Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman, granskad 2017-04-29

Svenska regementen under indelningsverket - Infanteriet (6)

Infanteriregementen

1. Svenska regementen - Infanteriet (6)

Innehåll denna sida:

Livgardet till fot/Svea livgarde

Uppsatt 1523 av Gustav Vasa (Drabanterna), 1618 Hovregementet/Drabantregementet (under det trettioåriga kriget kallat Gula regementet pga av sin beklädnad. Huvuddelen av regementet stupade 1632 i Lützen tillsammans med Gustav II Adolf), 1649 Kungliga Maj:ts Garde och Livregemente, 1655 Kungliga Maj:ts Livgarde till häst och fot (Karl X + XI), 1700 Kungliga Maj:ts Livgarde till fot (Karl XII) (det beridna drabantkompaniet organiseras nu till ett självständigt förband), 1791 Kungliga Maj:ts Första Livgarde (Gustav III), 1792 Svea Livgarde, 1806 Livgardet till fots, 1808 Fleetwoodska regementet, 1809 Svea Livgarde. År 1984 införlivas K1 som en kavalleribataljon inom Svea Livgarde, från 1994 som Livgardets dragoner. Regementet nedlagt år 2000. Regementet återuppstår samma år som Livgardet, LG. Under 1500-talet fanns i Stockholm dels en drabantkår som livvakt för konungen och dels en fänika som år 1541 benämndes Stockholmsfänikan eller Första fänikan. Denna fänika bestod av värvat fotfolk både från Sverige och Tyskland. Drabanterna, tillsammans med Stockholmsfänikan, blev ett kungligt garde som i sin tur är ursprunget till Livgardet. På Västerås riksdag 1527 togs ett beslut om att det skulle finns en garnison i Stockholm om 800 man. År 1523 hade Stockholm en befolkning på cirka 3.000 man vanför andelen soldater i staden var relativt stort. Först under Karl X:s tid (år 1655) sattes ett beridet drabantkompani upp. Samtidigt värvades ett liknande förband i Tyskland som benämns Kungliga Maj:ts livkompani till häst. Detta refereras i bland som Livgardet till häst men skall inte sammanblandas med det regemente med samma namn som sattes upp på 1770-talet. Både dessa beridna kompanier lydde organisatoriskt under chefen för Livgardet till fot. Kompanierna hade en numerär om 140 respektive 180 man och stod vardera under befäl av en överstelöjtnant. År 1657 införlivas de helt med Livgardet som får namnet Kungliga Maj:ts livgarde till häst och fot. De beridna kompanierna blir nu tre. Ett kompani kallas Drabantkompaniet (Garde du Corps) och de två övriga för Gardet till häst. Karl XI minskar 1675 den beridna delen till enbart ett kompani. Kompaniet kom att kallas Kungliga Maj:ts drabantgarde och fick en delad förläggning, dels i Arboga och dels i Köping. De kom då att vara nära kungen som vanligen vistades i Kungsör. Därmed kom också Stockholm att sakna beridna förband för lång tid framåt. År 1699 omorganiseras drabantgardet till ett självständigt förband och blev sedemera Karl XII:s ryktbara livdrabantkår. Avsikten var att lägga livdrabantkåren på Skeppsholmen, Stockholm, där en kasernbyggnad uppfördes, (senare känd som Långa raden). Den han aldrig tas i bruk av livdrabantkåren då Det stora nordiska kriget bröt ut och både Karl XII och livdrabantkåren lämnade Stockholm för att aldrig återkomma. Livgardet var inte indelt utan ett värvat regemente där både soldater och officerare hade lön. Soldaterna var inkvarterade hos borgarna i Stockholm och gardet hade sin uppställningsplats på Gustav II Adolfs torg. Livgardet var ett elitförband och kungens eget garde. Livgardet var ett hårt tränat förband, disciplinen var mycket sträng, officerarna var militärt skolade. Officerarna kom i regel från lågadeln men de fick börja nerifrån och avancera uppåt. Gardesofficerare kommenderades även till landsortsregementena för att öva dem i de nya reglementena. Därigenom kom även livgardet att tjäna som officersskola. Gustav III utfärdade år 1781 en ny rangordning som innebar att officerare vid Livgardet (I1) och Lätta dragonerna (K1) vid alla tillfällen kunde kommendera officerare i andra regementen som hade högre grad en dem. I1 och K1 kom att betecknas som rangregementen. Även underofficerare i dessa randregementen hade högre rang än andra underofficerare. Rangregementena var befriade från kommenderingar som inte leddes av generalspersoner eller då en gardesofficer förde befälet. Efter det misslyckade kriget i Finland 1808 placerades Livgardet (I1) sist i rangordningen bland arméns regementen och miste även namnet Livgardet. År 1809 fick regementet tillbaka sin förra rang men officerarna vid Livgardet (I1 och I2) samt i K1 räknades nu enbart i innehavd grad som äldst bland arméns officerare. I1 får också tillbaka sitt namn som garde, nu med namnet Svea Livgarde. Livgardet hade adliga officerare så långt fram som till 1940. Svea livgarde bar björnskinnsmössor som grenadjärkompani. Förläggningsort: Livgardet ett värvat garde med stationering i Stockholm. Fram till 1802 var regementet inkvarterat hos borgarna i Stockholm. Karstenhov vid nuvarande Gustav Adolfs torg var regementschefsbostad och torget regementets uppställningsplats. Från 1803 var regementet kasernerat i Fredrikshov, från 1888 Linnégatan 87, från 1947 Sörentorp, Solna (nuvarande Polishögskolan), Ulriksdal, från 1970 Kungsängen. Övningsplats: Ladugårdsgärde. Regementets färg: Gult. Valspråk: Possunt nec posse videntur (De kunna göra det som inte ser ut att kunna göras). Segernamn: Befrielsekriget 1521 Rehn 1631 Lützen 1632 Warszawa 1656 Tåget över Bält 1658 Halmstad 1676 Lund 1676 Landskrona 1677 Narva 1700 Düna 1701 Kliszow 1702 Holovczyn 1708 Svensksund 1790 1708 i Holovczyn förde kungen (Karl XII) personligen befälet över gardet under slaget.

Göta livgarde, I2

Regementet härstammar från 2 grenar: 1745 Hamiltonska regementet, 1772 Änkedrottningens livregemente. År 1772 avskiljs 3:e bataljonen som nu kom att ingå i Livregementsbrigaden som Värvade bataljonen av Livregementsbrigadens lätta infanteri. 1803 byter regementet namn till Finska gardesregementet, 1808 af Palénska regementet (under kort tid förlorade regementet sin värdighet av gardesregemente och fick då namnet af Palénska regementet), 1809 Andra gardesregementet. 1790 Andra gardesregementet. Detta regemente sattes upp med manskap från Sandels fotjägare och marinsoldater från Storamiralens regemente. Regementet byter namn till Konungens Göta gardesregemente och 1806 till Svenska gardesregementet, 1808 indraget År 1809 slås dessa båda grenar ihop.  Regementet har haft namnen; 1809 :Andra gardesregementet, 1818: Andra livgardet, 1894: Göta livgarde. År 1928 tillförs Göta livgarde Vaxholms grenadjärregemente som dess 1:a bataljon, 1939 indraget. Regementet återuppstår 1944 som Göta pansarlivgarde (P1) i Enköping, 1963 Göta livgarde, indraget 1980. Pansarregementet bar inte svart basker som övriga pansarförband. Förläggningsort: värvat garde med stationering i Stockholm från 1809, från 1890 Linnégatan 89. Övningsplats: Ladugårdsgärde, senare Järvafältet. Regementets färg: Rött. Regementets uniform m/ä har röda revärer. Segernamn: Svensksund 1790  

Drabanterna

Drabanterna var från 1500-talet titeln på en furstlig persons livvakt. Under befrielsekriget mot danskarna hade Gustav Vasa en personlig livvakt från Dalarna. Denna livvakt behöll han även efter att han valts som konung 1523 och formerade den som en drabantkår. De hade till uppgift att dels vara en personlig livvakt och dels en slottsvakt. Se även Livgardet ovan. Gustav II Adolf organiserade en drabantkår som fick namnet Kungliga Majestäts Drabanter. Karl XII omorganiserade år 1699/00 livdrabantkåren som blir ett självständigt förband. Kåren kom nu enbart att bestå av personal som hade officers rang. Kåren hade som mest 200 man som genom tapperhet utmärkt sig i andra regementen och värvats till drabanterna. Drabanterna var ett elitförband och deras uppgift var att i strid omge och skydda kungen och de stod under kungens personliga chefskap. Sekundchefen hade titeln kaptenlöjtnant med generalmajors rang. En drabantlöjtnant hade rang av överste, korpraler hade rang närmaste efter major, vicekorpraler näst efter kaptener vid Livgardet och de meniga drabanterna hade rang näst efter ryttmästare vid Livregementet till häst respektive kapten vid Livedragonregementet. Drabanterna deltog i alla av den kungliga arméns fälttåg fram till Poltava, 1709. År 1716 omorganiserades drabanterna till "Kunglig Majestäts Drabanter och Livskvadron". I denna kår ingick de kvarvarande drabanterna samt särskilt utvalda ryttare från Livregementet till häst, Östgöta kavalleri och Norra- och Södra Skånska kavalleriregementena. Efter Karl XII:s död 1718 upplöstes Drabantkåren. År 1721 organiserades en ny livdrabantkår med namn Livdrabantkåren som fick funktion av palatsgarde. Huvuddelen av officerarna och underofficerarna var adliga. Denna kår upplöstes 1821.

Jämtlands fältjägarregemente I23/I5

Uppsatt 1646 som Ångermanlands-, Medelpads- och Jämtlands regemente (1689 indelt). Regementet härstammar från ett regemente som sattes upp 1646 under namnet Ångermanlands-, Medelpads- och Jämtlands regemente eller Thomas Gerfflets regemente. Medelpads och Ångermanlands kompanier i Västerbottens regemente överförs då till detta nya regemente. År 1661 ansluts dock både Medelpad och Ångermanland till båtsmanshållet. Både Jämtland och Härjedalen hade blivit svenska landskap genom freden i Brömsebro 1645, dvs året innan. Man ville nu snabbt få ett regemente till landskapet men man vågade vid denna tidpunkt inte rekrytera manskapet i de tidigare danska landskapen. Det börjande man med först 1680. År 1670 införlivades regementet med ett nyuppsatt regemente, Jämtlands regemente till fot. Regementet kallades från 1689 i Indelningsverket för Jämtlands dragonregemente. Ofta ser man information om att detta regemente aldrig var beridet förutom ett kavallerikompani. Men år 1700 var en femtedel av dragonregementet beridet (cirka 200 man) förutom själva kavallerikompaniet (Källor: krigskollegiebrev åren 1700-1722) . Kavallerikompaniet kom att benämnas Jämtlands hästjägare och kom senare att utgöra grunden till Norrlands Dragoner. Jämtlands kavallerikompani, som var 100-125 man starkt, var beridet och ofta underställt dragonregementet (men var ibland även underställd Livregementet till häst, åtminstone åren 1682-86 ). Cirka 200 man av ur dragonregementet var således beridna från 1700 och var så fram till 1712 då de 250 fyrmänningsdragonerna, som var underställda regementet från ca 1703, gjordes beridna åren 1710-12. Fyrmänningsdragonerna (250 man) omorganiserades år 1712 från dragoner till infanteri och underställdes Helsinge Bataljon åren 1713 fram till år 1719. År 1770 ändrades dragonregementets namn till Jämtlands infanteriregemente och från 1820 Jämtlands fältjägarregemente.  Mellan 1853 och 1892 var förbandet enbart en kår med namnet Jämtlands fältjägarkår om 4 kompanier på 525 man. Jämtlands Fältjägarregemente var roterat med 1048 nummer med 8 kompanier i Jämtland. Från 1853 med 525 nummer (1 bataljon). Kompanier: Livkompaniet, Överstelöjtnantens kompani, Majorens kompani, Brunflo kompani, Hallens kompani, Revsunds kompani, Ovikens kompani och Bergs kompani. Fälttåg: Karl X:s krig, 1655 - 1660: Redan 1647 överförs 3 kompanier till Tyskland och 1648 finns hela regementet där nere. År 1649 är regementet hemma igen. År 1648 finns regementet på flera ställen i Tyskland, 6 kompanier i Wismar, 1 i Anklam och 1 i Stettin. Under 1649 är regementet åter hemma. Karl XI:s krig, 1675 - 1679: Sommaren 1655 ingick regementets ena bataljon i Karl X:s fälttåg i Polen. Mellan 15 september och 9 oktober 1655 deltar regementet i belägringen av Krakow och dess erövring. 2 kompanier stannar kvar i garnison i Krakow fram till sommaren 1657 de Krakow kapitulerar till österrikarna den 13 augusti mot löfte om fritt återtåg. År 1658 finns 3 kompanier som garnison på skansen Dünamünde i Livland. Under 1656 och 1657 sattes 3 nya kompanier i regementet upp i Sverige och dessa tjänstgjorde vid denna tidpunkt ombord på örlogsflottan. Det stora nordiska kriget, 1700 - 1721: Under det stora nordiska kriget var regementet uppbådat för tjänstgöring vid gränsen under 1700-01, 1710-11, samt vidare åren fram till 1718. År 1718 deltog regementet i Armfeldts fälttåg till Trondheim. Den 18 augusti påbörjade Armfelts styrkor om 7.500 fälttåget. Armén hade samlats i Duved före uppbrottet. Marschen gick över Skalstugan in i Norge mot Trondheim. Stene skans och Skogsnäs skans i grannskapet av Stikkelstad och Levanger erövras och besattes för att skydda linjerna bakåt. Vid Stördalsälven hade vattnet så högt vattenstånd pga långvarigt regn att Armfelt inte kunde komma över utan tvingades tillbaka till Levanger bland annat på grund av livsmedelsbrist. Här blir Armfelt kvar till i oktober och tågar sen mot Trondheim dit armén anländer den 6 november. Staden var väl befäst och med ständigt livsmedelsbrist kunde inte någon längre belägring utföras. I stället lät han både kavalleri och infanteri tåga runt i närliggande trakter, bla ned till Röros. Efter en påstötning från Karl XII tvingades han göra något och gick åter mot norr. Den 28 december tågade man norrut över Bockhammarfjället till Tydals kyrka i Nidälvsdalen. Under denna marsch förlorades många pga av en snöstorm. Samtidigt kom de första ryktena om Karls XII:s död och Armfelt beslöt då gå tillbaka in i Sverige. De tågade då från Tydalen i riktning mot Handöl vid Ånnsjön som var den närmaste svenska byn. Under denna marsch under de första dagarna på nyåret 1719 var vädret mycket dåligt, snöstorm och stark kyla. Minst 600 man i regementet frös ihjäl, 200 förfrös händer och fötter och 300 insjuknade. Både artilleri och tross fick man lämna efter sig. Se karta över Armfeldts norska fälttåg. Jämtlands dragonregemente var starkt reducerat efter general Armfelts fälttåg i Norge men förlades under sommarhalvåren mellan 1719-1721 vid kusten bl a vid Gävle och Hudiksvall, som skydd mot den härjande ryska galärflottan. Ryssarnas anfall på Sundsvall den 25 maj 1721 I mitten av maj 1721 var den ryska eskader under befäl av Peter von Lacy, som härjat i Stockholmstrakten, på väg norrut. Efter att ha bränt städerna Söderhamn och Hudiksvall fortsatte ryssarna till Medelpad och kom på morgonen den 25 maj till Galtströms bruk, där bebyggelsen brändes ner och masugnen förstördes. Eskadern seglade vidare till Sundsvall, dit den anlände vid middagstiden. Försvaret av Sundsvall hade överlämnats till major Johan Henrik von Fieandt (f. 1683) från Savolaks- och Nyslotts regemente. I sista stund hade han fått order från Gävle, som då var residentstad för det egentliga Norrland, att bege sig till Sundsvall och till dess försvar samla invånarna i staden samt bönderna från de intilliggande socknarna. Omkring 150 man inställde sig från socknarna Selånger, Tuna och Attmar. Förutom ett 80-tal båtsmän från Första Norrlands båtsmanskompanis andra del under befäl av kommendör Herman Wibbling fanns även Jämtlands regementes kavallerikompani (ca: 80 män) i Sundsvall under befäl av löjtnant Johan Lindstedt. I kavalleristyrkan från Jämtland fanns även kornetten Daniel von Nandelstedt. Båtsmän och Jämtlands kavallerister var de enda militärt utbildade som major von Fieandt hade att lita till vid försvaret av staden. När den avgörande drabbningen började, som kom att stå vid Nävsta och Valla byar i Selånger, försvann större delen av allmogeuppbådet. Den ryska eskadern bestod av 33 galärer samt 33 lodjor och 33 slupar med omkring 600 kosacker och 6.870 man infanteri. De jämtländska kavalleristerna bjöd den mångdubbelt större fienden mycket hårt motstånd. I striden sårades löjtnant Lindstedt dödligt och 22 ryttare stupade. Ytterligare 20 kavallerister dog senare av skadorna från drabbningen. Några bland befälet (inklusive löjtnant Lindstedt som dog ombord på de ryska skeppen) jämte 7 ryttare togs till fånga och fördes till S:t Petersburg. Efter omkring 10 månaders fångenskap fick de återvända till Jämtland, bland dem kornett Nandelstedt. Hur många båtsmän från Medelpads båtsmanshushåll som stupade finns inga uppgifter om. Cirka 40 man ur den ryska styrkan stupade i striden. Huvuddelen av Medelpads båtsmän fanns vid denna tidpunkt, dvs 1721, inkallade i Stockholm och tjänstgjorde vid Stockholmseskadern när ryssarna härjade längs norrlandskusten 1721. Major Fieandt överlevde sina svåra blessyrer och stupade senare vid Villmanstrand under hattarnas ryska krig 1741. Vid Widesbrons fäste vid Åkroken på Västermalm i Sundsvall återfinns ett minnesmärke över slaget vid Selånger 1721, med inskriptionen ”Johan Henrik Fieandt kämpade här mot härjande fiende den 25 maj 1721.” Det finns även en minnessten över de 22 stupade jämtländska kavalleristerna vid Selångers gamla kyrkoruin. Två dagar tidigare, den 23 maj, hade 9 jämtländska kavallerister råkat i strid med kosacker vid Högs kyrka i Hudiksvall. Två av de jämtländska kavalleristerna stupade samt 14 kosacker. Gustav III:s ryska krig, 1788 - 1790: År 1788 uppbådades regementet för tjänstgöring längs norska gränsen. I september överförs det med Armfelts brigad till Nyland i Finland för att tjänstgöra med kustbevakning. Då armén gick i vinterkvarter tilldelades regementet till gm Hamiltons fördelning som hade sitt högkvarter i Peipola. I maj 1790 ingick regementet i den avdelning som den 5 maj under överstelöjtnant Knorrings befäl avtågade från Willikalia och den 6 maj anföll ryssarna vid Hirfvenkoski och drev dem bakåt. Se karta. Ryska kriget, 1808 - 1809: Våren 1808 tilldelades regementet den norra eller Bergenstråles fördelning. I juli utgick en svag bataljon om 322 man till den västra armén där de ingick i 3:e brigaden. Redan samma höst var de hemma igen. Ca: 300 man ur regementet som ingick i Bergenstråles fördelning deltog i den misslyckade expeditionen till Vasa den 25 juli 1808 där många stupade. Under följande månader följde bataljonen brigaden öden och var med under överstelöjtnant Fiendts befäl i striderna vid Dunkars bro den 11 juli och vid Karstula den 21 augusti. Därefter förenade man sig med huvudhären som under vintern retirerade kring Bottniska viken. I maj 1809 var regementet med bland de styrkor som drog samman i Härnösand som under befäl av gm Cronstedt (senare gm von Döbeln och tillsist gm Sandels) och som i slutet av juni förenades med den finska brigaden söder om Öreälv. Regementets båda bataljoner stod under befäl av major Gyllenskepp respektive major Arnell. I början av juli gick Sandels över Öreälv och intog ställningar vid Hörnefors, söder om Umeå. 200 jämtlänningar placerades som förpost under befäl av kapten Poignants.Den 5 juli gick Kamenski och ryssarna till anfall. Sandels tvingades då med stora förluster dra sig tillbaka söder om Öreälv. När sen Wachtmeister landsteg vid Ratan, norr om Umeå, den 18 augusti gick Sandels norrut till Umeå dit han anlände (den 21:a) först efter att landstigningsstyrkan dragit sig tillbaka. Efter kriget mot Ryssland 1808-1809 insåg man att det fanns ett behov av ett infanteri som var specialutbildat för att strida i ödemarksterräng. Fältjägarförband sattes upp som elitförband och var specialutbildade i rekognoscering, strid i spridd ordning med utnyttjade terrängens beskaffenhet samt i skjutning. De hade gröna uniformer som skulle skydda mot upptäckt i skog. När även övrigt infanteri ändrade taktik och övergick från täta formeringar till glesare skyttelinjer upphörde behovet av särskilda jägarförband. Fältjägar-begreppet lever enbart kvar i regementets namn. I norska fälttåget 1814 var regementet formerat på 4 bataljoner och ingick i den 11:e brigaden som hade till uppgift att försvara Jämtland. Uniform innan enhetsuniformen: Grå rock med gröna ärmuppslag (1675). Blå rock med gula ärmuppslag (1683). Då regementet redan hade blå uniform med gula uppslag erhöll de enhetsuniformen först 1709. Förläggningsort: Från 1910, Östersund. Övningsplats: Från 1682 Frösön. Regementets färg: Blått Valspråk: För Sveriges ära, för Sveriges makt, över berg, över dal, skallar Jämtlands jakt. Kompanier 1853: 1. Livkompaniet 2. Bergs kompani 3. Revsunds kompani 4. Hammerdals kompani Segernamn: Nowodwor 1655

Norrbottens regemente, I19

År 1841 delas dåvarande Västerbottens fältjägarregemente i två fältjägarkårer. Den norra kåren får namnet Norrbottens fältjägarkår. År 1892 utvidgas kåren till regemente med namnet Norrbottens regemente. År 1910 bildades en skidlöparbataljon. Denna bataljon förlades 1943 i Kiruna. Ur denna bildades 1945 Armén Jägarskola. Jägarskolan ombildades 1975 till Lapplands Jägarregemente (I22). År 1975 slogs Norrbottens regemente ( I 19) samman med Norrbottens pansarbataljon, P 5, varvid beteckningen ändrades till I 19/P 5 Norrbottens regemente var år 1841 roterat 483 nummer med 4 kompanier. 99 st av dessa vakansattes dock. Förläggningsort: Från 1907, Boden. Övningsplats: I början på Piteholms hed, Piteå samt Näsby hed, Kalix. Från 1883 Notvikens lägerplats, Luleå. Regementets färg: Blått och vitt Valspråk: Det hafwa aldrig swikit, eller för egen dehl tappadt. Kompanier 1841: 1. Livkompaniet 2. Piteå kompani 3. Kalix kompani 4. Räneå kompani Segernamn: Landskrona 1677 Düna 1701 Kliszow 1702 Fraustadt 1706 Malatitze 1708 Strömstad 1717

Västernorrlands regemente, I21

År 1854 bildades Västernorrlands beväringsbataljon, I29. Syftet med bataljonen var att utbilda länets beväring. Beväringen hade tidigare utbildats av Jämtlands fältjägarregemente. Befälet i beväringsbataljonen kom från Jämtlands fältjägarregemente. Regementet kan därmed sägas härleda från de fänikor som sattes upp i Norrland under 1550-talet. År 1563 fanns en Ångermanlandsfänika. Gustav II Adolf bildade ur dessa norrlandsfänikor år 1615 ett landsregemente om 3.000 man (Norrlands storregemente). Detta regemente delades sen i två regementen år 1624, Hälsinge- och Västerbottens regemente. Hälsingland fick södra Norrland som upptagningsområde, medan Västerbotten fick norra. Kompanierna i Medelpad och Ångermanland kom då att tillhöra Västerbottens regemente. År 1661 överförs dock både Medelpad och Ångermanland till båtsmanshållet. Västernorrland har sedan 1661 varit roterat i båtsmanshållet. I och med beväringsbataljonen återvänder armén till länet. År 1887 byter bataljonen namn till Västernorrlands bataljon och 1893 bildas Västernorrlands regemente (I29). Mellan 1902 och 1928 hade regementet beteckningen I28 och från 1928 beteckningen I21. Regementet lades ned år 2000. Förläggningsort: Från 1911, Sollefteå. Övningsplats: Från 1837 Viksmon, mellan 1848 - 1898 Sånga mo (enstaka år även på andra orter), därefter Sollefteå läger. Regementets färg: Grönt och vitt. Valspråk: För ditt land, Din hembygd, Ditt regemente.

Norra skånska regementet, I6 

År 1811 sattes två infanteriregementen (roterade) upp i Skåne varav det ena med namnet Norra Skånska Infanteriregementet (I24). Första regementschefen var George Carl von Döbeln. Han anställde många veteraner från det finska kriget i regementet. År 1927 får regementet beteckningen I6. Från 1942 cykelinfanteri. År 1963 omorganiserades regementet till pansartrupperna med namnet Norra skånska regementet, P6.  Under indelningsverket roterades regementet med 522 rotar i Kristianstads län och 462 i Malmöhus län, totalt 984 rotar. Indraget 1994. Under 1813 skeppades ena bataljonen med von Döbeln till Tyskland för att delta i kriget mot Napoleon. Här tilldelas bataljonen den svenska arméns 2:a brigad under överste Lagerbring och 1:a divisionen under gm Posse. De deltar sen i arméns alla marscher och bevistar slagen vid Grossbeeren den 23 augusti, Dennewitz den 6 augusti och Leipzig den 18 oktober. Bataljonen deltog dock inte aktivt i slagen. Därefter deltog de i fälttåget till Holstein samt till Belgien under 1814. Efter återkomsten till Sverige sommaren 1814 deltog bataljonen i det norska fälttåget. Här ingick regementet i 5:e brigaden under överste Bergenstråle och 3:e divisionen under generallöjtnant Boye. Förläggningsort: Från 1923, Kristianstad. Övningsplats: År 1812 Kvidinge hed, 1817 Bonarps hed, från 1821 Ljungbyhed. Regementets färg: Gult och purpurrött Valspråk: Ära, skyldighet, vilja. Regementets högtidsdag: 13 september (till minne av von Döbelns seger vid Jutas) Kompanier 1854: 1. Livkompaniet 2. Frosta kompani 3. Västra Göinge kompani 4. Gärds kompani 5. Norra Åsbo kompani 6. Rönnebergs kompani 7. Luggude kompani 8. Onsjö kompani

Södra skånska regementet, I7

År 1811 sattes två infanteriregementen (roterade) upp i Skåne varav det ena med namnet Södra Skånska Infanteriregementet (I25). Första regementschefen var Gustav Fredrik Reutercrona. Regementet motoriserades 1942 och var det första som motoriserades. År 1927 får regementet beteckningen I7. År 1949 omorganiserades regementet till pansarinfanteri med samma namn. År 1963 omorganiserades regementet till pansartrupperna namnet Södra skånska regementet, P7. I mars 1813 skeppades ena bataljonen med von Döbeln till Tyskland för att delta i kriget mot Napoleon. Här tilldelas bataljonen den svenska arméns 5:e brigad under överste Bergenstråle och tillsammans med en brigad Mecklenburgare utgjorde generallöjtnant von Vegesacks division. De ingår i Wallmodens armékår som opererade vid nedre Elbe. Bataljonen deltog i divisionens marscher i Mecklenburg hösten 1813 och bevistade slagen vid Neu-Buschow den 28 augusti och Wismar den 29 augusti. Därefter deltog de den svenska huvudhärens fälttåg till Holstein samt till Belgien under 1814. Efter återkomsten till Sverige sommaren 1814 deltog bataljonen i det norska fälttåget. Här ingick regementet i 6:e brigaden under överste Hedenstjerna och 3:e divisionen under generallöjtnant Boye. Under indelningsverket roterades regementet med 206 rotar i Kristianstads län och 796 i Malmöhus län, totalt 1002 rotar. Indraget 1994. Förläggningsort: Från 1914 Ystad och Revingehed, från 1928 Ystad. Övningsplats: År 1812 Veberöd (sydost om Lund), 1823 Hällestad, 1825 Tvedöra (Revinge), 1827 Lund, 1841 Malmö, 1870 Lund, från 1888 Revingehed (öster om Lund). Regementets färg: Rött och gult Valspråk: Slå snabbt - slå hårt. Kompanier 1854: 1. Livkompaniet 2. Torna kompani 3. Skytts kompani 4. Vemmenhögs kompani 5. Herresta kompani 6. Färs kompani 7. Ingelsta kompani 8. Albo kompani

Relaterade länkar

Indelningsverket Svenska krig Länkar, regementshistoria, soldater etc Förbandsnummervid de svenska förbanden Referenslitteratur Överst på sidan Infanteriregementen, sida:    -1-   -2-  -3-   -4-   -5-   -6-  -7-
Livgardet till fot (Svea livgarde, I1) Göta livgarde, I2 Kungliga Majestäts: Drabanter
xxxx Mil xxxxx
 
xxxxxxxxxxxxx
Jämtlands fältjägarregemente, I23 (I5)
Norrbottens regemente, I19 Västernorrlands regemente, I21 (I29 och I28)
Norra skånska regementet, P6 (I24 och I6)
Södra skånska regementet, P7 (I25 och I7)
Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman, granskat 2017-04-29

Svenska regementen

under indelningsverket -

Infanteriet (6)

Infanteriregementen

1. Svenska regementen -

Infanteriet (6)

Livgardet till fot/Svea livgarde

Uppsatt 1523 av Gustav Vasa (Drabanterna), 1618 Hovregementet/Drabantregementet (under det trettioåriga kriget kallat Gula regementet pga av sin beklädnad. Huvuddelen av regementet stupade 1632 i Lützen tillsammans med Gustav II Adolf), 1649 Kungliga Maj:ts Garde och Livregemente, 1655 Kungliga Maj:ts Livgarde till häst och fot (Karl X + XI), 1700 Kungliga Maj:ts Livgarde till fot (Karl XII) (det beridna drabantkompaniet organiseras nu till ett självständigt förband), 1791 Kungliga Maj:ts Första Livgarde (Gustav III), 1792 Svea Livgarde, 1806 Livgardet till fots, 1808 Fleetwoodska regementet, 1809 Svea Livgarde. År 1984 införlivas K1 som en kavalleribataljon inom Svea Livgarde, från 1994 som Livgardets dragoner. Regementet nedlagt år 2000. Regementet återuppstår samma år som Livgardet, LG. Under 1500-talet fanns i Stockholm dels en drabantkår som livvakt för konungen och dels en fänika som år 1541 benämndes Stockholmsfänikan eller Första fänikan. Denna fänika bestod av värvat fotfolk både från Sverige och Tyskland. Drabanterna, tillsammans med Stockholmsfänikan, blev ett kungligt garde som i sin tur är ursprunget till Livgardet. På Västerås riksdag 1527 togs ett beslut om att det skulle finns en garnison i Stockholm om 800 man. År 1523 hade Stockholm en befolkning på cirka 3.000 man vanför andelen soldater i staden var relativt stort. Först under Karl X:s tid (år 1655) sattes ett beridet drabantkompani upp. Samtidigt värvades ett liknande förband i Tyskland som benämns Kungliga Maj:ts livkompani till häst. Detta refereras i bland som Livgardet till häst men skall inte sammanblandas med det regemente med samma namn som sattes upp på 1770-talet. Både dessa beridna kompanier lydde organisatoriskt under chefen för Livgardet till fot. Kompanierna hade en numerär om 140 respektive 180 man och stod vardera under befäl av en överstelöjtnant. År 1657 införlivas de helt med Livgardet som får namnet Kungliga Maj:ts livgarde till häst och fot. De beridna kompanierna blir nu tre. Ett kompani kallas Drabantkompaniet (Garde du Corps) och de två övriga för Gardet till häst. Karl XI minskar 1675 den beridna delen till enbart ett kompani. Kompaniet kom att kallas Kungliga Maj:ts drabantgarde och fick en delad förläggning, dels i Arboga och dels i Köping. De kom då att vara nära kungen som vanligen vistades i Kungsör. Därmed kom också Stockholm att sakna beridna förband för lång tid framåt. År 1699 omorganiseras drabantgardet till ett självständigt förband och blev sedemera Karl XII:s ryktbara livdrabantkår. Avsikten var att lägga livdrabantkåren på Skeppsholmen, Stockholm, där en kasernbyggnad uppfördes, (senare känd som Långa raden). Den han aldrig tas i bruk av livdrabantkåren då Det stora nordiska kriget bröt ut och både Karl XII och livdrabantkåren lämnade Stockholm för att aldrig återkomma. Livgardet var inte indelt utan ett värvat regemente där både soldater och officerare hade lön. Soldaterna var inkvarterade hos borgarna i Stockholm och gardet hade sin uppställningsplats på Gustav II Adolfs torg. Livgardet var ett elitförband och kungens eget garde. Livgardet var ett hårt tränat förband, disciplinen var mycket sträng, officerarna var militärt skolade. Officerarna kom i regel från lågadeln men de fick börja nerifrån och avancera uppåt. Gardesofficerare kommenderades även till landsortsregementena för att öva dem i de nya reglementena. Därigenom kom även livgardet att tjäna som officersskola. Gustav III utfärdade år 1781 en ny rangordning som innebar att officerare vid Livgardet (I1) och Lätta dragonerna (K1) vid alla tillfällen kunde kommendera officerare i andra regementen som hade högre grad en dem. I1 och K1 kom att betecknas som rangregementen. Även underofficerare i dessa randregementen hade högre rang än andra underofficerare. Rangregementena var befriade från kommenderingar som inte leddes av generalspersoner eller då en gardesofficer förde befälet. Efter det misslyckade kriget i Finland 1808 placerades Livgardet (I1) sist i rangordningen bland arméns regementen och miste även namnet Livgardet. År 1809 fick regementet tillbaka sin förra rang men officerarna vid Livgardet (I1 och I2) samt i K1 räknades nu enbart i innehavd grad som äldst bland arméns officerare. I1 får också tillbaka sitt namn som garde, nu med namnet Svea Livgarde. Livgardet hade adliga officerare så långt fram som till 1940. Svea livgarde bar björnskinnsmössor som grenadjärkompani. Förläggningsort: Livgardet ett värvat garde med stationering i Stockholm. Fram till 1802 var regementet inkvarterat hos borgarna i Stockholm. Karstenhov vid nuvarande Gustav Adolfs torg var regementschefsbostad och torget regementets uppställningsplats. Från 1803 var regementet kasernerat i Fredrikshov, från 1888 Linnégatan 87, från 1947 Sörentorp, Solna (nuvarande Polishögskolan), Ulriksdal, från 1970 Kungsängen. Övningsplats: Ladugårdsgärde. Regementets färg: Gult. Valspråk: Possunt nec posse videntur (De kunna göra det som inte ser ut att kunna göras). Segernamn: Befrielsekriget 1521 Rehn 1631 Lützen 1632 Warszawa 1656 Tåget över Bält 1658 Halmstad 1676 Lund 1676 Landskrona 1677 Narva 1700 Düna 1701 Kliszow 1702 Holovczyn 1708 Svensksund 1790 1708 i Holovczyn förde kungen (Karl XII) personligen befälet över gardet under slaget.

Göta livgarde, I2

Regementet härstammar från 2 grenar: 1745 Hamiltonska regementet, 1772 Änkedrottningens livregemente. År 1772 avskiljs 3:e bataljonen som nu kom att ingå i Livregementsbrigaden som Värvade bataljonen av Livregementsbrigadens lätta infanteri. 1803 byter regementet namn till Finska gardesregementet, 1808 af Palénska regementet (under kort tid förlorade regementet sin värdighet av gardesregemente och fick då namnet af Palénska regementet), 1809 Andra gardesregementet. 1790 Andra gardesregementet. Detta regemente sattes upp med manskap från Sandels fotjägare och marinsoldater från Storamiralens regemente. Regementet byter namn till Konungens Göta gardesregemente och 1806 till Svenska gardesregementet, 1808 indraget År 1809 slås dessa båda grenar ihop.  Regementet har haft namnen; 1809 :Andra gardesregementet, 1818: Andra livgardet, 1894: Göta livgarde. År 1928 tillförs Göta livgarde Vaxholms grenadjärregemente som dess 1:a bataljon, 1939 indraget. Regementet återuppstår 1944 som Göta pansarlivgarde (P1) i Enköping, 1963 Göta livgarde, indraget 1980. Pansarregementet bar inte svart basker som övriga pansarförband. Förläggningsort: värvat garde med stationering i Stockholm från 1809, från 1890 Linnégatan 89. Övningsplats: Ladugårdsgärde, senare Järvafältet. Regementets färg: Rött. Regementets uniform m/ä har röda revärer. Segernamn: Svensksund 1790  

Drabanterna

Drabanterna var från 1500-talet titeln på en furstlig persons livvakt. Under befrielsekriget mot danskarna hade Gustav Vasa en personlig livvakt från Dalarna. Denna livvakt behöll han även efter att han valts som konung 1523 och formerade den som en drabantkår. De hade till uppgift att dels vara en personlig livvakt och dels en slottsvakt. Se även Livgardet ovan. Gustav II Adolf organiserade en drabantkår som fick namnet Kungliga Majestäts Drabanter. Karl XII omorganiserade år 1699/00 livdrabantkåren som blir ett självständigt förband. Kåren kom nu enbart att bestå av personal som hade officers rang. Kåren hade som mest 200 man som genom tapperhet utmärkt sig i andra regementen och värvats till drabanterna. Drabanterna var ett elitförband och deras uppgift var att i strid omge och skydda kungen och de stod under kungens personliga chefskap. Sekundchefen hade titeln kaptenlöjtnant med generalmajors rang. En drabantlöjtnant hade rang av överste, korpraler hade rang närmaste efter major, vicekorpraler näst efter kaptener vid Livgardet och de meniga drabanterna hade rang näst efter ryttmästare vid Livregementet till häst respektive kapten vid Livedragonregementet. Drabanterna deltog i alla av den kungliga arméns fälttåg fram till Poltava, 1709. År 1716 omorganiserades drabanterna till "Kunglig Majestäts Drabanter och Livskvadron". I denna kår ingick de kvarvarande drabanterna samt särskilt utvalda ryttare från Livregementet till häst, Östgöta kavalleri och Norra- och Södra Skånska kavalleriregementena. Efter Karl XII:s död 1718 upplöstes Drabantkåren. År 1721 organiserades en ny livdrabantkår med namn Livdrabantkåren som fick funktion av palatsgarde. Huvuddelen av officerarna och underofficerarna var adliga. Denna kår upplöstes 1821.

Jämtlands fältjägarregemente

I23/I5

Uppsatt 1646 som Ångermanlands-, Medelpads- och Jämtlands regemente (1689 indelt). Regementet härstammar från ett regemente som sattes upp 1646 under namnet Ångermanlands-, Medelpads- och Jämtlands regemente eller Thomas Gerfflets regemente. Medelpads och Ångermanlands kompanier i Västerbottens regemente överförs då till detta nya regemente. År 1661 ansluts dock både Medelpad och Ångermanland till båtsmanshållet. Både Jämtland och Härjedalen hade blivit svenska landskap genom freden i Brömsebro 1645, dvs året innan. Man ville nu snabbt få ett regemente till landskapet men man vågade vid denna tidpunkt inte rekrytera manskapet i de tidigare danska landskapen. Det börjande man med först 1680. År 1670 införlivades regementet med ett nyuppsatt regemente, Jämtlands regemente till fot. Regementet kallades från 1689 i Indelningsverket för Jämtlands dragonregemente. Ofta ser man information om att detta regemente aldrig var beridet förutom ett kavallerikompani. Men år 1700 var en femtedel av dragonregementet beridet (cirka 200 man) förutom själva kavallerikompaniet (Källor: krigskollegiebrev åren 1700-1722) . Kavallerikompaniet kom att benämnas Jämtlands hästjägare och kom senare att utgöra grunden till Norrlands Dragoner. Jämtlands kavallerikompani, som var 100-125 man starkt, var beridet och ofta underställt dragonregementet (men var ibland även underställd Livregementet till häst, åtminstone åren 1682-86 ). Cirka 200 man av ur dragonregementet var således beridna från 1700 och var så fram till 1712 då de 250 fyrmänningsdragonerna, som var underställda regementet från ca 1703, gjordes beridna åren 1710- 12. Fyrmänningsdragonerna (250 man) omorganiserades år 1712 från dragoner till infanteri och underställdes Helsinge Bataljon åren 1713 fram till år 1719. År 1770 ändrades dragonregementets namn till Jämtlands infanteriregemente och från 1820 Jämtlands fältjägarregemente.  Mellan 1853 och 1892 var förbandet enbart en kår med namnet Jämtlands fältjägarkår om 4 kompanier på 525 man. Jämtlands Fältjägarregemente var roterat med 1048 nummer med 8 kompanier i Jämtland. Från 1853 med 525 nummer (1 bataljon). Kompanier: Livkompaniet, Överstelöjtnantens kompani, Majorens kompani, Brunflo kompani, Hallens kompani, Revsunds kompani, Ovikens kompani och Bergs kompani. Fälttåg: Karl X:s krig, 1655 - 1660: Redan 1647 överförs 3 kompanier till Tyskland och 1648 finns hela regementet där nere. År 1649 är regementet hemma igen. År 1648 finns regementet på flera ställen i Tyskland, 6 kompanier i Wismar, 1 i Anklam och 1 i Stettin. Under 1649 är regementet åter hemma. Karl XI:s krig, 1675 - 1679: Sommaren 1655 ingick regementets ena bataljon i Karl X:s fälttåg i Polen. Mellan 15 september och 9 oktober 1655 deltar regementet i belägringen av Krakow och dess erövring. 2 kompanier stannar kvar i garnison i Krakow fram till sommaren 1657 de Krakow kapitulerar till österrikarna den 13 augusti mot löfte om fritt återtåg. År 1658 finns 3 kompanier som garnison på skansen Dünamünde i Livland. Under 1656 och 1657 sattes 3 nya kompanier i regementet upp i Sverige och dessa tjänstgjorde vid denna tidpunkt ombord på örlogsflottan. Det stora nordiska kriget, 1700 - 1721: Under det stora nordiska kriget var regementet uppbådat för tjänstgöring vid gränsen under 1700- 01, 1710-11, samt vidare åren fram till 1718. År 1718 deltog regementet i Armfeldts fälttåg till Trondheim. Den 18 augusti påbörjade Armfelts styrkor om 7.500 fälttåget. Armén hade samlats i Duved före uppbrottet. Marschen gick över Skalstugan in i Norge mot Trondheim. Stene skans och Skogsnäs skans i grannskapet av Stikkelstad och Levanger erövras och besattes för att skydda linjerna bakåt. Vid Stördalsälven hade vattnet så högt vattenstånd pga långvarigt regn att Armfelt inte kunde komma över utan tvingades tillbaka till Levanger bland annat på grund av livsmedelsbrist. Här blir Armfelt kvar till i oktober och tågar sen mot Trondheim dit armén anländer den 6 november. Staden var väl befäst och med ständigt livsmedelsbrist kunde inte någon längre belägring utföras. I stället lät han både kavalleri och infanteri tåga runt i närliggande trakter, bla ned till Röros. Efter en påstötning från Karl XII tvingades han göra något och gick åter mot norr. Den 28 december tågade man norrut över Bockhammarfjället till Tydals kyrka i Nidälvsdalen. Under denna marsch förlorades många pga av en snöstorm. Samtidigt kom de första ryktena om Karls XII:s död och Armfelt beslöt då gå tillbaka in i Sverige. De tågade då från Tydalen i riktning mot Handöl vid Ånnsjön som var den närmaste svenska byn. Under denna marsch under de första dagarna på nyåret 1719 var vädret mycket dåligt, snöstorm och stark kyla. Minst 600 man i regementet frös ihjäl, 200 förfrös händer och fötter och 300 insjuknade. Både artilleri och tross fick man lämna efter sig. Se karta över Armfeldts norska fälttåg. Jämtlands dragonregemente var starkt reducerat efter general Armfelts fälttåg i Norge men förlades under sommarhalvåren mellan 1719-1721 vid kusten bl a vid Gävle och Hudiksvall, som skydd mot den härjande ryska galärflottan. Ryssarnas anfall på Sundsvall den 25 maj 1721 I mitten av maj 1721 var den ryska eskader under befäl av Peter von Lacy, som härjat i Stockholmstrakten, på väg norrut. Efter att ha bränt städerna Söderhamn och Hudiksvall fortsatte ryssarna till Medelpad och kom på morgonen den 25 maj till Galtströms bruk, där bebyggelsen brändes ner och masugnen förstördes. Eskadern seglade vidare till Sundsvall, dit den anlände vid middagstiden. Försvaret av Sundsvall hade överlämnats till major Johan Henrik von Fieandt (f. 1683) från Savolaks- och Nyslotts regemente. I sista stund hade han fått order från Gävle, som då var residentstad för det egentliga Norrland, att bege sig till Sundsvall och till dess försvar samla invånarna i staden samt bönderna från de intilliggande socknarna. Omkring 150 man inställde sig från socknarna Selånger, Tuna och Attmar. Förutom ett 80-tal båtsmän från Första Norrlands båtsmanskompanis andra del under befäl av kommendör Herman Wibbling fanns även Jämtlands regementes kavallerikompani (ca: 80 män) i Sundsvall under befäl av löjtnant Johan Lindstedt. I kavalleristyrkan från Jämtland fanns även kornetten Daniel von Nandelstedt. Båtsmän och Jämtlands kavallerister var de enda militärt utbildade som major von Fieandt hade att lita till vid försvaret av staden. När den avgörande drabbningen började, som kom att stå vid Nävsta och Valla byar i Selånger, försvann större delen av allmogeuppbådet. Den ryska eskadern bestod av 33 galärer samt 33 lodjor och 33 slupar med omkring 600 kosacker och 6.870 man infanteri. De jämtländska kavalleristerna bjöd den mångdubbelt större fienden mycket hårt motstånd. I striden sårades löjtnant Lindstedt dödligt och 22 ryttare stupade. Ytterligare 20 kavallerister dog senare av skadorna från drabbningen. Några bland befälet (inklusive löjtnant Lindstedt som dog ombord på de ryska skeppen) jämte 7 ryttare togs till fånga och fördes till S:t Petersburg. Efter omkring 10 månaders fångenskap fick de återvända till Jämtland, bland dem kornett Nandelstedt. Hur många båtsmän från Medelpads båtsmanshushåll som stupade finns inga uppgifter om. Cirka 40 man ur den ryska styrkan stupade i striden. Huvuddelen av Medelpads båtsmän fanns vid denna tidpunkt, dvs 1721, inkallade i Stockholm och tjänstgjorde vid Stockholmseskadern när ryssarna härjade längs norrlandskusten 1721. Major Fieandt överlevde sina svåra blessyrer och stupade senare vid Villmanstrand under hattarnas ryska krig 1741. Vid Widesbrons fäste vid Åkroken på Västermalm i Sundsvall återfinns ett minnesmärke över slaget vid Selånger 1721, med inskriptionen ”Johan Henrik Fieandt kämpade här mot härjande fiende den 25 maj 1721.” Det finns även en minnessten över de 22 stupade jämtländska kavalleristerna vid Selångers gamla kyrkoruin. Två dagar tidigare, den 23 maj, hade 9 jämtländska kavallerister råkat i strid med kosacker vid Högs kyrka i Hudiksvall. Två av de jämtländska kavalleristerna stupade samt 14 kosacker. Gustav III:s ryska krig, 1788 - 1790: År 1788 uppbådades regementet för tjänstgöring längs norska gränsen. I september överförs det med Armfelts brigad till Nyland i Finland för att tjänstgöra med kustbevakning. Då armén gick i vinterkvarter tilldelades regementet till gm Hamiltons fördelning som hade sitt högkvarter i Peipola. I maj 1790 ingick regementet i den avdelning som den 5 maj under överstelöjtnant Knorrings befäl avtågade från Willikalia och den 6 maj anföll ryssarna vid Hirfvenkoski och drev dem bakåt. Se karta. Ryska kriget, 1808 - 1809: Våren 1808 tilldelades regementet den norra eller Bergenstråles fördelning. I juli utgick en svag bataljon om 322 man till den västra armén där de ingick i 3:e brigaden. Redan samma höst var de hemma igen. Ca: 300 man ur regementet som ingick i Bergenstråles fördelning deltog i den misslyckade expeditionen till Vasa den 25 juli 1808 där många stupade. Under följande månader följde bataljonen brigaden öden och var med under överstelöjtnant Fiendts befäl i striderna vid Dunkars bro den 11 juli och vid Karstula den 21 augusti. Därefter förenade man sig med huvudhären som under vintern retirerade kring Bottniska viken. I maj 1809 var regementet med bland de styrkor som drog samman i Härnösand som under befäl av gm Cronstedt (senare gm von Döbeln och tillsist gm Sandels) och som i slutet av juni förenades med den finska brigaden söder om Öreälv. Regementets båda bataljoner stod under befäl av major Gyllenskepp respektive major Arnell. I början av juli gick Sandels över Öreälv och intog ställningar vid Hörnefors, söder om Umeå. 200 jämtlänningar placerades som förpost under befäl av kapten Poignants.Den 5 juli gick Kamenski och ryssarna till anfall. Sandels tvingades då med stora förluster dra sig tillbaka söder om Öreälv. När sen Wachtmeister landsteg vid Ratan, norr om Umeå, den 18 augusti gick Sandels norrut till Umeå dit han anlände (den 21:a) först efter att landstigningsstyrkan dragit sig tillbaka. Efter kriget mot Ryssland 1808-1809 insåg man att det fanns ett behov av ett infanteri som var specialutbildat för att strida i ödemarksterräng. Fältjägarförband sattes upp som elitförband och var specialutbildade i rekognoscering, strid i spridd ordning med utnyttjade terrängens beskaffenhet samt i skjutning. De hade gröna uniformer som skulle skydda mot upptäckt i skog. När även övrigt infanteri ändrade taktik och övergick från täta formeringar till glesare skyttelinjer upphörde behovet av särskilda jägarförband. Fältjägar-begreppet lever enbart kvar i regementets namn. I norska fälttåget 1814 var regementet formerat på 4 bataljoner och ingick i den 11:e brigaden som hade till uppgift att försvara Jämtland. Uniform innan enhetsuniformen: Grå rock med gröna ärmuppslag (1675). Blå rock med gula ärmuppslag (1683). Då regementet redan hade blå uniform med gula uppslag erhöll de enhetsuniformen först 1709. Förläggningsort: Från 1910, Östersund. Övningsplats: Från 1682 Frösön. Regementets färg: Blått Valspråk: För Sveriges ära, för Sveriges makt, över berg, över dal, skallar Jämtlands jakt. Kompanier 1853: 1. Livkompaniet 2. Bergs kompani 3. Revsunds kompani 4. Hammerdals kompani Segernamn: Nowodwor 1655

Norrbottens regemente, I19

År 1841 delas dåvarande Västerbottens fältjägarregemente i två fältjägarkårer. Den norra kåren får namnet Norrbottens fältjägarkår. År 1892 utvidgas kåren till regemente med namnet Norrbottens regemente. År 1910 bildades en skidlöparbataljon. Denna bataljon förlades 1943 i Kiruna. Ur denna bildades 1945 Armén Jägarskola. Jägarskolan ombildades 1975 till Lapplands Jägarregemente (I22). År 1975 slogs Norrbottens regemente ( I 19) samman med Norrbottens pansarbataljon, P 5, varvid beteckningen ändrades till I 19/P 5 Norrbottens regemente var år 1841 roterat 483 nummer med 4 kompanier. 99 st av dessa vakansattes dock. Förläggningsort: Från 1907, Boden. Övningsplats: I början på Piteholms hed, Piteå samt Näsby hed, Kalix. Från 1883 Notvikens lägerplats, Luleå. Regementets färg: Blått och vitt Valspråk: Det hafwa aldrig swikit, eller för egen dehl tappadt. Kompanier 1841: 1. Livkompaniet 2. Piteå kompani 3. Kalix kompani 4. Räneå kompani Segernamn: Landskrona 1677 Düna 1701 Kliszow 1702 Fraustadt 1706 Malatitze 1708 Strömstad 1717

Västernorrlands regemente, I21

År 1854 bildades Västernorrlands beväringsbataljon, I29. Syftet med bataljonen var att utbilda länets beväring. Beväringen hade tidigare utbildats av Jämtlands fältjägarregemente. Befälet i beväringsbataljonen kom från Jämtlands fältjägarregemente. Regementet kan därmed sägas härleda från de fänikor som sattes upp i Norrland under 1550-talet. År 1563 fanns en Ångermanlandsfänika. Gustav II Adolf bildade ur dessa norrlandsfänikor år 1615 ett landsregemente om 3.000 man (Norrlands storregemente). Detta regemente delades sen i två regementen år 1624, Hälsinge- och Västerbottens regemente. Hälsingland fick södra Norrland som upptagningsområde, medan Västerbotten fick norra. Kompanierna i Medelpad och Ångermanland kom då att tillhöra Västerbottens regemente. År 1661 överförs dock både Medelpad och Ångermanland till båtsmanshållet. Västernorrland har sedan 1661 varit roterat i båtsmanshållet. I och med beväringsbataljonen återvänder armén till länet. År 1887 byter bataljonen namn till Västernorrlands bataljon och 1893 bildas Västernorrlands regemente (I29). Mellan 1902 och 1928 hade regementet beteckningen I28 och från 1928 beteckningen I21. Regementet lades ned år 2000. Förläggningsort: Från 1911, Sollefteå. Övningsplats: Från 1837 Viksmon, mellan 1848 - 1898 Sånga mo (enstaka år även på andra orter), därefter Sollefteå läger. Regementets färg: Grönt och vitt. Valspråk: För ditt land, Din hembygd, Ditt regemente.

Norra skånska regementet, I6 

År 1811 sattes två infanteriregementen (roterade) upp i Skåne varav det ena med namnet Norra Skånska Infanteriregementet (I24). Första regementschefen var George Carl von Döbeln. Han anställde många veteraner från det finska kriget i regementet. År 1927 får regementet beteckningen I6. Från 1942 cykelinfanteri. År 1963 omorganiserades regementet till pansartrupperna med namnet Norra skånska regementet, P6.  Under indelningsverket roterades regementet med 522 rotar i Kristianstads län och 462 i Malmöhus län, totalt 984 rotar. Indraget 1994. Under 1813 skeppades ena bataljonen med von Döbeln till Tyskland för att delta i kriget mot Napoleon. Här tilldelas bataljonen den svenska arméns 2:a brigad under överste Lagerbring och 1:a divisionen under gm Posse. De deltar sen i arméns alla marscher och bevistar slagen vid Grossbeeren den 23 augusti, Dennewitz den 6 augusti och Leipzig den 18 oktober. Bataljonen deltog dock inte aktivt i slagen. Därefter deltog de i fälttåget till Holstein samt till Belgien under 1814. Efter återkomsten till Sverige sommaren 1814 deltog bataljonen i det norska fälttåget. Här ingick regementet i 5:e brigaden under överste Bergenstråle och 3:e divisionen under generallöjtnant Boye. Förläggningsort: Från 1923, Kristianstad. Övningsplats: År 1812 Kvidinge hed, 1817 Bonarps hed, från 1821 Ljungbyhed. Regementets färg: Gult och purpurrött Valspråk: Ära, skyldighet, vilja. Regementets högtidsdag: 13 september (till minne av von Döbelns seger vid Jutas) Kompanier 1854: 1. Livkompaniet 2. Frosta kompani 3. Västra Göinge kompani 4. Gärds kompani 5. Norra Åsbo kompani 6. Rönnebergs kompani 7. Luggude kompani 8. Onsjö kompani

Södra skånska regementet, I7

År 1811 sattes två infanteriregementen (roterade) upp i Skåne varav det ena med namnet Södra Skånska Infanteriregementet (I25). Första regementschefen var Gustav Fredrik Reutercrona. Regementet motoriserades 1942 och var det första som motoriserades. År 1927 får regementet beteckningen I7. År 1949 omorganiserades regementet till pansarinfanteri med samma namn. År 1963 omorganiserades regementet till pansartrupperna namnet Södra skånska regementet, P7. I mars 1813 skeppades ena bataljonen med von Döbeln till Tyskland för att delta i kriget mot Napoleon. Här tilldelas bataljonen den svenska arméns 5:e brigad under överste Bergenstråle och tillsammans med en brigad Mecklenburgare utgjorde generallöjtnant von Vegesacks division. De ingår i Wallmodens armékår som opererade vid nedre Elbe. Bataljonen deltog i divisionens marscher i Mecklenburg hösten 1813 och bevistade slagen vid Neu-Buschow den 28 augusti och Wismar den 29 augusti. Därefter deltog de den svenska huvudhärens fälttåg till Holstein samt till Belgien under 1814. Efter återkomsten till Sverige sommaren 1814 deltog bataljonen i det norska fälttåget. Här ingick regementet i 6:e brigaden under överste Hedenstjerna och 3:e divisionen under generallöjtnant Boye. Under indelningsverket roterades regementet med 206 rotar i Kristianstads län och 796 i Malmöhus län, totalt 1002 rotar. Indraget 1994. Förläggningsort: Från 1914 Ystad och Revingehed, från 1928 Ystad. Övningsplats: År 1812 Veberöd (sydost om Lund), 1823 Hällestad, 1825 Tvedöra (Revinge), 1827 Lund, 1841 Malmö, 1870 Lund, från 1888 Revingehed (öster om Lund). Regementets färg: Rött och gult Valspråk: Slå snabbt - slå hårt. Kompanier 1854: 1. Livkompaniet 2. Torna kompani 3. Skytts kompani 4. Vemmenhögs kompani 5. Herresta kompani 6. Färs kompani 7. Ingelsta kompani 8. Albo kompani

Relaterade länkar

Indelningsverket Svenska krig Länkar, regementshistoria, soldater etc Förbandsnummervid de svenska förbanden Referenslitteratur Överst på sidan Infanteriregementen, sida:    -1-   -2-  -3-   -4-   -5-   -6-  -7-