot Wachtmeisters styrka innan den skulle hinna förena sig med Wredes styrka. På morgonen den 19 augusti anfaller Kamenskij med 5.000 man svenskarna i Sävar. Ryssarna som anfaller söderifrån intar ett bra läge på en åsrygg. Svenskarna sätter in ett motanfall uppför slänterna på åsryggen. Striden blir häftig och Kamenskij hamnar i underläge. I detta ögonblick ger Wachtmeister dock order om återtåg då han tror sig bli utflankerad av ryssarna. Detta var emellertid enbart en mindre rysk styrka. Hade han i stället gått till motanfall hade han med största sannolikhet vunnit slaget. Detta slag har gått till historien som det första slag en en underlägsen rysk styrka besegrar en svensk. Det omvända förhållandet har däremot inträffat flera gånger i historien, framför allt under karolinerepoken. I striden förlorade svenskarna 579 man och ryssarna ungefär 700.

Slaget vid Ratan den 20 augusti 1809

Wachtmeister retirerar till Ratan och Kamenskij följer efter. Den 20 augusti går Kamenskij till anfall i Ratan. Det svenska fältartilleriet, som var uppställt på Ledskär, lyckas nu med stöd av kanonsluparnas artilleri stoppa det ryska anfallet . Striden utkämpas nära stranden vilket gör att även fartygens kanoner kan användas mot ryssarna. I striden, som kom att pågå i sex timmar, besegras ryssarna som tvingas återtåga. Wachtmeister gjorde inget försök att förfölja ryssarna antagligen beroende på att han trodde att fler ryska trupper fanns i grannskapet. I stället går de svenska trupperna ombord på fartygen och drar sig ut på redden. Ratans by låg då helt i ruiner. Endast ett fåtal hus klarade sig. Kustarméns generalstab samlade ihop 590 riksdaler som byborna fick i kompensation. Kartan till höger är ritad enligt dagens strandlinje. Vid tiden för slaget var Ledskär mer eller mindre helt omgiven av vatten. Dessa båda strider var mycket blodiga. Svenskarna förlorade totalt 1.000 man och rysarna 1.500. Större delen av skärgårdsflottan skickas därefter till Umeå för att efter behov stödja Wredes styrkor. Kamenskij hade även planer på att slå till mot Wredes styrkor men de ryska trupperna var alltför sargade för att orka med detta. Den 23 augusti retirerar de ryska styrkorna norrut. Den svenska landstigningsstyrkan hade därmed lyckats med sin avsikt att driva Kamenskij norrut mot Piteå. Umeå var nu åter i svenska händer. En ny landstigning av svenska styrkor sker i Ratan den 28 augusti. Cirka 1.500 går i land under Wachtmeister ledning. Ryssarna hade då redan dragit sig norrut mot Skellefteå där de förskansar sig. Skärgårdsflottan skickas därefter tillbaka mot Stockholm. Krigets sista vapenstillestånd ingicks i Frostkåge gästgivaregård norr om Skellefteå den 2 september 1809. Enligt avtalet skulle ryssarna ligga i Piteå och svenskarna i Umeå. Wachtmeister styrka skeppas därefter tillbaka mot Stockholm.

Freden i Fredrikshamn 1809 - Finland förloras

Fredsförhandlingarna hölls i Fredrikshamn, Finland. Ryssarnas krav var Finland plus delar av Västerbotten. Vidare krävde de att Sverige gav upp alla förbindelser med Storbritannien och anslöt dig till den sk. kontinentalblockaden (handelsblockaden mot England). De svenska förhandlarna var Curt von Stedingk och Adolf Fredrik Sköljebrand. Slutförhandlingarna inleddes den 14 augusti 1809. Den gamla gränsen mellan Finland och Sverige gick före 1809 betydligt längre söderut i Finland än i dag. I praktiken var det som i dag är norra Finland då rikssvenskt område och en stor del av detta område ingick i Västerbotten. Förhandlingarna gick i stort sett ut på var den nya gränsen skulle dras. Svenskarna ville dra gränsen vid Kemi älv medan ryssarna förespråkade Kalix älv. Se Karta över Finland 1809. Freden undertecknades den 17 september 1809 i Fredrikshamn. Den slutgiltiga gränsen drog vid Torneå och Muonio älvar.  I freden försvann nu Finland, delar av det Egentliga Sverige som idag är norra Finland samt Åland. Det var en tredjedel av Sveriges yta och en fjärdedel av dess befolkning. Sverige inte med andra ord inte bara avstå de sex landskap som utgjorde  landsdelen Finland utan även Åland och östra Västerbottens län, dvs den del av Västerbotten som då utgjordes av större delen av  Torneå Lappland i nutida Finland. Den nya riksgränsen drogs vid Torneå- och Muonio älvar. Västerbottens län omfattade vid denna tid inte bara dagens Västerbottens län utan även dagens Norrbottens län plus större delen  av norra Finland. Så Norrland sträckte sig mycket längre österut före 1809. I enlighet med fredsavtalet hamnade nu Finland under rysk överhöghet och bildade det ryska Storfurstendömet Finland fram till  den 6 december 1917 då Finland blev en självständig stat. Perioden benämns i Finland som Autonomitiden. Den svenska förvaltningsmodellen och svensk lag fortsatte att gälla även efter 1809 i Finland. Förvaltningsspråket förblev svenska  ända fram till slutet av 1800-talet som därefter övergick till finska. Den 8 oktober ställde general von Döbeln, nu överbefälhavare i norra Sverige, upp sina trupper framför kyrkan på torget i Umeå för att avtacka mannarna och beordra hemmarsch. Svenskarna ställdes upp för sig och finnarna för sig. von Döbeln satt på sin vita häst iförd sin grå blodbestänkta kappa. Hans svarta bindel fanns som alltid runt pannan. Tacktalet var långt och både rörande och intensivt. Speciellt avtackade han sina finska mannar som nu hade att bege sig hem till Finland som nu var ryskt område. Talet avslutades med: "Finnar! Bröder! Kunde mina ord beseglas med blodstårar från mina ögon, skulle de strömma, och varje droppe försäkra Er om min vördnad, min vänskap!" Trupperna marscherade därefter till Stockholm där de den 26 juni 1810 skeppades över till Finland. De som ville fick stanna i Sverige. Fartygen anlände till Nyland den 5 juli där sen var och en vandrade hemåt. Ryssarna lät endast officerarna behålla sina befälshemman. Soldattorpen däremot upplöstes och tusentals soldater stod nu utan både tak över huvudet och försörjning. Västerbottens regemente tappade ett 113 rotar på grund av den nya gränsdragningen. Några exakt siffror på hur många svenskar som stupade i kriget finns inte. Man bräknar dock att cirka 7.000 man gick förlorade. Hälften av dessa var finländare. Som alltid under krigen förr avled en mycket stor andel i olika sjukdomar snarare än i själva slagen. Ryssarna beräknas ha förlorat cirka 10.000 man. Totalt fick tsaren sätta in 70.000 man för att lyckas med föresatsen att ta Finland från Sverige. Längs kustlandet i norra Sverige finns många sk. ryssgravar, bl.a. i Kalix. Namnet är dock något missvisande de rymmer soldater från den svenska armén likväl som från den ryska. Efter att freden med Ryssland var undertecknad kom också fredsförhandlingar igång med både Frankrike och Danmark. Freden med Danmark undertecknades i Jönköping den 10 december 1809 (se nedan). Freden med Frankrike undertecknades den 6 januari 1810 i Paris. I freden tvingades Sverige att anpassa sig fullt ut till kontinentalsystemet vilket innebar att Sveriges hamnar stängdes för alla brittiska fartyg och varor. Frankrike återlämnade Svenska Pommern och Rügen till Sverige som de ockuperat under kriget. Del 1 om kriget med Ryssland 1808 -1809  Del 2 om kriget med Ryssland 1808 -1809 Del 3 om kriget med Ryssland 1808 -1809  Persongalleri

Berömda svenska slag, 1800-tal (9c)

Innehåll denna sida:
Berömda svenska slag, 1800-tal:
Avsnittet “Kriget med Ryssland” är uppdelad på flera sidor:

Källreferenser

1. Från Brunkeberg till Nordanvind. Bertil Nelsson, 1993 2. Historien om Sverige, När riket spränges och Bernadotte blev kung. Herman Lindqvist, 1998 3. Svenska regementenas historia. J Mankell, andra upplagan, 1866 4. Svenskt Biografiskt Lexikon, SBL  5. Svenska krig 1521 – 1814. Ulf Sundberg, 1998 6. Svensk militärhistorisk atlas, 2000 7. Skärgårdsflottan. Redaktör Hans Norman , 2000
xxxx Mil xxxxx
 
xxxxxxxxxxxxx
Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-06-05

Gustav IV Adolf, Kriget med

Ryssland 1808 - 1809 (9c)

Ryssarna avancerar åter söderut i norra

Sverige

De ryska styrkorna i norra Sverige fick i mars 1809 order om att dra sig tillbaka till Finland då fredsförhandlingar med Sverige skulle börja. Den 27 mars 1809 marscherar Barclay de Tollys  avdelning i Umeå tillbaka till Vasa igen över Kvarken. Kvar på sjukhusen i Umeå låg hundratals sårade och sjuka ryska soldater. Den ryska styrkan längst i norr under befäl av Anselm de Giboy utrymmer dock inte Sverige utan går söderut. Den 8 maj finns de i Piteå. Det svenska försvaret i norr består nu av 5.000 man under ledning av generallöjtnant Fabian Wrede. Den 15 maj tvingar ryssarna en svensk styrka i Skellefteå om 800 man under befäl av överstelöjtnant Furumark att kapitulera. Slaget stod vid Lejonströmsbron. Den svenska styrkan hade order att rasera alla broar för att fördröja ryssarnas framryckning. Vid Lejonströmsbron fick ryssarna kontakt med svenskarna. Ryssarna öppnade eld från den norra stranden. Svenskarna fortsatte dock sitt arbete och lyckades förstöra bron så pass att den inte kunde användas av passerade artilleri och kavalleri. Till skydd hade även svenskarna en kanon. Ryssarna anföll sen över isen och kanonen föll i ryssarnas händer. Kanonen återtas dock av svenskarna som därefter retirerar söderut. De tvingades dock strax kapitulera till den betydligt större ryska styrkan.. Ryssarna fortsätter därefter söderut. Målet är Umeå där det åter finns stora svenska förråd. von Döbeln, som är ny chef i Umeå, lyckas med stora ansträngningar få undan förråden innan ryssarna intar staden den 31 maj. Öre älv, 40 km söder om Umeå, blir den nya gränsen mellan de svenska och ryska styrkorna.  Sandels tar över befälet över de svenska trupperna. Ryssarna har vid det här laget stora problem med underhållet. Sandels, som har god kunskap om ryssarnas problem, beslutar att gå till anfall mot ryssarna. Den 2 juli går svenskarna över Öre älv och avancerare till Hörnefors. På kvällningen den 5 juli  går ryssarna till anfall under ledning av general Alexejeff. Major Joakim Zachris Duncker, hjälten från Savolaksbrigadens strider i Finland, stupar i slaget. Striden slutar med ett svenskt nederlag och svenskarna drar sig tillbaka till sina tidigare positioner. Vid tillbakadragandet bildade Duncker arriärgarde med sin Savolaksbrigad. Det var under dessa arriärstrider som Duncker sårades allvarligt. Ryssarna tog honom till Hörnefors bruk där han avled nästa dag. Han jordfästes av ryssarna under militära högtidligheter på Umeås kyrkogård invid koret söder om kyrkan. I samma grav jordfästes även kosackchefen, överste Aerekoff, som också stupade i striden. Den 1 augusti tar Kamenskij över befälet över de ryska styrkorna i norra Sverige. Deras underhållsproblem förvärras hela tiden. Norra Sverige kan inte föda den ryska armén och den svenska flottan hindrar effektivt alla ryska underhållstransporter sjövägen. Kamenskij måste endera avancera söderut eller dra sig ur Sverige för att inte hans avdelning skall gå under.

Undsättningsexpeditionen från Stockholm

i augusti 1809

Samtidigt förbereds en svensk undsättningsexpedition i Stockholm mot Umeå. Ryssarna har i de pågående fredförhandlingarna krävt förutom Finland även delar av Västerbotten. För att få en bättre position i förhandlingarna planeras nu en insats för att slå Kamenskijs styrka och driva dem norrut. Arméstyrkan består av kustarmén förstärkta med ytterligare förband. Kustarmén fanns i trakterna runt Uppsala och Norrtälje. Den 8 augusti 1809 avseglar en svensk flottstyrka från Gräddö i Norrtäljetrakten. Den består av två linjefartyg, 1 fregatt från Karlskrona örlogsstation samt ett antal större fartyg ur skärgårdsflottan, främst från Stockholmseskader, totalt ett 50-tal fartyg. Befälet över skärgårdsflottans enheter hade major Carl Johan Wirsén. De deltagande fartygen var: Linjeskeppen Adolf Fredrik och Försiktigheten Örlogsfregatten Jarramas 12 kanonslupar ur 1:a bataljonen av Öresundseskadern 20 kanonslupar och 4 haubitsslupar ur 2:a och 5:e bataljonerna av Stockholmeskadern 4 mösarslupar ur mösardivisionen av Stockholmeskadern 6 galärer; Taube, Småland, von Rosen, Westerwik, Wästmanland och Westgötha-Dahl från Stockholmeskadern 1 däckad kanonslupsdivision om 4 nya kanonslupar från Kalmar Ett stort antal Rosslagsskutor ( 20 - 40 st) Ombord på de ingående transportfartygen finns 6.800 soldater. De förband som ingick var Södermanlands regemente Upplands regemente Jönköpingsregemente Västmanlandsregement Engelbrechtska regementet En bataljon ur Livgardet Ombord på skärgårdsflottan fanns cirka 1.000 båtsmän från skärgårdsflottans lantvärn och på örlogsflottans fartyg 2.500 man. Skärgårdsflottans uppgift var att understödja trupperna under landstigningen samt vid behov göra anfall längs kusten för att splittra de ryska stridskrafterna. För att klara försörjning av den proviant som behövdes under expeditionen var man tvungen att hyra in ett stort antal Roslagsskutor med besättning. Ansvarig för underhållsfrågorna var generalintendent Gustaf Fredrik Klingstedt. Den svenska- och den engelska örlogsflottan höll den ryska örlogsflottan på plats i Finska  viken varför det inte förelåg något hot för expeditionen från den ryska flottan. Kustarmén embarkerade på Grädda. Bataljonen från Svea Livgarde och den ena bataljonen från Västmanlands regemente embarkerade på galärerna i Stockholm. Endast ett fåtal kavallerienheter ingick i styrkan  beroende på de begränsade möjligheterna att transportera hästar ombord. Ur kustarmén ingick 18 ryttare och från Stockholmsgarnison 30 ryttare. Ryttarna gick ombord på Björnö, söder om Dalarö. Expeditionskåren var organiserad på tre brigader samt ett kavalleridetachement. Första brigaden bestod av Södermanlands-, Jönköpings- och Västmanlands regementen. Andra brigaden bestod av en bataljon ur Svea Livgarde, Kronobergs regemente samt en bataljon ur vardera Drottningens Livregemente och Engelbrechtska regementet och tredje brigaden av tre bataljoner ur Livgrenadjärregementet, Upplands regemente, 50 oberidna skarpskyttar från Livgardet till häst, 48 kavallerister med 59 hästar (de flesta från Livgardet till häst), 230 man från artilleriet med 230 hästar och 12 st 6-pundiga kanoner och 2 st 8-pundiga haubitsar. Chefen för Södermanlands regemente, tillika befälhavare över kustarmén, general Gustav Wachtmeister för befälet över truppstyrkan. Amiral Johan Puke var högste ansvarig för hela expeditionen samt högste ansvarigt befäl över flottstyrkan. Han seglar ombord på fartyget "Konung Adolf Fredrik". Detta är första gången som linjeskepp seglat så långt norrut. Puke var en gammal sjöräv och ledde som sjöofficer på skeppet "Dristigheten" utbrytningen ur Viborgska viken år 1790, det sk. Viborgska gatloppet, under Gustav III ryska krig 1788 - 1790. I Stockholm pågår fortfarande intriger mellan kuppmakarna främst mellan krigsminister Adelsparre och general Adlercreutz. Adlercreutz borde ha varit den givne ledaren för uppdraget men Adelsparre ville till varje pris få bort honom från makt och inflytande. Första delmålet var Härnösand. Här skulle högsta ledningen för expeditionen tillsammans med norra arméns chef, general Fabian Wrede slutgiltigt besluta om lämplig landstigningsplats. Örlogsflottans fartyg anländer till Härnösand på kvällen den 11 augusti. Skärgårdsflottan anländer den 13 augusti. Planen var att anfalla Kamenskij från två håll. Wachtmeisters stryka, som landsätts norr om Umeå, skulle anfalla från norr och Wredes styrka från söder. Wredes styrkor uppgick till 3.400 man men väntade 1.500 man som förstärkningar från Värmland. Dessa beräknades dock anlända först den 25 augusti. Planen var att Wrede skulle dra på sig ryssarnas söder om Umeå för att landstigningen skulle kunna ske norr om Umeå vid Ratan utan att bli upptäckt. Den 15 augusti seglar kåren vidare mot Ratan.  Man gick då öster om Holmön (i höjd med Umeå) för att inte bli upptäckta av ryssarna. Den 16 augusti anländer flotteskadern till Ratan, 45 km norr om Umeå där trupperna landsätts först nästa dag på grund av dimma. Den 17 augusti driver en landsatta svensk styrka undan en rysk enhet vid Djäkneboda. Den 18 augusti inleder skärgårdsflottan sina aktioner mot kusten för att försvåra ryska trupptransporter. En enhet om 9 kanonslupar under kapten Otto Gustaf Nordenskölds befäl försöker ta sig uppför Umeälven in mot Umeå i avsikt att förstöra bron över älven för att skära av de ryska styrkorna på båda sidor. De ryska batterierna längs älven var dock för starka kanonsluparna. Kamenskij hamnar nu i en svår situation. Wachtmeister avancerar med sin styrka på 6.800 man till Sävar, 20 km norr om Umeå. Den 19 augusti skulle Wachtmeister anfalla från norr samtidigt som Wrede anföll från söder. Wachtmeister blir emellertid liggande i Sävar i stället för att gå mot Umeå enligt planen. Herrgården i Sävar blev högkvarter för officerarna. Även Wrede kommer i väg senare än planen. Den ende som förföljde enligt planen var Nordensköld.

Slaget vid Sävar den 19 augusti 1809

Kamenskij utnyttjar situationen och beslutar slå till mot Wachtmeisters styrka innan den skulle hinna förena sig med Wredes styrka. På morgonen den 19 augusti anfaller Kamenskij med 5.000 man svenskarna i Sävar. Ryssarna som anfaller söderifrån intar ett bra läge på en åsrygg. Svenskarna sätter in ett motanfall uppför slänterna på åsryggen. Striden blir häftig och Kamenskij hamnar i underläge. I detta ögonblick ger Wachtmeister dock order om återtåg då han tror sig bli utflankerad av ryssarna. Detta var emellertid enbart en mindre rysk styrka. Hade han i stället gått till motanfall hade han med största sannolikhet vunnit slaget. Detta slag har gått till historien som det första slag en en underlägsen rysk styrka besegrar en svensk. Det omvända förhållandet har däremot inträffat flera gånger i historien, framför allt under karolinerepoken. I striden förlorade svenskarna 579 man och ryssarna ungefär 700.

Slaget vid Ratan den 20 augusti 1809

Wachtmeister retirerar till Ratan och Kamenskij följer efter. Den 20 augusti går Kamenskij till anfall i Ratan. Det svenska fältartilleriet, som var uppställt på Ledskär, lyckas nu med stöd av kanonsluparnas artilleri stoppa det ryska anfallet . Striden utkämpas nära stranden vilket gör att även fartygens kanoner kan användas mot ryssarna. I striden, som kom att pågå i sex timmar, besegras ryssarna som tvingas återtåga. Wachtmeister gjorde inget försök att förfölja ryssarna antagligen beroende på att han trodde att fler ryska trupper fanns i grannskapet. I stället går de svenska trupperna ombord på fartygen och drar sig ut på redden. Ratans by låg då helt i ruiner. Endast ett fåtal hus klarade sig. Kustarméns generalstab samlade ihop 590 riksdaler som byborna fick i kompensation. Kartan till höger är ritad enligt dagens strandlinje. Vid tiden för slaget var Ledskär mer eller mindre helt omgiven av vatten. Dessa båda strider var mycket blodiga. Svenskarna förlorade totalt 1.000 man och rysarna 1.500. Större delen av skärgårdsflottan skickas därefter till Umeå för att efter behov stödja Wredes styrkor. Kamenskij hade även planer på att slå till mot Wredes styrkor men de ryska trupperna var alltför sargade för att orka med detta. Den 23 augusti retirerar de ryska styrkorna norrut. Den svenska landstigningsstyrkan hade därmed lyckats med sin avsikt att driva Kamenskij norrut mot Piteå. Umeå var nu åter i svenska händer. En ny landstigning av svenska styrkor sker i Ratan den 28 augusti. Cirka 1.500 går i land under Wachtmeister ledning. Ryssarna hade då redan dragit sig norrut mot Skellefteå där de förskansar sig. Skärgårdsflottan skickas därefter tillbaka mot Stockholm. Krigets sista vapenstillestånd ingicks i Frostkåge gästgivaregård norr om Skellefteå den 2 september 1809. Enligt avtalet skulle ryssarna ligga i Piteå och svenskarna i Umeå. Wachtmeister styrka skeppas därefter tillbaka mot Stockholm.

Freden i Fredrikshamn 1809 - Finland

förloras

Fredsförhandlingarna hölls i Fredrikshamn, Finland. Ryssarnas krav var Finland plus delar av Västerbotten. Vidare krävde de att Sverige gav upp alla förbindelser med Storbritannien och anslöt dig till den sk. kontinentalblockaden (handelsblockaden mot England). De svenska förhandlarna var Curt von Stedingk och Adolf Fredrik Sköljebrand. Slutförhandlingarna inleddes den 14 augusti 1809. Den gamla gränsen mellan Finland och Sverige gick före 1809 betydligt längre söderut i Finland än i dag. I praktiken var det som i dag är norra Finland då rikssvenskt område och en stor del av detta område ingick i Västerbotten. Förhandlingarna gick i stort sett ut på var den nya gränsen skulle dras. Svenskarna ville dra gränsen vid Kemi älv medan ryssarna förespråkade Kalix älv. Se Karta över Finland 1809. Freden undertecknades den 17 september 1809 i Fredrikshamn. Den slutgiltiga gränsen drog vid Torneå och Muonio älvar.  I freden försvann nu Finland, delar av det Egentliga Sverige som idag är norra Finland samt Åland. Det var en tredjedel av Sveriges yta och en fjärdedel av dess befolkning. Sverige inte med andra ord inte bara avstå de sex landskap som utgjorde  landsdelen Finland utan även Åland och östra Västerbottens län, dvs den del av Västerbotten som då utgjordes av större delen av  Torneå Lappland i nutida Finland. Den nya riksgränsen drogs vid Torneå- och Muonio älvar. Västerbottens län omfattade vid denna tid inte bara dagens Västerbottens län utan även dagens Norrbottens län plus större delen  av norra Finland. Så Norrland sträckte sig mycket längre österut före 1809. I enlighet med fredsavtalet hamnade nu Finland under rysk överhöghet och bildade det ryska Storfurstendömet Finland fram till  den 6 december 1917 då Finland blev en självständig stat. Perioden benämns i Finland som Autonomitiden. Den svenska förvaltningsmodellen och svensk lag fortsatte att gälla även efter 1809 i Finland. Förvaltningsspråket förblev svenska  ända fram till slutet av 1800-talet som därefter övergick till finska. Den 8 oktober ställde general von Döbeln, nu överbefälhavare i norra Sverige, upp sina trupper framför kyrkan på torget i Umeå för att avtacka mannarna och beordra hemmarsch. Svenskarna ställdes upp för sig och finnarna för sig. von Döbeln satt på sin vita häst iförd sin grå blodbestänkta kappa. Hans svarta bindel fanns som alltid runt pannan. Tacktalet var långt och både rörande och intensivt. Speciellt avtackade han sina finska mannar som nu hade att bege sig hem till Finland som nu var ryskt område. Talet avslutades med: "Finnar! Bröder! Kunde mina ord beseglas med blodstårar från mina ögon, skulle de strömma, och varje droppe försäkra Er om min vördnad, min vänskap!" Trupperna marscherade därefter till Stockholm där de den 26 juni 1810 skeppades över till Finland. De som ville fick stanna i Sverige. Fartygen anlände till Nyland den 5 juli där sen var och en vandrade hemåt. Ryssarna lät endast officerarna behålla sina befälshemman. Soldattorpen däremot upplöstes och tusentals soldater stod nu utan både tak över huvudet och försörjning. Västerbottens regemente tappade ett 113 rotar på grund av den nya gränsdragningen. Några exakt siffror på hur många svenskar som stupade i kriget finns inte. Man bräknar dock att cirka 7.000 man gick förlorade. Hälften av dessa var finländare. Som alltid under krigen förr avled en mycket stor andel i olika sjukdomar snarare än i själva slagen. Ryssarna beräknas ha förlorat cirka 10.000 man. Totalt fick tsaren sätta in 70.000 man för att lyckas med föresatsen att ta Finland från Sverige. Längs kustlandet i norra Sverige finns många sk. ryssgravar, bl.a. i Kalix. Namnet är dock något missvisande de rymmer soldater från den svenska armén likväl som från den ryska. Efter att freden med Ryssland var undertecknad kom också fredsförhandlingar igång med både Frankrike och Danmark. Freden med Danmark undertecknades i Jönköping den 10 december 1809 (se nedan). Freden med Frankrike undertecknades den 6 januari 1810 i Paris. I freden tvingades Sverige att anpassa sig fullt ut till kontinentalsystemet vilket innebar att Sveriges hamnar stängdes för alla brittiska fartyg och varor. Frankrike återlämnade Svenska Pommern och Rügen till Sverige som de ockuperat under kriget. Del 1 om kriget med Ryssland 1808 -1809  Del 2 om kriget med Ryssland 1808 -1809 Del 3 om kriget med Ryssland 1808 -1809  Persongalleri

Berömda svenska slag,

1800-tal (9c)

Källreferenser

1. Från Brunkeberg till Nordanvind. Bertil Nelsson, 1993 2. Historien om Sverige, När riket spränges och Bernadotte blev kung. Herman Lindqvist, 1998 3. Svenska regementenas historia. J Mankell, andra upplagan, 1866 4. Svenskt Biografiskt Lexikon, SBL  5. Svenska krig 1521 – 1814. Ulf Sundberg, 1998 6. Svensk militärhistorisk atlas, 2000 7. Skärgårdsflottan. Redaktör Hans Norman , 2000