Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman, granskad 2017-04-29

Svenska regementen under indelningsverket - Infanteriet (4)

Infanteriregementen

1. Svenska regementen - Infanteriet (4)

Innehåll denna sida:

Västerbottens regemente, I19

Uppsatt 1623 som Västerbottens regemente (1696-02-29 indelt). År 1829 Västerbottens fältjägarregemente, I19, 1841 delas regementet i Västerbottens- respektive Norrbottens fältjägarkår. Från 1892 åter Västerbottens regemente, I20. Regementet härstammar från de fänikor som sattes upp i Norrland under 1550-talet. En speciell Västerbottensfänika fanns 1565. Gustav II Adolf bildade ur dessa norrlandsfänikor år 1615 ett landsregemente om 3.000 man (Norrlands storregemente). 2000 man fanns i dåvarande stor Västernorrland och 1000 i Österbotten. Detta regemente delades sen i två regementen år 1623, Hälsinge- och Västerbottens regemente. Hälsingland fick södra Norrland som upptagningsområde, medan Västerbotten fick norra. Kompanierna i Medelpad och Ångermanland kom då att tillhöra Västerbottens regemente. År 1646 överförs Medelpads och Ångermanlands kompanier till det nyuppsatta Ångermanlands-, Medelpads- och Jämtlands regemente (Jämtlands fältjägarregemente). I 1634-års regeringsform omnämns det som sextonde regementet. Kompanier: Livkompaniet, Överstelöjtnantens kompani, Majorens kompani, Lövangers kompani, Kalix kompani, Bygdeå kompani, Skellefteå kompani och Piteå kompani. Fälttåg: Sommaren 1625 skeppades regementet till Livland där det lades i garnison i Dünamünde. Hösten 1626 var regementet hemma för komplettering av manskap och våren 1627 skeppades en bataljon till Preussen under Axel Duwalls befäl. Bataljonen deltog i slaget vid Dirschau den 8 augusti 1627. År 1628 deltog de i blockaden av Dantzig. År 1629 finns bataljonen hemma. Regementet omorganiseras 1630 och Axel Duwall blir regementschef. En bataljon finns med i Gustav II Adolfs styrkor som landstiger i Tyskland i juni 1630. Efter landstigningen stannar bataljonen på ön Wollin och deltog sedermera i Wolgasts belägring. De närmaste åren ligger bataljonen omväxlande i garnison och omväxlande i fälttågen. År 1636 ingår de hemmavarande delarna ur regementet som besättning på örlogsflottan. Senare samma år finns hela regementet förlagd i Stettin. År 1639 skeppas ena bataljonen hem till Sverige. Ytterligare två kompanier skeppas hem 1641. De kvarvarande två kompanierna skeppas hem 1642, samtidigt som 4 andra kompanier i regementet skeppas ned. Dessa kompanier sänds hem 1643 samtidigt som en ny bataljon skickas ned och förläggs i garnison i Stralsund. I samband med det danska kriget utökas den hemmavarande bataljonen till fulltaliga 8 kompanier, 1200 man. Åren 1644 och 1645 var de besättning ombord på örlogsflottan. År 1648 skickas en bataljon till Tyskland. Totalt finns nu 8 kompanier därnere, 7 i Stralsund och 1 i Stettin. Karl X:s krig, 1655 - 1660: Sommaren 1655 skeppas en bataljon under överste Kappels befäl med Karl X till Polen. Bataljonen deltar i slaget vid Czarnowa den 6 september 1655. Den andra bataljonen skeppades till Livland 1655 och blir kvar här under hela kriget. Karl XI:s krig, 1675 - 1679: År 1674 låg 3 kompanier som garnison på Nyens skans (där S:t Petersburg idag ligger). Åren 1674 - 75 användes större delen av regementet som besättning ombord på örlogsflottan. 1677 finns ena bataljonen ombord på örlogsflottan. Den andra bataljonen ingick i de styrkor som samlades i Skåne under befäl av överste Clodt. Bataljonen deltog i slaget vid Landskrona den 14 juli 1677, där de fanns i första träffens vänstra flygel. Bataljonen deltar sen i alla fälttågen i Skåne inklusive Kristianstads belägring 1678. Den andra bataljonen ingick 1678 under överste Horns befäl i vänstra armén eller bohuslänska armén och deltog i undsättningen av Bohusfästning den 22 juli 1678. Under 1679 finns hela regementet med huvudhären i Skåne och deltar i Helsingborgs belägring. Det stora nordiska kriget, 1700 - 1721: Regementet överfördes 1701 till Livland och ena bataljonen, under befäl av regementschefen överste Reinhold J von Fersen och deltog i övergången av Düna den 9 juli 1701. Bataljonen stod där ytterst på högra flygeln vars farliga läge de försvarade med stor tapperhet. Den andra bataljonen kom över floden först när striden var avslutad. Regementet låg sen med huvudhären i vinterkvarter i Kurland vintern 1701 samt i Samogitien vintern 1702. Regementet deltog i slaget vid Klissow den 9 juli 1702 där det fanns på högra flygeln av infanteriets andra träff. År 1703 var regementet med i belägringen av Thorn. När Karl XII år 1705 lämnade Posen och begav sig med huvudarmén mot Warszawa och östra Polen kvarlämnades Västerbottens regemente med Rehnskiölds armé och deltog därefter i slaget vid Fraustadt den 3 februari 1706. Här fanns regementet i första träffens vänstra flygel. När Rehnskiölds armé marscherade in i Saschen hösten 1706 kvarlämnades regementet som besättning i Posen. Regementet deltog sen i Karl XII:s fälttåg och marscher under åren 1707 - 1709. Regementet deltog i slaget vid Malatitze den 31 augusti 1708. Deltog från april 1709 i belägringen av staden Poltava samt den 28 juni i själva slaget där regementet ingick i andra kolonnen som stod under befäl av gm Stackelberg. Regementet kom att ingå i de styrkor som fastnade under anfallen mot de nya redutterna. De två första bataljonerna i den 2:a och 3:e kolonnen hade till uppgift att anfalla/uppehålla redutterna så att flyglarna kunde ta sig förbi. Den första redutten intogs snabbt av Dal regementet och Västerbottens regemente. Chef för denna styrka var generalmajor Karl Gustav Roos. Dal regementet fortsätter därefter mot den andra redutten. Västerbottens regemente som deltog i stormningen av den första redutten förlorar nu kontakten med Dal regementet och fortsätter mot den tredje redutten. Roos uppmärksammar ej detta utan står nu plötsligt kvar med enbart hälften av sina styrkor. Den andra redutten var bättre förstärkt men intas av Dal regementet. Återstoden av regementet fick tillslut, tillsammans med Roos styrkor, retirera tillbaka till belägringsverken vid Poltava där de tillfångatogs. Många soldater stupade under dessa stormningar, en tredjedel av arméns infanteri gick förlorat vid redutterna och efterföljande tillfångatagande. Resterande del av armén passerade redutterna och deltog i huvudslaget. Regementet fick sättas upp på nytt efter Poltava. Åren därefter tjänstgjorde regementet dels i Roslagen och dels i Västerbotten fram till 1717 då regementet förflyttas till Bohuslän där de den 8 juli 1717 med tapperhet slog tillbaka den danske amiralen Tordenskölds anfall på Strömstad. Regementet deltar 1718 i det norska fälttåget där det ingick i gm Ribbings brigad som med Karl XII:s kolonn inföll från Dalsland samt deltog i belägringen av Fredrikshall. Åren 1719 - 1721 tjänstgjorde regementet i Västerbotten. Hattarnas krig, 1741 - 1743: År 1739 skeppas 5 kompanier under befäl av överstelöjtnant Durietz till Finland där de blev liggande i Björneborgs län till augusti 1741. De tilldelas då gm Wrangels avdelning som samlades vid Martila (Davidstad) och deltog den 23 augusti 1741 i slaget vid Villmarstrand. Den svenska infanterilinjen bestod av 7 bataljoner och Västerbottens regemente stod som nr 3 från vänster. Redan i stridens inledning flydde bataljonerna till vänster om västerbottningarna och strax därefter även den till höger. Västerbottningarna behöll länge sin plats och försvarade sig tappert men måste tillslut retirera närmare staden som nu var omringad av ryssarna. Bataljonen förlorade alla officerare i striden men lyckades med hjälp av en trumslagares befäl slå sig igenom. Regementets andra bataljon under befäl av major Frisell samlades i början av 1742 i Martila men beordrades sedermera till lägret vid Kymmene gård. Den 20 juni intog de ställning vid Mendolax för att förstärka denna försvarsställning. Styrkorna drog sig dock tillbaka den 24 juni utan att invänta ryssarnas anfall och bataljonen delade den svenska arméns öden ända fram till kapitulationen i Helsingfors den 24 augusti 1742. Därefter skeppades regementet hem på galäreskadern. Se karta. Pommerska kriget, 1757 - 1762: Ena bataljonen deltog i huvudarméns fälttåg i Pommern 1758. De deltog i strider med preussiska styrkor den 30 september 1759 vid Werbelow. Bataljonen deltog även i stormningen av Anklam den 25 januari 1760. Bataljonen var med då den preussiska staden Pasewalck intogs i augusti 1760. Den 3 oktober anföll preussiska styrkor staden och bataljonen utmärkte sig med tapperhet då anfallet slogs tillbaka. Se karta. Gustav III:s ryska krig, 1788 - 1790: I september 1788 inkvarterades regementet i Anjala och tilldelades Siegroths fördelning. Under 1789 tillhörde regementet den avdelning som i slutet av juni inföll på ryskt område i närheten av Värälä där de korsade Kymmene älv. Den 28 juni, vid Uttismalm fick man stridskontakt med ryssarna. Västerbottens regemente gick näst efter Västmanlands regemente som hade täten. Ena bataljonen västerbottningar samt hälften av den andra bataljonen stred på högra flanken om västmanlänningarna och den resterande delen på västmanlänningarnas vänstra flank. Ryssarna kringrändes som då fick dra sig tillbaka. Regementet utmärkte sig genom mod och rådighet. Några veckor senare deltog regementet den 21 juli i slaget vid Likala. Regementet tillhörde då den högra kolonnen och kommenderades av Gustav III personligen. Ena bataljonen deltog i striden vid Värälä den 29 juli. Under 1790 ingick regementet i gm von Platens avdelning och deltog enbart i striderna vid Korhois den 6 maj. I denna strid hamnade regementet tillsammans med Västgötadals regemente i det område där striderna rasade som häftigast. Hela den svenska styrkan fick därefter retirera till Willikala. Under striderna blev de svenska artillerihästarna skjutna men kanonerna räddades av officerarna vid Västerbottens regemente som själva fattade linorna och drog kanonerna i säkerhet. Se karta. Ryska kriget, 1808 - 1809: Redan tidigt på våren 1808 fick norra bataljonen (Livbataljonen) under befäl av major Lagerborg bryta upp från rotarna och marschera till Uleåborg där de tilldelades finska arméns femte brigad som stod under befäl av gm Sandels. Bataljonen deltog under 1808 i alla marscher och strider som brigaden var inblandad i. I striden vid Pulkkila den 2 maj spelade bataljonen en viktig roll. Major Lagerborg dog av de skador han fick i striden. Bataljonen fick nu major Schildt som chef. I mitten av juni 1808 tvingades Sandels brigad dra sig tillbaka från södra Savolax då en mångdubbelt stor rysk styrka ryckte fram. Västerbottensbataljonen fanns då Warkaus och även major Schildt drog sig då tillbaka utan att några ryska styrkor avancerat mot västerbottningarna. Brigaden gick i försvarsställning den 18 juni vid Toivola, strax norr om staden Kuopio. Här höll sedan Sandels stånd mot ryssarna i drygt tre månader. Västerbottensbataljonen deltog under denna tid i landstigningen vid Kelloniemi och anfallet på Kuopio natten till den 26 juni. Efter en häftig strid fick de svenska styrkorna dra sig tillbaka. Ytterligare ett anfall gjordes på Kuopio den 1 juli som västerbottningarna deltog i. Även detta anfall slutade utan framgång. Den 30 september 1808 tvingades brigaden retirera från Toivola sedan en fem gånger så stark rysk styrka anföll. Svenskarna drog sig norrut till Palois och därefter till Virta bro (Idensalmi). Den 27 oktober anföll ryska styrkor vid Virta bro. Brigaden som var på 1200 man lyckades slå tillbaka anfallet. Ryssarna var på 5000 man. Västerbottensbataljonen kom fram för sent och var inte med i stridens avgörande skede då ryssarna drevs tillbaka över bron, men hann delta i stridens slutskede. Den 29 oktober hotades brigaden av rysk kringränning och tvingades dra sig tillbaka till Wierimä. Natten till den 11 november försökte Sandels att överrumpla ryssarna vid Idensamli vilket dock misslyckades. Den 15 november tvingades brigaden tåga tillbaka till Uleåborg där den i slutet av månaden förenade sig med huvudhären under befäl av Klercker. Den södra bataljonen i regementet under befäl av överstelöjtnant von Knorring tilldelades i början av 1808 den norra fördelningen som stod under Västerbottens regementschef, överste Johan Bergenstråle. I denna fördelning ingick för utom södra bataljonen, Jämtlands regemente, Jämtlands hästjägare, en bataljon från Hälsinge regemente samt ett fältbatteri. I slutet av mars 1808 samlades fördelningen i Sundsvall. Härifrån spreds fördelningens styrkor åt olika håll. Från Västerbottensbataljonen sändes 200 man i mitten av april till Umeå för att bevaka Kvarken. Förutom hälsingebataljonen drogs hela fördelningen samman i början av sommaren i Umeå. En del av fördelningen fick order om att ta sig över Kvarken och inta staden Wasa och på så sätt komma i ryggen på den retirerande ryska armén. Den 22 juni avseglade Bergenstråle med cirka 1100 man och 4 kanoner. På kvällen den 24 juni landsteg styrkan 2 mil norr om Wasa och rykte under natten fram mot staden. En avdelning gick något längre västerut för att anfalla från norr. Denna avdelning upptäcktes dock av ryssarna på morgonen den 25:e och ryssarna gick ut för att möta dem. Ryska befälhavaren general Demidoff trodde att det var den svenska huvudstyrkan som avancerade men när han insåg att det enbart var en mindre styrka återvände de hastigt tillbaka till Wasa. Samtidigt hade Bergenstråles avdelning trängt in i Wasa och en 5 timmar lång gatustrid uppstår. Svenskarna får stora förluster och halva styrkan stupar, såras eller tillfångatas. Överstelöjtnant von Knorring såras svårt. De svenska styrkorna tvingas tillslut att dra sig tillbaka och seglade därifrån på morgonen den 26 juni. Fördelningen tas nu över av överste von Essen och kallas svenska brigaden. Den skeppas till Finland och landstiger vid Gamla Karleby. Härifrån tågar den till Lintulax för att understödja överstelöjtnant von Fieandts avdelning. Avdelningarna förenas vid Dunkar den 11 juli. De svenska styrkorna driver nu tillbaka ryssarna ända till Karstula. Den västerbottniska bataljonen beordras att förena sig med finska arméns huvudstyrka vid Kuortane. Västerbottningarna anländer dit i tid för att delta i slaget vid Alavo den 17 augusti. I slaget fanns bataljonen ytterst på högerflanken och lyckades genom en skog kringgå de ryska ställningarna och bidrog därigenom till den svenska segern. Den finska armén drog sig därefter tillbaka till försvarsställningar vid Ruona och Västerbottensbataljonen fick order om att avvärja en rysk kringränning vid Salmi. Bataljonen fanns därmed i Salmi under slaget vid Ruona bro den 1 september. Därefter följde bataljonen huvudhären till Oravais och deltog där i slaget den 14 september. I början av slaget fanns bataljonen på vänstra flygeln. Då Adlercreutz under eftermiddagen gick till anfall gick bataljonen till anfall något isolerat och före de övriga trupperna. De hejdades vid ett berg av häftig gevärsbeskjutning från ryska jägartrupper. Bataljonen riskerade att helt övermannas med räddades av andra svenska trupper. Västerbottningarna kunder därefter delta i anfallet men hela den svenska styrkan fick tillslut retirera norrut Regementets båda bataljoner förenas i norra Finland och efter stilleståndet i Olkijoki den 19 november 1808, då de svenska styrkorna tvingades utrymma Finland, kunde regementet återvända hem till rotarna. Enligt villkoren av general Gripenbergs kapitulation i Kalix den 25 mars 1809 skulle även Västerbottens regemente överlämnas åt ryssarna (för denna kapitulation kom Gripenberg att ställas inför krigsrätt för förräderi). Detta verkställdes endast av den norra bataljonen under major Schildts befäl. Den södra vägrade uppfylla villkoret. Den skulle ändå komma att hamna i rysk fångenskap. Tillsammans med finska trupper sändes bataljonen i början av maj under överstelöjtnant Furumarks befäl från Umeå till Skellefteå för att söka rädda svenska förråd från att falla i händerna på ryssarna. De lyckades få iväg det mesta men blev den 15 maj själva kringrända av ryska trupper på isen och tvingades ge upp. Efter freden i Fredrikshamn den 17 september 1809 fick de tillfångatagna västerbottningarna komma hem. Regementet kompletterades och formerades därefter på 7 kompanier. I freden förlorade Sverige inte bara Finland utan också landområden i det egentliga Sverige. Detta var områden som idag utgör norra Finland men som före 1809 räknades till det egentliga Sverige. I och med att dessa områden gick förlorade försvann 113 rotar för Västerbottens regemente som fanns i denna landsdel. Norska fälttåget 1814: Regementet deltog inte i tyska kriget 1813 - 1814 men däremot i det norska fälttåget 1814. Regementet drogs samman i Värmland och ingick i den 10:e brigaden under gm Gahn af Colquhoun. Brigaden intog ställningar i Morast i slutet av juli 1814 och gick samtidigt med den övriga armén den 1 augusti in i Norge och trängde fram till Kongsvinger. Norrmännen hade en stark försvarsställning vid Lier söder om Kongsvinger och efter en 5 timmars strid den 2 augusti drog sig brigaden tillbaka till Malmer. Den 3 augusti fortsatte återtåget till Medskog. Den 5 augusti gick norrmännen till anfall där och västerbottningarna tog ställning vid bron över Wrangälven. När de svenska styrkorna retirerade utgjorde en bataljon ur Västerbottens regemente arriärgarde. Vid Skotterud blev de svenska styrkorna omringade av 3000 norrmän. Efter att försvarat sig ett tag beslöt Gahn att slå sig ut. Detta verkställdes av överste Knorring vid Västerbottens regemente. I spetsen gick västerbottningarnas 3:e bataljon och lyckades med ett bajonettanfall bana väg genom norrmännens linje. Strax efteråt följde resten av de övriga svenska trupperna. En stor del av trossen tvingades man lämna kvar vid utbrytningen. Striderna i Medskog och Skotterud medförde cirka 350 man i döda, sårade och fångna svenskar varav större delen hörde till Västerbottens regemente. Se karta. Övrigt: Regementet var ett av de första regementen som uppfördes med ständig rotering. Detta skedde redan 1649. (8) Regementet var roterat med 1056 nummer med 8 kompanier. Efter 1809 då Finland gick förlorat försvann 113 rotar som fanns i denna landsdel. Kvar var då 943 nummer. Efter 1841 då regemente delas får Västerbottens regemente 460 nummer med 4 kompanier. Norrbottens regemente erhöll 483 nummer med 4 kompanier. 99 st av dessa vakantsattes dock. Uniform innan enhetsuniformen: Grå rock med vita ärmuppslag, vit halsduk med blå ränder (1679). Regementet erhöll enhetsuniformen 1694. Förläggningsort: Från 1909, Umeå. Övningsplats: Mellan 1649 - 1898 Gumboda hed (6 mil nordost om Umeå och från 1898 Vännäs läger. Regementets färg: Rött och vitt Valspråk: De hava aldrig svikit eller för egen del tappat. (Valspråket kommer från ett uttalande Gustav III gjorde om regementet under 1788- års fälttåg) Regementets högtidsdag är den 3 februari efter segern i Fraustadt 1706. Kompanier 1841, Västerbottens regemente: 1. Livkompaniet 2. Skellefteå kompani 3. Bygdeå kompani 4. Lövångers kompani Kompanier 1841, Norrbottens regemente: 1. Livkompaniet 2. Piteå kompani 3. Kalix kompani 4. Räneå kompani Segernamn: Landskrona 1677 Düna 1701 Kliszow 1702 Fraustadt 1706 Malatitze 1708 Strömstad 1717

Kalmar regemente, I20

Uppsatt 1623-06-27 som Kalmar regemente (1686-02-26 indelt). Tidigare benämnt I20 men mellan 1892 och 1927 var regementet benämnt I21. Indraget 1927. Detta år slogs regementet samman med Jönköpings regemente till Jönköpings-Kalmar regemente. Regementet får år 1948 namnet Norra Smålands regemente, I12. Regementet härstammar från de fänikor som sattes upp i Kalmar- och Kronobergs län under 1560-talet. Gustav II Adolf bildade år 1616 ur dessa fänikor ett landsregemente. Detta regemente delades 1623 i två regementen, Kalmar regemente och Kronobergs regemente. I 1634-års regeringsform omnämns Kalmar regemente som det sjuttonde regementet. Kalmar regementes första chef var David Drummund. År 1624 överförs regementet (även kallad Drummunds regementet) till Riga för att förstärka garnisonen där. Regementet deltar i Gustav II Adolfs polska vinterfälttåg i november 1625. I maj 1627 deltar regementet med kungen i Preussen där de lades i garnison i Pillau. Hösten 1627 hemförlovas regementet efter att tilldelat Kronobergs regemente (Ruthwens reg.) 250 man och och 350 man till Muschamps regemente från Småland som förstärkning. Under 1628 tjänstgjorde regementet först ombord på flottan men landsattes därefter i Preussen. År 1629 låg regementet i garnison i Marienburg men hemförlovades under hösten. Ytterligare ett regemente sattes upp i Kalmar län plus delar ur övriga Småland. Detta skedde 1625 och regementet fick överste Muschamp som chef. Även detta regemente deltog i Gustav II Adolfs fälttåg i Preussen där båda regementena blev kraftigt reducerade. Muschampska regementet deltog i slaget vid Mawe den 24 september 1626 samt i slaget vid Dirschau den 8 augusti 1627 där Gustav II Adolf allvarligt sårades. År 1630 slås dessa båda regementen samman till ett regemente. Detta nya regementes chef blir David Drummund. Fälttåg: Trettio-åriga kriget, 1630 - 1648: År 1631 skeppas regementet till Tyskland där det läggs i garnison i Stettin. Här förblir regementet omväxlande till 1635 då vissa kompanier även tjänstgör i Colberg. År 1641 hemförlovas halva regementet men skeppas med Torstensson tillbaka till Tyskland samma år. Regementet deltog i stormningen av Glogau den 24 april 1642 där det förblir i garnison till 1645 då det skickas hem. Karl X:s krig, 1655 - 1660: Regementet skeppas tillsammans med fältmarskalken Witenbergs styrkor till Polen år 1655. Det deltar i slaget vid Czarnowa den 6 september där det var formerat på två skvadroner (bataljoner). Under 1657 finns regementet med i den armé som marscherar till Danmark och tågar över Stora och Lilla Bält i januari 1658. I det andra danska kriget deltog regementet i slaget vid Nyborg den 14 november 1659 där större delen av den svenska styrkan blev tillfångatagna. Karl XI:s krig, 1675 - 1679: Regementet ingick i den armé som våren 1676 samlades i Skåne för att möta danskarna. Ena bataljonen lades i garnison i Kristianstad medan den andra följde huvudhären över Småland till Halland och deltog där i slaget vid Halmstad den 17 augusti 1676. Den första bataljonen blev tillfångatagna då danskarna stormade Kristianstad den 15 augusti. Den andra bataljonen deltar i belägringen av Helsingborg i slutet av 1676. Under 1677 deltog regementet i slaget vid Landskrona den 14 juli där bataljonen fanns i mitten av andra träffen. Det stora nordiska kriget, 1700 - 1721: Regementet deltog bland de styrkor som landsteg vid Humlebäck, Danmark den 25 juli 1700. Regementet blev därefter kvar i Sverige till hösten 1701 då det skeppades över till Kurland och lades i garnison i Libau. Det deltog bland annat i slaget vid Clissow den 9 juli 1702 där de anförda av överste Silversparre fanns mitt i den andra träffen. Från mitten av maj till början av oktober 1703 deltog regementet i belägringen av Thorn. Där tjänstgjorde bland annat regementet på bestyckade pråmar som höll fästningen innesluten från Weichsel-sidan. Därefter låg regementet i läger i Preussen till 1704 då de följde kungens fälttåg fram till slutet av 1705. Under 1707 till 1709 följer regementet alla Karl XII:s marscher. I slaget vid Poltava den 28 juni 1709 förlorade regementet många man. Här var regementet formerat på en bataljon om 500 man och ingick i den första striden i den fjärde kolonnen som stod under befäl av generalmajor Anders Lagercrona. Regementet passerade reduttlinjerna fast med betydande förluster. I den andra och avgörande striden deltog de på den högra infanteriflanken och fick även här ta stora förluster. Resterna av regementet gick i rysk fångenskap vid kapitulationen i Perevoloczna den 1 juli 1709. Regementet fick sättas upp på nytt efter Poltava och deltog i slaget vid Helsingborg den 28 februari 1710 där de var formerade på 2 bataljoner. Under våren 1710 tjänstgjorde de ombord på örlogsflottan och därefter i garnison på Karlskrona skansar fram till 1716 då de deltog i norska fälttåget. Där ingick de i general Dückers kolonn som inföll från Bohuslän över Svinesund. Hattarnas krig, 1741 - 1743: Under hattarnas krig tjänstgjorde regementet ombord på örlogsflottan och delade de övriga besättningarnas öde med många döda i sjukdomar. Pommerska kriget, 1757 - 1762: I början av sommaren 1758 skeppades regementet över till Pommern. Deltog den 25 november 1758 i slaget vid byn Werbelow. Här försvarade sig kapten Stålhammar med 160 man tappert mot en överlägsen fiende tills han fick understöd av andra trupper. Gustav III:s ryska krig, 1788 - 1790: Under Gustav III:s ryska krig tjänstgjorde regementet ombord på örlogsflottan och deltog i slaget vid Hogland den 17 juli 1788, vid Ölands södra udde den 26 juli 1789 och Reval den 13 maj 1789, Viborgska gatloppet den 3 juli 1790 och i Svensksund några dagar senare. (8). Pommerska kriget, 1805 - 1807: Hösten 1805 skeppas regementets ena bataljon över till Pommern där den ingår i arméns 3:e brigad under överste Tavast. Bataljonen följde armén till Lauenburg där de gick i vinterkvarter. Sommaren 1806 tågade de tillbaka till Pommern. Under början av 1807 skeppades bataljonen tillbaka till Sverige. Ryska kriget, 1808 - 1809: Tidigt på våren 1808 beordrades regementet till Skåne för att där ingå i den armé som under fältmarskalk Toll samlades mot Danmark. Då ryssarna i slutet av april besatte Gotland fick en bataljon i regementet tillsammans med övriga trupper ta sig i ilmarsch till Karlskrona där de inskeppades på den örlogseskader under konteramiral Cederströms befäl skulle ta tillbaka ön. Den 11 maj lämnade eskadern Karlskrona och landsteg därefter på Gotland varvid de ryska trupperna kapitulerade och lämnade ön. En bataljon ur Jönköpings regemente lämnades kvar som bevakning. Den 20 maj var styrkan tillbaka i Karlskrona och Kalmarbataljonen återvände till armén i Skåne. Kriget mot Napoleon, 1813 - 1814: I mars 1813 tågade tågade regementet till Karlskrona tillsammans med många andra trupper för att under generallöjtnant Sandels befäl skeppas den 24 mars till Pommern. Under våren och sommaren 1813 låg regementet i kvarter i Meckelenburg och tilldelades senare arméns 3:e division under gm Boye och 5:e brigaden under överste Hedenstjerna. Regementet var formerade på 3 bataljoner. Regementet deltog i den svenska härens fälttåg och bevistade slagen vid Grossbeeren den 23 augusti, Dennewitz den 6 augusti och Leipzig den 18 oktober. Regementet deltog dock inte aktivt i slagen. Mellan den 18 december 1813 och 5 januari 1814 deltog regementet i den mödosamma belägringen av Glückstadt. Regementet ingick i de styrkor som inneslöt fästningen på södra och östra sidan. 200 man ur regementet deltog den 19 december 1813 i strider vid Iwensfleth nära Störflodens mynning. Efter Glückstadt marscherade regementet med sin division till Belgien. Norska fälttåget, 1814: I början av juni 1814 skeppades regementet från Rostock till Ystad och marscherade därifrån till den norska gränsen. Där ryckte de in i Norge den 30 juli med 2:a divisionen över Bärby. Den 31 juli var de i Fredrikshall där de tilldelades de trupper som under generallöjtnant Vegesacks befäl skulle blockera Fredrikshall. Den 1 augusti deltog regementets jägare under gm Brändströms befäl i striderna vid Tistedalsälven. På kvällen 3 augusti fick regementet tillsammans med 8 bataljoner och 1 skvadron rytteri och artilleri i Vegesacks trupper tåga norrut för att anfalla norrmännen vid Rakkestad. Den 6 augusti var de framme och efter en längre strid fick norrmännen dra sig tillbaka. Några officerare i Kalmar regemente simmade över älven vid norrmännens front och lyckades skaffa material för att slå en bro över älven som sen svenska trupperna ryckte fram på. Regementet ryckte därefter fram med Vegesacks styrkor till Askim vid Glommen där de var kvar då stilleståndet vid Moss slöts den 14 augusti. Se karta. Regementet var roterat med 1100 nummer med 8 kompanier i Östra Småland (347 i Kalmar län, 401 i Jönköpings län och 352 i Kronobergs län). Kompanier: Livkompaniet, Överstelöjtnantens kompani, Majorens kompani, Östra Härads kompani, Uppvidinge kompani, Västra Härads kompani, Aspolands härads kompani och Konga härads kompani. Mellan 1826 och 1832 var Carl Magnus Klingström (1770 - 1838) regementschef vid Kalmar regemente. Han hade då tillhört regementet i 53 år och tjänstgjort i alla grader, från korpral till generalmajor. Uniform innan enhetsuniformen: Grå rock med gröna ärmuppslag (1676). Regementet erhöll enhetsuniformen 1692. Det var i detta regemente, Calmare regemente som W. Mobergs knekt Raskens tjänstgjorde. Förläggningsort: Från 1918, Eksjö. Övningsplats: 1685 Staby ängar (sydväst om Oskarshamn), 1783 Mariannelund (nordväst om Hultsfred) och från 1797 Hultsfred. Norra Smålands regemente har sin förläggningsort i Eksjö. Regementets färg: Rött och gult Kompanier: 1. Livkompaniet 2. Vedbo kompani 3. Aspelands kompani 4. Östra Härads kompani 5. Seveds kompani 6. Uppvidinge kompani 7. Västra Härads kompani 8. Konga kompani Segernamn: Tåget över Bält 1658 Landskrona 1677 Clissow 1702 Helsingborg 1710 Svensksund 1790  

Gotlands regemente, I18

Efter att Gotland varit invaderad av ryska förband under 1808 bildades år 1811 en försvarsorganisation på Gotland med namnet Gotlands nationalbeväring. Den byggde på frivillig grund där varje gotlänning var krigstjänstskyldig från sitt 15:e (ändades senare till 18:e) till och med sitt 50:e år och sen mellan 50 och 60 skyldig att biträda vid fältarbeten. Förbandet skulle ursprungligen formeras på 3 artillerikompanier om 90 man med åtta 6- och åtta 12- pundiga kanoner. Allt manskap i åldrarna 15 till 30 år skulle utgöra jägarkåren som formerades på 16 kompanier om 150 man. Manskapet i åldrarna 30 till 45 år skulle utgöra infanterikåren som formerades på 20 kompanier om 150 man och manskapet mellan 45 och 50 år formerade reservkåren som enbart var utrustade med pikar och formerades på 7 kompanier om 150 man. Totalt uppgick förbandet i 6.781 man. Styrkan som var mellan 50 och 60 år och skyldig att utföra fältarbeten var cirka 800 man. Gotlands nationalbeväring var enbart skyldig att att försvara Gotland. Dess förste chef var vice-amiral Rudolf Cederström. Kompanierna var före år 1861 indelade i 3 bataljoner, den norra 6 kompanier, den mellersta 7 och den södra 8. Gotlands nationalbeväring omorganiserades år 1887 till Gotlands infanteriregemente (I27) och Gotlands artillerikår. Mellan 1928 och 1937 reducerades förbandet till en kår med namnet Gotlands infanterikår (I18). Från 1937 var de åter ett regemente, Gotlands infanteriregemente. Från 1942 cykelinfanteri. År 1963 omorganiserades infanteriregementet till pansartrupperna med namnet Gotlands regemente (P18). Samma år överfördes Göta Livgardes kompani på Gotland (P1 G) till det nya regementet. År 1915 var det första kulsprutekompaniet uppsatt vid Gotlands infanteriregemente. Förläggningsort: Från 1905, Visby. Övningsplats: Stånga malm, Blekväten och Vallstena rum.

Relaterade länkar

Indelningsverket Svenska krig Länkar, regementshistoria, soldater etc Förbandsnummervid de svenska förbanden Referenslitteratur Överst på sidan Infanteriregementen, sida:   -1-   -2-  -3-   -4-   -5-  -6-  -7-
16, Västerbottens regemente, I19 (I20) 17, Kalmar regemente, I20 Gotlands regemente, P18 (I27 och I18)
xxxx Mil xxxxx
 
xxxxxxxxxxxxx
Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman, granskat 2017-04-29

Svenska regementen

under indelningsverket -

Infanteriet (4)

Infanteriregementen

1. Svenska regementen -

Infanteriet (4)

Västerbottens regemente, I19

Uppsatt 1623 som Västerbottens regemente (1696-02-29 indelt). År 1829 Västerbottens fältjägarregemente, I19, 1841 delas regementet i Västerbottens- respektive Norrbottens fältjägarkår. Från 1892 åter Västerbottens regemente, I20. Regementet härstammar från de fänikor som sattes upp i Norrland under 1550-talet. En speciell Västerbottensfänika fanns 1565. Gustav II Adolf bildade ur dessa norrlandsfänikor år 1615 ett landsregemente om 3.000 man (Norrlands storregemente). 2000 man fanns i dåvarande stor Västernorrland och 1000 i Österbotten. Detta regemente delades sen i två regementen år 1623, Hälsinge- och Västerbottens regemente. Hälsingland fick södra Norrland som upptagningsområde, medan Västerbotten fick norra. Kompanierna i Medelpad och Ångermanland kom då att tillhöra Västerbottens regemente. År 1646 överförs Medelpads och Ångermanlands kompanier till det nyuppsatta Ångermanlands-, Medelpads- och Jämtlands regemente (Jämtlands fältjägarregemente). I 1634-års regeringsform omnämns det som sextonde regementet. Kompanier: Livkompaniet, Överstelöjtnantens kompani, Majorens kompani, Lövangers kompani, Kalix kompani, Bygdeå kompani, Skellefteå kompani och Piteå kompani. Fälttåg: Sommaren 1625 skeppades regementet till Livland där det lades i garnison i Dünamünde. Hösten 1626 var regementet hemma för komplettering av manskap och våren 1627 skeppades en bataljon till Preussen under Axel Duwalls befäl. Bataljonen deltog i slaget vid Dirschau den 8 augusti 1627. År 1628 deltog de i blockaden av Dantzig. År 1629 finns bataljonen hemma. Regementet omorganiseras 1630 och Axel Duwall blir regementschef. En bataljon finns med i Gustav II Adolfs styrkor som landstiger i Tyskland i juni 1630. Efter landstigningen stannar bataljonen på ön Wollin och deltog sedermera i Wolgasts belägring. De närmaste åren ligger bataljonen omväxlande i garnison och omväxlande i fälttågen. År 1636 ingår de hemmavarande delarna ur regementet som besättning på örlogsflottan. Senare samma år finns hela regementet förlagd i Stettin. År 1639 skeppas ena bataljonen hem till Sverige. Ytterligare två kompanier skeppas hem 1641. De kvarvarande två kompanierna skeppas hem 1642, samtidigt som 4 andra kompanier i regementet skeppas ned. Dessa kompanier sänds hem 1643 samtidigt som en ny bataljon skickas ned och förläggs i garnison i Stralsund. I samband med det danska kriget utökas den hemmavarande bataljonen till fulltaliga 8 kompanier, 1200 man. Åren 1644 och 1645 var de besättning ombord på örlogsflottan. År 1648 skickas en bataljon till Tyskland. Totalt finns nu 8 kompanier därnere, 7 i Stralsund och 1 i Stettin. Karl X:s krig, 1655 - 1660: Sommaren 1655 skeppas en bataljon under överste Kappels befäl med Karl X till Polen. Bataljonen deltar i slaget vid Czarnowa den 6 september 1655. Den andra bataljonen skeppades till Livland 1655 och blir kvar här under hela kriget. Karl XI:s krig, 1675 - 1679: År 1674 låg 3 kompanier som garnison på Nyens skans (där S:t Petersburg idag ligger). Åren 1674 - 75 användes större delen av regementet som besättning ombord på örlogsflottan. 1677 finns ena bataljonen ombord på örlogsflottan. Den andra bataljonen ingick i de styrkor som samlades i Skåne under befäl av överste Clodt. Bataljonen deltog i slaget vid Landskrona den 14 juli 1677, där de fanns i första träffens vänstra flygel. Bataljonen deltar sen i alla fälttågen i Skåne inklusive Kristianstads belägring 1678. Den andra bataljonen ingick 1678 under överste Horns befäl i vänstra armén eller bohuslänska armén och deltog i undsättningen av Bohusfästning den 22 juli 1678. Under 1679 finns hela regementet med huvudhären i Skåne och deltar i Helsingborgs belägring. Det stora nordiska kriget, 1700 - 1721: Regementet överfördes 1701 till Livland och ena bataljonen, under befäl av regementschefen överste Reinhold J von Fersen och deltog i övergången av Düna den 9 juli 1701. Bataljonen stod där ytterst på högra flygeln vars farliga läge de försvarade med stor tapperhet. Den andra bataljonen kom över floden först när striden var avslutad. Regementet låg sen med huvudhären i vinterkvarter i Kurland vintern 1701 samt i Samogitien vintern 1702. Regementet deltog i slaget vid Klissow den 9 juli 1702 där det fanns på högra flygeln av infanteriets andra träff. År 1703 var regementet med i belägringen av Thorn. När Karl XII år 1705 lämnade Posen och begav sig med huvudarmén mot Warszawa och östra Polen kvarlämnades Västerbottens regemente med Rehnskiölds armé och deltog därefter i slaget vid Fraustadt den 3 februari 1706. Här fanns regementet i första träffens vänstra flygel. När Rehnskiölds armé marscherade in i Saschen hösten 1706 kvarlämnades regementet som besättning i Posen. Regementet deltog sen i Karl XII:s fälttåg och marscher under åren 1707 - 1709. Regementet deltog i slaget vid Malatitze den 31 augusti 1708. Deltog från april 1709 i belägringen av staden Poltava samt den 28 juni i själva slaget där regementet ingick i andra kolonnen som stod under befäl av gm Stackelberg. Regementet kom att ingå i de styrkor som fastnade under anfallen mot de nya redutterna. De två första bataljonerna i den 2:a och 3:e kolonnen hade till uppgift att anfalla/uppehålla redutterna så att flyglarna kunde ta sig förbi. Den första redutten intogs snabbt av Dal regementet och Västerbottens regemente. Chef för denna styrka var generalmajor Karl Gustav Roos. Dal regementet fortsätter därefter mot den andra redutten. Västerbottens regemente som deltog i stormningen av den första redutten förlorar nu kontakten med Dal regementet och fortsätter mot den tredje redutten. Roos uppmärksammar ej detta utan står nu plötsligt kvar med enbart hälften av sina styrkor. Den andra redutten var bättre förstärkt men intas av Dal regementet. Återstoden av regementet fick tillslut, tillsammans med Roos styrkor, retirera tillbaka till belägringsverken vid Poltava där de tillfångatogs. Många soldater stupade under dessa stormningar, en tredjedel av arméns infanteri gick förlorat vid redutterna och efterföljande tillfångatagande. Resterande del av armén passerade redutterna och deltog i huvudslaget. Regementet fick sättas upp på nytt efter Poltava. Åren därefter tjänstgjorde regementet dels i Roslagen och dels i Västerbotten fram till 1717 då regementet förflyttas till Bohuslän där de den 8 juli 1717 med tapperhet slog tillbaka den danske amiralen Tordenskölds anfall på Strömstad. Regementet deltar 1718 i det norska fälttåget där det ingick i gm Ribbings brigad som med Karl XII:s kolonn inföll från Dalsland samt deltog i belägringen av Fredrikshall. Åren 1719 - 1721 tjänstgjorde regementet i Västerbotten. Hattarnas krig, 1741 - 1743: År 1739 skeppas 5 kompanier under befäl av överstelöjtnant Durietz till Finland där de blev liggande i Björneborgs län till augusti 1741. De tilldelas då gm Wrangels avdelning som samlades vid Martila (Davidstad) och deltog den 23 augusti 1741 i slaget vid Villmarstrand. Den svenska infanterilinjen bestod av 7 bataljoner och Västerbottens regemente stod som nr 3 från vänster. Redan i stridens inledning flydde bataljonerna till vänster om västerbottningarna och strax därefter även den till höger. Västerbottningarna behöll länge sin plats och försvarade sig tappert men måste tillslut retirera närmare staden som nu var omringad av ryssarna. Bataljonen förlorade alla officerare i striden men lyckades med hjälp av en trumslagares befäl slå sig igenom. Regementets andra bataljon under befäl av major Frisell samlades i början av 1742 i Martila men beordrades sedermera till lägret vid Kymmene gård. Den 20 juni intog de ställning vid Mendolax för att förstärka denna försvarsställning. Styrkorna drog sig dock tillbaka den 24 juni utan att invänta ryssarnas anfall och bataljonen delade den svenska arméns öden ända fram till kapitulationen i Helsingfors den 24 augusti 1742. Därefter skeppades regementet hem på galäreskadern. Se karta. Pommerska kriget, 1757 - 1762: Ena bataljonen deltog i huvudarméns fälttåg i Pommern 1758. De deltog i strider med preussiska styrkor den 30 september 1759 vid Werbelow. Bataljonen deltog även i stormningen av Anklam den 25 januari 1760. Bataljonen var med då den preussiska staden Pasewalck intogs i augusti 1760. Den 3 oktober anföll preussiska styrkor staden och bataljonen utmärkte sig med tapperhet då anfallet slogs tillbaka. Se karta. Gustav III:s ryska krig, 1788 - 1790: I september 1788 inkvarterades regementet i Anjala och tilldelades Siegroths fördelning. Under 1789 tillhörde regementet den avdelning som i slutet av juni inföll på ryskt område i närheten av Värälä där de korsade Kymmene älv. Den 28 juni, vid Uttismalm fick man stridskontakt med ryssarna. Västerbottens regemente gick näst efter Västmanlands regemente som hade täten. Ena bataljonen västerbottningar samt hälften av den andra bataljonen stred på högra flanken om västmanlänningarna och den resterande delen på västmanlänningarnas vänstra flank. Ryssarna kringrändes som då fick dra sig tillbaka. Regementet utmärkte sig genom mod och rådighet. Några veckor senare deltog regementet den 21 juli i slaget vid Likala. Regementet tillhörde då den högra kolonnen och kommenderades av Gustav III personligen. Ena bataljonen deltog i striden vid Värälä den 29 juli. Under 1790 ingick regementet i gm von Platens avdelning och deltog enbart i striderna vid Korhois den 6 maj. I denna strid hamnade regementet tillsammans med Västgötadals regemente i det område där striderna rasade som häftigast. Hela den svenska styrkan fick därefter retirera till Willikala. Under striderna blev de svenska artillerihästarna skjutna men kanonerna räddades av officerarna vid Västerbottens regemente som själva fattade linorna och drog kanonerna i säkerhet. Se karta. Ryska kriget, 1808 - 1809: Redan tidigt på våren 1808 fick norra bataljonen (Livbataljonen) under befäl av major Lagerborg bryta upp från rotarna och marschera till Uleåborg där de tilldelades finska arméns femte brigad som stod under befäl av gm Sandels. Bataljonen deltog under 1808 i alla marscher och strider som brigaden var inblandad i. I striden vid Pulkkila den 2 maj spelade bataljonen en viktig roll. Major Lagerborg dog av de skador han fick i striden. Bataljonen fick nu major Schildt som chef. I mitten av juni 1808 tvingades Sandels brigad dra sig tillbaka från södra Savolax då en mångdubbelt stor rysk styrka ryckte fram. Västerbottensbataljonen fanns då Warkaus och även major Schildt drog sig då tillbaka utan att några ryska styrkor avancerat mot västerbottningarna. Brigaden gick i försvarsställning den 18 juni vid Toivola, strax norr om staden Kuopio. Här höll sedan Sandels stånd mot ryssarna i drygt tre månader. Västerbottensbataljonen deltog under denna tid i landstigningen vid Kelloniemi och anfallet på Kuopio natten till den 26 juni. Efter en häftig strid fick de svenska styrkorna dra sig tillbaka. Ytterligare ett anfall gjordes på Kuopio den 1 juli som västerbottningarna deltog i. Även detta anfall slutade utan framgång. Den 30 september 1808 tvingades brigaden retirera från Toivola sedan en fem gånger så stark rysk styrka anföll. Svenskarna drog sig norrut till Palois och därefter till Virta bro (Idensalmi). Den 27 oktober anföll ryska styrkor vid Virta bro. Brigaden som var på 1200 man lyckades slå tillbaka anfallet. Ryssarna var på 5000 man. Västerbottensbataljonen kom fram för sent och var inte med i stridens avgörande skede då ryssarna drevs tillbaka över bron, men hann delta i stridens slutskede. Den 29 oktober hotades brigaden av rysk kringränning och tvingades dra sig tillbaka till Wierimä. Natten till den 11 november försökte Sandels att överrumpla ryssarna vid Idensamli vilket dock misslyckades. Den 15 november tvingades brigaden tåga tillbaka till Uleåborg där den i slutet av månaden förenade sig med huvudhären under befäl av Klercker. Den södra bataljonen i regementet under befäl av överstelöjtnant von Knorring tilldelades i början av 1808 den norra fördelningen som stod under Västerbottens regementschef, överste Johan Bergenstråle. I denna fördelning ingick för utom södra bataljonen, Jämtlands regemente, Jämtlands hästjägare, en bataljon från Hälsinge regemente samt ett fältbatteri. I slutet av mars 1808 samlades fördelningen i Sundsvall. Härifrån spreds fördelningens styrkor åt olika håll. Från Västerbottensbataljonen sändes 200 man i mitten av april till Umeå för att bevaka Kvarken. Förutom hälsingebataljonen drogs hela fördelningen samman i början av sommaren i Umeå. En del av fördelningen fick order om att ta sig över Kvarken och inta staden Wasa och på så sätt komma i ryggen på den retirerande ryska armén. Den 22 juni avseglade Bergenstråle med cirka 1100 man och 4 kanoner. På kvällen den 24 juni landsteg styrkan 2 mil norr om Wasa och rykte under natten fram mot staden. En avdelning gick något längre västerut för att anfalla från norr. Denna avdelning upptäcktes dock av ryssarna på morgonen den 25:e och ryssarna gick ut för att möta dem. Ryska befälhavaren general Demidoff trodde att det var den svenska huvudstyrkan som avancerade men när han insåg att det enbart var en mindre styrka återvände de hastigt tillbaka till Wasa. Samtidigt hade Bergenstråles avdelning trängt in i Wasa och en 5 timmar lång gatustrid uppstår. Svenskarna får stora förluster och halva styrkan stupar, såras eller tillfångatas. Överstelöjtnant von Knorring såras svårt. De svenska styrkorna tvingas tillslut att dra sig tillbaka och seglade därifrån på morgonen den 26 juni. Fördelningen tas nu över av överste von Essen och kallas svenska brigaden. Den skeppas till Finland och landstiger vid Gamla Karleby. Härifrån tågar den till Lintulax för att understödja överstelöjtnant von Fieandts avdelning. Avdelningarna förenas vid Dunkar den 11 juli. De svenska styrkorna driver nu tillbaka ryssarna ända till Karstula. Den västerbottniska bataljonen beordras att förena sig med finska arméns huvudstyrka vid Kuortane. Västerbottningarna anländer dit i tid för att delta i slaget vid Alavo den 17 augusti. I slaget fanns bataljonen ytterst på högerflanken och lyckades genom en skog kringgå de ryska ställningarna och bidrog därigenom till den svenska segern. Den finska armén drog sig därefter tillbaka till försvarsställningar vid Ruona och Västerbottensbataljonen fick order om att avvärja en rysk kringränning vid Salmi. Bataljonen fanns därmed i Salmi under slaget vid Ruona bro den 1 september. Därefter följde bataljonen huvudhären till Oravais och deltog där i slaget den 14 september. I början av slaget fanns bataljonen på vänstra flygeln. Då Adlercreutz under eftermiddagen gick till anfall gick bataljonen till anfall något isolerat och före de övriga trupperna. De hejdades vid ett berg av häftig gevärsbeskjutning från ryska jägartrupper. Bataljonen riskerade att helt övermannas med räddades av andra svenska trupper. Västerbottningarna kunder därefter delta i anfallet men hela den svenska styrkan fick tillslut retirera norrut Regementets båda bataljoner förenas i norra Finland och efter stilleståndet i Olkijoki den 19 november 1808, då de svenska styrkorna tvingades utrymma Finland, kunde regementet återvända hem till rotarna. Enligt villkoren av general Gripenbergs kapitulation i Kalix den 25 mars 1809 skulle även Västerbottens regemente överlämnas åt ryssarna (för denna kapitulation kom Gripenberg att ställas inför krigsrätt för förräderi). Detta verkställdes endast av den norra bataljonen under major Schildts befäl. Den södra vägrade uppfylla villkoret. Den skulle ändå komma att hamna i rysk fångenskap. Tillsammans med finska trupper sändes bataljonen i början av maj under överstelöjtnant Furumarks befäl från Umeå till Skellefteå för att söka rädda svenska förråd från att falla i händerna på ryssarna. De lyckades få iväg det mesta men blev den 15 maj själva kringrända av ryska trupper på isen och tvingades ge upp. Efter freden i Fredrikshamn den 17 september 1809 fick de tillfångatagna västerbottningarna komma hem. Regementet kompletterades och formerades därefter på 7 kompanier. I freden förlorade Sverige inte bara Finland utan också landområden i det egentliga Sverige. Detta var områden som idag utgör norra Finland men som före 1809 räknades till det egentliga Sverige. I och med att dessa områden gick förlorade försvann 113 rotar för Västerbottens regemente som fanns i denna landsdel. Norska fälttåget 1814: Regementet deltog inte i tyska kriget 1813 - 1814 men däremot i det norska fälttåget 1814. Regementet drogs samman i Värmland och ingick i den 10:e brigaden under gm Gahn af Colquhoun. Brigaden intog ställningar i Morast i slutet av juli 1814 och gick samtidigt med den övriga armén den 1 augusti in i Norge och trängde fram till Kongsvinger. Norrmännen hade en stark försvarsställning vid Lier söder om Kongsvinger och efter en 5 timmars strid den 2 augusti drog sig brigaden tillbaka till Malmer. Den 3 augusti fortsatte återtåget till Medskog. Den 5 augusti gick norrmännen till anfall där och västerbottningarna tog ställning vid bron över Wrangälven. När de svenska styrkorna retirerade utgjorde en bataljon ur Västerbottens regemente arriärgarde. Vid Skotterud blev de svenska styrkorna omringade av 3000 norrmän. Efter att försvarat sig ett tag beslöt Gahn att slå sig ut. Detta verkställdes av överste Knorring vid Västerbottens regemente. I spetsen gick västerbottningarnas 3:e bataljon och lyckades med ett bajonettanfall bana väg genom norrmännens linje. Strax efteråt följde resten av de övriga svenska trupperna. En stor del av trossen tvingades man lämna kvar vid utbrytningen. Striderna i Medskog och Skotterud medförde cirka 350 man i döda, sårade och fångna svenskar varav större delen hörde till Västerbottens regemente. Se karta. Övrigt: Regementet var ett av de första regementen som uppfördes med ständig rotering. Detta skedde redan 1649. (8) Regementet var roterat med 1056 nummer med 8 kompanier. Efter 1809 då Finland gick förlorat försvann 113 rotar som fanns i denna landsdel. Kvar var då 943 nummer. Efter 1841 då regemente delas får Västerbottens regemente 460 nummer med 4 kompanier. Norrbottens regemente erhöll 483 nummer med 4 kompanier. 99 st av dessa vakantsattes dock. Uniform innan enhetsuniformen: Grå rock med vita ärmuppslag, vit halsduk med blå ränder (1679). Regementet erhöll enhetsuniformen 1694. Förläggningsort: Från 1909, Umeå. Övningsplats: Mellan 1649 - 1898 Gumboda hed (6 mil nordost om Umeå och från 1898 Vännäs läger. Regementets färg: Rött och vitt Valspråk: De hava aldrig svikit eller för egen del tappat. (Valspråket kommer från ett uttalande Gustav III gjorde om regementet under 1788-års fälttåg) Regementets högtidsdag är den 3 februari efter segern i Fraustadt 1706. Kompanier 1841, Västerbottens regemente: 1. Livkompaniet 2. Skellefteå kompani 3. Bygdeå kompani 4. Lövångers kompani Kompanier 1841, Norrbottens regemente: 1. Livkompaniet 2. Piteå kompani 3. Kalix kompani 4. Räneå kompani Segernamn: Landskrona 1677 Düna 1701 Kliszow 1702 Fraustadt 1706 Malatitze 1708 Strömstad 1717

Kalmar regemente, I20

Uppsatt 1623-06-27 som Kalmar regemente (1686-02-26 indelt). Tidigare benämnt I20 men mellan 1892 och 1927 var regementet benämnt I21. Indraget 1927. Detta år slogs regementet samman med Jönköpings regemente till Jönköpings-Kalmar regemente. Regementet får år 1948 namnet Norra Smålands regemente, I12. Regementet härstammar från de fänikor som sattes upp i Kalmar- och Kronobergs län under 1560-talet. Gustav II Adolf bildade år 1616 ur dessa fänikor ett landsregemente. Detta regemente delades 1623 i två regementen, Kalmar regemente och Kronobergs regemente. I 1634-års regeringsform omnämns Kalmar regemente som det sjuttonde regementet. Kalmar regementes första chef var David Drummund. År 1624 överförs regementet (även kallad Drummunds regementet) till Riga för att förstärka garnisonen där. Regementet deltar i Gustav II Adolfs polska vinterfälttåg i november 1625. I maj 1627 deltar regementet med kungen i Preussen där de lades i garnison i Pillau. Hösten 1627 hemförlovas regementet efter att tilldelat Kronobergs regemente (Ruthwens reg.) 250 man och och 350 man till Muschamps regemente från Småland som förstärkning. Under 1628 tjänstgjorde regementet först ombord på flottan men landsattes därefter i Preussen. År 1629 låg regementet i garnison i Marienburg men hemförlovades under hösten. Ytterligare ett regemente sattes upp i Kalmar län plus delar ur övriga Småland. Detta skedde 1625 och regementet fick överste Muschamp som chef. Även detta regemente deltog i Gustav II Adolfs fälttåg i Preussen där båda regementena blev kraftigt reducerade. Muschampska regementet deltog i slaget vid Mawe den 24 september 1626 samt i slaget vid Dirschau den 8 augusti 1627 där Gustav II Adolf allvarligt sårades. År 1630 slås dessa båda regementen samman till ett regemente. Detta nya regementes chef blir David Drummund. Fälttåg: Trettio-åriga kriget, 1630 - 1648: År 1631 skeppas regementet till Tyskland där det läggs i garnison i Stettin. Här förblir regementet omväxlande till 1635 då vissa kompanier även tjänstgör i Colberg. År 1641 hemförlovas halva regementet men skeppas med Torstensson tillbaka till Tyskland samma år. Regementet deltog i stormningen av Glogau den 24 april 1642 där det förblir i garnison till 1645 då det skickas hem. Karl X:s krig, 1655 - 1660: Regementet skeppas tillsammans med fältmarskalken Witenbergs styrkor till Polen år 1655. Det deltar i slaget vid Czarnowa den 6 september där det var formerat på två skvadroner (bataljoner). Under 1657 finns regementet med i den armé som marscherar till Danmark och tågar över Stora och Lilla Bält i januari 1658. I det andra danska kriget deltog regementet i slaget vid Nyborg den 14 november 1659 där större delen av den svenska styrkan blev tillfångatagna. Karl XI:s krig, 1675 - 1679: Regementet ingick i den armé som våren 1676 samlades i Skåne för att möta danskarna. Ena bataljonen lades i garnison i Kristianstad medan den andra följde huvudhären över Småland till Halland och deltog där i slaget vid Halmstad den 17 augusti 1676. Den första bataljonen blev tillfångatagna då danskarna stormade Kristianstad den 15 augusti. Den andra bataljonen deltar i belägringen av Helsingborg i slutet av 1676. Under 1677 deltog regementet i slaget vid Landskrona den 14 juli där bataljonen fanns i mitten av andra träffen. Det stora nordiska kriget, 1700 - 1721: Regementet deltog bland de styrkor som landsteg vid Humlebäck, Danmark den 25 juli 1700. Regementet blev därefter kvar i Sverige till hösten 1701 då det skeppades över till Kurland och lades i garnison i Libau. Det deltog bland annat i slaget vid Clissow den 9 juli 1702 där de anförda av överste Silversparre fanns mitt i den andra träffen. Från mitten av maj till början av oktober 1703 deltog regementet i belägringen av Thorn. Där tjänstgjorde bland annat regementet på bestyckade pråmar som höll fästningen innesluten från Weichsel-sidan. Därefter låg regementet i läger i Preussen till 1704 då de följde kungens fälttåg fram till slutet av 1705. Under 1707 till 1709 följer regementet alla Karl XII:s marscher. I slaget vid Poltava den 28 juni 1709 förlorade regementet många man. Här var regementet formerat på en bataljon om 500 man och ingick i den första striden i den fjärde kolonnen som stod under befäl av generalmajor Anders Lagercrona. Regementet passerade reduttlinjerna fast med betydande förluster. I den andra och avgörande striden deltog de på den högra infanteriflanken och fick även här ta stora förluster. Resterna av regementet gick i rysk fångenskap vid kapitulationen i Perevoloczna den 1 juli 1709. Regementet fick sättas upp på nytt efter Poltava och deltog i slaget vid Helsingborg den 28 februari 1710 där de var formerade på 2 bataljoner. Under våren 1710 tjänstgjorde de ombord på örlogsflottan och därefter i garnison på Karlskrona skansar fram till 1716 då de deltog i norska fälttåget. Där ingick de i general Dückers kolonn som inföll från Bohuslän över Svinesund. Hattarnas krig, 1741 - 1743: Under hattarnas krig tjänstgjorde regementet ombord på örlogsflottan och delade de övriga besättningarnas öde med många döda i sjukdomar. Pommerska kriget, 1757 - 1762: I början av sommaren 1758 skeppades regementet över till Pommern. Deltog den 25 november 1758 i slaget vid byn Werbelow. Här försvarade sig kapten Stålhammar med 160 man tappert mot en överlägsen fiende tills han fick understöd av andra trupper. Gustav III:s ryska krig, 1788 - 1790: Under Gustav III:s ryska krig tjänstgjorde regementet ombord på örlogsflottan och deltog i slaget vid Hogland den 17 juli 1788, vid Ölands södra udde den 26 juli 1789 och Reval den 13 maj 1789, Viborgska gatloppet den 3 juli 1790 och i Svensksund några dagar senare. (8). Pommerska kriget, 1805 - 1807: Hösten 1805 skeppas regementets ena bataljon över till Pommern där den ingår i arméns 3:e brigad under överste Tavast. Bataljonen följde armén till Lauenburg där de gick i vinterkvarter. Sommaren 1806 tågade de tillbaka till Pommern. Under början av 1807 skeppades bataljonen tillbaka till Sverige. Ryska kriget, 1808 - 1809: Tidigt på våren 1808 beordrades regementet till Skåne för att där ingå i den armé som under fältmarskalk Toll samlades mot Danmark. Då ryssarna i slutet av april besatte Gotland fick en bataljon i regementet tillsammans med övriga trupper ta sig i ilmarsch till Karlskrona där de inskeppades på den örlogseskader under konteramiral Cederströms befäl skulle ta tillbaka ön. Den 11 maj lämnade eskadern Karlskrona och landsteg därefter på Gotland varvid de ryska trupperna kapitulerade och lämnade ön. En bataljon ur Jönköpings regemente lämnades kvar som bevakning. Den 20 maj var styrkan tillbaka i Karlskrona och Kalmarbataljonen återvände till armén i Skåne. Kriget mot Napoleon, 1813 - 1814: I mars 1813 tågade tågade regementet till Karlskrona tillsammans med många andra trupper för att under generallöjtnant Sandels befäl skeppas den 24 mars till Pommern. Under våren och sommaren 1813 låg regementet i kvarter i Meckelenburg och tilldelades senare arméns 3:e division under gm Boye och 5:e brigaden under överste Hedenstjerna. Regementet var formerade på 3 bataljoner. Regementet deltog i den svenska härens fälttåg och bevistade slagen vid Grossbeeren den 23 augusti, Dennewitz den 6 augusti och Leipzig den 18 oktober. Regementet deltog dock inte aktivt i slagen. Mellan den 18 december 1813 och 5 januari 1814 deltog regementet i den mödosamma belägringen av Glückstadt. Regementet ingick i de styrkor som inneslöt fästningen på södra och östra sidan. 200 man ur regementet deltog den 19 december 1813 i strider vid Iwensfleth nära Störflodens mynning. Efter Glückstadt marscherade regementet med sin division till Belgien. Norska fälttåget, 1814: I början av juni 1814 skeppades regementet från Rostock till Ystad och marscherade därifrån till den norska gränsen. Där ryckte de in i Norge den 30 juli med 2:a divisionen över Bärby. Den 31 juli var de i Fredrikshall där de tilldelades de trupper som under generallöjtnant Vegesacks befäl skulle blockera Fredrikshall. Den 1 augusti deltog regementets jägare under gm Brändströms befäl i striderna vid Tistedalsälven. På kvällen 3 augusti fick regementet tillsammans med 8 bataljoner och 1 skvadron rytteri och artilleri i Vegesacks trupper tåga norrut för att anfalla norrmännen vid Rakkestad. Den 6 augusti var de framme och efter en längre strid fick norrmännen dra sig tillbaka. Några officerare i Kalmar regemente simmade över älven vid norrmännens front och lyckades skaffa material för att slå en bro över älven som sen svenska trupperna ryckte fram på. Regementet ryckte därefter fram med Vegesacks styrkor till Askim vid Glommen där de var kvar då stilleståndet vid Moss slöts den 14 augusti. Se karta. Regementet var roterat med 1100 nummer med 8 kompanier i Östra Småland (347 i Kalmar län, 401 i Jönköpings län och 352 i Kronobergs län). Kompanier: Livkompaniet, Överstelöjtnantens kompani, Majorens kompani, Östra Härads kompani, Uppvidinge kompani, Västra Härads kompani, Aspolands härads kompani och Konga härads kompani. Mellan 1826 och 1832 var Carl Magnus Klingström (1770 - 1838) regementschef vid Kalmar regemente. Han hade då tillhört regementet i 53 år och tjänstgjort i alla grader, från korpral till generalmajor. Uniform innan enhetsuniformen: Grå rock med gröna ärmuppslag (1676). Regementet erhöll enhetsuniformen 1692. Det var i detta regemente, Calmare regemente som W. Mobergs knekt Raskens tjänstgjorde. Förläggningsort: Från 1918, Eksjö. Övningsplats: 1685 Staby ängar (sydväst om Oskarshamn), 1783 Mariannelund (nordväst om Hultsfred) och från 1797 Hultsfred. Norra Smålands regemente har sin förläggningsort i Eksjö. Regementets färg: Rött och gult Kompanier: 1. Livkompaniet 2. Vedbo kompani 3. Aspelands kompani 4. Östra Härads kompani 5. Seveds kompani 6. Uppvidinge kompani 7. Västra Härads kompani 8. Konga kompani Segernamn: Tåget över Bält 1658 Landskrona 1677 Clissow 1702 Helsingborg 1710 Svensksund 1790  

Gotlands regemente, I18

Efter att Gotland varit invaderad av ryska förband under 1808 bildades år 1811 en försvarsorganisation på Gotland med namnet Gotlands nationalbeväring. Den byggde på frivillig grund där varje gotlänning var krigstjänstskyldig från sitt 15:e (ändades senare till 18:e) till och med sitt 50:e år och sen mellan 50 och 60 skyldig att biträda vid fältarbeten. Förbandet skulle ursprungligen formeras på 3 artillerikompanier om 90 man med åtta 6- och åtta 12-pundiga kanoner. Allt manskap i åldrarna 15 till 30 år skulle utgöra jägarkåren som formerades på 16 kompanier om 150 man. Manskapet i åldrarna 30 till 45 år skulle utgöra infanterikåren som formerades på 20 kompanier om 150 man och manskapet mellan 45 och 50 år formerade reservkåren som enbart var utrustade med pikar och formerades på 7 kompanier om 150 man. Totalt uppgick förbandet i 6.781 man. Styrkan som var mellan 50 och 60 år och skyldig att utföra fältarbeten var cirka 800 man. Gotlands nationalbeväring var enbart skyldig att att försvara Gotland. Dess förste chef var vice-amiral Rudolf Cederström. Kompanierna var före år 1861 indelade i 3 bataljoner, den norra 6 kompanier, den mellersta 7 och den södra 8. Gotlands nationalbeväring omorganiserades år 1887 till Gotlands infanteriregemente (I27) och Gotlands artillerikår. Mellan 1928 och 1937 reducerades förbandet till en kår med namnet Gotlands infanterikår (I18). Från 1937 var de åter ett regemente, Gotlands infanteriregemente. Från 1942 cykelinfanteri. År 1963 omorganiserades infanteriregementet till pansartrupperna med namnet Gotlands regemente (P18). Samma år överfördes Göta Livgardes kompani på Gotland (P1 G) till det nya regementet. År 1915 var det första kulsprutekompaniet uppsatt vid Gotlands infanteriregemente. Förläggningsort: Från 1905, Visby. Övningsplats: Stånga malm, Blekväten och Vallstena rum.

Relaterade länkar

Indelningsverket Svenska krig Länkar, regementshistoria, soldater etc Förbandsnummervid de svenska förbanden Referenslitteratur Överst på sidan Infanteriregementen, sida:   -1-   -2-  -3-   -4-   -5-  -6-  -7-