Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman, granskad 2017-04-29

Svenska regementen under indelningsverket - Infanteriet (3)

Infanteriregementen

1. Svenska regementen - Infanteriet (3)

Innehåll denna sida:

Älvsborgs regemente, I15

Uppsatt 1624 som Älvsborgs regemente (1683 indelt), Mellan 1949 och 1963 var regementet organiserat som ett pansarinfanteri regemente. Regementet härstammar från de fänikor som sattes upp i Västergötland och Dalsland runt 1552. Gustav II Adolf bildade ur dessa fänikor år 1613 ett landsregemente om 3.000 man. Detta regemente delades år 1624 i tre, Älvsborgs-, Västgötadals- och Skaraborgs regemente. I 1634-års regeringsform omnämns det som elfte regementet. 1624 - 1648: När regementet sattes upp 1624 var dessa trakter gränsland då Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän tillhörde fortfarande Danmark. Sveriges "öga" mot västerhavet var Göteborg och Älvsborgs fästning. Rotarna i regementet låg i de sju härader i Älvsborgs län; Mark, Bollebygd, Kind, Redväg, Ås, Gäsene och Veden (jmf uttrycket Sjuhäradsbygden) samt från Göteborg (9 rotar). Regementets första chef var Nils Ribbing. Regementet ingick bland de trupper som i slutet av juni 1626 landsteg i Preussen. Deltog den 21 september 1626 i slaget vid Mewe då polackerna slås tillbaka. Den 8 augusti 1627 deltog regementet i slaget vid Dirschau. I detta slag sårades Gustav II Adolf allvarligt då han träffas av en kula i axeln. Under 1628 deltog regementet i belägringen av Strassburg i september. År 1629 fördes regementet till Sverige för att kompletteras. I juni 1631 skeppas ena bataljonen under befäl av överstelöjtnant Bengt Persson Pilefelt, till Tyskland och deltog detta år i belägringen av Rostock och Wismar. Mellan 1632 och 1635 låg bataljonen i garnison i Buxtehude. Betydligt sammansmällt fördes bataljonen till Sverige under 1635. Den hemmavarande delen av regementet hade under tiden förstärkts till 10 kompanier och skeppades till Tyskland 1635. Tidigare chefen för Jönköpings regemente, gm Lars Kagg, blir nu chef över Älvsborgs regemente. Bataljonerna är under de närmaste åren omväxlade i Sverige och på kontinenten. År 1642 blir Bengt Ribbing regementets chef. Den bataljon som fanns i Sverige 1644 förstärktes till 12 kompanier och deltog i Horns fälttåg i Skåne. Två kompanier deltog i belägringen av Prag i september - oktober 1648. Karl X:s krig, 1655 - 1660: År 1655 blir Bengt Lilliehöök regementets chef. Samma år deltog de 6 kompanier som var stationerade i Pommern under överstelöjtnant Drakenbergs befäl i Fältmarskalk Wittenbergs fälttåg till Polen. Den 15 juli 1655 var dessa kompanier med i slaget vid Uszcz. Kompanierna ingick därefter i Karl X Gustavs armé och deltog den 6 september i slaget vid Czarnowa. Deltar även vid belägringen av Marienburg i februari 1656. Kompanierna lades senare i garnison i Dantzinger-Haupt där de blir kvar till slutet av 1659 då skansen efter 3 månader belägring måste överges. Den i Sverige kvarvarande delen av regementet utökades genom utskrivningar till 6 kompanier. Denna del stationerades 1657 i Göteborg inför kriget med Danmark. Karl XI:s krig, 1675 - 1679: Inför kriget mot Danmark 1675 låg större delen av regementet i garnison i Stade. Under 1676 slog de tillbaka en belägring av staden. Hösten 1676 var regementet tillbaka i Sverige. År 1677 låg ena bataljonen i garnison i Göteborg och 1678 fanns den andra bataljonen i Skåne och deltog i Karl XI:s skånska fälttåg och belägringen av Kristianstad. Göteborgsbataljonen deltog i undsättningen av Bohus fästning i juli 1678. År 1679 finns hela regementet i Stenbocks armé i Bohuslän där de bl.a. i juli deltog i det misslyckade anfallet mot Uddevalla skans. Det stora nordiska kriget, 1700 - 1721: Under 1700 användes regementet vid den Bohusländska gränsen. De var sen på hemorten till 1705 då delar ur regementet deltog i den misslyckade anfallet på den nyanlagda ryska fästningen Cronstadt, längst in i Finska viken. De var därefter åter på hemorten till 1709 då de inkallades för att skydda den bohuslänska gränsen. De tjänstgjorde här fram till hösten 1712 då de överfördes till Pommern. Därefter deltog de i Stenbocks mecklenburgska fälttåg samt i slaget vid Gadebusch den 20 december 1712. I detta slag var regementet formerat på två bataljoner och stod på infanteriets högra flygel. Därefter var de med till Hollstein och blev innesluten i fästningen i Tönningen och gick i fångenskap tillsammans med resten av Stenbocks armé vid kapitulationen där den 7 maj 1713. Regementet sattes åter upp efter kapitulationen och en bataljon deltog i det norska fälttåget 1716 då de ingick i generallöjtnant Mörners avdelning som inföll i Norge från Bohuslän. Regementet deltog även i 1718-års norska fälttåg då de tillhörde general Dückers avdelning som inföll i Norge över Svinesund. Pommerska kriget, 1757 - 1762: År 1758 överfördes regementet till Pommern med anledning av kriget med Preussen. I mitten av augusti 1759 inmönstrades den ena bataljonen på galärflottan under generalmajor Carpelans befäl och deltog den 10 september i den segerrika sjödrabbningen på Frisches Haff. Omedelbart därefter landsteg de på ön Wollin och deltog i stormningen av staden med samma namn den 16 september. Bataljonen trängde in i staden norrifrån. År 1760 ingick en bataljon i generallöjtnant Ehersvärds avdelning som i augusti ryckte in på Preussiskt område över Anklam och därefter intog Pasewalck. Den 3 oktober anföll preussarna Pasewalck där bataljonen med tapperhet försvarade ställningarna. Denna bataljon följde år 1761 huvudhären och deltog den 2 januari 1762 i slaget vid Neu-Kahlen där den svenska armén banade väg till Malchin för att undsätta den där instängda Spregportens förband. Se Karta. Gustav III:s ryska krig, 1788 - 1790: Ena bataljonen skeppades från Karlskrona den 3 juli 1788 på en mindre avdelning av örlogsflottan till Helsingfors, Finland. De marscherade därefter österut och passerade riksgränsen vid Abborfors och anslöt i slutet av månaden till den avdelning av finska trupper som under Gustav III:s befäl stod vid Hussula, norr om Fredrikshamn. På grund av de finska officerarnas myteri tvingades avdelningen att uppge det planerade anfallet på fästningen i Hussula den 3 augusti. För att undvika att kungen skulle utsattes för en attack från de upproriska finska officerarna lämnade han lägret tillsammans med Älvsborgs bataljonen och en annan svensk bataljon som vaktstyrka och begav sig till lägret vid Summa. I slutet av september drog sig alla svenska avdelningar tillbaka till riksgränsen. I slutet av oktober gick man i vinterkvarter och Älvsborgs bataljon tillordnades arméns västra fördelning under generallöjtnant Siegroth. Fördelningen inkvarterades kring Artsjö och Nyby på vägen från Tavastehus till gränsen vid Keltis. Först i slutet av juni 1789 ryckte den svenska armén åter i fält. Älvsborgs bataljon detacherades under generalmajor Lars Fredrick von Kaulbars befäl till Heinola för att där utgöra samband mellan arméns huvudstyrka och Savolaxbrigaden. Den 8 juli fick dock Kaulbars order om att marschera från Heinola till Kovalla nära Värälä för att där gå över Kymmene älv för att tillsammans med en annan avdelning tränga tillbaka ryssarna på vägen till Villmarstand. Kaulbars avdelning anlände den 13 juli till Kovalla och gick över Kymmene älv följande dag. De fortsatte framryckningen och stod i Kaipiais den 15 juli. Här anföll han oförskräckt ryssarna väl förskansade och överlägsna styrka. Efter ett tag insåg ryssarna att svenskarnas numerär var betydligt färre än deras och försökte då kringränna svenskarnas högra flank. Detta slogs tillbaka under tappert motstånd av Älvsborgs bataljon och yttrligare en bataljon under befäl av överste Hamilton. Då den förstärkning som Kaulbars blivit lovad inte anlänt tvingades han under natten retirera till Uttismalm och den 18 juli gå tillbaka över älven till Kovalla. Den 22 juli ingick Älvsborgs bataljon i Kungens avdelning som ryckte fram till Värälä där de tvingade ryssarna att dra sig tillbaka. Redan följande dag fick Älvsborgs bataljon samt ytterligare några bataljoner order om att marschera till Anjala då ryssarna förberedde sig att gå över älven där. I början av augusti var bataljonen åter i Värälä där de den 8 augusti avvärjde ett ryskt försök att gå över älven. I slutet av april 1790 drogs större delen av arméns västra och mellersta avdelningar samman vid Jala för att rycka in på ryskt område. I dessa trupper ingick även Älvsborgs bataljon. Den 28 april gick styrkorna över Kymmene älv och den 29 april var de inblandade i strider vid Valkeala. I dessa strider deltog inte Älvsborgs bataljon då de fanns längre bak i Antilla by för att täcka ryggen. Då ryssarna samtidigt trängt in på svenskt område vid Anjala tvingades trupperna vid Valkeala den 5 maj dra sig tillbaka till Kovalla och marscherade därefter till vägen mellan Elimä och Villikala varvid ryssarnas framryckning hejdades. Den 9 maj gick ryssarna över älven vid Keltis. En större truppstyrka, där Älvsborgs bataljon ingick, under befäl av generalmajor Pauli fick gå tillbaka till Ninimäki för att skydda vägen till Tavastehus. Pauli beslöt den 19 maj att gå till anfall och bryter upp från Ninimäki och anfaller ryssarna natten till den 20 maj vid Keltis. Anfallet lyckades och ryssarna drevs tillbaka över älven. Älvsborgs bataljon låg därefter vid Värälä fram till freden den 14 augusti. Se karta. Pommerska kriget 1805 - 1807: År 1805 blir Ernst Eberhard Gotthard von Vegesack chef för regementet. På hösten samma år överförs en bataljon till Pommern under befäl av överstelöjtnant Bökman. Här tilldelas bataljonen arméns fjärde brigad som kommenderades av överste von Vegesack. I slutet av januari 1807 då svenskarna trängs tillbaka Stralsund utmärkte sig bataljonens jägare "med en sällsynt ihärdighet och jemnhet underhållen eld" då de var inblandade i arriärgardesstrider vid Elmenhorst den 27 januari. Efter att Stralsund blivit innesluten av fransmännen tilldelades Älvsborgsbataljonen Frankenfront eller den södra fronten som stod under ledning av Vegesack. Den 12 februari deltog Älvsborgs jägare i ett utfall från Frankenfront. Syftet var att driva bort fransmännen från en framskjuten postering med bajonettanfall. Den 14 mars genomfördes ett större utfall där Älvsborgsbataljonen ingick. Detta verkställdes från Knieperfront eller den norra fronten som stod under ledning av överste Cardell. Syftet var att rekognosera fiendens vänstra flygel. Cardell valde dock att anfalla varvid Älvsborgsbataljonen fick till uppgift att storma en redutt som utgjorde fransmännens huvudpunkt på denna front. Bataljonen anföll mot reduttens utskjutande vinkel men blev utsatt för kraftig eldgivning på själva fältvallen med stor manspillan som följd. Trots detta så rusade de, under Cardells personliga anförande, ned i graven och försökte bestiga vallen. Vallen var dock lerig och blöt varför de hade stora problem att komma upp. De som nådde krönet blev i de flesta fall nedstötta. Bataljonen blev till sist nödgad att retirera under livlig beskjutning med stora förluster som följd. I denna strid förlorade bataljonen sin chef, överstelöjtnant Bökman samt 126 sårade och döda. Många av dessa var officerare. Bataljonen deltog senare i striden vid Alt Kosenow den 16 april 1807. Svenskarna hade då gjort ett utfall från Stralsund men tvingades tillbaka in på eget område. Vid dessa strider sårades överste von Vegesack. I mitten av juli trängde fransmännen in i Svenska Pommern med en stor styrka. Vid striderna i Steinhagen den 14 juli utmärkte sig Älvsborgsbataljonen då svenskarna med 3.000 man under general Wredes befäl uppehöll en fransk här om 10.000 man en längre tid. Bataljonen stod på den vänstra flygeln och blev utsatta för två anfall, dels av kavalleri och dels av infanteri vilka de lyckades slå tillbaka. Efter kapitulationen den 7 september 1807 återvände bataljonen tillsammans med de övriga trupperna till Sverige. Se Karta. Danska kriget respektive ryska kriget, båda 1808 - 1809: År 1808 tilldelades regementet till den tredje brigaden under överste Belfrage i den västra arméns vänstra flygel. Brigaden samlades vid Vassbotten och inföll den 3 maj 1808 på norskt område där de trängde fram till Bärby. I början av juni drog sig brigaden tillbaka, närmare den svenska gränsen. En del av regementet låg sedan som garnison vid Varbergs- respektive Karlstens fästning. Se Karta Kriget mot Napoleon, 1813 - 1814: I maj 1813 skeppades regementet från Göteborg till Pommern där de den 22 maj landsattes i Perth. Regementet var då formerat på 3 bataljoner under befäl av överste Bergholtz. De tilldelades arméns andra division under generallöjtnant Sandels befäl och fjärde brigad som stod under befäl av regementschefen Casimir Reuterskiöld. Regementet deltog i slagen vid Gossbeeren den 23 augusti och Dennewitz den 6 september. Ena bataljonen deltog under överste Björkstjernas befäl i anfallet på Dessau den 28 september. En annan av bataljonerna var med den 29 september i slaget vid Roslau där fransmännen blev tillbakadrivna av generallöjtnant Sandels tre bataljoner. Regementet hade under dessa två sistnämnda strider en hel del förluster i sårade och döda. Regementet deltog senare i slaget vid Leipzig den 18 oktober. Regementet deltog på hösten 1813 i det svenska infallet i Holstein och senare under vintern till Belgien där den fjärde brigaden användes på högra Maas-stranden för att blockera fästningen Maastricht. Norska fälttåget 1814: Under våren 1814 återgick regementet med den andra divisionen till Rostock där de överskeppades till Ystad för att sen marschera till Bohuslän inför det norska fälttåget. De tilldelades samma brigad och division som i Tyskland, nu formerade på blott två bataljoner. Den 30 juli ryckte andra divisionen in i Norge över Bärby och anlände nästa dag till Idde-slätten. Den 1 augusti deltog regementets jägare i striderna vid Tistedalsälven under generalmajor Brändströms befäl. Den 3 augusti sände general Sandels Älvsborgs regemente under befäl av överste Bergholtz till Ingedals kyrka på vägen till Fredriksstad för rekognosering. På höjden vid kyrkan fanns ett par bataljoner norsk infanteri plus kavalleri. Bergenholtz gick till anfall och med obetydlig förlust drev regementet tillbaka norrmännen till Guslund. Regementet följde därefter med andra divisionen över Sanesund till Issebro dit de anländer den 10 augusti. De blir kvar här till stilleståndet den 14 augusti. Se Karta. Regementet var roterat med 1200 nummer med 8 kompanier i Södra Västergötland varav 1191 i Älvsborgs län och 9 i Göteborgs län. Kompanier: Livkompaniet, Överstelöjtnantens kompani, Majorens kompani, Södra Kinds kompani, Norra Kinds kompani, Redwågs kompani, Åhs kompani och Giesenäs kompani. Uniform innan enhetsuniformen: Grå rock med gula ärmuppslag (1677). Regementet erhöll enhetsuniformen 1691. Förläggningsort: Från 1914, Borås. Övningsplats: Mellan 1685 - 1770 Timmele hed norr om Ulricehamn, 1770 - 1783 Kila hed, Borås, 1784 - 1796 Örby hed, sydväst om Borås och från 1797 Fristad hed nordost om Borås. Regementets färg: gult och svart Kompanier: 1. Livkompaniet 2. Marks kompani 3. Södra Kinds kompani 4. Ås kompani 5. Vedens kompani 6. Norra Kinds kompani 7. Gäseneds kompani 8. Redvägs kompani Segernamn: Leipzig 1642 Helsingborg 1710 Gadebusch 1712

Västgötadals regemente, I16

Uppsatt 1624 som Västgötsdals regemente (1685-03-16 indelt). År 1902 byter regementet namn till Hallands regemente och flyttar till Halland. Mellan 1942 och 1952 var regementet cykelinfanteri. I Halland fanns från 1813 Hallands infanteribataljon (I28). Bataljonen kom dock inte att ingå i Hallands regemente utan bildade 1902 tillsammans med Värmlands fältjägarkår regementet Waxholms grenadjärregemente (I26). År 1928 uppgick detta regemente i Göta livgarde som dess första bataljon. Västgötadals regemente härstammar från de fänikor som sattes upp i Västergötland och Dalsland runt 1552. Gustav II Adolf bildade ur dessa fänikor år 1613 ett landsregemente om 3.000 man. Detta regemente delades 1624 i tre, Älvsborgs-, Västgötadals- och Skaraborgs regemente. Som indelt hade regementet rotar i både Älvsborgs- och Skaraborgs län. I och med sammanslagningen 1902 fick regementet flytta till Halland. I 1634-års regeringsform omnämns Västgötadals regemente som tolfte regementet. Regementets första chef var Georg Cunningham (omnämns ofta i samtida handlingar som Jöran König). Sommaren 1626 skeppas regementet till Preussen där de förläggs i garnison i Elbingen. De blir kvar här till hösten 1629 då de skeppas till Sverige för att kompletteras. 1630 är regementet hemma sånär som på 300 man som sändes till Tyskland för att komplettera andra regementen. I juni 1631 överförs halva regementet till Tyskland under överstelöjtnant Wellam von Saltzburgs befäl. Våren 1632 finns regementet i helhet i Wismar där de finns kvar till våren 1635 då de skeppas till Sverige. År 1636 blir dåvarande chefen för Skaraborgs regemente, Nils Kagg, chef för Västgötadals regemente. Samma år överförs större delen av regementet till Tyskland. Åren därefter skickas varje år förstärkningar av regementet från Sverige. År 1642 ingår regementet i Torstensson armé och deltar den 23 oktober 1642 i slaget vid Leipzig. 1647 finns halva regementet i Sverige. 1657 finns delar av regementet, 3 kompanier, i Preussen. Resterande del finns i garnison i Göteborg. År 1675 finns ena bataljonen med i den armé som samlades i Vänersborg för att möta det danska hotet. Regementet deltog i lägret vid Lilla Harrie och i slaget vid Lund den 4/12 1676. Bataljonen stod i mitten av första träffen under ledning av överste Mörner (stupade i slaget). 1677 finns bataljonen i Göteborg. Den andra bataljonen som fanns i Riga kom hem samma år. Hela regementet deltog i riksamiralen Stenbocks undsättning av Bohus fästning den 22 juli 1678. Det stora nordiska kriget: År 1700 användes regementet för bevakning av norska gränsen. Därefter var huvuddelen av regementet hemma på rotarna till 1705. Detta år deltog delar av regementet i det misslyckade anfallet på den nyanlagda fästningen Cronstadt. År 1709 uppfordrades regementet till skydd av den bohuslänska gränsen. Här blir regementet kvar till 1712 då det skeppas över till Pommern från Karlshamn. Regementet deltog i Stenbocks fälttåg i Meckelnburg och i slaget vid Gadebusch den 9 december 1712. Regementet stod nära infanteriets vänstra flygel. Totalt förlorade regementet 94 officerare och soldater i döda och sårade i slaget. Regementet var därefter med i Holstein och blev inneslutet i Tönningen där regementet tillsammans med de övriga svenska trupperna kapitulerade den 6 maj 1713. Efter Tönningen fick regementet sättas upp på nytt och 1716 är Libert Rosenstjerna regementschef. Regementet ingår år 1716 i den armé som under generalmajor Mörner skulle anfalla in i danska Norge från Bohuslän. Deltar under Karl XII.s befäl den 26/5 1716 i anfallet på Spånviks kastell vid Svinesund samt deltar i överrumplingen av Fredrikshall den 26/6 då regementet förlorade mycket folk. Regementet deltar även i 1718-års norska fälttåg. Under 1719 används regementet till bevakningsuppdrag i Bohuslän. Pommerska kriget, 1757 - 1762: Regementet deltog inte i Finland i under Hattarnas krig 1741 - 1743. Regementet deltog däremot i det Pommerska kriget 1757 - 1762. I maj 1757 skeppades halva regementet till Svenska Pommern. En avdelning av bataljonen under befäl av kapten Roos deltog i det misslyckade anfallet på Peenmünde skans natten till den 5 april 1758. Skansen hade fallit i fiendens händer den 13 mars. Ross stupade i anfallet. Den 14 oktober deltog bataljonen under befäl av major Strömschöld i ett likaledes misslyckat anfall på Anklam. Åren 1759 - 1760 var inte bataljonen inblandade i några fälttåg och i juli 1762 var bataljonen hemma igen. Se Karta. Gustav III:s ryska krig 1788 - 1790: I början av juli 1788 skeppades den ena bataljonen på örlogsflottan från Karlskrona till Helsingfors. Där ingick de i överstelöjtnant Stedingks styrkor som låg vid Hangö udd till skydd mot landstigning. Under 1789 ingick bataljonen i den högra eller kustfördelningen under överstelöjtnant Meijerfelt, senare under överstelöjtnant von Platen. Under augusti 1789 kom även regementets andra bataljon över till Finland och anslöt sig till kustfördelningen vid Kymmene gård. I striden vid Broby den 31 augusti 1789 gjorde regementet mycket bra i från sig då ryssarna efter segern vid Svensksund den 24 augusti landstigit i svenskarnas rygg. Vid början av 1790-års fälttåg stod en del av Västgötadals regemente som förpost vid Anjala. Då ryssarna gick över älven vid Anjala den 5 maj deltog styrkan i striderna. Den övriga delen av regementet ingick i von Platens styrkor som ryckte fram för att stoppa ryssarna. I ryssarnas anfall kom Västgötadals regemente att stå i stridens centrum och regementschefen överstelöjtnant Lewenhaupt sårades. De svenska styrkorna tvingades dra sig tillbaka till Villikala. Regementet var även inblandad i striderna vid Korhois och Anjala den 30 maj då von Platen lyckades driva tillbaka ryssarna från Korhois. I november 1790 var regementet hemma på sina rotar. Se karta. Pommerska kriget 1805 - 1807: I januari 1807 skeppades en bataljon till Pommern där de ingick i överste Tavasts brigad. Vid det stora utfallet från Stralsund den 1 april 1807, då fransmännen drevs ut ur Pommern, tillhörde bataljonen den vänstra kolonnen under överste Vegesacks befäl. Den 16 april anföll åter fransmännen de svenska förbanden och bataljonen gjort mycket tappert motstånd i striderna vid Ferdinandshof och Alt-Kosenow och retirerade därefter med de övriga styrkorna till Anklam. Bataljonen deltog även striderna vid Redebas och Pütte då fransmännen anföll den 14 juli 1807. Efter kapitulationen i Stralsund den 7 september överfördes bataljonen till Sverige. Se Karta. Danska kriget respektive ryska kriget, båda 1808 - 1809: År 1808 ingick regementet i den västra flygeln, andra brigaden av den armé som drogs samman vid gränsen mot det ännu danska Norge. Brigaden gick in i Norge den 3 maj vid Jakobsrud och trängde fram till Prestbakke och Torgelsrud där de stannade. Den 10 maj fick man dra sig tillbaka närmare gränsen sedan danska trupper i ryckt frammåt. På hösten 1808 fick Västgötadals regemente order om att marschera till Gävle för att den 21 september skeppas över till Finland. På grund av storm kunde man inte gå över till Finland utan regementet fick föras till Åland där det blev kvar över vintern. Regementet deltog i återtåget över Ålands hav 16 - 17 mars 1809. Norska fälttåget, 1814: Regementet deltog inte i kriget mot Napoleon 1813 - 1814, däremot i det norska fälttåget 1814. Regementet var formerat på 4 bataljoner och tillhörde arméns nionde brigad under befäl av överste Klingspor (senare gm Cederström) och femte divisionen under befäl av gm Rosenblad. Regementets första och tredje bataljon skeppades i slutet av juli 1814 från Strömstad på skärgårdsflottan. De deltog i landstigningen på Krageröe och intagandet av Fredriksstad den 3 - 4 augusti. De båda andra bataljonerna följde den femte divisionen som den 30 juli gick in i Norge vid Jakobsrud och Prestbakke. Divisionen var framme vid Fredrikssten den 1 augusti. De närmaste dagarna marscherade den nionde brigaden i grannskapet av Fredriksstad för att sen gå norrut för att understödja Vegesack. Den 7 augusti förenade sig brigaden med Vegesacks brigad varefter de norska styrkorna drevs bort från Trönberg. Den 9 augusti gjorde normännen ett anfall vid Langenäs som slogs tillbaka av svenskarna. En av Västgötadals bataljoner under befäl av major Ström gjorde en tapper insats. Vid stilleståndet i Moss den 14 augusti 1814 fanns den nionde brigaden vid Askim. Se karta. Regementet var roterat med 1200 nummer med 8 kompanier med 300 i Skaraborgs län och 900 i Älvsborgs län (600 i västra Västergötland och 600 i Dalsland). Kompanier: Livkompaniet, Överstelöjtnantens kompani, Majorens kompani, Sun- och Nordals kompani, Tössbo kompani, Kållands kompani, Vedbo kompani och Kullings kompani. Uniform innan enhetsuniformen: Grå rock med gula ärmuppslag (1676). Regementet erhöll enhetsuniformen 1691. Förläggningsort: Från 1907, Halmstad. Övningsplats: Mellan 1685 - 1863 Nygårdsängen, Vänersborg och från 1863 Grunnebo hed. Hallands bataljon och senare Hallands regementet övades på Skedala hed öster om Halmstad. Regementets färg: Gult och svart. Som Hallands regemente: Vitt och blått. Kompanier: 1. Livkompaniet 2. Väne kompani 3. Kållands kompani 4. Kullings kompani 5. Valbo kompani 6. Vedbo kompani 7. Tössbo kompani 8. Sundals kompani Kompani 1 - 4 ingick i Livbataljonen och 5 - 8 i Dalbataljonen. Segernamn: Lützen 1632 Leipzig 1642 Lund 1676 Gadebusch 1712  

Västmanlands regemente, I18

Uppsatt 1623 som Västmanlands regemente (1682 indelt). Indraget 1927. Regementets traditioner togs då över av Västmanlands flygflottilj som i sin tur lades ned 1982. Ovanligt att en flygflottilj får tillåtelse att föra ett infanteriregementes segernamn i sin fana. Regementet härstammar från de fänikor som sattes upp i Västmanland under 1500-talet. Gustav II Adolf bildade år 1617 ur dessa fänikor jämte fänikor från Dalarna och Uppland ett landsregemente. Landsregementet var formerat på 6 fänikor varav 2 från Västmanland. Den ena fänikan under ledning av Bengt Bagge och räknade 367 man och den andra under ledning William gray och räknade 365 man. Detta regemente delades år 1623 i tre: Upplands regemente, Västmanlands regemente och Dalregementet. I 1634-års regeringsform omnämns det som femtonde regementet. Regementet var roterat med 1200 nummer med 8 kompanier (940 i Västmanlands län, 55 i Örebro län samt 205 i Kopparbergs län). Kompanier: Livkompaniet, Överstelöjtnantens kompani, Majorens kompani, Bergslags kompani, Strömsholms kompani, Väsby kompani, Salbergs kompani och Kungsörs kompani. Fälttåg: Dess förste överste var Bengt Bagge. Regementet följde med Gustav II Adolf sommaren 1626 till Preussen. År 1629 var regementet tillbaka i Sverige. En helt ny skvadron (bataljon) sattes upp redan 1628 i Sverige och fördes år 1629 under överstelöjtnant William Grays ledning till Preussen. Samma höst var bataljonen tillbaka i Sverige och slogs ihop med det nu försvagade regementet. Under 1633 fördes en bataljon över till Tyskland. År 1634 blev Erik Stenbock regementschef och detta år förs den andra bataljonen över till Preussen. Först 1637 förenas bataljonerna i Anklam, Tyskland. Regementet låg mestadel i garnison. Karl X:s krig, 1655 - 1660: År 1655 var regementet med Karl X i Polen och låg där i garnison till 1659. Ena bataljonen fördes dock till Riga 1658. Karl XI:s krig, 1675 - 1679: Sommaren 1674 finns 6 kompanier i Pommern och ingick i den armé som under Riksmarsken Wrangels befäl anföll Hinter-Pommern. I augusti 1676 inneslöts svenska styrkor (bla västmanlänningarna) i staden Demmin av 10.000 Brandesburgare, danskar och österrikare och tvingades kapitulera den 30/9. En del av Västmanlands regementet hann dock rädda sig. De fanns med bland de styrkor som försvarade sig efter en inringning av Stettin 1677. Den hemmavarande delen av regementet deltog under 1678 som besättning på örlogsflottan. Det stora nordiska kriget, 1700 - 1721: Regementet deltog i anfallet på Danmark vid Humlebäck den 25 juli 1700. I oktober ingick de bland de styrkor som skeppades från Karlskrona över till Pernau, Estland och deltog i slaget vid Narva den 20/11 1700. I slaget var regementet formaterat på 3 bataljoner. Två bataljoner under kaptenerna Wrangel respektive Kurck tillhörde den högra stormkolonnen under generalmajor Knut Posse och en bataljon under kapten Sasse ingick i den vänstra stormkolonnen under ledning av generalmajor Georg Johan Majdell. Regementet deltog den 9 juli 1701 i övergången av Düna. Här var regementet formerat på 2 bataljoner av vilka den ena stod på längst till vänster och den andra i mitten. Året efter, 1702, deltog västmanlänningarna i slaget vid Kliszow den 9 juli där regementet fanns i den vänstra flygeln, formerat på 2 bataljoner. Den 2/2 1706 var regementet med i slaget vid Fraustadt, nu formerade på 3 bataljoner och fanns i centern. Var åren därefter med i huvudarméns alla marscher fram till slaget vid Poltava den 28/6 1709. Där ingick regementet i första delen av slaget i den första kolonnen formerat på 2 bataljoner. Kolonnen stod under ledning av gm Axel Sparre. I den andra delen av slaget deltog inte regementet då de var utsända att leta reda på den del av armén som under generalmajor Karl Gustav Roos anföll redutterna i den första delen av slaget. Regementet var därefter med vid kapitulation i Pusjkarjovka några dagar senare. Regementet fick sättas upp på nytt efter Poltava. Detta nya regemente deltog i Stenbocks fälttåg i Skåne och bevistade slaget vid Helsingborg den 28/2 1710. Båda bataljonerna fanns i centern i den andra träffen. Regementschefen överste Tunderfelt stupade i slaget. År 1712 var regementet med Stenbock i Tyskland och deltog den 9/12 1712 i slaget vid Gadebusch. Här fanns regementet i mitten av den första träffen. Regementet fanns även med i Tönningen då de svenska styrkorna där kapitulerade den 6 maj 1713. Regementet fick åter sättas upp, nu 1714. Västmanlänningarna deltog i Karl XII:s båda fälttåg i danska Norge, åren 1716 respektive 1718. Under resten av 1700-talet deltog regementet i de tre återstående krigen, Hattarnas krig 1741 - 1743, Pommerska kriget 1757 - 1762 samt Gustav III:s ryska krig 1788 - 1790. Gustav III:s ryska krig 1788 - 1790: I slutet av av april 1790 deltog regementet i Gustav III:s anfall in på ryskt område och var med i slaget vid Walkiala den 29 april. I uppmarschen gick regementet närmast efter Kronobergs regemente som gick i täten. I stridsområde ställde svenskarna upp på linje och där ställde 1:a bataljonen under major von Platen upp till vänster om kronobergarnas ena bataljon och genomförde ett överraskande bajonettanfall som avgjorde striden på vänsterflygeln. Den 2:a bataljonen under kapten Fredriksson anföll längst ut på högerkanten i ett bajonettanfall som även det var framgångsrikt trots häftig beskjutning. Se karta. Krigen 1807 - 1814: År 1807 fanns ena bataljonen nere i Pommern där de ingick i överste Tavasts brigad. Bataljonen deltog i stora utfallet från Stralssund den 1/4 då fransmännen drevs ut ur Pommern. De var även med då Anklam intogs den 3/4. Den 16/4 blev större delen av bataljonen tillfångatagen av fransmännen vid Ückermünde. År 1808 ingick regementet i den reservarmé sammandrogs i Örebro. Efter att Danmark förklarat Sverige krig fanns regementet vid den norska gränsen där de ingick i högra flygelns 4:e brigad under överste Cronstedt. Under hösten 1808 skeppades sen regementet över till Finland. En bataljon deltog den 14/9 i slaget vid Oravais. Under första delen av striden stod bataljonen i reserven. Västmanlands jägare deltog dock under förmiddagen vid förposterna. På eftermiddagen deltog hela bataljonen i anfallet då ryssarna drevs tillbaka. Bataljonen fanns på vänsterkanten där striderna var mycket framgångsrika. Ryssarna fick dock förstärkning på kvällen och vann till slut slaget. Hela regementet deltog i återtåget runt Bottenviken och fanns under hösten hemma på rotarna. I augusti 1809 fanns regementet med i expeditionen till Ratan dit de skeppades tillsammans med Kustarmén på örlogsflottan. Regementet var med i slaget Sävar den 19/8 och vid Ratan den 20/8. Återskeppningen skedde den 21/8. År 1813 fanns regementet i Tyskland och ingick i arméns andra division under generallöjtnant Sandels och tredje brigaden under gm Brändström. Regementet var formerat på tre bataljoner. Regementet var med i alla slag som armén bevistade där. I början av 1814 fanns regementet i Belgien. I norska fälttåget under hösten 1814 tillhörde regementet samma division och brigad som i Tyskland men var nu formerade på två bataljoner. År 1893 överförs Fellingsbro-rotarna i Kungsörs kompani till det nybildade Livregementet till fot. Uniform innan enhetsuniformen: Blå rock med röda ärmuppslag (1676). Regementet erhöll enhetsuniformen 1690. Förläggningsort: Från 1906, Västerås. Övningsplats: Först i Västerås samt Utnäs löt vid Strömsholm och från 1780 Salbohed väster om Sala.  Kompanier: 1. Livkompaniet 2. Folkare kompani 3. Väsby kompani 4. Salbergs kompani 5. Västerås kompani 6. Strömsholms kompani 7. Bergs kompani 8. Kungsörs kompani Segernamn: Narva* 1700 Düna 1701 Kliszow* 1702 Fraustadt* 1706 Helsingborg 1710 Gadebusch 1712 Walkiala 1790 De segernamn med asterix är de namn som finns på regementets fana, men enligt fankommittén 1892 bör även segernamnen utan asterix ingå.

Relaterade länkar

Indelningsverket Svenska krig Länkar, regementshistoria, soldater etc Förbandsnummervid de svenska förbanden Referenslitteratur Överst på sidan Infanteriregementen, sida:   -1-   -2-  -3-   -4-   -5-  -6-  -7- 
11, Älvsborgs regemente, I15 12, Västgötadals regemente, I16 (Hallands regemente) 15, Västmanlands regemente, I18
xxxx Mil xxxxx
 
xxxxxxxxxxxxx
Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman, granskat 2017-04-29

Svenska regementen

under indelningsverket -

Infanteriet (3)

Infanteriregementen

1. Svenska regementen -

Infanteriet (3)

Älvsborgs regemente, I15

Uppsatt 1624 som Älvsborgs regemente (1683 indelt), Mellan 1949 och 1963 var regementet organiserat som ett pansarinfanteri regemente. Regementet härstammar från de fänikor som sattes upp i Västergötland och Dalsland runt 1552. Gustav II Adolf bildade ur dessa fänikor år 1613 ett landsregemente om 3.000 man. Detta regemente delades år 1624 i tre, Älvsborgs-, Västgötadals- och Skaraborgs regemente. I 1634-års regeringsform omnämns det som elfte regementet. 1624 - 1648: När regementet sattes upp 1624 var dessa trakter gränsland då Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän tillhörde fortfarande Danmark. Sveriges "öga" mot västerhavet var Göteborg och Älvsborgs fästning. Rotarna i regementet låg i de sju härader i Älvsborgs län; Mark, Bollebygd, Kind, Redväg, Ås, Gäsene och Veden (jmf uttrycket Sjuhäradsbygden) samt från Göteborg (9 rotar). Regementets första chef var Nils Ribbing. Regementet ingick bland de trupper som i slutet av juni 1626 landsteg i Preussen. Deltog den 21 september 1626 i slaget vid Mewe då polackerna slås tillbaka. Den 8 augusti 1627 deltog regementet i slaget vid Dirschau. I detta slag sårades Gustav II Adolf allvarligt då han träffas av en kula i axeln. Under 1628 deltog regementet i belägringen av Strassburg i september. År 1629 fördes regementet till Sverige för att kompletteras. I juni 1631 skeppas ena bataljonen under befäl av överstelöjtnant Bengt Persson Pilefelt, till Tyskland och deltog detta år i belägringen av Rostock och Wismar. Mellan 1632 och 1635 låg bataljonen i garnison i Buxtehude. Betydligt sammansmällt fördes bataljonen till Sverige under 1635. Den hemmavarande delen av regementet hade under tiden förstärkts till 10 kompanier och skeppades till Tyskland 1635. Tidigare chefen för Jönköpings regemente, gm Lars Kagg, blir nu chef över Älvsborgs regemente. Bataljonerna är under de närmaste åren omväxlade i Sverige och på kontinenten. År 1642 blir Bengt Ribbing regementets chef. Den bataljon som fanns i Sverige 1644 förstärktes till 12 kompanier och deltog i Horns fälttåg i Skåne. Två kompanier deltog i belägringen av Prag i september - oktober 1648. Karl X:s krig, 1655 - 1660: År 1655 blir Bengt Lilliehöök regementets chef. Samma år deltog de 6 kompanier som var stationerade i Pommern under överstelöjtnant Drakenbergs befäl i Fältmarskalk Wittenbergs fälttåg till Polen. Den 15 juli 1655 var dessa kompanier med i slaget vid Uszcz. Kompanierna ingick därefter i Karl X Gustavs armé och deltog den 6 september i slaget vid Czarnowa. Deltar även vid belägringen av Marienburg i februari 1656. Kompanierna lades senare i garnison i Dantzinger-Haupt där de blir kvar till slutet av 1659 då skansen efter 3 månader belägring måste överges. Den i Sverige kvarvarande delen av regementet utökades genom utskrivningar till 6 kompanier. Denna del stationerades 1657 i Göteborg inför kriget med Danmark. Karl XI:s krig, 1675 - 1679: Inför kriget mot Danmark 1675 låg större delen av regementet i garnison i Stade. Under 1676 slog de tillbaka en belägring av staden. Hösten 1676 var regementet tillbaka i Sverige. År 1677 låg ena bataljonen i garnison i Göteborg och 1678 fanns den andra bataljonen i Skåne och deltog i Karl XI:s skånska fälttåg och belägringen av Kristianstad. Göteborgsbataljonen deltog i undsättningen av Bohus fästning i juli 1678. År 1679 finns hela regementet i Stenbocks armé i Bohuslän där de bl.a. i juli deltog i det misslyckade anfallet mot Uddevalla skans. Det stora nordiska kriget, 1700 - 1721: Under 1700 användes regementet vid den Bohusländska gränsen. De var sen på hemorten till 1705 då delar ur regementet deltog i den misslyckade anfallet på den nyanlagda ryska fästningen Cronstadt, längst in i Finska viken. De var därefter åter på hemorten till 1709 då de inkallades för att skydda den bohuslänska gränsen. De tjänstgjorde här fram till hösten 1712 då de överfördes till Pommern. Därefter deltog de i Stenbocks mecklenburgska fälttåg samt i slaget vid Gadebusch den 20 december 1712. I detta slag var regementet formerat på två bataljoner och stod på infanteriets högra flygel. Därefter var de med till Hollstein och blev innesluten i fästningen i Tönningen och gick i fångenskap tillsammans med resten av Stenbocks armé vid kapitulationen där den 7 maj 1713. Regementet sattes åter upp efter kapitulationen och en bataljon deltog i det norska fälttåget 1716 då de ingick i generallöjtnant Mörners avdelning som inföll i Norge från Bohuslän. Regementet deltog även i 1718-års norska fälttåg då de tillhörde general Dückers avdelning som inföll i Norge över Svinesund. Pommerska kriget, 1757 - 1762: År 1758 överfördes regementet till Pommern med anledning av kriget med Preussen. I mitten av augusti 1759 inmönstrades den ena bataljonen på galärflottan under generalmajor Carpelans befäl och deltog den 10 september i den segerrika sjödrabbningen på Frisches Haff. Omedelbart därefter landsteg de på ön Wollin och deltog i stormningen av staden med samma namn den 16 september. Bataljonen trängde in i staden norrifrån. År 1760 ingick en bataljon i generallöjtnant Ehersvärds avdelning som i augusti ryckte in på Preussiskt område över Anklam och därefter intog Pasewalck. Den 3 oktober anföll preussarna Pasewalck där bataljonen med tapperhet försvarade ställningarna. Denna bataljon följde år 1761 huvudhären och deltog den 2 januari 1762 i slaget vid Neu-Kahlen där den svenska armén banade väg till Malchin för att undsätta den där instängda Spregportens förband. Se Karta. Gustav III:s ryska krig, 1788 - 1790: Ena bataljonen skeppades från Karlskrona den 3 juli 1788 på en mindre avdelning av örlogsflottan till Helsingfors, Finland. De marscherade därefter österut och passerade riksgränsen vid Abborfors och anslöt i slutet av månaden till den avdelning av finska trupper som under Gustav III:s befäl stod vid Hussula, norr om Fredrikshamn. På grund av de finska officerarnas myteri tvingades avdelningen att uppge det planerade anfallet på fästningen i Hussula den 3 augusti. För att undvika att kungen skulle utsattes för en attack från de upproriska finska officerarna lämnade han lägret tillsammans med Älvsborgs bataljonen och en annan svensk bataljon som vaktstyrka och begav sig till lägret vid Summa. I slutet av september drog sig alla svenska avdelningar tillbaka till riksgränsen. I slutet av oktober gick man i vinterkvarter och Älvsborgs bataljon tillordnades arméns västra fördelning under generallöjtnant Siegroth. Fördelningen inkvarterades kring Artsjö och Nyby på vägen från Tavastehus till gränsen vid Keltis. Först i slutet av juni 1789 ryckte den svenska armén åter i fält. Älvsborgs bataljon detacherades under generalmajor Lars Fredrick von Kaulbars befäl till Heinola för att där utgöra samband mellan arméns huvudstyrka och Savolaxbrigaden. Den 8 juli fick dock Kaulbars order om att marschera från Heinola till Kovalla nära Värälä för att där gå över Kymmene älv för att tillsammans med en annan avdelning tränga tillbaka ryssarna på vägen till Villmarstand. Kaulbars avdelning anlände den 13 juli till Kovalla och gick över Kymmene älv följande dag. De fortsatte framryckningen och stod i Kaipiais den 15 juli. Här anföll han oförskräckt ryssarna väl förskansade och överlägsna styrka. Efter ett tag insåg ryssarna att svenskarnas numerär var betydligt färre än deras och försökte då kringränna svenskarnas högra flank. Detta slogs tillbaka under tappert motstånd av Älvsborgs bataljon och yttrligare en bataljon under befäl av överste Hamilton. Då den förstärkning som Kaulbars blivit lovad inte anlänt tvingades han under natten retirera till Uttismalm och den 18 juli gå tillbaka över älven till Kovalla. Den 22 juli ingick Älvsborgs bataljon i Kungens avdelning som ryckte fram till Värälä där de tvingade ryssarna att dra sig tillbaka. Redan följande dag fick Älvsborgs bataljon samt ytterligare några bataljoner order om att marschera till Anjala då ryssarna förberedde sig att gå över älven där. I början av augusti var bataljonen åter i Värälä där de den 8 augusti avvärjde ett ryskt försök att gå över älven. I slutet av april 1790 drogs större delen av arméns västra och mellersta avdelningar samman vid Jala för att rycka in på ryskt område. I dessa trupper ingick även Älvsborgs bataljon. Den 28 april gick styrkorna över Kymmene älv och den 29 april var de inblandade i strider vid Valkeala. I dessa strider deltog inte Älvsborgs bataljon då de fanns längre bak i Antilla by för att täcka ryggen. Då ryssarna samtidigt trängt in på svenskt område vid Anjala tvingades trupperna vid Valkeala den 5 maj dra sig tillbaka till Kovalla och marscherade därefter till vägen mellan Elimä och Villikala varvid ryssarnas framryckning hejdades. Den 9 maj gick ryssarna över älven vid Keltis. En större truppstyrka, där Älvsborgs bataljon ingick, under befäl av generalmajor Pauli fick gå tillbaka till Ninimäki för att skydda vägen till Tavastehus. Pauli beslöt den 19 maj att gå till anfall och bryter upp från Ninimäki och anfaller ryssarna natten till den 20 maj vid Keltis. Anfallet lyckades och ryssarna drevs tillbaka över älven. Älvsborgs bataljon låg därefter vid Värälä fram till freden den 14 augusti. Se karta. Pommerska kriget 1805 - 1807: År 1805 blir Ernst Eberhard Gotthard von Vegesack chef för regementet. På hösten samma år överförs en bataljon till Pommern under befäl av överstelöjtnant Bökman. Här tilldelas bataljonen arméns fjärde brigad som kommenderades av överste von Vegesack. I slutet av januari 1807 då svenskarna trängs tillbaka Stralsund utmärkte sig bataljonens jägare "med en sällsynt ihärdighet och jemnhet underhållen eld" då de var inblandade i arriärgardesstrider vid Elmenhorst den 27 januari. Efter att Stralsund blivit innesluten av fransmännen tilldelades Älvsborgsbataljonen Frankenfront eller den södra fronten som stod under ledning av Vegesack. Den 12 februari deltog Älvsborgs jägare i ett utfall från Frankenfront. Syftet var att driva bort fransmännen från en framskjuten postering med bajonettanfall. Den 14 mars genomfördes ett större utfall där Älvsborgsbataljonen ingick. Detta verkställdes från Knieperfront eller den norra fronten som stod under ledning av överste Cardell. Syftet var att rekognosera fiendens vänstra flygel. Cardell valde dock att anfalla varvid Älvsborgsbataljonen fick till uppgift att storma en redutt som utgjorde fransmännens huvudpunkt på denna front. Bataljonen anföll mot reduttens utskjutande vinkel men blev utsatt för kraftig eldgivning på själva fältvallen med stor manspillan som följd. Trots detta så rusade de, under Cardells personliga anförande, ned i graven och försökte bestiga vallen. Vallen var dock lerig och blöt varför de hade stora problem att komma upp. De som nådde krönet blev i de flesta fall nedstötta. Bataljonen blev till sist nödgad att retirera under livlig beskjutning med stora förluster som följd. I denna strid förlorade bataljonen sin chef, överstelöjtnant Bökman samt 126 sårade och döda. Många av dessa var officerare. Bataljonen deltog senare i striden vid Alt Kosenow den 16 april 1807. Svenskarna hade då gjort ett utfall från Stralsund men tvingades tillbaka in på eget område. Vid dessa strider sårades överste von Vegesack. I mitten av juli trängde fransmännen in i Svenska Pommern med en stor styrka. Vid striderna i Steinhagen den 14 juli utmärkte sig Älvsborgsbataljonen då svenskarna med 3.000 man under general Wredes befäl uppehöll en fransk här om 10.000 man en längre tid. Bataljonen stod på den vänstra flygeln och blev utsatta för två anfall, dels av kavalleri och dels av infanteri vilka de lyckades slå tillbaka. Efter kapitulationen den 7 september 1807 återvände bataljonen tillsammans med de övriga trupperna till Sverige. Se Karta. Danska kriget respektive ryska kriget, båda 1808 - 1809: År 1808 tilldelades regementet till den tredje brigaden under överste Belfrage i den västra arméns vänstra flygel. Brigaden samlades vid Vassbotten och inföll den 3 maj 1808 på norskt område där de trängde fram till Bärby. I början av juni drog sig brigaden tillbaka, närmare den svenska gränsen. En del av regementet låg sedan som garnison vid Varbergs- respektive Karlstens fästning. Se Karta Kriget mot Napoleon, 1813 - 1814: I maj 1813 skeppades regementet från Göteborg till Pommern där de den 22 maj landsattes i Perth. Regementet var då formerat på 3 bataljoner under befäl av överste Bergholtz. De tilldelades arméns andra division under generallöjtnant Sandels befäl och fjärde brigad som stod under befäl av regementschefen Casimir Reuterskiöld. Regementet deltog i slagen vid Gossbeeren den 23 augusti och Dennewitz den 6 september. Ena bataljonen deltog under överste Björkstjernas befäl i anfallet på Dessau den 28 september. En annan av bataljonerna var med den 29 september i slaget vid Roslau där fransmännen blev tillbakadrivna av generallöjtnant Sandels tre bataljoner. Regementet hade under dessa två sistnämnda strider en hel del förluster i sårade och döda. Regementet deltog senare i slaget vid Leipzig den 18 oktober. Regementet deltog på hösten 1813 i det svenska infallet i Holstein och senare under vintern till Belgien där den fjärde brigaden användes på högra Maas-stranden för att blockera fästningen Maastricht. Norska fälttåget 1814: Under våren 1814 återgick regementet med den andra divisionen till Rostock där de överskeppades till Ystad för att sen marschera till Bohuslän inför det norska fälttåget. De tilldelades samma brigad och division som i Tyskland, nu formerade på blott två bataljoner. Den 30 juli ryckte andra divisionen in i Norge över Bärby och anlände nästa dag till Idde-slätten. Den 1 augusti deltog regementets jägare i striderna vid Tistedalsälven under generalmajor Brändströms befäl. Den 3 augusti sände general Sandels Älvsborgs regemente under befäl av överste Bergholtz till Ingedals kyrka på vägen till Fredriksstad för rekognosering. På höjden vid kyrkan fanns ett par bataljoner norsk infanteri plus kavalleri. Bergenholtz gick till anfall och med obetydlig förlust drev regementet tillbaka norrmännen till Guslund. Regementet följde därefter med andra divisionen över Sanesund till Issebro dit de anländer den 10 augusti. De blir kvar här till stilleståndet den 14 augusti. Se Karta. Regementet var roterat med 1200 nummer med 8 kompanier i Södra Västergötland varav 1191 i Älvsborgs län och 9 i Göteborgs län. Kompanier: Livkompaniet, Överstelöjtnantens kompani, Majorens kompani, Södra Kinds kompani, Norra Kinds kompani, Redwågs kompani, Åhs kompani och Giesenäs kompani. Uniform innan enhetsuniformen: Grå rock med gula ärmuppslag (1677). Regementet erhöll enhetsuniformen 1691. Förläggningsort: Från 1914, Borås. Övningsplats: Mellan 1685 - 1770 Timmele hed norr om Ulricehamn, 1770 - 1783 Kila hed, Borås, 1784 - 1796 Örby hed, sydväst om Borås och från 1797 Fristad hed nordost om Borås. Regementets färg: gult och svart Kompanier: 1. Livkompaniet 2. Marks kompani 3. Södra Kinds kompani 4. Ås kompani 5. Vedens kompani 6. Norra Kinds kompani 7. Gäseneds kompani 8. Redvägs kompani Segernamn: Leipzig 1642 Helsingborg 1710 Gadebusch 1712

Västgötadals regemente, I16

Uppsatt 1624 som Västgötsdals regemente (1685-03-16 indelt). År 1902 byter regementet namn till Hallands regemente och flyttar till Halland. Mellan 1942 och 1952 var regementet cykelinfanteri. I Halland fanns från 1813 Hallands infanteribataljon (I28). Bataljonen kom dock inte att ingå i Hallands regemente utan bildade 1902 tillsammans med Värmlands fältjägarkår regementet Waxholms grenadjärregemente (I26). År 1928 uppgick detta regemente i Göta livgarde som dess första bataljon. Västgötadals regemente härstammar från de fänikor som sattes upp i Västergötland och Dalsland runt 1552. Gustav II Adolf bildade ur dessa fänikor år 1613 ett landsregemente om 3.000 man. Detta regemente delades 1624 i tre, Älvsborgs-, Västgötadals- och Skaraborgs regemente. Som indelt hade regementet rotar i både Älvsborgs- och Skaraborgs län. I och med sammanslagningen 1902 fick regementet flytta till Halland. I 1634-års regeringsform omnämns Västgötadals regemente som tolfte regementet. Regementets första chef var Georg Cunningham (omnämns ofta i samtida handlingar som Jöran König). Sommaren 1626 skeppas regementet till Preussen där de förläggs i garnison i Elbingen. De blir kvar här till hösten 1629 då de skeppas till Sverige för att kompletteras. 1630 är regementet hemma sånär som på 300 man som sändes till Tyskland för att komplettera andra regementen. I juni 1631 överförs halva regementet till Tyskland under överstelöjtnant Wellam von Saltzburgs befäl. Våren 1632 finns regementet i helhet i Wismar där de finns kvar till våren 1635 då de skeppas till Sverige. År 1636 blir dåvarande chefen för Skaraborgs regemente, Nils Kagg, chef för Västgötadals regemente. Samma år överförs större delen av regementet till Tyskland. Åren därefter skickas varje år förstärkningar av regementet från Sverige. År 1642 ingår regementet i Torstensson armé och deltar den 23 oktober 1642 i slaget vid Leipzig. 1647 finns halva regementet i Sverige. 1657 finns delar av regementet, 3 kompanier, i Preussen. Resterande del finns i garnison i Göteborg. År 1675 finns ena bataljonen med i den armé som samlades i Vänersborg för att möta det danska hotet. Regementet deltog i lägret vid Lilla Harrie och i slaget vid Lund den 4/12 1676. Bataljonen stod i mitten av första träffen under ledning av överste Mörner (stupade i slaget). 1677 finns bataljonen i Göteborg. Den andra bataljonen som fanns i Riga kom hem samma år. Hela regementet deltog i riksamiralen Stenbocks undsättning av Bohus fästning den 22 juli 1678. Det stora nordiska kriget: År 1700 användes regementet för bevakning av norska gränsen. Därefter var huvuddelen av regementet hemma på rotarna till 1705. Detta år deltog delar av regementet i det misslyckade anfallet på den nyanlagda fästningen Cronstadt. År 1709 uppfordrades regementet till skydd av den bohuslänska gränsen. Här blir regementet kvar till 1712 då det skeppas över till Pommern från Karlshamn. Regementet deltog i Stenbocks fälttåg i Meckelnburg och i slaget vid Gadebusch den 9 december 1712. Regementet stod nära infanteriets vänstra flygel. Totalt förlorade regementet 94 officerare och soldater i döda och sårade i slaget. Regementet var därefter med i Holstein och blev inneslutet i Tönningen där regementet tillsammans med de övriga svenska trupperna kapitulerade den 6 maj 1713. Efter Tönningen fick regementet sättas upp på nytt och 1716 är Libert Rosenstjerna regementschef. Regementet ingår år 1716 i den armé som under generalmajor Mörner skulle anfalla in i danska Norge från Bohuslän. Deltar under Karl XII.s befäl den 26/5 1716 i anfallet på Spånviks kastell vid Svinesund samt deltar i överrumplingen av Fredrikshall den 26/6 då regementet förlorade mycket folk. Regementet deltar även i 1718-års norska fälttåg. Under 1719 används regementet till bevakningsuppdrag i Bohuslän. Pommerska kriget, 1757 - 1762: Regementet deltog inte i Finland i under Hattarnas krig 1741 - 1743. Regementet deltog däremot i det Pommerska kriget 1757 - 1762. I maj 1757 skeppades halva regementet till Svenska Pommern. En avdelning av bataljonen under befäl av kapten Roos deltog i det misslyckade anfallet på Peenmünde skans natten till den 5 april 1758. Skansen hade fallit i fiendens händer den 13 mars. Ross stupade i anfallet. Den 14 oktober deltog bataljonen under befäl av major Strömschöld i ett likaledes misslyckat anfall på Anklam. Åren 1759 - 1760 var inte bataljonen inblandade i några fälttåg och i juli 1762 var bataljonen hemma igen. Se Karta. Gustav III:s ryska krig 1788 - 1790: I början av juli 1788 skeppades den ena bataljonen på örlogsflottan från Karlskrona till Helsingfors. Där ingick de i överstelöjtnant Stedingks styrkor som låg vid Hangö udd till skydd mot landstigning. Under 1789 ingick bataljonen i den högra eller kustfördelningen under överstelöjtnant Meijerfelt, senare under överstelöjtnant von Platen. Under augusti 1789 kom även regementets andra bataljon över till Finland och anslöt sig till kustfördelningen vid Kymmene gård. I striden vid Broby den 31 augusti 1789 gjorde regementet mycket bra i från sig då ryssarna efter segern vid Svensksund den 24 augusti landstigit i svenskarnas rygg. Vid början av 1790-års fälttåg stod en del av Västgötadals regemente som förpost vid Anjala. Då ryssarna gick över älven vid Anjala den 5 maj deltog styrkan i striderna. Den övriga delen av regementet ingick i von Platens styrkor som ryckte fram för att stoppa ryssarna. I ryssarnas anfall kom Västgötadals regemente att stå i stridens centrum och regementschefen överstelöjtnant Lewenhaupt sårades. De svenska styrkorna tvingades dra sig tillbaka till Villikala. Regementet var även inblandad i striderna vid Korhois och Anjala den 30 maj då von Platen lyckades driva tillbaka ryssarna från Korhois. I november 1790 var regementet hemma på sina rotar. Se karta. Pommerska kriget 1805 - 1807: I januari 1807 skeppades en bataljon till Pommern där de ingick i överste Tavasts brigad. Vid det stora utfallet från Stralsund den 1 april 1807, då fransmännen drevs ut ur Pommern, tillhörde bataljonen den vänstra kolonnen under överste Vegesacks befäl. Den 16 april anföll åter fransmännen de svenska förbanden och bataljonen gjort mycket tappert motstånd i striderna vid Ferdinandshof och Alt-Kosenow och retirerade därefter med de övriga styrkorna till Anklam. Bataljonen deltog även striderna vid Redebas och Pütte då fransmännen anföll den 14 juli 1807. Efter kapitulationen i Stralsund den 7 september överfördes bataljonen till Sverige. Se Karta. Danska kriget respektive ryska kriget, båda 1808 - 1809: År 1808 ingick regementet i den västra flygeln, andra brigaden av den armé som drogs samman vid gränsen mot det ännu danska Norge. Brigaden gick in i Norge den 3 maj vid Jakobsrud och trängde fram till Prestbakke och Torgelsrud där de stannade. Den 10 maj fick man dra sig tillbaka närmare gränsen sedan danska trupper i ryckt frammåt. På hösten 1808 fick Västgötadals regemente order om att marschera till Gävle för att den 21 september skeppas över till Finland. På grund av storm kunde man inte gå över till Finland utan regementet fick föras till Åland där det blev kvar över vintern. Regementet deltog i återtåget över Ålands hav 16 - 17 mars 1809. Norska fälttåget, 1814: Regementet deltog inte i kriget mot Napoleon 1813 - 1814, däremot i det norska fälttåget 1814. Regementet var formerat på 4 bataljoner och tillhörde arméns nionde brigad under befäl av överste Klingspor (senare gm Cederström) och femte divisionen under befäl av gm Rosenblad. Regementets första och tredje bataljon skeppades i slutet av juli 1814 från Strömstad på skärgårdsflottan. De deltog i landstigningen på Krageröe och intagandet av Fredriksstad den 3 - 4 augusti. De båda andra bataljonerna följde den femte divisionen som den 30 juli gick in i Norge vid Jakobsrud och Prestbakke. Divisionen var framme vid Fredrikssten den 1 augusti. De närmaste dagarna marscherade den nionde brigaden i grannskapet av Fredriksstad för att sen gå norrut för att understödja Vegesack. Den 7 augusti förenade sig brigaden med Vegesacks brigad varefter de norska styrkorna drevs bort från Trönberg. Den 9 augusti gjorde normännen ett anfall vid Langenäs som slogs tillbaka av svenskarna. En av Västgötadals bataljoner under befäl av major Ström gjorde en tapper insats. Vid stilleståndet i Moss den 14 augusti 1814 fanns den nionde brigaden vid Askim. Se karta. Regementet var roterat med 1200 nummer med 8 kompanier med 300 i Skaraborgs län och 900 i Älvsborgs län (600 i västra Västergötland och 600 i Dalsland). Kompanier: Livkompaniet, Överstelöjtnantens kompani, Majorens kompani, Sun- och Nordals kompani, Tössbo kompani, Kållands kompani, Vedbo kompani och Kullings kompani. Uniform innan enhetsuniformen: Grå rock med gula ärmuppslag (1676). Regementet erhöll enhetsuniformen 1691. Förläggningsort: Från 1907, Halmstad. Övningsplats: Mellan 1685 - 1863 Nygårdsängen, Vänersborg och från 1863 Grunnebo hed. Hallands bataljon och senare Hallands regementet övades på Skedala hed öster om Halmstad. Regementets färg: Gult och svart. Som Hallands regemente: Vitt och blått. Kompanier: 1. Livkompaniet 2. Väne kompani 3. Kållands kompani 4. Kullings kompani 5. Valbo kompani 6. Vedbo kompani 7. Tössbo kompani 8. Sundals kompani Kompani 1 - 4 ingick i Livbataljonen och 5 - 8 i Dalbataljonen. Segernamn: Lützen 1632 Leipzig 1642 Lund 1676 Gadebusch 1712  

Västmanlands regemente, I18

Uppsatt 1623 som Västmanlands regemente (1682 indelt). Indraget 1927. Regementets traditioner togs då över av Västmanlands flygflottilj som i sin tur lades ned 1982. Ovanligt att en flygflottilj får tillåtelse att föra ett infanteriregementes segernamn i sin fana. Regementet härstammar från de fänikor som sattes upp i Västmanland under 1500-talet. Gustav II Adolf bildade år 1617 ur dessa fänikor jämte fänikor från Dalarna och Uppland ett landsregemente. Landsregementet var formerat på 6 fänikor varav 2 från Västmanland. Den ena fänikan under ledning av Bengt Bagge och räknade 367 man och den andra under ledning William gray och räknade 365 man. Detta regemente delades år 1623 i tre: Upplands regemente, Västmanlands regemente och Dalregementet. I 1634-års regeringsform omnämns det som femtonde regementet. Regementet var roterat med 1200 nummer med 8 kompanier (940 i Västmanlands län, 55 i Örebro län samt 205 i Kopparbergs län). Kompanier: Livkompaniet, Överstelöjtnantens kompani, Majorens kompani, Bergslags kompani, Strömsholms kompani, Väsby kompani, Salbergs kompani och Kungsörs kompani. Fälttåg: Dess förste överste var Bengt Bagge. Regementet följde med Gustav II Adolf sommaren 1626 till Preussen. År 1629 var regementet tillbaka i Sverige. En helt ny skvadron (bataljon) sattes upp redan 1628 i Sverige och fördes år 1629 under överstelöjtnant William Grays ledning till Preussen. Samma höst var bataljonen tillbaka i Sverige och slogs ihop med det nu försvagade regementet. Under 1633 fördes en bataljon över till Tyskland. År 1634 blev Erik Stenbock regementschef och detta år förs den andra bataljonen över till Preussen. Först 1637 förenas bataljonerna i Anklam, Tyskland. Regementet låg mestadel i garnison. Karl X:s krig, 1655 - 1660: År 1655 var regementet med Karl X i Polen och låg där i garnison till 1659. Ena bataljonen fördes dock till Riga 1658. Karl XI:s krig, 1675 - 1679: Sommaren 1674 finns 6 kompanier i Pommern och ingick i den armé som under Riksmarsken Wrangels befäl anföll Hinter-Pommern. I augusti 1676 inneslöts svenska styrkor (bla västmanlänningarna) i staden Demmin av 10.000 Brandesburgare, danskar och österrikare och tvingades kapitulera den 30/9. En del av Västmanlands regementet hann dock rädda sig. De fanns med bland de styrkor som försvarade sig efter en inringning av Stettin 1677. Den hemmavarande delen av regementet deltog under 1678 som besättning på örlogsflottan. Det stora nordiska kriget, 1700 - 1721: Regementet deltog i anfallet på Danmark vid Humlebäck den 25 juli 1700. I oktober ingick de bland de styrkor som skeppades från Karlskrona över till Pernau, Estland och deltog i slaget vid Narva den 20/11 1700. I slaget var regementet formaterat på 3 bataljoner. Två bataljoner under kaptenerna Wrangel respektive Kurck tillhörde den högra stormkolonnen under generalmajor Knut Posse och en bataljon under kapten Sasse ingick i den vänstra stormkolonnen under ledning av generalmajor Georg Johan Majdell. Regementet deltog den 9 juli 1701 i övergången av Düna. Här var regementet formerat på 2 bataljoner av vilka den ena stod på längst till vänster och den andra i mitten. Året efter, 1702, deltog västmanlänningarna i slaget vid Kliszow den 9 juli där regementet fanns i den vänstra flygeln, formerat på 2 bataljoner. Den 2/2 1706 var regementet med i slaget vid Fraustadt, nu formerade på 3 bataljoner och fanns i centern. Var åren därefter med i huvudarméns alla marscher fram till slaget vid Poltava den 28/6 1709. Där ingick regementet i första delen av slaget i den första kolonnen formerat på 2 bataljoner. Kolonnen stod under ledning av gm Axel Sparre. I den andra delen av slaget deltog inte regementet då de var utsända att leta reda på den del av armén som under generalmajor Karl Gustav Roos anföll redutterna i den första delen av slaget. Regementet var därefter med vid kapitulation i Pusjkarjovka några dagar senare. Regementet fick sättas upp på nytt efter Poltava. Detta nya regemente deltog i Stenbocks fälttåg i Skåne och bevistade slaget vid Helsingborg den 28/2 1710. Båda bataljonerna fanns i centern i den andra träffen. Regementschefen överste Tunderfelt stupade i slaget. År 1712 var regementet med Stenbock i Tyskland och deltog den 9/12 1712 i slaget vid Gadebusch. Här fanns regementet i mitten av den första träffen. Regementet fanns även med i Tönningen då de svenska styrkorna där kapitulerade den 6 maj 1713. Regementet fick åter sättas upp, nu 1714. Västmanlänningarna deltog i Karl XII:s båda fälttåg i danska Norge, åren 1716 respektive 1718. Under resten av 1700-talet deltog regementet i de tre återstående krigen, Hattarnas krig 1741 - 1743, Pommerska kriget 1757 - 1762 samt Gustav III:s ryska krig 1788 - 1790. Gustav III:s ryska krig 1788 - 1790: I slutet av av april 1790 deltog regementet i Gustav III:s anfall in på ryskt område och var med i slaget vid Walkiala den 29 april. I uppmarschen gick regementet närmast efter Kronobergs regemente som gick i täten. I stridsområde ställde svenskarna upp på linje och där ställde 1:a bataljonen under major von Platen upp till vänster om kronobergarnas ena bataljon och genomförde ett överraskande bajonettanfall som avgjorde striden på vänsterflygeln. Den 2:a bataljonen under kapten Fredriksson anföll längst ut på högerkanten i ett bajonettanfall som även det var framgångsrikt trots häftig beskjutning. Se karta. Krigen 1807 - 1814: År 1807 fanns ena bataljonen nere i Pommern där de ingick i överste Tavasts brigad. Bataljonen deltog i stora utfallet från Stralssund den 1/4 då fransmännen drevs ut ur Pommern. De var även med då Anklam intogs den 3/4. Den 16/4 blev större delen av bataljonen tillfångatagen av fransmännen vid Ückermünde. År 1808 ingick regementet i den reservarmé sammandrogs i Örebro. Efter att Danmark förklarat Sverige krig fanns regementet vid den norska gränsen där de ingick i högra flygelns 4:e brigad under överste Cronstedt. Under hösten 1808 skeppades sen regementet över till Finland. En bataljon deltog den 14/9 i slaget vid Oravais. Under första delen av striden stod bataljonen i reserven. Västmanlands jägare deltog dock under förmiddagen vid förposterna. På eftermiddagen deltog hela bataljonen i anfallet då ryssarna drevs tillbaka. Bataljonen fanns på vänsterkanten där striderna var mycket framgångsrika. Ryssarna fick dock förstärkning på kvällen och vann till slut slaget. Hela regementet deltog i återtåget runt Bottenviken och fanns under hösten hemma på rotarna. I augusti 1809 fanns regementet med i expeditionen till Ratan dit de skeppades tillsammans med Kustarmén på örlogsflottan. Regementet var med i slaget Sävar den 19/8 och vid Ratan den 20/8. Återskeppningen skedde den 21/8. År 1813 fanns regementet i Tyskland och ingick i arméns andra division under generallöjtnant Sandels och tredje brigaden under gm Brändström. Regementet var formerat på tre bataljoner. Regementet var med i alla slag som armén bevistade där. I början av 1814 fanns regementet i Belgien. I norska fälttåget under hösten 1814 tillhörde regementet samma division och brigad som i Tyskland men var nu formerade på två bataljoner. År 1893 överförs Fellingsbro-rotarna i Kungsörs kompani till det nybildade Livregementet till fot. Uniform innan enhetsuniformen: Blå rock med röda ärmuppslag (1676). Regementet erhöll enhetsuniformen 1690. Förläggningsort: Från 1906, Västerås. Övningsplats: Först i Västerås samt Utnäs löt vid Strömsholm och från 1780 Salbohed väster om Sala.  Kompanier: 1. Livkompaniet 2. Folkare kompani 3. Väsby kompani 4. Salbergs kompani 5. Västerås kompani 6. Strömsholms kompani 7. Bergs kompani 8. Kungsörs kompani Segernamn: Narva* 1700 Düna 1701 Kliszow* 1702 Fraustadt* 1706 Helsingborg 1710 Gadebusch 1712 Walkiala 1790 De segernamn med asterix är de namn som finns på regementets fana, men enligt fankommittén 1892 bör även segernamnen utan asterix ingå.

Relaterade länkar

Indelningsverket Svenska krig Länkar, regementshistoria, soldater etc Förbandsnummervid de svenska förbanden Referenslitteratur Överst på sidan Infanteriregementen, sida:   -1-   -2-  -3-   -4-   -5-  -6-  -7-